Den 9 juli inledde knappt tio familjer från Afghanistan en tiodagars sittstrejk på Norra Bantorget intill Branting-monumentet. Det är högsommar men ingen värme, regntunga moln, småblåsigt, 12 grader. Som om vädret vill dem gott blir det solsken och varmt dagen efter.
Strejken ska pågå till 19 juli som det är sagt nu.
Norra Bantorget är klassisk
socialdemokratisk mark med stora samlingar 1 maj. Ett stenkast bort står August
Palm i staty, skräddaren som reste runt i Sverige och introducerade socialismen.
Det är länge sedan och mycket vatten har runnit. Idag är Norra Bantorget mest en trafikkarusell som få passerar till fots. Det är inte ett idealiskt ställe för en sittstrejk, som behöver uppmärksammas.
Varför inte Mynttorget där det är mer folk i rörelse även om riksdagspersonerna har semester nu? De fick inte tillstånd, platsen var redan bokad av annat.
KOM DÄRFÖR DIT OCH STÖD DEM.
De flesta kommer från Junsele i Västernorrland, har rest i många timmar och betalat mycket pengar för tågbiljetterna. De är inte särskilt väl förberedda, men en del har resväskor med sig med filtar och varma kläder till i första hand barnen. Några har mat med sig, andra inte. En familj är från gruvsamhället Norberg i Bergslagen där en by utanför numera bebos bara av flyktingar.
De är knappt tjugo vuxna sittstrejkens första
dag – mammor, pappor, mor- och farmödrar.
Och ungefär lika många barn, flera är småbarn med mycket spring i benen,
några är tonåringar. Barnen och de unga pratar bra svenska, några av de äldre
förstår och talar bättre än man skulle tro.
Fler familjer är på väg.
(Nästa dag har fler familjer kommit, bland annat från Kramfors. Andra är på ingång framöver.)
Varför?
DE HAR VARIT HÄR 4 ÅR, anpassat sig till Sverige OCH KAN INTE ÅKA TILLBAKA TILL ETT LAND SOM BEFINNER SIG I DET VETTLÖSA HELVETE SOM INBÖRDESKRIG INNEBÄR AV ÖVERGREPP, RÄTTSVIDRIGHET, VÅLD, DÖD.
ATT SKICKA TILLBAKA DEM INNEBÄR OCKSÅ ATT KNÄCKA UNGA MÄNNISKOR, I SYNNERHET UNGA KVINNOR.
De har fått alla avslag. Tre, fyra, fem
eftersom Migrationsverket varken anser att det finns nya skäl att ompröva deras
ärenden eller besluta om verkställighetshinder.
Atefa börjar gråta efter ett tag. 17 år, perfekt svenska, intelligent, går i gymnasiet, kommer ta studenten om några år – om hon får stanna. Vill bli advokat eller åklagare.
Jag
tycker det är så intressant med lagar. Du tycker det är bättre att bli advokat,
säger du. Aha, för att det är bättre att försvara. Hon ler lite.
Hennes familj är från Ghazni. Vad händer om de skickas till Afghanistan? Atefa kommer inte bli advokat. Hennes familj har inte råd att låta henne gå på universitet. Förmodligen kommer hon snabbt giftas och inte omöjligt på ett sätt som är förmånligt för familjen. Antagligen vet hon mycket mer än så.
Och hur är det nu? På samma sätt som så många andra har upplevt och upplever – mardrömslikt. Kan inte sova, sömntabletter hjälper inte, tankar, tankar, oro, det maler, enorm trötthet, orkar inte, bryr sig knappt, ont i magen och huvudet, irritation, och pappor som promenerar och promenerar, röker och röker och inte vet hur de ska kunna ta hand om sin familj.
De behöver stöd och solidaritet
Nu sitter och står familjerna från Junsele och Norberg här vid Brantingmonumentet, några med filtar om sig. Några barn kickar boll. Babysar vilar i vagnar. Två kvinnor kommer fram till mig och säger att det vore bra om jag kunde få fram sittunderlag och filtar, gärna täcken. Det är ändå kanske omväxling att ha åkt hit. Att ta sig för något. Att hoppas. Några äldre män står en bit bort och pratar. Småbarnspapporna är ibland med sina fruar och småbarn, ibland med de äldre männen. Stenbalustraden och marken som några kvinnor sitter på är kall, och jag tänker på risken för urinvägsinfektion.
De vet inte var de ska sova? Tillståndet att få sittstrejka på Norra Bantorget gäller 7.00 till 24.00 – inte för natten. Dessutom är det så kallt.
Benjamin F från Ung i Sverige och
Ensakommandes förbund är familjernas länk till Stockholm. Han har kontakter med
flera organisationer och hoppas att det ordnas med övernattningar och annan
hjälp, framför allt av svenskar. Han är lugn och har ett outtröttligt
engagemang. Men ska så mycket vila på honom?
Andra afghaner i Stockholmstrakten, frågar
jag? De bor med hjälp av soss, svarar han, och soss tillåter inte övernattande
gäster. Och de redan etablerade?
Vet
du, de säger till mig att hur kan du, som har uppehållstillstånd, engagera dig
i strejker och demonstrationer. Som om de har glömt hur det är att vara
flykting.
Bland kraven som nu arbetas fram finns
uppmaningen till Migrationsverket och regeringen att
Omvärdera
säkerhetsläget i Afghanistan och inse att ingen del är säker, absolut inte
Kabul.
Ingen
ska skickas tillbaka till Afghanistan.
Det får inte vara så här att människor skickas till Afghanistan nu
Återigen tänker jag på Sverige och
30-talet. Judiska och politiska flyktingar från förföljelsernas Tyskland jagade
Europa runt i jakt efter att få stanna i säkerhet någonstans. De välkomnades
inte heller till Sverige. Möjligen kunde de få stanna tillfälligt om de visade
att de var välkomna till USA eller ett annat land.
För flyktingar från Afghanistan – de flesta i Sverige är hazarer – väntar inte ett industrialiserat folkmord. Men skickas till Afghanistan kommer förstöra deras liv och kanske blir det döden för flera efter ett tag. Antagligen inte från dag ett, men senare.
De som har väntat fyra år nu kom 2015 och i början kändes det bra. Nu ska de ut, och Sverige verkar än så länge inte sky några medel även om de flesta som sätts på flygplan till Afghanistan än så länge är män. Men även barnfamiljer, också familjer med bara en kvinnlig försörjare, finner Migrationsverket en rad skäl till att ge avslag. Sedan länge anses familjer med en vuxen manlig försörjare kunna klara sig i Kabul även om de inte kan återvända till hemorten.
SVERIGE MÅSTE INSE ATT KABUL ÄR I ETT
SÄKERHETSLÄGE ATT MAN INTE KAN SKICKA MÄNNISKOR DIT.
SVERIGE MÅSTE OCKSÅ INSE ATT DET ÄR
FULLSTÄNDIGT ORIMLIGT ATT FÖRVÄNTA SIG ATT AFGHANER KAN FLYTTA RUNT OCH BOSÄTTA
SIG VAR SOM HELST I LANDET. AFGHANISTAN ÄR ETT HELT ANNAT SORTS SAMHÄLLE ÄN
SVERIGE – ÄVEN OM MÅNGA YNGRE AFGHANER ÖNSKAR ATT LANDET VORE MER MODERNT OCH
MER SOM I VÄST.
De som söker sig till andra EU-länder, förföljs av Dublinförordningen om att de ska tillbaka till första asylland. Lyckas de klara sig förbi den snaran är det egentligen bara Frankrike och Italien som ger de flesta från Afghanistan uppehållstillstånd – Italien sagt med viss tveksamhet nu. Men första tiden i Frankrike – i Paris – kan bli mycket svår.
Familjerna har bildat nätverket Liv utan gränser – ett nätverk för asylsökande barnfamiljer från Afghanistan.
Swish till sittstrejken går över Refugee Wellcome Stockholm med swishnummer 123 28 00 001.
Ny Demokrati gick fram kraftigt i EU-valet, med tio procentenheter mer än Syriza. Så här är siffrorna som har gjort att premiärministern Alexis Tsipras meddelat att parlamentsvalet ska hållas 7 juli. Ny Demokrati 33 % och 8 platser i EU-parlamentet, Syriza 23 % och 6 platser, Kinal (med bland annat socialdemokratiska Pasok) 7 % och 2 platser, KKE 5% och 2 platser, Laikos, som är Gyllene Gryning, 4% och 2 platser, Lysi (som är ett ganska nytt nationalistiskt högerparti) 4% och 1 plats, .
Antagligen vinner Ny Demokrati parlamentsvalet i Grekland och då väntar nog svårare tider för människor på flykt – om man ska tänka på hur det var under de fyra åren 2012-2014. Många i förvar, förvarstider mer än två år – från regeringen sa ansvarig minister att de ska sitta tills de går med på att skickas till hemlandet oavsett hur länge de sedan sitter. Det var ständiga polisrazzior på Atens gator med början hösten 2012, och premiärministern Antonis Samaras hade lovat att rensa Atens gator. Retoriken kring flyktingar var “illegala immigranter”. Många förblev irreguljära länge eftersom det var nästan hopplöst att komma in med sin asylansökan och få asylsökandes röda lilla kort. Kortet skulle förnyas var sjätte månad och visade att en hade rätt att vistas i landet. Jag är också rädd att många nu kommer skickas tillbaka från öarna till Turkiet, som det är sagt i EU-Turkiet-överenskommelsen.
Men man vet ju inte – inte än i alla fall.
I kommunalvalen/borgmästarvalen gick ND fram i Aten och Thessaloniki liksom på många andra platser. Borgmästarna i Aten och Thessaloniki kommer alltså vara konservativa partipolitiskt. Vilket kanske innebär att “gatorna ska rensas från illegala”.
Källa: Jag har uppdaterat mig kring det grekiska EU-valet genom nyhetssaiten Greek Reporter, https://greece.greekreporter.com , sök på Google om inte länken förmedlas. Och Unhcr greek press review.
På Greek Reporter införd 27 maj dagen efter EU-valet ligger en lång artikel kallad sju orsaker till varför grekiska väljare straffade Tsipras i söndags. En annan artikel handlar om att Gyllene Gryning nu äntligen fick mycket förre röster än vid förra EU-valet men ändå får in två personer i EU-parlamentet. Sedan 2015 pågår rättegången mot flera ledare i Gyllene Gryning för mordet på musikern Pavlos Fryssas 2013. Bland de åtalade är flera medlemmar i grekiska parlamentet varav en är GG:s ordförande.
I Svenska kyrkan i Paris, foto författaren 2018 och 2019.
Sedan hösten 2017 har Svenska kyrkan i Paris varit en mötesplats för många unga svenska afghaner, som Sverige vill deportera till Afghanistan. En del av dem har aldrig varit i Afghanistan sedan föräldrarna flytt till Iran (eller Pakistan). De har sökt sig till Frankrike, som ger uppehållstillstånd till de flesta afghaner och som inte använder sig av internflykt.
De flesta kom till Sverige 2015 som ensamkommande minderåriga. Många talar bra svenska när de kommer till Frankrike och har gått i svensk skola och gjort det som Sverige sagt att de ska göra. En del har känt att Sverige har stulit flera viktiga år av deras liv till ingen nytta.
Med Dublinförordningen är risken stor att de skickas tillbaka till Sverige.
Vad har hjälpen från den svenska kyrkan i Paris bestått i? Den som nu upphör efter det svenskparisiska kyrkorådets beslut.
Först och främst har de känt att de är välkomna när kyrkan är öppen på dagarna. De har bjudits på te eller kaffe från en särskild fikavagn och fått bre sig enkla mackor med svensk ost. Ibland har det funnits frukt, ibland har de fått lagad mat som blivit över efter kyrkans luncher för församlingsmedlemmar i Paris. Mitt i allt det franska, som de inte förstår, har de fått höra och tala svenska. De har fått kramar och uppmuntrande klappar. Har de haft för lite kläder i kylan har de ibland fått kläder ur second hand förrådet, som församlingsmedlemmar har skänkt. De har kunnat ladda telefonerna, och de har kunnat sitta tryggt och spela spel. De har kunnat få med sig tandborste, tandkräm, duschkräm och kanske en handduk.
De har haft någonstans att vara på dagarna, extra viktigt för nyanlända som inte har kommit in i systemet med boende och månadsbidrag från franska staten. Tills vidare har de bott under broar, på gator och i parker. Det har kunnat ta månader innan de fått tak över huvudet.
Svenska kyrkan i Paris har välkomnat människor på flykt ungefär som en del kyrkor i Sverige gör oavsett om de behövande är asylsökande eller fått avslag utan att kunna åka tillbaka till ursprungslandet.
I detta nu fungerar en rad kyrkor i
Stockholm som natthärbärgen för unga svenskafghaner som myndigheterna har tagit
bostaden ifrån.
Jesus skulle ha gillat kyrkornas hjälp och
antagligen tyckt att en del kunde göra mer.
Jesus skulle också ha gillat den svenska
pariskyrkans välkomnande.
De flesta har varit och är unga killar. Eftersom de inte talar franska, men desto bättre svenska, har de ibland fått hjälp med att förstå vad som står i dokumenten de får från franska myndigheter. En del har fått hjälp att översätta delar i papperna från svenska Migrationsverket och svenska migrationsdomstolarnas om deras avslag, papper som de har behövt i den franska asylprocessen. Församlingsmedlemmar har hjälpt till frivilligt. Ibland har de fått förvara dokumenten i kyrkan, och ibland en väska.
Till en början kunde de duscha och tvätta
kläder. Men trycket blev för stort, duschen möglade och tvättmaskinen slets ut.
Till i höstas kunde svenska mammor, mormödrar, systrar och andra som bryr sig
om dem i Sverige swischa pengar. Kyrkans revisorer i Sverige sa sedan att så får
man inte göra.
Under en period fick kyrkan extra pengar från Skut (Svenska kyrkan i utlandet) för att projektanställa en person för att ägna sig åt flyktingarna, som varit i Sverige. Sara Brachet blev en klippa i sammanhanget. När pengarna var slut kom så småningom pengar direkt från församlingar i Sverige. Sara kunde anställas för en ny period (och är anställd fram till och med augusti) och med pengarna fanns det medel för fikavagnen, frukt, lite godis, hygienkit och lite annat.
Sara har kunnat informera om hur
asylsystemet fungerar i Frankrike och ge en del råd.
På fredagarna finns ett språkkafé (som i
många kyrkor i Sverige) där killarna (det är mest killar) har lärt sig lite
franska med hjälp av fransktalande svenskar i Paris, som har engagerat sig
frivilligt. Ibland har de gett några timmars språkundervisning andra dagar i
veckan. Med hjälp av pengarna från de svenska församlingarna har Sara skrivit
ihop, stencilerat och delat ut övningar i franska.
Personalen har känt att kyrkan har gjort
något viktigt och värdefullt, och haft kyrkorådet och dess ordförande med sig.
Det har setts som en diakonal verksamhet.
Jag skulle kalla det humanitär och
medmänsklig verksamhet. Det kanske är samma sak.
Svenska dagstidningar och Svenska kyrkans
tidning har skrivit om den svenska pariskyrkans hjälp till de svenskspråkiga
afghanska flyktingarna. Till och med franska tidningar har skrivit om det.
Kyrkan har varit just så hjälpande och
stödjande mot människor i nöd och utsatthet som många önskar att alla kyrkor är.
Som man tror hör till något av det viktigaste kyrkor har att göra.
När jag har berättat för vänner har jag
fått kommentarer som att ”när jag hör vad svenska kyrkan i Paris gör så blir
jag glad att jag fortfarande är medlem i svenska kyrkan fast jag inte är
religiös”.
Men i vintras ska den franska juridiken ha
sagt att den här typen av diakoni har svenska kyrkan inte tillstånd att bedriva
i Frankrike. Var det så att fikavagnen ansågs konkurrera med fransk
caféverksamhet, eller minns jag fel? Men fikavagnen är bara för svensktalande
flyktingar, inte för vem som helst.
Kyrkorådets ordförande ska ha blivit rädd
att bli åtalad och dömd till fängelse om verksamheten fortsätter.
Plötsligt fick personalen veta att från 1
juni upphör allt flyktingstöd. Från hemsidan är sidan om flyktinghjälp
bortagen.
Det är konstigt att inte kyrkorådets
ordförande aktivt sökt former för hur kyrkan kan fortsätta att hjälpa
flyktingar utan att bryta mot fransk lag.
Varför bara plötsligt sätta stopp?
Sara sa en gång: ”Jag har träffat över 800
som har kommit från Sverige och det har aldrig varit problem med dem. De är
snälla och vänliga, de bråkar inte, det försvinner inte saker och de är
hjälpsamma. När vi stänger på eftermiddagen är det alltid några som plockar
undan, torkar av borden och ställer stolarna i ordning. Och hur skulle vi ha
klarat julbasaren i december utan dem?”
Jag berättar för vänner i Sverige att det
aldrig har varit stölder med svenskafghanerna, att varken personalens eller
kyrkans mobiltelefoner, pengar eller väskor har försvunnit. Då klagar mina
vänner över att när de har glömt tvättmedel i tvättstugan så har alltid någon
av grannarna tagit det nästa dag.
Vad ligger bakom kyrkorådets beslut mer än
att kyrkan måste följa fransk lag? Varför försöker inte kyrkorådet hitta vägar
som ryms inom fransk lag? Jag vill inte tro det, men ligger det främlingsfientlig
politik bakom? Vill kyrkorådet bara se genuint svenskar i kyrkan? Och vilka är
i så fall genuint svenskar? Inte lätt att säga när vi befinner oss i Frankrike.
Vill rådet och ett antal församlingsmedlemmar inte se mörkhåriga människor som
inte bara talar svenska (vilket de flesta gör) utan också dari och pashtu och är
mycket vänligare och artigare än svenska ungdomar brukar vara.
Är det i grunden fråga om rasism?
Själv är jag förtvivlad och förbannad över
beslutet. Kyrkan har också varit ett stort stöd för många svenska anhöriga i
Sverige (familjehem) som har ringt och mejlat. De har varit oroliga för sin son
eller sitt barnbarn, och med Svenska kyrkan i Paris har det funnits någon att
bolla sin oro med och bli lite lugnad av.
Svenska kyrkan i Paris har tills nu försökt följa Jesus budskap om att hjälpa sina medmänniskor oavsett hudfärg eller nationalitet, så som varje kyrka och kyrkoförsamling bör göra. Men nu är det alltså slut med det.
Akropolis och Partenontemplet, det mest kända av Aten. Foto Nikos Pournaras 2018. Taher från Iranska Kurdistan, Azim och Chaman från Afghanistan och uppvuxna i Iran – vi blev vänner 2011. Azim bor nu i Rom, Taher är i England och Chaman i Nederländerna. Bild 3, Vilia påskprocession mitt i centrum natten till påskdagen, 2018. Året efter attackerades ett hotell med flyktingar. Bild 4-5 april 2018, Livadias gamla pitoreska centrum, Livadia var först av fastlandskommunerna att välkomna flyktingar. En butik i Livadia med babydockor, som inte bara har vit hud. I april 2019 är Mike från Syrien en av många bostadslösa i Aten. Bakom gatans filtar finns en bädd på ett av trappstegen, en av tvärgatorna mellan 3e september och Patission nära Viktoriatorget. Foto författaren.
Artikeln tar upp vräkningar som väntar flyktingar med uppehållstillstånd, berättar om ännu ett fall av att inte få bostad och stöd efter att ha skickats tillbaka till Grekland från ett annat EU-land enligt Dublin, samt om rasismen som finns.
Med uppehållstillstånd
Sedan 2015 har drygt 36 000 flyktingar fått uppehållstillstånd i Grekland med antingen flyktingförklaring eller som alternativt skyddssökande. Många har överklagat avslag i första instans, och väntar på beslut. Totalt ska det finnas ungefär 80 000 flyktingar i Grekland, de flesta från Syrien, Afghanistan och Irak.
Grekland har inte haft mycket av integrations verksamhet. Den tidigare migrationsministern Yannis Mouzalas talade gärna om planerade språk- och jobbprogram. Det blev begränsat. Yannis Mouzalas är för övrigt en av dem som kandiderar för Syriza till EU-parlamentet nu. Kanske tänkte regeringen att flyktingarna återvänder nog till sitt hemland.
Från 2015-2016 har
det skapats boenden för de flesta som söker asyl – standarden har varit tält,
hotellrum, lägenheter och containerboenden i flyktingbyar som ofta har legat o-centralt.
Lägenheter har hyrts av grekiska UNHCR i samråd med kommuner i Grekland, bland
annat i Aten, och finansierats av EU i projektform, programmet ESTIA.
Allt som görs för
flyktingar i Grekland finansieras i projektform, och projekt har som alla vet
en början och ett slut.
Dessa boenden har
varit för asylsökande. Efter att ha fått uppehållstillstånd har hen förväntats
hitta arbete och boende själv, vilket har varit omöjligt för de flesta. De har
fått bo kvar på halvårskontrakt.
I februari släppte UNHCR en nyhetsskräll. 200 personer med uppehållstillstånd i mer än två år måste lämna sitt boende för att nu klara sig själv. Andra ska följa efter, först de som fick uppehållstillstånd 2017, sedan de som fick 2018, och så 2019.
Uppehållstillstånden ökar, under första kvartalet 2019 fick 4 500 positivt besked mot knappt 3 000 motsvarande tid året innan.
Tusentals flyktingar med uppehållstillstånd kommer vräkas och som det ser ut nu kastas ut i hemlöshet. ESTIA-programmet börjar fasas ut och pengarna från EU tar slut. Flyttar de frivilligt får de behålla sin månatliga utbetalning i tre månader. Kritiken från många humanitära organisationer har varit hård. Vräkningarna ska ha skjutits upp i avvaktan på utgången av kommunalvalen 26 maj.
Det finns flera ockuperade byggnader i Aten där människor på flykt bor. Mest känt är City Plaza, ett hotell på en tvärgata till stora Acharnongatan tio minuters promenad norrut från Omoniaplatsen, eller mer exakt från Platia Vathy. Det stod tomt i många år, ockuperades av grekiska solidaritetsaktivister och flyktingar för ganska exakt tre år sedan och blev kollektivboende med många familjer. City Plaza lever vidare. Andra solidariskt ockuperade byggnader finns i Exarchia. Polisen har ibland stormat och kastat ut invånarna, senast nu i april från ett hus på Bouboulinasgatan .
Utkastade
Människor som flyr
och fastnar i Grekland är djupt beroende av EU:s flyktingfonder i sina olika
former. Arbetslösheten bland greker är för stor för att flyktingar och
migranter ska sugas upp av arbetsmarknaden – även om det fortfarande finns
arbeten som greker väljer bort.
Enligt grekisk lag
har flyktingar med uppehållstillstånd samma rätt till socialt försörjningsstöd
och a-kassa som greker. Men för att få a-kassa måste man ha arbetat. För att få
försörjningsstöd måste man klara av en enorm byråkrati, och visa upp dokument,
som man ofta inte kan få för att andra dokument saknas, som man i sin tur inte
kan få för att de första dokumenten saknas.
Om detta skrev jag här på bloggen i artikeln Vad väntar flyktingar som får uppehållstillstånd i Grekland, postad
28 januari 2019. Den grekiska organisationen RSA, Refugee Support Aegan, hade
mycket konkret undersökt flera fall. Se också artiklarna Grekland inför valen, postade 11 januari och 16 januari.
Enligt inofficiella
källor hotar Tyskland med att skicka tillbaka 8 000 flyktingar till
Grekland, som de har passerat på väg till Tyskland.
För dem som skickas tillbaka till Grekland från EU-länderna finns ingen hjälp, inga bostäder och inga pengar. De hamnar utanför systemet.
I tidningen Arbetet den 7 maj 2019 berättar
journalisten Urban Amid om en man från Sudan. Han kom till Grekland, försökte
resa vidare från Patras, lyckades inte, gav upp för en tid men kom 2015 till
Sverige. Våren 2018 skickades han tillbaka till Aten med hänvisning till
Dublinkonventionen. Svenska migrationsverket försäkrade att Grekland tar hand
om dig, myndigheterna kommer skaffa jobb och bostad. Det var lögn. Han har fått
klara sig själv, inte fått jobb men däremot besked från restauranger att vi kan
inte anställa afrikaner för då kommer inte gäster. Sedan han kom från Sverige
har han bott på gatan och i fallfärdiga rivningskåkar utan el och vatten. Mat
och förnödenheten har han fått från olika frivilligorganisationer. När
reportaget gjordes i vintras bodde han i en fallfärdig rivningskåk utan el och
vatten tillsammans med ett tjugotal andra från Sudan. 2008 protesterade han mot
den sudanesiske diktatorns krig och förtryck i Darfur, greps av polisen,
registrerades, torterades och flydde när han släppts. Han var då nästan klar
med sin universitetsexamen.
Senare i vår fick
han visserligen uppehållstillstånd i Grekland men ingen försörjning.
Av hans historia
bör var och en lära sig att mot diktatorer, förtryck och krig ska man inte
protestera, och definitivt inte sedan fly till Europa, som visserligen hyllar
demokrati, yttrandefrihet och politisk frihet, men ….. Med bitterhet känner jag
återigen igen Europas kluvna tunga.
I Norge planeras
ett undersökande projekt om vad som har hänt flyktingar som har skickats
tillbaka till Grekland sedan EU-länderna började göra det 2017. Det lär gälla
något mellan hundra och tvåhundra personer från Norge, tyvärr minns jag inte
antalet. Projektet kommer då göras tillsammans med en grekisk
frivilligorganisation. Från Sverige hörs ingenting sådant.
Visst finns de som
har kommit som flyktingar de senaste tolv-femton-tjugo åren och som det har
gått bra för i Grekland. Men alla utom två av dem som jag skrev om i boken Springa på vatten. Transit Grekland. Om
flyktingar och immigranter i EUs utkant har lämnat Grekland sedan boken kom
ut 2014. Några tog sig tillbaka till hemlandet.
De flesta lyckades
resa vidare och befinner sig i dag i andra EU-länder, i Tyskland, Sverige,
Holland, Österrike, Frankrike, Italien, Belgien och så vidare. Några är
fortfarande asylsökande eller lever papperslösa men de flesta har fått
uppehållstillstånd.
Kvar i Grekland
finns: Z, som har ett bra arbete,
förbereder sig för att söka grekiskt medborgarskap men som kanske flyttar till
ett annat EU-land. H som är gammal nu och sjuk men som ser tillbaka på sitt liv
i Grekland som mycket svårt men där han också har mött mycket vänskap. Och så
finns Younos Mohammadi, som envist kämpar för flyktingars rättigheter och
möjligheter, som har blivit grekisk medborgare och som nu för första gången röstar
i grekiska val och som kandiderar till EU-parlamentet för Syriza.
I en intervju nyligen efterlyser han mer solidaritet, ansvarstagande och demokrati inom EU. Mindre än 5 % av världens flyktingar når EU, som inte står inför en flyktingkris utan snarare inför en politisk kris och en kris om solidaritet och delat ansvar, sa han.
Rasismen
I januari 2013
blev 27-årige Shezad Lugman från Pakistan mördad en tidig morgon i Aten när han
var på väg till arbetet. Två greker högg honom med kniv sju gånger för att han
var utlänning och muslim. Så småningom greps de grekiska mördarna och de dömdes
till livstids fängelse. Domen överklagades och straffet sänktes nyligen till 21
år och fyra månaders fängelse på grund av gott uppförande. Mordet betecknas av
domaren som Greklands första mord av uttryckligen rasistiska skäl. 2013 pågick Gyllene
Grynings omfattande förföljelse och misshandel av flyktingar. Flyktingar och
migranter var rädda att gå ut på kvällarna och det ryktades om lik som
placerats i containrar. Domstolen ansåg att det saknas bevis för att mordet på
Shezad Lugman gjordes på uppdrag av Gyllene Gryning men de två grekerna finns
med i den pågående stora rättegången mot partiorganisationen.
Att domstolen
sänkte straffet väckte starka protester hos åhörarna.
Gyllene Gryning
har sina platser i parlamentet men antas inte få så stort stöd i EU-valet och
kommunalvalen den 26 maj, enligt senaste väljarundersökningar 6 procent. Det
har varit för mycket negativ uppmärksamhet på Gyllene Gryning och de uppfattas som
en kriminell organisation i dag. De konservativa partierna har dessutom gått
mer åt höger och tagit över en del av retoriken och främlingsfientligheten.
Så här kan det låta när Gyllene Grynings kandidat till kommunalvalet för Aten presenterar vad han vill: Staden ska rensas från alla ”illegala” immigranter, moskén (som nu äntligen byggs eller rentav är invigd) ska inte få verka, ockuperade hus och mottagningsläger ska evakueras. Greker ska stödjas, partiet kommer ge 1 000 euro (10 000 kronor) till varje nyfödd grekisk medborgare, greker ska ha förtur till offentlig service, endast greker tillåts arbeta i kommunala projekt och alla grekiska barn kommer ha plats i statliga dagis. (Förmedlat i UNHCR Greek pressreview i maj 2019).
Mycket verkar vara hämtat från Victor Orbans Fides-retorik i Ungern. Men grekerna är nog klokare än att de säger ja till en sådan illvilja mot immigranter och Gyllene Gryning förväntas bara få 6 %. Det är i och för sig mycket nog. Men Gyllene Gryning har inte media med sig som förr, och när partiet ordnade en presskonferens nu inför valet, bestämde sig statliga tevekanalen ERT att inte sända den.
Den nuvarande migrationsministern Dimitris Vitsas har gått ut i media många gånger och sagt och att grekerna är inte rasister. Det kanske är så. Eller det kanske är så att de flesta är inte aktiva rasister men att de förhåller sig passiva inför rasism. Eller så bejakar de faktiskt mycket i ultrahögerns retorik om att grekiska värden står på spel och är rädda för en islamisering av Europa.
Att det finns
greker som ägnar sig åt rasistiska utspel, rasistiska vokabulär och våld eller
hot om våld går inte att förneka. Det händer i Aten och i Thessaloniki, på
Lesvos, Samos och Chios, det ligger bakom push backs, och det händer när
människor på flykt ska placeras i deras lilla stad.
För några månader kom den lilla bergsstaden Vilia i mediafokus. Vilia ligger en timmes bilresa västerut från Aten. Här finns många hotell, som har stått mer eller mindre tomma sedan krisen. Staden har sina vinter- och sommarturister, har ofta snö på vintern, ibland mycket snö, och det är ganska nära till Korintiska viken för den som har bil och vill bada på sommaren. Nu i mars blev ett av hotellen flyktingförläggning. Med ägarens godkännande givetvis. Men kanske var inte kommunledningen tillfrågad. Närmare hundra Viliabor samlades utanför hotellet och skrek och larmade och gjorde de nyanlända livrädda. Regionledningen har tagit avstånd och åtal väntar. För officiellt accepterar inte Grekland rasism och det finns en antirasistisk myndighet. Några veckor senare kom en delegation med representanter från olika organisationer och förmedlade att Grekland inte är ett rasistiskt och xenofobiskt land.
Vilia är inte den
enda staden, men det gick mer våldsamt till här än i andra städer där invånare
protesterar. De flesta protesterar inte, i alla fall inte så här, men de kan
tycka ungefär så här: Vi förstår att flyktingar måste ha någonstans att bo, men
just vår stad passar inte för det. Uttrycket Not in our neighbour kan passa
lika väl för Grekland som när svenskar protesterar mot att hemlösa och
drogberoende ska bo i området. Det här känner vi väl till i Sverige, och här
har också flyktingförläggningar attackerats.
Jag har en grekisk väninna som kommer från Vilia. Hon skäms för sin stad just nu. Hon avstår från att ta diskussionen med sina släktingar i staden för hon vill inte äventyra den goda relationen. Jag var med henne en gång för två år sedan när stadens borgmästare hade kallat till möte för att diskutera ett förslag om att låta flyktingar bo i ett av hotellen. Det var ett kompakt motstånd, och borgmästarens information till invånarna var felaktig. Min väninna, som är väl insatt i dessa frågor, bad att få förklara utförligare vad saken gällde och hur staden skulle gynnas. Hon ville säga att de nya byborna skulle bara bo där medan de väntade på att omlokaliseras till andra EU-länder, och under tiden skulle de använda sina månadspengar i staden. De skulle handla i butikerna och gå på caféerna. Barnen skulle gå i skolan. Men hon tilläts inte tala med förklaring att hon var utomstående – trots att hon har vuxit upp här, har mycket släkt här, har ett hus här, tillbringar nästan alla ledigheter här. Borgmästaren och de som samlats till mötet ville inte veta.
Då och då i Aten och i Thessaloniki samlas antirasister och antifascister till demonstrationer. Thessaloniki har haft en dynamisk borgmästare som har gjort mycket för flyktingar och migranter. Liksom den lilla staden Livadia på Thessaliaslätten, som var den första mindre stad att välkomna flyktingar och skapa bostäder och försök till integration. Andra städer och kommuner har följt efter, och nog förekommer det försök med lokal integration.
Till den svarta sidan av Grekland hör att Thessalonikis välkomnande borgmästare utsattes för en våldsam attack för ett år sedan när han talade på ett stort offentligt torgmöte. Det var nära att han miste livet.
Aten november 2015, en nyanländ familj har kommit till Omoniaplatsen. De reste säkert vidare, förmodligen i direktbuss från Aten upp till gränsen till nuvarande Nordmakedonien och sedan upp genom Europa. Fotografierna är tagna samma dag. Bild 3, 29 mars 2016, Pireus hamn, varje familj har en yta stor som ett par utbredda filtar, gränsen norrut har nyligen stängts. Bild 4, hösten 2011, min vän Chaman är 19 år och säljer smuggelcigaretter på Viktoriatorget. Eftersom han är blind och utan familj håller grekiska staten honom med ett hotellrum. Åtta år senare är han gift och bor i Nederländerna. 6 maj 2019 blev han pappa. Foto författaren.
Grekland är det EU-land som har flest asylsökande i förhållande till invånarantalet. Artikeln tar upp den ekonomiska krisen som består, flyktingars känsla av hopplöshet, pressen från andra EU-länder, svårigheten att lämna in sin asylansökan, långa väntetider, och att 16 grekiska frivilligorganisationer nyligen än en gång protesterat mot att människor som söker asyl placeras i förvar.
Är Greklands ekonomiska kris över nu? Nej.
Premiärministern
Alexis Tsipras har officiellt sagt att Grekland har lämnat den ekonomiska
krisen bakom sig.
Men effekten av den långa krisen är inte över. Långvarig utarmning äter sig in i människors liv.
Många har skatteskulder och bankskulder och vet inte om de kommer kunna behålla sina hem. Många har blivit vräkta på grund av att de inte har kunnat betala för sig. Många äktenskap har spruckit på grund av påtvingad trångboddhet, arbetslöshet och fattigdom. Människor har dött i förtid, en del genom självmord. Den höga arbetslösheten sägs ha minskat något, men frågan är om inte det beror på att många har emigrerat. Unga utbildade har lämnat Grekland i flera år nu, och fortfarande drömmer många om att göra det. Grekland är det mest skuldsatta landet i eurozonen och skulden har ökat trots avbetalningarna. Nya nedskärningar planeras troligen.
Det är lätt att se
att Grekland är ett land med stor ekonomisk ojämlikhet. Många invånare lever
mycket bra, kanske i en bubbla av ekonomiskt oberoende. Det finns så många fina
bilar på Atens gator! Men den som går på gatorna i i mörkret ser många hemlösa
som lagt sig i något hörn insvepta i en filt. Och många köar för mat.
Grekiska media har
av och till intervjuer med flyktingar som har varit några år i Grekland, och
som säger ”vi har ingen framtid i Grekland”.
Vad det grekiska parlamentsvalet kommer resultera i får vi se. Det ska bli i höst eller början av 2020. Datum är inte fastställt, inte heller för regionvalet. Kommunalval och valet till EU-parlamentet blir 26 maj. I de senaste valundersökningarna leder högerns Ny Demokrati med 8 till 6 procentenheter.
Utan framtid
2015 med den stora flyktinginvandringen till Europa var Grekland första EU-land för de flesta som kom resande. De riskerade sina liv, många drunknade. Överlevde de havsresan kom de till grekiska öar utanför Turkiets kust och blev hjälpta av öbefolkningen och frivilligorganisationer från många länder. Staten förmådde inte mycket och EU-pengarna lät vänta på sig. Efter några dagar kunde de resa vidare till grekiska fastlandet, och från Pireus och Aten gick direktbussar upp till gränsen mot vad som i dag heter Nordmakedonien. Resan fortsatte upp genom Europa med tåg, buss och till fots. Sedan stängdes gränserna och tiotusentals flyktingar blev kvar i Grekland. Med finansiering från EU-fonder och praktisk hjälp från UNHCR skapades flyktingförläggningar runtom i Grekland, till en början mest som tältläger utomhus eller i nedlagda fabriker och flyghangarer. I mars 2016 började EU:s överenskommelse med Turkiet att gälla, och med det fastnade nyanlända på Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros. På fastlandet fanns alla de andra som fastnat, och de som i sista stund förts över från öarna till framför allt Pireus. Totalt fanns omkring 60 000 människor på flykt på fastlandet.
2017 avslutade
EU-länderna en tvåårig överenskommelse om att ta över asylsökande flyktingar
från Grekland. Har de inte lyckats resa vidare genom att ha familjemedlemmar i
andra EU-länder har de blivit kvar. Eller de har tagit sig vidare på egen hand
med stor risk att de så småningom tvingas tillbaka till Grekland.
Nyanlända har
fortsatt riskera livet och komma till öarnas läger, som betecknats som
humanitära katastrofer. Långt färre kommer än 2015. Den offentliga förklaringen
är att Turkiet är framgångsrikt med att hindra människor från att fara. Bland
hjälporganisationer hävdas att flyktingar i Turkiet vet att de fastnar på
öarna, sedan fastnar i Grekland och att Grekland inte förmår erbjuda dem en
tillvaro som är värd att riskera livet för och betala smugglarna så mycket
pengar som krävs.
Efter lång väntan på
öarna har de flesta så småningom förts till grekiska fastlandet. Få har skickats
tillbaka till Turkiet, tvärtemot EU-Turkiet-överenskommelsens avsikt.
I Grekland väntar
arbetslöshet och bostadslöshet för asylsökande som fått uppehållstillstånd. Med
uppehållstillståndet har de som alla EU-medborgare rätt att besöka andra
EU-länder i tre månader men de har inte arbetstillstånd.
Enligt Eurostat
sökte 581 tusen människor asyl i EU 2018, varav 65 tusen i Grekland, 110 tusen
i Frankrike och 162 tusen i Tyskland. I relation till invånarantalet har
Grekland flest asylsökande av EU:s länder, i faktiska siffror kommer Grekland
på tredje plats. I alla länder utom Grekland och Frankrike minskade antalet
jämfört med året innan. I Sverige sökte drygt 20 tusen nyanlända asyl 2018, det
vill säga en tredjedel så många som i Grekland. Länderna har ungefär samma
invånarantal, men Sverige är ett mycket rikt land jämfört med Grekland.
De flesta, som
sökte asyl 2018, kom från Syrien, Afghanistan och Irak i nu nämnd ordning.
Många från Afghanistan hade levt länge i Iran.
Många som kom till
Frankrike hade nått Europa via Italien över Medelhavet.
Inom EU säger
grekiska statsministern och hens ministrar gång på gång att Grekland kan inte
vara ensam om att ta hand om alla flyktingar som kommer via Turkiet – även om
EU-skickar finansiering för människor som söker asyl.
EU-länderna, inte
minst Tyskland, säger att Grekland måste följa EU-Turkiet-överenskommelsen och
skicka tillbaka flyktingar från öarna. Genom grekisk lag och undantag i
överenskommelsen för särskilt sårbara flyktingar har bara knappt 2 000
personer skickats till Turkiet med hänvisning till överenskommelsen. Men de
andra har hållits kvar i månader och år i öarnas mottagningsläger. Tills de
till slut förs över till fastlandet.
De två senaste
åren har fler och fler, som vill söka asyl, rest in över Evrosregionen i norra
Grekland i stället för över Egeiska havet. Här uppe gäller inte
EU-Turkiet-överenskommelsen.
Grekland anses
inte kunna bevaka EU:s yttre gräns.
Under de första
fyra månaderna av 2019 nådde 7 000 personer öarna för att söka skydd inom
EU.
Hotet om förvar
Den som vill söka
asyl tar kontakt med det grekiska migrationsverket Asylservice, som lyder under
Migrationsverket. Kontakt ska tas genom Skype, som inte har tillräckligt många
linjer och personal att ta emot samtalen. Att söka asyl innebär alltså ett krav
att behärska Skype. Väntetiderna genom Skype kan bli långa och under tiden har
man inget papper på att man inte vistas illegalt i Grekland. Andra EU-länder
har sina motsvarigheter. I Frankrike och regionen runt Paris ska man börja med
att ringa ett telefonnummer, och det kan ta dagar – veckor att komma fram.
Efter protester från organisationer för mänskliga rättigheter ålade högsta
domstolen det franska migrationsverket i Parisregionen att öppna fler linjer
och anställa fler operatörer. Mönstret känns igen från Grekland.
De som reser in över
Evros har Asylservice i Thessaloniki att kontakta via Skype.
Numera finns i
princip boenden för de flesta, som söker asyl, även om en del är usla. Väl inne
i systemet får man ett månadsbidrag på omkring 200 euro per person, något mindre
än det dubbla för två vuxna som bor tillsammans, och mindre för små barn. Det
är ungefär samma nivåer som i Frankrike och Sverige. Finansieringen sker genom
EU-fonder. Så var det inte 2011 när jag började följa människor på flykt i
Grekland. Då fick man klara sig själv och ideella organisationer delade ut mat
och matkassar.
Det är
oacceptabelt långa väntetider på beslut och att få sin intervju idag. Nu
rapporteras om asylsökande som får tid för intervju 2023 och 2024. Ja, det är
sant, och det drabbar – enligt uppgift – inte minst turkiska medborgare. De har
flytt från anklagelser att vara Gülen-anhängare eller för att de är kurder, som
återigen förföljs av turkiska staten. 4 000 turkiska medborgare sökte asyl
i Grekland 2018 enligt Eurostat.
Innan asylansökan är registrerad riskerar man att gripas i kontroller och placeras i förvar. Från förvaret går det att lämna in en asylansökan, men det kan ta tid. Den 16 maj lämnade 16 grekiska organisationer ett samlat brev till Medborgarskyddsministern (jag är osäker på om det motsvarar Inrikesministern) och chefen för Greklands polis om att staten måste ändra taktik i samband med förvar av flyktingar och följa internationella regler. Systematiskt och felaktigt placeras flyktingar i förvar med hänvisning till allmän ordning, barn och sjuka spärras in, ensamkommande minderåriga placeras med okända vuxna. Det är brist på tolkar, svårt att få vård, brist på hygienartiklar – förhållandena i förvaren är generellt under all kritik. Juristfrivilligorganisationen Aitima har studerat och rapporterat om förvaren under många år, se www.aitima.org.gr . Grekiska flyktingrådet har gjort ungefär detsamma. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har gång på gång påtalat detta. Alla protesterar de och ber regeringen att ändra systemet med förvar.
Det är inget nytt
att det är krångligt och svårt att söka asyl i Grekland, men en förbättring är
i alla fall att det inte längre är polisen som hanterar och beslutar i
asylärenden. 2011 var köerna oändliga till att registrera sig som asylsökande
hos polisen på Petroralli i Aten. Jag skrev om det i min bok Springa på vatten, Transit Grekland. Många
gav upp. På gatorna i centrala Aten såg man nästan alltid grupper av män, som
polisen samlat ihop och som skulle i förvar. De släpptes ofta efter ett par
veckor. 2012 byggde högerregeringen om gamla militärförläggningar till förvar och
där placerades många på obestämd tid. När Syriza bildat regering 2015 släpptes nästan
6 000 som varit där mer än sex månader. 2018 var 18 000 personer i
förvar även om de flesta inte fanns där under många år. De är i förvar för att
de inte har lyckats få papper på att de är asylsökande med rätt att vara i
landet, eller för att polisen godtyckligt anser att de stör ordningen, eller de
har fått avslag i andra instans och placerats i förvar trots att de har rätt
att överklaga till tredje instans.
Någonstans att bo
fick man ordna själv 2011. Många sov på gatan, i parker, i öde hus, hyrde en
madrass på golvet för några euro eller trängde ihop sig i lägenheter. Man fick
vänta i flera år på att få svar på en asylansökan, som ofta var negativ, och
sedan ännu ett antal år på domstolens beslut efter överklagan. Det var inte
ovanligt att till slut ha väntat sju-åtta-år eller mer.
Idag sover
människor på gatan och i öde hus, mest ensamkommande män – vuxna män kommer
alltid i sista hand för hjälp och stöd. En del har uppehållstillstånd. En del
står inte ut med att vara förpassade till boenden långt utanför Aten och hoppas
att de kan få jobb i storstaden. Några – oklart hur många – har skickats
tillbaka till Grekland från andra EU-länder. Andra är ensamkommande minderåriga
som driver omkring, och givetvis greker som har blivit utblottade och hemlösa
genom den ekonomiska krisen. 8 % av alla minderåriga ensamkommande lever på
gatorna.
Ensamkommande minderåriga
Enligt beräkningar finns det 3 800 ensamkommande minderåriga i Grekland.
De är en särskilt utsatt grupp, som mottagningslägren ska hitta och ge särskilt stöd. Men det blir ofta inte så. Ibland tror de unga att de förlorar frihet och självständighet om de tas om hand.
De har särskilda rättigheter i hela EU eftersom de är barn och kommer utan anhöriga. En rätt är att enligt Dublinförordningen få återförenas med sin familj om de har familj eller andra nära anhöriga i ett annat EU-land.
Att familjer ska hållas samman och att beslut ska fattas enligt principen om ”barnets bästa utifrån vad som är i barnets intresse” är en av de främsta principerna i förordningen, tydliggjord genom en dom i EU-domstolen. I barnets intresse är att så fort som möjligt återförenas med sin familj. I praktiken blir familjeåterföreningsprocessen en utdragen process genom överdrivna krav på dokument och detaljinformation, missuppfattningar, förseningar och att ständigt bortse från vad som är till barnets bästa. Felen och fördröjningarna görs inte i första hand av Grekland utan av mottagande land. Processen inleds i mottagningslägren och fortsätter på fastlandet. (Se Safe Passage & Praksis, december 2018: Unaccompanied children in Greece in the Dublin family reunification process. www.safepassage.org.uk).
6 av 10 ensamkommande minderårig lever under dåliga omständigheter, sammanfattar jurist- och mr-organisationen Metadrasi. Jo, de har rätt till gode män men det finns för få boenden för ensamkommande minderåriga. I stället lever de på polisstationer, i lägren med andra vuxna män eller de bor på gatorna. Överallt finns risken att de utnyttjas och utsätts för våld, inte minst sexuellt våld.
Samos, “jungeln” utanför det så kallade mottagningslägret ovanför staden Vathy, hösten 2017. Nedre bilden med färjan till Pireus i bakgrunden är från 2014 när det fortfarande gick att lämna lägret och ön efter några veckor. De fem männen är från Syrien. Foto författaren.
Artikeln tar upp aspekter på att Greklands gräns mot Turkiet hör till EU:s yttre bevakade gräns. Vid Evrosgränsen i norr utförs olagliga push backs av maskerade män. Mottagningslägren på öarna utanför Turkiets kust är fortfarande eländiga och fungerar i praktiken som förvar även om flyktingarna får röra sig utan lägret. Samos har blivit mer främlingsfientligt och det verkar bli av att flytta lägret från huvudstaden Vathy.
Yttre gränsen
EU pressar på om gränsbevakningen mot Turkiet. Det gör också Tyskland, som har en lång historia av inflytande över grekisk politik och ledarskap. Av och till har Grekland anklagats för att inte sköta gränsbevakningen trots att landet för sju år sedan byggde en 12 mil lång omsorgsfullt och flyktingfientligt konstruerad hög mur längs den del av norra gränsen mot Turkiet som inte utgörs av floden Evros. I övrigt finns gränsbevakare och gränshinder. Dessutom finns gamla minfält här uppe, Turkiet har ju setts som ärkefiende. Området är livsfarligt att vandra i.
Unionen och
medlemsstaterna har inte uttryckt någon större förståelse för att hav och
tusentals öar i princip gör det omöjligt att hindra den som verkligen vill
komma in i Grekland.
Över hela EU-talar politiker om att EU:s yttre gräns måste förstärkas. Inom EU kommer Frontex ges mycket pengar och manskap de närmaste åren. Frontex ska ha en bevakningsstyrka på tio tusen man.
Om att lägga miljarder euro på att förstärka gränsen är man enig, men inte om hur flyktingar ska kunna söka asyl i EU utan att dö på Medelhavet. Inte heller om att fördela dem som söker skydd mellan EU-staterna. Att söka asyl är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna – detta enades länderna om efter andra världskrigets ohyggligheter.
Inom EU talas om att investera i afrikanska länder för att motverka viljan att migrera.
Men de flesta som kommer till Grekland kommer inte från Afrika utan från tre länder som befinner sig i olika faser av krig – Syrien, Afghanistan och Irak.
Nu talas det
mycket om unionens säkerhet och att hindra IS-medlemmar att komma in som
asylsökande. I det försöker Grekland göra sitt bästa i samband med
registreringen av nyanlända flyktingar. Än så länge har IS inte varit så många,
högst 100, rapporterade migrationsministern nyligen.
I Sverige förlänger
regeringen tillståndskontrollerna för alla som reser in från Danmark. Skälet nu
är inte längre att hindra flyktingar, säger regeringen, utan det handlar om säkerhet
och risk för terrorism eftersom man inte anser att EU:s yttre gränsskydd
fungerar. Vilket gör Grekland till syndabock.
Nyligen sa en
svensk kandidat till EU-parlamentet att Grekland litar han inte på, ett land
som stänger in människor i burar. Han hade fått frågan om han var för eller
emot att ge mer pengar till Frontex. Han var för eftersom han vill ha ett
starkare gränsskydd. Men Grekland placerar faktiskt inte flyktingar i burar
även om mycket är dåligt och flyktingar placeras i förvar. Inget EU-land bör
heller skicka tillbaka flyktingar till Grekland för även om de inte sätts i
förvar får de inte det stöd som det svenska migrationsverket påstår att de får.
Push backs
Trots internationell rätts skarpa förbud att tvinga den som vill söka asyl tillbaka över gränsen har grekiska gränsbevakare gjort det i många år. Det blir aldrig klarlagt vilka som ligger bakom eller på vems order det sker. De utförs av maskerade män som ibland ser ut som poliser.
De senaste åren har det kommit otaliga rapporteringar om push backs i Evrosregionen, och de ökar. Drabbade berättar via mobiltelefoner och i intervjuer om män med svarta huvor, troligen poliser, som tvingat tillbaka dem till Turkiet. De är ofta turkiska medborgare som flyr repression och förföljelse i Turkiet.
En rapportering i Grekiska UNHCR:s pressöversikt nyligen tog upp att de senaste tre veckorna (från sista veckan i april och framåt) har drygt 80 turkiska medborgare, som har velat söka asyl i Grekland, skickats tillbaka över Evrosgränsen. Hälften fängslades när de kom tillbaka till Turkiet.
Pressöversikten 10 maj sammanfattade en tidningsartikel om en push back i Evrosregionen på grekisk-ortodoxa långfredagskvällen 26 april. 11 turkiska medborgare tvingades tillbaka över gränsen. Några var barn, en var gravid, en var äldre och funktionshindrad, en var diplomat. De vuxna ansågs höra till ett Gülennätverk och är förföljda av Erdoganregimen. En av grekerna talade turkiska och sa att deras asylansökningar skulle ändå avslås. De vädjade och berättade vad som skulle hända dem i Turkiet. De blev slagna med tillhyggen. Tillbaka på turkiska sidan gömde de sig i buskage, lyckades ta sig över till grekiska sidan nästa dag, tog sig till en polisstation där de behandlades väl och kände igen den turkisktalande, som var polisman. De kände också igen samma sorts poliskläder som männen haft som tvingade dem tillbaka. De berättade detta för en FN-tjänsteman.
Grekiska tidningar
skriver då och då om push backs här uppe i norr. Asylrättsorganisationer agerar,
och härom veckan skickade tio organisationer inom den grekiska
Asylrättskampanjen ett öppet brev till regeringen. UNHCR och Europarådets
kommissionär för mänskliga rättigheter har sagt till regeringen att ta itu med
detta
Grekiska regeringen nekar varje gång till att vara inblandad. Men det antas att push backs har förankring i departementet som polisen lyder under oavsett partifärg på regeringen.
Öarna
Mottagningslägren
på öarna i Egeiska havet befinner sig vid EU: yttre gräns. Vid Evrosgränsen i
norr finns numera ett mottagningsläger, som ibland har varit enormt överbefolkat
och saknat skydd för framför allt kvinnor.
Öarnas läger är
fortfarande gräsliga och överbefolkade trots år av omfattande kritik. Lägren
har beskrivits som humanitära katastrofer. Värst är Moria på Lesvos och lägret
i Vathy på Samos. Att avloppssystemet i Moria inte har klarat av
överbefolkningen har varit välkänt, men det är många andra saker också som har
gjort tillvaron i lägren hemska. Lägrens bostadscontainrar har inte räckt till och
många bor i tält, dels små turisttält, dels större tält där familjer hänger upp
filtar för att ha någon form av privatliv. Var och en kan tänka sig
konsekvenserna av att bo i tält när det regnar, när det finns ormar och råttor,
när grannarna är högljudda, att inte våga gå på toaletten när det är mörkt på
grund av risken för våldtäkt, att leva där renhållningen inte fungerar och där
maten och saniteten ofta är usel. Samt av att bo så här bland flera tusen människor
av 40 nationaliteter i månader och ibland år utan att veta hur länge till de
ska leva så här.
Nära lägret i
Vathy finns dock ett glädjeämne – Alpha Center, som drivs av den
internationella volontärorganisation Samos Volunteers. Centret är ett hus med
aktiviteter för lägerinvånarna öppet alla dagar men en dag i veckan för bara
kvinnor och barn.
En aktuell undersökning
på Lesvos uppmärksammar kristna flyktingars utsatthet. Majoriteten i
flyktinglägren på öarna är muslimer och rapporten berättar att särskilt konvertiter
utsätts för hot, glåpord och övergrepp – som att tvingas längst bak av de andra
i kön till mat eller dusch. Enligt sharialag är det förbjudet att överge islam.
Undersökningen är gjord av den Atenbaserade brittiska hjälporganisationen International
Christian Consulate, www.internationalchristianconsulate.com. ICC har också rapporterat om
kristnas utsatthet i flyktingboenden på fastlandet, bland annat i Atenregionen.
Kristna har inte uppmärksammats som särskilt utsatta i flyktinglägren, kanske
för att i Europa är religionsförföljelser historia. ICC menar att kristna måste
få särskilda boenden utanför en muslimsk kontext.
Det finns mycket
att säga om konvertiters utsatthet, inte minst i svenska migrationsverkets och
svenska migrationsdomstolars bedömning av deras asylärenden. Vilket Sveriges
kristna råd har påpekat i en aktuell genomgång av asylbedömningar, som
konstaterar att konvertiter misstros, begärs kunna svara på extremt svåra
frågor om bibeln och den kristna tron, och ofta får avslag på sina
asylansökningar. Men det är en annan berättelse än den här om Grekland.
Sedan ett halvår
är Samoslägret värst efter att tusentals flyktingar från Lesvos förts över till
flyktingläger, hotell och en del lägenheter på fastlandet. Flera boenden på
fastlandet blev nu överbefolkade och försämrade. I Moria och i lägret på Samos
bor fortfarande långt många fler än de har kapacitet för. Människor från lägren
förs över till fastlandet i omgångar, i första hand sjuka, funktionsnedsatta,
ensamma kvinnor med barn, ensamkommande minderåriga och utsatta barnfamiljer.
Men nya anländer. En del blir kvar i lägren i månader och år.
Ibland är det
framför allt ensamkommande minderåriga som internationell press skriver om när
det gäller lägren. De upptäcks ofta inte och får inte de rättigheter de har
enligt lagen.
I flera år gick rykten om att Migrationsdepartementet skulle flytta mottagningslägret på höjderna ovanför huvudstaden Vathy till den lilla bergsstaden Mytilinioi mitt på ön ungefär en timmes bussresa från Vathy. Borgmästaren och invånarna protesterade ilsket och hotfullt och tog för givet att flyktingarna är kriminella, tjuvar och våldtäktsmän. Det mottagningslägret blir nu i Zervou, som på kartan är en liten klunga spridda byggnader halvvägs till Mytilinioi. Knappast finns mataffär eller ens kiosk där. Vathy är en vacker stad vid havet med strandpromenad, många affärer och badstränder. Zervou ligger mitt i ingenting i bergen. Vad finns det för flyktingar att göra göra där mer än att härda ut, tänker jag som en dag för några år sedan tog lokalbussen till Mytilinioi för en dagsutflykt och snabbt hade sett hela staden fastän den ändå är mycket större än Zervou. Zervou ska ha plats för 1 200 personer, mot Vathy-lägret som är byggt för 800 och haft mångfallt fler år efter år. Det har sagt att det ska tas i bruk i augusti men redan nu verkar flyktingar ha börjat bo där. Får de bussbiljetter för att komma till Vathy?
Från Vathy har kommit rapporter om växande främlingsfientlighet, om föräldraprotester över att deras barn ska gå i samma skola som barn från lägret, och om att många affärer inte tillåter flyktingar att komma in i butikerna. Vad ligger bakom? Är hygienen i lägren så dålig att barnen har löss och smittsamma sjukdomar? Finns det en föreställning om att alla från lägret stjäl? Kanske gör den långa hopplösheten en del flyktingar till tjuvar. Det vore inte så konstigt i så fall. Men antagligen är Vathys invånare också trötta på att lägret inte blir bättre och att regeringen verkar strunta i att samosborna inte vill ha ett så illa beryktat läger där människor mår så dåligt.
Att mottagningslägren är som de är beror på att EU:s pengar inte räcker, säger en talesperson från Migrationsdepartementet. En annan förklaring är att det är medveten signalpolitik och skrämseltaktik.
Paris Sacre Coer oktober 2018, Stockholm våren 2019 sett från Stadshuset och Stadshusets gård med en arkitektur som har tankerötter i norditaliensk senmedeltid, Pride i Aten juni 2015, affisch i Rom 2015. Foto författaren.
— Buxton (Nick Buxton, TNI) also denounced how the EU externalises its borders by pressuring other countries (48% of which have authoritarian governments) to accept deportees, donations of monitoring and surveillance equipment and its offers to train police and border guards and develop biometric systems. Another central element in migratory policies is the construction of walls. Close to 1,000 km of walls (the equivalent of more than six Berlin Walls) have been built in Europe since the 1990s.
Ur Monica Vargas artikel “The globalisation of border control and peoples’ resistance” (en workshop vid World Social Forum of Migration 2018 arrangerad av TNI, Transnational institute, m.fl.). Artikeln hittar man på institutes hemsida, den är publicerad i mars 2019 (www.tni.org). Sök på Border wars. Stora aktörer bakom säkerhetsbyggandet inklusive vapenförsäljare: Hensoldt, Airbus, Rheinmetall, Leonardo och Intermarine. Bland företag som bidrar till den biometriska kontrollapparaten: Veridos, OT Morpho och Gemalto. Okända företag för de flesta svenskar, men jag nämner dem.
Nu uppmärksammar media valet till EU-parlamentet om några veckor. Valdeltagandet tros bli ganska lågt. Man har befarat att högerpopulismen kommer öka i parlamentet och vinna på ett lågt valdeltagande. Migration och människor på flykt är ett av debattämnena inför EU-valet. Främlingsfientligheten har blivit utbredd och EU-ledningen lägger mycket pengar på att hindra flyktingar och migranter att nå unionen. Inte alla nominerade till parlamentet tycker att det är en klok och EU-värdig användning av våra skattepengar. Dessutom behöver EU migranter på högkvalificerade såväl som ganska enkla arbeten i de flesta medlemsländerna eftersom arbetskraften inte räcker till.
Texten tar upp EU:s fortsatta Fort Europa-bygge och agerande i Afrika för att stoppa migranter att nå EU, och bygger delvis på rapporter från Transnational Institute och Concord Europe. TNI och Concord arbetar med globala frågor inom områden som utveckling, hållbarhet och rättvisa, samarbetar med erfarna forskare, publicerar rapporter och bidrar med kunskap till bland annat EU-parlamentariker. Se www.tni.org (skriv in Border wars i sökrutan) och www.concord.se . Det kan vara bra att känna till inför valet.
Oavsett om vi gillar EU eller inte så är vi en del av unionen. Så rösta och ta reda på vad partierna och särskilt toppkandidaterna står för (mer om dem och partierna mot slutet).
Främlingsfientligheten har kanske nått sin kulmen
Enligt aktuella
väljarundersökningar i EU-länderna är 15 procent av medborgarna mycket oroade
av immigrationen. Det innebär att 85 procent inte är det. I många länder är det
i stället emigrationen och högerextremismen som oroar (Ecre weekbulletine
2019-04-19).
Det finns så många fördomar mot
människor på flykt, som när en svensk politiker nyligen sa att alla flyktingar
är analfabeter. Att en förtroendevald politiker inom ett väletablerat parti uttrycker
sig så och är så okunnig är bedrövligt och skrämmande. Hen blev avstängd från
sitt uppdrag.
Människor som flyr har olika
skyddsskäl och alla möjliga bakgrunder. Precis som vi om vi skulle tvingas fly.
Främlingsfientlighet och rasism ökar
inte per automatik av att ett land tar emot många flyktingar och migranter. Men
det ökar när regeringar ändrar retorik, säger att landet klarar inte mer,
stramar åt asylpolitiken och anpassar sig till högerpopulistisk xenofobi, säger
forskning. Media följer efter och främlingsfientligheten får vind i seglen. Vi
ser det till exempel i Danmark. Men vi har också sett att regeringens retorik
kan bidra till det omvända, som i Grekland när Syriza kom till makten i början
av 2015 och började tala om flyktingar i stället för att som den tidigare högerregeringen
tala om illegala immigranter när flyktingar från Afghanistan, Irak och Syrien
kom.
Sverige har förändrats efter regeringens helomvändning hösten 2015. Vi fick gränshinder och en begränsningslag som tog bort permanenta uppehållstillstånd, humanitära orsaker som skäl till att få stanna och för de flesta rätten att få förenas med familjemedlemmar som inte kunnat följa med under flykten. Unga ensamkommande, barn med uppgivenhetssyndrom (apatiska barn), familjer som vill återförenas och många andra har drabbats. Lagen sas mycket bestämt från början att den skulle gälla i tre år, men nu förlängs den.
Sverige beter sig skamligt men vårt rykte utomlands är fortfarande oförskämt gott. Vi människor tenderar att hålla oss till gängse uppfattningar om ett land även när de kanske inte har fog för sig längre. Men också andra länder inom EU och EU-etablissemanget har blivit mycket inhumana och misstänksamma mot dem som flyr.
Nuläget kring EU:s gemensamma asylsystem – CEAS – Common European Asylum System
Yet, State’s reaction to migration has often been driven by distrust, nationalism, or xenophobia. People on the move are frequently used as scapegoats by political leaders who blame them for economic and social problems. As a result, migration has essentially been framed as a national security issue, leading to the militarisation of border control, strict visa requirement policies and increased surveillance, criminalisation and detention of migrants. Movements of people have recently been reduced to a « migration crisis », calling for emergency and extraordinary measures.
Ur Michel Forsts förord till rapporten ”Solidarity as a crime”. Forst är FN:s specielle rapportör om situationen för försvarare av mänskliga rättigheter. Artikel 6 november 2019. Se TNI, www.tni.org (sök på Border wars).
EU:s regelsystem för hur flyktingar ska bemötas, när asyl ska ges, vilket land en flykting ska söka asyl i med mera heter CEAS – Common European Asylum System. Som det är i dag är bara Dublinförordningen tvingande. Övriga delar i asylpaketet är i form av icke-tvingande direktiv. I det föreslagna gemensamma asylsystemet, som bland annat Stefan Löfven talar om, ska allt utom mottagandet vara i form av tvingande förordningar. Tanken är att det ska vara lika i detta EU med alla sina olikheter och att asylsökande ska fördelas mellan alla EU:s länder.
Paketet skulle ha tagits i somras. Men länderna enades inte, och kan fortfarande inte enas. Paketet har fastnat men arbetas på.
I väntan på ett gemensamt
asylsystem inom EU har regeringen bestämt att den tillfälliga begränsningslagen
för asyl ska förlängas i två år. Som en gardering mot att det kanske inte blir
ett nytt CEAS ska en mindre utredning om delar av den svenska asyllagstiftningen
göras.
Begränsningslagen har så länge den har gällt i nu snart tre år gjort Sverige till ett av de allra minst humana EU-länderna för människor på flykt. Det är en av förklaringarna till att få söker asyl i Sverige nu.
Nya CEAS innebär tyvärr många, många försämringar för människor som söker skydd i EU – och en del förbättringar. Det är lätt att tro att nya CEAS ändå är bättre än den nuvarande svenska begränsningslagen. I fråga om familjens rätt att hålla samman är den bättre än nuvarande CEAS och vår svenska begränsningslag. För utkantsländerna som i dag tar emot EU:s flesta flyktingar – Grekland och tills nyligen Italien främst – är nya CEAS bättre eftersom alla som kommer att tillåtas söka asyl i EU ska fördelas mellan EU:s länder. Fördelningen kan flera länder inte acceptera, de vill inte ta emot flyktingar. De vill heller inte ha överstatliga beslut.
En del i nya föreslagna CEAS är att många människor som har flytt kommer skickas till ett land utanför EU som hen har passerat under flyktvägen och som EU bedömer som ”tillräckligt säkert”. ”Tillräckligt säkert” är diffust och än så länge finns Turkiet på listan över tillräckligt säkra länder trots att tiotusentals människor har flytt från Turkiet sedan sommaren 2016. Tanken i EU:s agerande är att många som vill nå EU antingen aldrig lyckas, eller de ska skickas vidare till ett land utanför EU om de väl har kommit in i unionen. Här kommer EU:s relativt nya avtal med ett antal länder om att ta emot flyktingar och migranter som har passerat landet, in i bilden.
Och vidare i föreslagna CEAS: Uppehållstillstånd
kommer vara tillfälliga och människor kan när som helst skickas tillbaka till
hemlandet om EU tycker att det har blivit tillräckligt säkert. Det gör att den
som har flytt aldrig kan känna sig lugn och trygg. Asylsökande kommer också
kunna straffas för diverse saker och sedan bland annat kunna placeras i förvar,
få sin asylansökan avbruten och bli deporterad.
Som det är nu hamnar man i Sverige
i ett dilemma om man ska välja. Vill vi att regeringen verkar för att det
föreslagna CEAS tas av EU och därmed ersätter den begränsade asyllag vi har nu,
därför att vi tror att nya CEAS är bättre? Det är som att välja mellan två
mycket dåliga alternativ, mellan pest och kolera.
Vi kan inte tala för det föreslagna
CEAS utan att nämna försämringarna det innebär för människor på flykt – och de
är många fler än jag har nämnt. Blir det inte ett avsevärt förbättrat och
humant CEAS än som det ser ut nu, tror jag att det är bättre att behålla
nuvarande CEAS – som också har mycket dåligt i sig för människor på flykt,
bland annat Dublinförordningen.
Den kommande svenska utredningen måste leda till att asylreglerna blir humana jämfört med vad vi har nu. Humanitära skäl, permanenta uppehållstillstånd och rätt till familjeåterförening måste in i lagen. I EU ska Sverige fortsätta kämpa för att länderna fördelar flyktingar som fastnat i Grekland, Italien och andra första ankomstländer emellan sig. Dessa länder måste avlastas med tanke på inte minst framtidsutsikterna på flyktingar som får uppehållstillstånd. För närvarande väntar flyktingar som fått uppehållstillstånd i Grekland de senaste åren på vräkning ut i hemlöshet eftersom boenden för flyktingar är för asylsökande
Dessutom måste Dublin bli humanare.
EU har som regel att beslut ska tas i consensus mellan länderna – man ska kompromissa tills man når enighet. Pragmatiska röster inom EU menar att det bör kunna bli ett gemensamt asylsystem för stater som vill gå med.
För att stoppa flyktingar och migranter
I somras och höstas hade EU planer
på att inrätta ”landstigningsplattformar” med läger utanför EU där
räddningsfartyg i Medelhavet skulle placera räddade migranter. Därifrån skulle
asyl sökas. Inget land utanför EU har sagt ja än så länge och det har inte
genomförts än.
Mycket hårda visumregler, straff
för transportföretag som transporterar migranter utan visum och bevakning av
unionens yttre gränser hör till vad som gör det i stort sett omöjligt att resa
in reguljärt till EU för människor som flyr. Delvis så har Fort Europa byggts.
EU:s gräns- och kustbevakningsbyrå Frontex har fått mycket mer resurser sedan den inrättades 2005. 2005 – 2018 har anslagen från EU ökat från 6 miljoner till 340 miljoner euro, en ökning med mer än 5 000 procent. Resurserna ska fortsätta att öka. Inom två år ska Frontex, som ska byta namn, ha 5 000 polis och militär som gränsbevakare, om fem år 10 000. Det är sagt att de bland annat ska användas när människor på flykt ska tvingas tillbaka.
Sedan 1990-talet har medlemsländerna och Schengenländerna byggt nästan tusen kilometer mur för att hindra icke-EU-medborgare att ta sig in i unionen. Den längden är sex gånger längre än muren som Östtyskland byggde mot väst. Utmed kusterna patrulleras gränserna från Calais vid engelska kanalen till långt in i Medelhavet mot norra Grekland.
Vill vi använda våra skattepengar till detta? Och vad tycker EU-parlamentarikerna? Läs mer mot slutet av artikeln. EU vill dessutom att Sverige nu bidrar med många miljoner mer i betalning till unionens verksamhet. Flera nominerade säger nej.
EU och medlemsstater som Italien och Tyskland gör mycket mer för att hindra flyktingar och migranter att nå Europa. EU:s retorik kring detta är att ”döden på Medelhavet måste stoppas och smugglarna måste bekämpas.” Smugglarna må vara hänsynslösa när de gör business på en okontrollerad marknad, men grunden är människors drift att förbättra livet och EU hindrar människor så att resan innebär risk för livet. Som vi vet dör MÅNGA. Viljan att överleva och att göra livet bättre för sig och sina närmaste är en av de starkaste drivkrafterna i människors liv. Det går inte att stoppa migrationen antingen den grundar sig i flykt från krig, våld, förföljelse och/eller ekonomisk hopplöshet.
Aldrig någonsin har
tvångsförflyttade (fördrivna, flyktade) människor i världen varit så många som
i dag, säger statistiken från FN:s flyktingsekretariat. Närmare 70 miljoner
människor. De finns i Asien, Afrika, Australien, Amerika och Europa. Självklart
vill de försöka göra det bättre för sig. Medelhavet (49%), Afrika (30%,
huvudsakligen Norra Afrika) och Amerika (11%, framför allt i Mexico och gränsen
till USA) är de dödligaste reseregionerna.
EU flyttar i praktiken unionens sydgräns till att gå långt ner i Afrika
Ungefär så ska en EU-ambassadör i
ett afrikanskt land ha sagt – gränsen går inte vid Medelhavet utan i Niger och
i Sudan.
Less well known is that it has also led the EU to put migration control at the heart of its international policies and its relations with third countries, insisting on border control agreements with more than 35 neighbouring nations to control migration, labelled in Commission-speak as “border externalization”. These agreements require signatory nations to accept deported migrants from Europe, to increase border controls and staff on borders, introduce new biometric identity and passport systems to monitor migrants, as well as to build detention camps to detain refugees.
The rationale given by the EU is that this will prevent the deaths of refugees, but a more likely reason is that it wants to make sure that refugees are stopped long before they get to European shores. This satisfies both the hostile racist politicians in Europe as well as those seemingly more liberal politicians unwilling to confront whipped-up anti-immigrant sentiment, who want the crisis out of sight, out of mind. Germany, for example, with a relatively progressive record of welcoming refugees (at least in the summer of 2015), is also one of the main funders of border externalization, happily signing agreements with dictators like Sisi in Egypt to prevent refugees heading to Europe.
The evidence suggests these agreements may have served the EU’s ultimate purpose of decreasing numbers entering Europe, but it certainly has not increased refugees’ safety and security. Most studies show that it has forced refugees to seek more dangerous routes and rely on ever more unscrupulous traffickers. The proportion of recorded deaths to arrivals on Mediterranean routes to Europe in 2017 was over five times as high in 2017 as it was in 2015. Many more deaths at sea and in deserts in North Africa are never recorded.
Ur Burton & Akkerman rapport
”The Rise of Border Imperialism”, i en artikel från oktober 2018 publicerad
TNI, Transnational institutet – www.tni.org (sök på Border wars).
Europas kolonialistiska verksamhet i Afrika har inte upphört! För att stoppa migrationen är EU mycket verksam i Niger, i Sudan och i Mali, och länderna fås att ta tillbaka de som har passerat.
Särskilt Niger är en stor knutpunkt
för migranter på väg norrut.
Räknat per capita har det mycket fattiga Niger blivit den största mottagaren i världen av EU:s hjälp. Det låter i och för sig bra men samtidigt har gränser som alltid har varit öppna, stängts, och människor hindras i sin traditionella försörjning. En nomadiserande befolkning har rört sig över nationsgränser ungefär som samer i Norden en gång gjorde, men det är svårt med gränshinder. EU har samtidigt avtalat med Niger om att ta tillbaka människor som har passerat under resan norrut till Medelhavet. Samma sak ska ha skett med Mali.
For the Niger case, CONCORD research also highlights an imbalanced partnership, relying on conditionalities linked to migration control. Almost half of all EUTF support to Niger (see chart 1) is allocated to local authorities to reduce transit of migrants. The remaining EUTF projects focus on development and protection activities. However local actors fear that the projects have limited impact, and raise concerns about the opaque selection procedures, monitoring and evaluation processes and the overall coherence. The projects also fail to take into account the intertwining of smuggling networks and the government system which risks facilitating corruption practices and endangering human rights. In Niger, the EU’s programming of the EUTF should be adjusted to improve effectiveness, contribute to better governance, mobilise and strengthen local civil society organisations (CSOs), offer local economic alternatives and protect those in need. This must also be coupled with policies to maximize the benefits of legal regional migration, and provide safe pathways to Europe.
Concord Europas rapport Parnership or Conditionality –
monitoring the migration compacts and EU Trust Fund for Africa, 2018. Se www.concord.se
För finansieringen används Emergency Trust Fond for Africa, som har gjorts till ett effektivt verktyg för att hantera irreguljär migration. Fondinvesteringarna bygger på partnerskap. Concords rapport Partnership or Conditinality – European Union Emergency Trust Fond for Africa konstaterar att det är ett partnerskap i obalans. I stället för att stimulera utveckling är arbetet knutet till lokala myndigheter i syfte att reducera transit migranter. En mycket stor del av fondens investeringar placeras i detta.
EU vill investera i ekonomisk
utveckling i flera afrikanska länder. Det låter bra, men forskning visar att
ekonomisk utveckling inte minskar migration.
Avtal har likaså slutits med
Libyen, Turkiet och Egypten om att stoppa flyktingar och migranter. Avtalen
kopplas till belöningar i form av pengar.
EU och Italien har investerat mycket pengar i Libyens kustförsvar och båtarna med flyktingar och migranter stoppas numera redan på libyskt vatten. Passagerarna placeras i fångläger och behandlas vidrigt. 85% av alla räddningsaktioner på Medelhavet sker nu genom libyska kustbevakningen och människorna förs tillbaka till Libyen. FN-organisationer försöker hjälpa strandade och extra utsatta flyktingar och migranter genom att skicka tillbaka dem till Niger.
Lyssna på Alice Petréns reportage från Libyen i Sveriges Radio P 1!
När hjälporganisationer hjälper extra utsatta flyktingar och migranter brukar friska vuxna män komma på sista plats – barn, kvinnor, gamla, sjuka och funktionsnedsatta går alltid före. Det är kanske riktigt, men unga vuxna män är inte alltid de bästa överlevarna.
Niger, Mali och Libyen är
genomfartsländer för människor från Afrika. Oftast är länderna ekonomiskt svaga
i förhållande till EU, och deras regeringar auktoritära. Länderna respekterar
inte mänskliga rättigheter.
Turkiet är genomfartsland för
människor från länder som Syrien, Afghanistan, Iran och Irak.
Med Turkiet slöt EU avtal redan våren 2016. Det avtalet har gjort att flyktingar fastnar i de skandalösa lägren på grekiska öar. Enligt avtalet ska Grekland skicka tillbaka syrierna till Turkiet. Men så har det inte blivit på grund av grekisk lagstiftning. Bland annat Tyskland pressar Grekland om att följa avtalet och skicka tillbaka flyktingar.
Ett annat exempel på avtal kopplat till bistånd är EU:s och flera medlemsstaters återtagandeavtal med Afghanistan. Sambandet bistånd-återtagande förnekades av EU när avtalen slöts. Återtagandeavtalet var tvåårigt men gäller nu fortlöpande. Unga och gamla med afghansk nationalitet skickas till ett land i krig, som FN:s flyktingkommissariat säger att ingen bör skickas till.
Vi är inte bundna att följa UNHCR,
säger Migrationsverket. I stället lutar sig Sverige mot EU:s flyktingbyrå EASO,
som med ett kommande nytt CEAS ska få mycket mer resurser och bli mycket större
och mäktigare.
Att göra hjälp till flyktingar kriminellt och att själv (EU) agera kriminellt
På Medelhavet tar Italien räddningsfartyg i beslag och åtalar och fängslar besättningar. Det är exempel på hur länder kriminaliserar hjälp till flyktingar och migranter.
Medlemsstaternas räddningsoperation
Sofia skapades för några år sedan för att förstöra smugglares sjöovärdiga
träbåtar. Den italienska EU-parlamentarikern Barbara Spinelli är en ihärdig
försvarare av flyktingars och migranters rättigheter, jag citerar henne:
Sofia är en militär operation med en mycket politisk agenda. Den har blivit ett instrument för refoulment och för att legitimera milisgrupper med kriminell agenda och utklädda som kustbevakare. (Refoulment betyder att skicka tillbaka flyktingar och migranter över gränsen – det är absolut förbjudet i internationell lag).
Över hela världen ökar repressionen
från stater och företag mot organisationer och individer som engagerar sig i
sociala och politiska frågor. Bland annat TNI (www.tni.org) har
rapporter om detta.
I Frankrike har människor som
hjälpt flyktingar och migranter i Calais åtalats för människosmuggling. I
Ungern är det kriminellt att på något sätt hjälpa flyktingar. I Sverige dömdes
en medmänniska för att ha rest sig upp i ett flygplan och försökt hindra
avvisningen av en äldre, sjuk man från Afghanistan. Hon gjorde bara vad varje
människa bör göra, protestera mot omänsklighet.
Att kriminalisera hjälp till
flyktingar tror vi inte kan införas i Sverige. Men det har skett i Danmark, vindar
kan vända också i Sverige, och det har diskuterats att hjälp till papperslösa
skulle förbjudas. Att tiggeri förbjuds i flera kommuner, ett av mänsklighetens
äldsta sätt för fattiga människor att försörja sig, kan vara ett steg åt det
hållet.
Vad säger de nominerade EU-parlamentarikerna
Refugees Wellcome Sverige (RWS) och
Flyktinggruppernas riksråd (FARR) skickade en enkät till de svenska
toppkandidaterna i partier som finns representerade i EU-parlamentet. Enkäten
bestod av sju frågor som fokuserade:
EU:s migrationssamarbeten med länder
utanför EU. Fågorna rörde att EU:s bistånd villkoras mot att landet tar emot
flyktingar från EU som inte får söka asyl i EU – typ EU-Turkiet-avtalet – samt fortsatt
samarbete med Libyen med stöd till dess kustbevakning.
Det föreslagna CEAS. En fråga rörde de
nominerades inställning till att asylskäl som uppstår under eller efter flykten
inte ska räknas in – det kallas ”sur-place-skäl” och gäller oftast
konvertering, att komma ut med ändrad sexuell läggning och/eller göra politiska
uttalanden. Andra frågor rörde att EU bara ska ge tillfälliga
uppehållstillstånd samt att Sverige ska följa EU:s lista med ”säkra länder”.
Frågor gällde även ökade anslag till
Frontex och kriminalisering av hjälp till skyddssökande.
Partierna har svarat i olika hög
grad.
De flesta partier är emot att bara tillfälliga uppehållstillstånd ska ges, att inte sur-place-skäl ska gälla (men inte L!) och att hjälp till skyddssökande skulle bli straffbart. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Fi är mest humana med nej till alla försämringar för människor på flykt, summerat är svaren på enkäten beklämmande hårda och kanske okunniga om konsekvenserna av vad EU ger resurser till. Bland annat tycker de flesta att det är rätt att fortsätta samarbetet med Libyien!
Läs enkäten med frågor och svar på www.rwsserige.se/eus-asylpolitik. Eller sök på www.farr.se där artikeln är publicerad 24 april under rubriken Överraskande antal …. Får ni inte upp länkarna är det enkelt att skriva in och söka.
Högerpopulisterna kommer att vinna
på lågt valdeltagande eftersom de går till valurnorna. De är inte eniga i allt
men de kan bli en farlig maktfaktor och det gagnar vare sig en human
asylpolitik eller demokrati.
Många demokrater och människor som
avskyr högerpopulism och främlingsfientlighet kommer att rösta i EU-valet
runtom i Europa. Gör det du också!
De som står för en mer human flyktingpolitik i EU-parlamentet behöver stöd i en stark opinion för sina åsikter. I Sverige genomförs valet den 26 maj!
Jag lärde känna B i Aten 2011, och skrev om honom i boken “Springa på vatten” (1914), där kallar jag honom Semba. I fem år fastnade han i Grekland och försökte komma vidare för att ta sig till Frankrike, “ett land som känner till problemen i mitt hemland”. Till slut lyckades han komma till Frankrike, till Paris. Men här hade han otur, domstolen ansåg att hans asylskäl var för gamla. Han lever utan papper i Paris, arbetar som bilmekaniker på en gata, lever på marginalen och undrar när han ska få ro. Han är bitter på hur livet har blivit. Foto författaren 2017.
Jag får ett samtal i Stockholm en kväll i slutet av april. M, som jag har känt i åtta år, är darrig och allvarlig på rösten:
”Min kompis ringde, han är på Arlanda. Dom skickade honom till Sverige. Du vet han var i Paris och vi pratade om ifall han skulle gå till migrationsverket där eller inte. Han hade en kallelse och han visste att det var farligt. Han hade Dublin. Sverige ville ta emot honom och han hade varit i domstol och berättat att Sverige skulle skicka honom till Afghanistan. Men domstolen sa att han skulle skickas till Sverige. Vi kom fram till att han i alla fall skulle gå eftersom han var kallad och att han skulle höra vad dom skulle säga. Vi hoppades att det skulle gå bra och att han skulle ta sig hit själv och sedan leva här svart tills vi hoppades att det skulle lösa sig.
Men dom kallade på polis och sen skickade dom honom till Arlanda. Och på Arlanda sa polisen att dom skulle skicka honom direkt till Afghanistan. Han har aldrig varit i Afghanistan. Han har vuxit upp i Iran. Precis som jag. Han känner INGEN i Afghanistan. Och det är FARLIGT att sen försöka ta sig till Iran från Afghanistan och det kostar mycket pengar. Och kommer han dit blir han svart där, och polisen kan ta honom och skicka honom till Afghanistan.”
M själv kom till Sverige i en tid när
minderåriga ensamkommande med hans bakgrund och skyddsbehov fick
uppehållstillstånd. Men hans kompis, som kom 2015, har utsatts för samma behandling
som tusentals andra unga från Afghanistan: Lång väntan på beslut, uppskrivning
i ålder till vuxenstatus, misstänkliggörande av asylskälen med avslag i alla
instanser, slutligen avslag också på att få studera genom Nya gymnasielagen.
Från Arlanda fördes M:s kompis till förvaret i
Gävle och där är han nu. M har kontaktat en advokat och hoppas att advokaten
kan hjälpa honom.
M:s kompis är ett exempel på Dublins grymhet.
Han är en av många som har skickats tillbaka till ett annat EU-land från
Frankrike. Sverige anses ansvarig för hans asylprocess men Sverige ger honom
avslag och ska skicka honom till Afghanistan där han aldrig har varit. Frankrike
har en annan uppfattning av säkerhetsläget i Afghanistan än Sverige och de
flesta från Afghanistan får uppehållstillstånd. Det skulle förmodligen även M:s
kompis få om det inte vore för Dublin. En del franska domstolar dömer till den
afghanske flyktingens fördel, men många väljer att följa de stränga
Dublinreglerna, som dock ger möjlighet för ett land att överta asylprocessen.
Hade M:s kompis inte följt kallelsen och
infunnit sig hos vad M kallar migrationsverket men förmodligen är en prefektur,
hade han kanske kunnat bli kvar i Frankrike eftersom det är variationer kring
hur Frankrike hanterar Dublinprocesser. Det hade nog blivit en svår och trixig
men inte alldeles hopplös väg. Kanske hade han måst leva 18 månader utan bostad
och pengar, och försöka undvika riskera att gripas i poliskontroller. Jättesvårt
ja, men möjligt för den som är uthållig, har byggt upp ett kompisnätverk och är
klok. Kanske hade han i stället tagit sig tillbaka till Sverige? Det här inte
lätt på grund av Sveriges id-kontroller vid svenska gränsen och danska
id-kontroller på tågen från Hamburg till Köpenhamn. Men andra har lyckats, och det kanske M:s
kompis också skulle göra med vägledning. Men hur skulle det gå för honom på
sikt i Sverige som papperslös?
Eller skulle han ha rest till Italien, som
många har sett som en utväg? Italien har gett uppehållstillstånd till nästan
alla från Afghanistan, men det har varit svårt på många andra sätt i Italien. Med
den nuvarande högerpopulistiska regeringen har situationen för utlänningar som
söker skydd blivit mycket, mycket sämre, och främlingsfientligheten inom
politiken är stark. Italien har inte brytt
sig så mycket om Dublin, men nu verkar Dublindeportationerna till andra EU-länder
bli allt vanligare. Az, min ”gamle” vän från Aten, som numera lever i Rom,
ringde härom dagen och berättade ungefär samma sak som M i Stockholm: En kompis
hade levt tre år i Sverige, fått alla avslag och sedan kommit till Italien för
drygt ett halvår sedan, innan dess hade han varit i Frankrike. Efter sex
månader i Italien skickades han till Sverige. Italien är inte som förut, sa Az
i telefonen, det har blivit mycket svårt här.
Minns mannen från Afghanistan och från
Östersund i kön till dagcentret på Avenue Denfert-Rochereau i början på mars.
Han sa att till Italien åker man för uppehållstillstånd, inte för arbete. För
arbete åker man sedan till ett annat land.
Det kanske inte fungerar så längre.
Var finns
den europeiska humaniteten för alla dessa, som drivs från det ena EU-landet
till det andra och som inte får stanna någonstans. Orsaken är Dublinförordningen
och att EU-landet som anses ansvarig för deras asylprocess inte respekterar
deras skyddsskäl. När det gäller Afghanistan anser stora humanitära
organisationer att det är världens farligaste land i dag.
Som tur är fungerar inte Dublin helt som förordningen är tänkt i Frankrike. Antagligen inte i Italien heller. Alla, som har sökt asyl i ett första EU-land som till exempel Sverige, skickas inte tillbaka från Frankrike. Migrationsverkets statistik från 2018 säger att totalt 81 personer togs tillbaka av Sverige från Frankrike, och 13 från Italien. Dublinåtertagna till Sverige från EU-länder 2018 var totalt 930. Nästan hälften av de återtagna skickades från Tyskland, 431 personer, följt av 116 personer från Danmark. Återförda från Frankrike ligger på tredje plats. Uppgifterna anger inte nationalitet, men antagligen är den största nationella gruppen afghaner.
Dublin – det
europeiska asylsystemets infernaliska maskin
På franska La Cimades hemsida (www.lacimade.org)
ligger en nyligen publicerad rapport om Dublin i Frankrike gjord av
organisationen, ”La Machine Infernale de l´asile européen”, fritt översatt till
svenska ”Det europeiska asylsystemets infernaliska maskin”. Rapporten använder
sig av statistik från 2017 när de beskriver det lynniga och oberäkneliga Dublinmaskineriet
i Frankrike där i slutändan 9 procent skickades tillbaka till ett annat EU-land
som följd av Dublin. 2017 fanns 1 384 Dublinregistrerade från Sverige och 57
personer togs tillbaka till Sverige. För Norge är siffrorna 65 återtagna av
1 026 Dublinregistrerade. För Tyskland 869 av 8 688
Dublinregistrerade. För Schweiz 38 återtagna av 1 198 registrerade. Låga
siffror men med stor oro för de Dublinregistrerade och en stor byråkrati
inkopplad.
Vad hände med de andra? En del blev alldeles säkert kvar i systemet, de skickades aldrig och efter sex månader övertog Frankrike ansvaret för asylprocessen. Andra gick säkert ut i en 18 månaders osäker tillvaro utan något officiellt stöd, varefter Frankrike tar över asylprocessen om personen begär det. Båda de här processerna har blivit komplicerade och kräver både advokat och beslut i domstol. Återigen andra åkte antagligen till ett annat EU-land, kanske Italien, Tyskland, Spanien, Portugal. Någon av vännerna i Paris sa att en möjlighet är kanske att vänta ut de 18 månaderna i Italien eller ett annat varmt land och sedan åka tillbaka till Paris. Många fasar för att tillbringa vintern i Paris utan tak över huvudet.
Frankrike har utbildat fler i hur Dublinprocessen används, och mer resurser sägs bli lagt på Dublin. Då är avsikten att öka antalet som skickas tillbaka till andra EU-länder. 2018 ska 11 procent av Dublinregistrerade ha skickats tillbaka till hens tidigare EU-land.
2016-18 hade cirka 100.000 människor Dublin av de asylsökande i Frankrike, skriver rapporten. För 2018 hade 23.650 vuxna Dublin. Under 2017 avvek 7 500 på grund av Dublin, 2018 uppskattningsvis omkring 10 000. Avvek innebär att gå ut i 18 månader eller resa till andra länder.
La Cimade pekar i rapporten på till synes nyckfulla vägar som processen kan ta för dem som blir Dublinfall vid registreringen. Det är nog de flesta, och med Dublin hängande över sig vet inte vad som väntar när de kallas till prefekturen titt och tätt. Dagar och månader fylls av oro, svårigheter att sova, ont i magen och huvudet, och att jaga efter lösningar på situationer som uppkommer. Till vilken nytta är denna oro och osäkerhet och byråkrati och domstolsöverklaganden när i slutändan ändå en ganska liten procent skickas tillbaka enligt Dublin? Rapporten finns på La Cimades hemsida www.lacimade.org . En engelsk översättning ska komma.
La Cimades hemsida har också en lång
redogörelse för vad jag kallar myndighetstrakasserier mot den som har haft
Dublin och där ansvaret för asylprocessen gått över till Frankrike efter sex
respektive 18 månader. Sedan halvårsskiftet 2018 har många tidigare Dublinfall
straffats materiellt när de äntligen har fått komma in i den franska
asylprocessen. Då har de förvägrats rätten till bostad och till ekonomiskt stöd,
ibland bara stödet. Tillsammans med
andra organisationer har La Cimade fört upp detta till domstol.
Rådet från La Cimade är att hämta papper från migrationsverket (Ofii) att de inte får något stöd och är mycket utsatta, och sedan gå till domstol med hjälp av advokat. Beroende på olika regler och beslut kan resultatet bli framgång, men också att Ofiis beslut ska bestå.
Här finns sammanhanget till att vännen A inte
får ekonomiskt bistånd efter att han äntligen blev av med Dublin, lämnade in
sin asylberättelse och har fått den antagen. Som tur är har han kvar sitt
boendet, som drivs av en fri stiftelse/organisation. Vad lever han av? Stöd av
vänner och bekanta samtidigt som han har en stark uppbackning från lärare och
advokater. Men han skäms för att be om pengar och hankar sig fram, idogt
studerande franska och i hopp om snart beslut om uppehållstillstånd.
—–
Statistik om Dublin, asylsökande, avresta och
så vidare handlar alltid om människor, människor som ofta är rädda,
förtvivlade, har ångest, och om vilka det inte finns mycket kunskap om hur
livet blir för dem som deporteras till landet där de anses höra hemma.
Eller som en av de engagerade, djupt berörda
och kunniga i ”#Vi står inte ut men vi gör vad vi kan” har sagt om dem som
Sverige skickar till Afghanistan: De flesta överlever nog när de har skickats
tillbaka eftersom de hjälper varandra. Men det handlar då om att överleva, inte
om att leva.
Enligt brittisk-afghansk forskning i mindre
skala lämnar de flesta Afghanistan så snart de kan, i första hand för Iran och
Pakistan som första land. De som vet
brukar vara de närmast anhöriga.
——
För drygt
en vecka sedan skickade tjugo franska organisationer ett öppet brev daterat 25
april 2019 till Frankrikes premiärminister. Brevet protesterar mot situationen
för utlänningar i Paris med människor som sover på gatorna i nordöstra Paris
och under ringlinjen Peripherin, och som har ökat dramatiskt sedan 2015. De
tjugo undertecknarna är Cimade, Emmaüs France, MdM France, MSF, Utopia 56,
Caritas France och andra.
M från Göteborgstrakten och en pappa från Jönköping på balkongen i Svenska kyrkan i Paris. H och hans kompis i La Chapelle. Avenue Denfert-Rochereau halv nio en morgon och jag närmar mig männen i kö för att få en bostad. Och så ryggsäcken med allt vad en har. Foto författaren i mars 2019 i Paris.
Dublin är ett problem. Att länder som Sverige deporterar till Afghanistan har fått Tribunaldomstolar att ibland döma till den sökandes fördel, medan andra Tribunaldomstolar dömer enligt Dublins regler.
I februari-mars – alltså för en dryg månad sedan – handlade det mycket om Dublin när vi pratade. Den ene efter den andra berättade om avslag i Tribunaldomstolen, att advokaten inte kunde göra mer, att de måste lämna boendet ett bestämt datum och hur skulle de klara sig då, och att pengarna togs bort. Advokat – juridiskt ombud – till Tribunaldomstol hade förmedlats genom boendets socialsekreterare eller genom adresser till organisationer, som har gratis juridiskt stöd. Enligt statistik från svenska Migrationsverket överfördes 81 personer från Frankrike till Sverige 2018. Eftersom det inte finns uppgifter på hur många svenskafghaner som sökte asyl i Frankrike 2018 går det inte att säga hur stor procent som skickades till Sverige enligt Dublin.
Den som har ett beslut i domstol (i dessa
ärenden Tribunaldomstolar) om att hen ska skickas till annat EU-land enligt
Dublinförordningen, och som inte låter sig skickas, förlorar månadspengen
(oftast runt 200 euro) och boendet. Men det händer att man får bo kvar eftersom
en del boenden är humana och har möjlighet att avvika från det franska
migrationsverkets regler.
En del av dem som sover ute är i ett 18-månaders limbo av hemlöshet, inga pengar och utan formellt tillstånd att vara i Frankrike – orsakat av Dublinförordningen. Möjligen har 18 månader nu förkortats till 12 månader genom ny lag. Datum räknas från domstolsbeslutet. Efter limboperioden har man rätt att få sin asylprocess förd i Frankrike – men det kan bli så att man måste gå till Tribunaldomstol för att få rätten.
Grips hen i poliskontroll utan tillstånd (récépissé) att vara i Frankrike kan hen placeras i förvar och skickas tillbaka till första land, som i sin tur deporterar till Afghanistan. Som i svenska förvar har man rätt till kontakt med advokat/jurist i förvaren. Där finns också besökande förvarsgrupper.
Det är skrämmande och barbariskt att Sveriges regering inte stoppar deportationerna till Afghanistan trots rapporterna om säkerhetsläget och trots att så många kunniga institutioner/organisationer av olika slag säger att ingen bör skickas till Afghanistan.
Jag kom i onsdags på morgonen till Gare de l´Est. Jag visste att jag skulle dit där afghaner finns. Och då blev jag visad till Afghanistans ambassad. Det är långt bort och jag gick och gick. Utanför där fanns flera afghaner och en av dem visade mig hela vägen till La Chapelle. Han ville ha betalt men jag hade inte pengar och han visade mig ändå. Sedan frågade jag vidare och kom till Porte de la Chapelle och där folk sover under bron. Jag gick omkring där lite men sedan vandrade jag runt hela natten. Nästa dag ringde jag en kompis och sedan har jag sovit hos honom. Han bor lite utanför Paris.
Nu står jag här i kön för första dagen och jag hoppas få en bostad så småningom.Jag har ringt på telefonnumret man ska ringa för att registrera sig, men det är svårt att komma fram och jag har inte lyckats än.
N från Loghar, Kabul och Östersund, 26 år
Jag kom med tåg till Gare de l´Est sent en kväll. Klockan var halv ett. Jag var trött och försökte hitta någonstans att sova. Det gick inte. Sen var jag ute och vandrade i natten. Jag gick och gick och hamnade vid Gare de Lyon och var så trött att jag la mig att sova på asfalten. Jag var mycket trött. Du förstår hur bekvämt det var att sova på asfalt! Du säger att jag kanske var så trött så det ändå var skönt? Men om man är mycket trött så är det skönt med en säng! Jag sov och vaknade, sov och vaknade. Väskan hade jag som huvudkudde. Rädd att jag skulle bli rånad? Men jag är stark, jag skulle försvara mig. På morgonen ringde jag min kusin i Bordeaux, jag kunde inte ringa mitt i natten. Jag visste att jag skulle till La Chapelle men inte hur man tog sig dit. Han förklarade hur det gick med tunnelbanan. Jag åkte dit. Och jag såg att det var smutsigt och luktade bajs. Jag var trött och la mig att sova på en bänk i parken. Sen gick jag upp och åt på afghanska restaurangen. För 5 euro får man kebab och en bra … Sen gick jag och sov igen och väcktes av en polis när klockan var sex och som sa att nu stänger vi parken. Jag tyckte det var jättekonstigt – stänga parken! Jag frågade honom vart jag skulle gå, och så kom jag till parken där du var i går med J, och där det serveras mat. Sen sov jag i en liten park intill, Skanderberg heter den. Så började det, och där sov jag en månad. Sedan kom jag till ett boende.
E, som fick uppehållstillstånd efter 3 månader
Han är här i Svenska kyrkan i Paris och har fru, en tioårig dotter och ett barn i magen. Hustrun är planerad att föda runt 6-13 maj. Det är samma tid som de ska infinna sig hos Citéprefekturen. De har fått två tider, kan de inte den första så ska de komma den andra tiden. Det är den 6 och 13 maj, båda dagarna klockan halv nio. Sverige har accepterat att ta tillbaka dem och de har fått ett datum när de ska skickas – 21 maj 2019. Deras social har sagt att om barnet föds runt den här tiden är det möjligt att de inte behöver fara.
De kom till Paris i december och bodde i
parken tills det fick boende genom en organisation. Han går till parken varje
kväll och hämtar mat. De kan inte laga mat där de bor. Utbetalningarna till dem
har stoppats. Deras social har sagt att hon inte vet varför men att det går att
gå till domstol med det.
Lång, smal pappa i 30-årsåldern, har bott i Jönköping
Han kommer till kyrkan med E, och senare följer jag med honom till Porte d´Aubervillier för maten. E har visat honom runt och tagit hand om hans saker, men får inte ha någon hos sig där han bor. De har en gemensam kompis men har aldrig träffat varandra förrän i söndags när han kom.
Han har sovit i Porte de la Chapelle under
bron och fick komma in i någons tält. Det är ingen han känner. Han vet inte var
han ska sova i natt men träffade en kille som sa att han kan sova med dem. Han
ska ringa honom i kväll.
Jag åkte från Sverige till Schweiz och sökte asyl. Dom sa att hade du inte varit Dublin hade du med det du berättat fått stanna här. Efter tre månader skulle jag avvisas till Sverige. Från Schweiz åkte jag till Paris.
När jag kom hit tyckte jag inte om Frankrike, och ännu i måndags tänkte jag att jag åker tillbaka till Afghanistan. Sen bestämde jag att ge mig en chans till. Jag vill inte bli bonde som min pappa och fortsätta samma liv år efter år, generation efter generation. Det är framför allt får vi har, och det vi odlar är mat till fåren. Fåren håller vi för köttet. Potatis odlar vi, och vi har äpplen och aprikoser. Men vete för bröd måste vi köpa. Kontanter får vi genom att några arbetar i utlandet och skickar hem pengar eller genom att vi arbetar borta korta tider. Vi svälter inte men vi är inte rika. Runtom oss har vi pashtuner. Ungefär samtidigt med att jag fick avslag gjorde talibanerna en stor attack mot vår by och många dödades. Migrationsverket menade att det var bara en tillfällig händelse. Innan dess hade talibanerna tagit och hållit Ghazni en tid.
Det finns spioner i byarna, som kontaktar talibanerna när någon som arbetar för regeringen ska åka iväg. De beskriver bilen och sedan attackeras den.
Vi har bra skolor och skolor för både flickor och pojkar. I vår by går flickor och pojkar i samma klass. Skolan är bland det bästa vi har i vår by. Det är en bra skola med bra lärare. Jag har lärt engelskans grunder där och sedan har den blivit bättre i Sverige. Pashtunerna har inte sådana skolor och de tycker inte man behöver studera engelska. De lägger mer tid på Koranen.
J från en by i Ghazni, och från Östersund, 20 år
Jag skulle inte vara här om jag inte måste. Europa är svårt för mig. Språken är svåra, och det är så annorlunda. Jag tycker inte om Europa.
Men jag kan inte leva i Afghanistan. Jag blir dödad av min morbror. Han är en rik man som handlar med droger. Nej, han säljer inte själv på gatan, han säljer till andra som säljer. Han är i fängelse nu, jag pekade ut honom. De har frågat mina föräldrar var är N, och de har sagt att de vet inte. Hans son har sagt att jag ska döda N.
Migrationsverket sa att kan du inte bo i Kabul finns det 38 andra städer i Afghanistan där du kan bo. Men det kan jag inte. Min morbror kommer hitta mig. Han är en känd man, en rik man.
En kompis har 18 månader nu. Han bor i en fransk familj som hans familj i Sverige hittade. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag gick inte till Cité andra gången. Min social här sa att det är farligt, gå inte. Kanske åker jag till ett annat land. Vad tror du om Tyskland?
En kompis med Dublin skickades till Sverige från Frankrike för tre månader sedan. Domstolen beslutade det. Jag fick ett sms från honom, ”jag är i Kabul nu”. En annan kompis skickades till Finland för en månad sedan. Domstolen beslutade. En kompis är i förvaret här i Paris nu.
N
från Kabul och Örebro, 19 år.
Han har varit i Paris sex månader. Med advokat
från France Terre d´Asile gick han till domstol och frågade om han blir
”normale” nu och får söka asyl i Frankrike. Domstolen ligger intill
Citéprefekturen. Svaret får han hämta i prefekturen på måndag, han har fått
besked att post väntar. Han försöker att inte vara orolig, försöker göra saker
hela tiden. Men på nätterna kommer oron.
Säger: Jag har varit orolig i så många år nu så jag känner igen oron. När jag kommit hit till Paris kändes det först bra. Det här ordnar sig, tänkte jag. Men sedan kom oron igen.
Hur var det i domstolen?
Det var jättemånga afghaner där samlade i ett rum. Man ropades upp och fick sedan fem minuter med domaren. Det var allt. Min advokat la fram mitt ärende. Domaren frågade hur länge jag hade varit i Sverige och jag svarade tre år. Det var tolk med och jag svarade på persiska.
Fem dagar senare:
Jag fick avslag. Jag blev chockad. Jag hade trott annorlunda. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Hur ska jag klara 18 månader?
M är en social och charmig människa, höll på med amatörteater i Sverige och har redan kontakter in i den parisiska teatervärlden. Jag peppar honom att försöka hitta stöd bland de franska teatermänniskorna och försöka härda ut.
M om en svensk familj i Skövde. ”Jag var ett år hos dem, och jag kallar dem min mamma och pappa.”
Domstolen har sagt att jag ska tillbaka till Sverige. Jag måste lämna boendet den 18 mars. Hur ska jag klara 18 månader utan någonting. Det går inte.
H, nästan 5 år i Dalarna, 19 år
Sverige tog tre år av mitt liv.
Vad skulle Sverige ha gjort?
Sverige skulle ha gett avslag efter ett halvår. Då hade jag kunnat söka mig till ett annat land. Jag hade kunnat åka till Frankrike. Frankrike för två år sedan var bra, då hade jag fått uppehållstillstånd här.
Utanför dagcentret.
Vi kämpade i Sverige och trodde vi skulle få stanna. Det fick vi inte. Om vi ska kämpa 18 månader nu vet vi inte om vi för stanna efter det. Vi blir kanske lurade en gång till.
I Svenska kyrkan.
Jag hade åkt tillbaka till Afghanistan nu genast om det var fred. Det är mitt land och där vill jag bo. Även om en del saker här är mycket bättre än i Afghanistan är Afghanistan mitt hemland, och därför vill jag bo där.
Jag kallar henne min mamma. Hon ringde till Migrationsverket och sa att ”hur ska jag kunna skiljas från honom och skicka iväg honom. Han har ju blivit min son.” Och hon grät.
Jag bodde under bron i två veckor. Polisen kom och tog oss till ett varmt ställe. Så jag fick boende. Men jag måste vara beredd på att skickas ut från Paris, och jag har fått veta att man måste ta det som dom beslutar om.
Jag blev inte Dublin.
O, blir 19 i maj, från Sala
I morgon kommer jag in, och efter några dagar får jag ett boende. Jag har varit två år i Tyskland och två år i Frankrike. Frankrike tror inte jag är från Afghanistan. Jag blev normal med en gång men jag fick avslag hos Ofpra och hos CNDA (Court National d´Asile). Jag ska försöka igen. Nu sover jag i parken i La Chapelle. Ja, den är stängd på nätterna men jag vet hur man kommer in. På morgonen kommer polisen och kör bort en. Det kommer mat dit på kvällarna, till en plats nära. Men ibland kommer dom inte, man vet aldrig. Livet är mycket svårt.
Han talar en del franska och tyska, säger han, och bra engelska, som han lärde sig i skolan i Kabul.
Jag var på väg att återvända till Afghanistan, men min pappa sa ”kom inte tillbaka, de har varit här och frågat efter mig”. Det händer kanske ingenting första eller andra dagen, men efter 24-25 dagar.
Porte de la Villette, tältlägret nära moskén en bit från Porte de la Chapelle och tälten vid kanalbanken vid Jaurès våren 2018, spårvägsperrongen på Boulevard Ney oktober 2018, under viadukten vid Porte de la Chapelle mars 2019 samt matutdelning i parken vid Porte d´Aubervillier mars 2019. Foto författaren.
För ett år sedan i Paris blev jag hoppfull om hur det skulle gå i Frankrike för svenskafghanerna, som drivits hit från Sverige. Nu ser jag att Dublinförordningen blir ett stort problem för många.
Tiden i Frankrike börjar med att bo på gatan i
Paris, få mat och annan hjälp genom franska hjälporganisationers soppkök – som
alls inte alltid bara är soppa och bröd – och att lära sig livet på gatan av
mer erfarna kompisar. Men så småningom fick de boende, och trenden verkade vara
att få uppehållstillstånd efter ett år eller så. Medan svenska myndigheter och
domstolar ville skicka afghanska medborgare till ett land i krig har Frankrike
en realistisk syn på säkerhetssituationen i Afghanistan. En förklaring finns
nog i stor kunskap om Afghanistan, som har haft ambassad i Paris sedan
1930-talet.
Klarar sig afghanska medborgare som söker asyl
i Frankrike förbi Dublins glupska gap får de mycket ofta uppehållstillstånd i
Frankrike.
Nyanlända
i Paris – första mottagandet
Mötet med nyanlända svenskafghaner Paris våren
2018 gjorde det klart att det inte fanns något första mottagande för nyanlända.
De bodde först direkt på gatan med en bit kartong under sig och en jacka över
sig eller en filt och kanske en sovsäck. Efter några dagar bodde de ofta i små
tält skänkta av franska hjälporganisationer eller enstaka medmänniskor. Här fanns
afghaner från flera EU-länder, men också flyktingar och migranter från andra
länder, och framför allt många afrikaner. Hjälporganisationer serverade mat och
te på olika ställen och nyanlända lärde sig var och ungefär hur dags det
skedde. Det var smutsigare i Paris än i Sverige, men det luktade inte direkt
illa där de sov och toaletter fanns i närheten.
En och annan sa att första dagen levde de i
chock och att Frankrike är inte bra. Plötsligt var allt runtomkring främmande
och annorlunda, och fransmännen vill sällan tala engelska.
Vi var då i slutet av april 2018 och den
värsta vinterkylan var över. Men det fanns dagar med kylslaget dagsregn. April
2019 ska ha börjat kallt och blåsigt och med kalla nätter.
Av mer erfarna lär sig nyanlända att så småningom får de ett boende. Först hemlöshet en tid, sedan boende. Jag upplevde ingen panik i det, däremot kritik. De måste snarast registrera sin asylansökan och få ett papper på att ha rätt att vistas i Frankrike. Hur registreringen gick till lärde de sig av andra afghaner och av kompisar från Sverige som redan fanns här.
Att bo så här blir en fråga om alltifrån några
dagar till flera månader. Det handlade om tur men också om att stå i kö dag
efter dag på gatan utanför ett par dagcenters tills man får chans till ett
boende (se tidigare bloggartiklar). Ibland kom och kommer plötsligt polisen i
bussar och hämtade folk till boenden, men det är vanligare under riktigt kalla
perioder. Polisen kan också säga att vi kommer tillbaka i nästa vecka och
hämtar er. Men de säger inte exakt när, och det går inte att stanna på samma
ställe timme efter timme, dag efter dag.
I början av sommaren 2018 tvingades hemlösa flyktingar och migranter bort från kanalbankerna vid metrostationerna Jaurès och Stalingrad, och från tältläger vid Porte de la Chapelle och Porte de la Villette. Polisen tog brutalt bort och förstörde alla tält de upptäckte och hänsynslöst förbjöd de tält på allmänna platser. Hemlösa sökte sig till andra ställen med sovsäckar de köpte eller som skänkts av hjälporganisationer och medmänniskor. Tält verkar inte ha tillåtits förrän vinterkylan kom mot slutet av året. I oktober såg jag inte ett enda tält där de tidigare stått i rader.
Inte bara nyanlända sover ute utan också de som straffats ut från boenden. De kanske har varit i bråk eller anklagats för att ha startat bråk, eller de har lämnat ett boende som de inte gillar och väntat för länge med att komma tillbaka. Men är de flesta verkar vara nyanlända, papperslösa som håller sig undan Dublinavvisningar eller de som söker asyl och är i Paris för att överklaga ett avslag på uppehållstillstånd. Det är möjligt att en del är migranter som inte vill söka asyl – det vet jag inte.
Under sommaren 2018 ska polisen också ha
försökt kriminalisera matutdelning till hemlösa flyktingar och migranter. Men
protesterna blev för omfattande. Polisens taktik var ungefär densamma som i
Calais i norra Frankrike.
Ungefär så har det varit i många år i Frankrike. Frankrike har tagit emot dem som vill söka asyl på ett erbarmligt sätt först – ett icke-sätt. Det är som om en flykting ska klara sig själv i början eller förväntas ha vänner som tar hand om en. Kanske är det fråga om signalpolitik, att Frankrike menar att det dåliga mottagandet ska avskräcka. Efter att ha registrerat en asylansökan följer så småningom boende och pengar vare månad. Men det kan ta tid.
Att nyanlända människor som vill söka asyl måste bo på gatan första tiden följer inte EUs mottagningsdirektiv om hur asylsökande ska bemötas. Man ska ha ett tak över huvudet, mat, säkerhet och bemötas värdigt. Men att situationen är som den är i Paris – dit de flesta tar sig när de väl kommit till Frankrike – är ingenting nytt, och det kan ta allt från ett par dagar till en månad eller mer att få någonstans att bo.
2011 i Aten fick jag beskrivet för mig från tidigare Dublindeporterade från Frankrike att det var så här i Paris, och i Behzad Yaghmaian reportageboken Embracing the infidel – Stories of Muslim Migrants on the Journey West läser jag att det var på samma sätt för femton år sedan. (Boken hittade jag hos vännen Hussein Ali i Aten, New York: Delacorte Press/Bantam Dell/Random House, 2005.) Men platserna där man sover utomhus ändras, och antalet asylsökande i Frankrike har ökat de senaste åren. Och det var krångligare förut att registrera sin asylansökan.
Flera killar som jag träffat under våren innan är inte kvar i Paris när jag kom tillbaka i oktober, de hade flyttats till boenden runtom i Frankrike. Det är vanligt – efter en tid i Paris flyttas man till andra delar i Frankrike. Så är det också i Sverige. Att välja boende gick inte och går inte. Stannar man inte kvar dit man flyttats, förlorade man rätt till boende och oftast även månadspengen på runt 200 euro. Då blir det mycket svårt att leva. Ändå hittas utvägar och många klarar det.
I februari-mars, alltså för snart två månader sedan, var jag var i Paris igen. Runt Porte de l´Aubervillier, halvvägs mellan Porte de la Chapelle och Porte de la Vilette, fanns många nyanlända familjer som sov i mindre klungor i parkområden och på boulevardgräsmattor. Tälten stod i grupper och var sällan mer än kanske tio-tolv. Mitt i en trafikkarusell levde flera arabisktalande familjer i stora tält. Vid sidan om stod en rad med små, låga tält där afghanska män sades sova.
Utmed ena långsidan i den större delen av parkområdet delar organisationer ut mat tidigt på kvällarna. De är flera och försöker följa scheman så att varje kväll kommer någon. Ungefär så var det i höstas också, och kanske har det varit så i flera år.
Svälter gör nog knappast de som sover ute, men
är de helt utan pengar får de kanske för lite mat i sig. Speciellt om de missar
tiden för en matutdelning.
I centrala Paris är parkerna stängda på nätterna. Så är det med den lilla parken i La Chapelle nära metrolinjen. Men nog går det att ta sig in sent på natten, berättade en ung tyskafghan i morgonkön utanför dagcentret på Avenue Denfert-Rochereau. På morgonen blev han väckt av polisen. Eller var det parkvakten?
Innerstadsparkerna är välvårdade och planerade
för att invånare och turister ska ta igen sig i en vacker omgivning. Parkområdena
här i norra Paris där hemlösa flyktingar och migranter kan sova är inte inhägnade
och inte prydliga och omskötta.
Dublin
Dublin verkade inte vara ett jätteproblem för
ett år sedan. Jag mötte många unga svenskafghaner, som berättade att Dublinmarkeringen
försvunnit efter ett antal månader, eller att deras fingeravtryck för Sverige
aldrig hade kommit upp. Frankrike verkade inte lägga mycket resurser på
Dublinprocesser.
Men nu ett år senare skapar Dublin ångest – tankar som kommer om nätterna, svårighet att sova, ont i magen, huvudvärk. I fyra ord förklaras det så här: ”Jag har mycket stress.”
Enligt EUs Dublinförordning ska det land där
en asylsökande lämnar in sin asylansökan ansvara för asylprocessen. Om den som söker asyl söker asyl igen i ett
annat EU-land ska hen föras tillbaka till första land. För att kontrollera att
inget annat land är ansvarig för asylprocessen tas fingeravtryck i samband med
att en ansökan registreras. Fingeravtrycken lagras i en stor digital
EU-databas. Kommer personens fingeravtryck upp för ett annat land ska det
landet tillskrivas om landet accepterar att ta tillbaka personen. Förfrågan ska
göras inom tre månader, svar ska lämnas inom två månader, och frågande land har
sedan sex månader på sig att genomföra överföringen. Har överföringen inte
gjorts när sex månader har passerat ansvarar nya landet för asylprocessen.
I Frankrike kan man överklaga beslut om Dublinöverföring till domstol. Domstolarna som behandlar överklagan är regionala mindre förvaltningsdomstolar med namnet Tribunal Administratif. Beslutar domstolen om överföring ska enligt fransk lag sex månader räknas från det datum när domstolen beslutade.
I oktober förra året hörde jag mycket mer om Dublin än vad jag gjorde våren innan. Fingeravtrycken för Sverige hade kommit upp för många, men för andra inte, men de jag träffade då var mest mycket nyanlända. I oktober talade jag med flera, som överklagat till Tribunaldomstol och bland annat angett att Sverige skulle komma att skicka dem till Afghanistan. En del hade fått positivt beslut hos Tribunalen, andra negativt.
En och annan bekant från våren 2018 hade fått uppehållstillstånd. För första gången träffade jag också några med avslag i första instans på sin asylansökan. De var i Paris för att överklaga och sov ute.
Hela tiden genomfördes och genomförs
Dublindeportationer till Sverige, Tyskland och andra länder. Men av halvårsstatistiken
för 2018, som den franska organisationen La Cimade visade mig, genomförde Frankrike
bara 11 procent av alla beslutade Dublindeportationer. Det var bara en
procentdel högre än året innan.
I oktober mötte jag ett gäng som avvikit på
grund av Dublin. Flera hade polisen släppt när de vägrat gå ombord på
flygplanet till Sverige. De levde papperslösa i 18-månaderslimbo i Paris utan
bostad och pengar. Medan månaderna gick blev de erfarna överlevare. Klarade de 18
månader skulle de tillåtas få sin asylprocess förd i Frankrike (enligt Dublin III:s
paragraf 29). Jag träffade flera svenskafghaner som levde enligt den planen. En
och annan fick bo kvar i boendet men månadspengen från det franska
migrationsverket Ofii var avslutat.
De överlevde genom soppköken och stöd från kompisar, ibland vänner i Sverige. En av dessa svenskafghaner jag lärde känna hade just passerat 18-månadersgränsen tidigare under höstan och kunnat söka asyl efter en del krångel. När jag kom tillbaka i februari-mars hade han nyss fått sitt uppehållstillstånd.
Andra hade rest vidare till Italien, eller
till Tyskland, visste kompisar eller kompisars kompisar. Vad som hände sedan
visste de inte.
Vintern-våren
2019 pratas det mycket om Dublin och domstolar och om poliskontroller på gator
och andra platser
I februari-mars talade var och varannan om
Dublin, om överklagan till Tribunaldomstol, om avslag i domstolen och om
kallelser att infinna sig hos Citéprefekturen. Än så länge hade de boende,
månadspeng och récépissé, dvs A4-pappret med frimärksstort fotografi att de
just nu fick vistas lagligt i Frankrike. Advokater hade de fått genom
hänvisning av boendets socialsekreterare, genom lärare och olika
frivilligorganisationer, och genom kompisar. Det var kostnadsfritt.
En och annan hade fått positivt besked i
Tribunaldomstolen. De skulle inte Dublindeporteras till Sverige, som ju skulle
deportera dem till Afghanistan. De skulle få sin asylansökan processad i
Frankrike.
Att jag träffade många fler med avslag var
kanske en tillfällighet. De var och är i alla fall tillräckligt många för att
man ska förstå att Dublin har blivit ett stort problem för många. Förmodligen
har Frankrike lagt mer resurser på Dublinhanteringen nu.
Dublinavvisningarna till Sverige har ökat
jämfört med 2017, statistik från svenska migrationsverket säger att Sverige
mottog 81 Dublinavvisade från Frankrike 2018 mot 57 året innan. Men ökar de
procentuellt i förhållande till ansökningar? Jag vet inte.
Parallellt fanns och finns nu 2019 de som fått
uppehållstillstånd (flera av dem träffade jag för ett år sedan och i oktober),
och de som har blivit ”normale” och fått lämna in sin ansökan och i
februari/mars antingen hade haft sin intervju eller väntade på den. För en del kom
precis som tidigare fingeravtrycken för Sverige aldrig upp, eller de hade försvunnit.
Några hade väntat ett år efter att ha lämnat
in sina asylhandlingar utan att ännu kallas till intervju.
Citéprefekturen
och Dublin
De som sorteras under Dublinförordningen har i
regel korta tillstånd – récépissé – att vara i Frankrike. Tillstånden måste
förnyas, i regel varje månad. Det sker hos prefekturen. Avviker de har de inget
giltigt récépissé.
Efter avslag i Tribunaldomstol i Paris kallas
de ofta till stadens stora prefectur på Ile de la Cité, hundra meter fågelvägen
från Notre Dame, och 50 meter från dagcentret där man sticker handen i en svart
påse och hoppas på chans. Rätt färg på plastbrickan i påsen ger ett boende
nästa dag.
Citéprefekturen anses farlig och
socialsekreterare på boenden varnar för att gå hit. Risken är stor att man
grips, skickas till förvar och sedan deporteras enligt Dublin.
Alternativet är att inte gå till
citéprefekturen, stanna kvar på boendet så länge man får, och planera för vad
man ska göra. Finns det någon att bo hos, ska man pröva ett annat land, hur
blir det med Dublin då? Italien kanske, som har gett uppehållstillstånd till
afghaner med 97 procent. Men i Italien är det nästan omöjligt att hitta arbete
även om man har fått uppehållstillstånd.
Men, som en tjugosexårig svenskafghan från Östersund sa i Paris nu i början av mars: Till Italien åker man inte för arbete utan för uppehållstillstånd. Efter uppehållstillstånd åker man till ett annat land och arbetar.
Många unga män och några familjefäder hade
kallelser till Citéprefekturen efter avslagsbeslut hos en Tribunaldomstol.
M hade haft extra otur, han ville överklaga
Dublinbeslutet, men socialsekreteraren i boendet, som lovat förmedla advokat,
glömde bort det. Sedan var det för sent. Nu visste han inte hur han skulle
göra, gå till Cité eller inte. Än så länge är han kvar i Paris.
Alla som går till Citéprefekturen grips inte,
i alla fall inte första gången. Men kanske andra. I stället för att gripas och
föras till förvar får en del en ny tid och ett förnyat récépissé på en eller
två månader, ibland till ett datum några månader fram och beskedet att då är
flygbiljett till Sverige utställd. Några hade fått ett datum som innebar att då
har de varit i Frankrike så länge att enligt Dublinreglerna ska Frankrike ta
över ansvaret för dem. Men blir det så? Förmodligen måste de gå till domstol
för att få det bekräftat.
Ibland är kallelsen motiverad med att en
intervju ska göras.
Oron maler, gå dit eller inte gå dit, och om
inte gå dit, hur ska det bli när boendet meddelar datum för när man måste
flytta ut.
Så – kan inte sova, tankarna mal, hur ska det
bli, vad ska jag göra, har ont i huvudet, har ont i magen, svårt koncentrera mig.
På gatorna gör civilklädd polis kontroller nu,
särskilt i områden i norra Paris där flyktingar och migranter känner sig en
aning hemma. Den som inte har giltigt récépissé grips och förs till förvar. Om
det inte går att prata sig ur situationen, vilket vännen A lyckats med.
Dublin, domstolar, citéprefekturen och ”vad ska jag göra” var ett mycket vanligt samtalsämne när jag var i Paris för två månader sedan. Ingenting pekar mot att det skulle ha ändrats.
N hör till dem som inte infann sig i februari hos
prefekturen. Månadspengen har upphört och han skulle lämna boendet den 1 april
men får bo kvar månaden ut. Han har haft den sällsynta turen att en fransk
familj har lovat ta hand om honom tills han kan söka asyl som ”normale”. Dit är
det minst ett år.
För A, som nu har vart ett år i Paris och
talar ganska bra franska, ville inte prefekturen i början på december acceptera
att Dublinförordningens sexmånadersgräns efter domstolsbeslu om att han skulle
skickas till Sverige hade passerat och att han nu borde få vara ”normale”. Det hade
varit sex månader av oro och ängslan när han varje vecka visade upp sig hos
polisen och skrev sin namnteckning. Med stöd av en envis och ihärdig advokat,
förmedlad av en lärare i kurs i franska, och flera turer hos Tribunaldomstolen blev
han till slut ”normale” och har lämnat in sin asylansökan. Domstolen ålade med
skärpa prefekturen, som inte var citéprefekturen, att låta honom lämna in sin
fulla asylansökan och att annars betala ganska höga böter.
Jag kan inte låta bli att tro att dessa domstolar ibland visar en medmänsklighet och ödmjukhet inför flyktingen, som svenska migrationsdomstolar verkar sakna.
Boenderegler sätts av det franska migrationsverket och dit hör att man ska lämna boendet efter avslag. Men boenden har olika ägare och ibland kan organisationer tänka lite friare kring myndighetsregler – förmodligen för att de har egna fondpengar. Och A har fått behålla sitt boende.
Men sedan årsskiftet får han inga pengar. De
betalas ut av migrationsverket Ofii, som anser att A har obstruerat deras
tidigare beslut om avvisning. Han överlever genom soppköken och lån och stöd
från vänner – och talar allt bättre franska.
För en annan A har 18 månaders limbon nu krympt
till att bara några månader är kvar innan han ska kunna bli ”normale” och få
sin asylprocess förd i Frankrike. För att bli klassad som ”normale” kommer han
antagligen tvingas gå till domstol. I sju månader bodde han i ett undangömt
litet tältläger, och där har flera av hans kamrater klarat vintern och
fortsätter att bo. Själv fick han när det började bli riktigt kallt i Paris bo
i ett litet källarrum i södra Paris. Där hoppas han få bo den resterande tiden.
Läraren i franska ordnade detta.
Vad man bör göra?
Förbereda sig i Sverige på att många problem kan komma upp. Ha med sig pengar, en varm jacka och inte för mycket kläder och saker. Vara rädd om telefonen. Skaffa sig ett nätverk av kompisar, investera i hjälpsamhet, d.v.s. hjälpa andra så får man hjälp tillbaka. Försöka tänka klokt och lära sig franska så mycket som möjligt. Försöka bygga goda relationer till lärare, socialarbetare och andra fransmän man kommer i kontakt med. Ta reda på var organisationer som stöttar flyktingar och migranter finns och höra sig för om hjälp och boenden om man blir utan bostad. Om möjligt ha backups i Sverige som i nödfall kan skicka pengar. Gärna hålla kontakt med Svenska kyrkan i Paris, som ger det stöd de kan.
Fransmän i gemen kan vara svåra att få kontakt med, och många undviker flyktingar och migranter och vill inte tala annat än franska. Men en annan bild är att fransmän demonstrerar och manifesterar för mänskliga rättigheter, stöder flyktingar och migranter och protesterar mot polisens brutalitet. Precis som i Sverige är människor olika. Det finns många högerpopulister och rasister i Frankrike, men det finns också många antirasisterna och människor som kämpar för flyktingars och migranters rätt.
