Introduktion till bloggen Vårt Europa

Min blogg Vårt Europa är en enkel blogg till formen.

Jag kommer att berätta stort och smått och det kommer att vara baserat på vardag och verklighet. Jag skriver inte fiction och jag kommer ofta skriva långt och inleda med fotografier. Förebilden hittade jag i en engelsk blogg som har funnits länge.  Liksom min blogg har den ofta ganska långa, berättande faktabaserade texter och den har ofta mycket fotografi. Men den är fylligare och lite mer komplicerad än min Vårt Europa. Den är dessutom lokalhistorisk och har ingenting med migration att göra. Men jag gillar formen med de långa texterna och fotografierna.

Namnet Vårt Europa tackar jag en författarkollega för.

Med en blogg får jag ett forum för att berätta om människor jag möter och har mött – människor som befinner sig på flykt i Europa för att de har tvingats bort från sitt ursprungsland.  Allt kan ju inte bli böcker! Mycket kommer att handla om Grekland men jag anar att med tiden kommer också andra länder in. Som till exempel mitt eget hemland Sverige. Det kommer också att handla om asylpolitik, om EU och om konsekvenser av asylpolitik.

Bloggtexterna dominerar bildrutan, och till höger syns olika kategorier för blogginläggen. Än så länge är kategorierna framför allt Grekland, Kosovo, Andra länder och Tvingad tillbaka, men snart kommer också Frankrike – eller Paris – in som en kategori.

Vill ni veta mer om mig, mina böcker och vad jag skriver och har skrivit hänvisar jag till menys rubriker. Om ni undrar över det avlånga svartvita fotografiet så är det taget i den mellansvenska flyktingförläggning där jag tillbringade mycket tid från 2001 och några år framåt. Den lille pojken Brian till vänster är i dag snart 18 år och bor med sin familj i Södertälje, för hela familjen har det gått mycket, mycket bra i Sverige. Daniella till höger var en karismatisk försvarare av mänskliga rättigheter redan i flyktingförläggningen, en kämpe. Hon återvände så småningom till Serbien och kom att kombinera progressiv företagsamhet med envis kamp för mänskliga rättigheter. Daniella gav mig mycket kunskap, hon var en brobryggare och det var tack vare henne jag kunde resa runt i Serbien, Bosnien och Kosovo 2005.

Varmt välkomna till Vårt Europa!

Annette Rosengren

Publicerat i Introduktion till bloggen | Lämna en kommentar

Bli vän med din fiende

Aten 2011 och 2013. Foto författaren.

Under nästan åtta år i Aten var Ghulam som en katt med nio liv, en överlevare som ständigt tog nya tag.

2015 reste han till slut vidare när gränserna var så gott som vidöppna en period. Det sägs att han har uppehållstillstånd i ett annat EU land nu och jag har misslyckats med att få kontakt med honom.

En person med stor integritet som under åren i Aten blev en erfaren fridsam uteliggare som hellre gick undan än tog konfrontationer. Han sov oftare i parker än i riktiga hus och drog så småningom på sig värk i kroppen, visste var man kunde dra sig undan och vara i fred, var man kunde få mat, duscha och tvätta kläder och hur man kunde tjäna några euro. Han lärde sig hur man tog sig fram i en stad som inte gav mer hjälp än genom frivilligorganisationer och deras daghärbärgen och soppkök för fattiga. Han lärde sig också att bedöma människor men gick ändå på tabbar ibland. Idag är Grekland delvis bättre på att stödja människor på flykt, men det finns fortfarande stora svårigheter och orättfärdig myndighetsutövning.

…på en bollplan mitt emot Larissastationen

Ghulam kommer från en av många ålderdomliga småbyar i bergiga Bamyanprovinsen i Afghanistan, från Hazarajat – kärnområdet för hazaraminoriteten. Familjen hade omkring hundra får och han berättade om hur man tog hand om får och mjölkade för hand. Under talibanepoken blev familjen som många andra hazarer flyktingar i först Iran – där de aldrig fick uppehållstillstånd – och sedan i Quettaområdet i Pakistan. Amerikanarna var bra för oss hazarer, sa han, och familjen flyttade tillbaka till byn, som så småningom fick elektricitet. Men då hade Ghulam vuxit upp och lämnat familjen för att vara migrantarbetare i Indien. Han ville se världen och ha utbildning, och när han var lite över tjugo reste han till Europa.

I skarven mellan 2006 och 2007 kom han till Grekland från Turkiet irreguljärt med båt som alla andra, gömde sig under en lastbil i Patras och kom till Italien, tog tåget upp till gränsen, vandrade utmed den stängslade gränsen mot Schweiz, grävde loss en stor sten och kröp genom hålet, greps av polis och återbördades till Italien, gömde sig på toaletten på ett tåg till Paris, sökte asyl i Paris men fick aldrig någonstans att bo utan sov i parker eller vandrade på gatorna när det var minusgrader. Efter nio månader skickades han tillbaka till Grekland på grund av fingeravtrycken och Dublinförordningen. Julafton 2007 kom han igen till Aten och tillbringade första natten på bollplanen mitt emot Larissastationen och blev bestulen på sin väska. Efter deportationen var han deprimerad och höll sig för sig själv även om han gick till samma daghärbärgen som många andra, till exempel till Hellenska missionsförbundet på Evripidusgatan där man kan duscha, tvätta kläder, dricka te och spela pingis en dag i veckan och bli serverad mat och bön på måndagskvällarna.

När vi träffades i Aten hösten 2011 hade han varit här i nästan fyra år och höll sig inte undan folk längre. Han hade blivit mager och tunn och visade på andra med rundhyllta afghaner och sa att så såg han ut när han kom först. Den hösten sov han med ett gäng andra afghaner i en övergiven lagerlokal nära Platonparken i västra Aten. Han hade fått överta lokalen efter två afghanska familjer, som haft pengar att kunna resa vidare norrut irreguljärt. Med samma gäng hade han bott i Platonparken innan – jag lärde känna hela gruppen, som nu är spridd över Europa. En åkte tillbaka till Afghanistan och sedan vidare till familjen i Iran. De blev så småningom avhysta från lokalen men så länge de bodde där var det ett ställe att sova på och gömma undan sovsäckar, filtar och kartongunderlag i. Ingen vågade egentligen gå dit förrän sent på kvällen av rädsla att bli upptäckta av de boende runtomkring, som fkanske skulle kalla på polis eller på nynazistiska våldsgäng.

Ghulam talade engelska när vi träffades. Hans skolutbildning hade bestått av koranskola, som han av och till gått tre-fyra år i, och sedan språkstudier i engelska i Quetta och i Indien. Språk ville han lära sig och engelska tyckte han om. Hans täta kvällsbesök på internetcaféer i Aten hörde också till det som bildade honom, och umgänget med amerikaner och kanadensare på missionärernas daghärbärgen. Så småningom köpte jag ett engelskt-persiskt lexikon till honom men innan dess visade han sitt eget, en samling lappar där han skrev upp engelska ord och dess översättning till farsi. Ihop med id-papper, kam, tandborste, huvudvärkstabletter och andra småsaker förvarade han dem i en liten axelremsväska, som han bar tvärs över bröstet från ena axeln. Senare var han rädd att bli rånad och tagen för en välbärgad japansk turist och gjorde sig av med väskan.

Byggmaterial och sängkläder som greker kastat

En tid bodde han i en hopsnickrad koja på en tidigare fabriksplan i västra Aten, och inne i sitt lilla hus hade han rakdon, tandborste, en liten gasbrännare, tepåsar, lite kläder och sängkläder och en bekväm bred säng. Byggmaterial och sängkläder var sådant som greker hade slängt, han hade plockat upp det från containrar och gator. Här i hans lilla hus var det pedantiskt välstädat när jag kom på besök och bjöds på te. Ghulam hade varit en av de första som etablerat sig här, och frågat om lov. Ägaren hade sagt ja så länge de inte blev för många och störde omgivningen. Men den lilla bosättningen växte med fler och fler migranter och flyktingar, och Ghulam hade inte makt att hålla ordning, så till slut kom polisen och rev lägret. Men de bodde här ganska länge, jag tror 2013-14. Moder Teresas systrar hade sitt daghärbärge i närheten och många i gruppen var stamgäster där. En gång när jag var där kom tre glada unga systrar i ett ärende till en av männen.

När lägret var borta vande sig Ghulam vid att sova i parker igen och inrättade sig så att han kunde hämta vatten och morgontvätta sig. Själv saknade jag besöken i hans koja och att bli bjuden på te. En period fick han låna en liten lägenhet av en av missionärerna långt utanför centrum, men han fortsatte sova utomhus en natt i veckan för att inte vänja sig för mycket vid bekvämligheten att bo i ett riktigt hus. Så sa han i alla fall. Han talade också om den friska luften och om njutningen av att ligga utomhus och se rakt upp i natthimlen.

Familjen i Afghanistan var fattig och under åren i Aten kunde han aldrig be dem om pengar. Tvärtom försökte han spara pengar så att hans yngre bror kunde få en dator. Hur det blev med den saken vet jag inte, men han sparade också pengar för att ta sig ut ur Grekland, och blev både besluten och lurad. En gång lämnade han pengar till en man, som skulle köpa båtbiljetter åt honom i Pireus så att han kunde resa till Turkiet. Det var under en period när han trodde att Turkiet var bättre att leva i än Grekland. Mannen kom aldrig tillbaka med vare sig biljetter eller pengar. En annan gång hade han gömt pengar i parken där han sov, och en kväll var pengarna borta. Båda gångerna blev han ursinnig, berättade han, men sedan lugnade han sig och det var bara att ta nya tag.

Om igen gjorde han misslyckade försök att komma ut ur landet, men gav inte upp. Till slut lyckades han.

Varifrån fick han pengar? Under några år innan den ekonomiska krisen gjorde att allt kraschade arbetade han som daglönare. Han gick till ett speciellt torg, som han inte visste namnet på, och väntade tillsammans med andra karlar på att bli upplockad för jobb. I början av 2011 tog jobben slut och grekerna sa att kom inte hit och ta jobben för greker. Utan inkomster miste han sängplatsen han hyrde hos en afghan, som arrangerade irreguljära migrantresor in i EU och som ofta hade folk boende hos sig. Tyvärr gick vi aldrig till det där torget tillsammans, så jag vet inte var det är.

Efter det sov han i parker igen och fick in lite pengar på att samla skrot. Som bäst blev det fem-åtta euro om dagen. Vitvaror som kylskåp var bra att komma över, men med krisen slutade greker att förnya sina hem och företag. Han drog runt i västra Aten med en gammal kundvagn från någon matvaruaffär, samlade ihop papp, metall och husgeråd från gatornas sopcontainrar och sålde till återbruksuppköpare. Var dessa höll till försökte han förklara för mig, men ganska vagt. Jag tror inte han förstod att jag på något sätt försökte teckna hans karta av Aten, och jag sa det nog aldrig tydligt.

Han höll gärna en veckorutin som skrotsamlare med arbete fem dagar och ledighet två dagar för vila, studier och visst socialt liv hos missionärerna.

De var alla strandsatta flyktingar och migranter

När skrotsamlarna – de var alla strandsatta flyktingar och migranter – hade blivit så många att det inte lönade sig längre och priserna hade gått ner, slutade han. En tid arbetade han sedan gratis som volontär för en av missionärsorganisationernas soppkök för att, som han sa, ha något att göra och uppehålla en rutin i vardagen. Senare tog han upp återvinningen igen, och när stadens tjänstemän konfiskerat kundvagnen, samlade han in begagnade kläder, bar dem i plastkassar och över armen och sålde på de andrahandsmarknader som finns här och där i Aten. Atenarna är medvetna om att många i staden är fattiga och i stället för att slänga kläder, som de har tröttnat på, stoppas de i plastpåsar och hängs på sopcontainrarna. I min byrå har jag en mörkbrun bomullst-shirt, som jag fick av Ghulam. Ett minne.

Vad brukade han få av mig? En människa som lyssnade och var djupt intresserad av honom plus lite pengar till hans sparprojekt. När han äntligen kom ut ur Grekland tror jag att jag hade bidragit lite till reskassan, liksom att jag bidrog till pengarna som stals från honom.

”Syster” brukade han kalla mig, och det är inte så ovanligt bland troende människor.

Att älska sin fiende

Vi förknippar gärna platser med människor – eller hur – och situationer kan förvandlas till visuella minnen i hjärnan. När jag tänker på Ghulam ser jag framför mig muren och slänten mittemot Atens järnvägsstation Larissa, och den inhägnade bollplanen intill. Där satt vi några gånger och pratade och Ghulam hade köpt små juiceflaskor åt oss. Det var inne på den bollplanen han sov på en bänk juldagsnatten 2007 efter Dublindeportationen från Paris. Väskan som han blev bestulen på hade han bundit fast i bänken men någon skar av repen medan han sov.

Ett stycke längre bort finns en annan mur intill en liten skräpig park. Sitter man på muren med ansiktet mot parken och den stora trafikleden intill har man de gamla järnvägsspåren mot Pireus bakom sig. Här på andra sidan muren sov han under en period när han var ganska ny i Aten och mest höll sig för sig själv. En kväll slängde någon tomflaskor på honom och ropade att han skulle ge sig av. Han reste sig och gick och la sig på ett annat ställe.

Ghulam var inte den som tog strid, delvis för att han är spenslig, men också för att han var emot våld och aggressivitet. Desto mer upplevde jag honom som ömsint och omtänksam, han kunde hålla armen skyddande om mig när vi kryssade mellan bilarna på trafikerade gator. Hur han var under bibelstudiernas diskussioner hos missionärerna, vet jag inte. Kanske sa han inte så mycket, kanske påminde han om bibelns budskap om fred.

Hur många gånger han upplevde den grekiska xenofobin, som blev alltmer utbredd under hans år i Aten, som också är tiden för Gyllene Grynings framväxt, vet jag inte. Men han berättade om hur han fått hårda rop kastade efter sig, ord om att han inte hade rätt att vara i Grekland och borde sticka härifrån. Han bara gick sin väg och käftade inte tillbaka, sa han. Hans fridsamhet bidrog starkt till att han så småningom blev kristen. Det var bibelns budskap om fred, och om att älska sin fiende, som fick mig att bli kristen, berättade. I mitt land har man stridit så länge och det måste bli ett slut på det, nu är i stället tid för utbildning för mitt folk, sa han. Kanske kände han att budskapet gav legitimitet åt att han drog sig undan våld. Dryga halvåret innan vi träffades första gången hade han döpts.

På muren vid den lilla skräpiga parken nära järnvägsstationen hade vi våra första längre samtal, och det var då jag bad Ghulam berätta om sin sina erfarenheter av att leva som migrant i Europa. Det var hösten 2011 och sedan träffades vi alltid varje gång jag var i Aten fram till 2015. Då var hans telefon avstängd och folk som kände honom sa att han gett sig iväg.

Andra platser, som jag förknippar med Ghulam därför att vi har suttit och pratat där, är Koumoundourou-platsen vid Pireusgatan, Omoniaplatsen mitt uppe på den lilla muren och Sofokleousgatan vid ingången till Helping Hands. Det är mittemot den lilla kommunala parken där kyrkorna och kommunen klockan tre och fyra delade ut små matlådor till fattiga greker och migranter. Nu är detta ändrat. Och så naturligtvis matserveringen hos Moder Teresas systrar i västra Aten. Här serverades mat vid sittande bord klockan elva på förmiddagarna. Systrarnas kyrka och kloster ligger inte långt från platsen där Ghulam och andra hade byggt sina små skjul, men inte heller så långt från Platonparken där de sov.

Minnen växer fram när jag skriver – som de brukar.

På Facebook skrev han om Hazarastan

Jag tycker om att resa och att läsa och utbilda mig, sa han en gång. Sent på kvällarna efter dagens arbete med att samla papp och skrot gick han ofta till ett internetcafé nära Larissastationen. För en halv euro i timmen kunde han läsa och skriva på internet. Favoritsajter var National Geographic Chanel och Discovery Chanel för att studera djur och natur, BBC News för att läsa om Afghanistan och Google Translate för att hitta översättningar på nya ord eller ord han glömt. På Facebook och sin hemsida skrev han om Harzarstan, en framtida hazarisk nation, om hazarisk historia och om förföljelser av den hazariska minoriteten i Afghanisten. Han hade flera yngre följare, berättade han.

Han utstrålade seghet och styrka men berättade om återkommande depressioner, huvudvärk och känsla av hopplöshet. Visst hade han fått kunskaper genom sitt resande, men han ansåg inte att han hade ett bra liv. Det var inte som han ville ha det. Att åka tillbaka till hembyn och Afghanistan var otänkbart, sa han. I byn rådde stor okunskap om världen och när byborna skulle få veta att han bytt religion skulle de döda honom. Genom Facebook och hans hemsida kände de förmodligen redan till att han blivit kristen. Han pratade aldrig med familjen i byn eftersom de inte hade telefon (det kan ha ändrats nu), däremot ringde han en bror i Kabul några gånger om året. Det gjorde han från ett telefon- och internetcafé. För fem euro kunde han prata lite över en halvtimme. Att återvända och strida mot talibanerna var också omöjligt eftersom han såg sig som pacifist även om han inte använde just det ordet.

Det var svårt för honom att försöka göra sitt liv bättre på annat sätt än att lämna Grekland. Kunde han inte ge sig ut på landsbygden och plocka apelsiner och grönsaker när det var säsong för det? Då berättade han om en trafikolycka i Indien, han blev påkörd av en motorcykel, kastad upp i luften och var länge på sjukhus. Efter det hade han problem med ett ben. Att ha sovit utomhus så länge och ofta på kall och fuktig mark hade gett honom värk. Han ville undvika fukt och visste att med fukt fick han värk. Ändå gjorde han försök med att plocka apelsiner, och berättade om kalla och fuktiga morgnar när apelsinerna ska plockas i gryningen, tunga bördor av fullastade korgar, och hur han till slut inte klarade det.

Nu är inte tid för barn och familj

Det är klart att jag vill ha barn, sa han en gång när jag frågade och jag egentligen undrade över hur han såg på åren som gick utan att livet stabiliserade sig. Far och son, det är livet, fortsatte han. Men nu är inte tid för det. Ghulam avvaktade och väntade i stället på att komma ut från Grekland. När fler och fler lyckades ta sig över gränsen till Makedonien genom att vandra, förberedde han sig med att läsa karta och hantera GPS, allt fanns i mobiltelefonen. Han misslyckades flera gånger och berättade kort om det. Men han tog nya tag och lyckades.

Om någon undrar över varför han inte fick uppehållstillstånd i Grekland trots att han var här i åtta år, så kan jag inte riktigt svara på det. Asylsystemet fungerade inte i Grekland, han hade sitt röda kort, som skulle förlängas var sjätte månad hos polisen, men han blev inte kallad till asylintervju förrän efter många års väntan. Då hade han bestämt sig för att lämna Grekland och struntade i kallelsen. Ett tag var han utan det röda kortet, och riskerade att fängslas om polisen tog honom. Hur han fick kortet påskrivet igen är bland det märkligaste jag har hört när det gäller främlingspolisen i Aten. Han skrev till polisen på engelska och bad att de skulle ge honom det röda kortet igen …. Så att jag kan arbeta och försörja mig. Gör mig inte irriterad. Tycker ni inte om mig så ge mig inget rött kort men då måste ni låta mig resa vidare.  Ge mig annars kortet så jag kan arbeta. Han lämnade kortet hos polisen på förmiddagen och när han kom tillbaka på eftermiddagen ropades hans namn upp och han hade fått sitt röda kort förlängt med sex månader. Förmodligen hade han haft tur och träffat på en ovanligt hygglig polisman.

 

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Tvingad tillbaka, III: Från Asylos rapport Afghanistan: Situation of young male ..

Ung i Sveriges långa sittstrejk i Stockholm sensommaren och hösten 2017 om att stoppa deportationerna till Afghanistan. Foto författaren.

Från Asylos rapport Afghanistan: Situation of young male ´Westernised´ returnees to Kabul (augusti 2017).

Jämfört med hur många människor med afghansk nationalitet som skickas tillbaka från Iran och Pakistan är de deporterade från Europa att likna vid en rännil. När de besöker statliga institutioner i Kabul för att be om hjälp och inte vet var de ska göra för att överleva, viftas de bort eftersom de i det stora hela är så marginella. Så informerar den utförliga och trovärdiga hundrasidiga rapporten från Asylos.

Asylos är ett paneuropeiskt volontärnätverk för forskning och information för människor som söker asyl. Det drivs med stöd av väletablerade forskare inom humaniora och samhällsvetenskap och nås på www.asylos.eu. Rapporten är gjord på uppdrag av jurister och offentliga biträden i Europa, och bygger på genomgång av ett stort antal rapporter och tidningsartiklar och på utförliga intervjuer med experter.

Den rör i första hand ensamkommande yngre män, som skickas tillbaka till Afghanistan från Europa. Många har varit borta från landet i åtta-tio år eller mer, de kan ha flyttat till Iran eller Pakistan med sina föräldrar som små barn eller är födda i Iran. I tonåren har de rest till Europa.

Tre av experterna, som rapporten citerar, är Kabulbon Abdoul Ghafoor, som hjälpte Jawid (se inlägget Tvingad tillbaka, del 2), och de väletablerade Afghanistanforskarna Lisa Schuster och Nassim Majidi. Jag nämner just dessa därför att jag känner till deras forskning. Schuster och Majidi har gjort många intervjuer i Afghanistan med återvändare och publicerat rapporter och artiklar i vetenskapliga sammanhang. Deras  forskning har inte uttryckligen rört personer utan nätverk men förmedlar att de flesta som tvingats tillbaka vill och försöker lämna landet igen. Tillsamman med Abdoul Ghafoor har Lisa Schuster byggt upp den lilla frivilligorganisation AMASO – Afghanistan Migrants Advice and Support Organization – i Kabul. Med Ghafoor som ledare och små resurser ger den råd och hjälp till deporterade från Europa. Lisa Schuster är verksam vid City University of London och Nassim Majidi vid bland annat Sciences Po i Paris. Schuster är ofta i Kabul.

Asylos rapport kompletterar andra rapporter om Afghanistan. Se till exempel Amnesty International rapport Forced Back to Danger, Asylum-seekers returned from Europe to Afghanistan,  oktober 2017.  Rapporten hänvisar till omfattande expertkunskap och statistik samt till 18 intervjuer med tvångsavvisade. Flera är unga män från Norge och Nederländerna utan nätverk i Afghanistan. Ja, vi känner alla till detta. Av rapporten framgår att säkerhetsläget hela tiden förvärras i Afghanistan, att säkerhetsläget i Kabul är allvarligt, att Europa trots det envist skickar tillbaka människor till Afghanistan, att deportationerna har mångdubblats från 2016 då Tyskland tvångsavvisade nära 3 500 män, kvinnor och barn med afghansk nationalitet, Grekland omkring 1 500 och Sverige över 1000. Dessa tre länder låg i topp, andra länder kom inte långt efter – England och Norge omkring 750, strax följt av Frankrike och Österrike. Trots de höga siffrorna ger Frankrike i dag 80-73 procent av afghaner som söker asyl skydd. Främst sker det i form av alternativt skydd under i ett första steg ett år, som brukar förlängas. För Sverige ligger procentsatsen på omkring 38. Sverige avvisar inte längre ensamkommande minderåriga utan nätverk i Afghanistan men väl ensamkommande som fyllt 18 år och saknar varje form av nätverk. Att sakna nätverk och inte kunna klara sig anses av svenska myndigheter inte vara skyddsskäl. Detta framkom i början av april i en dom från Migrationsöverdomstolen. Domen uttalade sig utförligt om hur i stort sett omöjligt det är klara sig i Afghanistan utan nätverk, och avslutade med att säga att detta är inte skyddsskäl. Den svenska advokaten och styrelseledamoten i FARR (Flyktinggruppernas riksråd) kommenterade i ett internt mejl inom FARRs styrelse att enligt internationell rätt ska flyktingrätten tillämpas på ett sätt som är ”fair, liberal och humanitarian” medan Migrationsöverdomstolen endast sett till en teknisk reglering av internationell rätt. Som ni säkert vet är Migrationsöverdomstolens beslut praxisbestämmande.

Åter till Asylus rapport om vad som konkret väntar dem som avvisas och som saknar nätverk i Afghanistan. Hjälp för en nyanländ utan släkt och vänner i Kabul är två veckors bostad i IOM:s Jangalak. IOM, International Organisation for Migration, finns på Kabuls internationella flygplats och ger råd och hjälp och respengar till den som vill resa vidare till hemorten. Den som har varit borta länge från Afghanistan eller aldrig har varit där, eller inte känner Kabul, behöver verkligen råd. IOM kan förmedla pengar som vissa av EU:s medlemsstater ger till den som skriver på pappret om att han/hon återvänder frivilligt. Under vissa villkor kan IOM förmedla andra igångsättningsstöd, som märkligt nog få söker. Många som återvänder via Kabuls flygplats möts av släktingar eller någon annan och tar aldrig kontakt med IOM. Abbas till exempel (se inlägget Tvingad tillbaka, del 2) hade lite pengar med sig och bad en taxiförare köra honom till ett billigt hotell i Kabul.

Återvändare utan familj eller släkt i Kabul försöker, berättar rapporten, ofta hyra en bostad tillsammans på fem-sex-sju personer. När någon flyttar ut flyttar en annan in. Hazarer bor mest i västra Kabul, pashtuner i östra och tadzjiker i norr. Det här stämmer inte helt men människor tyr sig till varandra utifrån etnisk tillhörighet.

Utan ett socialt nätverk är det svårt att hyra bostad i den överbefolkade staden, och i stort sett omöjligt att bli anställd. Den som hyr ut rum eller anställer någon vill veta från andra att personen är en god muslim och lever ett muslimskt liv. Många blir hänvisade till lägren för internflyktingar. På gatorna säljer vuxna och barn allt från grönsaker till cigaretter och plastpåsar för att överleva. Många tigger och drogförsäljningen är omfattande.

Samhället är uppbyggt på att allting förmedlas genom sociala nätverk och att människor lever med sin familj eller med nära släktingar. Även om Kabul är en mångmiljonstad är det svårt att vara anonym. Vardagen och livet bygger på att människor bor där andra känner än, och den som ingen känner får inte tillgång till möjligheter som finns. En sådan människa ses som en anomali i samhället, blir misstänkliggjord och någon man ska undvika. Hen blir utfryst.

Bara det att vara deporterad är stigmatiserande, det är något skumt med den som har blivit deporterad. Stigmat och att ha levt i ett västerländskt land skapar misstro. Personen är kanske inte längre en rättrogen muslim utan har anammat västerländska värderingar och levnadssätt (druckit alkohol, haft sexuella relationer med kvinnor, har inte bett regelbundet, kanske konverterat). Man ska komma ihåg att Afghanistan är djupt konservativt – speciellt landsbygden – mycket mer än grannen Iran.

Nyanlända från Europa bemöts emellanåt direkt ovänligt och brutalt. Västerländsk frisyr och kläder kan ändras ganska snabbt, men att tala dari på ett anat sätt än i Afghanistan eller ha ett annorlunda beteende är inte lätt att få bort, eller ännu värre att ha tatueringar, som anses vara en svår synd. Och kanske vill inte heller en ung människa anpassa sig till normerna i ett land som hen inte identifierar sig med. Men en sådan person vill ingen hyra ut till eller ge arbete till, och i slutändan blir personen hänvisad till att sova på gatan och kanske svälta ihjäl.  Det är bland annat därför som unga män, som ska deporteras till Afghanistan från Sverige, säger att de inte kan leva där, och att de måste lämna landet så fort som möjligt.

De kan till slut bli dödade, men vad man vet har det bara hänt ett fåtal gånger. Vilket kan bero på att många lämnar landet ganska snart.

Den som har familj i någon annan region än Kabul tar sig ofta dit. Men det är inte bara att komma tillbaka. Efter några dagars nyfikenhet från familj, släkt, grannar och bybor slår deportationens stigma till. Misstänksamheten växer ihop med tron att återvändaren har skickats tillbaka för att han har gjort något kriminellt eller inte gjort sitt bästa så att landet i Europa ska vilja ha en. Den och den har ju fått stanna och hjälper familjen nu! Det handlar också om skulderna som familjen har dragit på sig för att personen skulle kunna resa till Europa. Och nu måste de betalas. Så anklagelserna kommer. Han som en gång reste med förhoppningar om trygghet och framtid, men som tvingades tillbaka, lämnar ofta familjen igen, och blir ibland helt enkelt utslängd.

Ungefär så tecknar experterna vad som händer.

Betydelsen av att känna människor med makt förklarar enligt rapporten hur arbeten, som kräver utbildning, förmedlas. Det primära är kontakter. Många människor utan utbildning och kunskaper besitter poster som de inte är kompetenta för, medan andra med utbildning och kunskaper är arbetslösa. Eller som någon av experterna i rapporten sade om Afghanistans president, han behöver verkligen pengar och hjälp för att få igång arbeten i landet, men först måste han få bort korruptionen.

EU pumpar in pengar för bland annat statliga stöd till återvändarna. Men pengar till igångsättningsprojekt går mest till familjer som återvänt frivilligt från Iran och Pakistan eftersom de är så oändligt många fler. Många återvändare från grannländerna kan inte resa tillbaka till sina hembyar och hamnar som internflyktingar i misär i Kabuls miserabla läger för internflyktingar.  Det var här flera barn frös ihjäl under vintern härom året.

I februari hittades en ung man, som deporterats från Sverige några veckor tidigare, död på en gata i Kabul med fradga i munnen. Det går rykten i Sverige om att att han hade förgiftats. I Grekland finns en bror till honom, som avvisats tidigare och sedan tagit sig till Europa på nytt. Webbtidningen Blankspot.se skrev en kort artikel om dödsfallet.  Läs och donera gärna till Blankspot, tidningen följer upp bland annat  hur det går på sikt för människor som har avvisats till Afghanistan, se bland annat långa reportage av Göran Engström.

 

 

 

Publicerat i Tvingad tillbaka | Lämna en kommentar

Tvingad tillbaka, II: Jag minns …

Foto 2016 av Jawid i väskfabriken där han arbetar och bor i veckorna. Bilden är tagen av en kamrat.

Jag minns Jawid hopsjunkna kropp i förvaret i Märsta, tonårspojken utanför Belgrad som hoppades att flickvännen i Sverige skulle rädda honom tillbaka till Sverige bara han fick tag på henne, och småbarnen i Klokot i Kosovo som krampaktigt kramade sina gosedjur de fått i Sverige.

Sverige är känt för att ha ett bra mottagande av flyktingar. Flyktingförläggningar, en liten dagpenning och viss sjukvård gör att ingen ska behöva lida materiell nöd. Inte heller är det krångligt att lämna in en asylansökan. Men till slut får de flesta beskedet att de ska tillbaka till landet som de är medborgare i.

Förra året, 2017, gav Migrationsverket avslag till 34 000 personer som sökt asyl i Sverige. Nästan hälften har afghansk nationalitet, andra är från Irak, Iran, Somalia och Georgien för att nämna de fem nationaliteter med flest människor.

Över 15 000 är alltså från Afghanistan, som inte har haft fred på närmare fyrtio år och befinner sig i ett så kallat lågskaligt krig där säkerhetsläget förvärras med varje år. Staten är för svag att skydda sina invånare och övergrepp i olika former är otaliga. Många människor i Afghanistan har sett sina anhöriga dödas av talibaner och IS-krigare eller i familjefejder, våld från små och stora krigsherrar eller genom hedersmord på kvinnor. Ändå får bara knappt 40 procent av alla afghaner som söker asyl i Sverige rätt att stanna i Sverige för närvarande. Många som söker skydd här har dessutom inte rest hit från Afghanistan utan har levt som flyktingar i grannländer, som diskriminerar dem på olika sätt.

Avvisningsbeslut gäller ofta familjer men bland de 15 000 finns också tusentals ensamstående män och kvinnor – låt vara att kvinnorna bara är 19. Men 19 är illa nog. Den här artikeln handlar ändå inte om just kvinnors utsatthet i Afghanistan, men jag uppmanar var och en att se och förstå allvaret i Nima Sarvestanis och Maryam Ebrahimis svenska dokumentärfilmer Frihet bakom galler (2012) och Systrar bakom galler (2017).

Fler avslag är att vänta under 2018 om det inte kommer ett regeringsbeslut om att stoppa avvisningarna. Drygt hundra har deporterats hittills. Man kan tycka att det inte är så mycket, men många fler ska följa och ingen vet när det drabbar just honom eller henne. Tusental svenskar kämpar för att unga ensamstående ska få möjlighet att stanna i Sverige. Men det är bara indirekt Sverige artikeln berättar om utan om vad som händer sedan, efter avvisningen.

Avslag på asylansökningar och frivilliga och tvingande avvisningar förekommer hela tiden. För femton-tjugo år sedan levde vi i konsekvenserna av att forna Jugoslavien fallit i bitar och att kriget fortsatt i Kosovo. Hela Jugoslavien-kriget var obarmhärtiga och grymma uppvisningar i etnisk rensning, och människor tvingades bli internflyktingar eller bli flyktingar i utlandet. Men efter att ha levt med hopp en tid i ett annat europeiskt land blev många till slut skickade tillbaka. Låt vara att många bosnier fick permanent uppehållstillstånd i Sverige.

När jag samlade material till min första bok om människor på flykt – Vinna eller försvinna, om flykt, asyl och hjälpare, 2009 – var det vänner och kamrater i Sverige som visste vad som hände efter avvisningar. Det fanns ingen forskning. Migrationsverket menade då som nu att deras ansvar för en deporterad asylsökande upphör när personen släppts in vid gränsen till destinationslandet. Det ingår inte i regeringsuppdraget att ta reda på vad som händer sedan.

Serbien, Bosnien, Kosovo 2005

Jag reste i Serbien, Bosnien och Kosovo 2005 och träffade ett tiotal familjer, som skickats tillbaka från Sverige. Alla hade flugits till Belgrad, där ingen organiserad hjälp gavs. De fick klara sig själva och reste vidare med pengar de i bästa fall fått till biljetter. De flesta hade lite sparade pengar och kläder med från Sverige.

För ett äldre par hade avvisningen gått snabbt och de hade nästan inte fått med sig någonting.

Tillbaka från Sverige trängde människor ihop sig hos föräldrar och syskon och försökte hanka sig fram. Beroende och trångboddhet skapade konflikter. För familjen jag träffade i Prizren i Kosovo i maj 2016 – och skriver om i ett tidigare inlägg på bloggen – hade det blivit så också. De hade tvingats från sitt hem före flykten av en maffiapotentat, och sålt allt de ägde. Nu var de så beroende av släktingar att det inte skulle kunna vara hållbart i längden.

Från resan 2005 kände jag igen problemen efter återkomsten.  Då hade familjer splittrats eftersom männen försökte hitta arbete i andra regioner. Barnen tolkade återkomsten som att Sverige inte ville ha dem och att de inte dög som barn. På nätterna drömde de om skolan och de längtade efter kamraterna. Så var det för småbarnen i den serbiska delen av byn Klokot i Kosovo. Pappan hade blivit daglönare i Serbien medan barnen och deras mamma bodde hos mormor och morbror i en stuga utan bekvämligheter. På gården stod ett halvfärdigt tegelhus, som morbrodern påbörjat före kriget och som varit tänkt att bli hans hem med rinnande vatten, varmvatten, toalett och avlopp. När det var klart skulle han gifta sig. Nu fanns inga möjligheter att bygga vidare och han vågade inte arbeta på fälten för krypskyttar.

Värst utsatta var en romsk familj med tre tonårsbarn, ett äldre, sjukligt romskt par och en serbisk kvinna som flytt med sin son från en misshandlade man. Han var polis och hon vågade inte anmäla honom.

Det romska paret var i 60-årsåldern och levde i en gammal oisolerad stuga vid kanten av en ravin i Nya Belgrad. Den hade stått obebodd länge. Mannen hade svår diabetes och de visste att utan pengar till medicin dör han. Familjen med tonårsbarn flyttade in i en ungefär lika eländig stuga i en annan del av Nya Belgrad. Ena tonårspojken försökte få kontakt med sin svenska flickvän och hoppades att hon skulle hjälpa honom tillbaka. Men hon svarade inte på telefonen! Föräldrarna gick runt och frågade efter arbete, och hade de tur fick de några timmars påhugg på en stor matmarknad. Hemma väntade barnen handlingsförlamade på att de skulle få mat till kvällen. Det äldre paret fick lite pengar skickade till sig av barnen i Sverige, som själva levde på marginalen. Bakom orden lyste rädsla, oro för framtiden, hopplöshet och förnedring.

Den serbiska kvinnan hade sökt sig till Sverige när sjukhuspersonal varnat henne för att mannen kommer döda henne till slut. Hon hade hört att Sverige skyddar kvinnor. Tillbaka i Serbien hade hon sökt skydd hos sin mamma. De var nu två välutbildade kvinnor som den serbiska arbetsmarknaden inte hade plats för. Arbetslösheten var skyhög och Serbiens ekonomi urdålig. Att de levde i misär var så uppenbart när man kom hem till dem, allt av värde som måste ha funnits i detta från början medelklasshem var sålt eller bortbytt. Eftersom de inte hade betalat elräkningarna, hade El-bolaget klippt av ledningarna. De var rädda för mannen polisen och för hur de skulle få mat för dagen. Hoppet stod till tonårsbarnet, som kanske skulle få ett praktikjobb mot mat och fickpengar.

Afghanistan

När det gäller Afghanistan är sakkunnigas och enskildas berättelse tydliga med att den som är ensam och utan socialt nätverk har mycket svårt att klara sig i Afghanistan. Eller sagt rent ut, det går inte eftersom livet och vardagen bygger på att man har familj och nära släkt omkring sig. Arbete ges inte till den som är skicklig utan först och främst till den som har ett nätverk. Att hitta någonstans att bo är också svårt, och över huvud taget att överleva. Arbetslösheten är enormt hög och landet är ett av världens fattigaste och mest korrupta.

Själva säger unga afghaner i Sverige att det inte går att leva i Afghanistan, att de inte kan resa dit.

EU undertecknade 2016 ett återtagandeavtal med Afghanistan om att landet enligt vissa regler skulle ta emot avvisade från medlemsstaterna. Flera EU-länder följde upp med egna avtal, däribland Sverige. Officiellt förnekades att en annan EU-överenskommelse, som lovade omfattande ekonomiska bidrag till landet, hade något samband med att godta deportationer. För omvärlden var det uppenbart att Afghanistan mutades med pengar för att acceptera återtagande. Strax innan hade den afghanske presidenten gjort en charmtur i Europa. Väl hemkommen blev han ifrågasatt och utbuad i parlamentet för att han gått med på deportationer från EU. Landet klarar inte av att ta hand om de många tiotusentals som varje månad skickas tillbaka från Iran och Pakistan. Det finns inte arbete och bostäder och vård och utbildning räcker inte till. Hela tiden förvärras säkerhetsläget samt att man ska komma ihåg att det sammanlagda värdet av pengar som familjemedlemmar i diaspora skickar hem är en viktig del av fattiga länders BNP. I Afghanistans fall kanske det kompenseras av EU-bidragen till staten, men det hjälper knappast de enskilda familjerna.

I Sverige har organisationer och enskilda, som verkar för att asylpolitiken ska vara human, mänsklig och rättssäker, krävt att tvångsdeportationerna till Afghanistan ska stoppas på grund av det stadigt förvärrade säkerhetsläget. Man menar också att avvisningar och återvändande ska ske med rimliga förutsättningar för att den tillbakaskickade ska kunna leva ett värdigt liv. Migrationsverket anser att unga och äldre män kan hitta arbete och bostad i Kabul, även den som aldrig har levt i Afghanistan eller i Kabul och inte har något nätverk där. En aktuell rapport från det paneuropeiska forsknings- och informationsnätverket Asylos – se Tvingad tillbaka, III – visar att för människor utan nätverk går inte det. Även för många unga män som har familj i Afghanistan blir livet ofta omöjligt eftersom familjen inte sällan stöter ut dem.

Ensamma kvinnor avvisas egentligen inte om de bevisligen saknar nära manliga släktingar. Men det händer att svenska myndigheter konstruerar ett skyddande nätverk som inte existerar. Många afghaner får uppehållstillstånd i Sverige, men andelen minskar trots att säkerhetsläget i Afghanistan blir värre och värre. Värst utsatta eftersom de är så unga är det stora antalet ensamkommande barn och ungdomar som under väntan på asylbeslut fyllt 18 år i Sverige och bedöms som vuxna. Migrationsverket har höjt åldern för tusentals ungdomar och gjort dem till vuxna. Metoderna har fått en enorm och sakkunnig kritik i och utanför Sverige för att inte vara tillförlitliga och sakna vetenskaplig förankring. Nu senast har internationella Unicef, alltså FN:s barnorganisation, framfört kritiken. Farr – Flyktinggruppernas riksråd har skrivit mycket om åldersuppskrivningarna på sin hemsida www.farr.se. Dessutom är många djupt obekanta med verkligheten i Afghanistan eftersom de har vuxit upp i Iran eller Pakistan som flyktingar.

Många från Afghanistan har till slut återvänt frivilligt i den mening att de har skrivit på ett papper om att återvändandet sker frivillig. Frivilligheten kan diskuteras, men det brukar innebära att man slipper föras tillbaka med polis och för vissa länder ges ibland en startkassa på några tiotusentals kronor.

Jawid och Abbas

Jawid och Abbas deporterades till Kabul för fyra och ett halvt år sedan. De har visserligen vuxit upp i Afghanistan men hade aldrig varit i Kabul och kände ingen där.

Jawid fångades upp på Kabuls internationella flygplats av IOM (det mellanstatliga International Organisation for Migration). Han var neddrogad av lugnande medel han fått på planet, var i mycket dåligt psykiskt tillstånd och fortfarande traumatiserad av svåra upplevelser i Afghanistan. Han fick aldrig en rättvis chans i Sverige och borde ha fått en tortyr- och traumautredning men fick bara lugnande medicin. De första två veckorna i Kabul bodde han i IOM:s Jangalak, där alla som inte har någonstans att ta vägen får stanna de första fjorton dagarna. När han måste lämna boendet ordnade den välkände Abdoul Ghafoor ett rum åt honom för en månad. Ghafoor är flyktingaktivist i Kabul, har varit asylsökande i Norge och försöker stötta deporterade från Europa.

Sedan måste Jawid klara sig själv, och det gjorde han delvis genom mig och valutaförmedlingstjänsten Western Union. Han betalade för sovplats på enkla hotell, var djupt deprimerad och rädd för att talibanerna som han en gång flytt från, och som dödat hans far nästan framför ögonen på honom, skulle få veta var han fanns. Jawids och föräldrarnas problem hade uppstått när talibanerna ville rekrytera honom och de protesterade och sa nej. Till hemprovinsen kunde han inte återvända på grund av vad som hänt, dessutom hade mamman och bröderna flytt till Iran. Han var rädd att bli uppsökt och dödad trots att han fanns i en flermiljonstad. Rädslan var rimlig eftersom Afghanistan är ett socialt kontrollerande samhälle med mycket informationsspridning om människor. Jawid hade en gång varit en mycket ung bagare i Ghazni och försökte förgäves hitta arbete i Kabul. Ingen ville anställa honom, vilket är logiskt i ett land där människors anställningsbarhet har mer med ens nätverk att göra än yrkeskunskap, och han kände inga människor i Kabul. Till Ghazni kan du inte återvända, det förstår vi, hade Migrationsverket sagt, men du kan leva i Kabul.

Till slut förenades han med sin mamma och sina bröder i Iran. I telefonen berättade han om förberedelserna för att bli smugglad över gränsen, första resans misslyckande och hur det sedan gick väl andra gången. Nu lever han sedan flera år i Teheran, som är en av de regioner i landet där afghaner tillåts bo. Men han har hela tiden varit papperslös och kan när som helst deporteras till Afghanistan, eller till Syrien för att bli soldat, om han grips av polis. Härom året var det mycket nära men hans mamma lyckades muta polischefen till att släppa honom. Han arbetar i en liten väskfabrik och bor med de andra arbetarna på fabriken utom på veckans lediga dag fredagen när han är hemma hos sin mamma och sina bröder. Alla i familjen utom Jawid har tillfälliga uppehållstillstånd i Iran. Nu har han glömt nästan all svenska och vi kan inte prata med varandra, men jag får lite information då och då. Han kan låta glad när han pratar om ditten och datten, men när han kommer in på sin situation, sin framtid och Sverige kommer tårarna. Av EU:s utlovade pengar till Iran för att behandla flyktingar från Afghanistan bättre har han inte sett ett spår.

Abbas deporterades tillsammans med Jawid och satt också i förvaret i Märsta några dagar innan flyget lyfte. Han kommer från södra Afghanistan. De enda överlevande från en familjestrid är han själv och två yngre systrar, som han inte kan kontakta för deras säkerhet. Han gjorde ett försök en gång. Som så många andra familjestrider i Afghanistan handlar det om mark. Hur han hankade sig fram i Kabul har jag aldrig förstått. Jag tror att han fick hjälp av en vänlig restaurangidkare. Ibland var han mycket sjuk och intagen på sjukhus för magsår, och han sov i utkylda rum.

Till slut lämnade han Kabul för att försvinna in i ett liv som fåraherde så långt borta från hemtrakterna som det var möjligt. Han var livrädd för de mäktiga släktingarna som dödat familjen och stulit marken. Själv var han ju den lagliga arvtagaren till marken, och därför var han farlig. Nu kom han att leva i nordöstra bergiga Afghanistan. Det går inte att leva i Kabul, sa han i mobiltelefonen, och jag blev erbjuden arbete med fåren, om jag kom hit. Varje gång i telefonen säger han efter en stund att det är mycket fattigt där han är nu, att han har ingen framtid där eller någon annanstans i Afghanistan, att han inte kommer kunna göra sitt liv bättre och han vill tillbaka till Sverige. Han vet att det är nästan omöjligt att nå in i Europa över Turkiet och resonerar kring att han kanske skulle kunna resa genom Ryssland eftersom han befinner sig nära gränsen till Tadzjikistan. Men jag kan inte få fram så mycket pengar och jag vet ingen som kan hjälpa mig, säger han.

Han, som växte upp i en jordbrukarfamilj i södra Afghanistan och en gång hade en ganska lycklig barndom i en familj som ägde hus och mark och aldrig svalt, lever nu i en fattig bergstrakt i norra änden av landet. Han verkar vara accepterad i trakten, delar sovrum med fårägarens son, och svälter inte. Men det är mycket fattigt här, säger han och ursäktar att har glömt så mycket av den svenska han har talat mycket bra.

Sedan tystnar telefonen.

 

 

 

Publicerat i Tvingad tillbaka | Lämna en kommentar

Tvingad tillbaka, I: Farhad som jag aldrig fotograferade

Farhad en av många män som inte har fått uppehållstillstånd i Europa. När vi träffades i Aten 2012 och 2013 berättade han om erfarenheterna av Grekland och Norge i början av 2000-talet och tolv år senare – som polisrazziorna under den grekiska högerregeringens tid 2012-14, och de grekiska nyfascisternas utbredda våld mot flyktingar och migranter. Idag lever han som papperslös flykting i Iran.

Hans erfarenheter är exempel på obarmhärtigheten med tillfälliga uppehållstillstånd och en asylpolitik där ett hemlands politiska och rättssäkra tillstånd kan definieras om och leda till att människor deporteras efter många år. EU:s föreslagna nya asylsystem går på den linjen. Som om en aldrig ska få möjlighet att slå sig till ro.

I huvudet har jag många bilder av honom och av situationer när vi träffades. Men jag fotograferade honom aldrig, en lång, gänglig man med kraftiga ansiktsdrag, stor markerad mun och tjockt, lockigt hår.

Tidigaste minnesbilden är rummet i Attiqi-området i Aten som han delade med två andra män från Afghanistan. Lägenheten var en trerummare med kök. En matta täckte golvet och vi hade tagit av oss skorna. Möblemanget bestod av hoprullade madrasser och filtar, som tjänade som stöd mot ryggen när vi satt på golvet. Det var ett ordinärt afghanskt rum för människor på genomresa. Från en garderob i väggen tog Farhad fram en vattenkokare och en plastduk att lägga på mattan, hämtade vatten och muggar från köket och gjorde te åt oss. Han skulle snart fylla trettio. Vi talade engelska, som Farhad då och då kompletterade med en svårbegriplig norska.

En annan bild är när han ett halvår senare sitter på en stol på Chamans terrass och rullar en cigarett och har tobak och papper framför sig på bordet. På andra minnesbilder promenerar vi till gatan där han bor och han frågar om jag kan hjälpa honom till Norge. Det kan jag inte.

De starkaste minnena är ändå från flygplatsen i Aten och från flygplanet Aten – Stockholm. Det mesta hade han grejat själv. I planet satt vi på var sida om mittgången, och när vi kommit upp i luften grep vi varandra händer. Vi var på väg. Jag ser framför mig våra händer och hans leende.

Farhads historia handlar inte om framgång utan om att komma tillbaka till ruta under noll. Han tog ansvar för sin syster och återvände till Iran innan det slutliga domstolsutslaget om hans avvisning kommit.

Han växte upp i Iran och hör till den stora diskriminerade afghanska flyktingminoriteten i Iran. Bortsett från när han har skickats från Norge till Kabul har han aldrig bott i landet som han formellt är medborgare i. Sedan han kom tillbaka till Iran för några år sedan har han varit papperslös och utan rättigheter. Hela Farhads i dag 35-åriga liv är att vara en människa på flykt, som inget land vill ha.

Berättelsen om honom blir en av de första inlägg jag gör om Grekland och Aten. Det finns många andra människor på flykt jag vill och kommer att berätta om, och som jag vet mycket mer om eftersom de finns kvar i Europa om än inte i Grekland. Men härom dagen blev jag påmind om att för oändligt många människor förblir livet en ständig kamp och sorg för överlevnad och det blir aldrig bättre. Jag brukar försöka peppa med att det blir bättre, kanske inte den närmaste tiden, men om tio år, när du ser tillbaka på det som är nu. Farhad har kämpat i nästan tjugo år nu, från det att han kom till Grekland och Norge första gången 2000, och han är tillbaka på sämre än ruta noll eftersom Europa i princip har stängts för honom.

I Aten september 2012

När jag träffade honom i september 2012 bodde han i migranttäta Attiqi-området i Aten, en del av stadsdelen Patissia. Chaman tog mig dit och hade föreslagit att jag skulle träffa Farhad, som hade varit i Norge i tio år och sedan deporterats till Kabul. Lägenheten låg fem-sex minuter från metrostationen Attiqi in på en liten gata. Chaman pekade åt ett hus och sa att här bodde jag själv först när jag kom till Aten 2010. Vi gick några meter till, steg in i en port, sedan in i en lägenhet på bottenvåningen, och så rummet.

Här berättade han.

Han var sjutton år när han kom till Grekland första gången 2000. Då reste han in med en liten båt till en av de grekiska öarna. Här var få afghaner och få afrikaner jämfört med nu 2012, och grekerna var mycket vänliga och förstod att man lämnade Afghanistan och att det var svårt där. De bjöd på frukt och kaffe och annat och sa att vi förstår att ni inte har pengar, fortsatte han. Också polisen i Grekland var vänlig och visade tillrätta och hjälpte en.

Han bodde hos en afghan som hyrde ut sängplatser i en stor lägenhet i Aten. De var 20-25 personer som bodde där. Efter ett tag åkte han till Patras och ett par dagar senare gömde han sig i lasten på en långtradare och kom till Italien. Där var det lätt att resa till Norge med tåg. Så är det inte nu även om många fortfarande försöker via Patras, sa han.

Varför lämnade du Iran och familjen, frågade jag. Han tittade förvånat på mig och sa att för afghaner är svaret självklart, vet du inte det? Vi afghaner får inte ordentliga tillståndspapper i Iran, barnen får inte gå i iransk skola och får inte utbildning och vi får bara ha dåliga arbeten. Plus att de deporterar oss till Afghanistan. Några år senare skulle svaret även innehålla att yngre män som grips av polisen får välja mellan att resa till Syrien och kriga på regeringens sida eller skickas till Afghanistan.

Han kände sig välkommen i Norge då. Alla förstod att det var problem i Afghanistan. Det här var före 11 september 2001 och innan USA gick in Afghanistan och drev ut talibanerna. Han fick tillfälliga uppehållstillstånd och hade arbete, först på pizzerior och sedan på byggen åt ett stort byggföretag. Han lärde sig språket, kände sig hemma och hade ett tag en norsk flickvän. De pratade om att gifta sig och skaffa barn. För hans del spelade det ingen roll om barnen skulle vara kristna eller muslimer, men hon trodde att det skulle bli problem och drog sig undan.

Efter nio år i Norge deporterades han till Kabul 2010. Den norska asylpolitiken hade svängt och trots att advokaten hävdade hans många år i Norge, att han hade arbete och det inte fanns några anklagelser mot honom, så blev beslutet att han skulle avvisas till Kabul. Det sas att Kabul var lugnt och bra. Han hade aldrig varit i Kabul och hade inga släktingar eller vänner där. Han hade över huvud taget aldrig varit i Afghanistan utan var född i Iran. Föräldrarna hade flytt från Afghanistan och kom från Daikundi, som ligger mitt i landet och är ett hazaraområde. Var i Daikundi hade föräldrarna aldrig sagt, de pratade inte om Afghanistan.

Han mellanlandade i Frankfurt och talade med en tysk polis om hur det var och att han aldrig hade varit i Kabul och inte kände någon där. Den tyske polisen sa att med den bakgrunden hade du aldrig deporterats från Tyskland. Polisen ringde Norge, och fick svaret att det var ingen fara och att Farhad skulle bli mött av en FN-organisation, som skulle ta hand om honom. Den tyske polisen sa att vi kan inte göra något, det här sker enligt norsk lag.

I Kabul kände han ingen och på flygplatsen väntade inte heller någon FN-organisation. Han ringde till en vän i Norge, som är pashtu (jag frågade) – själv är han hazara. Vännen ringde sin pappa i Kabul, och han kom och hämtade honom. Här fick han bo ett par månader tills han kunde åka till sin familj i Iran.

Det var inte bra i Kabul, sammanfattade han, det var oroligt och det fanns inga jobb.

Tillbaka i Grekland

När han kom hit till Grekland igen för knappt ett år sedan mötte han ett annat land och ett annat Aten än 2000. Den här gången gick resvägen in i Europa över Evrosområdet i norr. Här gick huvudleden till Europa under några år till sommaren 2012.

Han trodde de skulle bli lätt att komma vidare. Som förra gången.

Det var vad vi fick höra, kommenterade Chaman, som kom 2010 och reste ungefär samma väg. Vi hörde att när man väl kom till Grekland var det inga problem att ta sig vidare till Europa. Alla sa så i Iran, att kommer man väl till Grekland är det bara att åka vidare. Men så är det ju inte, nu är det omöjligt vid flygplatserna och i Patra, nu finns det bara en väg ut från Grekland och det är via Makedonien till Serbien, och det kostar minst 700 euro till Serbien för man måste ha någon som för en. Från Serbien får man ta sig vidare på något sätt.

Sensommaren 2012 hade Evros-gränsen täppts till genom kraftig bevakning och genom en hög nybyggd 12 mil lång mur utmed landgränsen till Turkiet bekostad av EU. Muren och bevakningen, som sköttes av EU:s gränsbevakningsstyrka Frontex, ledde till att långt färre kom över gränsen.  I Attiqi-området hade det bott många fler migranter (flyktingar) för ett år sedan, och att de bara var tre i Farhads rum och sex-sju i hela lägenheten, var tecken på det. Färre nya anlände och många hade lyckats resa vidare eller hade spärrats in.

Tillbaka till rummet i Attiqi i september 2012. Han sa att de inte vågade gå ut nu eftersom fascisterna går omkring i grupper på gatorna, speciellt på nätterna. Oftast attackerar de den som går ensam eller de som går två och två. På dagarna gör poliserna razzior. För ett år sedan gick vi ut om dagarna. Nu vågar vi inte. Polisen för en först till Alladapon (utlänningspolisstationen som ligger långt från centrala Aten). Där kollar de ens papper. Släpper de en får man ta sig tillbaka till Aten bäst man kan. Har man inte giltiga papper sätter de en i fängelse tio-tolv dagar. Sedan släpper de en med ett papper om att lämna Grekland inom trettio dagar. Ibland låter de alla som har någon form av dokument gå, även on det har gått ut. De som är helt utan dokument tar de annars till ett fängelse som det i Korint, och man vet inte hur länge man blir där. Ibland tar de alla till ett sådant fängelse. Det är som det faller sig in.

Han syftade på de grekiska förvaren där närmare 7 000 flyktingar och migranter fanns inspärrade när Syriza bildade regering i början av 2015 och släppte de flesta. Då hade många suttit fängslade över två för att de hade rest in i Grekland irreguljärt på samma sätt som alla andra flyktingar och migranter eftersom det var enda sättet att komma till Europa. Det var grekisk högerpolitik.

Farhad hade bara det 30-dagarspapper som han fick när han kom över Evros och greps av polisen. Det hade gått ut för länge sedan. Och nu var det farligt att gå ut eftersom gator och torg där flyktingar och migranter brukade hålla till vimlade av poliser som gjorde razzior. Överallt kunde man se stora mörkblå polisbussar, i vilka satt män, som fångats in.

Han satt bara inomhus nu, sa han, visste inte vad han skulle göra och såg ingen lösning. Han ville tillbaka till Norge.

2013

Under våren 2013 träffades vi flera gånger, ibland tog vi korta promenader ihop. Han bodde i ett lugnare område, tog risken att röra sig utomhus lite mer och var på jakt efter ett visum att resa till Norge på ihop med sitt afghanska pass. Den här gången skulle Norge förstå att han inte kunde leva i Afghanistan och han skulle få uppehållstillstånd. Det var han nästan säker på. Trettio år gammal ville han nu bilda familj och slå sig till ro. Jag vill ha en fru och jag vill ha barn, och jag kommer göra allt för min fru, sa han.

Som tidigare bodde han med andra med afghansk nationalitet. Så levde de flesta eftersom det var nödvändigt att hålla nere kostnaderna och dela hyra. Många runt Farhad och Chaman hade bott i Iran som flyktingar. Till Farhads lägenhet skulle också Chaman flytta en tid senare. Den låg på en tvärgata till Aristotelesgatan ganska nära Viktoriatorget i stadsdelen Patissia. I ett av rummen bodde en familj, som blev nästan som Chamans familj, han kallade det äldre paret för Khala och Kåka, så låter det i alla fall för en svensk. Det betyder tant och farbror. Jag kallade dem så också. I ett annat rum bodde bland annat Farhad, Asef och Reza som jag kände. Alla i lägenheten kunde inte betala sin del av hyran, men de andra hjälpte till. Asef stod för andrahandskontraktet och samlade in hyran. Han blev en av Chamans närmaste vänner, och båda är värda sina egna berättelser. De kommer.

En dag tog vi så tunnelbanan till Atens flygplats tillsammans. Farhads resehandlingar ledde till några frågor men allt gick bra. Vi fick flygstolar bredvid varandra på var sin sida om mittgången, jag på högra sidan. När flygplanet var i luften fattade vi varandras händer och log mot varandra. Det är detta, våra händer, våra leenden som jag minns så starkt. Vi kom till Arlanda, och inne i Stockholm möttes han av en kamrat. Nästa dag skickade han ett sms från Norge, han hade kommit dit.

På minus noll

Det blev inte som han trodde. Farhad fick avslag på sin asylansökan igen och gav upp. När han behövdes i Iran för att ta hand om sin syster skrev han på ett papper om att återvända frivilligt. Han flögs till Kabul, tog sig till Iran och tog hand om sin syster. Som nyanländ blev han nu en av många papperslösa flyktingar från Afghanistan som hankar sig fram på ströjobb i ständig ängslan att gripas av polis. Irans ekonomi är dålig och arbetsmarknadens behov av arbetare från Afghanistan är inte som förr. Iranierna vill själva ha lågstatus-jobben.

Nu är systern gift och han kan lämna Iran. Men Europa är stängt.

Chaman pratar i telefonen då och då med Farhad. I Afghanistan kan han inte leva, han har ingen annan anknytning dit än sitt medborgarskap. Farsin han talar avslöjar honom som iranier, och människor skulle bli misstänksamma mot honom och kanske ta honom som spion. Afghanistan är ett samhälle där ett personligt nätverk i form av familj och släkt är grundförutsättningen för att man ska klara sig. Han har ingenting av det i Afghanistan.

Europa ser han inte längre som en möjlighet. Han funderar på att försöka ta sig till Turkiet. Där finns många afghaner nu. Ekonomin är stark och det finns arbete. Förmodligen blir han lika rättslös som i Iran, men hans arbetskraft finns det användning för.

Farhad är nu en 35-årig ensamstående man med afghansk nationalitet, och som ännu för fem år sedan hoppades på en framtid och ville bilda familj. Nu ser jag honom framför mig som en av miljoner papperslösa och rättslösa ensamma män i världen, som kanske aldrig får möjlighet att egentligen bygga sig en framtid och ha fru och barn. Männen behövs på irreguljära arbetsmarknader men ges inte försäkringar och rättigheter. För skydd, bistånd och hjälp kommer de alltid i sista hand och förväntas klara sig ändå. Hjälp och bistånd ges först till barn, sedan till kvinnor, familjer och de riktigt gamla och sjuka. Sist i raden kommer de ensamma hyggligt friska men fattiga männen. Till slut försvinner de och dör ofta i förtid genom arbetsolyckor, stress, rökning, oaktsamhet, depression och våld. Och vad händer med deras behov av kärlek och ömhet? Den får de köpa sig till och blir då själva exploatörer.

 

 

 

 

 

Publicerat i Tvingad tillbaka | Lämna en kommentar

Röster från EU:s yttre gräns – Grekland

EU:s avtal med Turkiet kan bli mönsterbildande för överenskommelser med andra transitländer. En framgång, säger EU-kommissionen och grekiska regeringen, eftersom färre söker sig hit.

Samos i början av november 2017, dagen efter häftiga regn, foto författaren. Flickan och mannen ingår i en stor kurdisk grupp från Afrimområdet. De kom hit för några månader sedan och har bott i tält. I Syrien var männen byggnadsarbetare, kock, textilindustriarbetare och fotograf för en tidning. En ung kille identifierar sig leende som breakdancer. De berättar att inne i lägret finns eluttag men i tälten har vi varken el, ljus eller värme. Det är ont om vatten och alla vuxna får en flaska dricksvatten om dagen och det är inte lätt att klara sig på bara 1 ½ liter. Oftast finns inte varmvatten i duscharna . Vi har många frågor men allt de svarar är att vi måste vänta.

 

EU-Turkiet-avtalet från mars 2016 gäller flyktingar och migranter som sedan 20 mars 2016 kommit till de grekiska öarna strax utanför Turkiets kust, en av de viktigaste irreguljära resvägarna till EU. Avtalets syfte är officiellt att bekämpa smugglare och minska döden på Medelhavet. Turkiet åtar sig att hindra människor att nå kusten och ta tillbaka dem som ändå når de grekiska öarna. Efter en juridisk process på öarna ska de bedömas vara säkra i Turkiet och skickas tillbaka. Intervjuerna som görs på öarna rör då deras förhållande till Turkiet, inte som de själva tror varför de har tvingats fly från sitt hemland. Turkiet får 6 miljarder euro från EU, som bland annat ska förbättra livet för syriska flyktingar i Turkiet. Avtalet talar mest om syrier, som prioriteras.

När avtalet implementerades i grekisk lag gjordes undantag för Dublin-fall och särskilt sårbara, som ensamkommande minderåriga, kvinnor och småbarn utan manlig försörjare, gravida med flera. De ska inte tillbaka.

Mottagningsläger finns på Lesvos, Chios, Samos, Leros och Kos. De är mycket överbefokade, två-tre gånger kapaciteten. Lägren har kritiserats av otaliga organisationer för att vara humanitära katastrofer. Många tvingas bo i enkla sommartält månad efter månad. Lägren drivs av armén med hjälp av UNHCR och till i somras ett stort antal frivilligorganisationer. Successivt har frivilligorganisationerna tvingats bort. Situationen i lägren har förvärrats.

Omkring 48 000 hade vid årsskiftet 2017-18 anlänt till öarna efter avtalet. 1 500 hade skickats tillbaka med hänvisning till avtalet. I långsam takt har tusentals förts över till fastlandet, men lägren fylls hela tiden på av nyanlända.

Sammantaget brukar 11 000-15 000 bo i lägren. En del har varit där mer än ett år, ja uppemot två. Det finns numera också låsta förvar ihop med lägren och antalet förvarstagna ökar. Ett mindre antal bor i hotell- och lägenhetsrum hyrda av UNHCR.

Det grekiska exemplet av EU:s försök att outsourca asylrätten till ett transitland visar upp oacceptabla följder för människor på flykt och för gränsterritoriets invånare. En hårt kritiserad grekisk regering placerar sig i en rävsax mellan beroendet av EU och de många protesterna mot avtalets konsekvenser. På de grekiska öarna blir läget alltmer spänt och inrikespolitiskt farligt. Situationen visar också hur Dublinförordningen drabbar ett litet och ekonomiskt svagt land vid EU:s yttre gräns.

 Perspektiv 1: De som flyr

Strax före jul 2017 rapporterar den stora engelska dagstidningen The Guardian om situationen i Moria på Lesvos. Decemberluften är fylld av tjock illaluktande rök från plast, som lägrets invånare eldar för att få lite värme. Lägergatorna är lervällingar. Avlopp och sanitet klarar inte överbefolkningen och i leran finns också avfall och exkrementer. Vattentillgången är begränsad och det saknas varmvatten.

Om lukten av sopor, som ligger överallt, rapporterar strax före jul också Läkare utan Gränser. De nämner barnens luftrörsinfektioner, hudsjukdomar och diarréer, depressioner, rädslan för eldsvådor, att många nyanlända är småbarn och gravida kvinnor och att kvinnor inte vågar gå till toaletterna i mörkret.

Under hösten har rapporteringarna varit oändliga från organisationer, som varnar för vintern. Det som hände förra vintern får inte ske igen – fem personer dog i Moria genom brand och vad man tror kolosförgiftning. Bilder av snötyngda tält spreds i media. Organisationerna varnar och varnar, de skriker, de ropar, de protesterar, och ber att regeringen ska flytta de flesta till fastlandet. Men överflyttningen går långsamt och gäller bara Dublinfall och särskilt sårbara. Och först ska alla gå igenom en juridisk process på ön.

Under senhösten 2017 börjar Moria kallas för Greklands Guantanamo.

Några månader in på 2018 har systemen för färskvatten och kloakvatten byggt ut i lägren på Lesvos och Samos.

Samos

Sedan 2015 har Moria och Lesvos fått störst uppmärksamhet men det som gäller för Moria gäller för de andra öarna också. Ett tag var Samos värst om än inte störst. Lägret på Samos ligger på en sluttning strax ovanför huvudstaden Vathy, på promenadavstånd från stadens centrum. Man tar vägen i uppförsbacke förbi kyrkogården på höger hand, passerar på vänster hand vägbreddningen där samosborna Maria och Michalis ibland står med sin gamla mörkblå Toyota-picup och delar ut hemlagade smörgåsar och matlådor.

Man fortsätter en liten bit vidare uppåt, passerar en stor bilväg och ser en lägeringång och rader av små grå bostadslådor. Lägret är byggt för 700 människor men hyser två-trefallt fler. För att se de många små tälten ska man nå lägret från ett annat håll via en slingrande smal bilväg uppåt berget. I småskogen strax utanför lägret finns ett hundratal små sommartält och tält hopsydda av UNHCR:s tjocka grå yllefiltar. De hålls på plats av pinnar, rep och stora stenar. Mot vatten som sipprar in när det regnar försöker tältinvånarna skydda sig med lager av kartong på marken, mot kylan med filtar och tunna sovsäckar.

I tälten här på Samos och på de andra grekiska öarna lever flyktingar i alla åldrar månad efter månad innan de möjligen har tur att få resa vidare till fastlandet.

Perspektiv 2: Öborna

Öarnas lokalbefolkning räddade livet på många flyktingar under 2015 innan hjälporganisationerna kom på plats och kommunerna tog större grepp om situationen. Flyktingarna kunde resa vidare efter några dagar, men med Turkietavtalet är de fast på öarna.

Konsekvenser av överbefolkning, misär, långa väntetider, brist på information, bränder, interna konflikter, malande oro och desperation drabbar också lokalbefolkningen. Gör inte våra öar till fångläger för olyckliga själar, vi lever av turism, protesterar grekerna. Parallellt med stöd till flyktingarna finns xenofobin, rasism bland poliser, angrepp på flyktingar och det nationalsocialistiska partiet Gyllene Gryning. Många öbor är rädda för stora våldsamheter.

Med sina kommunledare i spetsen uppvaktar öbor regeringen, premiärministern och EU-parlamentariker och ber att flyktingarna ska föras över till fastlandet. De säger envist nej till regeringens motförslag om utbyggnad av lägren och fler läger, för upp utbyggnadsplaner till lokala domstolar, samlas till protestmöten, blockerar tillfarter, tar emot besök av oppositionspolitiker och åker till Aten. Regeringsledamöter lyssnar men inget händer. Ibland får de svar i form av arroganta kommentarer från migrationsministern.

Perspektiv 3: Regeringen

Syriza bildade regering på nyåret 2015 och Grekland fick en minister för migration – en jurist från partiets grupp för mänskliga rättigheter. Den tidigare regeringens flykting- och migrationsfientliga politik ändrades snabbt. Men med tom statskassa, få anställda, ovana, brist på rutiner, förseningar med EU:s fondpengar, högeroppositionens oresonliga kritik stödd av media och enorma problem med hela landets ekonomi, blev det inte mycket av statlig verksamhet under den stora flyktinginvandringen.

Premiärministern protesterade i början mot EU-Turkiet-avtalet men det har sedan backats upp ihärdigt av Syriza och andra partier. Migrationsministern byttes ut för länge sedan och den nuvarande har mottagit mängder av protesterande skrivelser från nationella och internationella hjälp- och mr-organisationer. Ihärdigt har de protesterat mot konsekvenserna av avtalet, inte minst inför förra vintern och nu inför denna vinter.

På kraven om att flyktingarna ska föras över till fastlandet svarar migrationsministern ensidigt att det inte ingår i avtalet. EU-kommissionen har levererat råd mot överbefolkningen – alla utom tortyroffer ska tillbaka till Turkiet och de juridiska processerna ska kortas.

Under senhösten flyttas flera tusen från öarna till fastlandet, bara under första halvan av december 3 000. Samtidigt har alltfler flyktingar från Syrien, Afghanistan och Irak anlänt sedan sensommaren. Överbefolkningen minskar något men många tvingas leva kvar i misären. Man säger att Turkiet spelar ett politiskt spel om hur mycket de ska täppa till möjligheten att nå kusten och havet.

Lyhörd för EU beslutar regeringen strax före jul rätten att överklaga beslut om överföring till Turkiet.

I mitten av februari 2018 uttalar sig den avgående direktören för Greklands motsvarighet till vårt svenska Migrationsverk i pressen om att så få skickas tillbaka till Turkiet. I enlighet med grekisk lag och EU:s direktiv kan bara 16 procent av alla asylsökande skickas dit igen, säger hon. De flesta är syrier med en hög grad av skydd i Turkiet.

 

Referenser

Annette Rosengren: Röster från Aten och Samos – Greker om sitt land, EU och människor på flykt (Carlssons, 2017).

UNHCR Greece Press Review, uppdaterad till nu.

 

 Artikeln skrevs i början av januari 2018 och finns publicerad i Artikel 14 4/2017, som är Sveriges enda flyktingpolitiska tidskrift och ges ut av Flyktinggruppernas riksråd. Några tillägg har gjorts.

 

 

 

 

 

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Kort om Grekland, öarna, EU och människor på flykt

Texten ger en översikt av flyktingsituationen i Grekland i början av 2018 och kortfattat om detaljer i EU:s asyl- och gränspolitik, avtalet med Turkiet, lägren på de grekiska öarna och vad vi kan vänta oss av EU:s asylpolitik framöver.

IMG_2490IMG_2493IMG_2484IMG_2477IMG_4145IMG_4149IMG_4138IMG_4140

Bild 1-4: Samos 2014. Efter registrering och en-två veckor i mottagningslägret kunde de flesta resa vidare till Pireus och Aten. Där måste de lösa problemet med hur de skulle ta sig vidare. De flesta fick klara sig själva men ensamkommande minderåriga fick ibland hjälp. Männen på bild är från Syrien,  pojkarna i övre tonåren från Afghanistan. ”I slutet av 2014 protesterade en hel del syrier på Syntagmatorget här i Aten för att de inte tilläts lämna landet på laglig väg och inte fick något som helst skydd medan de var här.” (Citat ur journalisten Dimitris Angelidis berättelse i min bok ”Röster från Aten och Samos” (2017). 

Bild 5-10: Lägret på Samos i november 2017 efter häftiga regn några dagar innan. Enligt EU:s avtal med Turkiet blir flyktingar fast på fem öar i Egeiska havet, däribland Samos. Lägren är överbefolkade långt över sin kapacitet och många tvingas bo i tält. Hjälporganisationer larmar och larmar. En del förs så småningom över till fastlandet men nya flyktingar anländer och situationen i lägren består.  Här finns många syriska kurder från Afrimområdet.

Fastlandet, öarna, omflyttningar, nyanlända

I Grekland finns nu i början av 2018 omkring 50 000 flyktingar. De flesta bor i norra, mellersta och södra delen av fastlandet, och de bor i särskilda byar/läger med rader av små containerhus eller i lägenheter eller hotellrum eller i byggnader, som ockuperats av grekiska aktivister och flyktingar. Finansieringen sköts av EU och innebär numera även ett månadsbidrag till var och en som ligger under den statliga normen för socialbidrag till greker. Alla har fått bankkort. UNHCR – FN:s flyktingbyrå – organiserar mycket av detta i samråd med grekiska staten. Många internationella frivilligorganisationer och lokala solidaritetsgrupper är också djupt engagerade. De flesta av de 50 000 hör till dem som fastnade i Grekland när gränserna i norr  stängdes vintern 2015. Andra har fått tillstånd att flytta över från lägren på de grekiska öarna av olika skäl, främst för att återförenas med familjen eller för att de bedöms vara i ett extra utsatt tillstånd. Till det kommer flyktingar som har fått positivt beslut om att få sin asylprocess förd i Grekland, oftast efter överklagan.

Till det kommer för närvarande ungefär 13.000 kvinnor, män och barn på Lesvos, Chios, Samos, Kos och Leros i Egeiska havet. Statens fem läger på öarna är kraftigt överbefolkade och situationen beskrivs av hjälporganisationer som förfärlig och som en tickande bomb. Läkare utan gränser rapporterar i början av 2018 att 95 procent av vårdbehovet i Moria på Lesvos, som är det största ö-lägret, beror på situationen i lägret.

Grekisk lag gör undantag i avtalet EU-Turkiet för familjeåterförening och extra utsatta. Enligt avtalet ska i stort sett alla tillbaka till Turkiet och söka asyl där, inte i ett EU-land. Särskilt utsatta betyder ensamkommande minderåriga, ensamma kvinnor med och utan barn och uppenbart sjuka och gamla.

I avtalet nämns uttryckligen syrier. Tillbaka i Turkiet ska de få bättre stöd genom att EU betalar miljarder till Turkiet. Turkiet ska också se till att flyktingar inte når kusten och smugglare.

En del flyktingar på fastlandet har kunnat resa vidare inom EU genom överenskommelser om rätt till familjeåterförening eller genom en vidarebosättning, som EU:s medlemsstater kom överens om i september 2015. Det senare rör mest syrier. Enligt grekiska asylmyndigheten flyttade 21 000 människor genom vidarebosättningsöverenskommelsen under de två år den gällde. Ytterligare drygt 7 000 flyttade vidare in i EU 2017 för att återförenas med sina familjer. Men drygt 2 000 ansökningar avslogs av EU:s medlemsstater.

Det finns omkring 3 500 ensamkommande minderåriga i Grekland. Lite över tusen bor i adekvata boenden på de fem öarna och på andra håll i landet. För drygt 2 000 saknas sådana platser och de är hänvisade antingen till att bo med vuxna i olika läger, bland annat inlåsta hos polisen, eller klara sig på egen hand. Det betyder att många är fruktansvärt utsatta, bland annat sexuellt och genom att prostituera sig.

När Syriza kom till makten och bildade regering i början av 2015 släpptes omkring 6 000 flyktingar och migranter som hållits inlåsta förvar, en del i över två år. Dåvarande migrationsministern ville stänga förvaren, men det genomfördes inte bland annat för att EU hotade med att kräva tillbaka pengar de investerat i förvaren. Idag har Syriza fortfarande regeringsmakten och Grekland investerar återigen i förvar. Nu hålls ungefär  2 300 fängslade, en del i förvar på öarna. Det sägs att de hålls i förvar i väntan på att de ska skickas tillbaka till Turkiet eller sina hemländer.

Sedan mars 2016 har flera tusen skickats till hemländerna eller till Turkiet i samarbete med IOM, som är en mellanstatlig organisation för migration (International Organisation for Migration), de flesta anses inte vara flyktingar. I enlighet med just EU-Turkiet-avtalet har bara drygt tusen skickats till Turkiet från öarna. EU menar att om Grekland följde avtalet och ändrade lagstiftningen skulle öarnas läger inte vara så överbefolkade, och att Grekland egentligen har sig själva att skylla. Riktigt så uttalar sig inte EU-kommissionen men andemeningen är sådan. Samtidigt prisas Grekland för hur väl de har klarat av det som kallas flyktingkrisen. På sätt och vis bör man hålla med för landet har verkligen förändrats när det gäller attityd och stöd till människor på flykt. Samtidigt finns det fortfarande stora problem för människor på flykt i Grekland.

Det betyder att det sker en viss avflyttning från lägren på öarna, samtidigt som nya människor kommer över havet från Turkiet. Hela tiden lyckas människor också lämna öarna och övriga Grekland irreguljärt, men många grips vid färjorna med falska id-papper. Överbefolkningen av lägren består.

Resa irreguljärt

Från Turkiet till de grekiska öarna har länge varit en av de vanligaste lederna till Europa  för flyktingar. Grekland blir då första EU-land. Unionens visumkrav och kontroller har gjort det omöjligt att resa som de flesta européer reser. Är man flykting och vill söka internationellt skydd tvingas man nästan alltid resa irreguljärt. Många organisationer i Europa har förgäves begärt att EU och medlemsländerna ska införa humanitära visum för flyktingar. I stället har människor  drunknat i tiotusentals på Medelhavet de senaste åren och familjer har splittras under år framöver. Finns det inte pengar kan inte alla att resa.

De flesta har velat resa vidare till ett EU-land med bättre förutsättningar att få ett mer hyggligt liv i.  Men att komma ut ur Grekland och fortsätta resan har krävt pengar till smugglare, eller så har framför allt  yngre män gjort livsfarliga försök att passera gränser – som att krypa in undertill mellan hjulen på långtradare. En del har haft resan till slutmålet betald i förväg och stannat till i en lägenhet som smugglaren stått för. 2011 i Aten fanns också arbetsmigranter, som klarat sig bra innan Grekland kom in i sin djupa ekonomiska kris och alla tillfälliga jobb försvann. En del av dem var utan tvekan i behov av internationellt skydd men besluten om deras fall kunde vänta i många år.

Att vara hänvisad till att resa irreguljärt kan kräva en extra reflexion. Andra världskriget ledde till 60 miljoner flyktingar och ett enormt lidande. Mot den bakgrunden skrevs och undertecknades Den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948) av många stater. Artikel 14 i deklarationen handlar om flyktingar: Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta en fristad från förföljelse. När människor började göra bruk av detta i större omfattning under 1980- och 90-talen satte länderna i det växande EU upp hinder för icke-européer att komma hit om de inte har varit eftertraktad arbetskraft.

Efter 11 september 2001 har terrorismen varit en ständig tankefigur. EU verkar inte vilja ha människor som flyr. Unionen behöver invandring eftersom befolkningen är åldrande och alltför få kommer tvingas försörja allt för många åldringar. Men unionen vill styra vilka migranter som ska komma in som arbetskraft. Å andra sidan bör unionen följa universella värden som mänskliga rättigheter, demokrati, rättssäkerhet och människors lika värden, som man säger sig stå bakom. Jag skriver ”bör” eftersom EU:s asylpolitik är en stor diskussion i dag i EU:s medlemsstater, parlament, råd och kommission.

Kontroller, bevakning och hinder stoppar inte människor som inte kan vara kvar i sina hemländer och som har möjlighet att på något sätt resa hit. Resorna blir farligare, dyrare och splittrar familjer när de inte hittar pengar för alla att resa. Så har utvecklingen varit, flyktingars och andra migranters resor för att nå EU har blivit farligare och dyrare, men inte upphört. Idag är människosmuggling en av världens mest omfattande, lönsamma och olagliga affärsverksamheter. I reportage efter reportage framstår smugglare som allt mer hänsynslösa mot människor för vilka de är nödvändiga på grund av gränsbevakning och andra hinder. Men det är inte smugglare som är upphovet till att människor ger sig av utan omständigheterna man lever under. Med möjlighet till humanitära visum skulle förmodligen många smugglare försvinna.

Dublinförordning, fingeravtryck, EU-direktiv

Under åren har EU:s gemensamma lagstiftning utvidgats med Dublinförordning, fingeravtryck, Eurodoc-registret och direktiv om hur människor på flykt ska tas emot, hur deras rätt att söka asyl ska bemötas, på vilka grunder de ska kunna räknas som skyddsbehövande och vad slags uppehållstillstånd de kan få. Det finns också överenskommelser om hur de ska kunna skickas tillbaka till ursprungslandet. Enligt Dublinförordningen ska den som vill söka internationellt skydd i ett EU-land göra det i första EU-land som hen kommer till. På grund av ländernas geografiska läge blir det framför allt i Grekland och Italien. Första EU-land ska ge kost och logi och ta emot och behandla  asylansökningar rättssäkert.

Enligt internationella överenskommelser måste man befinns sig i landet man söker asyl i. Men beslutet kan komma efter att man har lämnat landet.

Asylmottagande, asylhantering och skydd för den som ville söka asyl fungerade allt sämre i Grekland en bit in på 2000-talet. I januari 2011 slutade EU-länderna att skicka tillbaka flyktingar till Grekland, som rest vidare, sökt asyl i en annan medlemsstat och vars fingeravtryck hittats i Eurodoc-registret. Bakom beslutet låg en dom hos Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Belgien dömdes till stora bötesbelopp för att ha skickat tillbaka en afghansk man till Grekland. Grekland ansågs inte säkert för flyktingar, och i praktiken hade det blivit nästan omöjligt att söka asyl eftersom polisen i Aten, där de flesta flyktingar fanns, bara tog emot ansökningar en dag i veckan och alltid i ett mycket litet antal. Människor kunde köa i dygn för att få lämna in sin ansökan och sedan ändå inte lyckas.

Idag har EU hävt förbudet att inte använde Dublin när det gäller Grekland. Det ska till en början ske i mindre omfattning och gälla dem som har anlänt till Grekland från mars 2017. Sverige har  också flaggat för att Dublindeportationerna till Grekland kommer återupptas. Läser jag statistiken rätt så har Grekland tagit emot 2 000 Dublinärenden under 2017. Men siffran ska läsas med ett frågetecken.

En gemensam tanke inom EU har varit att unionens yttre gräns ska vara välbevakad och att inre gränskontroller inte ska finnas. För Greklands del är den geografiska placeringen ett problem när EU:s yttre gränser är havsgränser med många små öar. Det är omöjligt att bevaka gränsen effektivt. Möjligen kan det vara lättare att bevaka gränsen i norr mot icke-EU-länderna Albanien och FYROM/Makedonien. Men vägar är en sak och gränstrakterna består mest av stora skogsområden och berg.

Att gränserna upp genom västra Balkan var öppna under trycket från den stora flyktingvandring som vi upplevde sommaren 2015 och vintern 2016 var en undantagsperiod. En del länder blockerade gränser men ungefär en miljon människor kunde resa upp genom Europa till fots och med båt, tåg, buss och bil.

För Sveriges del ledde det till att landet stängde de öppna gränserna till Europa i november 2015 och införde en ny asyllagstiftning. Regering och riksdag placerade då Sverige på lägsta nivå för vad EU-länderna kommit överens om ifråga om att ge internationellt skydd. Signalen var lätt avläsbar människor på flykt skulle inte satsa på att komma till Sverige.

Nytt hårdare asylsystem för EU

Inom EU har den stora invandringen 2015 lett till att EU-kommissionen arbetat fram ett förslag till ett nytt gemensamt asylsystem som diskuteras nu i EU-parlamentet och EU-rådet. Det kommer skapa stora hinder för flyktingars rörlighet inom EU och innebära en del förbättringar men många försämringar för människor på flykt. Dessutom vill EU skicka flyktingar som har tagit sig in i EU tillbaka till länder de har passerat innan de kom innanför unionens gränser. Begrepp som ”säkra” och ”tillräckligt säkra” länder utanför unionen diskuteras och kritiseras. Arbetet med att ta emot, registrera och gå igenom människors resvägar kommer framför allt ligga på utkantsländerna, det vill säga fortfarande Grekland och Italien. Det ska finansieras med EU:s fonder.

EU:s avtal med Turkiet är första försöket i en asylpolitisk utvecklingen att outsourca asylhanteringen. Konsekvenser ser vi på de fem öarna. Efter 19 mars 2016 kommer långt färre än 2015 och de fastnar under allt vidriga omständigheter. Men de kommer, trots att de känner till vad som väntar dem. När jag mötte syriska kurder från Afrimområdet i flyktinglägret på Samos i november 2017  fanns småbarnsfamiljer som bodde i sommartält och de berättade om otaliga problem toaletterna, maten, dricksvattnet, kylan, regnet och så vidare. De sa också att det ändå var tryggare här eftersom det inte var krig och att kurder inte är trygga i Turkiet. Otaliga hjälp- och människorättsorganisationer har larmat och protesterat om förhållandena i de överbefolkade lägren på öarna, och öarnas grekiska befolkning har förgäves krävt att deras öar inte ska ha den här rollen. Värst är det på Samos, Lesvos och Chios. Vill någon läsa mer om EU:s nya asylsystem hänvisar jag till www.farr.se/sv/fort-europa. Farr är förkortning för Flyktinggruppernas riksråd.

Publicerat i Grekland | Kommentarer inaktiverade för Kort om Grekland, öarna, EU och människor på flykt

Aten 2011-2018. Platia Viktoria, Acharnon ….

IMG_1538IMG_1437IMG_3724IMG_1833.JPGIMG_2030.JPGIMG_2847

Vänner i Aten 2011-2017, på Victoriatorget, runt Omoniaplatsen och i en källarlägenhet på Acharnongatan. Foto författaren.

Texten är en bloggintroduktion till Grekland och ger en bakgrund till att jag kommer skriva mycket om Grekland och människor på flykt. I många, många år har Grekland och Italien varit första ankomstland till EU för hundratusentals flyktingar och migranter som har rest över Medelhavet. Grekland har inte gett dem ett bra mottagande. I dag har det förändrats men för framtiden ser det mörkt ut för nyanlända som fått uppehållstillstånd i Grekland. Landets ekonomi är enormt problematisk, arbetslösheten mycket hög och fattigdomen är mycket mer utbredd i dag än för tio år sedan.

För närvarande finns nyanlända med uppehållstillstånd som inte får någon som helst hjälp – varken bostad eller ekonomiskt bistånd. Antagligen kommer de bli fler och fler. Ett avtal mellan EU och Turkiet har dessutom tvingat fem grekiska öar att bli som fångläger för nyanlända flyktingar.

 

Som det började 2011 och sedan fortsatte

”Jag bor i Patissia. Min lånade lilla lägenhet ligger på nedre botten i ett stort, välskött, inte särskilt gammalt hus på en liten gata mellan Acharnon- och Patissiongatorna, inte långt från Viktoriatorget. — Idag min första dag i Aten strejkar buss, metro och spårvagn och jag promenerar till centrum och Helping Hands. Det var hos Helping Hands och Läkare i Världen jag fick kontakt med den grekiska flyktingvärlden ett halvår tidigare. Här lärde jag känna den kristne pastorn Nader från Iran, Dublindeporterad från Norge, Hussein från Sudan, som är en av få med flyktingförklaring i Grekland, och kurdiraniern Jamal, som jag träffade i trappuppgången när jag letade efter Helping Hands. Han berättade då om iraniernas hungerstrejk ett halvår tidigare och visade de små röda sticken, där tråden gått in och ut när han sydde ihop munnen. —”

Texten är från mina dagsbokanteckningar från september 2011 som jag skrev in dem i Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant. Boken kom ut 2014 och texten sträcker sig fram till slutet av 2013. 2017 blev den kompletterad av boken Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt.

Pastor Nader, som jag träffade 2011,  fick så småningom uppehållstillstånd i Canada och Jamal och Hussein är kvar i Grekland.

Situationen i Grekland för människor på flykt var annorlunda än idag. Sedan 2013 har Grekland en fungerande asyllagstiftning och en asylmyndighet som inte ligger under polisen. Sedan 2015 finns en migrationsminister inom regeringen, och sedan våren 2016 när gränserna norrut varit stängda i ett par månader och 60 000 flyktingar fastnat i Grekland, har många boenden för flyktingar vuxit fram spridda över landet. Till en början bodde de flesta i tält men det har ändrats och nu bor de flests i små flyktingbyar med containerhus eller i hotell eller i lägenheter. EU har finansierat det mesta och UNHCR och många frivilligorganisationer har varit med i att organisera och sköta boenden tillsammans med grekiska armén när det gäller lägren, det senare är inte så lyckat. Problemen har varit många. Det finns en stor osäkerhet eftersom EU:s finansiering sträcker sig bara ett år framåt i tiden och vad ska hända sedan. Hur ska flyktingar eller nyanlända migranter kunna försörja sig när arbetslösheten är så stor i Grekland! Inom jordbruket, säger migrationsministern, som har kritiserats för många opportunistiska uttalanden. Men så finns också de överbefolkade inhumana lägren på öarna, som jag kommer skriva om i ett annat inlägg.

Allt är inte annorlunda idag jämfört med 2011. Grekland och Italien var och är EU:s södra utposter mot Mellanöstern, Asien och Afrika, och hit kommer de flesta som vill och har möjlighet att ta sig till Europa när de inte kan vara kvar i hemlandet.

 

Varför har jag åkt till Grekland

Första resan till Aten gjorde jag genom ett två veckors författarstipendium i februari-mars 2011. Jag hade sökt stipendiet efter medias uppmärksamhet på hur uselt Grekland bemötte flyktingar. Människor på flykt beskrevs leva på Atens gator och i parker och jag hade egentligen bara en fråga i början – hur såg livet ut bakom det som media rapporterade om?

Den enorma ekonomiska krisen i landet hade bara börjat, och att media rapporterade mycket om utsattheten hos flyktingar och migranter, var nog inte på grund av krisen utan för att internationella hjälp- och rättighetsorganisationer hade slagit larm och att de irreguljärt inresta hade blivit så många fler.

I flera år hade jag följt människor i den svenska asylprocessen, och jag hade lärt känna många från Kosovo, Bosnien, Serbien, Irak och Iran. Deras hemländer var stora flyktingproducerande länder i början av 2000-talet. Afghanistan hade haft krig länge men än så länge hade inte många sökt sig till Sverige. Det svenska mottagandet var materiellt ganska bra men påvert och dagpenningen låg då som nu under den svenska biståndsnormen för socialbidrag. Sverige var och är också känt för att ha gett uppehållstillstånd till många flyktingar, men det är ändå en sanning med modifikationerna. Det är ofta människor från vissa bestämda länder som under en tid ges uppehållstillstånd till hög procent, medan från andra länder är andelen som får uppehållstillstånd mycket låg. Av EU-länderna hör Sverige också till de mest aktivt med deportationer tillbaka till hemlandet. Ändå är det många som lyckas hålla sig kvar i Sverige utan tillstånd. Livet blir mycket besvärligt och utsatt, men de  bedömer att det blir ännu värre om de reser tillbaka.

Jag följde hur svårt det var att få uppehållstillstånd i Sverige, och många blev psykiskt och fysiskt sjuka av avslag och utvisningsbesked. En del av mina bekanta och vänner i förläggningen tvingades tillbaka till ursprungslandet, och för att få veta hur det blev för deporterade åkte jag till Serbien, Bosnien och Kosovo 2005 (mina tre blogginlägg om Kosovo bottnar i den resan). Andra höll sig gömda i Sverige i flera år och de flesta fick så småningom uppehållstillstånd. Detta resulterade i boken Vinna eller försvinna – om flykt, asyl och hjälpare (2009).

Så bakgrunden till de många vistelserna i Aten är att det fanns ett Aten-stipendium att söka och jag ville använda två veckor 2011 till att få kunskap om något som intresserade mig.

Hösten 2011 levde jag sedan tre månader i Aten. Varje år har jag kommit tillbaka tre-fyra gånger om året, stannat närmare tio-tolv dagar och träffat samma människor igen, och nya. 2011 lärde jag känna Chaman, Ghulam, Zarif, Hussein, Abdoul, Ba, Azim, Reza, Taher, Ghafur, Majid och många fler i Aten. Jag bodde i invandrartäta Patissia, vandrade ofta Acharnongatan upp och ner och tillbringade mycket tid på Viktoriatorget, som på grekiska heter Platia Viktoria. Året efter blev jag bekant med bland annat även Fahrad, Nourusali, Omid och Asef. De flesta var vuxna män eller unga killar. Visst träffade jag familjer också, inte minst Chamans nära vänner Kåka och Khåla och deras döttrar. Nästan alla som jag nämner är hazarer från Afghanistan. Många hade levt länge i Iran som flyktingar och upplevt landets diskriminering av afghaner.

 

Före avtalet med Turkiet 2016

2009-10-11 kom många människor på flykt in i Grekland. Många var från Afghanistan.  Eftersom de inte gavs rätt att resa in reguljärt och lagligt – som de flesta européer – reste i stort sett alla irreguljärt och tog sig över gränser till fots, i båtar eller i andra fordon. De var inte lika många som under den stora flyktinginvandringen 2015 – då syrierna dominerade – men de var tillräckligt många för att Grekland 2012 och med EU:s hjälp byggde en 12 mil lång välbevakad sju meter hög mur utmed landgränsen mot Turkiet i norr. Bevakningen sköttes med hjälp av EU:s gränsbevakningsorganisation Frontex.

Hur många flyktingar och migranter som fanns i Grekland 2011 finns ingen tillförlitlig statistik på. Kanske var de omkring 150 000. De flesta levde i Aten. Kanske var de färre, kanske fler. De reste in över Evrosgränsen i norr, och det gick att vandra över landgränsen relativt enkelt. På grekiska sidan greps de av polisen, registrerades, fick ett vitt A4-papper som gav dem rätt att vistas 30 dagar i landet och släpptes sedan. I stort sett fick de klara sig själva men jagades vissa tider i polisrazzior. Så hade det stora antalet förvarstagna, som fanns när Syriza kom till makten, kommit till. Myndigheter, polis och media såg dem som illegala immigranter, inte som flyktingar. Det ändrades med Syriza och kriget i Syrien.

En del sattes i förvar redan vid ankomsten men släpptes oftast ganska snart. Chaman, som jag kommer berätta mer om i ett annat blogginlägg, hade anlänt till Aten året innan vi träffades. Han gick vilse i ödemarkerna mot Bulgarien under flera dagar med sina kamrater. En del av gränsen utgörs av den oberäkneliga floden Evros – hela gränsområdet kallas Evros-gränsen. Floden är inte bred men strid och farlig. Många som tog den vägen hamnade i vattnet, kunde inte simma och drunknade.

Evrosgränsen blev alltmer bevakad och resvägen återgick till att gå som tidigare från Turkiets kust till de grekiska öarna utanför, öar som till början av 1900-talet tillhört Turkiet. Samma väg används fortfarande.

2014 reste jag till Samos, en av Egeiska havets öar nära Turkiet. Ön är vacker, och turismen är öbefolkningens viktigaste inkomstkälla. Här passerade hundratusentals flyktingar under 2015 och början av 2016. Som på andra öar var stödet från befolkningen och ett växande antal frivilligorganisationer omfattande. Men med EU-Turkiet-avtalet har unionen och grekiska regeringen i Aten tvingat Samos liksom Lesvos, Chios, Kos och Leros att efter den 19 mars 2016 bli som fängelser för nyanlända flyktingar. Jag har sedan kommit tillbaka till huvudstaden Vathy, där öns flyktingförläggning brer ut sig på en sluttning ovanför staden.

Under 2017 har Evrosrutten börjat användas igen.

De flesta av vännerna från 2011-12 är inte kvar i Aten, de är spridda över Europa. Men Zarif och Hussein finns kvar. I min senaste bok – Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt (2017) – är det grekiska asylrättsförsvarare som berättar och reflekterar.

Nej, jag har inte lyckats lära mig grekiska utan använder engelskan.

IMG_1098

Publicerat i Grekland | Kommentarer inaktiverade för Aten 2011-2018. Platia Viktoria, Acharnon ….

Åter till Kosovo, III. Pristina och Prizren.

IMG_3300IMG_3338

IMG_3303

IMG_3324

Pristina i maj 2016. Foto författaren.

Texten är den sista av tre om Kosovo och bygger på mitt återbesök 20016. Den ger en kortare presentation av hur det är att leva i ett land med svåra politiska och ekonomiska problem och berättar kort om romers utsatthet. En romsk familj, som sökt asyl i Sverige, hade nyligen deporterats tillbaka när jag träffade dem i Prizren, staden som anses vara Kosovos vackraste.

Pristina

Landet är litet och ungt som självständig nation i modern tid. Historiskt är området och befolkningen – illyrierna – känt sedan långt tillbaka.

Kosovo är inklämt mellan Serbien, Makedonien, Albanien och Montenegro och var en del av forna Jugoslavien. De flesta av de två miljoner invånarna talar albanska och räknar sig som kosovoalbaner. Inbördeskriget 1998-99 ledde till att Nato bombade Serbien och Montenegro för att få slut på massakrer och etnisk rensning.

Kriget i Kosovo var vedervärdigt med många offer. Karl Jenkins underbart vackra ”The Armed Man – A Mass for Peace” (första uppförandet 2000) tillägnades offren.

Serbien tvingades ut ur Kosovo, som placerades under FN:s förvaltning. Många serbiska och romska invånare i Kosovo lämnade landet, romerna delvis för att de flesta talar serbiska och förknippades med serber av kosovoalbanerna. Minoriteterna aschkali, egyptier och gorani blev kvar i större utsträckning. De talar albanska och har lättare att accepteras och smälta in.

2008 frigjorde sig Kosovo slutligen från Serbien, erkändes som ett självständigt land av många andra länder, och har sedan dess ett parlament där albanerna är i majoritet och minoriteterna har sina platser.

Femton år efter kriget finns det fortfarande spänningar mellan serber och albaner. Romerna är diskriminerade när det gäller arbete, bostäder och utbildning. Huvudstaden Pristina med sina omkring 200 000 invånare är en expanderande stad med ett modernt centrum med många ståtliga hus i glas, metall och betong. Runtom byggs stora och små hus, ofta utan byggnadslov, ganska så oreglerat, och så att man bygger när det finns pengar. Många hus är inte färdigbyggda men ändå bebodda.

Huvudgatan Moder Teresas boulevard är ett bilfritt promenadstråk där pristinaborna vandrar och sitter på caféer under en stor del av året. De som inte har pengar för caféliv har ändå råd att promenera och vila en stund på bänkarna. Stadens centrum ger ett sorglöst intryck, men Kosovo är ett land med utbredd fattigdom, mycket hög arbetslöshet, mycket låga löner för den som har arbete, utbredd korruption och brottslighet och där den informella ekonomin spelar en mycket stor roll. Mutor är vardag för den som till exempel behöver ett intyg.

Fortfarande pumpas mycket bistånd in. Det är ett billigt land för turister men de flesta utlänningar i Pristina är biståndsarbetare och inte turister.

Pristina är inte särskilt vackert men än så länge finns det  mycket kvar av en äldre småskalig stadsbebyggelse med smala gator där bilarna har svårt att mötas. Här finns gamla moskéer, en mycket stor bazarmarknad för mat och husgeråd mitt i det gamla, många hantverkare och små ålderdomliga affärer för husbygge, lokalt tillverkade möbler och alla möjliga sorts redskap. En del av stadens hus är fallfärdiga, andra är nybyggda men har varit under byggnation i åtskilliga år. Elförsörjningen är betydligt säkrare än den var 2005 med sina ständiga avbrott, men i de äldre kvarteren hänger fortfarande elledningar i snoddar och nystan högt uppe mellan husen. Det ser livsfarligt ut.

Man lånar och lånar för att få det att gå ihop

Hur man överlever i ett land där arbetslösheten är så hög och den informella ekonomin har en så avgörande roll i vardagen, beskrev den kosovoalban som gjorde det möjligt för mig att komma till Hogosht och Plementina.

Dennis var då 30 år, väntade sitt första barn och hade inte varit gift så länge. Som högutbildad ekonom hade han inte det jobb han velat ha men han var glad över att ändå ha ett arbete. Han var anställd som tekniker med en månadslön på 250 euro. Jobbet hade han fått genom att han lärt känn chefen. Alla som får arbete får det genom kontakter, sade han, någon fungerande arbetsförmedling finns inte.

Han och hans fru kommer från Prizren, den vackra staden i södra Kosovo med en medeltida kärna, och han älskar Prizren där han känner alla. Men det är i Pristina han har ett jobb och måste bo.

– Ingen förstår hur vi i Kosovo lever, sa han. Vi lånar och lånar av vänner, kompisar och släktingar. Och vi lånar ut. Mina 250 euro i månaden ska räcka till el, vatten, lön till kvinnan som städar trapporna, bilen, bensin, mat, kläder och lite caféliv. Vi bor i familjens lägenhet, får hjälp när vi behöver, och vi ger hjälp tillbaka. Alla lånar av varandra, lite grand här och lite grand där. Mat och att gå på café och på restaurang kostar inte så mycket i Kosovo men hyror, möbler, vitvaror, kläder och mycket annat kostar ungefär som i andra länder. Vi får det hela att gå ihop genom att låna och låna.

Jag minns honom väl denne fortfarande unge man som var på väg in i medelåldern. Lång, smal, en aning arrogant och med bestämda och fortfarande ålderdomliga åsikter om genusroller i familjen.

Hans fru är som han utbildad ekonom, och han hoppades kunna hjälpa henne till ett arbete så hon får användning för sin utbildning. Pengarna hon tjänade skulle vara hennes. Förebild för familjelivet fanns i hans föräldrahem. Men kanske inte alls bara där, kanske är det så överallt omkring honom.

– Min mamma arbetade, sa han. Men hon har alltid sett till att vara hemma och vänta på pappa och ha maten klar när han kommer hem. Så är det med min fru också. När jag kommer hem har hon väntat på mig och hon serverar mig mat och vi pratar om vad som har hänt under dagen. Har jag arbetat sent så är hon uppe och väntar på mig.

– Och det är så jag vill ha det, fortsatte han. En fru ska se till att hennes man har det bra. Men han har skyldigheter också. Han ska göra allt för henne. Vill hon åka på semester så ska han ordna det. Naturligtvis ska de åka tillsammans. Hon ska inte åka med väninnor eller med sina systrar. Han ska inte heller åka bort utan henne. Om det inte är att han måste åka i jobbet.  Jag vill inte att hon ska ha ett jobb där hon måste åka bort, och det vet hon. För hon ska se till att jag har vad jag behöver varje dag. Men en man ska också göra allt för sin fru, till och med döda för sin fru. En man måste vara en man. Han måste vara den som försörjer henne och familjen. Det är att vara man.

Han beskrev något av Kosovos familjenormer.

– När ett par gifter sig flyttar hon till hans familj. Det vet alla. Döttrar vet att de alltid flyttar och söner vet att de stannar. Men hon hälsar på hos sina föräldrar och syskon. Vi säger att hon ”gör sina dagar” när hon är hos dom. Min fru gör sina dagar ibland och är hos sin far. Hennes mamma är död. Men då gör hon en extra tallrik med mat till mig, som jag hämtar.

 

Prizren

IMG_3392

IMG_3395

IMG_3422

IMG_3416

 Maj 2016. Foto författaren.

Kujtim Pacaku var 2016 ledamot av Kosovos riksdag och representerade den romska minoriteten. I bilen till Prizren berättade han snabbt om riksdagens sammansättning – 100 kosovoalbaner och 20 från minoriteterna. Tio är serber och av de andra tio representerar tre bosniakerna, två turkarna, två aschkalierna, och vardera en romer, egyptier och gorani.

Romerna kom inflyttande på 1300-talet, fortsatte han. Förr ansågs romer, aschkali och egypter vara ett och samma folk. Men det har ändrats. Aschkali talar albanska och många har lite vitare hy än vi romer. Gorani är något annat, de är bosatta i ett område nära gränsen till Albanien i sydspetsen av Kosovo och de talar en form av albanska som talas i Gore.

Kujtim Pacaku bor i Prizren och tog mig dit. Prizren är en myckel gammal stad med välbevarad ålderdomlig bebyggelse på båda sidor om en flod. Den serbiska katedralen och den muslimska moskén ligger nära varandra. Men kring katedralen går ständigt beväpnade vakter. Prizren anses vara Kosovos vackraste stad. Det är också en multietnisk stad där folkgrupperna har levt sida vid sida utan större motsättningar. Här var våldet och brutaliteten under 1990-talet aldrig så skrämmande som i till exempel Gjakovë eller Mitrovicë. Romerna har levt bättre i Prizren än på många andra håll. Men arbetslösheten är mycket hög, inte minst bland romerna.

Florin, som också är rom och som var chaufför i bilen, som Kujtin ordnat fram för dagen, arbetade ibland för Kujtim. Som många andra var han arbetslös men var egentligen inredningssnickare. Kujtim ville anställa honom på heltid men hade inte resurserna. Jag funderade över om Florin kanske också var livvakt när det behövdes för han såg stark ut.

De tog mig med till ett medelålders romskt föräldrapar och deras vuxna dotter, som kommit tillbaka från Sverige en månad tidigare. Som en familj av många i Kosovo hade de sökt asyl i Sverige 2014. De flesta hade åkt till Tyskland, inte till Sverige, som till exempel Emran Adiqi i förra blogginlägget. Rykten då sade att de skulle få stanna. Men ryktena var osanna.

Det gick bussar, berättade fadern. Nej, ingen av oss hade varit i Sverige förut. Och varför skulle vi ha rest dit tidigare? Jag hade arbete efter kriget som snickare. Jag snickrade möbler och köksinredningar. Men det blev mindre och mindre arbete. För albaner går till albaner, albaner går inte till romer. Trots att albanska hantverkare tar mycket mer betalt för samma arbete.

När inkomsterna minskade kom familjen efter med skatten. En mycket mäktig man i Prizren, en som de trodde vän, lovade ordna saken. Men sedan bad han varje månad om mer och mer pengar och till slut tog han familjens hus.

Denne man hotade familjen på sätt, som är ganska typiskt för länder med starka brottssyndikat, mäktiga familjer, korruption, utbredd rättslöshet och en svag stat. Livrädda såg de ingen annan lösning än att åka till Sverige. Migrationsverket placerade dem i en by mellan Västervik och Vimmerby, det idylliska och lugna lilla Totebo. De fick inte heller omedelbart avslag, som många andra familjer från Kosovo, och de tilldelades en advokat. Men avslagen kom. Familjen skrev inte på om att åka tillbaka.

– Hur kunde vi åka tillbaka, vi hade ingenting, sa dottern där vi stod ute på en liten kringbyggd gård intill huset. Hon talade bra engelska och hade en påbörjad ekonomiutbildning. Pappa hade mycket stress också för den där mannen hade hotat att köra ihjäl min bror, och han gick hos psykolog i Sverige, fortsatte hon. Vi fick inte arbeta  i Sverige och jag var för gammal för att få gå i skola eller studera. Så vi gick mest bara hemma.

En morgon medan de fortfarande sov kom polisen. De fick klä på sig och fördes först till Kalmar fängelse och sedan till Migrationsverkets förvar utanför Göteborg. Telefonrestriktionerna gjorde att de bara från kontoret fick ringa till familjen i Prizren. De flögs till Pristina i sällskap med tre polismän. Tillbaka här i stan bodde de först hos äldsta dottern med familj. Men det var trångt och hennes man var arbetslös. Nu bodde de hos mammans syster. Sex vuxna och två ungdomar i övre tonåren trängde ihop sig tre rum. Släktingar samlade ihop pengar så att familjen kunde betala en liten hyra.

– Nej det är inte bra, sade ena tonåringen. Men vad kan vi göra.

Hon och hennes bror måste nu dela rum med sin gamla morfar.

Kujtim Pacaku hade planer, som skulle kunna hjälpa familjen. Han sökte investerare till ett projekt där EU-länder, IOM eller Sverige och Tyskland medverkade så att den äldre snickaren kunde tillverkar produkter som svenskar, tyskar och andra i EU vill ha. Sedan kan ett par unga människor anställas och de lärs upp så att hantverket går vidare, och de kan producera sådant som kan efterfrågas, sade Kujtim entusiastiskt.

En annan tanke rörde brudklänningar. Romer i Tyskland och Sverige åker till Kosovo för att köpa dyra brudklänningar, fortsatte han. Frun kan börja sy och kläderna kan exporteras. Men deras dotter, hon ska först och främst fortsätta sin ekonomiutbildning. För våra romska ungdomar måste utbilda sig, sa han bestämt.

Vi stod där och pratade och drömde medan familjen befanns sig i en skrämmande realism. Några är tidigare hade de haft både hem och försörjning. Nu hade de absolut ingenting och de var dessutom rädda.

För tiotusentals människor som får avslag på sina asylansökningar och skickas tillbaka till ursprungsländerna år det just så skrämmande och obarmhärtigt. Eller det är ännu värre.

Publicerat i Kosovo | Kommentarer inaktiverade för Åter till Kosovo, III. Pristina och Prizren.

Åter till Kosovo, II. Plementina.

kosovo_6

kosovo_1

kosovo_4IMG_3440_1

Texten är den andra av tre om Kosovo och bygger på resor i landet 2005 och 2016. Här handlar det kort om Kosovokrigets etniska rensning och om möten med en familj som tillhör minoriteten aschkali.

2005

Emran Adiqi var 16 år när vi började prata med honom på en gårdsplan utanför bostadsbarackerna i Plementinalägret, en halvtimmes bilresa från huvudstaden Pristina. Det var 2005. Lägret låg utanför staden Obelic nära det stora kolkraftverket. Att vi stannade upp och gick ur bilen berodde på att pojken talade engelska när vi frågade vad det var för baracker. ”Olyckligtvis är jag den ende här som talar engelska”, sade han artigt och förbindligt.

Vi – det var min reskamrat serbiska Daniella från Zrenjanin i Vojvodina i nordöstra Serbien, vår kosovoalbanske chaufför Donut och jag.

Han bjöd oss så småningom hem till sig och sin familj. De bodde i två rum i ena halvan av en av barackerna i änden av lägret. Pappan hade byggt till sig ett tredje eget rum. Emran hade tre systrar och var ende sonen.

Han var förvånansvärt kunnig om förhållandena i lägret. Vi hälsade på hos familjen en gång till, bjöds på saft och te, hade med oss en stor tårta och fick lyssna till båda föräldrarna. Emran, Daniella och Donut tolkade.

Här i Plementinalägret bodde då 1.500 romer och ashkali från Liplan-området söder om Pristina. 1999 hade romer tvingats ut från sina hem. Vad föräldrarna berättade om var exempel på den etniska rensning, som kriget i Kosovo innebar, och som  var en fortsättning på den omfattande och brutala etniska rensning som kriget i hela forna Jugoslavien innebar.

Men min berättelse om Emran är också en berättelse om hur en intelligent ung man försöker ta sig fram i livet när så mycket är emot honom –  och här tror jag man ska tala inte bara om diskriminering och brist på pengar utan också tradition och tryck från familjen att hålla ihop, vilket i sin tur många gånger är enda möjligheten att överleva.

Åter till föräldrarnas kortfattade berättelse. De fördes först till en skola i Kosovo Polje. Efter några veckor fick de äntligen mat regelbundet genom hjälporganisationer. De ansågs inte kunna återvända på grund av säkerhetsskäl. Så småningom fördes de hit. Barackerna hade varit bostäder åt arbetare vid kolkraftverket och hade stått tomma i flera år. De var i mycket dåligt skick.

Våren 2005 bodde fortfarande 120 familjer här i Plementina. 24 familjer hade flyttat till Pristina och fyra till Kosovo Polje. Det talades om att Kosovos internflyktingar skulle återvända till sina hembyar. Men familjer tvekade. Det kändes säkert här och även om många inte hade arbete så fick de en viss hjälp. För flera år sedan hade fyra familjer erbjudits att återvända, men när fyra familjeöverhuvud åkte för att undersöka möjligheterna, mördades de.

I lägret fanns skola och dagis och några andra arbetsplatser för lägerinvånarna. Emrans mamma arbetade i dagiset och lärde flickorna att sy. Hon visade runt. På en bokhylla i dagiset stod en bok av William Saroyan och tio band om Titos liv. Andra invånare hade enligt Emran arbete runtomkring, bland annat med sophantering – ett vanligt arbete för romer på Balkan. Men många var utan arbete.

Emrans pappa hade varit ledare för lägrets aschkalibefolkning, och hade en viss status. Han ägde en Mercedes som han kunnat köpa genom att två bröder var i Tyskland. Han menade upprört att det var ett skamligt liv de tvingades leva.

Det var så uppenbart att Emran var begåvad, kunnig och med stort självförtroende. När myndigheter måste övertalas till att ordna skolskjuts för honom till skolan i Obelic fyra kilometer bort, talade han själv med dem. Det fanns många praktiskta och ekonomiska hinder för det och om han lyckades vet jag inte. Han var den ende som hade fortsatt i Obelic efter lägrets fyraåriga skola för barnen.

Han hade lärt sig engelska genom att hänga med soldater och han talade också albanska, serbiska och romani. I framtiden ville han arbeta med datorer, och han kunde redan en hel del om både datorer och programmering. Genom att vara observant, fråga och testa hade han lärt sig. När en av hjälporganisationerna lämnade lägret fick han överta en dator. Moder Teresas kontor hade internet, och därifrån skickade han mejl till mig när jag var i Sverige igen.

Hans mamma berättade att för att hjälpa Emran i hans framtid hade de köpt en bit land till honom. Hon hade haft arbete på en fabrik i Liplan tills den las ner, och när hon fick ut en lön för fem år retroaktivt, köptes marken. Att ordna för hans framtid är viktigare än för döttrarnas, menade hon. Döttrar gifter sig och flyttar till sina mäns familjer, men en son stannar kvar och tar hand om föräldrarna.

Om att familjen räknades som aschkali förklarade hon att innan de kom hit hade de aldrig tänkt över det, men här blev de definierade som aschkali av lägerchefen eftersom de talar albanska och är ljusa i hyn.

Emran ville helst att familjen skulle bo kvar här nära till Pristina och där det fanns många fler arbetsmöjligheter än i Liplan. Han hade ingenting emot folket i Liplan, sa han, men här kände han alla.

Att lägret skulle bort och invånarna återvända till sina hembyar var i linje med fredsprocessen. Kriget hade startat i början av 1998 och lett till omfattande etnisk rensning – många mördades och våldtogs, många hem förstördes, och den albanska befolkningen drevs utanför gränserna. Nato bombade så småningom i Serbien och Montenegro och tvingade serbisk armé ut ur Kosovo.

Kosovo lades under FN-administration med en fredsbevarande FN-styrka placerad i Kosovo. I synnerhet skulle de serbiska enklaverna beskyddas från albansk hämnd för alla serbiska övergrepp tidigare. Omvärlden menade att Kosovo skulle tillbaka till normala förhållanden. Etnisk rensning var inte acceptabelt.

2016

2008 förklarade sig Kosovo självständigt från Serbien och blev uppbackat av Internationella domstolen i Haag och många länder. För serber är frigörelsen fortfarande ett trauma och regeringen i Belgrad erkänner inte republiken Kosovo. Spänningen håller i sig trots många försök till förhandlingar. Den romska befolkningen i Kosovo är fortfarande diskriminerad när det gäller arbete och bostäder, men minoriteterna har sina representanter i Kosvos riksdag. 2016 när jag är i Kosovo heter romernas riksdagsman Kujtim Pasacu. Han är poet och författare från Prizren och anses vara en bra företrädare för sitt folk.

Vi höll kontakt under flera år, Emran och jag, och talades vid i telefon och över e-post. Jag försöker få honom till Stockholm på besök, och skickade en inbjudan och begäran om besöksvisum till Migrationsverket. Han fick avslag med motiveringen att han och jag är inte släkt. I telefonen fick jag veta att man bedömt att riskerna för att han skulle bli kvar och söka asyl i Sverige var för stora.

Familjen bodde kvar några år till i Plementina. De gamla arbetarbarackerna ersattes med containerbaracker.  I telefonen berättade han om en allvarlig brand, och att hans far lämnat familjen.

Sommaren 2011 skrev vi till varandra kort. Han levde nu med sin familj i Magure i Liplan-området, och han hade nyligen gift sig. Han skrev att han hade det ganska bra och hade tillräckligt med arbete med datorer för att kunna försörja sin fru och sig.

Men flytten till Magure och Liplan hade jag glömt när jag återvände till Kosovo 2016. Så jag ville till Plementina och se om lägret fanns kvar och om någon visste någonting om honom. Jag hade med mig fotografier.

Så en måndagseftermiddag i maj 2016 kommer jag till Plementina med Multimediateknikern Dennis och hans gamla bil. Som utslängda på en åker står nu två stora sju-åttavåningshöga bostadshus. De är i dåligt skick trots att de inte kan vara byggda för så många år sedan. Jag har svårt att tro att de som bor här har slitit ner husen så snabbt, de måste vara dåligt byggda från början. Det ser lika illa ut som på många andra håll i Östeuropa där romer hänvisas till periferin. Att här skulle finnas allmänna kommunikationer kan jag heller inte se. Samtidigt minns jag från Serbien 2005 att en del romer bodde i stiliga hus och prydliga villaområden.

Det är en regnig dag med vattenpölar överallt på lerig mark även om bilvägen hit är asfalterad. Dennis frågar två tonåringar efter Emran Adiqi, och jag visar fotografier. De ropar på en annan kille, som säger att Emran har bott här men inte gör det längre. En äldre man kommer fram och frågar om jag talar tyska. Emran flyttade till Magure utanför Liplan. Men han är i Tyskland nu. Du kan få ett telefonnummer till honom.

På framsidan till ett av husen står en grupp ungdomar och en blonderad kvinna jag såg från bilfönstret. Det visar sig vara Emrans syster, den ena av flickorna på mitt fotografi från 2005. Hon sitter på det mattbelagda golvet i deras rum och syr på sin hemgift.

Nu får jag veta att Emran är tillbaka från Tyskland och att han just nu är här. Inte just här, men en bit bort, i sin frus systers hus.

Den äldre mannen tar oss dit. Han kom själv tillbaka från Tyskland för tre veckor sedan, berättar han i Dennis bil. Han hade sökt asyl men fått avslag. Nu bor han i en lägenhet i det ena höga huset, och det är inte bra.  Det finns inte heller några arbeten och han vet inte vad han ska göra. Jo, han har flera barn att dra försorg om.

Både han och Emran hör till de många invånare i Kosovo och Serbien som sökte asyl i Tyskland för några år sedan. En del valde Sverige – 2015-16 sökte nästan 4 000 personer från Kosovo asyl i Sverige. I stort sett alla fick avslag med hänvisning till att Kosovo anses vara ett säkert land för sina invånare. (I Prizren dagen innan hade jag träffat en romsk familj som skickats tillbaka från Sverige en månad tidigare. För dem var Kosovo inte ett rättssäkert land, inte av vad de berättade.)

Vi kör in på en lerig villagata med låga hus på båda sidor, alla med lite mark runtomkring. Hus och tomter är inhägnade med staket eller höga plank.

Mannen ropar. Inget ljud. Han går några steg och ropar igen. Sedan på långt håll kommer en man med brun läderjacka gående. Den mannen känner igen mig och ropar ”Annette, Annette Rosengren”. Antagligen har hans syster nått honom på telefonen och han har anat att den äldre kvinnan från Sverige som söker honom är jag.

Jag trodde att du kanske var död, säger han och kramar om mig med värme.

Emran är nu en vuxen man på 27 år. Han har blivit lite bredare, mer muskulös, och har mognare ansiktsdrag. På hakan har han en liten skäggtofs. Han ser mycket bra ut, precis som jag minns att hans föräldrar gjorde. Men det är något med hans tänder, och jag minns från fotografier att han hade dåliga tänder.

 Vi kom från Tyskland för två veckor sedan

Han ber mig komma in i huset, och säger att han är här med sin fru på besök och huset är hans frus systers. Men vi bor inte här, vi bor med mina föräldrar i Magure i Liplans kommun.

Gårdsplanen är skräpig och lerig, vårgrönskan har inte kommit igång än. Här finns en stor vedhög av trädstammar som är så tunna att de aldrig kommer behöva klyvas.

Några trappsteg leder upp till ingången och en cementerad altan med tak över. Ett till synes traditionellt enplans litet landsbygdshus på Balkan. Utanför dörren en hög skor och en liten matta. Vi tar av oss skorna. Innanför dörren har Emran sina inomhusskor, ett par gympaskor, jag går i strumplästen och ingen erbjuder inneskor eller tofflor.

Till höger ett stort, avlångt varmt kök med vedspis, köksavdelning, ett stort bord och mattor på golvet. Rakt fram ett annat stort avlångt rum med soffor och soffbord i rad utmed ena långväggen och en stor platteve som står på men har ljudet nedsatt. Mattor på golvet. Det är gott om sittplatser.

I köket och i rummet finns Emrans fru Emine och hennes syster och svåger, två systrar till, och flera barn under skolåldern. Alla är vänliga och hjärtliga, och Emran översätter. Emines äldre syster är mamma till barnen. Hon är en mager kvinna och sliten i ansiktet medan de två andra systrarna är tjocka kvinnor. En av dem är blind.

En man kommer in, och i hans armar vilar en pytteliten tre-veckors baby.

Emran och jag sitter för oss själva, jag i ena soffan, Emran på en pall snett mitt emot. Emine ställer fram glas med cocacola och en skiva mjuk sockerkaka. Jag har ingenting med mig, trodde aldrig att jag skulle träffa honom.

Han berättar

”Vi kom från Tyskland för två veckor sedan. Jag valde att skriva på i stället för att vi skulle skickas tillbaka med polis. Vi sökte asyl men vi uppgav inte att vi flytt av politiska skäl utan att vi kommit till Tyskland för att få behandling för att min fru inte blir gravid. Vi har varit i Pristina och hon har undersökts, och vi har varit till Belgrad. I Belgrad sa de att hon kanske lider av en infektion. Vi kom till Tyskland för vi ville ha behandling för henne. Men de svarade att tyvärr, enligt tyska staten får man inte behandling som asylsökande.

Men jag fick protes för mina tänder. Dom var i uselt skick. Jag fungerade som tolk för mitt folk i lägret, för romer, albaner och serber som fanns där. Först tolkade jag till engelska men efter ett tag lärde jag mig tyska och översatte till tyska. De kallade på egna tolkar, men jag protesterade och sa att för mitt folk ska jag tolka.

Dom accepterade det. Jag gjorde det förstås utan ersättning för vi fick inte arbeta. Men den som ansvarade för lägret sa att du Emran tolkar här och då ska du ha bra tänder. Så jag kom till tandläkare, som tog prover, och efter en tid skulle jag få nya tänder i riktigt material. De skulle opereras in och tandläkaren hade förberett.

Men tyska staten sa att tyvärr kan vi inte betala 5 000 euro för det. Så jag har kvar min protes med tänder i plast, och jag tar ut dem varje kväll och är mycket försiktig med dem. Och de har hållit mer än de åtta månader, som tandläkaren sa att de skulle fungera.

Varje månad fick vi 300 euro från staten. Jag ville egentligen inte ta emot pengarna eftersom jag ville arbeta och tjäna mina egna pengar. Men det var enda sättet för vi fick inte arbeta.

Det var bra i Tyskland, mycket bättre ån i Belgien. Vi åkte dit också och var i ett stort läger med 400 personer. Där hade vi inte eget rum och vi hade en säng bara och delade på den. Det var ett dåligt ställe och maten var inte bra heller.”

Han förklarar resan till Tyskland med att flera gånger säga att de inte var där av politiska skäl utan för att hans fru skulle få behandling. Och jag förstår vad han menar. Utan framgång hade de prövat läkare i Kosovo och i Serbien. Tyskland har rykte om att ha bra sjukvård men för att komma dit måste de ha visum. Det skulle de aldrig få utan fasta arbeten och inkomster. Dessutom skulle det allt kräva mycket pengar. Så enda möjligheten var att komma som asylsökande och hoppas bli accepterade in i en asylprocess och få den sjukvård de behövde. Men det lyckades inte och eftersom Kosovo bedöms som ett säkert land för sina invånare var de tvungna att återvända.

Hur han har dragit sig fram genom åren vet jag inte, men jag skulle tro att det är som för så många andra i Kosovo: lite här och lite där, att familjen håller ihop och att släktingar i andra länder skickar pengar då och då. Det enda han faktiskt nämner är tre månaders arbete med datorer i Pristina för en organisation.  Men han har nog haft andra jobb också. Antagligen skickade de hem pengar från Tyskland.

Staten byggde ett hus i Magure åt föräldrarna. Där finns lite land till.

”Så min pappa har blivit trädgårdsmästare och odlar grönsaker i växthus för familjen behov och lite för försäljning.”

Men din pappa lämnade ju familjen och din mamma.

”Jo, svarar han, men jag tog tag i saken och pratade ihop dem. Ni har barn, sa jag, vi är en familj, det är bättre att ni kommer överens. De flyttade ihop igen och jag fick en syster till. Så jag har fyra systrar nu.

Det finns mer arbete i Pristina än i Liplan. Men vi har inget hus i Pristina och bo här med min frus systers familj går inte, de har inte plats. Och jag vill bo med mina föräldrar. Det är fyrtio kilometer till Pristina från Liplan och det är för långt för att arbeta där. Min pappa mår bra men min mamma har problem med högt blodtryck som stiger på natten när hon sover. Jag måste ta hand om min mamma, hon har tagit hand om mig och uppfostrat mig.

Jo jag har lite mark här, och jag bytte marken jag hade mot mark som ligger bakom huset här. Men vi har inget hus där.”

Han ringer föräldrarna och vi pratas vid över Skype. Jag kan se att vi alla har blivit äldre. Pappan är fortfarande stilig och numera gråhårig. Hans vackra mamma har blivit rundare. De vill bjuda mig till sig på middag. Men det går inte den här gången.

Julen 2016 mejlar Emran att hans fru väntar barn. De lever i Magure med hans föräldrar. Fotot visar honom, hans fru, hans föräldrar och systrar. När barnet är fött kommer ett mejl med bild av sonen. Emran är otroligt glad och jag kan inte låta bli att ana att glädjen är extra stor över att det är en son. En son stannar i familjen, en dotter flyttar när hon gifter sig. Julen 2017 kommer en ny bild av far och son.

Vår kontakt fortsätter så att jag sporadiskt får veta hur familjen har det. I början av 2018  söker han arbete som tolk och översättare och ber mig skriva ett rekommendationsbrev. Det gör jag och skriver ärligt och detaljerat om de utmärkta egenskaper och färdigheter han har. Hur det går vet jag inte, men med tanke på hur landet är har jag inte så stora förhoppningar på att han får jobbet.

IMG_0330

 

Publicerat i Kosovo | Kommentarer inaktiverade för Åter till Kosovo, II. Plementina.