Flyktingar och migranter stängs in efter EU:s toppmöte. Externaliseringen av EU:s gränser fortsätter.

Flyktingar och migranter stängs in efter EU:s toppmöte. Landstigningsplattformar utanför EU undersöks. Externaliseringen av EU:s gränser fortsätter.  Det man enades om att gå vidare med är i linje med att skrämma bort alla som tror att EU är en barmhärtig och progressiv del av världen.

EU-toppmötet i Bryssel i förra veckan ledde inte oväntat till att nya asylpolicyn med sina sju akter inte togs. Den ska upp igen på toppmötet i oktober, vissa säger att beslut kanske får vänta till efter EU-valet 2019. Österrike är ordförandeland nu och förväntas inte driva ärendet. En del länder, som Österrike, vill inte ha överstatlighet på området. Det mesta sägs man ändå ha varit ense om, vilket skrämmer lika mycket som det som faktiskt beslutades. Tas asylpaketet innebär det stora försämringar för människor på flykt.

Vad man framför allt inte kommer överens om är fördelningen av flyktingar mellan medlemsstaterna. Länderna vill antingen inte ta emot en enda flykting, eller menar att alla länder ska ta sin del, eller menar att enda möjligheten är frivillighet. Hur flyktingar och migranter skulle fördelas i olika processer finns i det föreslagna asylpaketets Dublinförordning och Asylprocedursförordning. De andra fem delarna i paketet sägs mest vara en formsak innan de kan tas.

Länderna kom överens om att unionen ska öka gränsbevakningen ännu mer och ha låsta mottagningsläger för flyktingar och migranter. De ska finnas i medlemsstater som erbjuder sig, ingen tvingande fördelning.  Möjligheterna att ha sådana läger utanför EU:s gränser ska undersökas. Förslag med läger utanför EU är inte nytt, Storbritannien föreslog det för många år sedan, det ledde till juridiska, praktiska och moraliska frågor. EU har inte gjort någonting för att lösa dem. Förmodligen för att då förkastade medlemsstaterna förslaget som orimligt. Idag har vindarna vänt.

För räddningsfartygen på Medelhavet, som Italien nu vägrar ta emot, ska möjligheten att inrätta landstigningsplattformar (kallas så) i Nordafrika undersökas.

I lägren inklusive plattformarna  – om de blir av – ska människor vara instängda och sorteras utifrån om de anses ha asylskäl eller bedöms som arbetsmigranter och saknar asylskäl. Det här är emot internationell lag – länder får inte låsa in asylsökande om de inte har begått brott. Att resa in irreguljärt för att söka asyl är inte kriminellt.

Utan asylskäl ska de skickas hem, med asylskäl ska de fördelas mellan andra EU-länder, som erbjuder sig (förhoppningsvis). Räddningsfartyg får  inte gå in på libyskt farvatten utan överlåta räddning åt libysk kustbevakning, som ska få mer stöd.

EU vill försöka stoppa migrationen genom att få det att verka hopplöst att nå EU och genom att samarbeta med ekonomiska migranternas hemländer om återtagande. De ska ges stöd till ekonomisk utveckling. Att stödja ekonomisk utveckling är bra om det sker i avsikt att verkligen stödja befolkningen så de kan bo kvar i hemlandet. Att få hemländerna att ta tillbaka sina migranter, vars hemskickade pengar till anhöriga utgör en betydande del av utvecklingsländernas BNP, kan ändå bli knepigt, inte minst om människorna dessutom tillhör oönskade minoritetsgrupp. FN:s flyktingbyrå (UNHCR) och internationella organisation för migration (IOM) ska vara behjälpliga. Men IOM vill bara befatta sig med frivilligt återvändande till hemländerna.

Länder som är särskilt aktuella för samarbete är Libyen, Niger, Egypten, Tunisien, Marocko och Algeriet eftersom de är transitländer eller bedöms kunna bli stora transitländer. Även Albanien och Serbien har föreslagits. Länderna kommer uppmuntras till avtal om att ta emot människor som har passerat eller vistats en tid i landet. EU-Turkiet-avtalet är modell. Länderna ges ökat finansiellt och materiellt stöd till att försvara sina landgränser (i praktiken avkrävs de kanske något som de egentligen inte vill), till att hindra människor att nå kusterna, till stöd åt vissa flyktinggrupper, och vad länderna kan begära. Kanske kan det bli visumlättnader för delar av befolkningen. Kustbevakningarna ges stora resurser och smugglare ska bekämpas. EU:s Emergency Trust Fond för Afrika ska användas.

Redan nu är sådana samarbeten på gång, inte minst med Niger, som är ett stort transitland, där EU försöker få militär och gränsbefolkning att stoppa resandet. För gränsbefolkningen är det en viktig försörjningskälla.

Libyen, som är ett stort och hänsynslöst transitland, får redan mycket stöd till sin kustbevakning, till gränsbevakning i söder och till kommuner som håller läger för flyktingar. Det ska öka. Libyska kustbevakningen får mycket stöd direkt från Italien. I Libyen är våldet mot migranter vida dokumenterat.

Signalerna är tydliga – ni är inte välkomna, vi vill inte ha er. De döljs under motiveringen att döden på Medelhavet och smugglarnas exploatering av utsatta människor ska stoppas. I flera år har otaliga stora och små organisationer krävt att EU ordnar med säkra vägar in i EU för dem som vill söka asyl – men det var inte så här man tänkte det. Det är uppenbart att utsatta 3e-landsmedborgare har ringa värde och att politiken som förs utgår från främlingsfientlighet och högerpopulism.

Internationella frivilligorganisationer, flyktingorganisationer, kristna samarbetsorganisationer, politiker, skribenter, enskilda – you name it – har protesterat efter toppmötet. Churches´ Commission for Migrants in Europe och Conference of European Churches (CCME och CEC) har skickat ett pressmeddelande, som varnar för läger som kan komma att bli flyktingarnas Guantanamo, och som kan destabilisera värdländerna. Resurser till gränskontroller och kamp mot irreguljär migration löser inte sociala och politiska problem. Man kan inte bara ignorera att det finns juridiska, praktiska och moraliska hinder som gör det omöjligt att skicka tillbaka många av dem som kommit irreguljärt till EU, och dem som lever utan uppehållstillstånd här. I stället borde unionen bidra med mer kunskap om varför människor flyr, undersöka ojyssta handelsvillkor, misslyckade försök att motverka klimatförändringar, vapenexporten och andra faktorer, skriver kyrkorna i Europa.

Länkar till pressmeddelandet No Refugee Guantamo. Churches´call for safe passage following EU summit är www.ccme.be    och www.ceceurope.org

 

Människans vilja att göra sina liv bättre

Vi vet att den som måste fly, flyr, oavsett riskerna. Många av oss har hört flyktingar säga att vi riskerar livet för det kan ändå inte bli värre.

En hel del svenska politiker hävdar att vi måste värna om asylrätten, bland annat Sveriges stadsminister. Och det är så sant. Men om Sverige och EU värnade om asylrätten skulle människor som söker skydd inte mötas av stängda gränser, de skulle antingen inte behöva visum till EU eller de skulle ges visum, och flygbolag skulle inte straffas om de transporterar skyddssökande passagerare utan visum.

Nu ska det alltså bli slutna läger i och utanför EU. Vi kan lära av EU-Turkiet-överenskommelsen. Ständigt överfyllda grekiska flyktingläger, där det tar mycket lång tid innan människorna kan lämna lägren och där nyanlända gör att lägerantalet egentligen aldrig minskar. Stora humanitära och sanitära brister. Svår psykisk press, otillräcklig vård, svåra slagsmål, otrygghet för både flyktingar och personal och så avtal fattade över huvudet på lokalbefolkningen som förgäves ber om att slippa lägren. Och dessa läger är ändå öppna med undantag för ett antal tillbyggda fördeportationsläger i lägren.

Flera länder, bland annat Albanien, har redan sagt nej men kan kanske övertalas med förmånliga avtal.

Med medlemsstaternas tröghet, eller vägran, att ta emot flyktingar, lär många bli kvar länge i lägren. Erfarenheterna visar att det kommer alltid saknas tillräckligt med pengar – och vilja – för att hålla dem i skick. Lär av Moria på Lesvos, som liksom de andra grekiska öarnas läger utanför Turkiets kust av och till har betraktats som humanitära katastrofer.  I Sverige rapporterar inte media längre om det, men så är det inte i Grekland. För bara någon vecka sedan kritiserade FN:s högsta kommissionär för flyktingar och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Moria på Lesvos (det är det största) och påpekade att de juridiska processerna måste skyndas på och människorna flyttas över till fastlandet snabbt.

Ligger EU:s läger i EU kan de synas av civilsamhällets organisationer, som kan vittna om missförhållanden, protestera, skapa opinion och kalla på frivilligorganisationers och lokalbefolkningens hjälp. Läger utanför EU i länder med skör eller ingen demokrati riskerar att bli ännu mycket värre. Exemplet Libyen pekar på det. Här placeras migranter i vidriga omständigheter med tvångsarbete, utpressning, våld, våldtäkter och svält – det är väl känt nu. Hit förs också migranter som libysk kustbevakning har räddat från havet. Ändå ska Libyen ges mer pengar.

Sedan i höstas har UNHCR plockat ut människor med asylskäl ur libyska läger och placerat dem i Niger i väntan på att EU ska ta emot dem. Där väntar de. Segheten från överenskommelsen 2015-17 mellan våra medlemsländer om omfördelning av flyktinggrupper från Grekland och Italien upprepar sig – och kommer att upprepa sig.

Transitlandet Algeriet vet jag inte mycket om, men genom UNHCR Greklands pressöversikt från 28 juni nås jag av Associated Press´ rapportering om att migranter och flyktingar från Afrika lämnas utan vatten och mat i öknen mellan Niger och Algeriet. De senaste fjorton månaderna uppskattas Algeriet ha lämnat mer än 13 000 afrikanska flyktingar och migranter så här och tvingat dem att vandra en och en halv mil under bländande sol, ibland under gevärshot. En del har varit gravida kvinnor och barn. Rasism? Om Mauretanien kom Amnesty International med en rapport i vintras om rasismen mot landets afrikanska befolkning.

Det är värt att återigen påminna om att de flesta av världens flyktingar befinner sig inte inom EU utan i Afrika, Mellanöstern och Asien och det är inte så att de alla bankar på rika EU:s dörr. Liksom att EU har över 500 miljoner invånare och är beroende av migrationen för sin överlevnad. EU:s politiker borde ta kamp mot främlingsfientligheten och försvara såväl förnuftet som det faktum att människor och inte bara stater har rättigheter.

Det är också värt att pränta in att vi lever i en värld som bejakar nyttan av ett globalt samhälle – av att pengar, tjänster, information, varor (turister kan också ses som en vara) och tyvärr bara att vissa (!) invånare förflyttar sig smidigt över hela världen. Låt vara USA:s kamp mot frihandeln just nu. Västvärlden vill sprida värden som medmänsklighet, människors rättigheter, yttrandefrihet, humanitet, demokrati och så vidare, och att detta gynnar tillväxt och utveckling. Alternativet är stagnation. Då går det inte att straffa människor när de vill göra sina liv en aning bättre oavsett om skälen sedan går under rubriken asylskäl eller ekonomi. För mig låter det som om vi kliver tillbaka in i tider av slaveri och livegenskap, vi tillåter inte människor att göra sina liv bättre. Vi måste se på migration med andra ögon än vad som sker i dag.

 

2015 skulle Grekland ha tvingats processa en miljon ärenden

Jag tar upp det föreslagna asylpaketet igen, och jag tror inte att det bara kommer att glömmas bort. Vad pekar det på att inte hela paketet har lyfts fram mer i media – det skulle kunna ha varit politikerdebatter om det, och debatter med insatta jurister. Försämringarna för dem som försöker söka asyl i EU är många och stora även om det också finns en del förbättringar – framför allt om att familjer ska hållas samman och mer rättigheter för ensamkommande minderåriga. Men försämringarna överväger. Nästan bara asylrättsliga frivilligorganisationer har förmedlat och diskuterat innehållet.

Jag har skrivit om det ganska nyligen en bloggartikel och nämner bara exempel på försämringar:

För en rad förseelser kan asylsökande straffas med att deras ansökan avskrivs eller de förs över till ett ofördelaktigt snabbspår: Om de till exempel på eget bevåg reser till ett annat EU-land. Om de inte anses tillräckligt behjälpliga i att lämna uppgifter om sitt ärende, fastställa sin identitet eller inställa sig till ett möte. (Att fallera kan bero på trauma, svårigheter att förstå situationen och/eller missuppfattning, läs t. ex.  bloggberättelsen från Paris om Ali, som inte visste vad intervju innebar.)

En medlemsstats ansvar för en asylsökande i dag är 18 månader. Får hen avslag på sin asylansökan, inte har lyckats lämna bevis på sina skyddsbehov, inte kan resa tillbaka till hemlandet och söker asyl i ett andra EU-land ska hen skickas tillbaka till det första land som gett avslaget. Det ingår i nuvarande Dublinförordningen, som vissa medlemsstater menar har spelat ut sin roll men som fortfarande används bland annat av Sverige. Efter 18 månader – det är en lång tid – upphör det första landets ansvar och hen kan söka asyl i det nya landet utan risk för att skickas tillbaka till första asylland. I bland annat nya Dublinförordningen föreslås tiden öka till fem eller tio år.

Det finns mycket mer. Kanske allra värst är att den som vill söka asyl inom EU och har tagit sig in i ett första EU-land, som oftast är Italien eller Grekland, ska hen allra först kontrolleras om hen har rätt att få sin asylansökan bedömd inom EU. Det har hen inte 1.) om hemlandet anses säkert (en lista över säkra hemländer ska göras av EU:s asylmyndighet), och 2) om hen på sin väg till EU har passerat och vistats i ett transitland, som anses säkert (att inte ha passerat eller vistats i ett transitland är i stort sett omöjligt). Om hemlandet eller transitlandet anses säkert ska hen tillbaka dit. För att transitländer ska acceptera att ta tillbaka människor som inte är deras ansvar ska de få stöd, subventioner och förmånliga avtal till att bland annat inrätta läger i samverkan med UNHCR. Vilka länder som ska anses säkra blir diskutabelt, och EU:s asylmyndighet föreslås stå för omdömet.

Den här första processen innebär ett nålsöga, som de flesta knappast kommer kunna ta sig igenom. De som ändå lyckas ska fördelas mellan EU:s medlemsstater. Processen ska ske i första landet som asylsökande kommer till. Det är det här som sker på de grekiska öarna nu.  Här krävs mer resurser än vad som ges och processen tar lång tid. Italien och Grekland har protesterat mot att det ska vara så här, stora Italien med stark och aggressiv röst. Hade systemet funnits under den stora flyktinginvandringen 2015 skulle lilla Grekland med alla sina problem ha tvingats hysa och processa en miljon flyktingärenden, och försöka skicka tillbaka de flesta. EU hade visserligen stöttat med pengar och personal, men Grekland hade haft ansvaret. Inte så konstigt om Italien och Grekland inte vill vara med på det här. Men den grekiska regeringen hörde ändå till dem som sa ja, djupt kritiserad efteråt av det stora konservativa partiet.

 

Se dokumentären om EU:s framfart i Afrika, i fransk respektive tysk version

Det här inlägget postades i Allmänt Europa. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *