Paris ett sorgligt men ofta bra val för ensamkommande svenskafghaner

Foton författaren, Paris 25 april – 3 maj 2018. 1-2. Jaurès, intill Canal S:t Martin. 3. Jaurès, matutdelning kl. 5 under metroviadukten. 4. Parc Vilhelmin mellan Jaurès och Gare de l´Est, kallad Afghanernas park, sa någon. 5. I närheten av Porte de la Vilette. 6-7. I närheten av Porte de la Chapelle kvällen efter två dagars regn och kyla trots att det snart är maj. 8-10. Svenska kyrkan i Paris: Nesar och Tua, präst i kyrkan. Jacob, pizzan han äter lagar husmor i sin omsorg om grabbarna, en annan svenskvariant är varm korv med bröd. Sara och vännen Reza.

Frankrike har en annan syn på säkerheten i Afghanistan än Sverige, och använder sig inte av alternativet internflykt. 2017 fick 83 procent av alla från Afghanistan uppehållstillstånd. De flesta har bedömts som alternativt skyddssökande och får 1-årigt uppehållstillstånd, som sedan förlängs.

Dessutom försvinner ofta Dublin för de unga från Sverige.

Efter nio dagar i Paris bland ensamkommande afghanska unga män från Sverige kan jag konstatera att de flesta verkar bli kvar i Frankrike. De längtar efter Sverige och saknar vänner och kompisar, det är som att de har förlorat ett hemland igen, och de tycker franskan är svår. ”När man inte har sin familj så blir kompisarna som en familj. Först lämnade vi familjen, och nu måste vi lämna kompisarna.”

Och de går fortfarande i kläder från Sverige – jackan, jeansen, skorna.

Jag vet inte hur många unga svenskafghaner som finns i Paris nu. Men de är många. Flera är djupt, djupt besvikna på Sverige, de vill aldrig mer tala svenska. Men de flesta är bara ledsna, de vill helst tillbaka och vet att de inte kan.

För att få råd, vardagshjälp och vara nära det svenska kommer många till Svenska kyrkan på Rue de Médéric (Metro Courcelle, linje 2). Kyrkan välkomnar, men oroar sig över att inte ha fått pengar för Sara Brachets projektanställning efter juni. Sara har blivit en kunnig rådgivare och gör mycket av det praktiska arbetet med grabbarna. Hon känner många nu och hon har blivit en klippa. Hela kyrkan ställer upp på öppenheten och välkomnandet av de unga afghanerna från Sverige.

Den som är nyanländ vet inte mycket, men lär sig hur det fungerar i Paris genom kontakter till andra afghaner. De som har kommit tidigare visar, hjälper till och förklarar.

 

Första tiden i tält eller under öppen himmel

Första tiden är kämpig. De bor i tillfälliga, vilda tältläger, ibland under viadukter för att ha skydd för regn. Lägren nås från metrostationerna Jaurès, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette. Jaurès är mer centralt än de andra två. I tälten bor nyanlända såväl som de med Dublin, som väntar ut 18 månader. Många är från Afghanistan, ännu fler är från afrikanska länder. I tälten i Porte de la Villette finns också barnfamiljer från Sudan. Det var sorgligt lätt i Jaurès och Porte de la Chapelle att hitta unga afghaner som varit två-tre år i Sverige och som talar bra svenska, ofta mycket bra svenska. De borde få leva i Sverige.

Mer än tiotalet av alla jag träffade under dagarna i Paris kring månadsskiftet april-maj hade anlänt från Sverige för bara några dagar sedan, och i kyrkan första veckan i maj  finns många nya ansikten.

I väntan på att få registrera sig som asylsökande och lämna fingeravtryck finns inget ordnat boende. De hänvisas till gatan. Systemet är sådant åtminstone i Paris dit de flesta nyanlända kommer. Kritiken har varit omfattande sedan de som bor på gatan har blivit så många fler efter 2015 och efter att det stora vilda lägret i Calais stängdes. Men att som flykting bo på gatan i Paris är inte något nytt, vänner till mig har berättat om samma erfarenheter när de har sökt asyl för ett par år sedan såväl som för tio år sedan.

Registreringen sköts av prefecturen (polisen) med samarbetspartners. En del hade köat i flera dygn på gatan utanför 127 Boulevard de la Villette nära Jaurès metrostation för att boka en tid  till att lämna fingeravtryck hos polisen på en annan adress, och med detta även få den formella rätten till ett boende. Vilket inte innebar bostad med en gång. En kväll och en tidig morgon hittade jag i en kö på kanske sextio personer lätt ett tiotal svenskafghaner, som kommit för några dagar sedan.

Först när frågan om Dublin har klarats av eller haft sin tid får man rätt att komma in i själva asylprocessen. Man registreras som ”normal”. Med detta förs ens ärende över från polisen till asylmyndigheten OFPRA (French Office for the Protection of Refugees and Stateless Persons).

Från den 2 maj är kö-ingången till hela ansökningssystemet ersatt med att man ringer ett gratis online-telefonnummer – 0800 144 414 – och kan välja mellan åtta språk. Telefonen känner av var den uppringande befinner sig och skickar ett sms med datum och adress till närmaste prefectur (polis) där fingeravtryck ska tas. Det funkar, fick jag rapport om vid Jaurèslägret dagen efter – flera hade kommit fram under dagen och fått plats och datum.

Nyanlända ska inte vänta sig något annat än att först bo med andra i små, tunna sommartält eller under bar himmel och få mat genom organisationer eller privatpersoner. Flera bodde så och frös i vintras, några ”bara” i tre-fyra dagar innan polisen kom och förde dem till ett tak över huvudet. Andra har bott så i 1-2 månader.

Under den kalla vintern ordnades tillfälliga boenden, läser jag i Ecres veckobulletin 30 mars 2018. En del fick återvända till tälten när den värsta kylan var över. Vintern 2018 var inte bara kall i Paris, den var också snöig. Det måste ha varit hemskt!

De finns de som väntar ut Dublins 18 månader i stället för att bli Dublindeporterade, och då kan de ha bott länge i tält, varit utan pengar och inte varit i kontakt med myndigheter. Men de kan också ha lämnat ett boende de har fått i landsorten för att de vill vara i Paris. Paris har helt andra resurser till kurser i franska och rasismen i denna enormt mångkulturella storstad är mindre. För visst finns det rasism på många håll i Frankrike. Man har inte rätt att välja boende, och den som lämnar sitt boende stryks från ekonomiskt stöd.

Enligt fransk lag har man rätt att starta på nytt och söka asyl efter 18 månader utan risk för nedslag i Dublin. Men som papperslös finns risken och rädslan för att gripas och sättas i förvar.

Asylsökande och papperslösa ska ha rätt till medicinsk vård utan kostnad. Eventuella begränsningar känner jag inte till och det är möjligt att man måste visa upp någon form av fransk id-handling, giltig eller utgången. Ecres veckobulletin från 30 mars återger en rapport från Refugee Rights Europe baserad på en undersökning bland hemlösa flyktingar och migranter i Paris – de som bor på gatan. 54 procent sa att de inte hade tillgång till medicinsk vård i Frankrike, 67 procent sa att de inte hade tillgång till Europas immigration- och asylregler. De här är oroväckande, men jag kom inte i kontakt med detta bland de unga svenskafghanerna jag träffade.

De hemlösa svälter inte och kan delvis tacka lokalsamhället för det. Organisationer och privatpersoner kommer med mat. Men det händer att ingen mat kommer förrän sent på kvällen, eller inte alls en dag. Hur matutdelningen organiseras sägs ha blivit bättre på senare tid. Enligt frivilligorganisationen La Cimade, som har funnits i över femtio år, startade dagens hjälp med mat, filtar och kläder 2015 när så många nya kom. I Paris är den hjälpen fortfarande mycket levande och det kokas mat och bakas kakor hos organisationer likaväl som i privatpersoners kök. Människor som bor runtomkring tycker inte det är rätt att andra människor ska bo på gatan, som medarbetaren på La Cimade förklarade saken för mig. La Cimade hjälper inte på det sättet utan ger juridiskt stöd och råd till flyktingar och migranter av alla slag och genomför aktioner till försvar för asylrätten. Teamet i Paris består av 7 avlönade personer, och verksamheten i Parisregionen bärs också upp av 700 volontärer. Men La Cimade har inte tolkar, handläggarna talar franska och i bästa fall engelska. Så man bör ha med sig egen tolk. (Huvudmottagningscenter är 46 Boulevard des Batignolles, Metro Rome, linje 2. För öppettider se deras hemsida.) La Cimade tar inte emot finansiering från staten och menar att med oberoendet från staten kan de agera och protestera fritt.

Staden har ställt upp bajamajor vid de vilda lägren och det finns ställen där man kan duscha, ibland långt borta, ibland på oklara adresser. Organisationer ger också kläder, filtar och ibland tält. Kartong att ligga på får man leta efter själv. En del duschar och tvättar kläder i Svenska kyrkan.

Att bo så här måste ha varit ett helvete under den kalla Parisvintern. En del hade bra kläder med från Sverige, men andra hade inte det. Ingen var väl beredd på att det kunde vara så kallt i Paris. Polisen gjorde ganska täta uppsamlingsrazzior då i tältlägren och förde många till stora, tillfälliga härbärgen.

Det är genom polisrazziorna de flesta får sitt första boende, berättade grabbarna. Men razziorna görs mindre ofta nu när det är varmare. ”Man får vänta tills polisen kommer, då får man ett boende.” Det verkar som att razziorna görs när det har blivit ett större antal boendeplatser lediga i regionen. Första boendet brukar vara i Parisregionen, men kommande boenden kan bli runtom i landet. De flesta har eget rum och delar kök och badrum med andra. Boendena drivs av olika organisationer och stöd och regler varierar med dem. En del har dagpenning och tre mål mat om dagen, andra har samma dagpenning men ingen mat.

Det händer att polisen rensar lägren totalt och tar bort alla tält, Europapallar, som tälten ofta står förankrade i, filtar, sovsäckar, kartonger och så vidare. Samtidigt som många självmant går in i polisbussarna för att äntligen få en bostad, är det andra som springer undan. Vad har de att komma tillbaka till efter en omfattande razzia?

 

Dublin

Många får aldrig Dublinträff på sina fingeravtryck! Det finns hypoteser kring det men ingen jag träffade visste verkligen varför. Grabbarna menar att det bland annat har att göra med var fingeravtrycken lämnas.

För inte så få blir det i alla fall träff i Eurodac-registret. Även om teamet vid La Cimade berättade att afghanerna i förvaret ute vid flygplatsen Charles de Gaulle är ganska många, så kunde många av svenskafghanerna jag träffade i Paris berätta att Dublin tagits bort efter ett antal månader. Om det alltså över huvud taget blir träff. Och då blir man ”normal” och asylprocessen kan starta.

Dublinförordningens regel anger att ett land har 3 månader på sig att skicka förfrågan till ett annat land om att ta emot en person för vilken landet i fråga anses ha asylprocedursansvaret, landet har sedan 2 månader på sig att svara (icke-svar betyder accepterande), och sedan har frågelandet 6 månader på sig att skicka personer. Totalt alltså som högst 11 månader, och det kan gå mycket snabbare. Jag träffade många som fått träff och som nu väntar på vad som ska hända. Och jag träffade ännu fler för vilka Dublin aldrig kommit upp eller hade försvunnit efter ett antal månader. Så oftast verkar det inte bli någon överföring från Frankrike.

Antagligen har Frankrike inte resurser att verkställa överföringarna inom sex månader. Migrationsverkets statistik säger att överföringarna från Frankrike är ganska få i förhållande till vad Sverige har accepterat.

I La Cimades kritik av Dublin III, daterat 8 december 2917, läser jag samma sak.  De senaste åren har registrerade Dublinärenden i Frankrike ökat kraftigt – 6 000 2014, 12 000 2015, 22 000 2016 och över 30 000 2017. Fler och fler asylsökande hålls i husarrest i hotell, boenden, mottagningscenter och förvar. Men 2016 skickades bara 9 procent av alla från medlemsstaterna accepterade Dublinöverföringar. Det stämmer bra med grabbarnas erfarenheter.

 

Asyl

Med Dublin borta – av olika skäl – kan själva asylprocessen i Frankrike starta, det som betyder att man har blivit ”normal”. Det sker med avstamp i skyddsbehovet gentemot Afghanistan och har ingenting med Sverige att göra. Ansvaret nu ligger hos en särskild asylmyndighet, Ofpra.

Frankrike har en annan syn på säkerheten i Afghanistan än Sverige, och använder sig inte av alternativet internflykt. 2017 fick 80-83 procent av alla från Afghanistan uppehållstillstånd. De flesta har bedömts som alternativt skyddsbehövande och får 1-årigt uppehållstillstånd, som sedan förlängs.

Asylprocessen startar med en utförligt skriven och berättande asylansökan. Sara Brachet i Svenska kyrkan har hjälpt flera med det, och med råd om juridiska problem. Intervju och beslut följer sedan snabbare än i Sverige.

Frankrike har två varianter av uppehållstillstånd, båda är tillfälliga: 1 år för alternativt skyddsbehövande och 10 år för flyktingförklaring. En ny asyllag är på väg, kritiserad bland annat för att den inför kortare tider för rätt att söka asyl. Det absolut enda som är bra med den, sa företrädare för La Cimade, är att 1 år ändras till 4 år. Hur det kommer svara mot reglerna i EU:s nya asylsystem – som kanske blir klart under sommaren – talade vi inte om – men där blir tiden mycket, mycket kortare. (Jag kommer framöver informera översiktligt om vad det asylsystemet innebär av förändringar – och ofta försämringar – för flyktingar som söker skydd i EU.)

Den 9 mars 2018 beslutade Cour National du Droit d´Asile att den afghanske medborgaren så och så och bosatt i Kabul inte ska skickas till Afghanistan och till Kabul på grund av säkerhetsläget och i stället får åtnjuta alternativt skydd i Frankrike. Domen lär tills vidare bli vägledande.

Det här inlägget postades i Frankrike. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *