I Paris 11e och 20e arrondissement, november 2023. Texten på husväggen uppmanar till att inte lita på orden. Foto författaren.
Vi har väntat vid stora söndagsmarknaden utmed Boulevard Richard Lenoir där den börjar vid Place de la Bastille. Helt gratis får vi sedan fylla var sin kasse med frukt, grönsaker och bröd. En organisation går runt bland handlarna och samlar in varor med kort hållbarhet och som de vill bli av med. Monika Schwarz från Lamsf har hittat organisationen, och här samlas nu ett litet gäng svenskafghaner och många fler parisare, alla med tunn eller tom plånbok.
Efteråt går några av killarna och jag på en bistro, och jag bjuder på ett litet glas chardonnaye utom till Mahdi G, som inte dricker alkohol utan tar en fransk version av cocacola.
Det är Jawid, Hamid, Gaitullah, Mahdi G och jag. Vi sitter här ungefär en timme och pratar. Jawid och Hamid har ganska nyligen fått Frankrikes tioåriga uppehållstillstånd, det vill säga flyktingförklaring. Gaitullah har haft sin intervju och väntar på beslutet. Mahdi har antagligen blivit normal, det är lite oklart. Han och jag hade ett långt samtal för knappt ett halvår sedan när han var nykommen till Paris. Han hade varit väletablerad i Sverige – utbildad undersköterska, fast jobb på ett äldreboende, mycket uppskattad av chefen och personalen, egen lägenhet, talar svenska mycket bra – och ändå avslag på sin ansökan om att få stanna i Sverige. Sverige har dödat mitt hjärta, sa han då. Idag mår han lite bättre, är mycket skör och har mycket stöd av sin socialsekreterare, psykologen och sjukhuset, där han nyligen var intagen. Mahdis integrering i Sverige och plågsamma erfarenhet av hur lite det i slutändan betyder för att få stanna delar han med många, många svenskafghaner som flytt till Frankrike de senaste åren.
Ingen pratar här på bistron nu om hur dåligt de har mått efter de slutliga avslagen. De har betraktat Sverige som sitt nya hemland efter 7-8 år där. Ingen talar om smärtan, saknaden efter vänner eller hur de ska förhålla sig till Sverige nu. Inte heller Mahdi, som mest är tyst.
De har bestämt sig för att satsa på Frankrike nu och lära sig franska. Jawid, Hamid och Gaitullah talar inte svenska så bra, vilket ju Mahdi gör, och förklarar att det beror på att de har inte gått i skola i Sverige, i alla fall inte en längre tid. De var för gamla. Jawid gick 3 månader, sedan måste han sluta på grund av ålder.
Gaitullah är en ganska lång kille med skarpa ansiktsdrag, kanske är han en bit över 30 år. Han hör till dem som har gjort resan mellan Sverige och Frankrike flera gånger. Han var i Sverige, var i Frankrike, reste tillbaka till Sverige, kom till Frankrike igen, har haft sin intervju och väntar nu på beslutet. Han är erfaren pizzabagare och arbetade i fem år i Sverige som det. När han har fått sitt uppehållstillstånd ska han gå runt till pizzerior och fråga efter jobb. Skriv ett CV innan, har Monika på Lamsf rått honom.
Hamid var statligt anställd hortonom i Kabul, utbildad vid universitetet i Bamiam. Nu går han en utbildning till att bli anställd av matvarukedjan Francprix och arbeta med livsmedel. Ena veckan är utbildning i livsmedelshantering och praktik, andra veckan är utbildning i franska språket. Han är nöjd med detta, och nöjd med att kunna bo kvar i Parisregionen. Nu sitter han här i sin älskade rödvita jacka, köpt i Paris, smakar på vinet och talar om champagne och hur gott det är. Gaitullah lyser upp, han tycker också om champagne. Fastän Hamid är ganska spenslig påminner han lite om en amerikansk färgglad tuffing i jackan, avviker från alla andra. Det vill han nog. Hamid och jag har känt varandra i drygt ett år och när jag säger att han pratar urdålig svenska, skrattar han och förklarar att han har ju aldrig gått i skola i Sverige. Han är 34 år och ser yngre ut. Men jag förstår vad du säger, säger han. Själv vet jag ju att många gånger förstår han inte alls vad jag säger och det blir många missförstånd och omtag. Då brukar jag övergå till engelska. Men han börjar tappa engelskan, och säger att han talar hellre franska nu. Och det är ju som det ska vara. Hela dagarna på jobbet eller i skolan talar han franska. Men franskan är svår, säger han. Hamid är nog inget språkgeni, men det är inte jag heller, och det är mycket lättare att lära sig ett nytt språk när man är riktigt ung.
Hamid verkar nöjd med sin situation nu, gillar jobbet och tar det med ro att han inte har fått egen bostad än. Han räknar med att socialsekreteraren kommer anvisa en bostad och det kommer bli i parisregionen. Han vill bli kvar i Paris, och hade kanske kunnat hitta arbete med blommor och trädgårdar om han varit beredd att flytta ut från Paris, men han vill bo i Paris. Med hans boende är det så nu att han är kvar i det ideellt drivna asylboendet långt utanför Paris men med RER-förbindelse till huvudstaen. Han delar rum med en afghansk kille och det lilla köket de har delar de med två andra i rummet intill. Det fungerar, säger han och vet en som fick vänta två år på att få eget boende.
Alla killarna har kontakter med Lamsf och deltar när de kan i språkcafeet i Svenska kyrkan på fredagarna. Där träffade jag Jawid ett halvår tidigare. Några dagar senare blev han normal och jag ringde honom och gratulerade.
Det är lätt att tycka om Jawid, så tänker jag. Han är vänlig, lugn, lite tystlåten, kraftigare byggd än de många gånger ganska tunna afghanerna. Hans familj är i Afghanistan och eftersom uppehållstillståndet som han har fått är med flyktingförklaring gentemot Afghanistan kan han inte åka dit. Ska han träffa familjen måste det bli i Iran. Just nu läser han franska på heltid med fem eller sex dagar i veckan. (Totalt antagligen 600 timmar, vilket är maximalt vad staten erbjuder.) Sedan ska han lära sig till ett arbete. Han vet inte vad det kan bli.
Jawid bodde i Ö-vik. Där döptes han. Han går varje söndag i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Var han än är söker han upp en kyrka, berättar han. Så gjorde han också i Tyskland på väg till Paris. Tidigare deltog fler afghaner i gudstjänsterna, nu på senare tid är de två. Som jag förstår av Jawid betyder samvaron efter gudstjänsterna med kaffedrickning runt prästen mycket.
På sin knackiga svenska – han talar ganska tyst och i den stimmiga lokalen hör jag inte allt han säger – berättar han om ett hus i Kabul, Huset, som han säger. Där lever deporterade afganer som har blivit kristna i Sverige och i Europa. De håller ihop och går egentligen aldrig ut. Ska de till sjukhus åker de bil från port till port. Svenska kyrkan känner till dem och stödjer dem, säger han, och jag förstår det som att de har pratat om Huset här i Svenska kyrkan i Paris också.
När jag träffade Jawid ett halvår tidigare bodde han i La Defance och hjälpte en äldre iranier. Han bor kvar där, men han säger att de vet båda två att när han får bostad kan det bli långt bort och han kommer inte kunna hjälpa mannen lika mycket.
Jawid och Mahdi är vänner. Jag förstår att de har lärt känna varandra genom Lamsfs språkcafeer i Svenska kyrkan, och att de har känt igen varandra hos Citéprefekturen. Kanske känner de varandra också från de svenska gudstjänsterna eftersom båda blev kristna i Sverige. Jawid är min vän, säger Mahdi på sitt lite högröstade och självsäkra sätt. Han sitter och fifflar med telefonen tills jag till slut irriterat säger till honom att det är oartigt mot oss andra, och man behöver inte vara nåbar hela tiden. Mahdi ber om ursökt, lägger undan telefonen och de andra tre tittar uppskattande på mig. Lite senare har både Hamid och Mahdi telefonerna uppe igen och nu är det för att visa varandra någonting.
Vi skiljs sedan i tunnelbanan. Mahdi, Gaitullah och Jawid åker åt sina håll, Hamid och jag gör sällskap på en annan linje och skiljs senare.
Zak Kostopoulos var en grekisk hbtqi- och människorättsaktivist, känd bland många. Han sparkades ihjäl i centrala Aten 2018 av två affärsinnehavare och en polis under skäl att han var drogad och försökte stjäla. Enligt obduktionsrapporten var han utan droger i kroppen och slagen tillsammans orsakade hans död. Zaks vänner och familj driver organisationen “Justice for Zak” för hans upprättelse. Åklagarmyndigheten la först ner fallet, men tvingades återuppta det sedan researchgruppen Forensic Architecture, baserad i London, samlat in bevis om vad som verkligen hände, bl a. mobilvideofilmer som lagts ut på internet. Amnesty Press hade en lång artikel om Zak och vad som hänt i nr 3/2020. Artikeln tar upp att Zaks fall speglar problem i det grekiska samhället, bl. a. fobi mot vissa avvikande, djupa fördomar och stereotyper, rädsla för det som är annorlunda, attacker mot den som är svag och inte minst systemproblemet med polisvåldet och polisens nästan genomgående straffrihet. Vid mitt besök i Aten i december 2023 fick jag veta att det blev så småningom åtal och rättegång men domslutet i det närmaste friade de åtalade bl a med att avsikten inte var att döda. Zakis mamma kommer eventullt driva ärendet vidare. Foto författaren i dec 2023 från en gata upp mot Exarhia-torget och en tidningskiosk vid Omoniaplatsen.
Nyårsafton 2023 hölls en stor konsert på Syntagmaplatsen i Aten. Den sändes i grekisk television, en konsert för fred och mot Israels massakrerande bombningar av Gazas civilbefolkning och landyta.
Här sjöngs på grekiska och på arabiska, och Atens nye borgmästare stod hand i hand med en liten palestinsk flicka. Finns det en extra stark solidaritet med palestinierna bland greker? Det fanns tidigare inom Pasok, det socialdemokratiska partiet, svarar min grekiska väninna som just berättat i telefonen om Syntagmakonserten. Men dagens officiella Grekland, sedan 2019 ledd av högerregeringen Ny Demokrati, har tätare kontakter med Israel och Egypten, mycket på grund av oljefyndigheterna i Medelhavet. Pasok har blivit ett litet parti efter Greklands stora ekonomiska kris som briserade 2010-11.
Roubina och hennes bror Albert bor fortfarande på Solomougatan utanför ingången till Greek Council for Refugees. Här har de bott sedan 2011 och vi har känt varandra sedan dess. Varför de bor här är en sorglig och utdragen historia, alltför komplicerad att berätta kort. Roubina är ungefär tio år yngre än jag och vi har båda åldrats under de här åren. De kom till Grekland under 80-talet som flyktingar från Iran och hörde till den armeniska, kristna minoriteten. De fick flyktingstatus, arbetade och försörjde sig. Men blev arbetslösa genom krisen åren kring 2010 och vräktes. Då bestämde de sig för att bosätta sig utanför den organisation som företräder och hjälper flyktingar. Men av olika skäl har de inte fått det helhjärtade stöd de hoppats på. Foto författaren i december 2023.
– Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse. (Art. 14 i FNs deklaration om de grundläggande mänskliga rättigheterna (1948).)
– Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. (Art 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950).)
Pylos-katastrofen och överbelagda fängelseliknande flyktingläger i isolerad miljö
Den 14 juni 2023 kapsejsade och sjönk ett stort överlastat rostigt gammalt fartyg utanför orten Pylos på Pelopponesos sydvästkust. Omkring 750 flyktingar och migranter bedöms enligt överlevande ha funnits ombord, de flesta från Pakistan, Syrien, Palestina, Egypten och Afghanistan. Fartyget kom från Libyen och var på väg till Italien. Ett hundratal barn och ett okänt antal kvinnor var inlåsta under däck. De 104 personer, som överlevde, var alla vuxna män.
Tiotusentals flyktingar och migranter har under åren drunknat i Medelhavet på väg till Europa för att söka skydd och ett tryggare liv – och utan att kunna välja lagliga resvägar. Skorven Ariadnes skeppsbrott utanför Pylos var det värsta inom överskådlig historisk tid, ännu värre än det utanför Lampedusa 2013 när mer än 350 människor drunknade.
Organisationer som bland annat Amnesty International och Human Right Watch, grävande journalister, berörda kommuner, grekiska myndigheter och Europeiska ombudsmannen har undersökt, samlat fakta och ställt frågor om bland annat grekiska kustbevakningens och EUs gränsbevakande myndighet Frontex´ansvar och roll. Hur kunde detta ske? Kustbevakningen misstänks ha orsakat – alternativt bidragit till – att fartyget kapsejsade, och både Frontex och kustbevakningen anses ha brustit i övervakningen av havet och skyldigheten att rädda människor i sjönöd. Skeppsbrottet borde ha kunnat undvikas, och många fler hade kunnat räddas, anses det.
Tragedin har väckt enorm uppmärksamhet i omvärlden och protesterna i Grekland har varit omfattande mot EUs migrationspolitik, EUs och Greklands gränsbevakning, pushbacks som ett led i detta och bristen på säkra vägar in i EU för människor som vill söka asyl. (Pushbacks=att tvinga tillbaka någon som vill söka asyl och inte låta personen ansöka, strängt förbjudet i internationell lag.)
Organisationer, antirasister, fackföreningar och regeringskritiker har samlats i Aten, Thessaloniki, Kalamata och andra orter. Av regeringen har EU krävt en ordentlig utredning om hur detta kunde ske.
Nyanlända till de grekiska öarna utanför Turkiets kust ökade under sommaren och hösten. Förklaringen jag fick från flera håll var att pushbacks hade upphört efter Pyloskatastrofen. En anledning skulle vara att Grekland och regeringen fått för stor negativ uppmärksamhet, en annan att Frontex sköter sitt jobb bättre. I en BBC-intervju hävdade grekiske premiärministern landets rätt att försvara sin yttre gräns, som också är EUs yttre gräns, när “illegala migranter” försöker ta sig in. Så hade han sagt många gånger tidigare, om än inte i BBC, och utan att säga att de “illegala” är flyktingar som vill söka asyl.
Regeringen har också fortsatt anklaga asylrätttsorganisationer för att samarbeta med smugglare och för att ha iscensatt falska scenarior om grekiska myndigheters pushbacks och våld, som de sedan har vänt sig till Europadomstolen med. Pushbacks skedde under den tidigare Syriza-regeringen också, och organisationer inklusive grekiske ombudsmannen uppmanade förgäves regeringan att undersöka anmälningar och rapporter. De ökade sedan Ny Demokrati bildat regering 2019. Februari 2022 – februari 2023 rapporterades in lite över tusen pushbacks med totalt 28 000 männisior, lika många som de två föregående åren tillsammans, enligt organisationen Forensic Architecture/Forensis.
Pushbacks genomförs också uppe vid landgränsen till Turkiet. Maskerade män har tvingadat flyktingar tillbaka in på turkisk mark, ofta efter att ha fört dem till olika skjul och lagerbyggnader, förnedrat dem grovt, tvingat dem att klä av sig och ha tagit ifrån dem mobiltelefoner, pengar och annat av värde. Drabbade har filmat och rapporterat till frivilligorganisationer, som Refugee Support Aegean och Greek Council for Refugees, som sammanställt, undersökt, rapporterat, publicerat och gått vidare med till Europadomstolen för mänskliga rättigheter, ECtHR.
I slutet av 2023 kom nya rapporter om pushbacks. Men ännu inte som tidigare så att människor har kommit i land på öarna sedan har gripits av maskerade män och tvingats i båtar som förts ut på havet mot turkiskt vatten. Från Evrosgränsen rapporterade Grekiska flyktingrådet om nya pushbacks, bland annat om turkiska oppositionsmän som gripits i Thessaloniki och förts tillbaka över gränsen. Där hade de gripits av turkisk polis och hölls fortfarande fängslade när GCR rapporterade. Sedan kom rapporter om att också palestinier tvingats tillbaka. Palestiner får annars uppehållstillstånd och flyktingförklaring i Grekland nu.
Möjligen har turkiska myndigheter ökat bevakningen av gränsområdena. Enligt grekiske premiärministern är relationerna till Turkiet bra. I slutet av 2023 var Turkiets president på statsbesök i Aten. I en överenskommelse ska nu Turkiet ha lovat att ta tillbaka migranter som grekiska myndigheter anser ska ha tillräckligt skydd i Turkiet. Oklart om det verkligen sker. Och turkiska medborgare får några veckors visumfrihet till att turista på de grekiska öarna i Egeiska havet.
Referenser
Greek Council for Refugees, March 2023: At Europe´s borders: Between Impunity and criminalization. www.gcr.gr.
Pressnotiser på www.gcr.gr under november och december 2023.
Ecre Weekly Bulletine 7.11.2023: Greece:New Report Confirms the Cycle of Violence and Abuse at Greek Borders …… www.ecre.com.
UNHCR Greeec Press Review under hösten 2023.
Samt mängder av artiklar med sökordet Pylos Shipwreck på Google samt bl a på webbsidor hos Refugee Support Aegan, Human Right Watch, Amnesty International, The Guardian ….
Tänk först Sverige, Tidöavtalet, paradigmskifte och en regering i Sverigedemokraternas ledband.
Tänk sedan att Grekland fungerar som experiment för EUs länder.
Acharnon, huvudgatan i stadsdelen Patissia, här i Kato Patissia. Tredje dag jul 2023. Foto författaren.
……….. fungerar som experiment för EUs länder att hantera asylrätten och bemöta människor på flykt, och läs om snabba förändringar när ett xenofobiskt högerparti kom till makten 2019.
Var observant på EUs medverkan till att göra isolerade gallerförsedda anläggningar till norm för var asylsökande flyktingar ska placeras, och hur snabbt det går att försämra.
Läs i 2 av 2 om de EU-finansierade fängelseliknande mottagningscentra som byggts på avlägsna platser i vildmarken i nära samarbete med EU-expertis. Och där servicen nu igen närmar sig humanitär katastrof. Läs med tanke på kommande svenska mottagningscentra, där flyktingar i praktiken blir tvingade att bo. Fråga er var dessa kommer placeras och hur de kommer se ut?
Fråga er också hur unionens framtida ankomstläger för flyktingar och irreguljära migranter som vill söka asyl kommer att se ut. Enligt medlemsstaternas nu överenskomna pakt om asyl och migration ska de ligga utmed unionens yttre gräns på mark som ska anses inte vara EU-territorium. Många kommer inte få ha sin asylansökan förd utan ska skickas tillbaka. Risken är stor att de låsta, kontrollerade fängelseliknande lägren i Grekland blir mönsterbildande.
Vi minns alla 2015 och -16, de vilda lägren på de grekiska öarna, tält, filtar och brädlappar, ormar och råttor, humanitära katastrofer.
Nyanlända flyktingar och migranter, som söker asyl i Grekland, är mycket färre än 2015-16, 65.000 anlände 2021-23, sade den grekiske asyl- och migrationsministern i december 2023. Antalet sjönk när högerpartiet Ny Demokrati fått regeringsmakten 2019. 2023 vanns valet igen av Ny Demokrati. Premiärminster Mitsotakis brukar säga att han har en majoritet av folket bakom sig och att ND vann valet på sitt sätt att lösa migrationfrågorna. Men bakgrunden är att bara 50 procent av grekerna röstade. Missnöjet med regeringen är utbrett och oppositionen har inte lyckats skapa en stark samlad opposition.
Regeringen införde snabbt en ny asyl- och migrationslag efter 2019. Remisstiden var mycket kort. Den nya lagen infördes 2020 och innebar många försämringar för människor på flykt och människor som fått uppehållstillstånd.
Afghaner, syrier, pakistaner, bangladesher och somalier som kommit via Turkiet har sedan dess inte rätt att få sin asylprocess förd i Grekland, de ska söka asyl i Turkiet, som Grekland anser vara ett säkert land, och Turkiet ska ta tillbaka dem. Om de inte kan visa skyddsbehov för Turkiet. (Samma kommer ske när EUs nya pakt om asyl och migration är i bruk om några år, men för fler transitländer och för i princip alla nationaliteter.)
Turkiet har inte accepterat Greklands beslut och har inte tagit emot, och människorna har hamnat i limbo i Grekland som papperslösa utan rättigheter – utan någonstans att bo, utan försörjning, utan rätt att vistas i Grekland. På olika sätt har en del ändå blivit kvar.
2022 hade de blivit många och regeringen beslöt att efter ett års limbo skulle de kunna söka asyl igen, bli bedömda på sina skyddsskäl och för att sedan som andra flyktingar med uppehållstillstånd kunna resa vidare in i EU legalt. De vill inte/kan inte stanna i Grekland eftersom de inte får hjälp till att etablera sig. På olika sätt visar den nuvarande regeringen att de inte är önskvärda.
En nyordning med lagen 2020 var att de som fick uppehållstillstånd miste efter en månad rättigheter de haft som asylsökande utan att erbjudas något annat. Tidigare hade funnits en övergångsperiod på sex månader. Nu måste de lämna sin flyktingförläggning eller lägenhet utan att hinna ordna för vart de skulle ta vägen och de miste försörjningsbidraget.
Grekland saknar fungerande integrationsstrukturer förutom det lilla Helios-projektet som UNHCR och IOM startade när erkända flyktingar plötsligt blev hemlösa efter 30 dagar. Helios togs över av grekiska staten och är i det närmaste nerlagt. De som finns i projektfinansierade lägenheter får bo kvar tills tiden löper ut men det är stängt för nytillkomna. Inga pengar, säger migrationsministeriet. 4 000 erkända flyktingar hotas nu av hemlöshet, och omkring 500 anställda i projektet riskerar att förlora sina jobb, larmar Refugee Support Aegean i januari 2024, www.rsaegean.com.
Grekland hade haft sitt ESTIA-projekt med lägenheter för särskilt sårbara asylsökande som barnfamiljer, barnfamiljer med en förälder, ensamma mödrar, funktionsnedsatta och så vidare, finansierat från UNHCR och IOM. De fanns runtom i Grekland och var uppskattade av de boende och av hyresvärdar, som fick inkomster i ett land där ekonomin är mycket dålig för många människor. Med den nya regeringen tog staten över ESTIA, och programmet lades ner efter ett tag. Flera flyktingförläggningar lades också ner, som Eleionas strax utanför Aten, och Shisto och Scaramangas längre bort. De behövs inte, vi har överkapacitet, förklarade asyl- och migrationsministern.
Idag är Schisto öppnat igen, flyktingförläggningarna är smockfulla och nedlagda förläggningar börjar tas i bruk.
De som fick uppehållstillstånd med ny lagstiftning blev alltså snabbt hemlösa och utan försörjning – jag har skrivit om det här i tidigare bloggartiklar. Helios har många begränsningar men innebar möjlighet till bostad under ett år och viss hjälp till vad som skulle kunna bli etablering i Grekland. Men fungerar alltså inte längre.
Efter Helios som en övergångsperiod verkar de flesta ha lyckats resa vidare till andra EU-länder, framför allt Tyskland. Bland dem finns också de som fått avslag efter överklagan.
Retoriken från regeringen har varit att flyktingar med uppehållstillstånd ska klara sig själva. Precis som grekerna. Ingenting om att flyktingar talar inte grekiska, har inte grekisk släkt och grekiska vänner, vet inte hur landet, lagarna och byråkratin fungerar.
Innebörden: ni kan göra som ni vill, stanna eller lämna landet, men vänta er inte hjälp.
Man måste kvalificera sig för socioekonomiskt stöd
Enligt EUs Skyddsgrundsdirektiv ska flyktingar med upphållstillstånd ha samma rätt som landets medborgare till socialt stöd. Men det fungerar dåligt i Grekland – eller inte alls.
Grekernas möjligheter till försörjningsbidrag och -stöd är ofta inte tillgängliga för nykomna migranter på grund av diverse krav. Till exempel att en måste ha bott ett visst antal år i Grekland för att få det, eller arbetat och betalat skatt ett visst antal år.
Frivilligorganisationen Refugee Support Aegans undersökningar – med stöd av tyska Pro Asyl – har visat hur oerhört svårt det är att bemästra den grekiska byråkratin för att få nödvändigheter för att leva, som arbetstillstånd, skattenummer, arbets- och hälsoförsäkring, lägenhetskontrakt, plats på härbärge och så vidare. Har man inte det ena, får man inte det andra, som man inte får om man inte har det tredje, som man inte kan få för att …..
Sverige har ett tvåårigt integrationsprogram och placering i en kommun. Men efter två år hotar hemlöshet. Och likt Grekland ska Sverige införa krav om kvalificering för olika sociala bidrag.
EU-stödda flyktingläger på Samos. Det nya stängda, kontrollerade mottagningslägret långt från Samos huvudstad Vahti, byggt i bushen, i Zervou-området, där inga andra människor bor, byggt i nära samråd med EU och helfinansierat av EU, öppnat 2021. Experiment för framtida mottagningsläger i EU? Samt det gamla lägret, tält, erbarmliga hygieniska förhållanden, låg på en höjd ovanför Vahti, på gångavstånd från staden, men ändå i urban miljö där människor bor. De två översta kommer från en rapport och från tidningen Efsyn, nedre bilden tagen av författaren 2017 i november.
I december 2023 beordrade Europadomstolen för mänskliga rättigheter den grekiska regeringen att förbättra förhållandena och respektera mänsklig värdighet i mottagningslägren på öarna. I samband med Grekiska flyktingrådets pressmeddelande om Europadomstolens uttalande om två liknande beslut – GCR företrädde anmälarna – vädjade GCR om att sådana låsta, kontrollerade och isolerat belägna flyktingläger, som föranlett anmälningarna, inte skulle användas mer. “GCR uttrycker sin djupa oro över de pågående brott mot asylsökandes djupgående rättigheter som dokumenterats i de nya – EU-finansierade – anläggningarna (Closed Controlled Access Centers) i Zervouområdet på Samos och på de andra östegeiska öarna. GCR uppmanar Greklands regering och Europakommissionen att säkra asylsökandes grundläggande rättigheter, försäkra transparens och öppenhet vad gäller platserna och finansieringen för deras mottagande, att överge policyn med avlägsna, fängelsliknande center och förvar och verka för social inkluderingspolicy för nyanlända och för erkända flyktingar.
Framväxten av EU-finansierade fängelseliknande anläggningar långt från där greker bor
2015-16 när så många flyktingar och migranter kom, och så småningom reste vidare upp genom Europa, slog internationella hjälporganisationer larm gång på gång om ett mottagande som innebar humanitär katastrof.
EU beslöt att irreguljärt anlända flyktingar och migranter skulle tas emot i EU-finansierade registrerings- och identifikationscenter, så kallade hot spots eller RICs. De inrättades i Grekland och Italien och blev en sorts experiment. Sedan några år hade då Grekland äntligen ett asylsystem ungefär som i andra EU-länder, inrättat med stöd av EU, EUs asylbyrå och migrationstjänstemän från andra EU-länder däribland Sverige. Tidigare skötte polisen asylärendena. Det tog tid för asylsystemet att arbeta igenom den enorma eftersläpning som fanns. På öarna Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros väntade ändå tusentals asylsökande i tält och kojor i vildmark och olivlundar runt en kärna av vad som skulle vara ett mottagningscenter med containrar för boenden, hygienutrymmen och expeditioner för personal, en hotspot.
Öarna var kända för sin lönsamma turism och öborna var rädda att turismen skulle minska. De protesterade. Lokalpolitiker vädjade hos regeringen i Aten. Xenofobin bredde ut och flyktingar attackerades.
När det stora Moria på Levos brunnit 2020 ersattes det snart och med hjälp av EU, UNHCR, internationella Röda Korset och andra hjälporganisationer av ordnade tältrader placerade i en blåsig nordlig havsvik en halvmil från öns huvudstad Mytilini. Mavrovounis tält är numera ersatta av containerboenden och lägret är inhägnat med höga stängsel typ säkerhetsklassade NATO-anläggningar. In- och utgångar är elektronisk kontrollerade som numera andra läger.
Senhösten samma år som Moria brunnit avsatte EU kommissionen 121 miljoner Euro för nya mottagnings- och registreringscenter på Samos, Kos och Leros och fyra månader senare 155 miljoner Euro för Lesvos och Chios. Kommissionen tillsatte också en särskild arbetsgrupp för samarbete med grekerna kring uppförandet. Nu utvecklades experiment för att genomföra extrem säkerhet. Varför?
Alla center har planerats för att ligga isolerade i vildmark långt från öarnas huvudstäder.
Centret på Samos blev det första att tas i bruk, det öppnade i september 2021.
Bilder visade vad som såg ut som ett fängelse. Skövlad växtlighet, dubbla rader av höga stängsel toppade av rullad taggtråd med vassa blad, rader av boendecontainrar i steril miljö av grå betong och asfalt. Bilder också av in- och utgångar med vändkors för en person i taget. Information om att tillstånd att passera programmerades in på de boendes och personals elektroniska kort. Innan nyanlända registrerats – tillåts ta upp till 25 dygn – får de inte komma ut från området.
Under 2022 öppnades samma sorts läger/center på Kos och Leros. De på Lesvos och Chios har fördröjts.
Det på Lesvos ska ersätta Mavrovouni och ligga långt västerut på ön. Ett domstolsbeslut har gett överklagandet om byggnadstillstånd rätt. Centret är planerat att ligga intill ett stort naturreservat. Brandrisken är stor och en brand skulle kunna få förödande konsekvenser för människorna i förläggningen och för naturvärdena. Brandkårer skulle ha stora svårigheter att komma fram i rimlig tid till ett så isolerat och avlägset ställe. Men mycket pengar är redan investerat och insatta greker tror att det kommer byggas till slut.
EU-kommissionens ord är mottagnings- och identifikationscenter – Multi-Purpose Reception and Identifikation Centre (MPRIC). Grekiska regeringen är mer tydlig – Closed Controlled Access Centres, CCAC. Att de ser ut som fängelser och har omfattande säkerhetskontroller har grekiske migrationsministern motiverat med att det behövs för de boendes och personalen trygghet.
Anställd personal svarar för information, matutdelning, hygienutrummen och kontroller. Frivilligorganisationer som i tidigare läger delat ut tvål, schampoo, kläder, skor, leksaker till barnen och som ordnat fritidsaktiviteter får inte komma in. De kan finnas i öns huvudstad, som ligger långt bort. Dit går bussar. Biljetten kostar 1-2 euro enkel resa och månadsbidraget för en ensamstående är ca 75 euro. För den som vill se stadsliv ofta äter bussresan upp månadsbidraget. Advokater måste ha avtalat tid i förväg för att komma in och uppge klientens namn. Jurister kan inte som tidigare gå omkring och höra sig för om behov och ge råd.
Asylsökande ska inte leva på öarna under hela asylprocessen utan ska föras över till fastlandet och förläggningar där. En del blir väntande länge. Lägren på fastlandet blir överfyllda, och under sen hösten, eller om det är början på 2024, åker bussar med flyktingar från öarna runt mellan lägren och proppar in människorna där det finns lite plats.
Inom lägren på öarna finns separat avgränsade förvar för dem som ska deporteras, de sköts av grekiska polisen.
Förläggningarna på fastlandet ligger flera mil från Aten, eller Tessaloniki i norr, mer eller mindre isolerade och har blivit mer eller mindre inhägnade och kontrollerade efter modell från öarna. Asylsökande ska bo här men tillåts vistas ute dagtid. Lägren är för närvarande Malakasa 1 och 2, Thiva, Schisto, Ritsona, Lavrio och kanske något till. I bland annat Korint finns ett förvar. I övre delen av landet närmare Thessaloniki ligger Fylakio, som är ett förvar nära Evros gränsen men också fungerar för registrering av nyanlända, samt Diavata och Serres med flera.
Atenregionen är det stora urbana området på södra halvan av fastlandet och det naturliga stadscentret för flyktingar som behöver diskutera sin asylprocess, träffa jurister, träffa läkare, komma till sjukvård och provtagningar, ta del av aktiviteter och se en stads dynamik. Det kostar pengar att åka till Aten över dagen, liksom det kostar pengar att ta sig från de låsta, kontrollerade lägren på öarna till öns urbana centrum. På Platia Victoria i Aten, som i många år har varit en viktig mötesplats för framför allt afghaner, ser jag bara greker när jag är där i december 2023.
Skola för barnen hålls alltmer inne i förläggningarna. Tidgare gick barnen i skolor med grekiska barn, även om det kunde ta tid att få igång skolgången.
För att de sökande ska få sina månatliga asylbidrag, som sätts in digitalt på elektroniska kort – ibland med påtagliga förseningar – är människorna skyldiga att bo i förläggning.
En närstudie av öarnas låsta, kontrollerade mottagningscenter – maj 2023
Asylsökande i de fem öarnas Closed Controlled Access Centres lever under en allt ökande kontroll, övervakning och repression, skriver Refugee Support Aegean, RSA, i en omfattande studie presenterad i maj 2023. De gäller särskilt lägren på Samos, Kos och Leros, som är omgivna av dubbla yttre säkerhetsstängsel av NATO-typ. “Vändkors, magnetiska grindar, röntgen och två vägs kontrollsystem med id och fingeravtryck har installerats och måste passeras av alla. Varje gång asylsökande återvänder måste de och deras väskor passera genom en metall detektor.” Det gäller också barnen med sina skolväskor.
Kontrollerna, tillägger jag Annette som har sett bilder, sker ibland med detektorer som personal sveper över varje individ, kroppsdel för kroppsdel, djupt integritetskränkande.
Ett övervakningssystem är installerat i lägren på Samos, Leros och Kos, med ett system som kan skicka bilder till bland annat grekiska polisen om något som verkar oroväckande händer. Ansvariga förklarar att säkerhetsåtgärderna ska skydda personal och särskilt skyddsbehövande grupper.
I lägren på Samos, Kos och Leros planeras för specialförvar, som ska skötas av grekisk polis.
De boende tillåts vara borta från lägren från sju på morgonen till nio på kvällen och måste tillbringa nätterna där.
I maj 2023 har fler och fler kommit till öarna irreguljärt sedan hösten, som “illegala migranter” enligt regeringens retorik. Mottagningslägren är inte överbefolkade i förhållande till sin nominella kapacitet, fortsätter RSA, men har uppnått faktisk kapacitet. Totalt är de fem lägren byggda för 15.190 personer/ i slutet av mars 2023 lever här 4.190 (Samos 2.040/876, Kos 2.356/443, Leros 1.780/258, Lesvos 8.000/2.152, Chios 1.014/411). Drygt hälften är män, grovt räknat en fjärdedel kvinnor och en fjärdel barn – lite ojämnt fördelat mellan lägren.
Människorna tvingas bo här men får inte det omhändertagande och service de har rätt till och behöver. Asyl Service (Migrationsverket) har minskat personalen och bristen täcks inte upp av frivilligorganisationer. De som tidigare har försett med hygienartiklar, skor, kläder ibland, leksaker med mera finns inte kvar, bland annat på grund av migrationsdepartementets extremt strikta krav för att organisationer ska bli registrerade och godkända att verka.
Det gäller även organisationer som erbjuder juridisk rådgivning och stöd. Att förläggningarna ligger långt från huvudorterna och bara kan nås på slingriga smala vägar gör att mycket tid går bort bara i restider för organisationernas advokater, som erbjuder juridiskt stöd. (Enligt EUs regler är medlemsstaterna skyldiga att stå för kostnadsfri juridiskt stöd vid överklagan av negativa beslut. Dessa tillhandahålles enligt lista genom Asyl Service – klientkontakterna kan ske online – och genom frivilligorganisationer på plats som Refugee Support Aegan, Greek Council for Refugees, Fenix Aid, HIAS och Equal Rights Beyond Borders. Advokater måste vara anslutna till det grekiska advokatsamfundet.)
Medicinsk och psykosocial personal i lägren är mycket begränsad. Ett av lägren har besök av läkare en gång i månaden. Tolkarna räcker inte till sedan EUs asylbyrå slutade förse med tolkar och frivilligorganisationen Metadraxi ges begränsade resurser.
Nyanlända kan få vänta länge på att bli registrerade och först då får de gå ut från lägret. Boende har rapporterat om kontroll och misstänksamhet från personalens sida. Det är problem med tillgång till wifi. I några läger tvingas nyanlända trängas ihop och sova på golv. Det är brist på värmeaggregat under vintern och brist på skuggiga utomhusplatser under sommaren. Matutdelningen kan äga rum på öppna ytor under brännande sol. Maten rapporteras som dålig och inte tillräcklig. Det saknas barnmat och specialkost för till exempel diabetiker. Asylbidraget räcker inte för att kompensera för bristen på mat och att frivilligorganisationerna inte finns kvar som tidigare.
Det är brist på vatten. På Lesvos får de boende en butelj vatten om dagen som delas ut. I ett av lägren finns varmt vatten bara ett par timmar om dagen.
Det är många problem med förseningar, och ibland krångligheter och märkliga bestämmelser, med att de asylsökandes månadsbidrag ska betalas ut. Det finns de som väntat i månader efter att ha blivit registrerad på att få dessa pengar.
(Och värre kommer det att bli.)
Sommaren och hösten 2023 efter att rapporten publicerats ökade antalet nyanlända till de grekiska öarna i Egeiska havet och till Kreta.
Riktigt ovärdigt och långt under vad de nyanlända ska möta blev mottagandet under senhösten i det låsta, kontrollerade lägret på Kos, förmedlat i pressmeddelanden i mitten på december 2023 av Greek Council for Refugees, GCR. Här fanns då nästan 4.000 asylsökande förda hit med sina barn omedelbart efter ankomst. Kos ansågs då ha plats för cirka 2.500. Förhållanden var groteska.
Från den ganska lilla frivilligorganisationen Equal Rights Beyond Borders fick jag följande berättat för mig av en av advokaterna. Equal Rights har ett ben i Tyskland och ett i Grekland med verksamhet på Kos, Chios och i Aten, där på varje ställe tolkar och två advokater arbetar.
På Kos var det så här i november: Närmare 4 000 nyanlända trängdes i det låsta kontrollerade lägret och i ett mindre låst förvar, där nyanlända pressats in i brist på plats. Registreringstiden ska vara högst 25 dagar, nu hade tiden ökat till max 45 dagar för att personalen hann inte med. I förvaret var det polisen som registrerade. Så länge personerna inte var registrerade fick de inte gå ut från lägret utan var inlåsta. De hade inte tillgång till den hälsovård de hade rätt till trots att här fanns sjuka och gravida. Enda läkare var en arméläkare som kom ibland. De hade rätt att träffa advokat, men advokater kunde inte komma in utan att i förväg uppge namnet på klienten de skulle besöka. Inlåsta ringde till frivilligorganisationer, som Equal Rights, men när advokater kom till lägret kunde de inte träffa sina klienter för namnet hade blivit felaktigt nerskrivet i lägret. Det fanns inga tolkar.
Det var en röra med registrerade och oregistrerade blandade. Somliga fick gå ut, andra inte. Det fanns inte tillräckligt med boendeplatser. Nyanlända uppmanades att gå till boendecontainrarna och hitta sig en plats. Här släpptes de inte in av folk som redan trängdes där, och som redan tvingades sova på golvet för sängarna räckte inte till. Boendekontainrarna var i dåligt skick, fort nerslitna på grund av överbeläggning (och kanske frustration och panik) och inte reparerade. Det fanns ingen värme. De som inte fick plats fick sova och tillbringa dagarna utomhus. Det var kyligt och regnade oupphörligt, människor försökte skydda sig under plast och sova under plast.
När de nyanlända så smånigom skickades över till fastlandet var lägren fulla där också, om än inte som på Kos. Men bussarna med asylsökande, som kommit med båt till Pireus, tvingades ibland köra från förläggning till förläggning och släppa av några här och andra där. En del ska ha bara släppts av utan att veta var de skulle bo. Platserna räckte definitivt inte till. ESTIA-lägenheterna borde inte ha sagts upp, Eleinoas och Scaramango borde inte ha stängts.
Europeiska ombudsmannen hade den här senhösten redan uttalat sig mycket kritiskt över de nya anläggningarna – de liknar mer förvar av människor – och ombudsmannen tvivlade på att de kunde förmedla respekt för mänsklig värdighet och skydd för barnets bästa och för sköra individer.
Ur ett tysk-engelskt pressutklipp i januari 2024 om Lesvos, Mavrovouni, om bristen på humanitet och om kriminalisering av frivillighjälp
I januari 2024 nås jag av ett pressutdrag från nättidningen www.dandC.eu om Mavrovouni på Lesvos. Tusentals flyktingar lever under oacceptabla förhållanden. Omkring 4 000 människor är hopträngda i lägret. Vakter är i arbete dag och natt. Lägret är inhägnat och säkrat med NATO-taggtråd och ingången är strikt kontrollerad. Lägret är placerat vid havskanten och utsatt för blåst och dåligt väder. Boendena saknar värmekälla trots att vintertemperaturerna i Grekland faller till fryspunkten. Hygienutrymmena är otillräckliga.
Lägret är avhumaniserat och människor behandlas som de vore kriminella, säger den italienska fältarbetaren och koordinatorn för frivilligorganisationen Paréa Lesvos. Organisationen är en av de sista centers som finns kvar på ön. Det ligger på en kulle inom gångavstånd från lägret. Under paraply av den tyska humanitära hjälp organisationen Europa Cares har tio frivilligorganisationer samlats här för att erbjuda de boende ett andningshål från det dagliga lägerlivets elände. I Paréa kan besökare äta, få sina kläder tvättade, lära sig engelska och få rådgivning om psykologi och juridik Det finns ett vilorum för kvinnor, en liten trädgård med grönsaker, olika sportaktiviteter och workshops. Väggarna är målade i glada färger och det spelas musik på bottenvåningen.
Och vidare från artikeln: I maj 2023 fick de boende i Mavrovouni information om att lägrets matdistribution skulle upphöra för alla som fått ett beslut om sin asylsituation, oavsett positivt eller negativt. De får alltså ingen mat. Sedan slutet av maj har den tyska frivilligorganisation Europe Care och dess samarbetsorganisationer, som stöder Paréa Lesvos verksahet, utanför lägret delat ut veckoransoner till hundratals drabbade av grekiska myndigheters plötsliga beslut.
Jag fortsätter läsa att kriminalisering av humanitär hjälp är en integrerad del av grekiska myndigheters verktygslåda. Hjälparbetare åtalas för människosmuggling, eller för att vara medlemmar i en kriminell organisation eller för spioneri. Vem som helst som inte ens är i närheten när en båt anlöper riskerar nu åtal. Lesvos har inte sett någon privat sjöräddning sedan 2020, risken är för stor. Frivilligorganisationers verksamhet på land har också begränsats. Att bli registrerad för att få rätt att komma in i ett läger tar lång tid och är dyrt och komplicerat. Som resultat har fler och fler aktörer känt sig tvingade att begränsa sin verksamhet eller helt och hållet lämna ön.
I slutet av januari 2024 publicerar frivilligorganisationen Border Violence Monitoring Network en rapport om våld som människor på flykt utsätts för i låsta, kontrollerade mottagningsläger på öarna, i förvaren på fastlandet och i läger på fastlandet. Foton visar kontroller med stavdetektorer, hårt nerslitna, oerhört smutsiga hygienutrymmen där vatten som ska användas finns i plastflaskor, trånga utrymmen med våningssängar och ena väggen i form av ett stängsel som om människorna i det lilla förvarsutrymmet inte hade mer värde än djur på ett zoo. Jag minns en rapport om inlåsning av människor på flykt i förvar och polisstationer, som frivilligorganisationen Aitima gjorde för sex, sju år sedan. Situationen verkar vara ungefär densamma.
Referens
Refugee Support Aegean och Pro Asyl: What is happening today in the refugee structures on the Aegean island. Serious problems in the EU-funded structures. May 2023. www.rsaegean.org
Border Violence Monitoring Network: Violence Within State Borders: Greece. January 2024. https://bit.ly/3StDBgb.
– Absolute inadequate conditions n the new Closed Controlled Access Center (CCAC) of Kos: The European Court of Human Rights has granted Interim Measures. Press release 14.12.23.
– Ett annat pressmeddelande daterat 18.12.12 om att European Court of Human Rights condems Greece for degrading living conditions for a young singel refugee woman in Samos ….
– GCR´s information Note on Intervensions and on interim measures granted by the ECtHR in cases regarding pushbacks. Updated on the 3rd of December 2023.
UNHCR Greece Press Review 18 January 2024, utdrag ur www.dandC.eu.
Samtal med Equal Rights Beyond Borders i januari 2024.
Aten, Platia Victoria, april 2022. De hade hört att de skulle tvingas flytta till lägret Malakasa ganska långt från Aten. Vad gör ni när ni har fått uppehållstillstånd? Då åker vi till ett annat land i EU. Vilket? Är inte bestämt än. De är alla från Afghanistan och kommer med största sannolikhet få uppehållstillstånd och resehandlingar. Foto författaren, som undrar var människorna på bild finns nu.I Tyskland, i Nederländerna?
Under sina år vid makten har den grekiska högerregeringen ändrat sin asylpolitik från att ha varit extremt restriktiv till att ha en ganska hög procent beviljande av uppehållstillstånd med skyddsförklaring.
Myndigheterna har också varit snabba med att utfärda resedokument i enlighet med EUs direktiv. Regeringen menar att när de har fått uppehållstillståndet kan de göra som de vill, resa vidare eller stanna. Men de ska inte räkna med hjälp. EU kommissionären Ylva Johansson har försökt pressa på, liksom Tysklands regering. Ni måste ta hand om dem, ni måste hjälpa dem att integreras. Tyskland har också lovat hjälpa till. Dessutom införde grekiska regeringen, som jag har skrivit i tidigare artiklar och i en annan artikel publicerad samtidigt med denna, att efter 30 dagar måste de lämna asylboendet, eller om de bodde i ESTIA programmets lägenhet. Sådana fanns under flera år för barnfamiljer, familjer med bara en vuxen, funktionsnedsatta med mera. De fungerade bra, fanns i många städer och gav greker som hyrde ut en inkomst. Drevs av UNHCR och IOM, togs över av grekiska staten, lades ner. Regeringen menade att det fanns överskott av boenden för asylsökande, och la också ner flyktingförläggningar på fastlandet – Eleionas nära Aten, Shisto och Scaramangas längre bort. Shisto öppnades igen. Lägren är överbefolkade i dag.
Innan regeringen gjorde flyktingar som fått uppehållstillstånd hemlösa efter 30 dagar gällde den tidigare Syriza-regeringens beslut att de fick ha kvar sin bostad och sitt asylbidrag i sex månader efter att ha fått uppehållstillståndet.
I början av 2024 var EU-kommissionären Ylva Johansson på besök Aten och träffade asyl- och migrationsministern. Från detta möte har informerats om hennes besked att de 30 dagarna kommer bli 3 månader.
Resa vidare inom EU
De flesta reser vidare till Tyskland, Frankrike, Schweiz, Italien, Belgien, Nederländerna och Skandinavien. Liksom EU medborgare har de rätt att stanna tre månader.
I Skyddsgrundsdirektivet står tydligt att medlemsstaterna ska se till att personer som beviljats internationellt skydd ska ges tillträde till arbetsmarknaden, ges samma nödvändiga sociala stöd som landets medborgare, ges tillgång till bostad, ha tillgång till integrationsbefrämjande åtgärder med mer (Skyddsgrunddirektivet kapitel VII, Innebörden av internationellt skydd).
Refugee Support Aegean publicerade i oktober 2022 en sammanställning från första halvåret av 2022 av 596 förfrågningar från EU-länder till den grekiska polisen om återtagande av 1,071 erkända flyktingar.
Flest förfrågningar kom från Tyskland (468 stycken), sedan i fallande skala av förfrågningar, Schweiz (341), Frankrike (82), Sverige (64), Finland 57, Italien (19), Norge (9) och fortsatt nedåt.
En tredjedel – 35 personer – av de knappt hundra som skickades tillbaka kom från Sverige.
Varannan förfråga från Sverige ledde till utvisning.
Tyskland skickade nästan fem hundra förfrågningar, är ett mycket större och ekonomiskt mer kraftfullt land än Sverige, och deporterades 8 personer efter 468 förfrågningar. Från Frankrike respektive Schweiz vardera 10. Och sedan i fallande skala.
Är svenska handläggare helt okunniga om situationen för flyktingar med uppehållstillstånd i Grekland, och tar de inte reda på hur det förhåller sig med vad människor berättar? Vilka talar de med? Ger Sveriges lagstiftning inte möjlighet till humanitet i linje med de andra länderna? Har handläggare vid Migrationsverket inte redskap för att vara mänskliga? Handlar det om olika lagstiftningar för uppehållstillstånd och arbete som att bara i Sverige ska en utlänning ha arbetsgivare och arbetstillstånd klart före ankomst till Sverige?
Det brukar i lagstiftningar finnas möjligheter till undantag, men Sverige har också tidigare visat sig vara oerhört rigida i beslut. Vårt land har stuckit ut med att vara hårdare än andra länder. Grekiska flyktingorganisationer berättade för några år sedan till mig om extrem ovilja från Sveriges sida att återförena splittrade asylsökande familjer där båda parter fanns i EU men kommit ifrån varandra, och motsvarande hårdhet när Sverige hade kunnat ta över ärendet med en svårt skada asylsökande syrier med en bror i Sverige.
Det borde räcka, kan en tycka, med att Grekland bryter mot Skydssgrundsdirektivet om landets skyldighet gentemot den som har fått uppehållstillstånd. Eller att Grekland bryter mot förbudet att utsätta någon för omänsklig och förnedrande behandling – artikel 3 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (från 1950) och artikel 4 i EUs stadga om de grundläggande rättigheterna (från 2000). Alla EUs länder och många fler i världen har skrivit under. Borde räcka – men räcker inte.
I Tyskland har Högsta Domstolen och delstatsdomstolar beslutat att på grund av vad de erkända utsätts för ska ingen erkänd flykting skickas tillbaka till Grekland. Det har varit hundratals sådana domslut. Efter besök i Grekland hösten 2022 av parlamentsledamöter från Nederländerna fattade Nederländerna ett motsvarande beslut.
Grekiska flyktingrådet och andra organisationer anser att EUs medlemsstater bör pressa Greklands till att införa fungerande integrationsprogram för alla som får uppehållstillstånd med skyddsförklaring i stället för att i praktiken sparka iväg dem till andra EU-länder.
Grekiska regeringen bör också förstå flyktingarnas potential att bidra till det grekiska samhället i stället för att misstänkliggöra dem och i praktiken sprida hatpropaganda, som gynnar rasism.
Referenser
Refugee Support Aegean, 13.10.2022: European countries carry on with deportations of recognised refugees to Greece – returns in figurers. wwwrsaegean.org
Samtal i december 2023 med handläggare vid Greek Council for Refugees och FelixAid.
Aten Annandag jul 2023. Acharnon i stadsdelen Kato Patissia. Julkrubban utanför en romerskkatolsk kyrka vid Acharnon, och ett skräpigt parti vid denna långa, högtrafikerade affärsgata. Duvor finns överallt i staden. Foto förf.
Grekland har stor brist på arbetskraft inom framför allt jordbruket, inom hemservice/hushållsarbete, turism och andra områden. Behovet ska, enligt regeringen, lösas genom avtal med vissa länder om arbetsmigration och mer omedelbart genom att ge vissa papperslösa tillfälliga uppehållstillstånd. Regeringen har också talat om att ordna kurser för flyktingar om att kunna arbeta med barnpassning – “babysitter” – och att kursdeltagarna sedan skulle bli legitimerade “babysitters”. Men det verkar mest ha varit prat.
När jag går tillbaka till EU-kommissionens inledande text 2020 om förslaget till ny pakt om migration och asyl, presenterad i september 2020, ingår ett avsnitt om hur bristen på arbetskraft ska lösas – nämligen med arbetsmigration. Texten talar för behovet av ett starkare försvar av unionens yttre gränser och att asylsökande ska bemötas i stort sett som länderna och parlamentet nu har kommit överens om. Det ska leda till att asylsökande tvingas återvända i långt större omfattning än nu, till länder som anses säkra eller till hemlandet som de har flytt ifrån. Tredje land ska stödjas i att ta emot flyktingar på ett människovärdigt sätt, t ex länder som Afrika. (De flesta människor som flyr kommer, som vi vet, inte alls till Europa utan lever kvar i närområdet, antingen som internflyktingar i hemlandet eller som flyktingar i ett grannland. Så stöd är naturligtvis mycket bra. )
Legala vägar till EU ska skapas, enligt kommissionens inledning – för migranter. Flyktingar nämns inte. Jättekonstigt!! EUs medlemsländer behöver migranter genom sin egen minskande befolkning, och arbetskraftsbehov ska naturligtvis inte utnyttja att människor tvingas fly. Men flyktingar måste ändå ses som en presumtiv resurs och inte ett problem för mottagarlandet, och legala vägar måste skapas för människor på flykt.
EU ska inte medverka till att de dör eller traumatiseras utmed irreguljära resvägar, som på Medelhavet, och ska inte skylla döden på smugglare när det i första hand är bristen på legala vägar som dödar.
Inledningstexten är också tydlig med att Europa i första hand önskar sig utbildade och begåvade migranter (vilket många flyktingar är – krig och förtryck tvingar iväg alla kategorier av människor). Det innebär dränering av tredje land på kompetenser som landet själv behöver och vars skolgång landet har bekostat.
Det är en konstig EU-text som väljer bort flyktingar och inte ser dem som ett bidrag till EUs framtid. Kanske kan det egoistiskt förklarars med att arbetsmigranter oftast ges mycket sämre rättigheter än vad internationell rätt ger till flyktingar. Det blir billigare med arbetsmigranter!
Under senare EU-möten har planeringar för arbetsimmigration fortsatt.
Greklands premiärminister har uttryckt stolthet över hur Grekland bevakar gränserna och hanterar asyl och migration och menar att landet vägleder andra EU-länder. Med sina omfattande pushbacks, fängelsleliknande mottagningsläger och att på olika sätt göra det svårt för människor på flykt!!!!!
Må Grekland inte bli mönsterbildande i det alltmer främlingsfientliga EU vi har nu.
Grekiske migrationsministern om arbetskraftsbehov, legal migration och “illegala” migranter och om strävan efter “zero illegal arrivals”
Dimitris Kairidis – som efterträdde tidigare migrationsminstern Mitarakis vid regeringsombildningen ett halvår tidigare – uttalade sig i media om skillnaden mellan legal migration och “illegal migration”. Det var efter riksdagens votering i december 2023 om uppehållstillstånd till vissa papperslösa om de har arbete.
“I det förra fallet bestämmer varje land själv, i det senare finns internationella lagar och EU-direktiv om hur asylsökande ska hanteras.” Kairidis uttryckte sitt stora förtroende för premiärministerns migrationspolitik, som han sa kombinerar strikt gränsbevakning och att smugglare bekämpas med legal migration baserad på vad grekisk ekonomi behöver.
Regeringen strävar att reducera illegal inresa till landet till noll, “zero illegal arrivals”, fortsatte han. Samarbetet med Turkiet när det gäller migration är bra. Flödet in av migraner har gått ner med mer än 60 procent, och det är tillsatt en nationell koordinator för att motarbeta “illegal smuggling av migranter”.
Detta går hand i hand med att underlätta legal migration, fortsatte han och upprepade regeringens avsikt att signera bilaterala avtal för rörlighet på arbetsmarknaden. Han nämnde Vietnam, Bangladesh och Georgien förutom Albanien, Moldavien och Filippinerna.
Ingenting om att flyktingar som har fått uppehållstillstånd kan bidra till arbetsmarknaden.
Det var strax före jul 2023 som regeringen presenterade för riksdagen ett tillägg till gällande lag för att snabbt få fram mer arbetskraft – papperslösa som levt tre år som papperslösa i landet och har ett arbetskontrakt kan få uppehållstillstånd så länge de hade arbete.
30 000 papperslösa arbetsmigranter kan bli legala. (SÅ SKULLE OCKSÅ SVERIGE KUNNA GÖRA.)
Därutöver ska avtal om arbetsmigration slutas med vissa länder.
Avtalen ger begränsade rättigheter. (DET ÄR INTE BRA.)
Flera ministrar talade och ministern för asyl och migration sa kort att flyktingarna, de lämnar Grekland. Han visade inte att regeringen skulle försöka ändra på det.
Greklands regeringen har inte infört integrationsstrukturer, hjälp till att lära sig grekiska, hjälp att komma in på arbetsmarknaden och för närvarande inte heller hjälp att skaffa den tillfälliga bostad som Heliosprogrammet innebar (jag har skrivit om Helios i tidigare bloggartiklar).
Uttalanden från regeringen har varit att de som får uppehållstillstånd måste klara sig själva precis som grekiska medborgare måste göra.
Förutsättningarna är inte desamma – flyktingar kan inte grekiska, vet inte hur det grekiska samhället fungerar, har inte grekernas ingångar till hur en ska göra. Refugee Support Aegan, RSA, har visat i flera studier att de fastnar i den enorma grekiska byråkratin. De får t ex inte bostad och tillgång till arbetsmarknaden för att de får inte ett nödvändigt dokumentet utan ett annat dokument, som i sin tur kräver ett tredje dokument, som en inte kan få utan ett fjärde, som …. Ungefär så. Och de behöver grekiska språket för att ta sig igenom byråkratin.
I stället för integration blir de hemlösa en månad efter att ha fått besked om att de har fått uppehållstillstånd och skyddsförklaring.
EU-kommissionären Ylva Johanssons på besök i Aten i januari 2024 utlovade att 30-dagarsfristen ändras till 3 månader. Mycket kort tid även det.
Mer i detalj om att papperslösa kan göras legala: De som den siste november 2023 kan visa att de har levt papperslösa i Grekland i minst tre år, kan visa upp ett avtal med en arbetsgivare om anställning, kan visa upp pass och inte finns registrerade som kriminella får tillfälligt uppehållstillstånd så länge anställningen varar. Det blir inte ett permanent uppehållstillstånd – “om de förlorar jobbet och är arbetslös i mer än en månad förlorar de också uppehållstillståndet och arbetstillståndet”, sa arbetsmarknadsministern i riksdagsdebatten.
Fördelarna för papperslösa, stat och arbetsgivare beskrevs så här: Så länge personen har arbete har hen rätt att vistas i Grekland, försäkringsskydd genom anställningen, och möjlighet att skicka hem pengar till familjen. Uppehållstillstånd ger dock inte rätt att ta sin familj till Grekland och kan bara gälla för familj som redan är i Grekland. Staten vinner på förslaget genom att få in skatter och socialförsäkringsavgifter (utan att i framtiden kanske behöva betala ut sociala förmåner och pensioner?). Fördel för arbetsgivarna är att inte behöva vara rädda för inspektioner om svart arbetskraft. Papperslösa arbetar redan inom jordbruket och andra sektorer av arbetsmarknaden, men betalas med svarta pengar och genererar inte inkomst till staten i form av skatt.
Förslaget sades vända sig till människor som kommit legalt till Grekland genom arbete, ofta från Albanien, Georgien eller Filippinerna, för flera år sedan och som av olika anledningar blivit kvar, fortsatte ministern. De antas vara cirka 30 000.
Förslaget vänder sig inte till nyanlända “illegala”. De lämnar Grekland som flyktingar eller som papperslösa migranter, sa sedan asyl- och migrationsministern och fortsatte med att kritisera den tidigare regeringen Syriza: 65 000 har anlänt “illegalt” till Grekland sedan 2021 (lågt jämfört med tidigare, menade han) och 110 000 resehandlingar har utfärdats under samma period (så att de har kunnat resa vidare in i EU, menade han nog också). Kaoset skapades under Syrizaregeringen från 2015/16 till 2019 och gav upphov till Brexit och extrahögern, fortsatte han.
I motiveringen till att legalisera dessa papperslösa var också att det inte skulle uppmuntra till ”illegala migranter” – en rädsla för dessa har den nuvarande regeringen bäddat för genom xenofobiska uttalanden och, vad många säger, hatpropaganda.
Ingenting om försämringarna som regeringen har infört för människor på flykt sedan 2019, att människor som vill söka asyl olagligen tvingas tillbaka till Turkiet och att de om möjligt undviker Grekland.
Men bra är att i regeringsförslaget ligger att asylsökande migranter får arbetstillstånd efter två månader i stället för som tidigare efter sex månader. (Bara de hittar arbete så isolerat som förläggningarna ligger.)
Vi behöver 70 000. Arbetsbristen finns överallt i landet, sa en minister och nämnde EUs tillfälliga uppehållstillstånd till ukrainare, som tillåter 25 000 ukrainare i Grekland att arbeta. 180 000 arbetare behövs inom jordbruket, rättade sedan ministern för landsbygdens utveckling och mat i sociala medier.
Förslaget gick igenom med stort majoritet.
Efter lång diskussion i riksdagens röstades förslaget igenom med 262 röster för, 31 mot och en frånvarande.
Reaktioner från frivilligorganisationer
– Tillståndet skapar en situation där migranten är beroende av arbetsgivaren, som om de hålls fångna.
– Dessa nya typer av uppehållstillstånd tillåter inte papperslösa att bli reguljära.
– Det ger uppehållstillstånd, arbetstillstånd och tillgång till grundläggande hälsorättigheter till människor som redan lever och arbetar i Grekland under osäkra förhållanden och utan rättigheter.
– Det är inte som ett vanligt uppehållstillstånd, som ger migranten rättigheter som att få medborgarskap efter ett antal år.
– Att rösta för tillägget är rätt men tar inte bort den xenofobiska retorik och hat som Mitsotakis regering har ägnat sig åt.
– Hur generöst det än verkar är det mycket opportunistiskt och med begränsad varaktighet och bara för personer som redan är i landet.
Referenser
UNHCR Greece Press Review 16-21 December 2013.
European Commission, 23.9.2020: Communikation from the Commission to the European Parliament, the Council, the European Economic and Social committee and the Committee of the regions on a New Pakt on Migration and Asylum. https://ec.europa.eu/info/
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Art 3, FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, angagen av FNs generalförsamling 1948.
———-
Det finns omänsklighet i svensk mentalitet.
Vi har stämt möte en kväll på ett brasserie i 20e arrondissementet.
Han är 24 år och är mycket prydlig i nystruken sommarskjorta, ljusa byxor, solbränd, fräsch med mörkt välklippt hår, medellång, solbränd, talar väldigt bra svenska. När jag var ung skulle han ha varit jätteattraktiv för många av mina kamrater. Men om svenska flickor pratar vi inte alls. Vi sitter här på brasseriet i flera timmar och efteråt säger han att det känns skönt att få prata av sig.
Så han berättar om bakgrunden till att han är i Paris och att prefekturen, OFFI, gav honom tak över huvudet centralt i Paris och redan efter tjugo dagars väntan. De flesta får sitt asylboende utanför Paris stad och ofta i helt andra delar av Frankrike. Han har kamrater som kom ungefär samtidigt med honom i mars/april och som fortfarande inte har fått asylboende.
Nu bor han i ett litet hotellrum för två med våningssäng, några kvadratmeter ståyta och med enklare möjligheter att laga mat. Hotellet ser sjabbigt ut från gatan, men det ligger på en livlig och trevlig gata mitt i en stadsdel, som är mycket populär hos den parisiska medelklassen. Som han beskriver hotellet verkar det vara fyllt av asylsökande flyktingar från olika delar av världen.
“Sverige har krossat mig”, säger han ganska snart, “Sverige har krossat mitt hjärta. 1/3 av mitt liv har jag tillbringat i Sverige. 8 år av mitt liv.”
Han föll i hop hos OFII/prefekturen på Boulevard Ney, det som kallas “Metro 4”, när han skulle registrera sig som asylsökande, lämna fingeravtryck och ge en första förklaring till varför han var där. Fingeravtrycken gav Dublinmarkering för Sverige. Han började storgråta, kunde inte sluta och förmådde inte sitta rak på stolen. Personalen var snäll och sa gång på gång att vi ska hjälpa dig och vi ska ge dig ett boende. Han och kamraterna hade fått tid hos Metro 4 tre dagar efter att de kommit till Paris och ringt numret för dem som vill söka asyl. Kön var lång när de kom dit. Dagarna innan och efteråt, när han väntade på OFIIs besked om boende, sov han hos andra afghaner, ibland på golvet, ibland på soffor, förmedlat genom olika facebookgrupper. Han kunde betala för sig och hade med sig tusen euro från Sverige, pengar han sparat och som vänner och arbetskamrater samlat ihop åt honom. Pengarna är slut men nu har han 210 euro i månaden på bankkortet han fått genom OFII. På hotellet har han fått hjälp av socialsekreteraren, kommit till läkare och och fått psykofarmaka. Han visar ett foto i mobilen av henne och honom, taget tidigare under dagen när hela boendet varit på bussutflykt över dagen till Le Havre.
Efter Dublinmarkeringen skriver han sin signatur en gång i månaden hos Cité-prefekturen och oroar sig för det kritiska slutet av 6-månadersperioden i oktober. Kommer han skickas tillbaka till Sverige eller förklaras “normal”?
Vad han sammanfattar av erfarenheterna i Sverige är bara ett av många exempel på hur obevekligt Sverige fortsätter vägra att inse skyddsbehoven hos afghanska unga män som har haft sina viktiga ungdomsår i Sverige, som har anammat europeiska värderingar och lever europeiskt och som oftast hör till den förföljda minoriteten hazarer. De skulle inte överleva i dagens Talibanafghanistan och de skulle tvingas fly igen.
En del har blivit djupt troende kristna och kan ha kristna symboler tatuerade på kroppen. Han säger här vid cafébordet att han älskar Jesus, men inte kunnat förklara sin tro så att handläggaren på Migrationsverket blev nöjd. Du pratar mycket, hade hon sagt, men menat att sin kristna tro kunde han inte förklara. “Jag är kär i Jesus, hur förklarar man det, hur kan man förklara hur det är att vara kär i någon, hur förklarar man att vara kär i en tjej till exempel”, säger han till mig. Han blev inte trodd om sin kristna tro, och hur han skulle göra med sin stora Jesustatuering fick han inget svar på. Ta bort den? “Det gör jag aldrig, Jesus som jag är kär i.”
Det blev många turer under de 8 åren i Sverige. Han kom 2015, fick första avslaget 2018 och skulle flyttas långt norrut från den stora staden i mellansverige där han bodde, fick flytta hem till gode mannens familj, fick avslag igen, kämpade, hade så småningom jobb och egen lägenhet. Han hade kommit till Sverige en dag för sent för att kunna få NGL och fick senare avslag efter att ha sökt enligt Nya spår. Han sökte aldrig på Nya skäl efter talibanövertagandet, varför vet jag inte men kanske var det för att han bytt spår. Men han gick en tid en gymnasieutbildning, hoppade av och började arbeta inom äldrevården som timvikarie.
Äldreboendet erbjöd honom att utbilda sig till undersköterska – så han arbetade halvtid, studerade på halvtid och har diplom på genomförd utbildning. Han fick fast anställning, arbetade heltid och betalade skatt, och säger att de gillade honom på boendet och att kamraterna inte visste att han inte hade uppehållstillstånd. Men chefen visste, och hon uppskattade honom. Jag var en sådan som tog tag i vad som behövde göras och jag kunde stanna över en stund när arbetstiden var slut när det behövdes, berättar han. När han bestämt sig för att åka till Frankrike försökte chefen övertala honom att stanna och försöka med Migrationsverket igen. “Hon sa att vi tillsätter inte din tjänst utan den finns kvar om du ångrar dig och kommer tillbaka.” Kvällen innan han åkte ordnade arbetskamraterna fest för honom och hade samlat in pengar för honom.
Periodvis i Sverige försökte han nog inte tänka på att han inte hade uppehållstillstånd. Han hade samordningsnummer och fick så måningom bankkonto och bankkort. Men han hade inte bank-id och inte personnmmer, och han säger att han undrade över hur det kändes att ha detta. “Om jag fick uppehållstillstånd bara för några månader och fick känna hur det är att ha bank-id! Jag tänkte så.”
Han berättar kort om suicidförsök, att han räddats, och att chefen på äldreboendet uppmanat honom att inte vara ensam när det känns svårt. Till en park nära hotellet går han ibland och talar i telefonen med henne.
Summa summarum
Efter att ha haft ett jobb att gå till varje dag, betalat skatt, haft egen lägenhet, arbetskamrater och vänner, varit uppskattad på jobbet, utbildat sig och tyckt sig ingå i sammanhang som han lärt sig och förstod, var han nu hänvisad till sammanhang som han måste lära in på nytt, lära sig en stad han inte känner sig hemma i, ett språk han från början varken begriper eller kan använda, egentligen inte ha något att göra på dagarna och ha tvingats byta sin lägenhet till ena slafen i en våningssäng. Och detta i en ålder där de flesta människor har etablerat sig i ett sammanhang av företeelser man har förankring i och förstår, som jobb, studier, bostad, arbetskamrater, vänner, lagar och regler, en massa materiella ting och en rimligt överblickbar framtid. Allt utom det sista hade han i Sverige. R och många andra måste börja om igen, som om de var barn på nytt. Men nu är de vuxna, låt vara unga vuxna, men vuxna, och i en ålder när svenska jämnåriga oftast har börjat etablera sig.
Varför denna grymma sida hos Sverige, varför en så total brist på humanitet. Det handlar inte bara om tondöva och krassa “jobb och integrering är inte asylskäl”, utan om att det finns omänsklighet i svensk mentalitet.
1-2. Lamsf – De svensktalande migranternas vänner – har picnic i parken Buttes Chaumant. På bild 2 Hamid, Omid, Mochtar och Mahdi. 3. Till vänster Jawid, som några dagar senare blev ”normal” hos prefecturen Cité. Lamsf:s språkcafe´ i Svenska kyrkan. 4. Naeim på sitt första jobb. Foton Annette Rosengren.
————-
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Art 3, FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen av FNs generalförsamling 1948.
————-
– De som kommer nu efter 7-8 år i Sverige mår psykiskt dåligt jämfört med dem som kom efter 2-3-4 år i Sverige. De flesta har fått avslag när de har sökt på Nya skäl efter talibanövertagandet i augusti 2021.
Så säger aktiva i frivilligorganisationen Lamsf, De svensktalande migranternas vänner (Les amis des migrants Suédophons en France), om de unga män, oftast med afghanskt medborgarskap, som flyr till Frankrike från Sverige. De som jag har skrivit om många gånger här i bloggen och som jag följt i min senaste bok, Jag bodde i Sverige. Om unga svenskafghaners flykt till Frankrike (Carlssons 2021). De flesta jag följde i boken hade varit 3-4 år i Sverige, kommit som ensamma barn och anpassat sig och hade ofta svensk familj. De som kommer nu har levt 7-8 år i Sverige, har samma bakgrund och mår ännu sämre.
Avslagen om skydd och att få stanna i Sverige, fortsätter alltså, och nästan varje vecka kommer nya svenskafghaner till Paris. Sverige visar sig från en mycket brutal, omänsklig sida.
Det blir mycket läkarbesök och mycket mediciner, och några är psykotiska, säger Lamsf. Sjukförsäkringen för asylsökande med gratis vård gäller först efter tre månader, och Lamsf med sina små resurser och privata donationer, ofta från de aktiva själva, betalar mångas vårdkostnader den första tiden.
En del är klart traumatiserade, en del har försökt ta livet av sig, andra har tänkt göra det. Med 7-8 år i Sverige har de levt 1/3 av sina liv i Sverige, och den period av livet när en människan är som mest formbar. De har lärt sig och vuxit in i det svenska samhället, integrerats, de har svenska vänner, ofta en svensk familj, de har gått i svensk skola, har ofta svensk utbildning, Sverige har satsat mycket på dem, och ofta har de haft jobb och försörjt sig och betalat skatt och haft egen lägenhet. De har blivit vad man säger “västerniserade”. Att vara “västerniserade” innebär en riskfaktor vid återvändande till Afghanistan enligt EUAA, EU:s asylbyrå.
– De är Sverigeutbildade unga grabbar som redan jobbar och betalar skatt. Att inte se dem som en resurs, en tillgång, är ett så fruktansvärt slöseri på människor, säger Sara B från Lamsf i den nyss släppta 20 minuter-dokumentären “Vandel. The Swedish speaking migrants of Paris” från Göteborgsbaserade Gunillafilm inspelad i Paris i mars-april 2023.
Men deras uppehållstillstånd i Sverige har varit tillfälliga och många har varit papperslösa under perioder. De har kämpat för att få stanna, kämpat för att få sina skyddsskäl accepterade, kämpat för att om inte få skyddsskälen godkända så få stanna för att de har utbildning, jobb och är integrerade. De har vänner och de har språket och det tog lång tid att komma dit. Och nu ska de börja om igen.
– Ju längre man har varit i Sverige, ju sämre mår man, säger den Lamsf-knutna psykologen i filmen. Sverige har brutit ner dem. De flesta går det bra för i Sverige. Tills de får beslutet att de får inte stanna. De hade många vänner i Sverige och nu måste de börja om igen med allt. Det blir en brutalt avbruten framtid.
Hur känns det att inte bli trodd på det man berättar, frågar jag M
där vi sitter på ett café nära Svenska kyrkan i Paris i början av juni 2023. Där håller Lamsf språkcafé en eftermiddag veckan och ger samtidigt råd och stöd. Han har levt sju år i en stor stad i norra Sverige innan han flydde till Paris för ett halvår sedan. Kanske ingår inte ordet förnedrad i hans ordförråd, kanske kommer han bara inte på det. Han säger att han känner sig nedvärderad i Sverige, att han behandlats som en mindre värd människa, en människa som man inte ska tro på. Till slut såg han inget annat att göra än att ge upp Sverige.
– Sverige har mycket mer rasism än Frankrike. Det finns mycket rasism mot särskilt afghaner. Sverige vill inte ha afghaner. Innan jag åkte pratades det bara om afghaner, hela politiken var emot afghaner. Med NGL till exempel, varför måste man ha fast arbete inom 6 månader efter examen för att få stana när alla vet att svenska ungdomar får inte fast anställning efter 6 månader. Och hur kan Sverige avvisa till Afghanistan där vi kommer att dödas.
(Sverige tvångsdeporterar visserligen inte till Afganistan nu eftersom talibanregimen inte godkänns av EU, och det går till exempel inte att få fram resehandlingar. Men det kan vara en tidsfråga och personen som får avvisningsbeslut blir under tiden utan de flesta rättigheter i Sverige.)
Hade det inte varit för uppehållstillståndet han hela tiden kämpade för, hade M ett ganska bra liv i den norrländska staden. Han talar mycket bra svenska, har många svenska vänner, hade jobb och bostad, levde och lever efter svenska/europeiska värderingar, och avvisar till exempel islams och kristendomens åsikt att Gud har skapat allt. Världen har kommit till genom utveckling, säger han “men säger man så i Afghanistan blir man dödad förr eller senare.” Vi pratar sedan ganska länge om hans världssyn, om alla människors lika värde, att det är utifrån det som människor bör handla och att han brukar välja andra hälsningsord på sitt hemlands språk än det vanliga “om Gud vill”. Men som sagt, Migrationsverket ansåg honom inte trovärdig med sina västerländska och sekulära åsikter och vad han skulle möta om han tvingades till Afghanistan.
Efter nästan sex månader i Frankrike och sju år i Sverige har han perspektiv på länderna.
– Alla länder har bra och dåliga saker. Bra med Sverige är att välfärden är högre, lönerna är högre, det är mer ordning, man håller tider, och det är rent och snyggt. Men Sverige ger avslag. Frankrike har sämre värlfärd, det är smutsigt, men Frankrike ger många afghaner uppehållstillstånd.
Mellanstick 2 rapporter
De två organisationerna/nätverken Stöttepelaren och Stoppa utvisningarna till Afghanistan har granskat 20 avslagsbeslut på asylansökningar för afghanska medborgare.1 20 beslut är inte så mycket, kan man säga, jämfört med alla avslag som har kommit. Men det är en talande, välgjord och stark rapport, som inleds med en kort bakgrund, som jag vill påminna läsaren som. Många av er vet det redan:
Cirka 23 000 ensamkommande asylsökande barn från Afghanistan registrerades i Sverige 2015. Cirka 6 000 fick permanent uppehållstillstånd enligt lagar som gällde när de anlände. Övriga bedömdes enligt ny lag från 20 juli 2016. Många hann fylla 18 år innan beslut togs, andra uppgraderades till fyllda 18 av Migrationsverket. Vad ungdomarna mötte i Sverige känner de flesta av er också till. Bara en minoritet beviljades uppehållstillstånd. Fortfarande, skriver rapporten, har cirka 7 000-8 000 av de unga afghanerna som anlände 2015 inte fått uppehållstillstånd. Minst 5 000 har till slut rest till andra länder, främst Frankrike men också Tyskland (exakta siffror finns inte). I Frankrike får de i allmänhet uppehållstillstånd så småningom. (Det är dem jag har skrivit om här i flera bloggartiklar och min senast bok – se ovan. Och det är dem den här artikeln handlar om.)
Vidare i rapporten: Migrationsverket använder sig av EUAAs (EU:s asylum agency) landanalys för Afghanistan i sina bedömningar (liksom för andra ursprungsländer), men sällan av andra organisationers landinformationer. EUAA lyfter fram riskprofiler nu efter talibanövertagandet i augusti 2021. Dit hör personer som har arbetat för förra regeringen (som anställda vid myndigheter, polis, militär), etniska och religiösa minoriteter (som hazarer och shiamuslimer), konvertiter (Islam förbjuder att man lämnar sin muslimska religion), hbtqi-personer, kvinnor, flickor, västerniserade (som alltså har levt länge i västerländska länder och tagit till sig dess värderingar) m fl. EUAA påpekar att riskerna för en individ blir större om personen tillhör flera riskprofiler.
Rapporten sammanfattar att beslutsfattarna på Migrationsverket har en benägenhet att tolka indikationerna på att höra till riskprofiler så snävt som möjligt , att ställa extremt höga krav på att bevisa sin apostasi/sexualitet/västernisering och att inte göra framåtsyftande bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan. I alla avslagen i rapporten används genomgående termer som “oklara”, “allmänna”, “utan djupa reflexioner”, “detaljfattiga” om de intervjuades redogörelser.
En rapport från Brysselbaserade European Council for refugees and exiles (ECRE) om bedömningar av skyddsskäl för afghaner2 konstaterar att Migrationsverket i Sverige lutar sig i sina bedömningar ensidigt mot EUAAs landinformation om Afghanistan. Landinformationer från UNHCR och organisationer som t.ex. Human Right Watch beaktas inte trots att de har delvis andra informationskällor än EUAA om Afghanistan och afghaners skyddsbehov. Det gör bedömningarna mycket ensidiga.
Lamsf: Nästan alla får Dublin, men de flesta blir kvar i Frankrike och får till slut uppehållstillstånd
De jag träffar i Paris i slutet av maj – början av juni 2023, som vanligt genom Lamsf:s franska språkcafé i Svenska kyrkan på fredagseftermiddagarna, vet jag inte så mycket om. Men jag möter hoppfullhet.
Enligt Lamsf får nästan alla afghaner från Sverige Dublin när de lämnar fingeravtryck och registrerar sig som asylsökande, därmed hotas de av att skickas tillbaka till Sverige. Men i slutändan får de flesta stanna, mycket ofta med hänvisning till att efter många år i Sverige bedöms de som västerniserade och att de är hazarer, som så många är. Således två riskprofiler enligt EUAA.Till det kan läggas att en del har konverterat till kristendomen, eller kanske att även deras sexualitet innebär en riskprofil. Många får komma in i asylprocessen efter sex månader, andra tvingas genom Dublinregler vänta ut 18 månader utan stöd från myndigheter. Frankrike har också skickat tillbaka afghaner till Sverige med hänvisning till Dublinförordningen. Men inte så många. Eftersom EU inte skickar tillbaka afghaner till Afghanistan med tvång, släpps de när de har kommit till Sverige. Och kan göra ett nytt försök med Frankrike.
– Flera som kommer nu har varit här tidigare, säger Lamsf.
En av de unga männen jag träffade på språkcafeet har den bakgrunden och var nu andra gången asylsökande i Frankrike.
Det finns de som får avslag hos migrationsverket OFPRA och migrationsdomstolen CNDA, enligt Lamsf. Men det går att söka på “nya skäl” lite lättare än i Sverige. Och visst kan det bli svårt i Frankrike, inte minst första tiden innan de ges boende, och svårt med språket. Det kan också vara svårare för pashtuner, Afghanistans majoritetsbefolkning, att få skydd.
Omställningen till Frankrike blir brutal och många tvingas sova på gatan första veckorna.
Måste börja på nytt igen efter att ha levt 1/3 av sitt liv i Sverige
Efter 7-8 år i Sverige, flera avslag och nu ofta när de sökte på “nya skäl” efter talibanövertagandet, ska de börja på nytt. De måste starta från noll, lära på nytt – språk, vardagsfraser, regler, rutiner, samhällsfunktioner och möta sysslolösheten medan de väntar. De har degraderats till att återigen vara okunniga som ett barn, åtminstone första tiden. Men nu är de vuxna och med större vanor att ha sitt eget. Det är grymt och tragiskt och befogat att säga att Sverige har stulit en tredjedel av deras liv.
De vet att de kan inte återvända till Afghanistan, på sikt skulle de inte överleva. Det finns de som har återvänt och försvunnit, och de som kommit tillbaka till Europa svårt traumatiserade.
Så småningom lär de sig att ta sig fram i Paris, de får kamrater, de lär sig var afghaner möts, de lär sig ord på franska, och de lär sig att förstå det nya landet mer och mer. Men utbildningsmöjligheterna kan bli sämre än i Sverige och det är svårare att lära sig behärska ett nytt språk när man är äldre. Å andra sidan säger flera som kom 2017-18 att de upplever rasismen större i Sverige och att de känner sig mindre avvikande här.
De flesta nyanlända får boenden ett par-tre-fyra veckor efter att ha registrerat sig som asylsökande hos OFII. Många skickas ut i landet eller ut i departmentet runt Paris, Iles de France. De som får stanna i Paris är enligt Lamsf mest familjer, sjuka och särskilt utsatta. De stora, vilda tältlägren, som fanns i Paris 2017-19 finns inte längre. Men många bor i tält innan de får asylboende och för att det inte finns någon annan lösning under en påtvingad 18-månadersperiod.
“Jag blev normal.”
Några dagar in i juni när jag är kvar i Paris får jag ett besked som gör att jag kan skicka ett grattis-sms till Jawid, som jag träffade i Lamsf:s språkcafé i Svenska kyrkan veckan innan. Han blev “normal” när han gick till prefekturen för att göra den sista signeringen innan Dublins 6-månaders period skulle gå ut. Nu tillåts han alltså ha sin asylprocess i Frankrike och skulle skriva sin asylberättelse och skicka till OFPRA, migrationsverket.
En månad senare i början på juli berättade “norrlänningen” M i telefonen, när jag ringde från Sverige, att han och hans två kamrater blvit “normal”. Lamsf skulle hjälpa dem med asylberättelsen och översättningen. Många blir “normal” sa M, de flesta han kände, men det varierar med prefekturna. Han och hans kamrater bor ungefär en timmes pendeltågsresa från Paris, och hör till prefekturer i departmenetet Iles de France. Hos Cité, prefekturen i Paris stad på Citéön, får många besked om att de ska inställa sig för avfärd till Sverige, säger M. Klarar de att hålla sig undan i 18 månader – vilket många gör – öppnas asylprocessen för dem.
noter
Ingrid Eckerman och Karin Fridell Anker: Hur bedömer svenska myndigheter riskerna för återvändare från Sverige till talibanernas Afghanistan? Stöttepelarnan/Stoppa utvisningarna till Afghanistan, juni 2023.
Ciaran King: Assessing legal grounds for protecting Afghnan asylum seekers in Europe. ECRE Working paper nr 18, mars 2023. www.ecre.org
Hon – den egentliga vinnaren i presidentvalet 2020.
1-3. Diasporanätverket ”Svenska belarusier” deltar i den stora manifestationen för Ukraina på Sergels torg i Stockholm, 24 februari 2023, årsdagen ett år efter att Ryssland startade den storskaliga invasionen av Ukraina. 4-5. Medlemmar i Svenska belarusier och svenska Belaruskännare demonstrerar utanför Belarus ambassad i Nacka mot de långa, orättfärdiga fängelsedomarna mot människorättsorganisationen Vjasnas ledare Ales Bjaljatski och andra Vjasnaaktiva. Foto Annette Rosengren.
———
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Ingen får utsättas för tortyr eller grym omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Art 3 och 5 i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen av FNs generalförsamling 1948.
——–
Valresultatet för presidentvalet i Belarus 2020 förfalskades och presidenten Alexandr Lukasjenka, som folket vill bli av med, sitter fortfarande kvar.Repressionen pågår för fullt.
Hundratusentals belarusier har lämnat sitt land efter valet och repressionen som följde och pågår.
Hundratusentals belarusier lever i dag i exil, däribland Svjatlana Tshichanouskaja.
Repressionen innebär godtyckliga fängslanden, brutal behandling inklusive tortyr i häkten och fängelser, rättslösa rättegångar, våld mot ekonomiska, sociala, kulturella och mänskliga rättigheter. (Se t ex den senaste rapporten från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, daterad februari-mars 2023.1)
Svjatlana Tsichanouskaja skriver bland annat så här i en helsidesartikel på Dagens Nyheter Debatt den 11 september:
– I Belarus har regimen spärrat in några av våra bästa och mest begåvade människor. I dag har landet mer än 1 500 politiska fångar, och många av dem hålls helt isolerade utan någon kontakt med världen utanför. Vi vet inte ens om de lever. De är inlåsta för att de hade en idé. En idé om vårt land som en fri, självständig och demokratisk nation. År 2020 begav sig hundratusentals människor ut på gatorna i Minsk och andra städer för att kräva frihet. Det var en fredlig revolution, men den krossades av regimens våld. Tiotusentals greps av polis, många torterades och några dog. Allt detta på grund av en idé.
Belarus är ett land där det råder utskiljningslöst våld om än inte på samma sätt som i ett traditionellt krig. Vem som som helst grips och döms till fängelsestraff för att de har uttryckt sin åsikt om presidenten och regimen. Deras mobiltelefoner och datorer visar att de har messat till vänner något negativt om presidenten, en domare, eller någon annan statstjänsteman, har “lajkat” eller på annat sätt kommenterat något de läst, har läst förbjudna fri medier, har tagit del av förbjudna chattar – som regimen ofta har förklarat vara extremistiska. 2020 gick de ut på gatorna och demonstrerade mot presidenten och valresultatet, och de har helt enkelt visat att de är emot presidenten och regimen. Idag är gatudemonstrationerna borta, människor är försiktiga. Repressionen är inte ny för 2020 och oppositionella personer har fängslats, försvunnit eller misshandlats till döds av säkerhetspolisen tidigare också. Men efter 2020 har repressionen varit mycket mer omfattande och antalet politiska fångar lär inte varit så många sedan Stalintiden. Flera oklara dödsfall har inträffat i fängelserna, relaterade till tortyr såväl som sjukdomar som de inte har fått vård för.
Medborgare i Belarus som söker asyl i Sverige får nästan alla avslag
Det ligger nära till hands att ana att svenska myndigheter och domstolar är ganska okunniga om repressionens nuvarande omfattning i Belarus. Svenska media rapporterade utförligt hösten 2020 om gatuprotesterna mot valresultatet och säkerhetspolisen som slog ner och grep demonstranter. Men nu är repressionen i Belarus och de många politiska fångarna i total medieskugga och landet beskrivs som ett stödland för Putin och Rysslands krig mot Ukraina.
Svjatlana Tsichanouskajas besök i Stockholm i samband med Anna Lindh-priset gav en del medial uppmärksamhet och äntligen skrevs och rapporterades om situationen och inte minst att det är Lukasjenka som upplåter belarusisk land för ryska trupper och vapen, inte folket. Från belarusiskt territorium sker en hel del av den ryska invasionen, men det finns inget folkligt stöd för ryssarna. Folket stöder Ukraina och ser det som förödande även för dem själva om Ryssland skulle vinna. Inne i Belarus har belarusiska partisaner förstört infrastruktur för att hindra ryska transporter. Det är ett livsfarligt agerande och belagt med dödsstraff. Tsichanouskaja berättar också i en DN-artikel om sin man, Siarhej Tsichanouski, som snabbt greps som presidentkandidat, och är dömd till 18 års fängelse. Familjen har inte tillåtits kontakt med honom på ett halvår.
I Ukraina finns också en frivilligbataljon eller -kompani med belarusier som strider vid ukrainarnas sida, med namn efter en belarusisk frihetshjälte från upproret mot Ryssland 1863.
Tills nyligen var den svenska landinformation (Lifos) på Migrationsverkets webbsida från 2019. Alltså med information om landet ett år före valet.
2021, året efter valet sökte totalt 136 medborgare i Belarus asyl i Sverige, 2022 141 stycken, hittills för 2023 66 personer. 2-3 procent har beviljats skydd dessa år. Cirka 1/3 av avslagen har hänvisning till Dublin. Inte konstigt att en del belarusier avstår från att söka asyl om de hittar jobb. Och att de avvaktar och hoppas kunna återvända hem.
De flesta belarusier på flykt lever i grannländerna, framför allt Litauen och Polen. I den en gång mycket stora kulturmetropolen Vilnius (Vilna) har det sedan medeltiden funnits många belarusier och här finns solidaritet med politiskt utsatta belarusier. Många organisationer och verksamheter är registrerade i Litauen sedan de har förbjudits i Belarus.
Repressionen infördes inte 2020, den har funnits länge. Men den har blivit mycket, mycket värre. I dag råder urskilningslöst våld mot befolkningen.
Belarus och belarusierna – historia och politik
Bakgrunden till de ganska nära relationerna till Litauen, särskilt Vilnius, finns i den gemensamma historien. Närhet finns också till Ukraina och Kiev, men Kiev har aldrig varit metropol som Vilnius. Regionen hörde till det stora mäktiga Litauiska furstendömet under tidig medeltid. Belarusiska var statsspråk. Furstendömet gick sedan i union med Polen och polska tog över som överheten språk. Belarusiska blev så småningom mest ett bondspråk och bevarades på landsbygden trots förryskningsstävanden när Tsarryssland tagit makten i regionen och införlivat norra Polen. Regionens stora metropolerna var Vilnius respektive Warszawa. Vilnius var dynamiskt och mångetniskt, en lärdoms- och kulturstad med bland annat en stor judisk befolkning. Under 1800-talets nationella rörelser i Europa rörde det sig i den här delen av Europa om frihet från ryskt förtryck. Vilnius var centrum för regionens opposition. Litauen liksom Lettland och Estland blev fritt efter 1:a världskriget, liksom att Polen återuppstod som nation. Belarus var fritt med en demokratiskt vald regering under några månader men regeringen tvingades bort och landet införlivades som en delstat i Sovjetunionen.
Under Gorbachovregimens perestrojka från 1985 växte en nationell rörelse fram igen, lik den som fanns i många länder under 1800-talet och långt in på 1900-talet, och som här lyfte fram Belarus språk, historia och folkkultur.
När Sovjetunionen föll sönder 1991 blev Belarus en stat med demokratiska val, demokratisk rättsordning och politiska partier och en strävan att utveckla detta. 1994 valdes Alexandr Lukasjenka till president, och succesivt manipulerade han folket och gjorde om Belarus till den diktatur landet är idag.
Texten som följer nu är delvis sammandrag av artiklar i Artikel 14 nr 2/2023, som har 5 artiklar om repressionens Belarus skrivna av mig. Tidskriften ges ut av FARR, Flyktinggruppernas riksråd.
I stort sett omöjligt i Sverige för asylsökande från Belarus att bevisa att de har skyddsskäl
Vårvinterm 2023 intervjuade jag en handfull belarusier i Sverige, som sökte asyl. Alla hade fått avslag hos Migrationsverket och väntade på, eller hade fått svar på överklagan till migrationsdomstol. Migrationsverket – och domstolarna – ansåg inte att de hade skyddsskäl och att deras bevis har begränsat värde. “Ringa värde” möter många, många asylsökande i sina avslagsbeslut, oavsett ursprungsland. Det kan gälla alla möjliga slag av dokument – för belarusier ofta dokument från myndigheter, fotografier, filmade videos och så vidare. Eller det finns ingenting som dokumenterar vad de berättar, bara deras ord. Som muntliga hot från t ex säkerhetspolisen. Migrationsverket kräver bevis på att det är farligt att återvända, bevis t ex på att personen är efterlyst av polisen. Vilket inte går att få fram eftersom repressionens polis inte arbetar på det viset. Men dessutom verkar dokument från myndigheter i Belarus ha svagt bevisvärde. Underförstått att landet är korrumperat och falska dokument går att få fram.
Men hur bevisar man att man har blivit hotad av landets KGB, att KGB vill att man ska spionera på arbetskamrater och vänner, att när man har sagt nej har man sedan blivit svårt misshandlad och hotad med att nästa gång blir det värre? Dokument från sjukhusbesök kan lika väl gälla misshandel av kriminella gäng, som Migrationsverket så ofta har brukat kommentera när det gäller asylsökande. Att vara administratör för en Telegramchat, som drivs av en stödorganisation för flyktingar och som har förklarats extremistisk av regimen, är ett annat exempel som inte ges tyngd i asylprocessen. Att människorättsorganisationen Vjasnas webbsida www.spring96.org har informerat om många politiska fångar dömda för just detta, verkar inte spela roll. En rapporten från FN:s Högkommissarie tar upp det stora antalet medier som har förklarats extremistiska och tusentals åtal relaterade till “extremism”.
Asylsökande i Sverige från Belarus möts också av välkända brister i asylprocessen. Som förnedringen i att handläggare tror att asylsökande kommer till Sverige för att utnyttja den svenska välfärden. Eller brister i tolkningen. De flesta belarusier verkar få rysktalande tolkar, men även om de flesta kan tala ryska finns de som medvetet bestämt sig för att aldrig mer tala ryska och att belarusiska är deras språk. Sedan finns också tolkar okunniga om adekvata begrepp, som tvingas söka på Google, som varit dåligt förberedda när asylintervjun har delats upp på flera tillfällen.
Sökande kan ha blivit dåligt vägledd av advokaten, som kan ha gett råd om vad som är och inte är adekvat att ta upp, vad Migrationsverket inte är intresserad av att höra. Konsekvensen kan bli att när personen vill komplettera sin asylansökan ses det som upptrappning. Jag tänker på en person, som bland annat arbetat för en presidentkandidat i opposition och utsatts för hot och övergrepp av regimen, vilket advokaten sett som mindre viktigt att nämna jämfört med mycket annat. Presidentkandidaten erbjöd sig att resa till Sverige och vittna i domstolen. Men domstolen beviljade aldrig muntlig framställan. Det blev avslag igen. Ärendet har överklagats till internationell domstol.
Alla som är emot presidenten kan drabbas av regimens våld
I Migrationsverkets och migrationsdomstolars ögon är det oppositionella belaruser med särskilt framträdande roller, som grips och döms till fängelse. Verket verkar inte vara medveten om att så många vanliga människor grips och döms och inte heller förstå oförutsägbarheten i hur repressionen drabbar. Så asylansökningar avslås bland annat med skäl att även om den sökande varit eller är aktivist har hen inte haft någon särskilt framträdande roll och det var många år sedan hen greps i demonstrationer. Det gäller också de som har deltagit i diasporans regerings- och presidentfientliga opposition i Sverige. Och i och för sig, de som döms till fängelse i 15-20 år är ofta mer framträdande personer.
Men de som grips och sätts i förvar och sedan döms i Belarus är oftare vanliga människor med yrken som lärare, metallarbetare, IT-arbetare, kulturarbetare, läkare, chaufför, ingenjör, tandtekniker och så vidare. Oftast har de inte varit mer aktiva än att de protesterade och demonstrerarede fredligt 2020 mot det riggade valresultatet och har visat vad de tycker på sociala medier. En del har deltagit i strejker på arbetsplatser. Oftast döms de till 1 1/2 , 2, 3, 4 års fängelse. Men de fängslas och döms alltså, och det ska de uppenbarligen enligt Migrationsverket finna sig i. Många döms till mycket längre straff. Till exempel om de har varit involverade i att administrera förbjudna chattkanaler, arbetat med någon av civilsamhällets många förbjudna organisationer, förmedlat oppositionell kultur, verkat för att fler människor ska lära sig och kunna läsa belarusiska, försvarat politiska fångar, samverkat med Belarus exilregering, och så vidare.
För att hitta människor använder polisen namn- och adresslistor från när människor greps under protesterna 2020 och så arbetar de vidare i datorer med hjälp av bland annat tidningsbilder och igenkänningsprogram. De letar, söker och hittar. Väl gripna, det kan vara genom razzior i bostadsområden och hemmen, ökar åtalspunkterna efter vad poliserna hittar i deras telefoner och datorer. Vad de har läst och kommenterat på sociala medier och förbjudna sajter, eller vad de har textat till vänner blir mums för polisen.
Men belarusier som söker asyl i Sverige har mycket svårt att bevisa att den allmänna repressionen är så utbredd och skulle riktas mot dem om de återvänder.
Efter gripanden åtalas och döms de enligt åtalspunkter som dessa: att ha organiserat och förberett aktiviteter som innebär omfattande skada på allmän ordning, eller ha deltagit i det, ha tränat personer att delta i aktiviteter som allvarligt skadar allmän ordning, ha deltagit i eller initierat aktiviteter som skadar (eller hotar) rikets säkerhet, ibland att ha finansierat sådana aktiviteter, ha initierat hat och illvilja, ha använt våld alternativ hot mot polisen när denne utför sin vanliga plikt (alternativ våld mot tjänsteman när denne utför sin vanliga plikt), ha förolämpat presidenten, förolämpat en myndighetsperson, uppmanat till aktioner som skadar republiken, för att driva en Telegramchat, för att ha skapat eller medverkat i en extremistisk grupp, och i den stilen. Allt är åtalbara punkter i brottsbalken.
De flesta som grips och döms är högst vanliga människor, som på olika sätt har yttrat sitt missnöje med presidenten. Ofta har de bara kastat ut sig något på sociala media, och polisen har upptäckt det i en razzia.
Bland mer framträdande gripna finns presidentkandidater som Svjatlana Tsichanouskajas man, som är dömd till 18 års fängelse, en annan presidentkandidat dömd till 21 år, en tredje till 14 år. Eller ta Maria Kalesnikava, åtalad och dömd för att ha skadat republikens säkerhet, för att försöka ta makten med icke konstitutionella metoder och för att ha skapat alternativt deltagit i en extremistisk organisation. Hon dömdes till 11 års fängelse i januari 2022. Författaren Svante Weyler skrev om henne i Dagens Nyheter nyligen (1.9.2023). Hon är placerad i sträng regim och får inte ha kontakt med sin familj, som inte vet någonting om henne. Ingen advokat vågar åta sig hennes försvar. (Bland advokater generellt har många gripits för att de har försvarat personer som är åtalade av politiska skäl, och nu är de också politiska fångar). Maria Kalesnikava var en av tre samarbetande kvinnor som utmanade presidenten. De andra två lever i exil, en av dessa är Svjatlana Tsichanouskaja.
På pressfrihetens dag den 3 maj 2023 meddelade Belarus oberoende, numera förbjudna journalistförbund, att 33 mediearbetare för närvarande var fängslade. Oberoende medier är stängda och förbjudna, en del är verksamma på internet från grannländer.
Antalet politiska fångar har ökat under repressionens tre år. En del fångar som greps och dömdes 2020 och 2021 och fick förhållandevis korta straff på drygt 1-2 år har släppts. Men nya tillkommer. Totalsiffran ökar stadigt, 1.517 personer nu i september 2023 mot 1.490 i början av maj, 1.400 i mars och 1.100 i april 2022.
Svjatlana Tsichanouskaja råder befolkningen att vara försiktig och avvakta.
Läs gärna på människorättscentret Vjasnas webbsida www.spring96.org.
Stöd Belarus´ politiska fångar.
Läs mer om Belarus och fångarna i Artikel 14 nr 2/2023. Tidningen ges ut av FARR, Flyktinggruppernas riksråd, www.farr.se. Artikel 14s webbadress är www.artikel14.se
not
1. United Nation General Assembly, Human Rights Council: Annual Report of the United Nations High Commissioner for Human Rights: ”Situation of human rights in Belarus in the run-up to the 2020 presidential election and in its aftermath”. 27 February-31 March 2023.
Den 11 juli 2023 dog konstnären och regimkritikern Ales Pushkin som ännu ett offer för Lukasjenkadiktaturen i Belarus
I Bobr 2015. Foto Annette Rosengren
Ales Pushkin avled efter några timmars intensivvård i fängelsets sjukvårdsenhet, under oklara omständigheter, meddelade hans fru på förmiddagen på facebook. Pushkin skulle ha fyllt 58 år tre veckor senare.
Ales Pushkin var politisk fånge dömd till 6 års fängelse under sträng regim. Förutom att han var en känd regimkritiker och konstnär var han performanceartist, kyrkomålningsrestauratör och familjefar. Han hade ställt ut internationellt, bland annat i Sverige.
I Artikel 14 nr 2/2023, som har fokus på Belarus och regimförtrycket med 5 artiklar skrivna av mig, handlar en av artiklarna om Ales Pushkin. Tidskriften, som ges ut av FARR, Flyktingrruppernas riksråd, kom ut dagarna innan han dödades. Omständigheterna kring hans död är fortfarande oklara men det är troligt att anledningen var misshandel/tortyr i fängelset. Som fånge var Ales oppositionell och vägrade till exempel tala annat än belarusiska medan ryska var påbjudet i fängelset.
Politiska fångar har funnits länge i Belarus, men de har ökat mycket efter det riggade presidentvalet 2020. Belarusregimens president Lukasjenka har varit vid makten sedan 1994. Han väljs i allmänna val och har inför olika val röjt undan oppositionens presidentkandidater genom att bland annat gripa och misshandla och fängsla dem. Artikel 14s Belarusartiklar tar upp detta mycket mer utförligt än vad jag kommer göra här. Lukasjenka hade länge stöd hos en stor del av befolkningen men vid senaste valet 2020 var oppositionen samlad, och att dess huvudkandidat hade stort folkligt stöd hade visat sig på olika sett. Hon, Svjatlana Tsichanouskaja, som nu lever i exil med sina barn, hade vunnit valet om inte valresultatet manipulerats.
Så Lukasjenka är fortfarnade president. Protesterna var omfattande efter det presenterade valresultatet med stora gatuprotester och strejker. Tiotusentals människor greps på gatorna, misshandlades av polisen och registerades och dessa register använder sedan polisen för att gripa mäniskor i deras hem och på deras arbetsplatser.
Fängslandet fortsätter fortfarande nu tre år efter valet. För att hitta åtalspunkter används bland annat meddelanden belarusier har i sina telefoner. Vanliga åtalspunkt är “förolämpat presidenten”, “förolämpat statlig tjänsteman”, “hindrat statliga tjänstemän i deras arbetsutövning”, “uppmaning till uppvigling”, “försök till landsförräderi” och så vidare. Människorättsorganisationen Vjasnas webbsida www.spring96.org uppger att för närvarande mer än 1 500 politiskt dömda i landets fängelser. Presidentens hämnd på folket, som inte vill ha honom, har inte minskat under åren, utan ökat. I april 2022 var antalet politiska fångar 1 100, nu är de alltså ännu fler.
De dömda är vanliga människor med alla möjliga yrken och i varierande ålder såväl som politiker, politikers medhjälpare, journalister, bloggare, andra mediearbetare, människorättsförsvarare, fackliga företrädare och andra som på olika sätt sticker ut med sin kritik av regimen. De flesta dömda är “vanliga belarusier” som har uttryckt sitt missnöje med valresultatet genom att demonstrera, strejka, lajkat inlägg på sociala medier och att själva ha skrivit vad de tycker, skapat chattgrupper med vänner, och liknande. Sådant som polisen hittar när telefoner tas i beslags.
Ales Pushkin var regimkritiker sedan ungdomen. Han blev välkänd som konstnär och performanceartist och ihärdig gycklare av bland annat president Lukasjenka. Sina konstinstallationer och gatuframträdanden genomförde han på olika håll i Belarus. Han var också djupt förankrad i belarusisk folkkultur, historia och i belarusiska språket. Hans sexåriga fängelsestraff i strikt regim var rent politiskt. Strax efter arresteringen 2021 avskedades han från Belarusiska statens restaureringsföretag. Han hade sina främsta inkomster från restaurering av kyrkomålningar och var också vad jag förstår hängiven i sin gudstro.
2015 i mars var jag med på ett besök hos honom i hemmet i byn Bobr.
Bobr ligger i östra Belarus inte så långt från staden Krupki. Jag var där tillsammans med några belarusiska sakprosaförfattare och lokala kulturhistoriker. En av lokalhistorikerna var egentligen lärare men hade avskedats när han varit medhjälpare till en oppositionskandidat vid presidentvalet 2001.
Jag har kvar anteckningar och foton från det besöket. Ales var tydligt glad över vårt besök, uppklädd med slips och väst och gyllenbrun manchesterkavaj och matchande byxor. Han pratade endast på belarusiska och jag fick en del översatt till engelska men höll mig mest i bakgrunden. När vi var där förstod jag aldrig de politiska dimensionerna av hans verksamhet och hur känd han är i Belarus.
Han bjöd oss på lunch, visade och kommenterade arbeten i ateljén, berättade om pågående uppdrag med kyrkomålningsrestaureringar och berättade om barnen. Innan vi åt stod vi upp med knäppta händer och han läste en bön med ögonen fästa på en krusifixmålning på väggen intill köksbordet. Han var östeuropeisk ortodox troende.
Bobr där han och familjen bodde var hans födelseby. Hit flyttade han tillbaka från Vitebsk drygt 15 år tidigare. Där hade han drivit ett konstgalleri några år men tvingats stänga. Hans fru ooch han, de var ganska nygifta då, köpte hus och mark här, och var nu självförsörjande på potatis, kål, tomater och andra grönsaker. Hans fru är lärare. Deras två barn var de enda som läste belarusiska i skolan. Ales fick strida med skolan för att barnen skulle läsa belarusiska och hänvisade till att den rätten finns inskriven i konstitutionen, och vann striden. Han var stolt över sina barn och berättade för oss att de var duktiga i skolan och hade fått diplom. Dottern var hemma när vi var där, en tös på kanske tio år. Han hade två äldre döttrar och var på väg att bli morfar. Som jag förstod var han väldigt glad och stolt över sina barn – en barnkär människa.
Familjens hus var som de flesta andra äldre hus utmed bygatan, ganska litet, trångt och ombonat. Utanför hängde den belarusiska flaggan med tre fält i vitt, rött och vitt. Lukasjenka hade då återinfört sovjettidens flagga i rött och grönt. I träden hängde en färgprakt av fågelholkar, som han kommenterade med att livet är kärlek och många barn, och i fågelholkar bygger fåglar bo och får många fågelungar, “det är livet”. På andra sidan vägen hängde en av hans målningar på en gammal lada.
Vi satt i köket, som var ljust och glatt och värmdes med vedspis. Jag såg tvättmaskin, elektrisk vattenkokare och i ett rum innanför köket bokhyllor med många böcker, en dator och en teve. Jag uppfattade honom som en varm och social, vänlig, intelligent och ovanlig människa som skrattade åt att några bybor hade föreslagit att barnen skulle tas ifrån honom för att han påverkar dem fel. Jag anade att det kanske fanns ett reellt hot.
Åtta år senare, vårvintern 2023, skriver jag på måfå in hans namn i människorättsorganisationen Vjasnas sökrad för politiska fångar.
Och hittar honom. Senare söker jag vidare. Engelska Wikipedia har en lång artikel och beskriver honom som konsekvent och provokativt utövande sin kamp för belarusisk självständighet och demokrati. Under perestrojkaåren i slutet på 1980-talet var han drygt 20 år. Tiden inbjöd till att hävda belarusiernas rätt till sitt språk, sin historia och kultur – en nationell kamp som drivits på 1800-talet och de första årtiondena på 1900-talet.
Wikipedia berättar att han var med och organiserade en första cirkel i vad som skulle bli partiet Belarus folkfront. Och vidare: han utbildade sig vid statens institut för teater och konst, hade fokus på monumental och dekorativ konst, deltog tidigt i nationella manifestationer, lärde sig mer och mer om Belarus folkliga historia, provocerade, arresterades och straffades fler gånger med förbud av olika slag, hade sitt galleri i Vitebsk några år, och mottog 1999 mänskliga rättighetspriset i kategorin ”Mod i konst”. Han blev en skicklig kyrkomålningsrestauratör och retade ibland kända politiker med att göra figurerna porträttlika. Riktigt provokativ blev en väggmålning där en av syndarna fick president Lukasjenkas ansikte. Den delen av målningen togs bort senare på order av höga kyrkliga dignitärer. I mars 2021 åtalades han för en målning/en tavla i en utställning i ett oberonde kulturcenter i Hrodna, Belarus, som den belarusiske åklagaren ansåg vara rehabilitering av nazismen. Ales var då i Kiev på besök och varnades för att återvända hem men vägrade att tvingas bort från Belarus. På kvällen samma dag han kommit hem gjorde polisen husrannsakning. Strax efteråt arresterades han. Utställningskommissarien i Hrodna anhölls också och åtalades och det oberoende centret stängdes.
Vjasna, Belarusiska Helsingfors kommittén, Belarusiska journalistförbundet och flera andra organisationer förklarade Ales Pushkin vara politisk fånge. Han hade en gudmor i Camilla Hansén, svensk riksdagsledamot från Miljöpartiet.
Efter ett år i förvar dömdes han i mars 2022 till 5 års fängelse med placering i högsäkerhetsfängelse. Enligt domen hade han misskrediterat statliga symboler, initierat till hat och illvilja och genomfört aktioner tillsammans med andra i syfte att rehabilitera och rättfärdiga nazister. Domen förlängdes med ett år eftersom han inte lät sig kuvas. En tid var han i psykiatriskt sjukhus, vilket var ett utbrett sätt i Sovjetsamhället att droga ner och tysta dissidenter.
En av familjens vänner, forskaren Janak Kouzel, verksam vid ett universitet i Tyskland, har känt och följt Ales Pushkin i många år och har gett sig själv projektet att följa Ales och hans liv i Bobr fotografiskt. I Janak Kouzels arkiv finns fotografier där Ales och hans vänner förbereder och firar högtider knutna till belarusisk folktradition och objekt knutna till viktiga år i hans liv när han lärde sig mycket om Belarus, som den legendariska tidningen Nasja Niwa, grundad av frihetssymbolen Janka Kupala. Här finns också foton av Ales konst och studio och av hans årliga konstinstallationer mitt i byn den 25 mars till åminnelse av när Belarus demokratiska republik utropades 1918. Självständigheten varade bara knappt ett år, och regeringen flydde och bildade en exilregering. I Kouzels arkiv finns också fotografier från ett underbart vackert vinter- och sommarlandskap kring floden nära Bobr. Tyvärr tog redaktionen inte med dessa fotografier i Artikel 14 nr 2/2023.
Texten är i stort den text som finns i Artikel 14 nr 2/2023.
