Aten, Platia Victoria, april 2022. De hade hört att de skulle tvingas flytta till lägret Malakasa ganska långt från Aten. Vad gör ni när ni har fått uppehållstillstånd? Då åker vi till ett annat land i EU. Vilket? Är inte bestämt än. De är alla från Afghanistan och kommer med största sannolikhet få uppehållstillstånd och resehandlingar. Foto författaren, som undrar var människorna på bild finns nu.I Tyskland, i Nederländerna?
Under sina år vid makten har den grekiska högerregeringen ändrat sin asylpolitik från att ha varit extremt restriktiv till att ha en ganska hög procent beviljande av uppehållstillstånd med skyddsförklaring.
Myndigheterna har också varit snabba med att utfärda resedokument i enlighet med EUs direktiv. Regeringen menar att när de har fått uppehållstillståndet kan de göra som de vill, resa vidare eller stanna. Men de ska inte räkna med hjälp. EU kommissionären Ylva Johansson har försökt pressa på, liksom Tysklands regering. Ni måste ta hand om dem, ni måste hjälpa dem att integreras. Tyskland har också lovat hjälpa till. Dessutom införde grekiska regeringen, som jag har skrivit i tidigare artiklar och i en annan artikel publicerad samtidigt med denna, att efter 30 dagar måste de lämna asylboendet, eller om de bodde i ESTIA programmets lägenhet. Sådana fanns under flera år för barnfamiljer, familjer med bara en vuxen, funktionsnedsatta med mera. De fungerade bra, fanns i många städer och gav greker som hyrde ut en inkomst. Drevs av UNHCR och IOM, togs över av grekiska staten, lades ner. Regeringen menade att det fanns överskott av boenden för asylsökande, och la också ner flyktingförläggningar på fastlandet – Eleionas nära Aten, Shisto och Scaramangas längre bort. Shisto öppnades igen. Lägren är överbefolkade i dag.
Innan regeringen gjorde flyktingar som fått uppehållstillstånd hemlösa efter 30 dagar gällde den tidigare Syriza-regeringens beslut att de fick ha kvar sin bostad och sitt asylbidrag i sex månader efter att ha fått uppehållstillståndet.
I början av 2024 var EU-kommissionären Ylva Johansson på besök Aten och träffade asyl- och migrationsministern. Från detta möte har informerats om hennes besked att de 30 dagarna kommer bli 3 månader.
Resa vidare inom EU
De flesta reser vidare till Tyskland, Frankrike, Schweiz, Italien, Belgien, Nederländerna och Skandinavien. Liksom EU medborgare har de rätt att stanna tre månader.
I Skyddsgrundsdirektivet står tydligt att medlemsstaterna ska se till att personer som beviljats internationellt skydd ska ges tillträde till arbetsmarknaden, ges samma nödvändiga sociala stöd som landets medborgare, ges tillgång till bostad, ha tillgång till integrationsbefrämjande åtgärder med mer (Skyddsgrunddirektivet kapitel VII, Innebörden av internationellt skydd).
Refugee Support Aegean publicerade i oktober 2022 en sammanställning från första halvåret av 2022 av 596 förfrågningar från EU-länder till den grekiska polisen om återtagande av 1,071 erkända flyktingar.
Flest förfrågningar kom från Tyskland (468 stycken), sedan i fallande skala av förfrågningar, Schweiz (341), Frankrike (82), Sverige (64), Finland 57, Italien (19), Norge (9) och fortsatt nedåt.
En tredjedel – 35 personer – av de knappt hundra som skickades tillbaka kom från Sverige.
Varannan förfråga från Sverige ledde till utvisning.
Tyskland skickade nästan fem hundra förfrågningar, är ett mycket större och ekonomiskt mer kraftfullt land än Sverige, och deporterades 8 personer efter 468 förfrågningar. Från Frankrike respektive Schweiz vardera 10. Och sedan i fallande skala.
Är svenska handläggare helt okunniga om situationen för flyktingar med uppehållstillstånd i Grekland, och tar de inte reda på hur det förhåller sig med vad människor berättar? Vilka talar de med? Ger Sveriges lagstiftning inte möjlighet till humanitet i linje med de andra länderna? Har handläggare vid Migrationsverket inte redskap för att vara mänskliga? Handlar det om olika lagstiftningar för uppehållstillstånd och arbete som att bara i Sverige ska en utlänning ha arbetsgivare och arbetstillstånd klart före ankomst till Sverige?
Det brukar i lagstiftningar finnas möjligheter till undantag, men Sverige har också tidigare visat sig vara oerhört rigida i beslut. Vårt land har stuckit ut med att vara hårdare än andra länder. Grekiska flyktingorganisationer berättade för några år sedan till mig om extrem ovilja från Sveriges sida att återförena splittrade asylsökande familjer där båda parter fanns i EU men kommit ifrån varandra, och motsvarande hårdhet när Sverige hade kunnat ta över ärendet med en svårt skada asylsökande syrier med en bror i Sverige.
Det borde räcka, kan en tycka, med att Grekland bryter mot Skydssgrundsdirektivet om landets skyldighet gentemot den som har fått uppehållstillstånd. Eller att Grekland bryter mot förbudet att utsätta någon för omänsklig och förnedrande behandling – artikel 3 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (från 1950) och artikel 4 i EUs stadga om de grundläggande rättigheterna (från 2000). Alla EUs länder och många fler i världen har skrivit under. Borde räcka – men räcker inte.
I Tyskland har Högsta Domstolen och delstatsdomstolar beslutat att på grund av vad de erkända utsätts för ska ingen erkänd flykting skickas tillbaka till Grekland. Det har varit hundratals sådana domslut. Efter besök i Grekland hösten 2022 av parlamentsledamöter från Nederländerna fattade Nederländerna ett motsvarande beslut.
Grekiska flyktingrådet och andra organisationer anser att EUs medlemsstater bör pressa Greklands till att införa fungerande integrationsprogram för alla som får uppehållstillstånd med skyddsförklaring i stället för att i praktiken sparka iväg dem till andra EU-länder.
Grekiska regeringen bör också förstå flyktingarnas potential att bidra till det grekiska samhället i stället för att misstänkliggöra dem och i praktiken sprida hatpropaganda, som gynnar rasism.
Referenser
Refugee Support Aegean, 13.10.2022: European countries carry on with deportations of recognised refugees to Greece – returns in figurers. wwwrsaegean.org
Samtal i december 2023 med handläggare vid Greek Council for Refugees och FelixAid.
Aten Annandag jul 2023. Acharnon i stadsdelen Kato Patissia. Julkrubban utanför en romerskkatolsk kyrka vid Acharnon, och ett skräpigt parti vid denna långa, högtrafikerade affärsgata. Duvor finns överallt i staden. Foto förf.
Grekland har stor brist på arbetskraft inom framför allt jordbruket, inom hemservice/hushållsarbete, turism och andra områden. Behovet ska, enligt regeringen, lösas genom avtal med vissa länder om arbetsmigration och mer omedelbart genom att ge vissa papperslösa tillfälliga uppehållstillstånd. Regeringen har också talat om att ordna kurser för flyktingar om att kunna arbeta med barnpassning – “babysitter” – och att kursdeltagarna sedan skulle bli legitimerade “babysitters”. Men det verkar mest ha varit prat.
När jag går tillbaka till EU-kommissionens inledande text 2020 om förslaget till ny pakt om migration och asyl, presenterad i september 2020, ingår ett avsnitt om hur bristen på arbetskraft ska lösas – nämligen med arbetsmigration. Texten talar för behovet av ett starkare försvar av unionens yttre gränser och att asylsökande ska bemötas i stort sett som länderna och parlamentet nu har kommit överens om. Det ska leda till att asylsökande tvingas återvända i långt större omfattning än nu, till länder som anses säkra eller till hemlandet som de har flytt ifrån. Tredje land ska stödjas i att ta emot flyktingar på ett människovärdigt sätt, t ex länder som Afrika. (De flesta människor som flyr kommer, som vi vet, inte alls till Europa utan lever kvar i närområdet, antingen som internflyktingar i hemlandet eller som flyktingar i ett grannland. Så stöd är naturligtvis mycket bra. )
Legala vägar till EU ska skapas, enligt kommissionens inledning – för migranter. Flyktingar nämns inte. Jättekonstigt!! EUs medlemsländer behöver migranter genom sin egen minskande befolkning, och arbetskraftsbehov ska naturligtvis inte utnyttja att människor tvingas fly. Men flyktingar måste ändå ses som en presumtiv resurs och inte ett problem för mottagarlandet, och legala vägar måste skapas för människor på flykt.
EU ska inte medverka till att de dör eller traumatiseras utmed irreguljära resvägar, som på Medelhavet, och ska inte skylla döden på smugglare när det i första hand är bristen på legala vägar som dödar.
Inledningstexten är också tydlig med att Europa i första hand önskar sig utbildade och begåvade migranter (vilket många flyktingar är – krig och förtryck tvingar iväg alla kategorier av människor). Det innebär dränering av tredje land på kompetenser som landet själv behöver och vars skolgång landet har bekostat.
Det är en konstig EU-text som väljer bort flyktingar och inte ser dem som ett bidrag till EUs framtid. Kanske kan det egoistiskt förklarars med att arbetsmigranter oftast ges mycket sämre rättigheter än vad internationell rätt ger till flyktingar. Det blir billigare med arbetsmigranter!
Under senare EU-möten har planeringar för arbetsimmigration fortsatt.
Greklands premiärminister har uttryckt stolthet över hur Grekland bevakar gränserna och hanterar asyl och migration och menar att landet vägleder andra EU-länder. Med sina omfattande pushbacks, fängelsleliknande mottagningsläger och att på olika sätt göra det svårt för människor på flykt!!!!!
Må Grekland inte bli mönsterbildande i det alltmer främlingsfientliga EU vi har nu.
Grekiske migrationsministern om arbetskraftsbehov, legal migration och “illegala” migranter och om strävan efter “zero illegal arrivals”
Dimitris Kairidis – som efterträdde tidigare migrationsminstern Mitarakis vid regeringsombildningen ett halvår tidigare – uttalade sig i media om skillnaden mellan legal migration och “illegal migration”. Det var efter riksdagens votering i december 2023 om uppehållstillstånd till vissa papperslösa om de har arbete.
“I det förra fallet bestämmer varje land själv, i det senare finns internationella lagar och EU-direktiv om hur asylsökande ska hanteras.” Kairidis uttryckte sitt stora förtroende för premiärministerns migrationspolitik, som han sa kombinerar strikt gränsbevakning och att smugglare bekämpas med legal migration baserad på vad grekisk ekonomi behöver.
Regeringen strävar att reducera illegal inresa till landet till noll, “zero illegal arrivals”, fortsatte han. Samarbetet med Turkiet när det gäller migration är bra. Flödet in av migraner har gått ner med mer än 60 procent, och det är tillsatt en nationell koordinator för att motarbeta “illegal smuggling av migranter”.
Detta går hand i hand med att underlätta legal migration, fortsatte han och upprepade regeringens avsikt att signera bilaterala avtal för rörlighet på arbetsmarknaden. Han nämnde Vietnam, Bangladesh och Georgien förutom Albanien, Moldavien och Filippinerna.
Ingenting om att flyktingar som har fått uppehållstillstånd kan bidra till arbetsmarknaden.
Det var strax före jul 2023 som regeringen presenterade för riksdagen ett tillägg till gällande lag för att snabbt få fram mer arbetskraft – papperslösa som levt tre år som papperslösa i landet och har ett arbetskontrakt kan få uppehållstillstånd så länge de hade arbete.
30 000 papperslösa arbetsmigranter kan bli legala. (SÅ SKULLE OCKSÅ SVERIGE KUNNA GÖRA.)
Därutöver ska avtal om arbetsmigration slutas med vissa länder.
Avtalen ger begränsade rättigheter. (DET ÄR INTE BRA.)
Flera ministrar talade och ministern för asyl och migration sa kort att flyktingarna, de lämnar Grekland. Han visade inte att regeringen skulle försöka ändra på det.
Greklands regeringen har inte infört integrationsstrukturer, hjälp till att lära sig grekiska, hjälp att komma in på arbetsmarknaden och för närvarande inte heller hjälp att skaffa den tillfälliga bostad som Heliosprogrammet innebar (jag har skrivit om Helios i tidigare bloggartiklar).
Uttalanden från regeringen har varit att de som får uppehållstillstånd måste klara sig själva precis som grekiska medborgare måste göra.
Förutsättningarna är inte desamma – flyktingar kan inte grekiska, vet inte hur det grekiska samhället fungerar, har inte grekernas ingångar till hur en ska göra. Refugee Support Aegan, RSA, har visat i flera studier att de fastnar i den enorma grekiska byråkratin. De får t ex inte bostad och tillgång till arbetsmarknaden för att de får inte ett nödvändigt dokumentet utan ett annat dokument, som i sin tur kräver ett tredje dokument, som en inte kan få utan ett fjärde, som …. Ungefär så. Och de behöver grekiska språket för att ta sig igenom byråkratin.
I stället för integration blir de hemlösa en månad efter att ha fått besked om att de har fått uppehållstillstånd och skyddsförklaring.
EU-kommissionären Ylva Johanssons på besök i Aten i januari 2024 utlovade att 30-dagarsfristen ändras till 3 månader. Mycket kort tid även det.
Mer i detalj om att papperslösa kan göras legala: De som den siste november 2023 kan visa att de har levt papperslösa i Grekland i minst tre år, kan visa upp ett avtal med en arbetsgivare om anställning, kan visa upp pass och inte finns registrerade som kriminella får tillfälligt uppehållstillstånd så länge anställningen varar. Det blir inte ett permanent uppehållstillstånd – “om de förlorar jobbet och är arbetslös i mer än en månad förlorar de också uppehållstillståndet och arbetstillståndet”, sa arbetsmarknadsministern i riksdagsdebatten.
Fördelarna för papperslösa, stat och arbetsgivare beskrevs så här: Så länge personen har arbete har hen rätt att vistas i Grekland, försäkringsskydd genom anställningen, och möjlighet att skicka hem pengar till familjen. Uppehållstillstånd ger dock inte rätt att ta sin familj till Grekland och kan bara gälla för familj som redan är i Grekland. Staten vinner på förslaget genom att få in skatter och socialförsäkringsavgifter (utan att i framtiden kanske behöva betala ut sociala förmåner och pensioner?). Fördel för arbetsgivarna är att inte behöva vara rädda för inspektioner om svart arbetskraft. Papperslösa arbetar redan inom jordbruket och andra sektorer av arbetsmarknaden, men betalas med svarta pengar och genererar inte inkomst till staten i form av skatt.
Förslaget sades vända sig till människor som kommit legalt till Grekland genom arbete, ofta från Albanien, Georgien eller Filippinerna, för flera år sedan och som av olika anledningar blivit kvar, fortsatte ministern. De antas vara cirka 30 000.
Förslaget vänder sig inte till nyanlända “illegala”. De lämnar Grekland som flyktingar eller som papperslösa migranter, sa sedan asyl- och migrationsministern och fortsatte med att kritisera den tidigare regeringen Syriza: 65 000 har anlänt “illegalt” till Grekland sedan 2021 (lågt jämfört med tidigare, menade han) och 110 000 resehandlingar har utfärdats under samma period (så att de har kunnat resa vidare in i EU, menade han nog också). Kaoset skapades under Syrizaregeringen från 2015/16 till 2019 och gav upphov till Brexit och extrahögern, fortsatte han.
I motiveringen till att legalisera dessa papperslösa var också att det inte skulle uppmuntra till ”illegala migranter” – en rädsla för dessa har den nuvarande regeringen bäddat för genom xenofobiska uttalanden och, vad många säger, hatpropaganda.
Ingenting om försämringarna som regeringen har infört för människor på flykt sedan 2019, att människor som vill söka asyl olagligen tvingas tillbaka till Turkiet och att de om möjligt undviker Grekland.
Men bra är att i regeringsförslaget ligger att asylsökande migranter får arbetstillstånd efter två månader i stället för som tidigare efter sex månader. (Bara de hittar arbete så isolerat som förläggningarna ligger.)
Vi behöver 70 000. Arbetsbristen finns överallt i landet, sa en minister och nämnde EUs tillfälliga uppehållstillstånd till ukrainare, som tillåter 25 000 ukrainare i Grekland att arbeta. 180 000 arbetare behövs inom jordbruket, rättade sedan ministern för landsbygdens utveckling och mat i sociala medier.
Förslaget gick igenom med stort majoritet.
Efter lång diskussion i riksdagens röstades förslaget igenom med 262 röster för, 31 mot och en frånvarande.
Reaktioner från frivilligorganisationer
– Tillståndet skapar en situation där migranten är beroende av arbetsgivaren, som om de hålls fångna.
– Dessa nya typer av uppehållstillstånd tillåter inte papperslösa att bli reguljära.
– Det ger uppehållstillstånd, arbetstillstånd och tillgång till grundläggande hälsorättigheter till människor som redan lever och arbetar i Grekland under osäkra förhållanden och utan rättigheter.
– Det är inte som ett vanligt uppehållstillstånd, som ger migranten rättigheter som att få medborgarskap efter ett antal år.
– Att rösta för tillägget är rätt men tar inte bort den xenofobiska retorik och hat som Mitsotakis regering har ägnat sig åt.
– Hur generöst det än verkar är det mycket opportunistiskt och med begränsad varaktighet och bara för personer som redan är i landet.
Referenser
UNHCR Greece Press Review 16-21 December 2013.
European Commission, 23.9.2020: Communikation from the Commission to the European Parliament, the Council, the European Economic and Social committee and the Committee of the regions on a New Pakt on Migration and Asylum. https://ec.europa.eu/info/
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Art 3, FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, angagen av FNs generalförsamling 1948.
———-
Det finns omänsklighet i svensk mentalitet.
Vi har stämt möte en kväll på ett brasserie i 20e arrondissementet.
Han är 24 år och är mycket prydlig i nystruken sommarskjorta, ljusa byxor, solbränd, fräsch med mörkt välklippt hår, medellång, solbränd, talar väldigt bra svenska. När jag var ung skulle han ha varit jätteattraktiv för många av mina kamrater. Men om svenska flickor pratar vi inte alls. Vi sitter här på brasseriet i flera timmar och efteråt säger han att det känns skönt att få prata av sig.
Så han berättar om bakgrunden till att han är i Paris och att prefekturen, OFFI, gav honom tak över huvudet centralt i Paris och redan efter tjugo dagars väntan. De flesta får sitt asylboende utanför Paris stad och ofta i helt andra delar av Frankrike. Han har kamrater som kom ungefär samtidigt med honom i mars/april och som fortfarande inte har fått asylboende.
Nu bor han i ett litet hotellrum för två med våningssäng, några kvadratmeter ståyta och med enklare möjligheter att laga mat. Hotellet ser sjabbigt ut från gatan, men det ligger på en livlig och trevlig gata mitt i en stadsdel, som är mycket populär hos den parisiska medelklassen. Som han beskriver hotellet verkar det vara fyllt av asylsökande flyktingar från olika delar av världen.
“Sverige har krossat mig”, säger han ganska snart, “Sverige har krossat mitt hjärta. 1/3 av mitt liv har jag tillbringat i Sverige. 8 år av mitt liv.”
Han föll i hop hos OFII/prefekturen på Boulevard Ney, det som kallas “Metro 4”, när han skulle registrera sig som asylsökande, lämna fingeravtryck och ge en första förklaring till varför han var där. Fingeravtrycken gav Dublinmarkering för Sverige. Han började storgråta, kunde inte sluta och förmådde inte sitta rak på stolen. Personalen var snäll och sa gång på gång att vi ska hjälpa dig och vi ska ge dig ett boende. Han och kamraterna hade fått tid hos Metro 4 tre dagar efter att de kommit till Paris och ringt numret för dem som vill söka asyl. Kön var lång när de kom dit. Dagarna innan och efteråt, när han väntade på OFIIs besked om boende, sov han hos andra afghaner, ibland på golvet, ibland på soffor, förmedlat genom olika facebookgrupper. Han kunde betala för sig och hade med sig tusen euro från Sverige, pengar han sparat och som vänner och arbetskamrater samlat ihop åt honom. Pengarna är slut men nu har han 210 euro i månaden på bankkortet han fått genom OFII. På hotellet har han fått hjälp av socialsekreteraren, kommit till läkare och och fått psykofarmaka. Han visar ett foto i mobilen av henne och honom, taget tidigare under dagen när hela boendet varit på bussutflykt över dagen till Le Havre.
Efter Dublinmarkeringen skriver han sin signatur en gång i månaden hos Cité-prefekturen och oroar sig för det kritiska slutet av 6-månadersperioden i oktober. Kommer han skickas tillbaka till Sverige eller förklaras “normal”?
Vad han sammanfattar av erfarenheterna i Sverige är bara ett av många exempel på hur obevekligt Sverige fortsätter vägra att inse skyddsbehoven hos afghanska unga män som har haft sina viktiga ungdomsår i Sverige, som har anammat europeiska värderingar och lever europeiskt och som oftast hör till den förföljda minoriteten hazarer. De skulle inte överleva i dagens Talibanafghanistan och de skulle tvingas fly igen.
En del har blivit djupt troende kristna och kan ha kristna symboler tatuerade på kroppen. Han säger här vid cafébordet att han älskar Jesus, men inte kunnat förklara sin tro så att handläggaren på Migrationsverket blev nöjd. Du pratar mycket, hade hon sagt, men menat att sin kristna tro kunde han inte förklara. “Jag är kär i Jesus, hur förklarar man det, hur kan man förklara hur det är att vara kär i någon, hur förklarar man att vara kär i en tjej till exempel”, säger han till mig. Han blev inte trodd om sin kristna tro, och hur han skulle göra med sin stora Jesustatuering fick han inget svar på. Ta bort den? “Det gör jag aldrig, Jesus som jag är kär i.”
Det blev många turer under de 8 åren i Sverige. Han kom 2015, fick första avslaget 2018 och skulle flyttas långt norrut från den stora staden i mellansverige där han bodde, fick flytta hem till gode mannens familj, fick avslag igen, kämpade, hade så småningom jobb och egen lägenhet. Han hade kommit till Sverige en dag för sent för att kunna få NGL och fick senare avslag efter att ha sökt enligt Nya spår. Han sökte aldrig på Nya skäl efter talibanövertagandet, varför vet jag inte men kanske var det för att han bytt spår. Men han gick en tid en gymnasieutbildning, hoppade av och började arbeta inom äldrevården som timvikarie.
Äldreboendet erbjöd honom att utbilda sig till undersköterska – så han arbetade halvtid, studerade på halvtid och har diplom på genomförd utbildning. Han fick fast anställning, arbetade heltid och betalade skatt, och säger att de gillade honom på boendet och att kamraterna inte visste att han inte hade uppehållstillstånd. Men chefen visste, och hon uppskattade honom. Jag var en sådan som tog tag i vad som behövde göras och jag kunde stanna över en stund när arbetstiden var slut när det behövdes, berättar han. När han bestämt sig för att åka till Frankrike försökte chefen övertala honom att stanna och försöka med Migrationsverket igen. “Hon sa att vi tillsätter inte din tjänst utan den finns kvar om du ångrar dig och kommer tillbaka.” Kvällen innan han åkte ordnade arbetskamraterna fest för honom och hade samlat in pengar för honom.
Periodvis i Sverige försökte han nog inte tänka på att han inte hade uppehållstillstånd. Han hade samordningsnummer och fick så måningom bankkonto och bankkort. Men han hade inte bank-id och inte personnmmer, och han säger att han undrade över hur det kändes att ha detta. “Om jag fick uppehållstillstånd bara för några månader och fick känna hur det är att ha bank-id! Jag tänkte så.”
Han berättar kort om suicidförsök, att han räddats, och att chefen på äldreboendet uppmanat honom att inte vara ensam när det känns svårt. Till en park nära hotellet går han ibland och talar i telefonen med henne.
Summa summarum
Efter att ha haft ett jobb att gå till varje dag, betalat skatt, haft egen lägenhet, arbetskamrater och vänner, varit uppskattad på jobbet, utbildat sig och tyckt sig ingå i sammanhang som han lärt sig och förstod, var han nu hänvisad till sammanhang som han måste lära in på nytt, lära sig en stad han inte känner sig hemma i, ett språk han från början varken begriper eller kan använda, egentligen inte ha något att göra på dagarna och ha tvingats byta sin lägenhet till ena slafen i en våningssäng. Och detta i en ålder där de flesta människor har etablerat sig i ett sammanhang av företeelser man har förankring i och förstår, som jobb, studier, bostad, arbetskamrater, vänner, lagar och regler, en massa materiella ting och en rimligt överblickbar framtid. Allt utom det sista hade han i Sverige. R och många andra måste börja om igen, som om de var barn på nytt. Men nu är de vuxna, låt vara unga vuxna, men vuxna, och i en ålder när svenska jämnåriga oftast har börjat etablera sig.
Varför denna grymma sida hos Sverige, varför en så total brist på humanitet. Det handlar inte bara om tondöva och krassa “jobb och integrering är inte asylskäl”, utan om att det finns omänsklighet i svensk mentalitet.
1-2. Lamsf – De svensktalande migranternas vänner – har picnic i parken Buttes Chaumant. På bild 2 Hamid, Omid, Mochtar och Mahdi. 3. Till vänster Jawid, som några dagar senare blev ”normal” hos prefecturen Cité. Lamsf:s språkcafe´ i Svenska kyrkan. 4. Naeim på sitt första jobb. Foton Annette Rosengren.
————-
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Art 3, FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen av FNs generalförsamling 1948.
————-
– De som kommer nu efter 7-8 år i Sverige mår psykiskt dåligt jämfört med dem som kom efter 2-3-4 år i Sverige. De flesta har fått avslag när de har sökt på Nya skäl efter talibanövertagandet i augusti 2021.
Så säger aktiva i frivilligorganisationen Lamsf, De svensktalande migranternas vänner (Les amis des migrants Suédophons en France), om de unga män, oftast med afghanskt medborgarskap, som flyr till Frankrike från Sverige. De som jag har skrivit om många gånger här i bloggen och som jag följt i min senaste bok, Jag bodde i Sverige. Om unga svenskafghaners flykt till Frankrike (Carlssons 2021). De flesta jag följde i boken hade varit 3-4 år i Sverige, kommit som ensamma barn och anpassat sig och hade ofta svensk familj. De som kommer nu har levt 7-8 år i Sverige, har samma bakgrund och mår ännu sämre.
Avslagen om skydd och att få stanna i Sverige, fortsätter alltså, och nästan varje vecka kommer nya svenskafghaner till Paris. Sverige visar sig från en mycket brutal, omänsklig sida.
Det blir mycket läkarbesök och mycket mediciner, och några är psykotiska, säger Lamsf. Sjukförsäkringen för asylsökande med gratis vård gäller först efter tre månader, och Lamsf med sina små resurser och privata donationer, ofta från de aktiva själva, betalar mångas vårdkostnader den första tiden.
En del är klart traumatiserade, en del har försökt ta livet av sig, andra har tänkt göra det. Med 7-8 år i Sverige har de levt 1/3 av sina liv i Sverige, och den period av livet när en människan är som mest formbar. De har lärt sig och vuxit in i det svenska samhället, integrerats, de har svenska vänner, ofta en svensk familj, de har gått i svensk skola, har ofta svensk utbildning, Sverige har satsat mycket på dem, och ofta har de haft jobb och försörjt sig och betalat skatt och haft egen lägenhet. De har blivit vad man säger “västerniserade”. Att vara “västerniserade” innebär en riskfaktor vid återvändande till Afghanistan enligt EUAA, EU:s asylbyrå.
– De är Sverigeutbildade unga grabbar som redan jobbar och betalar skatt. Att inte se dem som en resurs, en tillgång, är ett så fruktansvärt slöseri på människor, säger Sara B från Lamsf i den nyss släppta 20 minuter-dokumentären “Vandel. The Swedish speaking migrants of Paris” från Göteborgsbaserade Gunillafilm inspelad i Paris i mars-april 2023.
Men deras uppehållstillstånd i Sverige har varit tillfälliga och många har varit papperslösa under perioder. De har kämpat för att få stanna, kämpat för att få sina skyddsskäl accepterade, kämpat för att om inte få skyddsskälen godkända så få stanna för att de har utbildning, jobb och är integrerade. De har vänner och de har språket och det tog lång tid att komma dit. Och nu ska de börja om igen.
– Ju längre man har varit i Sverige, ju sämre mår man, säger den Lamsf-knutna psykologen i filmen. Sverige har brutit ner dem. De flesta går det bra för i Sverige. Tills de får beslutet att de får inte stanna. De hade många vänner i Sverige och nu måste de börja om igen med allt. Det blir en brutalt avbruten framtid.
Hur känns det att inte bli trodd på det man berättar, frågar jag M
där vi sitter på ett café nära Svenska kyrkan i Paris i början av juni 2023. Där håller Lamsf språkcafé en eftermiddag veckan och ger samtidigt råd och stöd. Han har levt sju år i en stor stad i norra Sverige innan han flydde till Paris för ett halvår sedan. Kanske ingår inte ordet förnedrad i hans ordförråd, kanske kommer han bara inte på det. Han säger att han känner sig nedvärderad i Sverige, att han behandlats som en mindre värd människa, en människa som man inte ska tro på. Till slut såg han inget annat att göra än att ge upp Sverige.
– Sverige har mycket mer rasism än Frankrike. Det finns mycket rasism mot särskilt afghaner. Sverige vill inte ha afghaner. Innan jag åkte pratades det bara om afghaner, hela politiken var emot afghaner. Med NGL till exempel, varför måste man ha fast arbete inom 6 månader efter examen för att få stana när alla vet att svenska ungdomar får inte fast anställning efter 6 månader. Och hur kan Sverige avvisa till Afghanistan där vi kommer att dödas.
(Sverige tvångsdeporterar visserligen inte till Afganistan nu eftersom talibanregimen inte godkänns av EU, och det går till exempel inte att få fram resehandlingar. Men det kan vara en tidsfråga och personen som får avvisningsbeslut blir under tiden utan de flesta rättigheter i Sverige.)
Hade det inte varit för uppehållstillståndet han hela tiden kämpade för, hade M ett ganska bra liv i den norrländska staden. Han talar mycket bra svenska, har många svenska vänner, hade jobb och bostad, levde och lever efter svenska/europeiska värderingar, och avvisar till exempel islams och kristendomens åsikt att Gud har skapat allt. Världen har kommit till genom utveckling, säger han “men säger man så i Afghanistan blir man dödad förr eller senare.” Vi pratar sedan ganska länge om hans världssyn, om alla människors lika värde, att det är utifrån det som människor bör handla och att han brukar välja andra hälsningsord på sitt hemlands språk än det vanliga “om Gud vill”. Men som sagt, Migrationsverket ansåg honom inte trovärdig med sina västerländska och sekulära åsikter och vad han skulle möta om han tvingades till Afghanistan.
Efter nästan sex månader i Frankrike och sju år i Sverige har han perspektiv på länderna.
– Alla länder har bra och dåliga saker. Bra med Sverige är att välfärden är högre, lönerna är högre, det är mer ordning, man håller tider, och det är rent och snyggt. Men Sverige ger avslag. Frankrike har sämre värlfärd, det är smutsigt, men Frankrike ger många afghaner uppehållstillstånd.
Mellanstick 2 rapporter
De två organisationerna/nätverken Stöttepelaren och Stoppa utvisningarna till Afghanistan har granskat 20 avslagsbeslut på asylansökningar för afghanska medborgare.1 20 beslut är inte så mycket, kan man säga, jämfört med alla avslag som har kommit. Men det är en talande, välgjord och stark rapport, som inleds med en kort bakgrund, som jag vill påminna läsaren som. Många av er vet det redan:
Cirka 23 000 ensamkommande asylsökande barn från Afghanistan registrerades i Sverige 2015. Cirka 6 000 fick permanent uppehållstillstånd enligt lagar som gällde när de anlände. Övriga bedömdes enligt ny lag från 20 juli 2016. Många hann fylla 18 år innan beslut togs, andra uppgraderades till fyllda 18 av Migrationsverket. Vad ungdomarna mötte i Sverige känner de flesta av er också till. Bara en minoritet beviljades uppehållstillstånd. Fortfarande, skriver rapporten, har cirka 7 000-8 000 av de unga afghanerna som anlände 2015 inte fått uppehållstillstånd. Minst 5 000 har till slut rest till andra länder, främst Frankrike men också Tyskland (exakta siffror finns inte). I Frankrike får de i allmänhet uppehållstillstånd så småningom. (Det är dem jag har skrivit om här i flera bloggartiklar och min senast bok – se ovan. Och det är dem den här artikeln handlar om.)
Vidare i rapporten: Migrationsverket använder sig av EUAAs (EU:s asylum agency) landanalys för Afghanistan i sina bedömningar (liksom för andra ursprungsländer), men sällan av andra organisationers landinformationer. EUAA lyfter fram riskprofiler nu efter talibanövertagandet i augusti 2021. Dit hör personer som har arbetat för förra regeringen (som anställda vid myndigheter, polis, militär), etniska och religiösa minoriteter (som hazarer och shiamuslimer), konvertiter (Islam förbjuder att man lämnar sin muslimska religion), hbtqi-personer, kvinnor, flickor, västerniserade (som alltså har levt länge i västerländska länder och tagit till sig dess värderingar) m fl. EUAA påpekar att riskerna för en individ blir större om personen tillhör flera riskprofiler.
Rapporten sammanfattar att beslutsfattarna på Migrationsverket har en benägenhet att tolka indikationerna på att höra till riskprofiler så snävt som möjligt , att ställa extremt höga krav på att bevisa sin apostasi/sexualitet/västernisering och att inte göra framåtsyftande bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan. I alla avslagen i rapporten används genomgående termer som “oklara”, “allmänna”, “utan djupa reflexioner”, “detaljfattiga” om de intervjuades redogörelser.
En rapport från Brysselbaserade European Council for refugees and exiles (ECRE) om bedömningar av skyddsskäl för afghaner2 konstaterar att Migrationsverket i Sverige lutar sig i sina bedömningar ensidigt mot EUAAs landinformation om Afghanistan. Landinformationer från UNHCR och organisationer som t.ex. Human Right Watch beaktas inte trots att de har delvis andra informationskällor än EUAA om Afghanistan och afghaners skyddsbehov. Det gör bedömningarna mycket ensidiga.
Lamsf: Nästan alla får Dublin, men de flesta blir kvar i Frankrike och får till slut uppehållstillstånd
De jag träffar i Paris i slutet av maj – början av juni 2023, som vanligt genom Lamsf:s franska språkcafé i Svenska kyrkan på fredagseftermiddagarna, vet jag inte så mycket om. Men jag möter hoppfullhet.
Enligt Lamsf får nästan alla afghaner från Sverige Dublin när de lämnar fingeravtryck och registrerar sig som asylsökande, därmed hotas de av att skickas tillbaka till Sverige. Men i slutändan får de flesta stanna, mycket ofta med hänvisning till att efter många år i Sverige bedöms de som västerniserade och att de är hazarer, som så många är. Således två riskprofiler enligt EUAA.Till det kan läggas att en del har konverterat till kristendomen, eller kanske att även deras sexualitet innebär en riskprofil. Många får komma in i asylprocessen efter sex månader, andra tvingas genom Dublinregler vänta ut 18 månader utan stöd från myndigheter. Frankrike har också skickat tillbaka afghaner till Sverige med hänvisning till Dublinförordningen. Men inte så många. Eftersom EU inte skickar tillbaka afghaner till Afghanistan med tvång, släpps de när de har kommit till Sverige. Och kan göra ett nytt försök med Frankrike.
– Flera som kommer nu har varit här tidigare, säger Lamsf.
En av de unga männen jag träffade på språkcafeet har den bakgrunden och var nu andra gången asylsökande i Frankrike.
Det finns de som får avslag hos migrationsverket OFPRA och migrationsdomstolen CNDA, enligt Lamsf. Men det går att söka på “nya skäl” lite lättare än i Sverige. Och visst kan det bli svårt i Frankrike, inte minst första tiden innan de ges boende, och svårt med språket. Det kan också vara svårare för pashtuner, Afghanistans majoritetsbefolkning, att få skydd.
Omställningen till Frankrike blir brutal och många tvingas sova på gatan första veckorna.
Måste börja på nytt igen efter att ha levt 1/3 av sitt liv i Sverige
Efter 7-8 år i Sverige, flera avslag och nu ofta när de sökte på “nya skäl” efter talibanövertagandet, ska de börja på nytt. De måste starta från noll, lära på nytt – språk, vardagsfraser, regler, rutiner, samhällsfunktioner och möta sysslolösheten medan de väntar. De har degraderats till att återigen vara okunniga som ett barn, åtminstone första tiden. Men nu är de vuxna och med större vanor att ha sitt eget. Det är grymt och tragiskt och befogat att säga att Sverige har stulit en tredjedel av deras liv.
De vet att de kan inte återvända till Afghanistan, på sikt skulle de inte överleva. Det finns de som har återvänt och försvunnit, och de som kommit tillbaka till Europa svårt traumatiserade.
Så småningom lär de sig att ta sig fram i Paris, de får kamrater, de lär sig var afghaner möts, de lär sig ord på franska, och de lär sig att förstå det nya landet mer och mer. Men utbildningsmöjligheterna kan bli sämre än i Sverige och det är svårare att lära sig behärska ett nytt språk när man är äldre. Å andra sidan säger flera som kom 2017-18 att de upplever rasismen större i Sverige och att de känner sig mindre avvikande här.
De flesta nyanlända får boenden ett par-tre-fyra veckor efter att ha registrerat sig som asylsökande hos OFII. Många skickas ut i landet eller ut i departmentet runt Paris, Iles de France. De som får stanna i Paris är enligt Lamsf mest familjer, sjuka och särskilt utsatta. De stora, vilda tältlägren, som fanns i Paris 2017-19 finns inte längre. Men många bor i tält innan de får asylboende och för att det inte finns någon annan lösning under en påtvingad 18-månadersperiod.
“Jag blev normal.”
Några dagar in i juni när jag är kvar i Paris får jag ett besked som gör att jag kan skicka ett grattis-sms till Jawid, som jag träffade i Lamsf:s språkcafé i Svenska kyrkan veckan innan. Han blev “normal” när han gick till prefekturen för att göra den sista signeringen innan Dublins 6-månaders period skulle gå ut. Nu tillåts han alltså ha sin asylprocess i Frankrike och skulle skriva sin asylberättelse och skicka till OFPRA, migrationsverket.
En månad senare i början på juli berättade “norrlänningen” M i telefonen, när jag ringde från Sverige, att han och hans två kamrater blvit “normal”. Lamsf skulle hjälpa dem med asylberättelsen och översättningen. Många blir “normal” sa M, de flesta han kände, men det varierar med prefekturna. Han och hans kamrater bor ungefär en timmes pendeltågsresa från Paris, och hör till prefekturer i departmenetet Iles de France. Hos Cité, prefekturen i Paris stad på Citéön, får många besked om att de ska inställa sig för avfärd till Sverige, säger M. Klarar de att hålla sig undan i 18 månader – vilket många gör – öppnas asylprocessen för dem.
noter
Ingrid Eckerman och Karin Fridell Anker: Hur bedömer svenska myndigheter riskerna för återvändare från Sverige till talibanernas Afghanistan? Stöttepelarnan/Stoppa utvisningarna till Afghanistan, juni 2023.
Ciaran King: Assessing legal grounds for protecting Afghnan asylum seekers in Europe. ECRE Working paper nr 18, mars 2023. www.ecre.org
Hon – den egentliga vinnaren i presidentvalet 2020.
1-3. Diasporanätverket ”Svenska belarusier” deltar i den stora manifestationen för Ukraina på Sergels torg i Stockholm, 24 februari 2023, årsdagen ett år efter att Ryssland startade den storskaliga invasionen av Ukraina. 4-5. Medlemmar i Svenska belarusier och svenska Belaruskännare demonstrerar utanför Belarus ambassad i Nacka mot de långa, orättfärdiga fängelsedomarna mot människorättsorganisationen Vjasnas ledare Ales Bjaljatski och andra Vjasnaaktiva. Foto Annette Rosengren.
———
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Ingen får utsättas för tortyr eller grym omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Art 3 och 5 i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen av FNs generalförsamling 1948.
——–
Valresultatet för presidentvalet i Belarus 2020 förfalskades och presidenten Alexandr Lukasjenka, som folket vill bli av med, sitter fortfarande kvar.Repressionen pågår för fullt.
Hundratusentals belarusier har lämnat sitt land efter valet och repressionen som följde och pågår.
Hundratusentals belarusier lever i dag i exil, däribland Svjatlana Tshichanouskaja.
Repressionen innebär godtyckliga fängslanden, brutal behandling inklusive tortyr i häkten och fängelser, rättslösa rättegångar, våld mot ekonomiska, sociala, kulturella och mänskliga rättigheter. (Se t ex den senaste rapporten från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, daterad februari-mars 2023.1)
Svjatlana Tsichanouskaja skriver bland annat så här i en helsidesartikel på Dagens Nyheter Debatt den 11 september:
– I Belarus har regimen spärrat in några av våra bästa och mest begåvade människor. I dag har landet mer än 1 500 politiska fångar, och många av dem hålls helt isolerade utan någon kontakt med världen utanför. Vi vet inte ens om de lever. De är inlåsta för att de hade en idé. En idé om vårt land som en fri, självständig och demokratisk nation. År 2020 begav sig hundratusentals människor ut på gatorna i Minsk och andra städer för att kräva frihet. Det var en fredlig revolution, men den krossades av regimens våld. Tiotusentals greps av polis, många torterades och några dog. Allt detta på grund av en idé.
Belarus är ett land där det råder utskiljningslöst våld om än inte på samma sätt som i ett traditionellt krig. Vem som som helst grips och döms till fängelsestraff för att de har uttryckt sin åsikt om presidenten och regimen. Deras mobiltelefoner och datorer visar att de har messat till vänner något negativt om presidenten, en domare, eller någon annan statstjänsteman, har “lajkat” eller på annat sätt kommenterat något de läst, har läst förbjudna fri medier, har tagit del av förbjudna chattar – som regimen ofta har förklarat vara extremistiska. 2020 gick de ut på gatorna och demonstrerade mot presidenten och valresultatet, och de har helt enkelt visat att de är emot presidenten och regimen. Idag är gatudemonstrationerna borta, människor är försiktiga. Repressionen är inte ny för 2020 och oppositionella personer har fängslats, försvunnit eller misshandlats till döds av säkerhetspolisen tidigare också. Men efter 2020 har repressionen varit mycket mer omfattande och antalet politiska fångar lär inte varit så många sedan Stalintiden. Flera oklara dödsfall har inträffat i fängelserna, relaterade till tortyr såväl som sjukdomar som de inte har fått vård för.
Medborgare i Belarus som söker asyl i Sverige får nästan alla avslag
Det ligger nära till hands att ana att svenska myndigheter och domstolar är ganska okunniga om repressionens nuvarande omfattning i Belarus. Svenska media rapporterade utförligt hösten 2020 om gatuprotesterna mot valresultatet och säkerhetspolisen som slog ner och grep demonstranter. Men nu är repressionen i Belarus och de många politiska fångarna i total medieskugga och landet beskrivs som ett stödland för Putin och Rysslands krig mot Ukraina.
Svjatlana Tsichanouskajas besök i Stockholm i samband med Anna Lindh-priset gav en del medial uppmärksamhet och äntligen skrevs och rapporterades om situationen och inte minst att det är Lukasjenka som upplåter belarusisk land för ryska trupper och vapen, inte folket. Från belarusiskt territorium sker en hel del av den ryska invasionen, men det finns inget folkligt stöd för ryssarna. Folket stöder Ukraina och ser det som förödande även för dem själva om Ryssland skulle vinna. Inne i Belarus har belarusiska partisaner förstört infrastruktur för att hindra ryska transporter. Det är ett livsfarligt agerande och belagt med dödsstraff. Tsichanouskaja berättar också i en DN-artikel om sin man, Siarhej Tsichanouski, som snabbt greps som presidentkandidat, och är dömd till 18 års fängelse. Familjen har inte tillåtits kontakt med honom på ett halvår.
I Ukraina finns också en frivilligbataljon eller -kompani med belarusier som strider vid ukrainarnas sida, med namn efter en belarusisk frihetshjälte från upproret mot Ryssland 1863.
Tills nyligen var den svenska landinformation (Lifos) på Migrationsverkets webbsida från 2019. Alltså med information om landet ett år före valet.
2021, året efter valet sökte totalt 136 medborgare i Belarus asyl i Sverige, 2022 141 stycken, hittills för 2023 66 personer. 2-3 procent har beviljats skydd dessa år. Cirka 1/3 av avslagen har hänvisning till Dublin. Inte konstigt att en del belarusier avstår från att söka asyl om de hittar jobb. Och att de avvaktar och hoppas kunna återvända hem.
De flesta belarusier på flykt lever i grannländerna, framför allt Litauen och Polen. I den en gång mycket stora kulturmetropolen Vilnius (Vilna) har det sedan medeltiden funnits många belarusier och här finns solidaritet med politiskt utsatta belarusier. Många organisationer och verksamheter är registrerade i Litauen sedan de har förbjudits i Belarus.
Repressionen infördes inte 2020, den har funnits länge. Men den har blivit mycket, mycket värre. I dag råder urskilningslöst våld mot befolkningen.
Belarus och belarusierna – historia och politik
Bakgrunden till de ganska nära relationerna till Litauen, särskilt Vilnius, finns i den gemensamma historien. Närhet finns också till Ukraina och Kiev, men Kiev har aldrig varit metropol som Vilnius. Regionen hörde till det stora mäktiga Litauiska furstendömet under tidig medeltid. Belarusiska var statsspråk. Furstendömet gick sedan i union med Polen och polska tog över som överheten språk. Belarusiska blev så småningom mest ett bondspråk och bevarades på landsbygden trots förryskningsstävanden när Tsarryssland tagit makten i regionen och införlivat norra Polen. Regionens stora metropolerna var Vilnius respektive Warszawa. Vilnius var dynamiskt och mångetniskt, en lärdoms- och kulturstad med bland annat en stor judisk befolkning. Under 1800-talets nationella rörelser i Europa rörde det sig i den här delen av Europa om frihet från ryskt förtryck. Vilnius var centrum för regionens opposition. Litauen liksom Lettland och Estland blev fritt efter 1:a världskriget, liksom att Polen återuppstod som nation. Belarus var fritt med en demokratiskt vald regering under några månader men regeringen tvingades bort och landet införlivades som en delstat i Sovjetunionen.
Under Gorbachovregimens perestrojka från 1985 växte en nationell rörelse fram igen, lik den som fanns i många länder under 1800-talet och långt in på 1900-talet, och som här lyfte fram Belarus språk, historia och folkkultur.
När Sovjetunionen föll sönder 1991 blev Belarus en stat med demokratiska val, demokratisk rättsordning och politiska partier och en strävan att utveckla detta. 1994 valdes Alexandr Lukasjenka till president, och succesivt manipulerade han folket och gjorde om Belarus till den diktatur landet är idag.
Texten som följer nu är delvis sammandrag av artiklar i Artikel 14 nr 2/2023, som har 5 artiklar om repressionens Belarus skrivna av mig. Tidskriften ges ut av FARR, Flyktinggruppernas riksråd.
I stort sett omöjligt i Sverige för asylsökande från Belarus att bevisa att de har skyddsskäl
Vårvinterm 2023 intervjuade jag en handfull belarusier i Sverige, som sökte asyl. Alla hade fått avslag hos Migrationsverket och väntade på, eller hade fått svar på överklagan till migrationsdomstol. Migrationsverket – och domstolarna – ansåg inte att de hade skyddsskäl och att deras bevis har begränsat värde. “Ringa värde” möter många, många asylsökande i sina avslagsbeslut, oavsett ursprungsland. Det kan gälla alla möjliga slag av dokument – för belarusier ofta dokument från myndigheter, fotografier, filmade videos och så vidare. Eller det finns ingenting som dokumenterar vad de berättar, bara deras ord. Som muntliga hot från t ex säkerhetspolisen. Migrationsverket kräver bevis på att det är farligt att återvända, bevis t ex på att personen är efterlyst av polisen. Vilket inte går att få fram eftersom repressionens polis inte arbetar på det viset. Men dessutom verkar dokument från myndigheter i Belarus ha svagt bevisvärde. Underförstått att landet är korrumperat och falska dokument går att få fram.
Men hur bevisar man att man har blivit hotad av landets KGB, att KGB vill att man ska spionera på arbetskamrater och vänner, att när man har sagt nej har man sedan blivit svårt misshandlad och hotad med att nästa gång blir det värre? Dokument från sjukhusbesök kan lika väl gälla misshandel av kriminella gäng, som Migrationsverket så ofta har brukat kommentera när det gäller asylsökande. Att vara administratör för en Telegramchat, som drivs av en stödorganisation för flyktingar och som har förklarats extremistisk av regimen, är ett annat exempel som inte ges tyngd i asylprocessen. Att människorättsorganisationen Vjasnas webbsida www.spring96.org har informerat om många politiska fångar dömda för just detta, verkar inte spela roll. En rapporten från FN:s Högkommissarie tar upp det stora antalet medier som har förklarats extremistiska och tusentals åtal relaterade till “extremism”.
Asylsökande i Sverige från Belarus möts också av välkända brister i asylprocessen. Som förnedringen i att handläggare tror att asylsökande kommer till Sverige för att utnyttja den svenska välfärden. Eller brister i tolkningen. De flesta belarusier verkar få rysktalande tolkar, men även om de flesta kan tala ryska finns de som medvetet bestämt sig för att aldrig mer tala ryska och att belarusiska är deras språk. Sedan finns också tolkar okunniga om adekvata begrepp, som tvingas söka på Google, som varit dåligt förberedda när asylintervjun har delats upp på flera tillfällen.
Sökande kan ha blivit dåligt vägledd av advokaten, som kan ha gett råd om vad som är och inte är adekvat att ta upp, vad Migrationsverket inte är intresserad av att höra. Konsekvensen kan bli att när personen vill komplettera sin asylansökan ses det som upptrappning. Jag tänker på en person, som bland annat arbetat för en presidentkandidat i opposition och utsatts för hot och övergrepp av regimen, vilket advokaten sett som mindre viktigt att nämna jämfört med mycket annat. Presidentkandidaten erbjöd sig att resa till Sverige och vittna i domstolen. Men domstolen beviljade aldrig muntlig framställan. Det blev avslag igen. Ärendet har överklagats till internationell domstol.
Alla som är emot presidenten kan drabbas av regimens våld
I Migrationsverkets och migrationsdomstolars ögon är det oppositionella belaruser med särskilt framträdande roller, som grips och döms till fängelse. Verket verkar inte vara medveten om att så många vanliga människor grips och döms och inte heller förstå oförutsägbarheten i hur repressionen drabbar. Så asylansökningar avslås bland annat med skäl att även om den sökande varit eller är aktivist har hen inte haft någon särskilt framträdande roll och det var många år sedan hen greps i demonstrationer. Det gäller också de som har deltagit i diasporans regerings- och presidentfientliga opposition i Sverige. Och i och för sig, de som döms till fängelse i 15-20 år är ofta mer framträdande personer.
Men de som grips och sätts i förvar och sedan döms i Belarus är oftare vanliga människor med yrken som lärare, metallarbetare, IT-arbetare, kulturarbetare, läkare, chaufför, ingenjör, tandtekniker och så vidare. Oftast har de inte varit mer aktiva än att de protesterade och demonstrerarede fredligt 2020 mot det riggade valresultatet och har visat vad de tycker på sociala medier. En del har deltagit i strejker på arbetsplatser. Oftast döms de till 1 1/2 , 2, 3, 4 års fängelse. Men de fängslas och döms alltså, och det ska de uppenbarligen enligt Migrationsverket finna sig i. Många döms till mycket längre straff. Till exempel om de har varit involverade i att administrera förbjudna chattkanaler, arbetat med någon av civilsamhällets många förbjudna organisationer, förmedlat oppositionell kultur, verkat för att fler människor ska lära sig och kunna läsa belarusiska, försvarat politiska fångar, samverkat med Belarus exilregering, och så vidare.
För att hitta människor använder polisen namn- och adresslistor från när människor greps under protesterna 2020 och så arbetar de vidare i datorer med hjälp av bland annat tidningsbilder och igenkänningsprogram. De letar, söker och hittar. Väl gripna, det kan vara genom razzior i bostadsområden och hemmen, ökar åtalspunkterna efter vad poliserna hittar i deras telefoner och datorer. Vad de har läst och kommenterat på sociala medier och förbjudna sajter, eller vad de har textat till vänner blir mums för polisen.
Men belarusier som söker asyl i Sverige har mycket svårt att bevisa att den allmänna repressionen är så utbredd och skulle riktas mot dem om de återvänder.
Efter gripanden åtalas och döms de enligt åtalspunkter som dessa: att ha organiserat och förberett aktiviteter som innebär omfattande skada på allmän ordning, eller ha deltagit i det, ha tränat personer att delta i aktiviteter som allvarligt skadar allmän ordning, ha deltagit i eller initierat aktiviteter som skadar (eller hotar) rikets säkerhet, ibland att ha finansierat sådana aktiviteter, ha initierat hat och illvilja, ha använt våld alternativ hot mot polisen när denne utför sin vanliga plikt (alternativ våld mot tjänsteman när denne utför sin vanliga plikt), ha förolämpat presidenten, förolämpat en myndighetsperson, uppmanat till aktioner som skadar republiken, för att driva en Telegramchat, för att ha skapat eller medverkat i en extremistisk grupp, och i den stilen. Allt är åtalbara punkter i brottsbalken.
De flesta som grips och döms är högst vanliga människor, som på olika sätt har yttrat sitt missnöje med presidenten. Ofta har de bara kastat ut sig något på sociala media, och polisen har upptäckt det i en razzia.
Bland mer framträdande gripna finns presidentkandidater som Svjatlana Tsichanouskajas man, som är dömd till 18 års fängelse, en annan presidentkandidat dömd till 21 år, en tredje till 14 år. Eller ta Maria Kalesnikava, åtalad och dömd för att ha skadat republikens säkerhet, för att försöka ta makten med icke konstitutionella metoder och för att ha skapat alternativt deltagit i en extremistisk organisation. Hon dömdes till 11 års fängelse i januari 2022. Författaren Svante Weyler skrev om henne i Dagens Nyheter nyligen (1.9.2023). Hon är placerad i sträng regim och får inte ha kontakt med sin familj, som inte vet någonting om henne. Ingen advokat vågar åta sig hennes försvar. (Bland advokater generellt har många gripits för att de har försvarat personer som är åtalade av politiska skäl, och nu är de också politiska fångar). Maria Kalesnikava var en av tre samarbetande kvinnor som utmanade presidenten. De andra två lever i exil, en av dessa är Svjatlana Tsichanouskaja.
På pressfrihetens dag den 3 maj 2023 meddelade Belarus oberoende, numera förbjudna journalistförbund, att 33 mediearbetare för närvarande var fängslade. Oberoende medier är stängda och förbjudna, en del är verksamma på internet från grannländer.
Antalet politiska fångar har ökat under repressionens tre år. En del fångar som greps och dömdes 2020 och 2021 och fick förhållandevis korta straff på drygt 1-2 år har släppts. Men nya tillkommer. Totalsiffran ökar stadigt, 1.517 personer nu i september 2023 mot 1.490 i början av maj, 1.400 i mars och 1.100 i april 2022.
Svjatlana Tsichanouskaja råder befolkningen att vara försiktig och avvakta.
Läs gärna på människorättscentret Vjasnas webbsida www.spring96.org.
Stöd Belarus´ politiska fångar.
Läs mer om Belarus och fångarna i Artikel 14 nr 2/2023. Tidningen ges ut av FARR, Flyktinggruppernas riksråd, www.farr.se. Artikel 14s webbadress är www.artikel14.se
not
1. United Nation General Assembly, Human Rights Council: Annual Report of the United Nations High Commissioner for Human Rights: ”Situation of human rights in Belarus in the run-up to the 2020 presidential election and in its aftermath”. 27 February-31 March 2023.
Den 11 juli 2023 dog konstnären och regimkritikern Ales Pushkin som ännu ett offer för Lukasjenkadiktaturen i Belarus
I Bobr 2015. Foto Annette Rosengren
Ales Pushkin avled efter några timmars intensivvård i fängelsets sjukvårdsenhet, under oklara omständigheter, meddelade hans fru på förmiddagen på facebook. Pushkin skulle ha fyllt 58 år tre veckor senare.
Ales Pushkin var politisk fånge dömd till 6 års fängelse under sträng regim. Förutom att han var en känd regimkritiker och konstnär var han performanceartist, kyrkomålningsrestauratör och familjefar. Han hade ställt ut internationellt, bland annat i Sverige.
I Artikel 14 nr 2/2023, som har fokus på Belarus och regimförtrycket med 5 artiklar skrivna av mig, handlar en av artiklarna om Ales Pushkin. Tidskriften, som ges ut av FARR, Flyktingrruppernas riksråd, kom ut dagarna innan han dödades. Omständigheterna kring hans död är fortfarande oklara men det är troligt att anledningen var misshandel/tortyr i fängelset. Som fånge var Ales oppositionell och vägrade till exempel tala annat än belarusiska medan ryska var påbjudet i fängelset.
Politiska fångar har funnits länge i Belarus, men de har ökat mycket efter det riggade presidentvalet 2020. Belarusregimens president Lukasjenka har varit vid makten sedan 1994. Han väljs i allmänna val och har inför olika val röjt undan oppositionens presidentkandidater genom att bland annat gripa och misshandla och fängsla dem. Artikel 14s Belarusartiklar tar upp detta mycket mer utförligt än vad jag kommer göra här. Lukasjenka hade länge stöd hos en stor del av befolkningen men vid senaste valet 2020 var oppositionen samlad, och att dess huvudkandidat hade stort folkligt stöd hade visat sig på olika sett. Hon, Svjatlana Tsichanouskaja, som nu lever i exil med sina barn, hade vunnit valet om inte valresultatet manipulerats.
Så Lukasjenka är fortfarnade president. Protesterna var omfattande efter det presenterade valresultatet med stora gatuprotester och strejker. Tiotusentals människor greps på gatorna, misshandlades av polisen och registerades och dessa register använder sedan polisen för att gripa mäniskor i deras hem och på deras arbetsplatser.
Fängslandet fortsätter fortfarande nu tre år efter valet. För att hitta åtalspunkter används bland annat meddelanden belarusier har i sina telefoner. Vanliga åtalspunkt är “förolämpat presidenten”, “förolämpat statlig tjänsteman”, “hindrat statliga tjänstemän i deras arbetsutövning”, “uppmaning till uppvigling”, “försök till landsförräderi” och så vidare. Människorättsorganisationen Vjasnas webbsida www.spring96.org uppger att för närvarande mer än 1 500 politiskt dömda i landets fängelser. Presidentens hämnd på folket, som inte vill ha honom, har inte minskat under åren, utan ökat. I april 2022 var antalet politiska fångar 1 100, nu är de alltså ännu fler.
De dömda är vanliga människor med alla möjliga yrken och i varierande ålder såväl som politiker, politikers medhjälpare, journalister, bloggare, andra mediearbetare, människorättsförsvarare, fackliga företrädare och andra som på olika sätt sticker ut med sin kritik av regimen. De flesta dömda är “vanliga belarusier” som har uttryckt sitt missnöje med valresultatet genom att demonstrera, strejka, lajkat inlägg på sociala medier och att själva ha skrivit vad de tycker, skapat chattgrupper med vänner, och liknande. Sådant som polisen hittar när telefoner tas i beslags.
Ales Pushkin var regimkritiker sedan ungdomen. Han blev välkänd som konstnär och performanceartist och ihärdig gycklare av bland annat president Lukasjenka. Sina konstinstallationer och gatuframträdanden genomförde han på olika håll i Belarus. Han var också djupt förankrad i belarusisk folkkultur, historia och i belarusiska språket. Hans sexåriga fängelsestraff i strikt regim var rent politiskt. Strax efter arresteringen 2021 avskedades han från Belarusiska statens restaureringsföretag. Han hade sina främsta inkomster från restaurering av kyrkomålningar och var också vad jag förstår hängiven i sin gudstro.
2015 i mars var jag med på ett besök hos honom i hemmet i byn Bobr.
Bobr ligger i östra Belarus inte så långt från staden Krupki. Jag var där tillsammans med några belarusiska sakprosaförfattare och lokala kulturhistoriker. En av lokalhistorikerna var egentligen lärare men hade avskedats när han varit medhjälpare till en oppositionskandidat vid presidentvalet 2001.
Jag har kvar anteckningar och foton från det besöket. Ales var tydligt glad över vårt besök, uppklädd med slips och väst och gyllenbrun manchesterkavaj och matchande byxor. Han pratade endast på belarusiska och jag fick en del översatt till engelska men höll mig mest i bakgrunden. När vi var där förstod jag aldrig de politiska dimensionerna av hans verksamhet och hur känd han är i Belarus.
Han bjöd oss på lunch, visade och kommenterade arbeten i ateljén, berättade om pågående uppdrag med kyrkomålningsrestaureringar och berättade om barnen. Innan vi åt stod vi upp med knäppta händer och han läste en bön med ögonen fästa på en krusifixmålning på väggen intill köksbordet. Han var östeuropeisk ortodox troende.
Bobr där han och familjen bodde var hans födelseby. Hit flyttade han tillbaka från Vitebsk drygt 15 år tidigare. Där hade han drivit ett konstgalleri några år men tvingats stänga. Hans fru ooch han, de var ganska nygifta då, köpte hus och mark här, och var nu självförsörjande på potatis, kål, tomater och andra grönsaker. Hans fru är lärare. Deras två barn var de enda som läste belarusiska i skolan. Ales fick strida med skolan för att barnen skulle läsa belarusiska och hänvisade till att den rätten finns inskriven i konstitutionen, och vann striden. Han var stolt över sina barn och berättade för oss att de var duktiga i skolan och hade fått diplom. Dottern var hemma när vi var där, en tös på kanske tio år. Han hade två äldre döttrar och var på väg att bli morfar. Som jag förstod var han väldigt glad och stolt över sina barn – en barnkär människa.
Familjens hus var som de flesta andra äldre hus utmed bygatan, ganska litet, trångt och ombonat. Utanför hängde den belarusiska flaggan med tre fält i vitt, rött och vitt. Lukasjenka hade då återinfört sovjettidens flagga i rött och grönt. I träden hängde en färgprakt av fågelholkar, som han kommenterade med att livet är kärlek och många barn, och i fågelholkar bygger fåglar bo och får många fågelungar, “det är livet”. På andra sidan vägen hängde en av hans målningar på en gammal lada.
Vi satt i köket, som var ljust och glatt och värmdes med vedspis. Jag såg tvättmaskin, elektrisk vattenkokare och i ett rum innanför köket bokhyllor med många böcker, en dator och en teve. Jag uppfattade honom som en varm och social, vänlig, intelligent och ovanlig människa som skrattade åt att några bybor hade föreslagit att barnen skulle tas ifrån honom för att han påverkar dem fel. Jag anade att det kanske fanns ett reellt hot.
Åtta år senare, vårvintern 2023, skriver jag på måfå in hans namn i människorättsorganisationen Vjasnas sökrad för politiska fångar.
Och hittar honom. Senare söker jag vidare. Engelska Wikipedia har en lång artikel och beskriver honom som konsekvent och provokativt utövande sin kamp för belarusisk självständighet och demokrati. Under perestrojkaåren i slutet på 1980-talet var han drygt 20 år. Tiden inbjöd till att hävda belarusiernas rätt till sitt språk, sin historia och kultur – en nationell kamp som drivits på 1800-talet och de första årtiondena på 1900-talet.
Wikipedia berättar att han var med och organiserade en första cirkel i vad som skulle bli partiet Belarus folkfront. Och vidare: han utbildade sig vid statens institut för teater och konst, hade fokus på monumental och dekorativ konst, deltog tidigt i nationella manifestationer, lärde sig mer och mer om Belarus folkliga historia, provocerade, arresterades och straffades fler gånger med förbud av olika slag, hade sitt galleri i Vitebsk några år, och mottog 1999 mänskliga rättighetspriset i kategorin ”Mod i konst”. Han blev en skicklig kyrkomålningsrestauratör och retade ibland kända politiker med att göra figurerna porträttlika. Riktigt provokativ blev en väggmålning där en av syndarna fick president Lukasjenkas ansikte. Den delen av målningen togs bort senare på order av höga kyrkliga dignitärer. I mars 2021 åtalades han för en målning/en tavla i en utställning i ett oberonde kulturcenter i Hrodna, Belarus, som den belarusiske åklagaren ansåg vara rehabilitering av nazismen. Ales var då i Kiev på besök och varnades för att återvända hem men vägrade att tvingas bort från Belarus. På kvällen samma dag han kommit hem gjorde polisen husrannsakning. Strax efteråt arresterades han. Utställningskommissarien i Hrodna anhölls också och åtalades och det oberoende centret stängdes.
Vjasna, Belarusiska Helsingfors kommittén, Belarusiska journalistförbundet och flera andra organisationer förklarade Ales Pushkin vara politisk fånge. Han hade en gudmor i Camilla Hansén, svensk riksdagsledamot från Miljöpartiet.
Efter ett år i förvar dömdes han i mars 2022 till 5 års fängelse med placering i högsäkerhetsfängelse. Enligt domen hade han misskrediterat statliga symboler, initierat till hat och illvilja och genomfört aktioner tillsammans med andra i syfte att rehabilitera och rättfärdiga nazister. Domen förlängdes med ett år eftersom han inte lät sig kuvas. En tid var han i psykiatriskt sjukhus, vilket var ett utbrett sätt i Sovjetsamhället att droga ner och tysta dissidenter.
En av familjens vänner, forskaren Janak Kouzel, verksam vid ett universitet i Tyskland, har känt och följt Ales Pushkin i många år och har gett sig själv projektet att följa Ales och hans liv i Bobr fotografiskt. I Janak Kouzels arkiv finns fotografier där Ales och hans vänner förbereder och firar högtider knutna till belarusisk folktradition och objekt knutna till viktiga år i hans liv när han lärde sig mycket om Belarus, som den legendariska tidningen Nasja Niwa, grundad av frihetssymbolen Janka Kupala. Här finns också foton av Ales konst och studio och av hans årliga konstinstallationer mitt i byn den 25 mars till åminnelse av när Belarus demokratiska republik utropades 1918. Självständigheten varade bara knappt ett år, och regeringen flydde och bildade en exilregering. I Kouzels arkiv finns också fotografier från ett underbart vackert vinter- och sommarlandskap kring floden nära Bobr. Tyvärr tog redaktionen inte med dessa fotografier i Artikel 14 nr 2/2023.
Texten är i stort den text som finns i Artikel 14 nr 2/2023.
Det är så sorgligt att EU går mot allt fler murar, stängsel, övervakning, kameror etc mot omvärlden.
Murar. Hur de än ser ut så ska människor i gemen inte hållas bakom murar och stängsel. Foto A Rosengren.
Alltfler EU-länders regeringar trycker på om mer stängsel och murar runt unionen och mer tillbakaskickande. Men människor är inte monster, människor är lika i värde och vi har rättigheter.
2014 hade EU 300 km stängsel och murar utmed yttre gräns. 2022 hade de vuxit till 2000 km räknat från Spanien och Grekland till Polen och Lettland. Läser jag i grekiska dagstidningen Ekathimerini, skickad i länk till mig.
Och regeringarnas ministrar träffas och vill ha mer.
Mycket mer av EUs pengar ska läggas på att bygga murar och stängsel mot irreguljära migranter! Så säger de. Jag saknar den respekt och kärlek för människan, oavsett etnicitet, religion, genus etc, som ryms i formuleringar om de mänskliga rättigheterna som en stor del av världens länder har samlat sig bakom.
Var och en har rätt till liv.
Läs rättighesförklaringar och -konventioner.
Läs FNs allmänna förklaring (deklaration) om de mänskliga rättigheterna, antagen av FNs generalförsamling 1948 under närvaro av ett stort antal länder, bl a Sverige och Grekland.
Ur artikel 1 i förklaringen: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Artikel 2. Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiskt eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. …. med mera. 3. Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. 4. Ingen för hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna. 5. Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 6. Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening. 7. Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.
Lite längre ner står om rätten till familj, rätten att söka asyl, rätten till tankefrihet, samvetsfrihet, religionsfrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet och mycket mer.
Europa och delar av världen har ett antal överenskommelser som säger att människor har rättigheter. De formulerades utifrån erfarenheterna av världskrigen, särskilt det andra. Europa hade 60 miljoner flyktingar efter andra världskriget, lika många som hela världen har nu, och som är den högsta på sjuttio år. Fortfarande i världen har inte alla länder skrivit under FNs förklaring, men EUs medlemsländer och EES länderna har gjort det sedan länge.
1951 följde FNs flyktingkonvention (Genèvekonventionen) som i ett och samma dokument erkänner flyktingars rättigheter, rättigheter som delvis fanns från tidigare men inte samlade i ett dokument. Flyktingkonventionen innehåller artiklar med bl a definition av vem som ska räknas som flykting, om rätten att söka asyl och förbudet mot refoulement.
Människors rättigheter kommer igen i Europakonventionen 1950 och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som kom lite senare. Mycket återkommer med exakt samma ord, ibland lite annan formulering, ibland med förtydliganden och tillägg. Rätten till liv, förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling, rätten till integritet, respekt för privatlivet och familjelivet, skydd för personuppgifter, att ingå äktenskap, rätten till tankefrihet, samvetsfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet etc inklusive mötes- och föreningsfrihet, rätten att röra sig fritt. Och så vidare. Och som det står i EU-stadgan rätt till asyl (och med hänvisning till utförligheten i FNs flyktingförklaring om vem som ska ha den rätten) och förbud mot kollektiva utvisningar och refoulement.
Att mänskliga rättigheter fanns nedtecknade även före 1948 skriver filosofen och författaren Hannah Arendt om i essän Rätten till rättigheter, publicerad 1949 efter att FNs generalförsamling röstat igenom FN-förklaringen. Hon resonerar kring begreppet och drar trådar tillbaka till antiken och naturligtvis till Förenta staternas självständighetsdeklaration 1776 och franska revolutionen 1789 med sin deklaration om människornas och medborgarnas rättigheter. Hannah Arendt var judisk flykting från Tyskland – levde flera år i Frankrike, kom sedan till USA och blev snart amerikansk medborgare – och lyfte i artikeln särskilt fram de fördrivna och de statslösa. De som inget land har och ingen nation som ska värna om deras rättigheter. Hon saknade artikeln om människans rätt att tillhöra en politisk gemenskap, till medborgarskap.
Den artikeln finns fortfarande inte, och många, många statslösa förblir statslösa trots FNs försök att ändra på det.
Så ropas det om murar och stängsel när EU-ländernas ministrar träffas
Vid EUs ministermöte i Bryssel 9-10 februari 2023 samlades EUs ledare (statsministrar och ministrar av olika slag) kring rädslan för att fler och fler irreguljära migranter ska komma in i EU. Då hade redan kommissionären Ylva Johansson i veckan innan gått ut och sagt att EU har en stor ökning av irreguljär migration och mycket lite återvändande. Återvändande är ju EUs stora projekt på migrationsområdet nu, de som inte har rätt att stanna i EU ska tillbaka till hemlandet.
Omkring 40 procent har skyddsskäl och får stanna, de andra ska tillbaka, återkommer Ylva J till nu som en automatisk taldocka. 40 procent syftar på genomsnitten av EU-ländernas beslut i första instans av asylprocessen och negligerar följande processer när många har kunnat få fram starkare bevis på sina skyddsskäl och fått rätt att stanna. Asylprocedurer är många gånger oerhört komplicerade, och ett nej är inte alls alltid ett nej, som kommissionären och andra beslutsfattare påstår. Fara och utsatthet går inte alltid att bevisa, och myndigheters kunskaper om ett land är långt ifrån alltid riktig. När människor stannar kvar som papperslösa är det för att de vill leva, de vet på ett ungefär vad som kommer hända om de återvänder även om första tiden kan gå bra, eller de har medborgarskap i ett land som inte tar emot dem.
Österrike, Nederländerna, Belgien, Irland och Danmark uttryckte stor oro i Bryssel 9-10 februari för de många irreguljärt inresta, ”inte så många sedan 2016”. Frontex hade kommit med siffror om 330 000 irreguljärt anlända 2022 och att många nu kom via västra Balkan. I bakhuvudet hos många låg flyktingströmmen in i EU 2015-16 när drygt en miljon människor sökte skydd och kriget i Syrien pågick intensivt. En union med 450 millioner människor klarade inte av att fördela en miljon flyktingar mellan sig.
Stängda inre unionsgränser, samarbetsavtal med Turkiet och andra omständigheter bidrog till att minska den irreguljära migrationen. Tills den ökade igen under 2022 när restriktionerna under covidpandemin hade släppt. Men Frontex´siffror är osäkra om vad som har räknats, enligt ECRE (European Council on Refugees and Exiles) weekly bulletin 17 februari 2023. EU-ledare vill försvara unionens yttre gränser med murar, stängsel, kamerabevakning, belysning, drönare och så vidare. Länderna längre in i unionen tänker att migranterna kommer resa vidare in i unionen. Till att stänga ute fysiskt med murar behövs pengar, mycket pengar. Pengarna finns inte i budget och murar är dyrt och ineffektivt, hade kommissionären Ylva Johansson svarat tidigare.
8 statschefer – Grekland, Österrike, Malta, Danmark, Estland, Lettland, Litauen och Danmark – hade gått samman i ett brev till kommissionens ordförande om det nödvändiga i ett starkt försvar av EUs yttre gränser med murar, stängsel, övervakning och teknisk utrustning och att kommissionen nu satsar ordentligt med pengar på detta. Samt agerar för att länder utanför EU tar tillbaka/tar emot sina medborgare som inte får stanna i EU. Man kan kalla det senare en förstärkning av kommissionären Ylva Johanssons upprepningar om att människor utan asylskäl och utan uppehållstillstånd ska tillbaka till sina hemländer. (Se bl a ECRE Weekly Bulletin 2023-02-17 om detta, www.ecre.org.)
I Bryssel deltog också sansade diplomater och företrädare för hjälporganisationer som Caritas.
”Vi behöver pengar, oavsett om ni kallar det stängsel eller infrastruktur vid gränserna”, ropade en av ministrarna på mötet i Bryssel. ”Bulgarien behöver hjälp till gränsövervakning mot Turkiet, personal, teknisk utrustning, och stängsel är bara bra med effektiv övervakning.” Den ene efter den andre instämde i att mer murar behövs. (Ur Ekathimerini 2023-02-10)
Andra var emot. ”Nu är det stängsel mellan Bulgarien och Turkiet. Men det kommer inte räcka. Det blir nya stängsel och murar. Är det så vi vill ha det, en fästning Europa. Europa återförenades efter uppdelningen från Andra Världskriget och vi skapade en zon på 27 länder där resenärer kan ta sig utan att checkas. Ska vi inte ha det så.”
Återigen andra föreslog visumhinder och minskat bistånd till länder som inte samarbetar kring återvändande, och till ökat stöd för att bekämpa fattigdom och terrorism i Afrika. En klok diplomat sa att människor flyttar därför att i deras länder finns inte fred och stabilitet och de har ingen framtid där.
Den skrivna sammanfattningen av EU-rådets möte var i linje med de åtta statschefernas brev – starkare gränsförsvar måste till och med finansiering från EU-kommissionen samt morötter och piskor för att få migranternas och flyktingarnas hemländer att ta tillbaka sina medborgare – givet att de som har skyddsskäl får stanna. (ECRE Weekly Bulletin 2023-02-17)
Tidigare var det mest Grekland som talade om att försvara unionens yttre gräns med murar, och utmed delar av unionens landgräns mot Turkiet i norr byggde Grekland hög mur med bevakning redan för nästan tio år sedan. Men nu är många länder med på banan.
Så två veckor efter mötet i Bryssel följde ännu en konferens, kallad den andra Europeiska konferensen om försvaret av unionens gränser. Den hölls i Aten 23-24 februari och var arrangerad av Grekland, Österrike, Litauen och Polen. Deltagarna var som tidigare ministrar från EUs medlemsstater och EEC-länder, ledamöter av EU-kommissionen och ledare för EU-myndigheter som Frontex och Europol. Diskussionerna rörde nuvarande och framtida utmaningar i relation till EUs gränser, inklusive återvändande. Öppningsanförande enligt pressmeddelandet: Greklands minister för migration och asyl Notis Mitarakis och EU-kommissionens vice president tillika kommissionär med inriktning på Vår europeiska livsstil Margaritis Schinas – grek liksom Mitarakis, och båda tillhörande ultrahögerpartiet Ny demokrati.
Satsa EU-pengar på att människor inte ska behöva fly och förbättra för dem som ändå tvingas fly
Jag tror generellt inte att EUs regeringar officiellt skulle säga att de är emot förklaringarna och stadgorna om de mänskliga rättigheterna. Men kanske inofficiellt, och i handling går länder emot. Som att det egentligen inte är så noga med överenskommelser och respekt för Den Andre.
Att så många människor år efter år får dö på Medelhavet är att gå emot artikel 1 om rätten till liv. Att kriminalisera frivilligorganisationers och enskildas räddningsinsatser är att förneka irreguljära migranters rätt till liv. Att inte skapa säkra vägar till Europa för människor som flyr och vill söka asyl utan hänvisa dem till irreguljära livsfarliga resor bryter mot rätten till liv och rätten att söka asyl. Samma sak med pushbacks och med Italiens nya lag om förbud att rädda människor i sjönöd om båten redan har räddade ombord, det är helt i strid mot internationell rätt. Att använda mer och mer pengar till att bygga stängsel och murar utmed unionens yttre gränser, EU-medborgarnas skattepengar, våra pengar, är slöseri. Människor som flyr hittar ändå vägar, och de blir farligare och farligare. Pengar till murar och bevakning kan i stället användas för att minska omständigheter som gör att människor flyr och att göra det bättre för människor som ändå tvingas fly.
Litteratur
Arendt, Hannah: Rätten till rättigheter. I Arendt, Hanna: Rätten till rättigheter. Politiska texter i urval och med inledning av Anders Burman. Hägersten: Tankekraft förlag, 2017, s.84-97.
Kommer de inspireras av EU-finansierade modellen Closed Controlled Access Centers, som är vad som finns i Grekland?
Closed controlled camps i Grekland, ur Infomigrants 2022 och 2023.
Häromdagen blev jag påmind om den grekiska normen med låsta, kontrollerade förläggningar för asylsökande. Det var i HIAS´och RSAs tjugosidiga skrivelse till Europeiska Ombudsmannen, publicerad på RSAs webbsida i januari 2023, The role of the European Commission in the implementation of the EU asylum acquis on the Greek islands. (Se i not om HIAS och RSA.)
I skrivelsen ingår uppgifter om rättighetskränkande förhållanden i de fem grekiska registrerings- och mottagningsförläggningarna för asylsökande på öarna i Egeiska havet. Tre sådana finns också på fastlandet. Förläggningarna är intressanta för oss svenskar nu när regeringen och sverigedemokraterna driver att alla asylsökande ska bo i transitcenter under hela asylprocessen. Visst, Sverige och Grekland är olika länder, med olika ekonomiska förutsättningar och med lite olika sätt att ta emot människor som söker asyl.
Men idag har vi en regeringspolitik kring asyl, migration och integration som liknar varandra och som är präglad av xenofobisk och rättighets kränkande retorik och politik. Och naturligtvis söker sig människor med liknande intressen till varandra när tillfälle ges. EU erbjuder många sådana tillfällen för politiker. Stora delar av EU är för närvarande paniskt rädda för att människor från länder i söder och sydost ska ta sig in i EU irreguljärt och söka skydd. Obs, detta gäller än så länge inte ukrainare på flykt. Ett omfattande mantra inom EU-politiken nu är att unionens gränser måste skyddas med effektivare bevakning av typ murar, en retorik om att majoriteten som kommer irreguljärt har inte skyddsbehov och att de ska skickas tillbaka. Helst ska de inte komma hit och inte vilja komma hit.
Svenska transitcentra kan bli ett led i syftet att avskräcka. Och vi bör vara observanta på hur de utformas. Artikeln innehåller en hel del om de grekiska förläggningarna och EUs delaktighet.
EBO ska bort och alla asylsökande ska bo i transitcentra
EBO – eget boende – kommer alltså tas bort utan att vi ens haft en utredning om varför människor väljer eget boende framför förläggningsboende. Redan gamla regeringen ville ta bort EBO och menade att eget boende bidrar till utanförskap. En utredning tillsattes med uppdrag att föreslå avskräckande sanktioner för dem som valde eget boende men hade inte uppdraget att ta reda på varför människor väljer eget boende. Utredningen (egentligen tilläggsdirektiv till en annan utredning om inledande asylboende) presenterade sitt förslag sent i höstas, och landade bland annat i att eget boende ska inte ge rätt till arbetstillstånd eller asylbidrag. Valfriheten föreslogs finnas kvar men utan möjlighet att försörja sig. Nu aviserar regeringen att alla asylsökande ska bo i transitcenter, punkt slut och ingen valfrihet. Ensamkommande minderåriga förmodligen undantagna.
Kan utformning av transitcentra inspireras av de grekiska EU-finansierade stängda, kontrollerade mottagningslägren? Jag vet inte, men det är väl inte otänkbart. Mallen finns och kan studeras i praktiken. Argument för att de ska vara stängda och inhägnade är att de ska skydda de boende för aggression utifrån. Passage styrs elektroniskt med ett digitalt kort där tillstånd för att passera är inprogrammerat. Inför planeringen avförläggningen på Lesvos inrättade EU-kommissionen 2020 en expertgrupp – Task Force Migrations Management, som fortfarande finns. Då var redan det på Samos byggt eller i stort sett färdigt.
Med den kunskap och erfarenhet om kontrollerade förläggningar som nu har samlats inom EU kan de naturligtvis spridas och bli förebildande när medlemsstaternas rädsla för irreguljär migration nu leder till det ena påkostade förslaget efter det andra – bl a ännu mera stängsel, murar, kameror, drönare och elektronisk bevakning utmed unionens yttre gränser. Argumentet om att majoriteten som kommer irreguljärt inte har asylskäl används av EU-kommissionen såväl som av regeringar. Men det bygger på besluten vid asylprocessernas första nivå, inte vad som händer efter överklagan i olika former – då är nämligen de som får stanna på sina skyddsskäl i majoritet (se Calm down, mate … i ECRE Weekly bulletin 3 February 2023 och senare).
Den svenska regeringens och Sverigedemokraternas Tidöavtal säger ingenting om hur transitcentra ska utformas men att asylsökande ska bo där under hela asylprocessen. Först ska saken utredas och författningsförslag ska tas fram. Utredas ska också för- och nackdelar med att de asylsökande själva bär en större del av kostnaderna för sitt boende. I Sverigedemokraternas skrift ”Lägst invandring i Europa”, som är förebild för migrations- och integrationsdelen av Tidöavtalet, står inte heller något om utformningen av transitcentra men att asylsökandes rörelse- och bosättningsfrihet så långt möjligt bör begränsas. Alltså även rörelsefriheten.
Någonstans, men var, hamrar det i mitt huvud att jag har läst orden ”elektronisk övervakning” i samband med transitcenter. Men jag hittar inte källan och kanske är det en mardröm som än så länge bara finns i huvudet.
I EUs direktiv står uttryckligen att asylsökande ska inte spärras in utan ha sin rörelsefrihet. Men Grekland gör grova övertramp på detta. Nu har äntligen EU-kommissionen inlett process mot Grekland för att landet kränker EU-rätten, som det antas, för bland annat detta, och vi lär se hur det går.
Vi måste vara observanta på hur svenska transitcentra utformas. Till det kommer migrationsministerns oroande debattartikel i Dagens Nyheter häromdagen med rubrik att EU-rätten får inte bli ett hinder för svensk migrationspolitik (DN 2023-02-09).
Till detta vill jag påminna om andra paragrafen i vår svenska regeringsform: Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den meningen bör varje politiker bära vid sitt hjärta, i synnerhet de som har utformat, godkänt och arbetar utifrån Tidöavtalet.
Därför mer om Grekland och framväxten av stängda, kontrollerade flyktingförläggningar
EU-Turkietavtalet 2016 innebar att asylsökande inte fick lämna öarna i Egeiska havet, dit irreguljära som behövde skydd kom. Mottagningslägren dominerades av att bestå av tält, hyddor, buskage, otillräckliga hygienutrymmen, och var humanitära katastrofer. Den stora branden i Moria på Lesvos 2020 minns vi nog alla. Numera, snart tre år efteråt, bor asylsökande på öarna i små containrar bakom stängsel krönta med rullad taggtråd, med kameraövervakning och elektronisk övervakning av de boendes ut- och ingång. Den som inte har den rätten inprogrammerad på kortet kommer inte ut eller in. Inprogrammeringen saknas för somliga för att Asylservice inte hinner med.
TILL SÅDANA ELEKTRONIKKONTROLLERADE SLUTNA FLYKTINGFÖRLÄGGNINGAR FÅR VI INTE KOMMA I SVERIGE.
De kallas Multi-Purpose Reception and Identification Centres (MPRIC) och officiellt även Closed Controlled Access Centers, och har alltså EU som finansiär till ritningar, projektering och byggen. På öarna i Egeiska havet finns nu i början av 2023 fem: på Lesvos, Chios, Samos, Leros och Kos. För dem som kommer på annat sätt, ofta irreguljärt över gränsen i norr, finns tre motsvarande läger på fastlandet: Fylakio, Malakasa och Diavata. I stort sett alla irreguljärt anlända kommer via Turkiet.
Zervou på Samos byggdes och öppnades först, och ligger isolerat långt från staden Vahti, där det gamla lägret låg på en sluttning alldeles ovanför staden. Den nya förläggningen är inhägnad med högt stängsel toppat med rullad taggtråd, och de boende bor i små containrar placerade på sand eller grus. Om det stängda, kontrollerade lägret på Samos har jag skrivit utförligt i flera tidigare bloggartiklar – främst de som postades 4 aug 2021 (Grekland i juli/augusti del 4 av 4) och 28 jan 2022 (Fortsatt obarmhärtighet mot flyktingar i Grekland).
På Lesvos planerades i nära samarbete med EUs Task force ett liknande i vildmarken långt från staden Mytilini. Det gamla Moria låg nära staden Mytilini, brann dramatisk och efter branden byggdes tältlägret Mavrovouri upp vid en blåsig havsvik nära staden, kallat Moria 2. Det blev snart inhägnat och kontrollerat och journalister fick inte komma in. Som jag har förstått finns förläggningen kvar här men att tälten har ersatts av mot små containrar av ungefär samma typ som på Samos och i andra ”closed controlled” läger. Inhägnandet har förstärkts, in- och utgångar kontrolleras elektroniskt med inprogrammerade kort om tillstånd att passera. Utomstående måste ha tillståndet inlagt på kortet för att komma in. Öarna Kos, Leros och Chios har också liknande MPRIC för asylsökande och closed controlled är normen. På Kos finns också ett förvar.
Totalt finns sju förvar i Grekland där utländska medborgare hålls inlåsta i väntan på att deporteras. Omkring 2 800 personer hölls inlåsta här i slutet av 2022, enligt uppgifter från Greek Council for Refugees.
Lägren/förläggningarna på fastlandet är av samma slag, som Malakasa närmast Aten. Jag skrev om Malakasa i min senaste bloggartikel från Grekland. Det ligger isolerat och med dyra resor för de boende, en biljett kostar i princip ett dygns asylbidrag.
Samtliga förläggningar är finansierade av EU.
ESTIA-boendet i lägenhet för särskilt sårbara var mycket bra
I Grekland har barnfamiljer, sjuka och funktionsnedsatta, alltså extra sårbara asylsökande, kunnat bo i hyreslägenheter runtom i landet genom ett UNHCR- och EU-finansierat projekt, ESTIA. Det har varit ett framgångsrikt projekt med integrationsambitioner och har uppskattats också av greker som har kunnat hyra ut till projektet och få inkomst av det. ESTIA har funnits över hela landet och även på öarna. Grekiska ultrahöger-regeringen tog över projektet härom året. Succesivt minskades antalet lägenheter och projektet upphörde med december 2022. Alla asylsökande bor inte i förläggningar men det är där man registrerar sig som asylsökande och det är där eller på gatan man har någonstans att bo utan att betala för sig.
En artikel i tyska Deutche Welle, återgiven i Info Migrant 8/2 2023, berättar om flickan Rana, som inte är hennes riktiga namn. Hon och hennes familj är från Afghanistan, sökte asyl i Grekland 2018, har fått flera avslag på sina ansökningar om asyl, har kunnat söka på nytt efter talibanernas intåg och hoppas nu få flyktingförklaring i Grekland. Pappan är hjärtsjuk, mamman har diabetes, de är tre barn i familjen och de har fått bo i en ESTIA-lägenhet.
I slutet av 2022 tvingades familjen med några dagars varsel flytta till en tom container i ett kontrollerat läger omgivet av höga stängsel av cementblock. Artikeln nämner inte lägrets namn men jag tror att det är Malakasa. Rana berättar för tidningen att deras container var tom och där fanns inte ens madrasser. De första nätterna sov de på bara golvet, sedan åkte de tillbaka till Aten och hämtade madrasser. Nu har de också så att de kan koka vatten och laga lite mat själva. Efter två månader i lägret har de ännu inte kommit upp på listan över dem som har rätt att bli serverad mat utan de får vad som kan plockas ihop när de andra har ätit. Barnen gick i skola tidigare men närmaste skola nu har förklarat att här finns inte plats. I stället har de hänvisats till en annan skola som ligger orimligt långt bort för att barnen ska gå där.
Artikeln ger den officiella förklaringen till att ESTIA har lagts ner: färre asylsökande med särskilda behov, många som bott i lägenheterna har fått uppehållstillstånd (och då får de inte bo där) och det finns plats t i förläggningarna. ESTIA har betalats med EU-medel och pengar finns avsatta för ännu flera år. Så projektet upphör inte för att pengarna är slut utan antagligen av politiska skäl. Och EU-reglerna är sådana att även om EU betalar har medlemsstaterna, i det här fallet grekiska staten, rätt att själva bestämma var asylsökande ska bo.
Här står också kort om HELIOS-projektet, som är för dem som har fått uppehållstillstånd. Jag har skrivit om HELIOS tidigare, att man själv måste hitta en lägenhet att hyra, om svårigheten att få kontrakt på en lägenhet, att man redan innan måste ha en adress för att bli antagen till HELIOS, att projektet visserligen syftar till integrering med språkundervisning, vägledning för arbetsmarknaden och så vidare, men att det bara gäller för ett år. En del flyttar tillbaka in i flyktingläger men har då varken rätt till mat eller dagersättning, andra blir boende på gatan eller de delar lägenhet med många andra. Så det är inte konstigt att de reser vidare till främst Tyskland. Enligt statistik från ministeriet för migration minskar antalet migranter boende i Grekland stadigt, sedan slutet av 2021 med 52 procent. Ännu mer har antalet asylsökande minskat.
Det beror inte på att människor på flykt i världen minskar. Men resvägar ändras med förutsättningar. De livsfarliga resorna på Medelhavet fortsätter ändå, liksom båthaverierna, drunkningarna och push backs. Medelhavet är ett grymt slukhål med döda, en enorm kyrkogård för drunknade, för kristna, muslimer, ateister och andra.
Det sägs att immigranterna behövs på den grekiska arbetsmarknaden. Det är mest inom turismens och jordbrukets säsongsarbete och de utnyttjas hårt. Många passar inte alls för den sortens arbete. Arbetsgivare och arbetare verkar generellt ha svårt att hitta varandra och för det finns nu projekt.
Mottagningsförläggningarnas utformning bryter mot EU-rätten
HIAS och RSA tar upp i sin skrivelse till den europeiske ombudsmannen att förläggningarna är inte utformade och inrättade i enlighet med vad som står i EUs direktiv om mottagande och om asylproceduren. De bryter mot EU-rätten utan att EU-kommissionen åtminstone officiellt har reagerat. Men det verkar som att kommissionen reagerar nu, om än oklart om processen som öppnas mot Grekland handlar om push backs eller inlåsningen i läger. I grekiska media säger regeringen som vanligt att de bara försvarar sitt land. Förläggningarna på öarna har hyllats av representanter från EU-länder.
I förläggningarna på öarna har grekiska staten infört gränsprocedurförfarandet i asylprocessen och snabbprocess i många, många fall, i strid mot Asylprocedursdirektivet, skriver HIAS och RSA. Asylservice (grekiska migrationsverket) bifogar nästan alltid summariska intervjuer till asylansökningarna samtidigt med att ansökningarna lämnas in. Hastigheten i processen gör att juristerna/advokaterna har svårt att hinna med och svårt att ge de sökande möjlighet till juridiskt stöd och representation under asylprocessen. Att grekiska regeringens beslut 2021 att Turkiet är ett säkert land att återvända till gör att mångas ansökan förklaras som omöjlig att göra. De ska tillbaka till Turkiet, som inte tar emot dem, de blir hängande i luften innan de kan söka igen efter ett år.
Det här är också något som HIAS och RSA tar upp i sin skrivelse till Europeiska ombudsmannen. RSA och Grekiska flyktingrådet (Greek Council for refugees) överklagade regeringsbeslutet om Turkiet till Greek Council of State, och bad statsdomstolen att upphäva beslutet. Grekiska statens domstol har i sin tur lyft ärendet till EU-domstolen, EUs Court of Justice. Med hänvisning till artikel 38 i Asylprocedurdirektivet frågar den grekiska statsdomstolen bland annat om en stat verkligen kan förklara ett land som säkert tredje land när det landet inte tar tillbaka asylsökande, som staten (Grekland) vill skicka tillbaka dit.
I skrivelsen till Europeiske Ombudsmannen skriver HIAS och RSA om hur förläggningarna bryter mot rättigheter inskrivna i EU-rätten. Rätten till skydd för privatlivet och datainsamling ignoreras genom digitala system som kan koppla ihop uppgifter om de asylsökandes behov, data om dem, deras ansökningar och status i asylprocessen, när de har passerat utgången till lägren och när de har kommit tillbaka. I systemet finns uppgifter om de boendes, de anställdas och personer från frivilligorganisationers ut- och ingångar samt data om dem och deras fingeravtryck. Till detta finns andra integrerade digitala system med kameror och ljudupptagningar för övervakning, det senaste ”Centaur” presenterades 2021. I december 2022 uttryckte FNs arbetsgrupp för användning av kommersiella och privata militär- och säkerhetsföretag oro för användningen av högteknologiska säkerhetssystem i MPRICs och andra läger.
Mer: Advokaternas svårigheter att träffa sina klienter i mottagningsförläggningarna när reglerna för att få komma in inte stämmer med vad som är praktiskt genomförbart. Ett möte kan bara ske efter att advokaten har bokat tid och angett personens namn. Som i ett fängelse – advokaten kan inte spontant stanna upp och lyssna och prata med någon annan person än den som det är avtalat möte med. Möjligen har dessa regler lättat nu.
De som bor i lägren har utsatts för absurda restriktioner i att kommunicera med omvärlden. När de har flyttat in i lägret på Kos har de uppmanats att förstöra sina mobilkameror. De har mötts av restriktioner i tillgången på internet, och från januari 2023 i lägret på Samos kommer tillgängligheten till kamerans WiFi bara finnas för personer med giltigt kort för asylsökande. Att få ett giltigt kort kan ta lång tid eftersom systemet är så överbelastad. Eller vad nu orsaken är.
Allt det här handlar ytterst om trakasseri.
På Kos och Chios hade nyanlända asylsökande inte tillgång till sina telefoner under hela tiden som de satt i covid-19-karantän.
Not
Om HIAS och RSA: HIAS etablerade sig i Grekland 2016 och är en världsomspännande organisation som från början hjälpte judiska flyktingar, etablerad 1902 som Hebrew Immigrant Aid Society, därav namnet. Numera hjälper HIAS alla typer av flyktingar, och har som underrubrik att den välkomnar främlingar och skyddar flyktingar. I Grekland är verksamheten lokaliserad till Athen och Lesvos. RSA står för Refugee Support Aegean, och jag har refererat till dem många gånger.
Frivilligorganisationen Solidarity now i övervåningen och stadens socialtjänst i bottenvåningen i byggnaden mitt emot Larissa stationen, i Aten. Foto oktober 2022. Samt Mohammad Mirzai från Afghan community, under samtal på café på Victoriatorget i Aten i april 2022. Han gav mig kontakten till Solidarity now. Foto Annette Rosengren.
I Grekland gick det snabbt att införa en rad försämringar för människor på flykt när det ultrakonservativa Ny Demokrati hade vunnit val och bildat regering 2019. Sverige har nu en regering med många likheter – och att försämra rättigheter och liv för människor på flykt kan gå snabbt. Det är inte omöjligt att politiska kontakter mellan våra länder finns och att Grekland visar vägen.
Först gällde det utlänningslagen, det kom förslag till ändringar och remisstiden var kort, sedan har följt olika regeringsbeslut. Frivilligorganisationer har samlats och protesterat.
I vår blir det förmodligen val igen i Grekland. Utgången är oviss. Många invånare på öarna i Egeiska havet är nöjda med regeringen eftersom flyktingströmmen har minskat. Metoderna att hålla flyktingar borta – bland annat att tvinga dem bort från grekiskt territorium – ifrågasätts bara av en del. Oppositionen har svårt att nå ut och det är allmänt känt att de flesta medier – den dominerande statliga televisionen ERT och tidningar – följer regeringen i ett ömsesidigt beroende. Regeringen utnyttjade covidrestriktionerna och gjorde media beroende av omfattande statliga stöd. Så har det sagts mig, och det talas om ett allt mer auktoritärt samhälle där oppositionen och en annan verklighet än den regeringen står för har svårt att nå ut.
Aten i början av november 2022. Jag besöker frivilligorganisationen Solidarity Now, bildad 2013, och som här i Aten drivs med stöd av staden.
Solidariy now ger stöd och hjälp till Atens särskilt utsatta invånare – flyktingar och migranter såväl som grekiska medborgare. Solidarity now finns också i Thessaloniki.
Med Valia Andrakakou, samordnaren, och Marina Karta, ledare för juristgruppen, talar jag om grekisk asylpolitik och konsekvenser av att ligga på miniminivå av vad EU anger i direktiven om den gemensamma asylpolitiken. Efter att Ny Demokrati bildat regering 2019 kom ny lag och nya bestämmelser snabbt på plats i Grekland och med en rad försämringar för människor på flykt. Ny Demokrati är ett ultrahögerparti. Jag har skrivit om det i tidigare artiklar här på bloggen.
Med den nya regeringen kom också attacker mot civilsamhället. Om just det talar vi inte men i december nås jag av ett protestbrev av en rad frivilligorganisationer under den gemensamma plattformen Asylkampanjen. Det handlar om den pågående häxjakten på enskilda och organisationer i Grekland som försvarar mänskliga rättigheter. Livräddare på Medelhavet anklagas och åtalas för förräderi mot den grekiska staten. Lokala aktivister åtalas och nu står Panagiotis Dimitris, en av grundarna av grekiska Helsingforskommittén och sedan årtionden känd för försvar av mänskliga rättigheter, åtalad. Mer om det i en annan artikel där ni kan läsa protestbrevet från Asylkampanjen tillsammans med uppgifter om att många, många flyktingar förklaras vara människosmugglare och döms till långa fängelsestraff på rättsvidriga grunder. Drygt 20 procent av fångarna i grekiska fängelser är dömda för människosmuggling. Se mer i en särskild bloggartikel publicerad för en stund sedan.
Hit till Solidarity now kommer asylsökande, människor som har fått skyddsförklaring och människor som av olika skäl är tillståndslösa och hänvisade till sig själva. Här hjälper ibland Mohammad Mirzay från Afghan community till att tolka, och det är han som förmedlat kontakten för mig. Mohammad kom till Grekland som ensamkommande minderårig för många år sedan och på hans grekiska id-kort är skrivet att han är varaktigt bosatt i Grekland enligt EUs direktiv om detta. Det ger honom rätt att resa och arbeta inom EU på samma villkor som medborgare i EUs medlemsstater. Men han har valt att stanna i Grekland och är väl integrerad. Jag skrev mer om honom i bloggartikeln efter Aten-resan i april 2022.
– Mohammad Mirzay har hjälpt oss mycket och är alltid vänlig. Han har arbetat som tolk och översättare och försöker alltid ställa upp, säger verksamhetssamordnaren Valia Andrakakou.
Solidarity now ligger mitt emot järnvägsstationen i Aten, den heter Larissa och är jämfört med i andra europeiska huvudstäder mycket liten. Härifrån åkte jag till Thessaloniki för några år sedan. Tvåvåningsbyggnaden där Solidarity now huserar i övervåningen är byggd i nyklassisk stil, liksom järnvägsstationen, och har tillhört militären. Soldaterna på väg med tåg till norra Grekland fick sina biljetter och andra dokument här. Bottenvåningen används nu av staden och stadens socialtjänst. En gång i månaden delar staden ut månadsransoner av mat till fattiga. För att få matransonen måste de vara registrerade som bosatta i Aten och ha ett särskilt kort som visar det. Många flyktingar och migranter kan inte få dessa paket med ris, pasta, konserver, matolja med mera av byråkratiska hinder.
– Men hungern är inte det stora problemet för människor på flykt, säger Valia. Det finns många organisationer och kyrkor i Aten som serverar lagad mat, som Caritas. Det är andra saker som är problem, som bristen på förläggningar.
Solidarity now är för dem som behöver hjälp av en jurist eller en socialarbetare, eller behöver hjälp att hitta arbete, fylla i en skattedeklaration eller för att lära sig grekiska. På hemsidan står att Solidarity now med sin sociala service vänder till den sköra delen av befolkningen och att kostnadsfri service erbjuds alla utan diskriminering. Solidarity now finns också i Thessaloniki.
En vänlig vakt i dörröppningen nere på gatan pekar på trappan upp när jag säger att jag ska till Solidarity now. Öppningen rakt in bakom honom leder till stadens socialtjänst.
Vid en bemannad disk i det stora, rymliga inträdesrummet en trappa upp säger man sitt ärende (det går bra med engelska), sätter sig att vänta på stolar som står utmed väggarna och blir så småningom upphämtad för att bli hjälpt. Jag har en avtalad tid till 10.00 och vi är bara en handfull personer i väntrummet.
Valia Andrakakou, samordnaren, och Marina Karta, ledare för juristgruppen, är i 30-35-årsåldern, trevliga, lättpratade, och kanske extra vänliga eftersom jag förklarar mitt besök bland annat med hänvisning till min styrelsepost i FARR, flyktinggruppernas riksråd. Jag berättar också kort om Sveriges nya regering, styrningen från extremhögern och att vi nu i asyl- och migrationspolitiken kommer ha mer av inre utlänningskontroller, mer jakt på papperslösa, förmodligen kommer ha visitationszoner i invandrartäta bostadsområden och att vi i fråga om rättigheter för människor på flykt ska lägga oss på minimum av vad EU-rätten ålägger medlemsstaterna.-
– Där på minimum av EU-rätten ligger redan Grekland, kommenterar de.
De syftar på en ny asyl- och migrationslag som infördes snabbt efter att Ny Demokrati kommit till makten. Partiet står långt ut till höger och har mycket extremnationalism i sig. Själva remissförfarandet kritiserades för mycket korta svarstider, innehållet fick hård och omfattande kritik. Lagändringen kom sommaren 2020 och har följts av flera snabba ministerbeslut.
Bland annat ligger nu Grekland på minimum vad gäller längden på uppehållstillstånd (3 år för flyktingstatus, 1 år för alternativt skyddsbehövande som förnyas med 2 år, alltså där Sverige ligger i dag). Humanitära skäl till uppehållstillstånd finns inte längre. Alternativt skyddsbehövande har inte rätt till familjeåterförening. De som får uppehållstillstånd kastas ut från asylboenden efter 30 dagar och ska sedan klara sig själva, men det har kanske inte med EU-rättens minimum att göra, men medlemsstaterna har stor handlingsfrihet vad gäller de som har fått uppehållstillstånd. I Grekland har asyl- och migrationsministern Notis Mitarakis klart sagt att efter att ha fått uppehållstillståndet ska personerna klara sig själva precis som greker måste göra. Han tyckte först inte det behöves stöd till integration trots att barnfamiljer kastats ut från sina asylboenden och levde på gatorna. Så småningom startade det IOM-stödda Heliosprogrammet. Men det räcker inte till. I stället försöker de som fått uppehållstillstånd själva ordna sin framtid – de reser vidare till andra EU-länder.
Förvaltningsdomstolar i Tyskland och högst domstolen i Nederländerna har stoppat deportationer tillbaka till Grekland för dem som har sökt skydd på nytt med hänvisning till hur de tvingas leva i Grekland. Sverige hör till länder som inte har stoppat dessa deportationer till Grekland. AIDA-rapporten 2021 om Grekland tar utförligt upp problemen de som skickas tillbaka möter (s. 227 ff).
Jag har tagit upp i tidigare bloggartiklar hur i stort sett omöjligt det är att leva i Grekland när uppehållstillståndet har kommit.
Utvikning 1: Sverige – Grekland, Grekland – Sverige. Tvång och umbäranden.
Med Tidöavtalets innehåll vad gäller migration och asyl, att Sverigedemokraterna i praktiken styr asyl- och migrationspolitiken, att vi har en migrationsminister från M som följer Sverigedemokraternas åsikter om hur svensk asylpolitik ska se ut tillsammans med talet om att snabbt införa förändringar ser jag många likheter till Grekland. I Grekland gick det snabbt med Ny Demokrati vid makten. Nuvarande migrationsministern Maria Malmer Stengård ser jag som en motsvarighet till Greklands asyl- och migrationsminister Notis Mitarakis.
Regeringen vill om möjligt återta uppehållstillstånd och att vid förlängning av tillfälliga uppehållstillstånd ska det kontrolleras om skyddsbehovet finns kvar. Det blir mer av etnifierade poliskontroller av människor, mer jakt på papperslösa som inte kan utvisas därför att landet inte tar emot dem, mer kontroller på arbetsplatser så att papperslösa inte ens kan försörja sig på svartjobb. Uppdraget till polisen om att prioritera inre utlänningskontroller finns redan i regleringsbrevet till polisen för 2023. Kontrollerna ska höjas med minst 25 procent. Det ska bli ännu högre beviskrav för att anses skyddsbehövande. Och så vidare. Till det kommer att asylsökande ska bo samlade i så kallat transitboende, inte privat hos släktingar och vänner i städer och tätorter där arbetena finns. Bor de där ändå ska de inte ges arbetstillstånd.
Vårt land har många exempel på hur asylsökande har placerats i anläggningar långt utanför urbana områden, isolerat och med bussförbindelser som tar en stor del av dagersättningen.
På grekiska fastlandet är riktningen densamma. Asylsökande styrs bort från lägenheter i städer till förläggningar i icke-urbana områden. Det framgångsrika ESTIA-projektet med sina lägenheter i flera städer för bland annat barnfamiljer, startat av UNHCR, finansierat med EU-medel och som togs över av staten härom året, ska enligt regeringen ha upphört helt med ingången av 2023. ESTIA har även gagnat många greker som kunnat hyra ut. De boende i Aten-regionen flyttas framför allt till förläggningen Malakasa, som ligger isolerat många mil från Aten. Än så länge har många hållit sig kvar i Aten genom att tränga ihop sig i lägenheter som de på lika sätt kan hyra.
Likheter mellan Grekland och Sverige finns också i utsattheten hos dem som kastas ut från asylproceduren. Den likheten finns i många länder. I Sverige gäller det inte minst människor vars avvisningar inte kan genomföras för att hemländerna inte tar emot dem. Barnfamiljer ges ofta fortsatt boende och asylbidrag om än nedsatt, men vuxna utan barn hänvisas till hjälp från släktingar, vänner och civilsamhället och till att utnyttjas i svartjobb.
I Grekland är många människor på flykt utan rättigheter som en konsekvens av det grekiska regeringsbeslut i juni 2021 om att transitlandet Turkiet är ett säkert land för afghaner, syrier, somalier, pakistanier och människor från Bangladesh, som vill söka asyl. De ska söka i Turkiet, ska skickas tillbaka dit men har möjligen kunnat söka asyl om de har skyddsskäl mot Turkiet. Beslutet togs mer än ett år efter att Turkiet konsekvent slutat ta emot avvisade från Grekland efter det misslyckade instrumentaliseringsförsöket i mars 2020 med att skjutsa flyktingar mot grekiska gränsen. Stoppet från Turkiets sida gäller fortfarande.
Så alla dessa som nu inte kan söka asyl i Grekland har fått klara sig bäst de kan eller de placeras i förvar. Många hittar boende hos vänner och bekanta genom att dela lägenheter med många andra. De lånar pengar av släktingar och vänner och förväntas betala när livet har ordnat sig.
Förvaren (bl a Amygdaleza utanför Aten, Korintos söder om Aten, Kos i Egeiska havet) är mest för ensamkommande vuxna som inte har familj och barn. Men här finns också familjefäder. De är överbefolkade, ohygieniska, de instängda har brist på kläder och sängutrustning, sjukvården brister etc etc – de är gräsliga. Förvarstiden ska vara maximalt 6 månader enligt EU-rätten men tiden överskrids ofta.
Nationaliteterna var mycket medvetet valda eftersom 92% av syrierna, 66% av afghanerna och 94 % av somalierna fick skyddsförklaring i Grekland innan regeringsbeslutet gjordes.
Frivilligorganisationer undertecknade ett brev till EU-kommissionären Ylva Johansson om vad som hänt. I slutet av 2021 uppmanade EU-kommissionen regeringen att ändra reglerna.
Grekland gav vika och numera kan de fem nationaliteterna söka asyl på sina skyddsskäl mot hemlandet efter att ha varit ett år i Grekland. När jag var i Aten i april fick jag uppfattningen att det bara gällde flyktingar från Afghanistan. Nu vet jag att det gäller alla från dessa fem länder efter att de har varit ett år i Grekland. AIDA rapporten 2021 om Grekland skriver om det också och om ingripandet från EU-kommissionen.
Men jag oroar mig för vad det kan leda till om, som Sveriges migrationsminister nu föreslår, beslut om vilka länder utanför EU som ska förklaras vara säkra ursprungsländer och säkra transitländer ska ligga helt på regeringen.
De flesta från Syrien, Afghanistan och Somalia får nu uppehållstillstånd när de söker asyl efter ett års väntan i Grekland. Kommer de inte in i IOMs Helios-projekt blir de hemlösa efter uppehållstillstånd (se mer i AIDAs landrapport för Grekland 2021, s. 19-20 inledningsvis). I Heliosprojektet står projektet för hyran men de ska själva hitta lägenhet att hyra och skriva kontrakt med hyresvärden – som alltför ofta inte vill skriva kontrakt.
Utvikning 2. Ett rådgivningsmöte om problem med att få sina id-kort och kunna skriva hyreskontrakt
En eftermiddag i Aten deltog jag i ett rådgivningsmöte med en asylrättskunnig advokat. Mötet ordnades genom Afghanska föreningen och advokaten är en vän till mig. Vi höll till i en moskéanläggning i västra Aten. Hit kom närmare fyrtio flyktingar från Afghanistan, de flesta kvinnor med barn. Mångas problem gällde id-kort ihop med boende.
De flesta som talade hade nyligen fått uppehållstillstånd och måste byta lägenhet inom en månad från att de fått tillståndet. En del hade redan tvingats flytta och bodde tillfälligt hos bekanta. De hade haft lägenheter genom Estia projektet, som de senaste åren har drivits av regeringen och som tas bort nu, och hade fått rätt att flytta till lägenhet genom Helios-projektet, som drivs av IOM, International Organisation of Migration. Helios är det enda existerande integrationsprojektet och har för lite resurser.
Med Estia är det projektet som hittar lägenheter, skriver kontrakt med hyresvärden och betalar hyran. De boende legitimerar sig med sitt id-kort för asylsökande, som har sex månaders giltighet innan de ska bytas. Med Helios ska de själva hitta en lägenhet att hyra, en hyresvärd som vill skriva kontrakt och sedan betalar Helios hyran. Problemen för kvinnorna här var att hyresvärdar inte ville hyra ut och att de inte kunde legitimera sig hos hyresvärdar eftersom de inte hade något giltigt id-kort. De hade inte fått sina nya id-kort med tillstånd för tre eller ett år och deras gamla id-kort som asylsökande hade gått ut. Advokaten sa att Asylservice har tekniska problem med övergång till ett elektroniskt system. En kvinna sa att i hennes familj hade barnen fått sina kort, ”men barnen kan ju inte skriva kontrakt.” En annan sa att hon hade varit hos Asylservice, som sa att de inte kunde göra något. När hon blev arg och sa att det här var ju inte rätt, skulle familjen bli hemlös på grund av detta, kallade handläggaren på polis för att få ut henne.
Vad kunde den rådgivande advokaten göra mer än lyssna? Egentligen ingenting men han lovade kontakta IOM och höra om de kunde hjälpa till på något sätt.
I AIDAs landrapport för Grekland 2021 finns ett långt avsnitt (s 244 ff) om de enorma svårigheter som erkända skyddsbehövande möter på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, inom hälsovården, socialt stöd, utbildning med mera. Generellt har de samma rättigheter som greker men i praktiken finns en mängd regler som är bakgrunden till att de flesta reser vidare till andra EU-länder för att kunna överleva. Ett kortare avsnitt förklarar hur Tyskland och Nederländerna kommit fram till att inte skicka dem tillbaka till Grekland.
Utvikning 3: Färre flyktingar väljer Grekland men världens flyktingar ökar och i EU söker fler och fler asyl mot bakgrund av världsläget
Syrier som söker asyl nu är mycket få, säger Valia på Solidarity now. Afghanerna har fortsatt komma och de blir kvar i större utsträckning jämfört med för några år sedan när de släpptes vidare in i EU. Förr eller senare får afghanerna uppehållstillstånd, sa Mohammad Mirzay i våras, se tidigare bloggartikel. Får de avslag, överklagar de, och fortsätter överklaga och kämpa för sin överlevnad. De avvaktar och väntar, överlever på olika sätt och med hopp om att det ska ordna sig.
På Victoriatorget samlas inte särskilt många afghaner längre denna oktober 2022, och i Afghanska föreningens lokaler (Afghan community) en trappa upp på Solomougatan 25 finns nästan ingen verksamhet. Men Mohammad Mirzay har stora planer på kommande verksamhet – datakunskap, kurser i grekiska, grupper för kvinnor att lära sig sy på symaskin.
Generellt har allt färre kommit till Grekland och sökt asyl under de senaste åren jämfört med 2014-15-16-17, under tio tusen personer 2021. Greklands policy med omfattande olagliga pushbacks har verkan, djupt kritiserat av UNHCR, IOM, FNs speciella rapportör för migranters mänskliga rättigheter, Europarådets kommissionär, Greklands ombudsperson och civilsamhällesorganisationer. Ja även från Turkiet, där den turkiska kustbevakningen räddar många i båtar, som tvingats tillbaka från grekiskt territorialvatten.
Vittnesmålen om att Greklands gränsbevakning tvingar tillbaka irreguljära som avser att söka asyl är många, många. Men inte tillförlitliga enligt grekiska regeringen, som envisas med att säga att bevis saknas på att grekiska staten eller grekiska gränsbevakningen skulle vara inblandade. EU-kommissionens inställning för närvarande är att ingenting pekar på att Frontex skulle vara inblandad, och för den nu snabbt växande myndigheten har kommissionären Ylva Johanssons uttalat förtroende än en gång. Men tidigare chefen för Frontex har ersatts – formellt av andra skäl. Det grekiska agerandet får fortsätta, och regeringen får uppskattningar från andra medlemsstater om att de kan försvara gränsen. Alla vet att pushbacks förekommer, inte bara i Grekland, men det tillåts förekomma trots att det är internationellt förbjudet och strider mot asylrätten, som alla medlemsstater förbundit sig att hålla sig till när de godkändes för medlemskap i EU.
Även om varje land har rätt att försvara sina gränser ska den som säger sig vilja söka asyl släppas in i landet. Så vitt känt använder sig inte Sverige av förbjudna pushbacks, men Sverige har inte gräns som samtidigt är EUs yttre gräns. Kommer färre flyktingar till EU, kommer det också färre till Sverige, och ännu färre blir det om situationen för människor på flykt blir allt sämre i Sverige. Och det är det som regeringen vill. Men det kommer inte färre flyktingar till EU nu utan fler.
Färre flyktingar till Grekland, men för 2022 har jag inte aktuella siffror. Inom EU har antalet asylsökande 2022 ökat med 54 procent jämfört med 2021, enligt EUs asylbyrå. Det är konsekvenser av Rysslands angrepp på Ukraina, Afghanistan och talibanväldet, krigshandlingar och förföljelser på flera håll i Afrika och på andra håll i världen. Nyligen meddelade UNHCR att världens flyktingar nu är över 100 miljoner. För några år sedan talade vi om 60 miljoner, en oerhört hög siffra som liknades vid det extremt höga antalet flyktingar vid 2.a världskriget slut. Nu är det nästan dubbelt så många.
Solidarity now: Grekland med sin miniminiva enligt EU-rätten, inre utlänningskontroller, isolerade transitboenden utanför urbana områden och andra svårigheter. Människor åker vidare när de har fått uppehållstillstånd eftersom så mycket är emot dem. Samtidigt behöver Grekland arbetskraft i arbeten som grekerna själva inte vill ha. Hur kommer det bli i Sverige???
Valia Andrakakou och Marina Karta från Solidarity now:
– Humanitära skäl för skydd finns inte längre. Det användes tidigare för dem som varit flera år i Grekland, lärt sig språket och integrerats men vars asylskäl inte räckte. Sjuka kunde få det om deras behandling inte finns i hemlandet, eller de kan visa att de inte kan få det för att deras folkgrupp är diskriminerad. Nej, av ekonomiska skäl fick man det inte.
– Går man i området på kvällarna här och upp mot Platia Victoria (Victoriatorget) är det poliser överallt och kollar id. De kollar inte mitt på gatan utan tar personerna till polisstationen i närheten (förmodligen den på Michail Voda-gatan och den bakom Omoniaplatsen). Nej, det är inga skumma kvarter här och det är inte farligt att gå på gatorna här på kvällarna.
– Många sover ute nu, kanske inte som det var för tio år sedan, men de är många. Det beror på att det är sådan brist på boenden i Atenområdet. Eleionas håller på att stänga och Shisto och Skaramangas har stängts. Estia-lägenheterna håller på att avvecklas och ska vara helt bort sista december 2022. De som arbetar inom Estia-projektet och i Eleionas säger att alla ska till Malakasa. (Det som nämns är boenden för asylsökanden.)
– Malakasa är långt bort och utanför urbanisationen. Det är isolerat. Dit finns bara det vanliga lokaltåget. En enkelbiljett kostar mellan 3 och 4 euro och det är hälften av dagpenningen för asylsökande. Tågbiljetten är mycket dyrare än en metrobiljett. De kunde sätta in en daglig bussförbindelse med Aten, men de gör inte det. Resan tar mer än 40 minuter och sedan måste man gå femton minuter. Fram och tillbaka blir det nästan 8 euro.
– Dagpenningen är 7.50 euro för vuxna och mycket mindre för barnen, plus tre mål mat om dagen i lägret. De behöver gå till sjukhus, köpa mediciner, och handla varor. Barnen behöver gå i skola och det finns ingen ordentlig skola i Malakasa, inte heller finns det arbetstillfällen. Här i Aten finns möjlighet att hitta arbeten och det finns affärer där arbetsgivare ger jobb.
På www.migration@gov.gr finns ett foto av Malakasa, som visar de vanliga små containerhusen i rad tätt intill varandra placerade på platt, torr mark och utan grönska. Det liknar det nya isolerat placerat flyktinglägret på Samos med högt stängsel omkring, eller som jag minns Shisto och även Eleionas med sina containerkuber. Eleionas är inte så långt från Atens centrum och nås med Atens stadsbussar. Efter några år fick lägret lite färg genom invånarnas tvätt på tork, sängkläder på vädring, dekorationer och blomlådor även om grunden fortfarande var samma trista grå containerkuber. Nu töms Eleionas eller är redan stängt.
– Många väljer att bo kvar i Aten och tränger ihop sig i lägenheter, som någon av dem hyr, fortsätter Valia. Ofta är det i närheten av Victoria-torget. (Precis som för åtta-tio år sedan.)
– Tidigare hade asylsökande rätt att arbeta så fort de var registrerade som asylsökande. Nu är det först efter sex månader medan ukrainare har rätt att arbeta från början. Å andra sidan – tillägger både Valia och Marina – har ukrainare sina rättigheter bara under ett år. (Enligt massflyktsdirektivet. Vi är ense om att ukrainarnas rättigheter till skydd och att få arbeta är bra och att det borde gälla alla på flykt.)
Regeringen har sagt att arbetskraften behövs och att det ska bli enklare att kunna arbeta! Valia betvivlar att det skulle få människor att stanna i Grekland när de har fått uppehållstillstånd. Det gäller säsongsbetonat jobb inom turismen, säger hon, med att plocka oliver och frukt, som är ett tungt och mycket dåligt betalt. Och många har haft ett bra jobb som de har tvingats lämna med flykten.
Mer om rättigheter: Lämna in asylansökan, familjeåterförening, rätt till juridiskt biträde, långa handläggningstider, beslut som kan komma för sent för överklagan, ensamkommande minderåriga, när skyddsstatus kan tas tillbaka.
Hos Solidarity now har Asylservice ett lite kontor där en har kunnat få hjälp med att registrera sin asylansökan. Hur det har fungerat förstår jag inte riktigt annat än att det har varit till för särskilt sköra personer, och att asylintervjun sedan görs hos Asylservice på Katherhaki. Valia berättar när vi gör en rundvandring, men hon är inte närmare insatt i vad som sker här, och säger att även om Solidarity now har upplåtit lokalen till Asylservice så har de ingenting att säga till om för verksamheten.
Av och till i Grekland har det varit svårt att lämna in en asylansökan – tidvis i stort sett omöjligt. Under hösten 2021 kom direktiv från migrationsministeriet att det kunde göras bara i registrerings- och mottagningsförläggningarna på öarna i Egeiska havet och på fastlandet bara på speciellt utsedda platser – besked om platserna skulle komma – och att det inte längre gick hos Asylservice´s kontor. Det här skapade kaos under 2021 och jag har skrivit om det i en tidigare bloggartikel. Det gick inte att registrera en asylansökan och få id-kort som asylsökande. Utan giltigt id kan man gripas för illegal vistelse i Grekland.
Följer jag de engelska instruktionerna nu i oktober 2022 på migration@gov.gr ska asylansökan göras hos mottagnings- och identifikationsförläggningarna på öarna i Egeiska havet, i Evros intill landgränsen till Turkiet och i förläggningarna Malakasa och Diavata, ingenting om Asylservices kontor på Katherhaki eller hos Solidarity now. Senare får jag bekräftat genom juristkollegor till min vän advokaten att i denna del av Grekland ska asylansökan registreras från Malakasa och Diavata, någon annan möjlighet finns inte.
På öarna i Egeiska havet använder sig Grekland av snabbspårförfarande med dess sämre rättssäkerhet. Med hänvisning till att det handlar om gränsförfarande.
Familjeåterförening. För asylsökande kan det ske genom nuvarande Dublinförordningen – Dublin 3. Men medlemsländerna krånglar och medger inte familjeåterförening eller det tar mycket lång tid, säger advokaten Marina och påminner sig att redan för flera år sedan var Sverige avvisande till familjeåterförening genom Dublin till skillnad från flera andra EU-länder. (Jag minns samtal för några år sedan om problemen med Sverige hos organisationen Ecumenical Refugee Support, som hade många sådana ansökningar. Tyskland t ex var mycket mer tillåtande.)
Marina:
– De som har fått uppehållstillstånd som alternativ skyddsbehövande har över huvud taget inte rätt till familjeåterförening (följer minimum av EU-rätten, dvs medlemsstaternas skyldigheter).
– Med flyktingstatus kan du söka inom tre månader utan restriktioner men en rad dokument måste visas upp. Efter tre månader kommer försörjningskraven in. För afghaner i Afghanistan är familjeåterförening i praktiken omöjlig. De måste till grekisk ambassad och det finns inte i Afghanistan och de måste till Pakistan. Och det går inte.
Enligt AIDA-rapporten om Grekland är familjeåterförening en extremt komplicerad och långvarig procedur och tar som minst tre år och konstant juridisk hjälp.
Bland annat Europakonventionen hävdar vars och ens rätt att leva med sin familj.
Rätt till juridiskt ombud gäller bara vid överklagan, inte vid grundansökan (följer minimum, alltså vad medlemsstaterna måste erbjuda). Tilläggsansökan kostar pengar enligt regeringsbeslut hösten 2021, hundra euro per sökande, för en familj samma belopp per person. Det blir många tusen kronor! Beslutet är överklagat av Grekiska flyktingrådet och Refugee Support Aegean till högsta förvaltningsrätten.
Marina:
– Överklagan ska göras inom sju dagar på öarna. (Öarna har ju snabbspår med hänvisning till gränsförfarande.) På så kort tid kan det vara svårt att hitta advokat. På fastlandet gäller 25 dagar. Att överklaga en andra gång kostar pengar, 100 euro per person i en familj. (Infördes i lagen 2020 eller som ett senare tillägg.)
AIDA-rapporten uppmärksammar problemet med att deadline för överklagan alltför ofta har passerats som konsekvens av att avslag på asylansökan och på överklagan når fram för sent och efter att tiden för överklagan har gått ut. Vid överklagan till nästa nivå finns inte rätten att stanna kvar i landet tills prövningen är gjord.
Långa handläggningstider är ett stort problem i Grekland, på alla nivåer. När uppehållstillstånd med giltigt id ska förlängas – obs det sker var tredje år eller efter ett respektive två år beroende på status och var sjätte månad för asylsökande – blir det ofta lång väntan. Det förklaras med brist på personalresurser hos Asylservice och tekniska problem, men beror naturligtvis på att regler och bestämmelser införs som myndigheter sedan inte ges mer resurser för. Under vänteperioden kan de sökande få ett papper som visar den tillfälliga situationen, men ett sådant papper accepteras oftast inte av arbetsgivare som arbetstillstånd och de förlorar arbetet. Ska de hyra bostad finns hyresvärdar som inte vågar hyra ut till en person som saknar de kända dokumenten.
Grekland ligger på miniminivån av vad EU-rätten anger för människor på flykt, och Sverige är på väg dit.
Ensamkommande minderåriga – förbättring och försämring
Polisen har haft skyldighet att ta hand om minderåriga som lever på gator och torg och de placerades i förvar och på polisstationerna. Det var upprörande. En vän till mig förklarade att de hade ingen stans att placera dem annat än polisstationerna. (Jag minns att en nytillträdd kommissionär Ylva Johansson vid ett besök på Lesvos påpekade för en nytillträdd migrationsminister Notis Mitarakis att så fick inte barn behandlas.)
– För ensamkommande minderåriga finns det nu ett fungerande system, säger Valia. Det finns en koordinator knuten till migrationsministeriet. De unga fångas upp snabbt nu och kommer till ett boende för ensamkommande minderåriga. Med systemet som fanns tidigare tog det många månader innan barnen kom till ett boende för minderåriga. Under tiden placerads de på polisstationer. Nu finns ett förbud mot att placera ensamkommande barn på polisstationer.
Men jag nås av uppgifter om att platserna på boenden för ensamkommande minderåriga är för få och att boendena har höga överbeläggningar.
När skyddsstatus och uppehållstillstånd kan tas tillbaka
I ECREs databas AIDAs landrapport om Grekland finns ett avsnitt om när skyddsstatus kan undersökas på nytt, upphöra eller dras tillbaka. Det kan ske frivilligt med olika skäl men också när skyddsbehovet inte finns längre på grund av förändringar i ursprungslandet. Förändringarna måste då vara grundläggande och varaktiga. Artiklar om detta finns i den grekiska utlänningslagen från 2020.
Om protesten från Asylkampanjen mot den pågående kriminaliseringen av frivilligorganisationers räddningsarbete. Se annan artikel.
Referenser
AIDA (Asylum information Database): Country Report Greece 2021 Update. Last published 30/5/22. ECRE, European Council for refugees and Exiles/Greek Council for Refugees. www.ecre.com. Nyttig läsning för oss i Sverige
Besök i oktober 2022 hos Solidarity Now, 2 Demokou odoz, Aten.
Närvaro i oktober 2022 på ett juridiskt rådgivningsmöte arrangerat av Afghan community i Aten.
Bilder från Sverige runt 2015. Sista bilden från Siri Derkerts ristningar i Östermalms tunnelbana i Stockholm om fred. Fotograf Annette Rosengren.
Sverige ska minska det internationella biståndet, minska mottagandet av kvotflyktingar med mer än 80 procent och avskräcka utomeuropeiska människor på flykt att söka sig hit. Redan i regleringsbrevet för 2023 åläggs polisen att ge hög prioritet åt inre utlänningskontroller och öka dem med 25 procent. Alltså, jakten på papperslösa ska öka.
Veckan efter utfallet av riksdagsvalet i Sverige publicerade FNs flyktingråd UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees) en rekommendation till Sveriges regering, riksdagsledamöter och andra aktörer om att stärka skyddet för flyktingar i Sverige, Europa och världen. Sverige görs påmind om att vi har en stark röst inom EU när det gäller medlemsstaternas delade solidaritet och ansvar för att flyktingar får det skydd de behöver i Europa. Sverige påminns om det politiska och finansiella stöd till den internationella flyktingsituationen, som landet stått för. Vi påminns också om det treåriga internationella omflyttningsavtalet som gjordes 2019 mellan UNHCR och många länder, och att där beslöt Sverige att ta emot 5000 kvotflyktingar 2020 jämfört med 1 900 året innan. Samma antal beslöts för 2021 och 2022.
Men så blir det inte med Sveriges nya regering. Kvotflyktingantalet ska minska. Rika Sverige ska ta emot 900 kvotflyktingar 2023. Paradigmskifte.
UNHCR hoppas att Sverige kommer stärka EU-skyddet för flyktingar genom att ge större möjligheter för familjeåterförening. På det sättet skapas legala inresevägar.
Så ska det inte heller bli utan anhöriginvandring ska minskas. Det ska med andra ord bli svårare att få hit sina nära och kära familjemedlemmar. Barn får växa upp utan mamma eller pappa.
Fler flyktingar till Europa men färre till Sverige och svårare att vara såväl asylsökande som erkänt skyddsbehövande här.
Antalet flyktingar i världen ökar och behovet av bistånd till människor på flykt ökar. Men man kan säga att EU och medlemsstaterna betackar sig för en ny flyktinginvandring. 2015 kommer tillbaka gång på gång i retoriken. Det får inte upprepas! Unionens yttre gränser bevakas mycket mer. Fysiska hinder sätts upp. Berlinmuren revs men återuppstår på andra håll. Människor som vill söka skydd hindras från att komma in. Att de vid flera gränser drivs tillbaka utan att ha fått chansen att söka asyl förnekas av regeringarna. Grekland är värst. Till det kommer svårigheterna att resa inom EU utan tillstånd och att villkoren för asylsökande har blivit mycket sämre, bl a i Sverige.
Det politiska agerandet i många länder visar på en panisk rädsla att inte kunna hålla flyktinginvandringen nere. Den rädslan har funnits i Sverige sedan slutet av 2015 och lett till att det har blivit allt svårare att få stanna. Vi som följer asylpolitiken har sett det här, och förtvivlas.
Nu inför 2023 finns nya förslag till försämringar. Att bevisa sina skyddsbehov är mycket svårt i dag men ska bli ännu svårare. Den lilla möjlighet som funnits att få stanna av humanitära skäl kommer tas bort om vi ska ligga på miniminivå av EU-rätten. För dem som har fått uppehållstillstånd av skyddsskäl kommer det bli ekonomiskt ännu kärvare och det blir svårare att återförenas med familjemedlemmar som inte har riskerat att gå under i den livsfarliga flykten. Och vidare: rätten till tolk i kontakter med vården hotas. Rätten till kostnadsfritt juridiskt bistånd ska ses över – enligt EUs miniminivå gäller den rätten bara vid överklagan.
Det mest extrema förslaget är nog att en given rätt om permanent uppehållstillstånd ska kunna tas bort. Åtminstone ska möjligheten utredas och en förstår regeringens förhoppning att det ska gå. Enligt svensk förvaltningsrätt kan en given rätt inte tas bort. Men den rätten kan kanske ändras genom riksdagsbeslut! Att mot den behövandes vilja ändra tillståndet om skydd lär dock inte ha skett i andra EU-länder om inte personen själv har gjort något så att tillståndet plockas bort (enligt ECREs resurs AIDA, Asylum information database). Förändringen till det bättre i ursprungslandet ska vara grundläggande och varaktig för att statusen skyddsbehövande ske kunna tas bort.
Sedan valdebatten och med den nya regeringen och Sverigedemokraterna associeras människor på flykt och befolkningen med rötter i utomeuropeiska länder bosatta i socioekonomiskt svaga bostadsområden med kriminalitet. Retoriken betonar brottslighet och gängkriminalitet, sällan invandringens stora positiva inverkan i det svenska samhället.
Inom en rad sfärer av samhället är det invandrarna, många, många gånger ursprungligen flyktingar, som står för att det finns människor att anställa.
Om polisens id-kontroller och etnifieringen minns jag en artikel av Johan Hassen Khemiri för några år sedan i Dagens Nyheter. Han skrev om hur det känns att blir misstänkliggjord på grund av att ha ett utseende som antyder utomeuropeiska rötter.
Sveriges nya regering har i sig extremhögerns och extremnationalismens flyktingfientlighet och meddelar att vårt land inte ska göra mer än vad EU-rätten säger är absolut minimum. Det är inte skydd och trygghet för människor på flykt som prioriteras utan åtgärder för att de som sökt och fått skydd ska återvända. Skydd ska ges tillfälligt så länge situationen i hemlandet inte har förbättrats. Skyddsbehovet ska kontrolleras återkommande. Långvarig förföljelse och förtryck på grund av religion, kön och etnicitet förmodas plötsligt bara försvinna! I internationell rätt står det uttryckligen att tillfälligt skydd kan återtas men då ska förändringen vara bestående och grundläggande.
Stöd till människor på flykt ska riktas mot skyddsbehov i Europas närhet, menar Sverigedemokraterna och regeringen. EUs stöd till flyktingar från Ukraina genom massflyktdirektivet visar hur snabbt unionen kan agera och öppna gränser och ge skydd. Det är bra, men handlingskraften har rasistiska dimensioner eftersom det fortfarande är mycket svårt för utomeuropeiska flyktingar att få stanna i länder som Sverige.
EUs miniminivå och andra försämringar – och reaktioner
Det är skrämmande att det än så länge inte finns en tillräckligt stark politisk opinion mot avsikten att Sverige ska ligga på EUs miniminivå av asylpolitiken. Socialdemokraterna går starkt framåt nu i opinionsundersökningar men vår förra socialdemokratiska stadsminister har nästan tävlat med den nuvarande regeringen om vem som startade åtstramningarna i asylrätten och har hävdat att hennes regering var först redan i slutet av 2015.
Hur miniminivå kan utformas framgår av EUs direktiv och förordningar om mottagande, skyddsgrunder, asylprocessens förfarande, återvändande/återskickande, identifiering med lagring av data, familjeåterförening och så vidare. Givetvis ligger internationella konventioner som grund. Läser man direktiven så framgår det att det finns många detaljerna om vad en medlemsstat måste göra, och vad den därutöver får göra. Sverige som redan nu är mycket restriktivt, kan bli ännu sämre och ändå inte bryta med EU-rätten. Ta till exempel att rätten att leva med sin familj är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men med familj syftas bara på kärnfamilj – mamma, pappa och barn under 18 år. Där ligger Sverige i stort sett redan nu. Men rätten behöver inte ges till dem som har fått skyddsförklaring som alternativt skyddsbehövande. Medlemsstaterna verkar också ha rätt att fördröja och krångla till på olika vis.
Det är absolut förbjudet att skicka någon till ett land där hen riskerar tortyr, att dödas, eller utsättas för annan kränkande behandling, eller att skicka någon till ett land där hen riskerar utsättas för detta så kallade refoulement. Tyvärr gör ländernas högsta domstolar ibland felaktiga bedömningar. Då finns internationella domstolar att vända sig till, och dessa ändrar ibland domsluten till det bättre. Men förfarandet tar lång tid.
Tar Sverige bort rätten till familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande hamnar vi i samma liga som Grekland, Cypern och Malta. Övriga länder är mer humana. Många länder har inte försörjningskrav för att få familjeåterförening godkänd.
Men det handlar som vi vet om många fler försämringar. Kontrollen av papperslösa ska öka inte bara genom poliskontroller på gatorna utan också genom att skola, sjukvård, socialtjänst m. m. blir skyldiga att informera polis om papperslösa, vi kommer alltså ha en angiverilag. Kommunernas socialtjänst förbjuds ge stöd till papperslösa – enligt socialtjänstlagen t. ex. ska socialtjänsten ge åtminstone nödstöd – det är minimum av hjälp – till personer som bor i kommunen. Men redan nu och sedan länge finns kommuner vars socialtjänst inte ens ger nödstöd till papperslösa.
Asylsökandes rättigheter och mottagningsvillkor ska sättas till ett minimum, liksom för dem som har fått uppehållstillstånd. De ska kvalificera sig för att få ta del av rättigheter som andra invånare i Sverige har, som barnbidrag, föräldrapenning, assistansersättning. Rätten till tolk i vården ska begränsas för dem som har uppehållstillstånd.
Det ska finnas en rad svårigheter för olika grupper att få uppehållstillstånd av arbetsskäl, t ex för studerande i högskoleutbildning att stanna kvar en tid efter examen för att arbeta. Genom andra vägar ska arbetsmigration av högskoleutbildade däremot öka.
Överenskommelsen mellan regeringen och Sverigedemokraterna har lett till starka protester från en rad organisationer.
Civil Right Defenders tog genast upp rättssäkerheten. Svenska staten är bunden av FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, Europakonventionen och EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUs aquis). Avtalet mellan regeringen och Sverigedemokraterna – Tidöavtalet – strider mot de grundläggande principerna. Mot avtalet i sin helhet har en rad asylrättsliga organisationer i landet protesterat. Ett dokument om detta, undertecknat av många av FARRs medlemsföreningar, ligger på FARRs webbsida, Flyktinggruppernas riksråd, www.farr.se.
Att ta bort permanenta uppehållstillstånd för dem som redan har fått dem vore unikt i svensk lag, kommenterade Migrationsverkets generaldirektör i en tidningsintervju. Det är olagligt och går mot svensk förvaltningsrätt som säger att den som har fått ett gynnande beslut kan inte fråntas sådana rättigheter om hen inte har gjort något som förorsakat ändringen. Så säger flera organisationer, bl. a. läkarna. Att människor ska kunna utvisas på grund av uttrycket ”bristande vandel” har också upprört. Vad är bristande vandel? Prostitution har nämnts. Ska alltså offren utvisas medan torskarna, som bryter mot lagen när de köper sex, inte riskerar något sådant!
Vårdanställda och många vårdförbund som läkarna, sjuksköterskorna, barnmorskorna, logopederna, arbetsterapeuterna, fysioterapeuterna, psykologerna, tandläkarna, tandhygienisterna osv liksom civilsamhällessammanslutningar för människor på flykt har protesterat mot angiverilagen och att tolk inte ska vara en rättighet för personer med uppehållstillstånd. Utan tolk ökar risken för felbehandlingar, skriver de, vårdpersonal kommer undvika segregerade områden av rädsla att göra misstag och riskera sin legitimation, och med en angiverilag kommer färre människor söka vård. Flera vårdförbund säger att förslaget går emot människovärdesprincipen i svensk hälso- och sjukvårdslag och mot diskrimineringslagen.
Lärare har protesterat mot angiverilagen, de kan inte ange sina papperslösa skolelever med en lag som går helt emot FNs barnkonvention som är införd i svensk lag och som bl. a. ger alla barn rätt till utbildning. DIK-förbundet, som representerar bibliotekarier och många museianställda, protesterar mot en angiverilag och hänvisar till bibliotekslagen, som anger att biblioteken är till för alla. Ungdomsförbundet till de regerande Moderaterna har också protesterat mot angiverilag och mot visitationszoner.
Vidare kommer Tidöavtalet lägga hinder för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring samtidigt som Sverige är i skriande behov av den inte minst inom vård- och omsorgsboenden, hemtjänst och LSS-boenden, byggnadssektorn, lokalvården, kollektivtrafiken osv.
Kort jämförelse med andra EU-länder m uppehållstillståndens längd och om direktivet varaktigt bosatta
Uppehållstillståndens längd varierar mellan EUs stater och det vanligaste är 5 år för flyktingar och 1 eller 2 år för alternativt skyddsbehövande med förlängning på 2 år. EU-rättens minimum för de med flyktingförklaring är tre år. Här ligger Grekland och redan nu Sverige. Permanenta uppehållstillstånd från start har numera bara Slovenien och Slovakien.
Efter fem år av stadig och legal vistelse i ett EU-land och med krav om egen försörjning och egen sjukförsäkring har den med skyddsstatus rätt till varaktigt uppehållstillstånd enligt Direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning från 2003. I princip innebär det permanent uppehållstillstånd. Men för att få det måste man kunna försörja sig. Att ha egen sjukförsäkring är kanske mindre krävande i sammanhanget, men inte för den som ligger på gränsen. Men många människor som har fått skyddsförklaring behöver längre tid än fem år för att kunna försörja sig – ja kanske når de av olika skäl aldrig dit. Kraven finns för att som det står statusen inte ska innebära en belastning för medlemsstaten. Och de är kanske rimliga för yngre, friska människor. Men de andra, de gamla, de sjuka, de traumatiserade, de med funktionshinder? Statusen ger rätt att resa obegränsat till andra EU-länder och rätt att arbeta i andra EU-länder på samma grunder som EU-medborgare. Kraven i de olika staterna för medborgarskap är ofta högre än vad direktivet anger men det är vanligt att så småningom söka naturalisering (läser jag hos ECREs AIDA databas).
Vår SD-styrda marionettregering
Regeringen nu är en marionettregering där SD håller i trådarna utan att formellt ingå i regeringen. Det är mycket tydligt när det gäller asyl- och migrationsområdet. Avtalet mellan SD och regeringspartierna säger att SD ska vara med och godkänna alla beslut och ha sina tjänstemän placerade i rum intill regeringspartiernas tjänstemän. SDs många rasistiska uttalanden genom åren, den tydliga främlingsfientligheten, grova formuleringar, våldsutövning i partiets nutidshistoria, en rad presentationer av osanna fakta, ovilja att acceptera vetenskapliga belägg, många demokratiska klavertramp, tendens att inte acceptera domstolars oberoende av regering och riksdag, och det breda genomslaget med tjugo procent i riksdagsvalet gör situationen farlig. Själv drar jag oupphörligen paralleller till 30-talets Tyskland. Förutsättningarna är inte desamma, men att det finns så många likheter gör mig djupt orolig. Inte minst över hur snabbt förändringar och försämringar kan genomföras. Det visar Grekland, där staten aldrig har varit särskilt human mot människor på flykt men som ibland ändå har varit mer human än Sverige. Men den nuvarande ultrahögerregeringen införde snabbt en rad försämringar och trakasserande svårigheter för människor på flykt. Den regering har likheter med Sveriges nuvarande. Se en bloggartikel i kategorin Grekland, publicerad samtidigt med detta.
Referenser
Tidningsklipp under hösten 2022, framför allt Dagens Nyheter.
Anteckningar om längden på skyddsgrundande uppehållstillstånd hos EUs medlemsstater, hämtade ur rapport från Röda Korset härom året.
ECREs databas AIDA, framför allt landrapporten om Grekland, 2021. Sök på www.ecre.org.
Webbsidan för FARR, Flyktinggruppernas riksråd, www.farr.se
