FÖR EN HUMAN MIGRATIONSPOLITIK

Runtom i Sverige samlas människor kring paroller om en human migrationspolitik. I Kampanjen För en human migrationspolitik samlas organisationer och nätverk. Den verkar över hela landet nu fram till valet den 13 september. På bilden är det en manifestation på Sergels torg i Stockholm 10 maj. Foto författaren.

Kampanjen För en human migrationspolitik kräver en politik som är rättssäker, förutsägbar och medmänsklig. Många, många sluter upp bakom kampanjen och offentliga möten och manifestationer hålls från norr till söder, från väster till öster.

Sverige behöver inte bara en ny regering utan också föra en human migrationspolitik. Tidöregeringen har konsekvent genomfört enorma försämringen för människor med rötter i länder utanför EU. Människor på flykt och människor som en gång har flytt eller flyttat hit har bemötts och behandlats skändligt och förnedrande i Sverige. Det ena fientliga lagförslaget efter det andra har gått från utredning till proposition och till beslut i riksdagen, där Tidöpartierna har haft majoritet. Remissinstanser har i många fall varit starkt negativa till förslagen, men regeringen har nobbat kunnighet, erfarenhet och omdöme.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern bildar opposition och valet den 13 september ser ut att vinnas av oppositionen. Som det ser ut nu. Kritiken mot regeringen har vuxit kraftigt det senaste året och en orsak har varit de många utvisningarna och nekade förlängningar av arbets- och uppehållstillstånd. Människor som arbetar, betalar skatt och som behövs på den svenska arbetsmarknaden har tvingats lämna Sverige när arbetsgivarna inte förmår betala löner som regeringen kräver att de ska ha, och som oftast ligger långt över kollektivavtalen. Men arbetsmarknaden har också förlorat människor när Spårbyteslagen togs bort, den som gjorde att asylsökande med avslag kunde få uppehållstillstånd genom arbetstillstånd, när de hade arbete och arbetsgivare.

Vårdanställda är en yrkesgrupp som har fått mest uppmärksamhet i det här sammanhanget. En anledning till den orimliga stressen på så många arbetsplatser inom vården, är att det saknas personal eftersom tidigare anställda har tvingats lämna Sverige. Men många andra yrkesområden har också drabbats.

Utvisningarna handlar inte bara om arbetsamma människor. När vuxna har utvisats har det många gånger drabbat familjer med barn, som har vuxit upp i Sverige. Till det kom så de gräsliga tonårsutvisningarna, när myndigheterna beslöt att även om föräldrar och yngre syskon hade stadigvarande rätt att leva i Sverige, så gällde de inte unga när de fyllt 18 år. Hade de inte egna skyddsskäl och hade de inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden med löner som krävdes, så skulle de lämna landet. Så har det också blivit i många, många fall. I regeringens ögon är en 18-åring, som ursprungligen kommer från ett land utanför EU, vuxen och behöver inte sin familj. Till slut vek sig regeringen för kritiken och stoppade inte redan beslutade tonårsutvisningar. Men skadan var redan skedd i många, många människors liv.

Det har varit så många groteska inslag i denna invandrarfientlighet. Det har blivit mjycket, mycket svårt att få asyl, och Migrationsverket och domstolar har valt att inte tro på vad människor berättar. Regeringen har ocksaå varit duktiga på att ta bort människors hopp om att avslag på att få stanna i Sverige skulle kunna vändas till att få bli kvar.

Blir det bättre med en ny regeringen? Det måste det bli.

Men oppositionspartierna är inte eniga om hur mycket ändring det ska bli, och i riksdagen har Socialdemokraterna tyvärr oftast röstat ja till Tidöregeringens förslag när det gäller migrationspolitiken.

Kampanjen För en human migrationspolitik har gått igenom och redovisar hur partierna har röstat i riksdagen när det gäller tio tunga förslag, som berör många människor på flykt, som har varit på flykt eller som över huvud taget har en invandrarbakgrund. Sju av de tio förslagen var regeringspropositioner, och dessa gick igenom. Tre var oppositionens förslag, och de fick inte majoritet. En valkompass alltså. Omröstningarna har ägt rum november 2023 – maj 2026. Förslagen gällde: Avskaffa ”särskilt” ömmande omständigheter som grund för uppehållstillstånd. Ta bort spårbyte utan övergångsbestämmelser – med mycket kort varsel infördes den nya lagen 1 april 2025. Begränsa SFI till 3 år. Frysa tonårsutvisningar i väntan på en lösning (vilket inte var något Tidöregeringen ville och förslaget gick inte igenom). Höja lönekravet för arbetsinvandrare ytterligare och nu till 90 procent av medianlönen, dvs 33 390 kr/mån. Afghanska tolkar ska få skydd i Sverige (det var inte heller något som Tidöregeringen ville och förslaget gick inte igenom). Skärpta krav för svenskt medborgarskap. Övergångsbestämmelser för medborgarskapslagen för att förhindra retroaktivitet (inte heller det ville Tidöregeringen och förslaget gick inte igenom). Kvalificering i fem år till socialförsäkringar och ekonomiskt bistånd för nyanlända sedan de fått uppehållstillstånd. Första omgången av en grundlagsändring om återkallande av medborgarskap.

Oppositionspartierna har inte röstat enhälligt. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har konsekvent röstat mot regeringen (tack för det!). Socialdemokraterna har med något undantag röstat med Tidöregeringen, när förslaget har varit regeringens. Centern har oftast röstat ja till regeringens förslag, en gång delvis.

Socialdemokraternas ledning envisas ju också med att vilja hålla fast vid en stram migrationspolitik, till många partimedlemmars frustration.

Vi kommer behöva en regering med både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Själv kommer jag lägga min röst på något av dessa två. Och jag hoppas att Socialdemokraterna ändrar inställning i migrationspolitiken.

Mer i detalj kan ni läsa kampanjens valkompass på https://dok.farr.se/pagaende initiativ eller https://dok.farr.se/tido 

Det här inlägget postades i Sverige. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *