Vi måste vänja oss vid den här situationen – Röster från Paris … del 1

Röster från Paris – Jaurés, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette i slutet av april 2018, del 1.

Texten är en ganska saklig beskrivning av hur det är och fungerar för unga svenskafghaner i Paris. Men sakligheten innebär inte att jag inte är upprörd – att inte låta dem stanna i Sverige är omänskligt och ovärdigt svensk politik.

Jaurés och Canal S:t Martin, kön utanför 127 Boulevard de la Villette samt ”mina tre musketörer” här vid Porte de la Villette. Foton författaren. 

 

Vi träffas vid metrostationen Place de la Chapelle några timmar efter att jag kommit till Paris, Amir, Ali och jag. Liksom många afghanska unga män har de åkt till Frankrike efter avslag i Sverige på sina asylansökningar – besvikna, ledsna, förtvivlade, och samtidigt modiga att om igen ge sig in i något de inte vet slutet av. Men skickas de till Afghanistan blir situationen värre än någonsin.

Hur många de är i Paris vet jag inte, men jag tror inte det är fel att sikta på över tusen. Till Svenska kyrkan i Paris har flera hundra kommit för att möta det svenska, få duscha och tvätta kläder, lite att äta, och få lite omsorg.

I Sverige känner många till tragedin med de många unga som har satsat på Sverige, kommit som ensamkommande minderåriga, välkomnats, lärt sig svenska, gått i svensk skola, och sedan  efter två-tre år här ska avvisas till Afghanistan. Där pågår ett utdraget krig sedan fyrtio år och rättslösheten med lokala krigsherrar, maktstinna potentater och en svag stat är utbredd. Många har vuxit upp i Iran och har ingen erfarenhet av att ta sig fram och överleva i Afghanistan. I Sverige har de fått hundratusentals svenska stödjare, vänner och följare, som stöttar, protesterar och försöker påverka politiken i en mänskligare riktning.

Vi har svårt att hitta varandra för det är mycket folk, många gatuhörn och vi har aldrig sett varandra. Unga män från Afghanistan har antagligen en mer precis träffpunkt och Place de la Chapelle och Porte de la Chapelle är ofta första plats de anländer till i Paris. Många kommer i delad taxi från Tyskland på andra sidan gränsen till Frankrike och blir avsläppta här. Så långt ner i Tyskland kommer de med buss norrifrån, oftast via Hamburg.

Klockan är sex. Många runtomkring ser ut att komma från Afghanistan och länderna runtom. Men är några av dem Amir och Ali? Trafikljuden är så höga att jag har svårt att höra vad Amir säger i telefonen.

 

Jaurés

Men vi hittar varandra. Amir och Ali vet att jag vill komma till de vilda tältlägren och träffa svenskafghaner – som jag kallar dem. Vi tar tunnelbanan två hållplatser till Jaurés. Båda inledde sin tid i Frankrike med att bo i vilda läger, men inte just här. De är ändå hemtama vid platsen. På kajerna på båda sidor om Canal S:t Martin (byggd på 1800-talet som ett av flera transportleder för att försörja Paris med mat)  finns många små kupoltält – gröna och blå mest, ibland med en grå filt eller ett blått täcke över. Det är ett av de vilda lägren i Paris där nyanlända bor innan de kommer in på ett, som de säger, ”boende”. Systemet i Frankrike verkar vara mycket speciellt – överleva och bo på gatan, registrering, koll i Dublinregistret, och så småningom plats i boende.

På gatan vid nerfarten till kajen står en rad av stadens beigegrå bajamajor och öppna urinoarer. I närheten finns metrostationen Jaurés, under vars viadukt hjälporganisationer kommer med mat en eller flera gånger om dagen. Det händer att ingen kommer. Från organisationer kan de hemlösa också få filtar, täcken och ibland tält. Ett återkommande problem är duschar och elektricitet. Duschar finns ställen att gå till, och ladda mobiler kan man göra i en del affärer mot en euro. Det har hänt att mobiler mobiler blivit stulna.

De lär sig snabbt hur systemet fungerar, och är mer eller mindre informerade redan i Sverige genom kontakter med andra som redan är i Paris.

Under den kalla Parisvintern var det hemskt att bo utomhus, och staden tog fram tillfälliga härbärgen. Polisen hämtade upp folk. Ali bodde utomhus i Porte de la Chapelle under tre nätter, men kom sedan med i ett polissvep och fick ett tillfälligt boende. I dag bor han lite bättre. Ali frös mycket som uteliggare, han hade bara en tunn tröja över skjortan, och en filt som han fått. Den svenska jackan och andra kläder blev kvar på bussen från Sverige till Tyskland.

Ali stannar till vid en nyskapad bosättning i hörnet av Quai de Jemmapes och Boulevard de la Villette.  Filtar, täcken, kartonger, presenningar, tygväskor och ett femtontal yngre män från olika länder som sitter eller vilar liggande. Inga tält men några dagar senare finns en handfull här.

En grupp är från Afghanistan, andra är afrikaner. Ingen har levt i Sverige. En man har varit tre år i Belgien och talar lätt både engelska och franska. Han jobbade som tolk i Afghanistan men Belgien har inte gett uppehållstillstånd. Han bor i ett tält på andra sidan kanalen, har inte duschat på två veckor, beklagar den sanitära situationen i de utställda bajamajorna och har aldrig levt på det här sättet tidigare. Men han har tillförsikt att det ska gå bra här i Frankrike.

 

Första steget – ”Dublin” eller ”normal”

Runt hörnan finns kön till 127 Boulevard de la Villette. Här inne inleds den franska asylansökansproceduren med en allra första registrering. Kontoret ger ett papper med datum, tid och plats till en polisprefectur där fingeravtryck och en del personliga uppgifter lämnas. Med hjälp av deras fingeravtryck och den stora Eurodac-databasen ska det avgöras om ett annat EU-land ska ha ansvaret för dem. Adresserna till en prefecur blir ”Metro 4” eller ”Metro 5” beroende av vilken metrolinje som går dit. 127 Boulevard de la Villette sköts av organisationen France Terre d´Asile, som har olika samarbetsprojekt med franska staten. De ger också en del information.

Metro 4 anses bäst eftersom mångas lämnade fingeravtryck aldrig ger Dublinträff i Eurodac-registret här. Då blir de genast ”normala”, och kommer in i asylproceduren utan att behöva bry sig om Dublin. Så var det för Amir, som kom före Ali. Hans fingeravtryck gav aldrig träff i Eurodac, och i dag har han alternativt skydd och ett – årigt uppehållstillstånd, som sedan förlängs. Alis fingeravtryck gav träff i registret och han väntar nu på vad som ska hända. Som det verkar blir de flesta ”normala” efter ett halvår, vilket bör ha att göra med att Frankrike inte har resurser att överföra alla Dublinärenden till ansvarigt land. 9 procent av alla Dublinfall överförde Frankrike 2016 till respektive EU-land. 57 personer överfördes från Frankrike till Sverige 2017.

Registrerade hos polisprefecturen har rätt till ett boende, men de får vänta tills polisen kommer med bussar, gör ett svep, kontrollerar papper, och för folk till boenden som blivit lediga.

50 procents chans att inte få Dublin i Metro 4, säger nästan alla jag talar med under dagarna i Paris, mindre chans men dock chans i Metro 5. Att många som har levt flera år i Sverige inte får Dublin, får jag också höra i Svenska kyrkan senare. Ingen vet riktigt varför.

Kön till den inledande registreringen på Boulevard de la Villette bildas under kvällen. Runt fem på eftermiddagen kommer organisationer med mat, sedan byggs kön upp. De köande tillbringar natten hopträngda utmed husväggen bakom polisens flyttbara gallergrindar. Alla hoppas komma in nästa dag, porten öppnar nio med insläpp till elva. De som inte kommer in ställer sig i kö igen. En del som får Metro 5 i stället för Metro 4 gör om registreringen och börjar med att ta plats i kön.

Många söker asyl i Frankrike nu, och för ett år sedan kom man in utan lång kö.

En vecka senare görs systemet om, kön ersätts med ett telefonnummer – 0800 144 414 – och möjlighet att välja mellan åtta språk. Mottagningen känner av var den som ringer befinner sig och skickar ett sms med adress och datum till närmaste polisprefectur för att lämna fingeravtryck.

 

Från Uppsala, Heby, Skellefteå, Stockholmregionen

I kön den här kvällen i slutet av april träffar jag ett tiotal nyanlända svenskafghaner. Nästa morgon träffar jag ännu fler. Då har kön blivit lång, och de har tillbringat natten utmed byggnaden sittande med uppdragna knän bakom gallergrindarna. Utanför på trottoaren går parisare till sina arbeten, och på gatan rullar trafiken. Under och kring sig har raden av grabbar filtar och en och annan dyna. Nej, det går inte att sova så här, säger de och ser trötta ut. Det är bara att vänta igenom natten. Många står upp och hänger på gallergrindarna. (Kvinnor och barn köar möjligen på en annan adress.). Framåt kvällen brukar människor komma med något att äta och dricka, så var det igår också. Men att vara långt fram i kön är ingen garanti för att komma in. Sent på natten dyker ibland storvuxna kriminella upp och kräver platserna för sina kompisar.

Grabbarna den här kvällen och morgonen är från Uppsala, Heby, Örebro, Skellefteå, Ystad, Rosengård i Malmö, från Kungsängen, Sköndal och Huddinge utanför Stockholm, och från andra platser. De flesta kom 2015 till Sverige och har varit där 2 ½ – 3 år och de talar utmärkt svenska. En del har bott i familj, en del i HVB-hem. Medan de väntade i Sverige hann de fylla 18, eller så blev de upplyfta till 18 av Migrationsverket. Fyllda 18 (riktigt eller uppgraderat) flyttades de nästan alltid till en vuxenförläggning på annan ort, ofta i en annan del av Sverige och de fick sluta skolan. För några ordnades det med en familj på orten och de kunde gå kvar i skolan. Eller kommunen tillät dem att bo kvar i HVB-hemmet. En i kön är äldre och har arbetat och betalat skatt en tid i Sverige.

De fick ett, två och tre avslag i Sverige på sina asylansökningar, och kallades till återvändarsamtal för att skickas till Afghanistan. De som väntar i den här kön kom till Paris för några dagar-en vecka sedan och de bor i tält vid kanalen här i Jaurés eller intill en viadukt till Boulevard Peripherique i Porte de la Chapelle. Några är fortfarande 18, andra har blivit 19 eller 20 år. De har olika berättelser om tiden i Sverige, ofta en blandning av bra och sorgliga, många gånger så att det verkar finnas fog att ifrågasätta rättssäkerheten i asylprocessen. De har mött bra och dåliga svenskar, bra och dåliga advokater, bra och dåliga tolkar. De talar gott om många, men inte om Migrationsverket. De saknar Sverige, vill bo i Sverige, längtar, och berättar gärna om lärare som har försökt hjälpa dem. Snäll är ett ord som återkommer om många svenskar.

Zaker från Ystad, Poryd från Skellefteå, Mosa Ahmadi från Kungsängen. Namnen kan listas många fler. Jaar Mohammad från Huddinge mådde så dåligt att han till slut tvångsomhändertogs enligt LVU för risken att han skulle skada sig själv, och han placerades på ett SIS-boende. Ghulam är en smal, lång ung man skriver i min anteckningsbok: ”Jag heter Ghulam. Jag bodde i Ängelholms kommun, Skåne. Jag är 18 år gammal och född 1999-09-28. Jag gick i skola i Ronne gymnasium. Jag älskar Sverige. Jag blev glad att träffa Annette.” Han berättade: ”När jag var 18 år sa kommunen att du måste komma till Ängelholm och de placerade mig sedan i ett vuxenboende i Halmstad. Jag gillade inte att bo där för det var bråk. Vi var sex som bodde i ett rum och de andra var irakier. Hela natten var de vakna, och de rökte. Och jag kunde inte gå i skola. Jag mådde jättedåligt. Några kompisar hade sett på nyheterna att flera hade åkt till Frankrike. När jag kom hit till Paris frågade jag människor och fick veta om La Chapelle.” Några dagar senare träffar jag honom bland tälten i Porte de la Chapelle.

Grabbarna får sina papper med adress och datum för att lämna fingeravtryck. Många har fått Metro 4 och är nöjda. Jag läser från texten: Metro 4, Port de Clignancourt, 92 Boulevard Ney, Paris 18. 4 foton kommer tas och för detta ska 10 euro betalas. Jag tror vi flyttas från Paris, säger en av grabbarna, i Paris finns ingen plats.

Jag frågar aldrig varför de lämnade Iran eller Afghanistan. Det är inte deras asylskäl jag vill rota i, varje människa har sina skäl. Utan jag vill framför allt veta hur de har det i Paris, var i Sverige de levde och hur de tog sig hit.

 

Porte de la Chapelle

På stora Boulevard Ney sitter migranter och flyktingar och väntar, antagligen på att hjälporganisationer ska komma med mat. Tälten som fanns här för några månader sedan är borta. Ingenting tyder på att människor sover just här på nätterna. I byggnaden nr 56 Boulevard Ney håller flera frivilligorganisationer till. En av dem är Utopia 56, som startade i Calais. Hemsidan berättar om att servera mat, ge kläder och filtar, följa med till sjukhus och stödja på annat sätt, bland annat i vilda läger. De som arbetar är alla volontärer. Här, berättar Alix Geoffrey, ger vi frukost på morgnarna kl. 8-10, men andra mål ges av andra organisationer. Vi ger också information och materiell hjälp som kläder och filtar och tält. Alix är volontär på heltid nu och lever på pengar från tidigare arbete.

En annan kväll vid Porte de la Chapelle, utmed den långa Avenue de la Porte de la Poissioniere, som går norrut från Boulevad Ney. Jag är här med Habib från Sundsvall och hans vänner.

Små gröna, blå och grå sommartält står tätt intill varandra på båda sidor av gatan. På ett stängsel hänger täcken och filtar på tork efter två dagars regn och kyla. Bebyggelsen och trafiken är gles. I närheten finns en moské, de som bor i tälten får använda duschar här. Oftast fästade i träpallar som underrede står tälten tätt intill varandra nära viadukten under ringlinjen La Peripherique. I närheten finns en från husväggen indragen stor altan med en arabisk butik innanför. Ali, som jag träffade min första kväll i Paris, berättade att när det ösregnade sökte många skydd mot regnet här på altanen. Men butiksägaren kom ut och sa att här får ni inte stå, ni hindrar kunderna.

Habib, som jag är här med den här eftermiddagen, berättar hur det var och är.

  • Ibland kommer polisen och säger att här får ni inte sova. Då plockar man ihop sina grejer så gott det går och går bort. Nästa dag kommer man tillbaka. Då kan polisen ha tagit bort allt och man får hjälp av hjälporganisationer.

De säger att afghanerna här har kommit hit från Sverige, Tyskland och Holland. En grabb kommer direkt från Afghanistan och berättar på engelska att han var i Grekland för bara några månader sedan.

Utanför och inne i tälten träffar jag ett tiotal svenskafghaner. Några känner jag igen från kön utanför registreringen vid Jaures. Den långe Roherun från Uppsala, som ser så svensk ut med sina glasögon, kom till Paris för fem-sex dagar sedan. Han fick sitt papper och ska till Metro 4 i morgon och lämna fingeravtryck.  Han kom till Sverige som 16-åring men är 18 nu, bodde i ett familjehem, fick första avslaget efter 1 ½ år och det andra sex månader senare.

  • Det var hemskt väder i går. Det var kallt och det regnade in i tälten. Det blev vått och du ser ju hur det hänger filtar på tork där borta på andra sidan gatan. Hur vi får mat? Människor kommer med mat, organisationer och privatpersoner. Men det är mer på helgerna för då är privatpersonerna lediga. Men de kommer på vardagar också. Fast jag vet inte så noga för jag har bara bott här fem-sex dagar.

Zahed känner jag också igen från kön utmed Boulevard de la Villette. Han sitter med några grabbar vid en liten uppbyggd öppen eldstad, ett par andra har varit i Tyskland, och en kom nyligen från Afghanistan. Zahed kom till Sverige 2015 och har bott i trakterna av Örebro och i Askersund. Efter att ha blivit åldersuppskriven från 17 år till 19, flyttades han från sitt HVB-hem till ett vuxenboende, förlorade skolan, bodde hos kompisar och kom hit för en vecka sedan.

De talar alla flytande svenska.

 

Fortsättning följer i del 2.

 

Det här inlägget postades i Frankrike. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *