Norrköping lördagen 28 mars 2026. Kampanjen För en human migrationspolitik. Foto A.Rosengren.
Också i pakten
EU:s beslut om säkra ursprungsländer, säkra 3e länder, om att utvisning till ett 3e land kan göras utan att personen har anknytning dit och om deportationsläger/return hubs.
Nu är det mycket snart klart med återvändandecenter (return hubs)/deportationsläger i länder utanför EU för dem som inte kan skickas till landet de en gång har bott i, det som brukar kallas hemlandet men inte har betett sig som ett sådant. I EU-parlamentet sa majoriteten ja till en Återvändandeförordning, som i praktiken innebär att mänskliga rättigheter gäller inte för människor på flykt. Läs här också om Egypten, Tunisien, Libyen och Niger.
Vid ministerrådets möte i Bryssel i december 2025 medan Danmark var ordförandeland enades regeringarna om att som komplettering till paktens Asylprocedursförordning förklara en rad länder som säkra ursprungsländer. De är Egypten, Tunisien, Indien, Bangladesh, Marocko, Colombia, Kosovo. Länderna har en skyddsprocent i EU för medborgare som söker asyl på i genomsnitt 4–5 procent eller mindre. EU:s kandidatländer för medlemskap i unionen ingår i listan förutsatt att de inte är drabbade av väpnad konflikt, att EU inte har vidtagit åtgärder mot dem som rör fundamentala rättigheter och friheter eller att mer än 20 procent av skyddssökande från landet förklaras berättigade för skydd om de söker asyl. Till dessa länder kommer asylsökande medborgare med avslag kunna skickas tillbaka relativt snabbt.
Rådet beslöt också att till säkert 3e land kan flyktingar och migranter skickas (alltså hubbar) och det utan att ha anknytning till landet i fråga. Samma beslut fick majoritet i EU-parlamentet i mars 2026. Detta som del i Återvändandeförordningen. Länder i Afrika diskuteras om möjliga partners i detta. Och det finns en allvarlig oro för hur dessa läger kommer se ut och under vilka villkor människor kommer vara hänvisade dit.
Själva pakten anger krav som säkra 3e länder måste uppfylla: människors liv och frihet får inte vara hotade på grund av ras, nationalitet, kön med mera, det får inte finnas risk för allvarlig skada av den som skickas dit, landet måste följa principen om non-refoulment och det ska finnas möjlighet att ansöka om och få faktiskt skydd.
Tunisien, Libyen, Niger
Det här är en del av världen som vi i Sverige inte vet så mycket om mer än att vi ibland nås av rapporter om situationen i Sudan. Men vad vet vi om Egypten mer än att det är ett turistland, eller dess grannländer Libyen och Niger, eller Tunisien? Därför en liten utvikning på temat säkra länder och länder som flyktingar passerar.
Det nu för sina medborgare enligt EU säkra ursprungslandet Tunisien är liksom Niger och Libyen stora genomfartsländer för flyktingar, eller har varit det tills nyligen. De har flytt från Sudan, Syd-Sudan, Somalia, Etiopien, Eritrea, Yemen, Palestina, Syrien och andra länder i framför allt Afrika. Med Tunisien och Niger har EU avtal och länderna ska hindra flyktingar att resa igenom, helst att över huvud taget ta sig in och framför allt inte nå EU. (Med Nigeria har EU avtal på gång.) Tunisien och Libyen med sin arabiska befolkning är kända för omfattande rasism mot människor med mörkbrun och svart hud. Rasismen finns också i andra arabiska länder.
Regionen har en miljon flyktingar eller mer varav ungefär tio procent anses vara registrerade som flyktingar hos FN:s flyktingorgan Unhcr. De flesta finns i Libyen, som till ytan är ett mycket stort land och i praktiken uppdelad i två hälfter där östra Libyen är ett land i kaos och där smuggling av flyktingar över Medelhavet är en viktig inkomstkälla. Unhcr är en stor aktör i hela regionen och håller flyktingläger och registrerar flyktingar, som hoppas att de så småningom ska kunna komma till EU, USA, Canada, Australien som kvotflyktingar.
Men Unhcr har inte resurser och människor köar förgäves utanför Unhcr-kontor, som kan ha stängt i brist på medel, och de ringer telefonnummer utan att få svar. De lever i flyktingläger, många har levt så år efter år, i många fall i läger långt ifrån urbanisationer, halvsvältande, väntande, ofta utan rätt att arbeta. En del av flyktingarna från Sudan har levt här sedan det förra folkmordskriget i Darfur. Unhcr har som uppdrag att ta hand om flyktingarna, som tvingas leva under extrem humanitär utsatthet med ett Unhcr som har allt mindre pengar. Människor hänvisas till lägertillvaro, där det inte finns tillräckligt med mat, med skolor och utbildning för barn och unga och att människor dör för att hälso- och sjukvården har enorma brister. I Libanon, Tunisien och Niger har flyktingar bildat organisationer och protesterar mot att mänskliga rättigheter inte gäller ens för dem som är registrerade hos Unhcr och formellt står under organisationens beskydd. En aning känt är protesterna och demonstrationerna i lägret 1 ½ mil utanför ökenstaden Agadez mitt i Niger, där militären misshandlar och håller demonstranter fängslade. (Läs gärna Book of Shame, vol 1. How UNHCR Fail to Protect Refugees in Libya, Tunisia and Niger, 2025. Googla för att hitta den.)
Libyen och Niger har inte förklarats som säkra ursprungsländer eller som säkra 3e länder av EU. Och kommer förhoppningsvis inte bli det. Men vem vet.
Medlemsstater kan dessutom ha egna listor på säkra ursprungsländer och säkra 3e länder.
Till säkra och osäkra länder efter avslag i paktens olika processer
Till säkra länder kommer många flyktingar som nått EU att hänvisas efter den inledande screeningprocessen vid yttre gräns. Beslut kommer fattas i påskyndade processer/snabbprocesser där skyddsskälen som ska bedömas kan komma att gälla eventuella skyddsskäl gentemot 3e land, som de hänvisas till för att söka skydd i. EU måste rimligen ha överenskommet med länderna/landet att ta tillbaka flyktingar och migranter som har passerat eller vistats där en tid på väg till EU, det vill säga byta tjänst mot tjänst. Hur kommer EU se på Libyen och på Tunisien, som kanske anses säkert för majoriteten av sina medborgare, men där flyktingar lever i extrem utsatthet och hopplöshet innan de möjligen lyckas ta sig EU?
Den nu snart antagna Återvändandeförordningen blir ytterligare bevis på att mänskliga rättigheter inte gäller för alla människor, och i synnerhet inte för flyktingar och migranter. Hit hör till exempel den grundläggande rätten till liv och rätten att inte utsättas för tortyr. Kritiken är benhård från ett stort antal enade människorättsorganisationer och från en rad EU-parlamentariker. Det är svårt att tro att inte konsekvenserna blir otaliga överklaganden till internationella domstolar.
Lite samtidshistoria: Beslut av typ säkert 3e land fattades vid EU-kommissionens överenskommelse med Turkiet 2016. I sitt slag var det nytt. Överenskommelsen rörde de många flyktingarna från Syrien, som via Turkiet kommit till de grekiska öarna i Egeiska havet. Turkiet skulle ta tillbaka dem, ge dem skydd och få betalt av EU. Principen var att de inte skulle söka asyl i Grekland och snabbprocessen de hänvisades till gällde deras eventuella skyddsskäl gentemot Turkiet. Denna överenskommelse, som nu ”firar” tio år har orsakat enorma lidanden för människor. Bland annat utvisar Turkiet syrier till Syrien och gjorde det även långt innan diktaturen hade fallit.
Besluten att skickas tillbaka och inte få söka skydd i Grekland kunde överklagas, och de flesta överklagade. Högre grekisk juridisk instans gav inte minst kurder från Syrien rätt att söka asyl i Grekland. Greker kan sitt grannlands historia och Turkiet anses inte vara säkert för kurder. Regeringen försökte ändra överklagandedomstolarnas beslut bl. a. genom att byta ut beslutfattarna. Men Turkiet tog inte tillbaka. De flesta blev kvar i Grekland, fick så småningom skyddsförklaring och lämnade efter en tid Grekland eftersom de inte fick hjälp att leva och försörja sig.
I pakten, som finns nu, ingår rätt att överklaga beslut om att inte få söka asyl i EU. Paktens författare har rimligen lärt av Grekland, så rätten att få invänta beslutet på plats vid gränsen innan deporteringen genomförs har nu många begränsningar. Överenskommelsen med Turkiet har aldrig fungerat men på flera sätt ändå varit prototyp för överenskommelser med andra 3e länder. Turkiet skulle också hindra flyktingar och migranter att ta sig till Grekland, som nu med Niger och Tunisien.
Avtal med 3e länder
Medlemsstaterna agerar också på egen hand med sina utvisningar, som till exempel Sverige med tvångsutvisningar till ursprungsländer baserade på avtal. Det med Somalia blev skandal. Både Sverige och EU använder biståndspolitiken för att få länderna att ta tillbaka tvångsutvisade medborgare. Tjänst byts mot tjänst.
Enligt EU-ländernas regeringar går återvändandet/utvisningarna för långsamt och de skaffar sig egna avtal om att ta tillbaka medborgare eller migranter som har passerat. Grekiska regeringen vill ha avtal med Libyen om att stoppa flyktingar och migranter, som via östra Libyen tar sig till den lilla klippön Gavdos söder om Kreta. Många kommer från krigets Sudan, där för närvarande världens största humanitära katastrof pågår. Den grekiske migrationsministern, med bakgrund i ultrahögern, menar högljutt att de flesta är ”illegala migranter”, inte flyktingar. Grekland är genom sin position längs in i östra Medelhavet ett av unionens främsta inreseländer för människor som inte kan resa reguljärt. 70 procent av dem som kommer till Grekland på det viset har tydlig flyktingprofil, enligt grekiska människorättsorganisationer och tidigare Unhce – tvärtemot vad denna migrationsminister och hans tidigare kollegor påstår och har påstått.
Regeringen vill stoppa flyktingarna, men Libyen är ett delat land och östra Libyen, varifrån flyktingbåtarna till Gavdos avgår, är kaotiskt. Det finns ingen partner att sluta avtal med, har ministern beklagat.
Inom regeringen har det dessutom arbetats på att hitta ett land att avtala med så att alla, som nekas skydd, ska kunna deporteras dit om de inte kan skickas till sina ursprungsländer. Ministern har nämnt det säkra ursprungslandet Tunisien. Men landet vill varken vara ett land som flyktingar passerar eller ska kunna skickas tillbaka till.
Nu menar ministern, enligt media, är Uganda det land som verkar mest lämpligt. Vad Uganda erbjuder människor, som kan komma att deporteras dit, vet jag inte. Risken är låsta läger, och placering i områden avsides i landet. Situationen i Niger, Libyen och Tunisien avskräcker. Jag skulle tro att vi är många som är oroliga för fruktansvärda scenarier framöver. Även Tyskland, Österrike, Nederländerna och Danmark undersöker möjligheter att få till överenskommelser om deportationscenter med afrikanska länder.
En del hemländer vill inte, som många vet, ta tillbaka medborgare som inte återvänder frivilligt. Det försöker EU och medlemsstaterna ändra genom förmånliga avtal om pengar och om legal migration som tillfällig arbetskraft.
Till det kommer situationen för statslösa, som ofta inget land vill ta emot eller ta tillbaka. I till exempel Irak förlorar statslösa sitt tillstånd att leva där om de är borta från Irak mer än 6 månader. I Migrationsverkets förvar har nyligen funnits bland annat statslösa palestinier, som polisen vill skicka till Libanon för att de har bott där, trots att Libanon har sagt nej. Ändå har polisen försökt och hoppats på att de ska släppas in, och varit fullständigt okänsliga för vad som i så fall skulle kunna ske. Genom Israels anfallskrig mot Libanon har Migrationsverket stoppat alla utvisningar till Libanon, och de som har varit inspärrade i förvar har släppts.
Hur stämmer det här med alla överenskommelser om mänskliga rättigheter? Om rätten till liv, alla människors lika värde, rätten till familj, rätten till respekt, rätten att bemötas värdigt, förbudet mot tortyr och att utsättas för förnedring.
Det stämmer inte alls och unionen slår sönder vad länder har enats om i fråga om mänskliga rättigheter.
Annette Rosengren