Röster från EU:s yttre gräns – Grekland

EU:s avtal med Turkiet kan bli mönsterbildande för överenskommelser med andra transitländer. En framgång, säger EU-kommissionen och grekiska regeringen, eftersom färre söker sig hit.

Samos i början av november 2017, dagen efter häftiga regn, foto författaren. Flickan och mannen ingår i en stor kurdisk grupp från Afrimområdet. De kom hit för några månader sedan och har bott i tält. I Syrien var männen byggnadsarbetare, kock, textilindustriarbetare och fotograf för en tidning. En ung kille identifierar sig leende som breakdancer. De berättar att inne i lägret finns eluttag men i tälten har vi varken el, ljus eller värme. Det är ont om vatten och alla vuxna får en flaska dricksvatten om dagen och det är inte lätt att klara sig på bara 1 ½ liter. Oftast finns inte varmvatten i duscharna . Vi har många frågor men allt de svarar är att vi måste vänta.

 

EU-Turkiet-avtalet från mars 2016 gäller flyktingar och migranter som sedan 20 mars 2016 kommit till de grekiska öarna strax utanför Turkiets kust, en av de viktigaste irreguljära resvägarna till EU. Avtalets syfte är officiellt att bekämpa smugglare och minska döden på Medelhavet. Turkiet åtar sig att hindra människor att nå kusten och ta tillbaka dem som ändå når de grekiska öarna. Efter en juridisk process på öarna ska de bedömas vara säkra i Turkiet och skickas tillbaka. Intervjuerna som görs på öarna rör då deras förhållande till Turkiet, inte som de själva tror varför de har tvingats fly från sitt hemland. Turkiet får 6 miljarder euro från EU, som bland annat ska förbättra livet för syriska flyktingar i Turkiet. Avtalet talar mest om syrier, som prioriteras.

När avtalet implementerades i grekisk lag gjordes undantag för Dublin-fall och särskilt sårbara, som ensamkommande minderåriga, kvinnor och småbarn utan manlig försörjare, gravida med flera. De ska inte tillbaka.

Mottagningsläger finns på Lesvos, Chios, Samos, Leros och Kos. De är mycket överbefokade, två-tre gånger kapaciteten. Lägren har kritiserats av otaliga organisationer för att vara humanitära katastrofer. Många tvingas bo i enkla sommartält månad efter månad. Lägren drivs av armén med hjälp av UNHCR och till i somras ett stort antal frivilligorganisationer. Successivt har frivilligorganisationerna tvingats bort. Situationen i lägren har förvärrats.

Omkring 48 000 hade vid årsskiftet 2017-18 anlänt till öarna efter avtalet. 1 500 hade skickats tillbaka med hänvisning till avtalet. I långsam takt har tusentals förts över till fastlandet, men lägren fylls hela tiden på av nyanlända.

Sammantaget brukar 11 000-15 000 bo i lägren. En del har varit där mer än ett år, ja uppemot två. Det finns numera också låsta förvar ihop med lägren och antalet förvarstagna ökar. Ett mindre antal bor i hotell- och lägenhetsrum hyrda av UNHCR.

Det grekiska exemplet av EU:s försök att outsourca asylrätten till ett transitland visar upp oacceptabla följder för människor på flykt och för gränsterritoriets invånare. En hårt kritiserad grekisk regering placerar sig i en rävsax mellan beroendet av EU och de många protesterna mot avtalets konsekvenser. På de grekiska öarna blir läget alltmer spänt och inrikespolitiskt farligt. Situationen visar också hur Dublinförordningen drabbar ett litet och ekonomiskt svagt land vid EU:s yttre gräns.

 Perspektiv 1: De som flyr

Strax före jul 2017 rapporterar den stora engelska dagstidningen The Guardian om situationen i Moria på Lesvos. Decemberluften är fylld av tjock illaluktande rök från plast, som lägrets invånare eldar för att få lite värme. Lägergatorna är lervällingar. Avlopp och sanitet klarar inte överbefolkningen och i leran finns också avfall och exkrementer. Vattentillgången är begränsad och det saknas varmvatten.

Om lukten av sopor, som ligger överallt, rapporterar strax före jul också Läkare utan Gränser. De nämner barnens luftrörsinfektioner, hudsjukdomar och diarréer, depressioner, rädslan för eldsvådor, att många nyanlända är småbarn och gravida kvinnor och att kvinnor inte vågar gå till toaletterna i mörkret.

Under hösten har rapporteringarna varit oändliga från organisationer, som varnar för vintern. Det som hände förra vintern får inte ske igen – fem personer dog i Moria genom brand och vad man tror kolosförgiftning. Bilder av snötyngda tält spreds i media. Organisationerna varnar och varnar, de skriker, de ropar, de protesterar, och ber att regeringen ska flytta de flesta till fastlandet. Men överflyttningen går långsamt och gäller bara Dublinfall och särskilt sårbara. Och först ska alla gå igenom en juridisk process på ön.

Under senhösten 2017 börjar Moria kallas för Greklands Guantanamo.

Några månader in på 2018 har systemen för färskvatten och kloakvatten byggt ut i lägren på Lesvos och Samos.

Samos

Sedan 2015 har Moria och Lesvos fått störst uppmärksamhet men det som gäller för Moria gäller för de andra öarna också. Ett tag var Samos värst om än inte störst. Lägret på Samos ligger på en sluttning strax ovanför huvudstaden Vathy, på promenadavstånd från stadens centrum. Man tar vägen i uppförsbacke förbi kyrkogården på höger hand, passerar på vänster hand vägbreddningen där samosborna Maria och Michalis ibland står med sin gamla mörkblå Toyota-picup och delar ut hemlagade smörgåsar och matlådor.

Man fortsätter en liten bit vidare uppåt, passerar en stor bilväg och ser en lägeringång och rader av små grå bostadslådor. Lägret är byggt för 700 människor men hyser två-trefallt fler. För att se de många små tälten ska man nå lägret från ett annat håll via en slingrande smal bilväg uppåt berget. I småskogen strax utanför lägret finns ett hundratal små sommartält och tält hopsydda av UNHCR:s tjocka grå yllefiltar. De hålls på plats av pinnar, rep och stora stenar. Mot vatten som sipprar in när det regnar försöker tältinvånarna skydda sig med lager av kartong på marken, mot kylan med filtar och tunna sovsäckar.

I tälten här på Samos och på de andra grekiska öarna lever flyktingar i alla åldrar månad efter månad innan de möjligen har tur att få resa vidare till fastlandet.

Perspektiv 2: Öborna

Öarnas lokalbefolkning räddade livet på många flyktingar under 2015 innan hjälporganisationerna kom på plats och kommunerna tog större grepp om situationen. Flyktingarna kunde resa vidare efter några dagar, men med Turkietavtalet är de fast på öarna.

Konsekvenser av överbefolkning, misär, långa väntetider, brist på information, bränder, interna konflikter, malande oro och desperation drabbar också lokalbefolkningen. Gör inte våra öar till fångläger för olyckliga själar, vi lever av turism, protesterar grekerna. Parallellt med stöd till flyktingarna finns xenofobin, rasism bland poliser, angrepp på flyktingar och det nationalsocialistiska partiet Gyllene Gryning. Många öbor är rädda för stora våldsamheter.

Med sina kommunledare i spetsen uppvaktar öbor regeringen, premiärministern och EU-parlamentariker och ber att flyktingarna ska föras över till fastlandet. De säger envist nej till regeringens motförslag om utbyggnad av lägren och fler läger, för upp utbyggnadsplaner till lokala domstolar, samlas till protestmöten, blockerar tillfarter, tar emot besök av oppositionspolitiker och åker till Aten. Regeringsledamöter lyssnar men inget händer. Ibland får de svar i form av arroganta kommentarer från migrationsministern.

Perspektiv 3: Regeringen

Syriza bildade regering på nyåret 2015 och Grekland fick en minister för migration – en jurist från partiets grupp för mänskliga rättigheter. Den tidigare regeringens flykting- och migrationsfientliga politik ändrades snabbt. Men med tom statskassa, få anställda, ovana, brist på rutiner, förseningar med EU:s fondpengar, högeroppositionens oresonliga kritik stödd av media och enorma problem med hela landets ekonomi, blev det inte mycket av statlig verksamhet under den stora flyktinginvandringen.

Premiärministern protesterade i början mot EU-Turkiet-avtalet men det har sedan backats upp ihärdigt av Syriza och andra partier. Migrationsministern byttes ut för länge sedan och den nuvarande har mottagit mängder av protesterande skrivelser från nationella och internationella hjälp- och mr-organisationer. Ihärdigt har de protesterat mot konsekvenserna av avtalet, inte minst inför förra vintern och nu inför denna vinter.

På kraven om att flyktingarna ska föras över till fastlandet svarar migrationsministern ensidigt att det inte ingår i avtalet. EU-kommissionen har levererat råd mot överbefolkningen – alla utom tortyroffer ska tillbaka till Turkiet och de juridiska processerna ska kortas.

Under senhösten flyttas flera tusen från öarna till fastlandet, bara under första halvan av december 3 000. Samtidigt har alltfler flyktingar från Syrien, Afghanistan och Irak anlänt sedan sensommaren. Överbefolkningen minskar något men många tvingas leva kvar i misären. Man säger att Turkiet spelar ett politiskt spel om hur mycket de ska täppa till möjligheten att nå kusten och havet.

Lyhörd för EU beslutar regeringen strax före jul rätten att överklaga beslut om överföring till Turkiet.

I mitten av februari 2018 uttalar sig den avgående direktören för Greklands motsvarighet till vårt svenska Migrationsverk i pressen om att så få skickas tillbaka till Turkiet. I enlighet med grekisk lag och EU:s direktiv kan bara 16 procent av alla asylsökande skickas dit igen, säger hon. De flesta är syrier med en hög grad av skydd i Turkiet.

 

Referenser

Annette Rosengren: Röster från Aten och Samos – Greker om sitt land, EU och människor på flykt (Carlssons, 2017).

UNHCR Greece Press Review, uppdaterad till nu.

 

 Artikeln skrevs i början av januari 2018 och finns publicerad i Artikel 14 4/2017, som är Sveriges enda flyktingpolitiska tidskrift och ges ut av Flyktinggruppernas riksråd. Några tillägg har gjorts.

 

 

 

 

 

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Kort om Grekland, öarna, EU och människor på flykt

Texten ger en översikt av flyktingsituationen i Grekland i början av 2018 och kortfattat om detaljer i EU:s asyl- och gränspolitik, avtalet med Turkiet, lägren på de grekiska öarna och vad vi kan vänta oss av EU:s asylpolitik framöver.

IMG_2490IMG_2493IMG_2484IMG_2477IMG_4145IMG_4149IMG_4138IMG_4140

Bild 1-4: Samos 2014. Efter registrering och en-två veckor i mottagningslägret kunde de flesta resa vidare till Pireus och Aten. Där måste de lösa problemet med hur de skulle ta sig vidare. De flesta fick klara sig själva men ensamkommande minderåriga fick ibland hjälp. Männen på bild är från Syrien,  pojkarna i övre tonåren från Afghanistan. ”I slutet av 2014 protesterade en hel del syrier på Syntagmatorget här i Aten för att de inte tilläts lämna landet på laglig väg och inte fick något som helst skydd medan de var här.” (Citat ur journalisten Dimitris Angelidis berättelse i min bok ”Röster från Aten och Samos” (2017). 

Bild 5-10: Lägret på Samos i november 2017 efter häftiga regn några dagar innan. Enligt EU:s avtal med Turkiet blir flyktingar fast på fem öar i Egeiska havet, däribland Samos. Lägren är överbefolkade långt över sin kapacitet och många tvingas bo i tält. Hjälporganisationer larmar och larmar. En del förs så småningom över till fastlandet men nya flyktingar anländer och situationen i lägren består.  Här finns många syriska kurder från Afrimområdet.

Fastlandet, öarna, omflyttningar, nyanlända

I Grekland finns nu i början av 2018 omkring 50 000 flyktingar. De flesta bor i norra, mellersta och södra delen av fastlandet, och de bor i särskilda byar/läger med rader av små containerhus eller i lägenheter eller hotellrum eller i byggnader, som ockuperats av grekiska aktivister och flyktingar. Finansieringen sköts av EU och innebär numera även ett månadsbidrag till var och en som ligger under den statliga normen för socialbidrag till greker. Alla har fått bankkort. UNHCR – FN:s flyktingbyrå – organiserar mycket av detta i samråd med grekiska staten. Många internationella frivilligorganisationer och lokala solidaritetsgrupper är också djupt engagerade. De flesta av de 50 000 hör till dem som fastnade i Grekland när gränserna i norr  stängdes vintern 2015. Andra har fått tillstånd att flytta över från lägren på de grekiska öarna av olika skäl, främst för att återförenas med familjen eller för att de bedöms vara i ett extra utsatt tillstånd. Till det kommer flyktingar som har fått positivt beslut om att få sin asylprocess förd i Grekland, oftast efter överklagan.

Till det kommer för närvarande ungefär 13.000 kvinnor, män och barn på Lesvos, Chios, Samos, Kos och Leros i Egeiska havet. Statens fem läger på öarna är kraftigt överbefolkade och situationen beskrivs av hjälporganisationer som förfärlig och som en tickande bomb. Läkare utan gränser rapporterar i början av 2018 att 95 procent av vårdbehovet i Moria på Lesvos, som är det största ö-lägret, beror på situationen i lägret.

Grekisk lag gör undantag i avtalet EU-Turkiet för familjeåterförening och extra utsatta. Enligt avtalet ska i stort sett alla tillbaka till Turkiet och söka asyl där, inte i ett EU-land. Särskilt utsatta betyder ensamkommande minderåriga, ensamma kvinnor med och utan barn och uppenbart sjuka och gamla.

I avtalet nämns uttryckligen syrier. Tillbaka i Turkiet ska de få bättre stöd genom att EU betalar miljarder till Turkiet. Turkiet ska också se till att flyktingar inte når kusten och smugglare.

En del flyktingar på fastlandet har kunnat resa vidare inom EU genom överenskommelser om rätt till familjeåterförening eller genom en vidarebosättning, som EU:s medlemsstater kom överens om i september 2015. Det senare rör mest syrier. Enligt grekiska asylmyndigheten flyttade 21 000 människor genom vidarebosättningsöverenskommelsen under de två år den gällde. Ytterligare drygt 7 000 flyttade vidare in i EU 2017 för att återförenas med sina familjer. Men drygt 2 000 ansökningar avslogs av EU:s medlemsstater.

Det finns omkring 3 500 ensamkommande minderåriga i Grekland. Lite över tusen bor i adekvata boenden på de fem öarna och på andra håll i landet. För drygt 2 000 saknas sådana platser och de är hänvisade antingen till att bo med vuxna i olika läger, bland annat inlåsta hos polisen, eller klara sig på egen hand. Det betyder att många är fruktansvärt utsatta, bland annat sexuellt och genom att prostituera sig.

När Syriza kom till makten och bildade regering i början av 2015 släpptes omkring 6 000 flyktingar och migranter som hållits inlåsta förvar, en del i över två år. Dåvarande migrationsministern ville stänga förvaren, men det genomfördes inte bland annat för att EU hotade med att kräva tillbaka pengar de investerat i förvaren. Idag har Syriza fortfarande regeringsmakten och Grekland investerar återigen i förvar. Nu hålls ungefär  2 300 fängslade, en del i förvar på öarna. Det sägs att de hålls i förvar i väntan på att de ska skickas tillbaka till Turkiet eller sina hemländer.

Sedan mars 2016 har flera tusen skickats till hemländerna eller till Turkiet i samarbete med IOM, som är en mellanstatlig organisation för migration (International Organisation for Migration), de flesta anses inte vara flyktingar. I enlighet med just EU-Turkiet-avtalet har bara drygt tusen skickats till Turkiet från öarna. EU menar att om Grekland följde avtalet och ändrade lagstiftningen skulle öarnas läger inte vara så överbefolkade, och att Grekland egentligen har sig själva att skylla. Riktigt så uttalar sig inte EU-kommissionen men andemeningen är sådan. Samtidigt prisas Grekland för hur väl de har klarat av det som kallas flyktingkrisen. På sätt och vis bör man hålla med för landet har verkligen förändrats när det gäller attityd och stöd till människor på flykt. Samtidigt finns det fortfarande stora problem för människor på flykt i Grekland.

Det betyder att det sker en viss avflyttning från lägren på öarna, samtidigt som nya människor kommer över havet från Turkiet. Hela tiden lyckas människor också lämna öarna och övriga Grekland irreguljärt, men många grips vid färjorna med falska id-papper. Överbefolkningen av lägren består.

Resa irreguljärt

Från Turkiet till de grekiska öarna har länge varit en av de vanligaste lederna till Europa  för flyktingar. Grekland blir då första EU-land. Unionens visumkrav och kontroller har gjort det omöjligt att resa som de flesta européer reser. Är man flykting och vill söka internationellt skydd tvingas man nästan alltid resa irreguljärt. Många organisationer i Europa har förgäves begärt att EU och medlemsländerna ska införa humanitära visum för flyktingar. I stället har människor  drunknat i tiotusentals på Medelhavet de senaste åren och familjer har splittras under år framöver. Finns det inte pengar kan inte alla att resa.

De flesta har velat resa vidare till ett EU-land med bättre förutsättningar att få ett mer hyggligt liv i.  Men att komma ut ur Grekland och fortsätta resan har krävt pengar till smugglare, eller så har framför allt  yngre män gjort livsfarliga försök att passera gränser – som att krypa in undertill mellan hjulen på långtradare. En del har haft resan till slutmålet betald i förväg och stannat till i en lägenhet som smugglaren stått för. 2011 i Aten fanns också arbetsmigranter, som klarat sig bra innan Grekland kom in i sin djupa ekonomiska kris och alla tillfälliga jobb försvann. En del av dem var utan tvekan i behov av internationellt skydd men besluten om deras fall kunde vänta i många år.

Att vara hänvisad till att resa irreguljärt kan kräva en extra reflexion. Andra världskriget ledde till 60 miljoner flyktingar och ett enormt lidande. Mot den bakgrunden skrevs och undertecknades Den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948) av många stater. Artikel 14 i deklarationen handlar om flyktingar: Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta en fristad från förföljelse. När människor började göra bruk av detta i större omfattning under 1980- och 90-talen satte länderna i det växande EU upp hinder för icke-européer att komma hit om de inte har varit eftertraktad arbetskraft.

Efter 11 september 2001 har terrorismen varit en ständig tankefigur. EU verkar inte vilja ha människor som flyr. Unionen behöver invandring eftersom befolkningen är åldrande och alltför få kommer tvingas försörja allt för många åldringar. Men unionen vill styra vilka migranter som ska komma in som arbetskraft. Å andra sidan bör unionen följa universella värden som mänskliga rättigheter, demokrati, rättssäkerhet och människors lika värden, som man säger sig stå bakom. Jag skriver ”bör” eftersom EU:s asylpolitik är en stor diskussion i dag i EU:s medlemsstater, parlament, råd och kommission.

Kontroller, bevakning och hinder stoppar inte människor som inte kan vara kvar i sina hemländer och som har möjlighet att på något sätt resa hit. Resorna blir farligare, dyrare och splittrar familjer när de inte hittar pengar för alla att resa. Så har utvecklingen varit, flyktingars och andra migranters resor för att nå EU har blivit farligare och dyrare, men inte upphört. Idag är människosmuggling en av världens mest omfattande, lönsamma och olagliga affärsverksamheter. I reportage efter reportage framstår smugglare som allt mer hänsynslösa mot människor för vilka de är nödvändiga på grund av gränsbevakning och andra hinder. Men det är inte smugglare som är upphovet till att människor ger sig av utan omständigheterna man lever under. Med möjlighet till humanitära visum skulle förmodligen många smugglare försvinna.

Dublinförordning, fingeravtryck, EU-direktiv

Under åren har EU:s gemensamma lagstiftning utvidgats med Dublinförordning, fingeravtryck, Eurodoc-registret och direktiv om hur människor på flykt ska tas emot, hur deras rätt att söka asyl ska bemötas, på vilka grunder de ska kunna räknas som skyddsbehövande och vad slags uppehållstillstånd de kan få. Det finns också överenskommelser om hur de ska kunna skickas tillbaka till ursprungslandet. Enligt Dublinförordningen ska den som vill söka internationellt skydd i ett EU-land göra det i första EU-land som hen kommer till. På grund av ländernas geografiska läge blir det framför allt i Grekland och Italien. Första EU-land ska ge kost och logi och ta emot och behandla  asylansökningar rättssäkert.

Enligt internationella överenskommelser måste man befinns sig i landet man söker asyl i. Men beslutet kan komma efter att man har lämnat landet.

Asylmottagande, asylhantering och skydd för den som ville söka asyl fungerade allt sämre i Grekland en bit in på 2000-talet. I januari 2011 slutade EU-länderna att skicka tillbaka flyktingar till Grekland, som rest vidare, sökt asyl i en annan medlemsstat och vars fingeravtryck hittats i Eurodoc-registret. Bakom beslutet låg en dom hos Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Belgien dömdes till stora bötesbelopp för att ha skickat tillbaka en afghansk man till Grekland. Grekland ansågs inte säkert för flyktingar, och i praktiken hade det blivit nästan omöjligt att söka asyl eftersom polisen i Aten, där de flesta flyktingar fanns, bara tog emot ansökningar en dag i veckan och alltid i ett mycket litet antal. Människor kunde köa i dygn för att få lämna in sin ansökan och sedan ändå inte lyckas.

Idag har EU hävt förbudet att inte använde Dublin när det gäller Grekland. Det ska till en början ske i mindre omfattning och gälla dem som har anlänt till Grekland från mars 2017. Sverige har  också flaggat för att Dublindeportationerna till Grekland kommer återupptas. Läser jag statistiken rätt så har Grekland tagit emot 2 000 Dublinärenden under 2017. Men siffran ska läsas med ett frågetecken.

En gemensam tanke inom EU har varit att unionens yttre gräns ska vara välbevakad och att inre gränskontroller inte ska finnas. För Greklands del är den geografiska placeringen ett problem när EU:s yttre gränser är havsgränser med många små öar. Det är omöjligt att bevaka gränsen effektivt. Möjligen kan det vara lättare att bevaka gränsen i norr mot icke-EU-länderna Albanien och FYROM/Makedonien. Men vägar är en sak och gränstrakterna består mest av stora skogsområden och berg.

Att gränserna upp genom västra Balkan var öppna under trycket från den stora flyktingvandring som vi upplevde sommaren 2015 och vintern 2016 var en undantagsperiod. En del länder blockerade gränser men ungefär en miljon människor kunde resa upp genom Europa till fots och med båt, tåg, buss och bil.

För Sveriges del ledde det till att landet stängde de öppna gränserna till Europa i november 2015 och införde en ny asyllagstiftning. Regering och riksdag placerade då Sverige på lägsta nivå för vad EU-länderna kommit överens om ifråga om att ge internationellt skydd. Signalen var lätt avläsbar människor på flykt skulle inte satsa på att komma till Sverige.

Nytt hårdare asylsystem för EU

Inom EU har den stora invandringen 2015 lett till att EU-kommissionen arbetat fram ett förslag till ett nytt gemensamt asylsystem som diskuteras nu i EU-parlamentet och EU-rådet. Det kommer skapa stora hinder för flyktingars rörlighet inom EU och innebära en del förbättringar men många försämringar för människor på flykt. Dessutom vill EU skicka flyktingar som har tagit sig in i EU tillbaka till länder de har passerat innan de kom innanför unionens gränser. Begrepp som ”säkra” och ”tillräckligt säkra” länder utanför unionen diskuteras och kritiseras. Arbetet med att ta emot, registrera och gå igenom människors resvägar kommer framför allt ligga på utkantsländerna, det vill säga fortfarande Grekland och Italien. Det ska finansieras med EU:s fonder.

EU:s avtal med Turkiet är första försöket i en asylpolitisk utvecklingen att outsourca asylhanteringen. Konsekvenser ser vi på de fem öarna. Efter 19 mars 2016 kommer långt färre än 2015 och de fastnar under allt vidriga omständigheter. Men de kommer, trots att de känner till vad som väntar dem. När jag mötte syriska kurder från Afrimområdet i flyktinglägret på Samos i november 2017  fanns småbarnsfamiljer som bodde i sommartält och de berättade om otaliga problem toaletterna, maten, dricksvattnet, kylan, regnet och så vidare. De sa också att det ändå var tryggare här eftersom det inte var krig och att kurder inte är trygga i Turkiet. Otaliga hjälp- och människorättsorganisationer har larmat och protesterat om förhållandena i de överbefolkade lägren på öarna, och öarnas grekiska befolkning har förgäves krävt att deras öar inte ska ha den här rollen. Värst är det på Samos, Lesvos och Chios. Vill någon läsa mer om EU:s nya asylsystem hänvisar jag till www.farr.se/sv/fort-europa. Farr är förkortning för Flyktinggruppernas riksråd.

Publicerat i Grekland | Kommentarer inaktiverade för Kort om Grekland, öarna, EU och människor på flykt

Aten 2011-2018. Platia Viktoria, Acharnon ….

IMG_1538IMG_1437IMG_3724IMG_1833.JPGIMG_2030.JPGIMG_2847

Vänner i Aten 2011-2017, på Victoriatorget, runt Omoniaplatsen och i en källarlägenhet på Acharnongatan. Foto författaren.

Texten är en bloggintroduktion till Grekland och ger en bakgrund till att jag kommer skriva mycket om Grekland och människor på flykt. I många, många år har Grekland och Italien varit första ankomstland till EU för hundratusentals flyktingar och migranter som har rest över Medelhavet. Grekland har inte gett dem ett bra mottagande. I dag har det förändrats men för framtiden ser det mörkt ut för nyanlända som fått uppehållstillstånd i Grekland. Landets ekonomi är enormt problematisk, arbetslösheten mycket hög och fattigdomen är mycket mer utbredd i dag än för tio år sedan.

För närvarande finns nyanlända med uppehållstillstånd som inte får någon som helst hjälp – varken bostad eller ekonomiskt bistånd. Antagligen kommer de bli fler och fler. Ett avtal mellan EU och Turkiet har dessutom tvingat fem grekiska öar att bli som fångläger för nyanlända flyktingar.

 

Som det började 2011 och sedan fortsatte

”Jag bor i Patissia. Min lånade lilla lägenhet ligger på nedre botten i ett stort, välskött, inte särskilt gammalt hus på en liten gata mellan Acharnon- och Patissiongatorna, inte långt från Viktoriatorget. — Idag min första dag i Aten strejkar buss, metro och spårvagn och jag promenerar till centrum och Helping Hands. Det var hos Helping Hands och Läkare i Världen jag fick kontakt med den grekiska flyktingvärlden ett halvår tidigare. Här lärde jag känna den kristne pastorn Nader från Iran, Dublindeporterad från Norge, Hussein från Sudan, som är en av få med flyktingförklaring i Grekland, och kurdiraniern Jamal, som jag träffade i trappuppgången när jag letade efter Helping Hands. Han berättade då om iraniernas hungerstrejk ett halvår tidigare och visade de små röda sticken, där tråden gått in och ut när han sydde ihop munnen. —”

Texten är från mina dagsbokanteckningar från september 2011 som jag skrev in dem i Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant. Boken kom ut 2014 och texten sträcker sig fram till slutet av 2013. 2017 blev den kompletterad av boken Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt.

Pastor Nader, som jag träffade 2011,  fick så småningom uppehållstillstånd i Canada och Jamal och Hussein är kvar i Grekland.

Situationen i Grekland för människor på flykt var annorlunda än idag. Sedan 2013 har Grekland en fungerande asyllagstiftning och en asylmyndighet som inte ligger under polisen. Sedan 2015 finns en migrationsminister inom regeringen, och sedan våren 2016 när gränserna norrut varit stängda i ett par månader och 60 000 flyktingar fastnat i Grekland, har många boenden för flyktingar vuxit fram spridda över landet. Till en början bodde de flesta i tält men det har ändrats och nu bor de flests i små flyktingbyar med containerhus eller i hotell eller i lägenheter. EU har finansierat det mesta och UNHCR och många frivilligorganisationer har varit med i att organisera och sköta boenden tillsammans med grekiska armén när det gäller lägren, det senare är inte så lyckat. Problemen har varit många. Det finns en stor osäkerhet eftersom EU:s finansiering sträcker sig bara ett år framåt i tiden och vad ska hända sedan. Hur ska flyktingar eller nyanlända migranter kunna försörja sig när arbetslösheten är så stor i Grekland! Inom jordbruket, säger migrationsministern, som har kritiserats för många opportunistiska uttalanden. Men så finns också de överbefolkade inhumana lägren på öarna, som jag kommer skriva om i ett annat inlägg.

Allt är inte annorlunda idag jämfört med 2011. Grekland och Italien var och är EU:s södra utposter mot Mellanöstern, Asien och Afrika, och hit kommer de flesta som vill och har möjlighet att ta sig till Europa när de inte kan vara kvar i hemlandet.

 

Varför har jag åkt till Grekland

Första resan till Aten gjorde jag genom ett två veckors författarstipendium i februari-mars 2011. Jag hade sökt stipendiet efter medias uppmärksamhet på hur uselt Grekland bemötte flyktingar. Människor på flykt beskrevs leva på Atens gator och i parker och jag hade egentligen bara en fråga i början – hur såg livet ut bakom det som media rapporterade om?

Den enorma ekonomiska krisen i landet hade bara börjat, och att media rapporterade mycket om utsattheten hos flyktingar och migranter, var nog inte på grund av krisen utan för att internationella hjälp- och rättighetsorganisationer hade slagit larm och att de irreguljärt inresta hade blivit så många fler.

I flera år hade jag följt människor i den svenska asylprocessen, och jag hade lärt känna många från Kosovo, Bosnien, Serbien, Irak och Iran. Deras hemländer var stora flyktingproducerande länder i början av 2000-talet. Afghanistan hade haft krig länge men än så länge hade inte många sökt sig till Sverige. Det svenska mottagandet var materiellt ganska bra men påvert och dagpenningen låg då som nu under den svenska biståndsnormen för socialbidrag. Sverige var och är också känt för att ha gett uppehållstillstånd till många flyktingar, men det är ändå en sanning med modifikationerna. Det är ofta människor från vissa bestämda länder som under en tid ges uppehållstillstånd till hög procent, medan från andra länder är andelen som får uppehållstillstånd mycket låg. Av EU-länderna hör Sverige också till de mest aktivt med deportationer tillbaka till hemlandet. Ändå är det många som lyckas hålla sig kvar i Sverige utan tillstånd. Livet blir mycket besvärligt och utsatt, men de  bedömer att det blir ännu värre om de reser tillbaka.

Jag följde hur svårt det var att få uppehållstillstånd i Sverige, och många blev psykiskt och fysiskt sjuka av avslag och utvisningsbesked. En del av mina bekanta och vänner i förläggningen tvingades tillbaka till ursprungslandet, och för att få veta hur det blev för deporterade åkte jag till Serbien, Bosnien och Kosovo 2005 (mina tre blogginlägg om Kosovo bottnar i den resan). Andra höll sig gömda i Sverige i flera år och de flesta fick så småningom uppehållstillstånd. Detta resulterade i boken Vinna eller försvinna – om flykt, asyl och hjälpare (2009).

Så bakgrunden till de många vistelserna i Aten är att det fanns ett Aten-stipendium att söka och jag ville använda två veckor 2011 till att få kunskap om något som intresserade mig.

Hösten 2011 levde jag sedan tre månader i Aten. Varje år har jag kommit tillbaka tre-fyra gånger om året, stannat närmare tio-tolv dagar och träffat samma människor igen, och nya. 2011 lärde jag känna Chaman, Ghulam, Zarif, Hussein, Abdoul, Ba, Azim, Reza, Taher, Ghafur, Majid och många fler i Aten. Jag bodde i invandrartäta Patissia, vandrade ofta Acharnongatan upp och ner och tillbringade mycket tid på Viktoriatorget, som på grekiska heter Platia Viktoria. Året efter blev jag bekant med bland annat även Fahrad, Nourusali, Omid och Asef. De flesta var vuxna män eller unga killar. Visst träffade jag familjer också, inte minst Chamans nära vänner Kåka och Khåla och deras döttrar. Nästan alla som jag nämner är hazarer från Afghanistan. Många hade levt länge i Iran som flyktingar och upplevt landets diskriminering av afghaner.

 

Före avtalet med Turkiet 2016

2009-10-11 kom många människor på flykt in i Grekland. Många var från Afghanistan.  Eftersom de inte gavs rätt att resa in reguljärt och lagligt – som de flesta européer – reste i stort sett alla irreguljärt och tog sig över gränser till fots, i båtar eller i andra fordon. De var inte lika många som under den stora flyktinginvandringen 2015 – då syrierna dominerade – men de var tillräckligt många för att Grekland 2012 och med EU:s hjälp byggde en 12 mil lång välbevakad sju meter hög mur utmed landgränsen mot Turkiet i norr. Bevakningen sköttes med hjälp av EU:s gränsbevakningsorganisation Frontex.

Hur många flyktingar och migranter som fanns i Grekland 2011 finns ingen tillförlitlig statistik på. Kanske var de omkring 150 000. De flesta levde i Aten. Kanske var de färre, kanske fler. De reste in över Evrosgränsen i norr, och det gick att vandra över landgränsen relativt enkelt. På grekiska sidan greps de av polisen, registrerades, fick ett vitt A4-papper som gav dem rätt att vistas 30 dagar i landet och släpptes sedan. I stort sett fick de klara sig själva men jagades vissa tider i polisrazzior. Så hade det stora antalet förvarstagna, som fanns när Syriza kom till makten, kommit till. Myndigheter, polis och media såg dem som illegala immigranter, inte som flyktingar. Det ändrades med Syriza och kriget i Syrien.

En del sattes i förvar redan vid ankomsten men släpptes oftast ganska snart. Chaman, som jag kommer berätta mer om i ett annat blogginlägg, hade anlänt till Aten året innan vi träffades. Han gick vilse i ödemarkerna mot Bulgarien under flera dagar med sina kamrater. En del av gränsen utgörs av den oberäkneliga floden Evros – hela gränsområdet kallas Evros-gränsen. Floden är inte bred men strid och farlig. Många som tog den vägen hamnade i vattnet, kunde inte simma och drunknade.

Evrosgränsen blev alltmer bevakad och resvägen återgick till att gå som tidigare från Turkiets kust till de grekiska öarna utanför, öar som till början av 1900-talet tillhört Turkiet. Samma väg används fortfarande.

2014 reste jag till Samos, en av Egeiska havets öar nära Turkiet. Ön är vacker, och turismen är öbefolkningens viktigaste inkomstkälla. Här passerade hundratusentals flyktingar under 2015 och början av 2016. Som på andra öar var stödet från befolkningen och ett växande antal frivilligorganisationer omfattande. Men med EU-Turkiet-avtalet har unionen och grekiska regeringen i Aten tvingat Samos liksom Lesvos, Chios, Kos och Leros att efter den 19 mars 2016 bli som fängelser för nyanlända flyktingar. Jag har sedan kommit tillbaka till huvudstaden Vathy, där öns flyktingförläggning brer ut sig på en sluttning ovanför staden.

Under 2017 har Evrosrutten börjat användas igen.

De flesta av vännerna från 2011-12 är inte kvar i Aten, de är spridda över Europa. Men Zarif och Hussein finns kvar. I min senaste bok – Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt (2017) – är det grekiska asylrättsförsvarare som berättar och reflekterar.

Nej, jag har inte lyckats lära mig grekiska utan använder engelskan.

IMG_1098

Publicerat i Grekland | Kommentarer inaktiverade för Aten 2011-2018. Platia Viktoria, Acharnon ….

Åter till Kosovo, III. Pristina och Prizren.

IMG_3300IMG_3338

IMG_3303

IMG_3324

Pristina i maj 2016. Foto författaren.

Texten är den sista av tre om Kosovo och bygger på mitt återbesök 20016. Den ger en kortare presentation av hur det är att leva i ett land med svåra politiska och ekonomiska problem och berättar kort om romers utsatthet. En romsk familj, som sökt asyl i Sverige, hade nyligen deporterats tillbaka när jag träffade dem i Prizren, staden som anses vara Kosovos vackraste.

Pristina

Landet är litet och ungt som självständig nation i modern tid. Historiskt är området och befolkningen – illyrierna – känt sedan långt tillbaka.

Kosovo är inklämt mellan Serbien, Makedonien, Albanien och Montenegro och var en del av forna Jugoslavien. De flesta av de två miljoner invånarna talar albanska och räknar sig som kosovoalbaner. Inbördeskriget 1998-99 ledde till att Nato bombade Serbien och Montenegro för att få slut på massakrer och etnisk rensning.

Kriget i Kosovo var vedervärdigt med många offer. Karl Jenkins underbart vackra ”The Armed Man – A Mass for Peace” (första uppförandet 2000) tillägnades offren.

Serbien tvingades ut ur Kosovo, som placerades under FN:s förvaltning. Många serbiska och romska invånare i Kosovo lämnade landet, romerna delvis för att de flesta talar serbiska och förknippades med serber av kosovoalbanerna. Minoriteterna aschkali, egyptier och gorani blev kvar i större utsträckning. De talar albanska och har lättare att accepteras och smälta in.

2008 frigjorde sig Kosovo slutligen från Serbien, erkändes som ett självständigt land av många andra länder, och har sedan dess ett parlament där albanerna är i majoritet och minoriteterna har sina platser.

Femton år efter kriget finns det fortfarande spänningar mellan serber och albaner. Romerna är diskriminerade när det gäller arbete, bostäder och utbildning. Huvudstaden Pristina med sina omkring 200 000 invånare är en expanderande stad med ett modernt centrum med många ståtliga hus i glas, metall och betong. Runtom byggs stora och små hus, ofta utan byggnadslov, ganska så oreglerat, och så att man bygger när det finns pengar. Många hus är inte färdigbyggda men ändå bebodda.

Huvudgatan Moder Teresas boulevard är ett bilfritt promenadstråk där pristinaborna vandrar och sitter på caféer under en stor del av året. De som inte har pengar för caféliv har ändå råd att promenera och vila en stund på bänkarna. Stadens centrum ger ett sorglöst intryck, men Kosovo är ett land med utbredd fattigdom, mycket hög arbetslöshet, mycket låga löner för den som har arbete, utbredd korruption och brottslighet och där den informella ekonomin spelar en mycket stor roll. Mutor är vardag för den som till exempel behöver ett intyg.

Fortfarande pumpas mycket bistånd in. Det är ett billigt land för turister men de flesta utlänningar i Pristina är biståndsarbetare och inte turister.

Pristina är inte särskilt vackert men än så länge finns det  mycket kvar av en äldre småskalig stadsbebyggelse med smala gator där bilarna har svårt att mötas. Här finns gamla moskéer, en mycket stor bazarmarknad för mat och husgeråd mitt i det gamla, många hantverkare och små ålderdomliga affärer för husbygge, lokalt tillverkade möbler och alla möjliga sorts redskap. En del av stadens hus är fallfärdiga, andra är nybyggda men har varit under byggnation i åtskilliga år. Elförsörjningen är betydligt säkrare än den var 2005 med sina ständiga avbrott, men i de äldre kvarteren hänger fortfarande elledningar i snoddar och nystan högt uppe mellan husen. Det ser livsfarligt ut.

Man lånar och lånar för att få det att gå ihop

Hur man överlever i ett land där arbetslösheten är så hög och den informella ekonomin har en så avgörande roll i vardagen, beskrev den kosovoalban som gjorde det möjligt för mig att komma till Hogosht och Plementina.

Dennis var då 30 år, väntade sitt första barn och hade inte varit gift så länge. Som högutbildad ekonom hade han inte det jobb han velat ha men han var glad över att ändå ha ett arbete. Han var anställd som tekniker med en månadslön på 250 euro. Jobbet hade han fått genom att han lärt känn chefen. Alla som får arbete får det genom kontakter, sade han, någon fungerande arbetsförmedling finns inte.

Han och hans fru kommer från Prizren, den vackra staden i södra Kosovo med en medeltida kärna, och han älskar Prizren där han känner alla. Men det är i Pristina han har ett jobb och måste bo.

– Ingen förstår hur vi i Kosovo lever, sa han. Vi lånar och lånar av vänner, kompisar och släktingar. Och vi lånar ut. Mina 250 euro i månaden ska räcka till el, vatten, lön till kvinnan som städar trapporna, bilen, bensin, mat, kläder och lite caféliv. Vi bor i familjens lägenhet, får hjälp när vi behöver, och vi ger hjälp tillbaka. Alla lånar av varandra, lite grand här och lite grand där. Mat och att gå på café och på restaurang kostar inte så mycket i Kosovo men hyror, möbler, vitvaror, kläder och mycket annat kostar ungefär som i andra länder. Vi får det hela att gå ihop genom att låna och låna.

Jag minns honom väl denne fortfarande unge man som var på väg in i medelåldern. Lång, smal, en aning arrogant och med bestämda och fortfarande ålderdomliga åsikter om genusroller i familjen.

Hans fru är som han utbildad ekonom, och han hoppades kunna hjälpa henne till ett arbete så hon får användning för sin utbildning. Pengarna hon tjänade skulle vara hennes. Förebild för familjelivet fanns i hans föräldrahem. Men kanske inte alls bara där, kanske är det så överallt omkring honom.

– Min mamma arbetade, sa han. Men hon har alltid sett till att vara hemma och vänta på pappa och ha maten klar när han kommer hem. Så är det med min fru också. När jag kommer hem har hon väntat på mig och hon serverar mig mat och vi pratar om vad som har hänt under dagen. Har jag arbetat sent så är hon uppe och väntar på mig.

– Och det är så jag vill ha det, fortsatte han. En fru ska se till att hennes man har det bra. Men han har skyldigheter också. Han ska göra allt för henne. Vill hon åka på semester så ska han ordna det. Naturligtvis ska de åka tillsammans. Hon ska inte åka med väninnor eller med sina systrar. Han ska inte heller åka bort utan henne. Om det inte är att han måste åka i jobbet.  Jag vill inte att hon ska ha ett jobb där hon måste åka bort, och det vet hon. För hon ska se till att jag har vad jag behöver varje dag. Men en man ska också göra allt för sin fru, till och med döda för sin fru. En man måste vara en man. Han måste vara den som försörjer henne och familjen. Det är att vara man.

Han beskrev något av Kosovos familjenormer.

– När ett par gifter sig flyttar hon till hans familj. Det vet alla. Döttrar vet att de alltid flyttar och söner vet att de stannar. Men hon hälsar på hos sina föräldrar och syskon. Vi säger att hon ”gör sina dagar” när hon är hos dom. Min fru gör sina dagar ibland och är hos sin far. Hennes mamma är död. Men då gör hon en extra tallrik med mat till mig, som jag hämtar.

 

Prizren

IMG_3392

IMG_3395

IMG_3422

IMG_3416

 Maj 2016. Foto författaren.

Kujtim Pacaku var 2016 ledamot av Kosovos riksdag och representerade den romska minoriteten. I bilen till Prizren berättade han snabbt om riksdagens sammansättning – 100 kosovoalbaner och 20 från minoriteterna. Tio är serber och av de andra tio representerar tre bosniakerna, två turkarna, två aschkalierna, och vardera en romer, egyptier och gorani.

Romerna kom inflyttande på 1300-talet, fortsatte han. Förr ansågs romer, aschkali och egypter vara ett och samma folk. Men det har ändrats. Aschkali talar albanska och många har lite vitare hy än vi romer. Gorani är något annat, de är bosatta i ett område nära gränsen till Albanien i sydspetsen av Kosovo och de talar en form av albanska som talas i Gore.

Kujtim Pacaku bor i Prizren och tog mig dit. Prizren är en myckel gammal stad med välbevarad ålderdomlig bebyggelse på båda sidor om en flod. Den serbiska katedralen och den muslimska moskén ligger nära varandra. Men kring katedralen går ständigt beväpnade vakter. Prizren anses vara Kosovos vackraste stad. Det är också en multietnisk stad där folkgrupperna har levt sida vid sida utan större motsättningar. Här var våldet och brutaliteten under 1990-talet aldrig så skrämmande som i till exempel Gjakovë eller Mitrovicë. Romerna har levt bättre i Prizren än på många andra håll. Men arbetslösheten är mycket hög, inte minst bland romerna.

Florin, som också är rom och som var chaufför i bilen, som Kujtin ordnat fram för dagen, arbetade ibland för Kujtim. Som många andra var han arbetslös men var egentligen inredningssnickare. Kujtim ville anställa honom på heltid men hade inte resurserna. Jag funderade över om Florin kanske också var livvakt när det behövdes för han såg stark ut.

De tog mig med till ett medelålders romskt föräldrapar och deras vuxna dotter, som kommit tillbaka från Sverige en månad tidigare. Som en familj av många i Kosovo hade de sökt asyl i Sverige 2014. De flesta hade åkt till Tyskland, inte till Sverige, som till exempel Emran Adiqi i förra blogginlägget. Rykten då sade att de skulle få stanna. Men ryktena var osanna.

Det gick bussar, berättade fadern. Nej, ingen av oss hade varit i Sverige förut. Och varför skulle vi ha rest dit tidigare? Jag hade arbete efter kriget som snickare. Jag snickrade möbler och köksinredningar. Men det blev mindre och mindre arbete. För albaner går till albaner, albaner går inte till romer. Trots att albanska hantverkare tar mycket mer betalt för samma arbete.

När inkomsterna minskade kom familjen efter med skatten. En mycket mäktig man i Prizren, en som de trodde vän, lovade ordna saken. Men sedan bad han varje månad om mer och mer pengar och till slut tog han familjens hus.

Denne man hotade familjen på sätt, som är ganska typiskt för länder med starka brottssyndikat, mäktiga familjer, korruption, utbredd rättslöshet och en svag stat. Livrädda såg de ingen annan lösning än att åka till Sverige. Migrationsverket placerade dem i en by mellan Västervik och Vimmerby, det idylliska och lugna lilla Totebo. De fick inte heller omedelbart avslag, som många andra familjer från Kosovo, och de tilldelades en advokat. Men avslagen kom. Familjen skrev inte på om att åka tillbaka.

– Hur kunde vi åka tillbaka, vi hade ingenting, sa dottern där vi stod ute på en liten kringbyggd gård intill huset. Hon talade bra engelska och hade en påbörjad ekonomiutbildning. Pappa hade mycket stress också för den där mannen hade hotat att köra ihjäl min bror, och han gick hos psykolog i Sverige, fortsatte hon. Vi fick inte arbeta  i Sverige och jag var för gammal för att få gå i skola eller studera. Så vi gick mest bara hemma.

En morgon medan de fortfarande sov kom polisen. De fick klä på sig och fördes först till Kalmar fängelse och sedan till Migrationsverkets förvar utanför Göteborg. Telefonrestriktionerna gjorde att de bara från kontoret fick ringa till familjen i Prizren. De flögs till Pristina i sällskap med tre polismän. Tillbaka här i stan bodde de först hos äldsta dottern med familj. Men det var trångt och hennes man var arbetslös. Nu bodde de hos mammans syster. Sex vuxna och två ungdomar i övre tonåren trängde ihop sig tre rum. Släktingar samlade ihop pengar så att familjen kunde betala en liten hyra.

– Nej det är inte bra, sade ena tonåringen. Men vad kan vi göra.

Hon och hennes bror måste nu dela rum med sin gamla morfar.

Kujtim Pacaku hade planer, som skulle kunna hjälpa familjen. Han sökte investerare till ett projekt där EU-länder, IOM eller Sverige och Tyskland medverkade så att den äldre snickaren kunde tillverkar produkter som svenskar, tyskar och andra i EU vill ha. Sedan kan ett par unga människor anställas och de lärs upp så att hantverket går vidare, och de kan producera sådant som kan efterfrågas, sade Kujtim entusiastiskt.

En annan tanke rörde brudklänningar. Romer i Tyskland och Sverige åker till Kosovo för att köpa dyra brudklänningar, fortsatte han. Frun kan börja sy och kläderna kan exporteras. Men deras dotter, hon ska först och främst fortsätta sin ekonomiutbildning. För våra romska ungdomar måste utbilda sig, sa han bestämt.

Vi stod där och pratade och drömde medan familjen befanns sig i en skrämmande realism. Några är tidigare hade de haft både hem och försörjning. Nu hade de absolut ingenting och de var dessutom rädda.

För tiotusentals människor som får avslag på sina asylansökningar och skickas tillbaka till ursprungsländerna år det just så skrämmande och obarmhärtigt. Eller det är ännu värre.

Publicerat i Kosovo | Kommentarer inaktiverade för Åter till Kosovo, III. Pristina och Prizren.

Åter till Kosovo, II. Plementina.

kosovo_6

kosovo_1

kosovo_4IMG_3440_1

Texten är den andra av tre om Kosovo och bygger på resor i landet 2005 och 2016. Här handlar det kort om Kosovokrigets etniska rensning och om möten med en familj som tillhör minoriteten aschkali.

2005

Emran Adiqi var 16 år när vi började prata med honom på en gårdsplan utanför bostadsbarackerna i Plementinalägret, en halvtimmes bilresa från huvudstaden Pristina. Det var 2005. Lägret låg utanför staden Obelic nära det stora kolkraftverket. Att vi stannade upp och gick ur bilen berodde på att pojken talade engelska när vi frågade vad det var för baracker. ”Olyckligtvis är jag den ende här som talar engelska”, sade han artigt och förbindligt.

Vi – det var min reskamrat serbiska Daniella från Zrenjanin i Vojvodina i nordöstra Serbien, vår kosovoalbanske chaufför Donut och jag.

Han bjöd oss så småningom hem till sig och sin familj. De bodde i två rum i ena halvan av en av barackerna i änden av lägret. Pappan hade byggt till sig ett tredje eget rum. Emran hade tre systrar och var ende sonen.

Han var förvånansvärt kunnig om förhållandena i lägret. Vi hälsade på hos familjen en gång till, bjöds på saft och te, hade med oss en stor tårta och fick lyssna till båda föräldrarna. Emran, Daniella och Donut tolkade.

Här i Plementinalägret bodde då 1.500 romer och ashkali från Liplan-området söder om Pristina. 1999 hade romer tvingats ut från sina hem. Vad föräldrarna berättade om var exempel på den etniska rensning, som kriget i Kosovo innebar, och som  var en fortsättning på den omfattande och brutala etniska rensning som kriget i hela forna Jugoslavien innebar.

Men min berättelse om Emran är också en berättelse om hur en intelligent ung man försöker ta sig fram i livet när så mycket är emot honom –  och här tror jag man ska tala inte bara om diskriminering och brist på pengar utan också tradition och tryck från familjen att hålla ihop, vilket i sin tur många gånger är enda möjligheten att överleva.

Åter till föräldrarnas kortfattade berättelse. De fördes först till en skola i Kosovo Polje. Efter några veckor fick de äntligen mat regelbundet genom hjälporganisationer. De ansågs inte kunna återvända på grund av säkerhetsskäl. Så småningom fördes de hit. Barackerna hade varit bostäder åt arbetare vid kolkraftverket och hade stått tomma i flera år. De var i mycket dåligt skick.

Våren 2005 bodde fortfarande 120 familjer här i Plementina. 24 familjer hade flyttat till Pristina och fyra till Kosovo Polje. Det talades om att Kosovos internflyktingar skulle återvända till sina hembyar. Men familjer tvekade. Det kändes säkert här och även om många inte hade arbete så fick de en viss hjälp. För flera år sedan hade fyra familjer erbjudits att återvända, men när fyra familjeöverhuvud åkte för att undersöka möjligheterna, mördades de.

I lägret fanns skola och dagis och några andra arbetsplatser för lägerinvånarna. Emrans mamma arbetade i dagiset och lärde flickorna att sy. Hon visade runt. På en bokhylla i dagiset stod en bok av William Saroyan och tio band om Titos liv. Andra invånare hade enligt Emran arbete runtomkring, bland annat med sophantering – ett vanligt arbete för romer på Balkan. Men många var utan arbete.

Emrans pappa hade varit ledare för lägrets aschkalibefolkning, och hade en viss status. Han ägde en Mercedes som han kunnat köpa genom att två bröder var i Tyskland. Han menade upprört att det var ett skamligt liv de tvingades leva.

Det var så uppenbart att Emran var begåvad, kunnig och med stort självförtroende. När myndigheter måste övertalas till att ordna skolskjuts för honom till skolan i Obelic fyra kilometer bort, talade han själv med dem. Det fanns många praktiskta och ekonomiska hinder för det och om han lyckades vet jag inte. Han var den ende som hade fortsatt i Obelic efter lägrets fyraåriga skola för barnen.

Han hade lärt sig engelska genom att hänga med soldater och han talade också albanska, serbiska och romani. I framtiden ville han arbeta med datorer, och han kunde redan en hel del om både datorer och programmering. Genom att vara observant, fråga och testa hade han lärt sig. När en av hjälporganisationerna lämnade lägret fick han överta en dator. Moder Teresas kontor hade internet, och därifrån skickade han mejl till mig när jag var i Sverige igen.

Hans mamma berättade att för att hjälpa Emran i hans framtid hade de köpt en bit land till honom. Hon hade haft arbete på en fabrik i Liplan tills den las ner, och när hon fick ut en lön för fem år retroaktivt, köptes marken. Att ordna för hans framtid är viktigare än för döttrarnas, menade hon. Döttrar gifter sig och flyttar till sina mäns familjer, men en son stannar kvar och tar hand om föräldrarna.

Om att familjen räknades som aschkali förklarade hon att innan de kom hit hade de aldrig tänkt över det, men här blev de definierade som aschkali av lägerchefen eftersom de talar albanska och är ljusa i hyn.

Emran ville helst att familjen skulle bo kvar här nära till Pristina och där det fanns många fler arbetsmöjligheter än i Liplan. Han hade ingenting emot folket i Liplan, sa han, men här kände han alla.

Att lägret skulle bort och invånarna återvända till sina hembyar var i linje med fredsprocessen. Kriget hade startat i början av 1998 och lett till omfattande etnisk rensning – många mördades och våldtogs, många hem förstördes, och den albanska befolkningen drevs utanför gränserna. Nato bombade så småningom i Serbien och Montenegro och tvingade serbisk armé ut ur Kosovo.

Kosovo lades under FN-administration med en fredsbevarande FN-styrka placerad i Kosovo. I synnerhet skulle de serbiska enklaverna beskyddas från albansk hämnd för alla serbiska övergrepp tidigare. Omvärlden menade att Kosovo skulle tillbaka till normala förhållanden. Etnisk rensning var inte acceptabelt.

2016

2008 förklarade sig Kosovo självständigt från Serbien och blev uppbackat av Internationella domstolen i Haag och många länder. För serber är frigörelsen fortfarande ett trauma och regeringen i Belgrad erkänner inte republiken Kosovo. Spänningen håller i sig trots många försök till förhandlingar. Den romska befolkningen i Kosovo är fortfarande diskriminerad när det gäller arbete och bostäder, men minoriteterna har sina representanter i Kosvos riksdag. 2016 när jag är i Kosovo heter romernas riksdagsman Kujtim Pasacu. Han är poet och författare från Prizren och anses vara en bra företrädare för sitt folk.

Vi höll kontakt under flera år, Emran och jag, och talades vid i telefon och över e-post. Jag försöker få honom till Stockholm på besök, och skickade en inbjudan och begäran om besöksvisum till Migrationsverket. Han fick avslag med motiveringen att han och jag är inte släkt. I telefonen fick jag veta att man bedömt att riskerna för att han skulle bli kvar och söka asyl i Sverige var för stora.

Familjen bodde kvar några år till i Plementina. De gamla arbetarbarackerna ersattes med containerbaracker.  I telefonen berättade han om en allvarlig brand, och att hans far lämnat familjen.

Sommaren 2011 skrev vi till varandra kort. Han levde nu med sin familj i Magure i Liplan-området, och han hade nyligen gift sig. Han skrev att han hade det ganska bra och hade tillräckligt med arbete med datorer för att kunna försörja sin fru och sig.

Men flytten till Magure och Liplan hade jag glömt när jag återvände till Kosovo 2016. Så jag ville till Plementina och se om lägret fanns kvar och om någon visste någonting om honom. Jag hade med mig fotografier.

Så en måndagseftermiddag i maj 2016 kommer jag till Plementina med Multimediateknikern Dennis och hans gamla bil. Som utslängda på en åker står nu två stora sju-åttavåningshöga bostadshus. De är i dåligt skick trots att de inte kan vara byggda för så många år sedan. Jag har svårt att tro att de som bor här har slitit ner husen så snabbt, de måste vara dåligt byggda från början. Det ser lika illa ut som på många andra håll i Östeuropa där romer hänvisas till periferin. Att här skulle finnas allmänna kommunikationer kan jag heller inte se. Samtidigt minns jag från Serbien 2005 att en del romer bodde i stiliga hus och prydliga villaområden.

Det är en regnig dag med vattenpölar överallt på lerig mark även om bilvägen hit är asfalterad. Dennis frågar två tonåringar efter Emran Adiqi, och jag visar fotografier. De ropar på en annan kille, som säger att Emran har bott här men inte gör det längre. En äldre man kommer fram och frågar om jag talar tyska. Emran flyttade till Magure utanför Liplan. Men han är i Tyskland nu. Du kan få ett telefonnummer till honom.

På framsidan till ett av husen står en grupp ungdomar och en blonderad kvinna jag såg från bilfönstret. Det visar sig vara Emrans syster, den ena av flickorna på mitt fotografi från 2005. Hon sitter på det mattbelagda golvet i deras rum och syr på sin hemgift.

Nu får jag veta att Emran är tillbaka från Tyskland och att han just nu är här. Inte just här, men en bit bort, i sin frus systers hus.

Den äldre mannen tar oss dit. Han kom själv tillbaka från Tyskland för tre veckor sedan, berättar han i Dennis bil. Han hade sökt asyl men fått avslag. Nu bor han i en lägenhet i det ena höga huset, och det är inte bra.  Det finns inte heller några arbeten och han vet inte vad han ska göra. Jo, han har flera barn att dra försorg om.

Både han och Emran hör till de många invånare i Kosovo och Serbien som sökte asyl i Tyskland för några år sedan. En del valde Sverige – 2015-16 sökte nästan 4 000 personer från Kosovo asyl i Sverige. I stort sett alla fick avslag med hänvisning till att Kosovo anses vara ett säkert land för sina invånare. (I Prizren dagen innan hade jag träffat en romsk familj som skickats tillbaka från Sverige en månad tidigare. För dem var Kosovo inte ett rättssäkert land, inte av vad de berättade.)

Vi kör in på en lerig villagata med låga hus på båda sidor, alla med lite mark runtomkring. Hus och tomter är inhägnade med staket eller höga plank.

Mannen ropar. Inget ljud. Han går några steg och ropar igen. Sedan på långt håll kommer en man med brun läderjacka gående. Den mannen känner igen mig och ropar ”Annette, Annette Rosengren”. Antagligen har hans syster nått honom på telefonen och han har anat att den äldre kvinnan från Sverige som söker honom är jag.

Jag trodde att du kanske var död, säger han och kramar om mig med värme.

Emran är nu en vuxen man på 27 år. Han har blivit lite bredare, mer muskulös, och har mognare ansiktsdrag. På hakan har han en liten skäggtofs. Han ser mycket bra ut, precis som jag minns att hans föräldrar gjorde. Men det är något med hans tänder, och jag minns från fotografier att han hade dåliga tänder.

 Vi kom från Tyskland för två veckor sedan

Han ber mig komma in i huset, och säger att han är här med sin fru på besök och huset är hans frus systers. Men vi bor inte här, vi bor med mina föräldrar i Magure i Liplans kommun.

Gårdsplanen är skräpig och lerig, vårgrönskan har inte kommit igång än. Här finns en stor vedhög av trädstammar som är så tunna att de aldrig kommer behöva klyvas.

Några trappsteg leder upp till ingången och en cementerad altan med tak över. Ett till synes traditionellt enplans litet landsbygdshus på Balkan. Utanför dörren en hög skor och en liten matta. Vi tar av oss skorna. Innanför dörren har Emran sina inomhusskor, ett par gympaskor, jag går i strumplästen och ingen erbjuder inneskor eller tofflor.

Till höger ett stort, avlångt varmt kök med vedspis, köksavdelning, ett stort bord och mattor på golvet. Rakt fram ett annat stort avlångt rum med soffor och soffbord i rad utmed ena långväggen och en stor platteve som står på men har ljudet nedsatt. Mattor på golvet. Det är gott om sittplatser.

I köket och i rummet finns Emrans fru Emine och hennes syster och svåger, två systrar till, och flera barn under skolåldern. Alla är vänliga och hjärtliga, och Emran översätter. Emines äldre syster är mamma till barnen. Hon är en mager kvinna och sliten i ansiktet medan de två andra systrarna är tjocka kvinnor. En av dem är blind.

En man kommer in, och i hans armar vilar en pytteliten tre-veckors baby.

Emran och jag sitter för oss själva, jag i ena soffan, Emran på en pall snett mitt emot. Emine ställer fram glas med cocacola och en skiva mjuk sockerkaka. Jag har ingenting med mig, trodde aldrig att jag skulle träffa honom.

Han berättar

”Vi kom från Tyskland för två veckor sedan. Jag valde att skriva på i stället för att vi skulle skickas tillbaka med polis. Vi sökte asyl men vi uppgav inte att vi flytt av politiska skäl utan att vi kommit till Tyskland för att få behandling för att min fru inte blir gravid. Vi har varit i Pristina och hon har undersökts, och vi har varit till Belgrad. I Belgrad sa de att hon kanske lider av en infektion. Vi kom till Tyskland för vi ville ha behandling för henne. Men de svarade att tyvärr, enligt tyska staten får man inte behandling som asylsökande.

Men jag fick protes för mina tänder. Dom var i uselt skick. Jag fungerade som tolk för mitt folk i lägret, för romer, albaner och serber som fanns där. Först tolkade jag till engelska men efter ett tag lärde jag mig tyska och översatte till tyska. De kallade på egna tolkar, men jag protesterade och sa att för mitt folk ska jag tolka.

Dom accepterade det. Jag gjorde det förstås utan ersättning för vi fick inte arbeta. Men den som ansvarade för lägret sa att du Emran tolkar här och då ska du ha bra tänder. Så jag kom till tandläkare, som tog prover, och efter en tid skulle jag få nya tänder i riktigt material. De skulle opereras in och tandläkaren hade förberett.

Men tyska staten sa att tyvärr kan vi inte betala 5 000 euro för det. Så jag har kvar min protes med tänder i plast, och jag tar ut dem varje kväll och är mycket försiktig med dem. Och de har hållit mer än de åtta månader, som tandläkaren sa att de skulle fungera.

Varje månad fick vi 300 euro från staten. Jag ville egentligen inte ta emot pengarna eftersom jag ville arbeta och tjäna mina egna pengar. Men det var enda sättet för vi fick inte arbeta.

Det var bra i Tyskland, mycket bättre ån i Belgien. Vi åkte dit också och var i ett stort läger med 400 personer. Där hade vi inte eget rum och vi hade en säng bara och delade på den. Det var ett dåligt ställe och maten var inte bra heller.”

Han förklarar resan till Tyskland med att flera gånger säga att de inte var där av politiska skäl utan för att hans fru skulle få behandling. Och jag förstår vad han menar. Utan framgång hade de prövat läkare i Kosovo och i Serbien. Tyskland har rykte om att ha bra sjukvård men för att komma dit måste de ha visum. Det skulle de aldrig få utan fasta arbeten och inkomster. Dessutom skulle det allt kräva mycket pengar. Så enda möjligheten var att komma som asylsökande och hoppas bli accepterade in i en asylprocess och få den sjukvård de behövde. Men det lyckades inte och eftersom Kosovo bedöms som ett säkert land för sina invånare var de tvungna att återvända.

Hur han har dragit sig fram genom åren vet jag inte, men jag skulle tro att det är som för så många andra i Kosovo: lite här och lite där, att familjen håller ihop och att släktingar i andra länder skickar pengar då och då. Det enda han faktiskt nämner är tre månaders arbete med datorer i Pristina för en organisation.  Men han har nog haft andra jobb också. Antagligen skickade de hem pengar från Tyskland.

Staten byggde ett hus i Magure åt föräldrarna. Där finns lite land till.

”Så min pappa har blivit trädgårdsmästare och odlar grönsaker i växthus för familjen behov och lite för försäljning.”

Men din pappa lämnade ju familjen och din mamma.

”Jo, svarar han, men jag tog tag i saken och pratade ihop dem. Ni har barn, sa jag, vi är en familj, det är bättre att ni kommer överens. De flyttade ihop igen och jag fick en syster till. Så jag har fyra systrar nu.

Det finns mer arbete i Pristina än i Liplan. Men vi har inget hus i Pristina och bo här med min frus systers familj går inte, de har inte plats. Och jag vill bo med mina föräldrar. Det är fyrtio kilometer till Pristina från Liplan och det är för långt för att arbeta där. Min pappa mår bra men min mamma har problem med högt blodtryck som stiger på natten när hon sover. Jag måste ta hand om min mamma, hon har tagit hand om mig och uppfostrat mig.

Jo jag har lite mark här, och jag bytte marken jag hade mot mark som ligger bakom huset här. Men vi har inget hus där.”

Han ringer föräldrarna och vi pratas vid över Skype. Jag kan se att vi alla har blivit äldre. Pappan är fortfarande stilig och numera gråhårig. Hans vackra mamma har blivit rundare. De vill bjuda mig till sig på middag. Men det går inte den här gången.

Julen 2016 mejlar Emran att hans fru väntar barn. De lever i Magure med hans föräldrar. Fotot visar honom, hans fru, hans föräldrar och systrar. När barnet är fött kommer ett mejl med bild av sonen. Emran är otroligt glad och jag kan inte låta bli att ana att glädjen är extra stor över att det är en son. En son stannar i familjen, en dotter flyttar när hon gifter sig. Julen 2017 kommer en ny bild av far och son.

Vår kontakt fortsätter så att jag sporadiskt får veta hur familjen har det. I början av 2018  söker han arbete som tolk och översättare och ber mig skriva ett rekommendationsbrev. Det gör jag och skriver ärligt och detaljerat om de utmärkta egenskaper och färdigheter han har. Hur det går vet jag inte, men med tanke på hur landet är har jag inte så stora förhoppningar på att han får jobbet.

IMG_0330

 

Publicerat i Kosovo | Kommentarer inaktiverade för Åter till Kosovo, II. Plementina.

Åter till Kosovo, I. Hogosht-Ogoste.

IMG_3428IMG_3439IMG_3435IMG_3433

Foton 2016, av författaren. Bild 1 och 3 där familjens hus legat.

Texten är den första av tre om Kosovo, som bygger på besök i landet 2005 och 2016.  De två första berättar om konsekvenser av den etniska rensning som var så utmärkande för krigen i forna Jugoslavien. Här är centrum en liten stad varifrån romerna fördrevs 1999.

I början av 2018 börjar jag äntligen skriva blogg. Jag kommer skriva mycket om människor på flykt som har kommit in i EU via Grekland – men jag startar med tre inlägg om Kosovo. Varför det blir så beror på tillfälligheter och är inget att orda om.

Det var 2005 som jag kom till byn Hogosht – Ogoste i östra Kosovo, den ligger ganska nära gränsen till Serbien. Ogoste är det serbiska namnet och det var så jag hörde om byn i Sverige. Jag höll på med en bok om människor på flykt som nått Sverige och sökte skydd här, och vad som händer dem efter avslag. Många kom från Kosovo och därför reste jag hit, men jag var också i Serbien och Bosnien. Jag lärde mig mycket under den här resan, och en var att de som deporterats tillbaka fick klara sig bäst de kunde. Ingen tog emot dem när de  anlänt till flygplatsen i Belgrad, och de som inte hade släktingar att resa vidare till hamnade direkt på gatan eller tog in på hotell om de hade pengar med sig. Jag har skrivit en del om det här i boken Vinna eller försvinna – om flykt, asyl och hjälpare, som kom ut 2009.

1999 och 2005

Att jag åkte till Ogoste var för att här i byn hade många romer bott, men de hade fördrivits i kriget 1999, och i Sverige hade jag hört närmare om vad som hände och hur en av familjerna drabbades. Jag ville se deras hus 2005.

Ogoste/Hogosth är ett exempel på den omfattande etniska rensning som krigen i före detta Jugoslavien innebar. Här i byn var det romer som fördrevs, i andra byar var det serber, och från Kosovo som helhet fördrevs albanerna under en period. Från Bosnien, Kroatien och Serbien fördrevs bosnier, serber och kroater beroende på var de bodde. Vad är följden? Förtvivlan, vrede och hat förstås, men också kulturell utarmning. I Ogoste finns inte längre några romska bröllopsmusikanter som exempel.

2016 kom jag tillbaka till Kosovo inbjuden av den internationella litteraturfestival Polip i Pristina, och en gråmulen och kall majdag var jag igen i Ogoste. Ogoste är det serbiska namnet och idag säger man Hogosht, som är albanska. Senare samma dag 2016 hade jag den märkliga turen att hitta den unge Emran som 2005 levt i internflykt i Plementinalägret en dryg mil från Pristina. Emran hör till folkgruppen aschkali, som tidigare har betraktats som romer. Jag skriver om honom och Plementina i ett annat inlägg.

Vill man hitta till Hogosht – Ogoste, så är det bra att veta att byn ingår i kommunen Kamenica, på albanska Dardanë. Gjilanë är närmaste större stad. Byn ligger i övergången mellan en vid slätt och ett stort gränsområde av berg. Den har ett litet stadsliknande centrum med torg, några caféer och en smal, slingrande huvudgata. Till vänster nedanför torget en stor moské.Kanske bor eller har bott omkring tusen människor här. Det finns en skola utanför bykärnan, som förmodligen samlar upp barn i ett vidare område. Vägen till byn från Kamenica/Dardanë går längs med åkrar och hagmarker som såg ut att ligga i träda eller om  vårarbetet kanske inte hade kommit igång när jag var där.

1998 startade det öppna inbördeskriget i Kosovo mellan serber och kosovoalbaner. Civilbefolkningen utsattes för oräkneliga grymheter och etnisk rensning. I det kosovoalbanska Hogosth bodde ett sextiotal romska familjer fram till 1999. Inbördeskriget drev bort dem. Romer var diskriminerade av både serber och albaner men de ansågs samarbeta med serber, som i sin tur ställde krav på tjänster och ibland slavarbete. Hos familjen Morseli, som jag lärde känna i Sverige, trängde sig både serber och kosovoalbaner in, men det var kosovoalbaner som drev ut dem ur byn. (Jag använder fiktiva namn för familjen, men inte för byn.)

De flesta i byn tog sig till Bujanovac, som är närmaste större stad på serbiska sidan. I flyktinglägret fanns romer från många andra byar. De hade tur att få ett tält för familjen. Många fick sova under bar himmel. Familjen Morseli gjorde ett försök att komma tillbaka men tvingades bort igen.

– Albanerna kom igen. De misshandlade oss och talade om att nästa gång bränner vi huset. De var maskerade och sa att vi fick välja. Ge oss pengar eller vi dödar er. De fick våra sista pengar men kom tillbaka igen. Misshandeln fortsatte. Min svärfar blev svårt slagen i huvudet. De gjorde många andra saker också med oss. De kastade bensinflaskor på huset och hotade bränna ner det om vi inte gav oss av.

Citatet är ur Vinna eller försvinna – om flykt, asyl och hjälpare (2009).  2002 lärde jag känna Hamida och hennes familj i Sverige. De sökte asyl och talade om Ogoste. Där hade de haft sina liv och Hamidas man och hans syskon var födda i byn. Hennes svärfar hade haft många uppdrag som musiker vid bröllopsfester.

Att bröllop är och har varit stora tilldragelser i Kosovo förstår man av de stora hotelliknande byggnader som 2016 finns här och där mitt ute på landsbygden. Hotell mitt ute på vischan? Nej, de hyrs för bröllpsfester. Många är nybyggda.

Hamidas familj pratade om vad som hänt i byn, och jag ville dit. Hamidas svärfar hade beskrivit noga var i byn familjens hus låg – mittemot moskén, och med en grönmålad plåtport i muren.

Så en dag 2005 åkte vi dit, serbiska Daniella, som återvänt från Sverige, och kosovoalbanske Donut.

Det var lätt att hitta den gröna porten, men muren var delvis raserad. Familjens hus var en ruin med tak och hus, som nu hade blivit en av byns avskrädesplatser och ett tillhåll för djur och sopor. Det såg ut att ha varit ett bra hus, ett tvåvåningshus med flera rum och med kök i bottenplanet. Och runtom lite mark. Men här fanns ingenting av värde kvar, ingenting att plocka med sig till familjen. Mycket hade stulits framför deras ögon sista tiden de bodde där, Hamida hade berättat hur förövare tagit bland annat tvättmaskin och sängar när de trängt sig in.

Men familjen hade ändå lämnat ett hem och låst en ytterdörr. Nu fanns ingenting sådant.

De måste ha levt i ständig rädsla. Hamida hade berättat om män med svarta strumpor över ansikte och huvud. De kom då och då, klev in, ropade och skrek att de skulle slakta alla romer i Kosovo, och de hade hotat med kniv, bränt med cigaretter, brutit av tår och näsben, och mycket mer som Hamida sa att hon inte kunde berätta.

När familjen varit i Sverige i tre år och nekades uppehållstillstånd för att de ansågs kunna leva i internflykt i Serbien, backades de upp med ett stöduttalande till Migrationsverket från en romsk förening i Kamenica/Dardanë. Före kriget levde albaner och romer i fred med  varandra i byn, kunde den som läste pappret förstå.

”I byn har det bott både albaner och romer. De har haft goda relationer fram till 1999 då problemen startade i kommunen. Romerna har tvingats lämna sina hem, fly på grund av att albanerna tvingat dem till det. Efter att de lämnat byn har albanerna bränt deras hus. De kan inte återvända, de kan inte känna sig säkra här. Föreningen för romer ber Sverige att de får stanna i Sverige tills de tryggt kan återvända.”

Till slut fick familjen stanna – fyra vuxna och fyra små barn. De var då i ett uselt skick, som de äldsta aldrig hämtade sig från.

Av Hogosht/Ogoste från 2005 kunde jag fortfarande se det som en gång varit familjens hem liksom  många till hälften nedbrända romska hus på rad utmed ån på andra sidan bron.

2005 fanns husen kvar men romer bodde inte längre i byn.

Tillbaka 2016

Jag är i Pristina på litteraturfestival. Arrangörens ljud- och ljustekniker är min chaufför under en dag. Han är från Prizren i södra Kosovo och i Hogosht – Ogoste har han aldrig varit. Men han letar sig fram genom att fråga. Gjilanë, Dardanë och så vidare.

Så här måste det ha sett ut där familjen vandrade iväg mot Bujanovac och vad de hoppades på av säkerhet. Mer eller mindre vildvuxna marker, buskage, uppför och nerför slänter. Kanske sprang de först. Hur mycket bar de på? Hur orkade de? Och med småbarnen? Sådant vågade jag aldrig fråga om trots att vi träffades så många gånger.

Att det är flera mil till Bujanovac ser jag på en karta.

Jag känner först inte igen mig från 2005 när vi kör in på den smala, lätt krokiga, något kuperade bygatan. Men framme vid byns lilla torg och dess hjältemonument vet jag att vi har kommit rätt. Här står den kosovoalbanska minnesstatyn över bybor som föll i kampen för områdets frigörelse från turkarna 1912, de som föll i andra världskriget, föll i självständighetskampen 1944, och som föll nu senast 1999. En rad namn.

Utmed gatan, som svänger vänster ner mot ån ligger moskén, och sedan ån och på andra sidan en rad med renoverade eller kanske helt nybyggda hus. Hur jag än ser mig omkring ser jag ingen raserad mur, ingen grön plåtport, ingen husruin och inte heller den ganska pampiga nybyggda villan med sitt stiliga balusterformade balkongräcke som fanns på tomten intill. 2005 var det ett övergivet men inte raserat nybygge, nästan ett skrytbygge, vars romska ägare arbetade i Schweiz? Nu är det ogräsbevuxen mark och helt andra hus.

Färdkamraten Dennis frågar en passerande man. De andra såldes och revs, svarar han och tittar undrande på oss. Dennis känner ett visst obehag och vill att vi ska lämna byn.

Lite senare pratar vi ändå med en annan man, som undrar varifrån vi kommer. Han är vänlig och talar engelska. Det bor inga romer längre i byn, säger han. Men romer kommer hit ibland och besöker byn. Ett hus i byn ägs av en romsk familj, men det bara står där, de kommer aldrig hit. Ja det är sant att husen på andra sidan ån ägdes av romer men nu är de ombyggda eller nybyggda. Men det bor romer i Gjilanë.

Mannen småpratar. Han har en dotter i Sverige, och han har hälsat på henne två gånger. Han säger att byborna här mest lever av jordbruk.

Nej, Hogosth är ingen välmående by, den är mest en ordinär kosovoalbansk by i en avfolkningsbygd. De flesta som har hus här är äldre människor eller de bor någon annanstans.

De  nybyggda stora enfamiljshusen, som finns här och där i byn, är med största sannolikhet byggda av invånare som bor och arbetar i andra länder och har sina pengar där, säger Dennis. Skylten på en stor, igenbommad byggnad på den smala huvudgatan talar om att här ligger en central för uppköp av svamp. Även om albaner inte brukar äta svamp, vet han från teve att Kosovo anses ha läckra svampar och tyskar köper svamp från Kosovo.

Vid torget med utsikt mot hjältemonumentet finns tre caféer. Ett är möjligen stängt. Ett ser modernt ut och har en stor uteservering. Men det är en kall och regnig dag och innan sitter där. Dennis vill inte ta en kaffe här i byn utan vill iväg. Kanske känner han en spänning och är orolig. På vägen tillbaka passerar vi återigen åkrar och betesmarker, som mer eller mindre ser ut att ligga i träda. Nej, jordbruket verkar inte vara lönsamt.

Hemma i Stockholm googlar jag på Hogosht och förstår att det finns de som anser att byn med sitt vackra landskap borde kunna locka turister. Och det är sant, mycket i Kosovo är vackert. Men turismen är dåligt utvecklad och fortfarande lever spänningar från kriget. Jag vet inte heller om krigets alla landminor är bortplockade. En stor del av Kosovos serbiska och romska befolkning har lämnat landet. 2005 kommenterade invånare i serbiska enklaver läget med att alla som har ekonomiska möjligheter flyttar till Serbien.

Fortfarande i Kosovo och i Serbien lever en del romer nästan tio år efter kriget som internflyktingar. Diskrimineringen av romer och den utsatthet som många romer lever under är en bakgrund till att så många sökte asyl i Tyskland, Sverige och andra länder för några år sedan. Rykten sa att de skulle få stanna i de nya länderna. I stort sett alla fick avslag eftersom Kosovo och Serbien anses vara säkra länder för sina invånare, och utbredd fattigdom, arbetslöshet och vardagsdiskriminering får man inte asyl för.

Publicerat i Kosovo | Kommentarer inaktiverade för Åter till Kosovo, I. Hogosht-Ogoste.