Sekundära förflyttningar, det vill säga att söka asyl en andra gång i ett andra EU-land, ska förhindras. Det blir med pakten ännu svårare än i dag och det blir antagligen omöjligt genom Återvändandeförordningen, som håller på att antas.
Enligt pakten dubbleras Dublin 18 månader till 3 år, och första asyllandet kommer ha 1 år på sig att ta tillbaka mot 6 månader i dag.
Dublinförordningen finns inte längre och reglerna är inbyggda i andra förordningar, framför allt den om hantering av asyl- och migrationsregler. För den som söker asyl igen i ett andra land gäller att första land har ett år på sig att ta tillbaka mot 6 månader nu. Landet ska besvara en förfrågan inom 2 veckor, inget svar räknas som ja-svar. För den som håller sig undan förlängs limboperioden till 36 månader (3 år!) i stället för som nu 18 månader innan hen får komma in i asylprocessen. 3-årsperioden gäller också för asylsökande om denne fysiskt motsätter sig överföringen, avsiktligt ser till att hens tillstånd inte medger överföring eller inte uppfyller de medicinska kraven för överföring. Personer som vi i idag säger ”har Dublin” kan enligt Mottagandedirektivet förlora tillgång till bostad och rätt att arbeta. (Vilket innebär 3 år utan rätt att försörja sig!)
Med Återvändandeförordningen försvinner i princip möjligheten att söka asyl i ett andra land. Land nummer två måste genomföra första landets utvisningsbeslut och får inte behandla en ny ansökan. Samma gäller för den som har fått uppehållstillstånd i ett land och sedan söker asyl på nytt i ett andra land (gäller i hög grad flyktingar som fått uppehållstillstånd i Grekland och söker på nytt i Tyskland eller Frankrike till exempel eftersom de inte får hjälp till att leva och försörja sig i Grekland).
Massflykt och instrumentalisering
Vid massankomst, som det kallas, och så kallad instrumentaliseringskris (när ett 3e land uppmuntrar/underlättar förflyttningar mot EU:s yttre gräns i syfte att destabilisera unionen eller medlemslandet) ska Krisförordningen kunna tillämpas. Medlemsstaten måste skicka begäran till EU-kommissionen om situationen, som ska fatta beslut inom två veckor. Krisförordning tillåter längre beslutstider och sämre mottagande men EU:s lagstiftning om hälso- o sjukvård och levnadsstandard måste upprätthållas. Åtgärderna får inledningsvis bara gälla i tre månader, kan efter ansökan igen förlängas med ytterligare 3-månadersperioder, men högst tre 3-månadersförlängningar, alltså totalt högst ett år.