Inlåsning vid yttre gräns. Många kommer efter en kort process inte tillåtas söka asyl i EU.
Demonstrationen i Norrköping För en human migrationspolitik lördagen 28 mars 2026. Foto A. Rosengren.
Pakten börjar gälla i juni 2026.
Den innebär att alla som reser in i EU utan tillstånd, ska samlas ihop i mottagningsläger vid unionens yttre gräns. Här ska de hållas inlåsta under max 7 dagar. En del går vidare för en ”vanlig” asylprocess i ett annat läger längre in i mottagande land, andra får stanna kvar för ett ”påskyndat asylförfarande” med ytterligare inlåsning på max 11 veckor (max 12 veckor inklusive screeningen) och sedan troligen utvisas och hållas inlåsta ytterligare en tid innan utvisningen genomförs. Här blir de planerade deportationslägren i 3:e land aktuella.
Läs utförligare i artiklarna som följer direkt på dessa tre första.
Civilsamhället och många av EU-parlamentarikerna – men inte tillräckligt många – har ifrågasatt många detaljer i själva pakten och ofta med hänvisning till att mänskliga rättigheter sätts ur spel, som rätt till liv, skydd mot tortyr och förnedrande behandling och stora risker för godtyckliga frihetsberövanden. Rättighetsskyddet befaras bli godtyckligt bland annat genom att sökande inte alltid kommer ha rätt att invänta överklagandebeslut utan kan bli deporterad innan beslutet verkligen har bekräftats av domstolar.
Sedan några år tillbaka finns sådana mottagningsanläggningar nära unionens yttre gräns på grekiska öar i Egeiska havet utanför Turkiet, byggda i samarbete med EU och bekostade av EU. De ser ut som säkerhetsklassade stora fängelser för grovt kriminella och signalerar att här finns farliga människor. Lägren har många allvarliga brister och kritiseras ständigt av grekiska människorättsorganisationer. (Se några tidigare texter här i bloggen.)
De nyanlända screenas för namn, identitet, ålder, eventuella sjukdomar, särskilda behov, nationalitet, resväg och så vidare samt anger om de har kommit för att söka asyl.
På grund av nationalitet och resväg hänvisas vissa till det påskyndade förfarandet, det vill säga snabba processer, och utfallet blir troligen att de förvägras rätten att söka asyl i EU och att de ska vända om. Genom en märklig lögn förklaras dessa center inte ligga på EU:s territorium, människorna anses aldrig har varit inne i EU och har således aldrig försökt söka asyl i EU, och unionen bryter därmed inte mot asylrätten.
Arbetet på pakten påbörjades i och med den stora flyktinginvandringen 2015. Efter ett försök 2016 presenterade EU-kommissionen 2020 förslaget bakom vad medlemsländerna nu ska följa efter beslut av ministerrådet, parlamentet och kommissionen våren 2024. Parlamentet var inte enigt men oppositionen var i minoritet. Förslaget hade då bearbetats på olika nivåer inom EU och inom civilsamhället, som har kritiserat mycket i pakten.
Främlingsfientligheten styr – vi vill inte ha er och ska göra vårt bästa för att slippa ta emot er. Så kan läget sammanfattas.
Det övergripande syftet är flerfaldigt: Skydda unionen för irreguljära migranter, bekämpa smugglare, stärka unionens yttre gränsskydd och att det ska vara lika i alla medlemsländer. Asylsökande, som får avslag i den ordinära asylprocessen, anses därför inte ha skäl att söka på nytt i ett annat EU-land.
En sådan andra ansökan görs ännu svårare än som det är idag och blir förmodligen omöjligt att göra så småningom. Flyktingar och migranter som inte har tillstånd att vistas i unionen ska snabbt och effektivt lämna territoriet.
I stort är det en upptrissad främlingsfientlighet som ligger bakom pakten – vi vill inte ha er – och styrd av EU:s höger- och ultrahögerkrafter. Irreguljära migranter ses som ett hot, består framför allt av flyktingar, som inte kan resa på annat sätt, och uppfattas som lycksökare. Invandrare behövs men EU och medlemsländerna kommer förmodligen skriva överenskommelser med andra länder om migrantarbetare, som stannar en tid. Godkända migrantarbetare reser legalt, är friska och kan börja arbeta med en gång och de har färre rättigheter än flyktingar med uppehållstillstånd.
När pakten antagits var medlemsstaterna missnöjda med hur återvändandet hade skrivits in och EU-kommissionen kompletterade med ett förslag på en återvändandeförordning. Den är nu i stort färdigförhandlad och innebär deportationsläger utanför EU, förvarstider på upp till två år, mindre av rättighetsskydd och att unionen går emot sin egen stadga. En gång utvisad ska kunna förbjudas resa in i EU igen på tio-femton år eller mer. Frivilligt återvändande brukar ha kortare förbudstider eller inte innebära inreseförbud alls.
Det som står i pakten gäller i alla medlemsstater från 1 juli 2026, i vissa stater och till vissa delar redan från 12 juni, och ska vara infört i ländernas lagar.
Tjock lunta med regler om länderna ska följa
Pakten innehåller tio delar och är en gigantisk lunta att sätta sig in i. Det mesta är i form av förordningar, och förordningar är tvingande. De heter så här: Skyddsgrundsförordningen, Screeningförordningen, Förordningen om hantering av asyl och migration, Asylprocedursförordningen, Eurodacförordningen, Förordningen om krissituationer, Förordningen om gränsförfarande vid återvändande, Förordningen om unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl och Förordning om ändring av förordningar. Det som rör mottagandet (tak över huvudet, rätt till vård etc. etc. under asylprocessen) är i form av ett direktiv och ska vara vägledande för medlemsstaterna och säger bland annat vad som är absoluta skyldigheter gentemot asylsökande.
Jag har bara läst några av förordningarna och jag hänvisar även till EU-kommissionens sammanfattning på 18 sidor daterat 4 juni 2024, Asylrättscentrums sammanfattningar och kommentarer och en sammanställning förmedlad av Lamsf i Paris, vänföreningen för dem som tvingats fly vidare från Sverige. Allt kan googlas fram.
I Skyddsgrundsförordningen står mycket tydligt (art.21) att principen om non-refoulment ska respekteras i enlighet med unionsrätten och internationell rätt. Det är en grundprincip i internationell rätt och innebär att ingen får skickas till ett land där hen riskerar dödas eller utsättas för tortyr, misshandel eller förnedring. Principen försvagas genom pakten.
Enligt samma förordning ska medlemsstaterna tillämpa internt skyddsalternativ i landet personen har flytt från, med diverse punkter att beakta (art 8). Människor ska alltså kunna utvisas till en annan del av ursprungslandet än där de har levt, det vill säga enligt samma princip som Sverige olyckligtvis tillämpar sedan länge.
Humanitär status får användas: Enligt Skyddsgrundsförordningen får medlemsstaterna tillämpa en nationell humanitär status – förutsatt att det endast beviljas till personer som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde.
Annette Rosengren