Stockholm, Sergels torg lördagen 10 maj 2026, manifestation för en human migrationspolitik. Foto författaren.
Nu har medlemsländerna, EU-parlamentets majoritet och kommissionen kommit överens och med den är människor på flykt än mer utsatta än de redan är.
Måndagen den 1 juni kom EU-parlamentet, EU:s ministerråd och EU-kommissionen överens om Återvändandeförordningen (se EU-kommissionens webbsida för bakgrund och vad det handlar om, se mitt inlägg postat 6 april). Ultrahögern kuppade i parlamentet och det har uppenbarligen accepterats. Den tagna förordningen innebär ännu fler försämringar för människor på flykt än vad bara EU:s pakt för asyl och migration innebär (se ovan inlägg).
200 civilsamhällesorganisationer undertecknade för ett halvår sedan ett gemensamt upprop mot vad som då var ett förslag under behandling i EU:s ministerråd och parlament. Kritiken fokuserar framför allt tre saker: Hubbar i länder utanför EU blir förvar för människor utan att de har någon anknytning till dessa länder och utan oberoende kontroll av deras rättigheter och hur de tvingas leva, förordningen tillåter längre förvarstagande än idag och barn kan också drabbas av dessa åtgärder.
Från det kuppade parlamentets sida har man önskat att förordningens regler ska gälla omedelbart och som en del av EU:s pakt om asyl och migration, som gäller från 12 juni, medan ministerrådet har velat ha en tid på uppemot två år på sig för genomförandet. Enligt kommissionens webbsida ska förordningen nu implementeras omedelbart efter att den har trätt i kraft, vilket sker det datum när den publiceras i unionens Official Journal. Innan publiceringen ska parlamentet och ministerrådet formellt inom sig godkänna den gemensamma överenskommelsen. Parlamentet godkände i mitten av juni. En del detaljer i överenskommelsen kommer gälla först efter 12 månader.
Vad har man kommit överens om?
Personer, som inte har rätt att vara i EU är med stor tydlighet skyldiga att lämna unionen och att samarbeta med myndigheterna om det. Om de inte samarbetar har myndigheterna rätt att placera människor i förvar i upp till 2 år, och tiden kan under vissa omständigheter förlängas med 6 månader. Inlåsningen i förvar kan ersättas med fotboja om medlemsstatens myndigheter beslutar det.
Medlemsstaterna får inrätta återvändandehubbar i länder utanför EU som en slutlig destination för människor (i stället för ursprungslandet) eller som en tillfällig transferdestination innan återvändandet till ursprungslandet eller till ett annat land utanför EU, som tar emot personen. (Personerna behöver inte ha någon anknytning till hubbarnas länder.)
Ensamkommande minderåriga får inte ingå i detta.
Återvändandeländerna ska vara stater som respekterar principerna om mänskliga rättigheter och om internationella lagar inklusive principen om nonrefoulment.
Medlemsländerna ska ömsesidigt erkänna och följa andra medlemsstaters beslut om krav att lämna unionen. Men detta blir tillsvidare frivilligt och ska ses över 3 år efter att förordningen trätt i kraft. Då kan kommissionen lämna ett förslag om att det blir obligatoriskt att följa varandras beslut.
(Så blev det alltså tills vidare med skyldigheten att följa en unionsmedlems beslut om avslag och deportation av en person som har sökt asyl – jag har skrivit om det tidigare, och att asylland nr 2 skulle bli skyldig att genomföra deportationen. Beslutet är i hög grad aktuellt för svenskafghaner som avvisas från Sverige och söker asyl i Frankrike efter 12 juni. Vi vet däremot inte om Frankrike började tillämpa pakten den 12 juni, som bl a innebär och att hen då måste vänta i limbo 3 år innan asylprocessen kan öppnas.)
För den som utvisas med tvång blir förbudet att återvända till unionen vanligen maximalt tio år. Den tiden får göras längre för människor, som medlemsstaten anser vara ett säkerhetshot. Förbudet att resa in igen kan sättas utan bortre gräns och personen kan sättas i fängelse.
Med Återvändandeförordningen är det nu alltså fritt fram för återvändandehubbar. EU och medlemsstaterna kan nu utan hinder komma överens med länder utanför EU om att inrätta anläggningar dit människor med avslag om skydd men som av olika skäl inte kan återvända till ursprungslandet, kan skickas. Länder måste bara komma överens, dvs mottagande land ska ha accepterat ersättningen för att ta emot människor utifrån de krav EU-landet/länderna ställer. Nederländerna, Österrike, Danmark, Tyskland och Grekland har redan gått samman för att etablera gemensamma återvändandehubbar utanför EU. Gruppen för samtal med tio tänkbara partnerländer om att inrätta anläggningar, bl a Kazakstan och Uzbekistan. Italien i sin tur kommer använda redan inrättade läger i Albanien, men Albanien i sin tur är missnöjt med avtalet med Italien (Se Europaportalen.se och Politico.se.)