Om mig/About me

_NMF0037    IMG_1411
 RosterfranAtenFRAM   img_1090

Annette Rosengren är inte ett välkänt författarnamn, men jag har skrivit och fått publicerat åtta böcker och medverkat i många antologier.  Jag skriver sakprosa. Tidigare var jag verksam vid Nordiska museet i många år och mitt författarskap växte fram under de åren. Författaridentiteten har sedan stärkts genom att ingå i styrelsen för författarförbundets sektion för sakprosa, Minerva, i sju år, de senaste fyra åren som dess ordförande. I början 2018 lämnade jag uppdraget men finns kvar i förbundets Internationella råd.

Skrivandet och författandet kan jag delvis tacka Nordiska museet för.  Jag var på en avdelning, som hade som huvuduppdrag att samla in dokumentärt material. Som fältarbetande etnolog och dokumentarist arbetade jag med projekt på olika håll i landet, gjorde intervjuer och beskrivningar, samtalade och lyssnade, hängde på, deltog, och fotograferade mycket. Mot slutet av 1970-talet skaffade jag en fotografisk utbildning, och jag doktorerade så småningom i etnologi med ett långt fältarbete i ett mindre samhälle. Där bodde jag långa perioder i en hyrd liten lägenhet. I minnet tackar än i dag Kerstin Karlberg, som ordnade att jag fick hyra den. 1991 disputerade jag vid Stockholms universitet. Det gjorde jag naturligtvis inte inom ramarna för museiarbetet, men det gagnade min fortsatta verksamhet. Och jag tror inte att mitt avhandlingsarbete hade byggt så mycket på etnologiskt fältarbete om jag inte kommit in på den banan genom Nordiska museet. Mycket tidiga fältarbeten för museets räkning handlade bland annat om finska och finlandssvenska invandrare, och om de som inte for till Sverige. Tack vare det och andra kontakter i Finland vet jag ganska mycket om det svensktalande Österbotten och Egentliga Finland med sina många småjordbrukare, fiskarbönder och arbetare.

Att skriva om allt jag har gjort de här åren tar för mycket utrymme, men jag är tacksam mot museet och mina närmaste chefer som lät mig hålla på länge med varje projekt och att kunna följa människor länge. Tid anser jag nämligen vara en av de allra viktigaste delarna när man skriver om människor, tid att lära sig Den Andres perspektiv och tid att komma bort från en etnocentrisk förförståelse.

Under 1990-talet gjorde jag många etnologiska fältarbeten kring bilen och bilsamhället i vid bemärkelse. Vad som känns viktigare är att jag följde ett större antal kvinnor, som ingick i huvudstadens många hemlösa. Genom dem kom jag in i sammanhang, som vällevande stockholmare brukar undvika. Det blev så småningom boken Mellan ilska och hopp – om hemlöshet, droger och kvinnor (2003).

Med tiden förändrades förutsättningarna – framför allt genom effekterna av en ny museichef i början av 2000-talet – och jag kunde inte fältarbeta lika mycket.  Min vilja att följa människor på en flyktingförläggning fick skrinläggas – så jag gjorde det själv och fortsatte sedan med detta i flera år. Det blev boken Vinna eller försvinna – om flykt, asyl och hjälpare (2009). Jag fick en del tjänstledigheter för fältarbete och skrivande, men mycket gjordes under de vanliga ledigheter man har som anställd.

Tre ganska små fältundersökningar från åren innan jag lämnade museet har varit viktiga. Jag kom tillbaka till Bruksvallarna, som boken Fjällbyn som blev turistort (1995), handlar om. Jag kunde också göra en undersökning av sex industrier i småindustrisamhället Töreboda norr om Skövde. Det gör att jag förstår i dag vad dagens industriarbete kan innebära för industriarbetaren, och varför arbete på en industri kan tyckas vara så mycket bättre än ett som kräver lång utbildning. Det tredje projektet startade i Nordiska museets byundersökningar från 1930- och 40-talen och därmed i museets rika arkiv. Museets fotograf Mats Landin och jag återvände till några av de undersökta byarna i Kalmar län. Han sökte sig fram till samma vyer – samma bildutsnitt – som de gamla bilderna, och med bilder i hand intervjuade jag en handfull människor om liv och arbete, jordbruk och fiske då och nu. Byarna vi återvände till var radbyn Stora Sinnerstad intill Mörlunda tätort, Strupö och Vinö i Misterhults skärgård, radbyn Föra och andra platser på norra Öland. Jag skrev om dessa och andra undersökningar och om fotografi och återvändande i Landskap, fotografi och byundersökningar, och tillsammans med Mats Landin i Tillbaka till landskapet, båda ingår i  boken Landskapsspejare (Nordiska museets förlag, 2011, serien Fataburen).

Fotografi har följt mig genom åren och jag har skrivit om fotografi och arbetat fram utställningar om fotografi. Den sista utställningen om fotografi jag gjorde på museet var ett fantastiskt arbete om dokumentära fotografier i museets samlingar. Nordiska museet har stora samlingar fotografi och bildarkivet är en underbar källa för den som har tid, känsla, kunskap om fotografi – och inte minst tillstånd – att tränga in i samlingarna. Jag gjorde ett rikt bokmanus med texter och bilder utifrån denna utställning, men det blev aldrig publicerat. De  sista åren vid museet skrev jag också ungefär hälften av texterna i boken Amatörfotografernas värld (Nordiska museets förlag, 2009, serien Fataburen).

Jag är djupt fäst vid det dokumentära – det skrivna, fotograferade och filmade.

För att komma tillbaka till det jag skriver. Det handlar om andra människors verkligheter som jag kan uppfatta dem genom att lyssna, samtala och se och genom att ha tid och komma tillbaka och försöka bygga relationer. Sedan är det en fråga om vad jag kan förstå och vad jag dessutom kan läsa mig till om samhälle, politik och kultur. För mig är verkligheten så rik att man inte behöver hitta på. Med tid, insikter och kunskaper ökar  trovärdigheten. Men det skrivna eller fotograferade passerar ändå alltid det mänskliga filter som författaren, fotografen eller filmaren utgör. Inte minst väljer och väljer hen bort vad som ska med och inte med i text eller bild. Något annat är inte möjligt.

Som etnolog, gamla tiders folklivsskildrare använder jag etnologens och i viss mån socialantropologens klassiska arbetsmetoder – samtal, intervjuer, lyssnande och så kallad deltagande observation. Från min generations dokumentärt arbetade fotografer, och inte minst den sedan länge avlidne Sune Jonsson men även andra fotografer, har jag lärt betydelsen av närvaro, tid och att bry sig. Dit hör också att utgå från att man oftast kan lita på människor (även om det sedan visar sig inte vara helt riktigt), och att försöka bygga upp förtroendefulla relationer. Du är beroende av Den Andre,  som kan förklara världen för dig, ta dig till miljöer du vill, och introducera dig till andra människor. Sådana nyckelpersoner har hela tiden hjälpt mig i mina fältarbeten.

Jag tror inte det här skiljer sig så mycket från journalistiskt arbete om journalisten ges eller ger sig tid.

Genom att världen ser ut som den gör har det för mig de senaste tjugo åren mest handlat om människor i utkanten av välfärden och människor på flykt.

Jag brottas ständigt med, och försöker hantera, att det finns en viss grad av, eller risk för, exploatering av Den Andre med det sätt jag arbetar, och jag vill inte exploatera eller utsätta andra.

Det har genom åren blivit ett antal facklitterära böcker och andra texter om liv, vardag och levnadsvillkor. Jag har redan nämnt några. 2011 började jag tillbringa långa tider i Aten, Grekland. Det ledde så småningom till boken  Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant  (2014). Den beskriver vardag och överlevnad i Aten, Grekland, bland människor på flykt bland annat från Afghanistan. Hösten 2017 kom Röster från Aten och Samos – greker om sitt land. EU och människor på flykt. Den bygger på samtal med ”goda greker”, som på olika sätt försvarar asylrätt och en human flyktingpolitik.

För övriga böcker hänvisar jag till menyrubriken Böcker.

Jag skulle gärna skriva mer om glesbygden – landsbygden och om mindre samhällen långt från Stockholm.

I bloggen Vårt Europa , som börjar komma i gång nu 2018 återvänder jag  till människor och platser. Vårt Europa kommer så vitt jag kan planera nu landa i Grekland, Italien, Frankrike och Sverige,  och i EU:s och medlemsstaterna asylpolitik med dess konsekvenser för människor på flykt. De första inläggen handlar om Kosovo, dit jag reste 2005 med anledning av det som blev boken Vinna eller försvinna – om flykt asyl och hjälpare (2009). 2016 kom jag tillbaka till Pristina genom en författarfestival, i samband med det reste jag runt.

Jag bor i Stockholm, reser regelbundet till Grekland, fortsätter att följa  människor på flykt och finns sedan ganska många år i styrelsen för Flyktinggruppernas riksråd, FARR.

Annette Rosengren is a nonfiction writer. Observe that her books are all in Swedish. She writes about everyday life and life conditions, she follows often the same persons over years, puts it all in structures of society, culture and politics but is more narrative than discussing theory. Her two latest books are from Greece. Translated to English the titel Running on water. Transit Greece. About refugees and immigrants in the outskirt of Greece  (2014) is about everyday life and surviving in Athens, Greece, among people on move, many from Afghanistan. The last one from 2017 is about Greek men and women speeking out of their long experience of support to refugees, some of them are lawyers specialised on refugees rights. The title translated to English is Voices from Athens and Samos –  Greeks about their country, the EU and people on move. In a couple of earlier books the readers meet humans in the margin of the Swedish wellfare society, as refugees asking for asylum (2009) and homeless women on the streets and in close contacts to drugs (2003). She has also studied and written about everyday life in less urban Swedish communities, male cultures of automobiles, and so on. She has written texts about photography – photography in the documentary tradtion and landscape photography . With a background in practical photographic documentary studies she oftan includes photographs of people and places in her publishing. She holds a Swedish PhD in Ethnology since 1991 and consider herselt as a Swedish ethnologist. She writes out of empiric material collected through Ethnological fieldresearch where the consept of time is important, she comes back and she follows up.  She was earlier working at the Swedish central museum for culture history. In her blogg she returns to people and places. More about her books in Böcker/Books in the menue.

Annette Rosengren is appointed representative in the board of Swedish Networks for Refugee Support Groups, and has just left the board and the leadership of the Non fiction section of The Swedish Writers Union. She lives in Stockholm, travels regularly to Greece and continues to follow people on move.