Tvingad tillbaka, II: Jag minns …

Foto 2016 av Jawid i väskfabriken där han arbetar och bor i veckorna. Bilden är tagen av en kamrat.

Jag minns Jawid hopsjunkna kropp i förvaret i Märsta, tonårspojken utanför Belgrad som hoppades att flickvännen i Sverige skulle rädda honom tillbaka till Sverige bara han fick tag på henne, och småbarnen i Klokot i Kosovo som krampaktigt kramade sina gosedjur de fått i Sverige.

Sverige är känt för att ha ett bra mottagande av flyktingar. Flyktingförläggningar, en liten dagpenning och viss sjukvård gör att ingen ska behöva lida materiell nöd. Inte heller är det krångligt att lämna in en asylansökan. Men till slut får de flesta beskedet att de ska tillbaka till landet som de är medborgare i.

Förra året, 2017, gav Migrationsverket avslag till 34 000 personer som sökt asyl i Sverige. Nästan hälften har afghansk nationalitet, andra är från Irak, Iran, Somalia och Georgien för att nämna de fem nationaliteter med flest människor.

Över 15 000 är alltså från Afghanistan, som inte har haft fred på närmare fyrtio år och befinner sig i ett så kallat lågskaligt krig där säkerhetsläget förvärras med varje år. Staten är för svag att skydda sina invånare och övergrepp i olika former är otaliga. Många människor i Afghanistan har sett sina anhöriga dödas av talibaner och IS-krigare eller i familjefejder, våld från små och stora krigsherrar eller genom hedersmord på kvinnor. Ändå får bara knappt 40 procent av alla afghaner som söker asyl i Sverige rätt att stanna i Sverige för närvarande. Många som söker skydd här har dessutom inte rest hit från Afghanistan utan har levt som flyktingar i grannländer, som diskriminerar dem på olika sätt.

Avvisningsbeslut gäller ofta familjer men bland de 15 000 finns också tusentals ensamstående män och kvinnor – låt vara att kvinnorna bara är 19. Men 19 är illa nog. Den här artikeln handlar ändå inte om just kvinnors utsatthet i Afghanistan, men jag uppmanar var och en att se och förstå allvaret i Nima Sarvestanis och Maryam Ebrahimis svenska dokumentärfilmer Frihet bakom galler (2012) och Systrar bakom galler (2017).

Fler avslag är att vänta under 2018 om det inte kommer ett regeringsbeslut om att stoppa avvisningarna. Drygt hundra har deporterats hittills. Man kan tycka att det inte är så mycket, men många fler ska följa och ingen vet när det drabbar just honom eller henne. Tusental svenskar kämpar för att unga ensamstående ska få möjlighet att stanna i Sverige. Men det är bara indirekt Sverige artikeln berättar om utan om vad som händer sedan, efter avvisningen.

Avslag på asylansökningar och frivilliga och tvingande avvisningar förekommer hela tiden. För femton-tjugo år sedan levde vi i konsekvenserna av att forna Jugoslavien fallit i bitar och att kriget fortsatt i Kosovo. Hela Jugoslavien-kriget var obarmhärtiga och grymma uppvisningar i etnisk rensning, och människor tvingades bli internflyktingar eller bli flyktingar i utlandet. Men efter att ha levt med hopp en tid i ett annat europeiskt land blev många till slut skickade tillbaka. Låt vara att många bosnier fick permanent uppehållstillstånd i Sverige.

När jag samlade material till min första bok om människor på flykt – Vinna eller försvinna, om flykt, asyl och hjälpare, 2009 – var det vänner och kamrater i Sverige som visste vad som hände efter avvisningar. Det fanns ingen forskning. Migrationsverket menade då som nu att deras ansvar för en deporterad asylsökande upphör när personen släppts in vid gränsen till destinationslandet. Det ingår inte i regeringsuppdraget att ta reda på vad som händer sedan.

Serbien, Bosnien, Kosovo 2005

Jag reste i Serbien, Bosnien och Kosovo 2005 och träffade ett tiotal familjer, som skickats tillbaka från Sverige. Alla hade flugits till Belgrad, där ingen organiserad hjälp gavs. De fick klara sig själva och reste vidare med pengar de i bästa fall fått till biljetter. De flesta hade lite sparade pengar och kläder med från Sverige.

För ett äldre par hade avvisningen gått snabbt och de hade nästan inte fått med sig någonting.

Tillbaka från Sverige trängde människor ihop sig hos föräldrar och syskon och försökte hanka sig fram. Beroende och trångboddhet skapade konflikter. För familjen jag träffade i Prizren i Kosovo i maj 2016 – och skriver om i ett tidigare inlägg på bloggen – hade det blivit så också. De hade tvingats från sitt hem före flykten av en maffiapotentat, och sålt allt de ägde. Nu var de så beroende av släktingar att det inte skulle kunna vara hållbart i längden.

Från resan 2005 kände jag igen problemen efter återkomsten.  Då hade familjer splittrats eftersom männen försökte hitta arbete i andra regioner. Barnen tolkade återkomsten som att Sverige inte ville ha dem och att de inte dög som barn. På nätterna drömde de om skolan och de längtade efter kamraterna. Så var det för småbarnen i den serbiska delen av byn Klokot i Kosovo. Pappan hade blivit daglönare i Serbien medan barnen och deras mamma bodde hos mormor och morbror i en stuga utan bekvämligheter. På gården stod ett halvfärdigt tegelhus, som morbrodern påbörjat före kriget och som varit tänkt att bli hans hem med rinnande vatten, varmvatten, toalett och avlopp. När det var klart skulle han gifta sig. Nu fanns inga möjligheter att bygga vidare och han vågade inte arbeta på fälten för krypskyttar.

Värst utsatta var en romsk familj med tre tonårsbarn, ett äldre, sjukligt romskt par och en serbisk kvinna som flytt med sin son från en misshandlade man. Han var polis och hon vågade inte anmäla honom.

Det romska paret var i 60-årsåldern och levde i en gammal oisolerad stuga vid kanten av en ravin i Nya Belgrad. Den hade stått obebodd länge. Mannen hade svår diabetes och de visste att utan pengar till medicin dör han. Familjen med tonårsbarn flyttade in i en ungefär lika eländig stuga i en annan del av Nya Belgrad. Ena tonårspojken försökte få kontakt med sin svenska flickvän och hoppades att hon skulle hjälpa honom tillbaka. Men hon svarade inte på telefonen! Föräldrarna gick runt och frågade efter arbete, och hade de tur fick de några timmars påhugg på en stor matmarknad. Hemma väntade barnen handlingsförlamade på att de skulle få mat till kvällen. Det äldre paret fick lite pengar skickade till sig av barnen i Sverige, som själva levde på marginalen. Bakom orden lyste rädsla, oro för framtiden, hopplöshet och förnedring.

Den serbiska kvinnan hade sökt sig till Sverige när sjukhuspersonal varnat henne för att mannen kommer döda henne till slut. Hon hade hört att Sverige skyddar kvinnor. Tillbaka i Serbien hade hon sökt skydd hos sin mamma. De var nu två välutbildade kvinnor som den serbiska arbetsmarknaden inte hade plats för. Arbetslösheten var skyhög och Serbiens ekonomi urdålig. Att de levde i misär var så uppenbart när man kom hem till dem, allt av värde som måste ha funnits i detta från början medelklasshem var sålt eller bortbytt. Eftersom de inte hade betalat elräkningarna, hade El-bolaget klippt av ledningarna. De var rädda för mannen polisen och för hur de skulle få mat för dagen. Hoppet stod till tonårsbarnet, som kanske skulle få ett praktikjobb mot mat och fickpengar.

Afghanistan

När det gäller Afghanistan är sakkunnigas och enskildas berättelse tydliga med att den som är ensam och utan socialt nätverk har mycket svårt att klara sig i Afghanistan. Eller sagt rent ut, det går inte eftersom livet och vardagen bygger på att man har familj och nära släkt omkring sig. Arbete ges inte till den som är skicklig utan först och främst till den som har ett nätverk. Att hitta någonstans att bo är också svårt, och över huvud taget att överleva. Arbetslösheten är enormt hög och landet är ett av världens fattigaste och mest korrupta.

Själva säger unga afghaner i Sverige att det inte går att leva i Afghanistan, att de inte kan resa dit.

EU undertecknade 2016 ett återtagandeavtal med Afghanistan om att landet enligt vissa regler skulle ta emot avvisade från medlemsstaterna. Flera EU-länder följde upp med egna avtal, däribland Sverige. Officiellt förnekades att en annan EU-överenskommelse, som lovade omfattande ekonomiska bidrag till landet, hade något samband med att godta deportationer. För omvärlden var det uppenbart att Afghanistan mutades med pengar för att acceptera återtagande. Strax innan hade den afghanske presidenten gjort en charmtur i Europa. Väl hemkommen blev han ifrågasatt och utbuad i parlamentet för att han gått med på deportationer från EU. Landet klarar inte av att ta hand om de många tiotusentals som varje månad skickas tillbaka från Iran och Pakistan. Det finns inte arbete och bostäder och vård och utbildning räcker inte till. Hela tiden förvärras säkerhetsläget samt att man ska komma ihåg att det sammanlagda värdet av pengar som familjemedlemmar i diaspora skickar hem är en viktig del av fattiga länders BNP. I Afghanistans fall kanske det kompenseras av EU-bidragen till staten, men det hjälper knappast de enskilda familjerna.

I Sverige har organisationer och enskilda, som verkar för att asylpolitiken ska vara human, mänsklig och rättssäker, krävt att tvångsdeportationerna till Afghanistan ska stoppas på grund av det stadigt förvärrade säkerhetsläget. Man menar också att avvisningar och återvändande ska ske med rimliga förutsättningar för att den tillbakaskickade ska kunna leva ett värdigt liv. Migrationsverket anser att unga och äldre män kan hitta arbete och bostad i Kabul, även den som aldrig har levt i Afghanistan eller i Kabul och inte har något nätverk där. En aktuell rapport från det paneuropeiska forsknings- och informationsnätverket Asylos – se Tvingad tillbaka, III – visar att för människor utan nätverk går inte det. Även för många unga män som har familj i Afghanistan blir livet ofta omöjligt eftersom familjen inte sällan stöter ut dem.

Ensamma kvinnor avvisas egentligen inte om de bevisligen saknar nära manliga släktingar. Men det händer att svenska myndigheter konstruerar ett skyddande nätverk som inte existerar. Många afghaner får uppehållstillstånd i Sverige, men andelen minskar trots att säkerhetsläget i Afghanistan blir värre och värre. Värst utsatta eftersom de är så unga är det stora antalet ensamkommande barn och ungdomar som under väntan på asylbeslut fyllt 18 år i Sverige och bedöms som vuxna. Migrationsverket har höjt åldern för tusentals ungdomar och gjort dem till vuxna. Metoderna har fått en enorm och sakkunnig kritik i och utanför Sverige för att inte vara tillförlitliga och sakna vetenskaplig förankring. Nu senast har internationella Unicef, alltså FN:s barnorganisation, framfört kritiken. Farr – Flyktinggruppernas riksråd har skrivit mycket om åldersuppskrivningarna på sin hemsida www.farr.se. Dessutom är många djupt obekanta med verkligheten i Afghanistan eftersom de har vuxit upp i Iran eller Pakistan som flyktingar.

Många från Afghanistan har till slut återvänt frivilligt i den mening att de har skrivit på ett papper om att återvändandet sker frivillig. Frivilligheten kan diskuteras, men det brukar innebära att man slipper föras tillbaka med polis och för vissa länder ges ibland en startkassa på några tiotusentals kronor.

Jawid och Abbas

Jawid och Abbas deporterades till Kabul för fyra och ett halvt år sedan. De har visserligen vuxit upp i Afghanistan men hade aldrig varit i Kabul och kände ingen där.

Jawid fångades upp på Kabuls internationella flygplats av IOM (det mellanstatliga International Organisation for Migration). Han var neddrogad av lugnande medel han fått på planet, var i mycket dåligt psykiskt tillstånd och fortfarande traumatiserad av svåra upplevelser i Afghanistan. Han fick aldrig en rättvis chans i Sverige och borde ha fått en tortyr- och traumautredning men fick bara lugnande medicin. De första två veckorna i Kabul bodde han i IOM:s Jangalak, där alla som inte har någonstans att ta vägen får stanna de första fjorton dagarna. När han måste lämna boendet ordnade den välkände Abdoul Ghafoor ett rum åt honom för en månad. Ghafoor är flyktingaktivist i Kabul, har varit asylsökande i Norge och försöker stötta deporterade från Europa.

Sedan måste Jawid klara sig själv, och det gjorde han delvis genom mig och valutaförmedlingstjänsten Western Union. Han betalade för sovplats på enkla hotell, var djupt deprimerad och rädd för att talibanerna som han en gång flytt från, och som dödat hans far nästan framför ögonen på honom, skulle få veta var han fanns. Jawids och föräldrarnas problem hade uppstått när talibanerna ville rekrytera honom och de protesterade och sa nej. Till hemprovinsen kunde han inte återvända på grund av vad som hänt, dessutom hade mamman och bröderna flytt till Iran. Han var rädd att bli uppsökt och dödad trots att han fanns i en flermiljonstad. Rädslan var rimlig eftersom Afghanistan är ett socialt kontrollerande samhälle med mycket informationsspridning om människor. Jawid hade en gång varit en mycket ung bagare i Ghazni och försökte förgäves hitta arbete i Kabul. Ingen ville anställa honom, vilket är logiskt i ett land där människors anställningsbarhet har mer med ens nätverk att göra än yrkeskunskap, och han kände inga människor i Kabul. Till Ghazni kan du inte återvända, det förstår vi, hade Migrationsverket sagt, men du kan leva i Kabul.

Till slut förenades han med sin mamma och sina bröder i Iran. I telefonen berättade han om förberedelserna för att bli smugglad över gränsen, första resans misslyckande och hur det sedan gick väl andra gången. Nu lever han sedan flera år i Teheran, som är en av de regioner i landet där afghaner tillåts bo. Men han har hela tiden varit papperslös och kan när som helst deporteras till Afghanistan, eller till Syrien för att bli soldat, om han grips av polis. Härom året var det mycket nära men hans mamma lyckades muta polischefen till att släppa honom. Han arbetar i en liten väskfabrik och bor med de andra arbetarna på fabriken utom på veckans lediga dag fredagen när han är hemma hos sin mamma och sina bröder. Alla i familjen utom Jawid har tillfälliga uppehållstillstånd i Iran. Nu har han glömt nästan all svenska och vi kan inte prata med varandra, men jag får lite information då och då. Han kan låta glad när han pratar om ditten och datten, men när han kommer in på sin situation, sin framtid och Sverige kommer tårarna. Av EU:s utlovade pengar till Iran för att behandla flyktingar från Afghanistan bättre har han inte sett ett spår.

Abbas deporterades tillsammans med Jawid och satt också i förvaret i Märsta några dagar innan flyget lyfte. Han kommer från södra Afghanistan. De enda överlevande från en familjestrid är han själv och två yngre systrar, som han inte kan kontakta för deras säkerhet. Han gjorde ett försök en gång. Som så många andra familjestrider i Afghanistan handlar det om mark. Hur han hankade sig fram i Kabul har jag aldrig förstått. Jag tror att han fick hjälp av en vänlig restaurangidkare. Ibland var han mycket sjuk och intagen på sjukhus för magsår, och han sov i utkylda rum.

Till slut lämnade han Kabul för att försvinna in i ett liv som fåraherde så långt borta från hemtrakterna som det var möjligt. Han var livrädd för de mäktiga släktingarna som dödat familjen och stulit marken. Själv var han ju den lagliga arvtagaren till marken, och därför var han farlig. Nu kom han att leva i nordöstra bergiga Afghanistan. Det går inte att leva i Kabul, sa han i mobiltelefonen, och jag blev erbjuden arbete med fåren, om jag kom hit. Varje gång i telefonen säger han efter en stund att det är mycket fattigt där han är nu, att han har ingen framtid där eller någon annanstans i Afghanistan, att han inte kommer kunna göra sitt liv bättre och han vill tillbaka till Sverige. Han vet att det är nästan omöjligt att nå in i Europa över Turkiet och resonerar kring att han kanske skulle kunna resa genom Ryssland eftersom han befinner sig nära gränsen till Tadzjikistan. Men jag kan inte få fram så mycket pengar och jag vet ingen som kan hjälpa mig, säger han.

Han, som växte upp i en jordbrukarfamilj i södra Afghanistan och en gång hade en ganska lycklig barndom i en familj som ägde hus och mark och aldrig svalt, lever nu i en fattig bergstrakt i norra änden av landet. Han verkar vara accepterad i trakten, delar sovrum med fårägarens son, och svälter inte. Men det är mycket fattigt här, säger han och ursäktar att har glömt så mycket av den svenska han har talat mycket bra.

Sedan tystnar telefonen.

 

 

 

Det här inlägget postades i Tvingad tillbaka. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *