Öde hus utan el och vatten i norra Patissia, Aten. Här har hemlösa flyktingar och migranter från framför allt Sudan bott i många år, de flyttar in för några månader eller år, flyttar ut, andra flyttar in, några kommer tillbaka igen. Huset är bebott men man skulle inte tro det. Stor park i Aten där hemlösa sover om nätterna. Foto författaren.
Sedan 2015 och med UNHCR:s och många internationella frivilligorganisationers hjälp och pengar från EU har Grekland fått fram ett hyfsat flyktingmottagande om man jämför med tidigare. Då räknar jag inte in situationen på öarna i Egeiska havet – den är en skamfläck för landet och för EU. En del andra anläggningsboenden är inte heller bra och just nu har gamla, dåliga, som har stängts, öppnats på nytt. Men boenden som anvisas är för dem som är i asylprocessen.
Efter lång väntan får fler och fler uppehållstillstånd nu och vad händer då? De flesta får bo kvar sex månader i taget och fortsätter att få samma lilla månadspeng som tidigare. Men i det finns ingen långsiktighet. Få hittar arbete och det är begripligt om de flesta inte vill bli kvar i Grekland. Det finns inte integrationsprogram och en del hamnar i direkt misär och hemlöshet.
Har de tagit sig till andra EU-länder och sökt asyl och inte godkänts för till exempel familjeåterförening, skickas de ofta tillbaka till Grekland. Har de fått grekiskt uppehållstillstånd hamnar de i ett limbo utan pengar och bostad och i en byråkrati, som för att ge den lilla hjälp, som finns för greker, kräver dokument som de inte kan få fram. Det konstaterar två aktuella rapporter skrivna av grekiska Refugee Support Aegean och tyska Pro Asyl, två tunga frivilligorganisationer med år av samarbete bakom sig.
Därför bör inga EU-länder skicka tillbaka flyktingar med uppehållstillstånd till Grekland.
Nästan alla från Syrien får förr eller senare tillfälligt uppehållstillstånd i Grekland, liksom många från Afghanistan.
Att få svar på en ansökan om internationellt skydd tar lång tid. De flesta vill till ett annat europeiskt land, ofta för att komma nära släktingar eller vänner och för att länderna ger lite bättre förutsättningar att bygga upp livet igen. Men EU:s lag är att de ska stanna i första europeiska ankomstland. Med fingeravtrycken i unionens databas skickas de tillbaka till första land om de lyckas ta sig vidare upp genom Europa.
Omlokaliseringen till andra EU-länder, som i viss mån fungerade för några år sedan genom ett tvåårigt avtal, fungerar inte längre. Grekland ber och kräver det som en solidarisk handling länderna emellan, men inget händer.
De omkring 60 000 som finns på fastlandet i kön för att få asyl bor numera på många håll i speciella anläggningar eller i lägenheter, de flesta i Aten-området och i norra Grekland.
Har man väl fått internationellt skydd väntar tyvärr stora svårigheter eftersom de inte finns någon övergripande integrationsverksamhet, inte annat än några mindre projekt. Det kan vara lite lättare att hitta arbete inom jordbruket på landsbygden, men många människor på flykt har inte alls den bakgrunden. I Aten är arbetslösheten stor, fattigdomen utbredd också bland greker och många med uppehållstillstånd hamnar till slut på gatan.
Kan man inte grekiska är det svårt att hitta arbete. Språket är inte enkelt och språkkurserna för få. Före krisen fanns många migrantarbetare i byggbranschen, som allt i allo, inom hem, hushåll och barnomsorg och med frukt- och grönsaksplockning. Men med krisen försvann arbeten och inom jordbruket sjönk lönsamheten och odlare hade inte råd att anställa plockare.
Bostäderna som finns är för asylsökande, antingen det är lägenheter för särskilt sköra personer och familjer, eller i anläggningar för dem som söker asyl. För dem som har fått uppehållstillstånd finns ingenting att anvisas till. I stället har det blivit vanligt att de får bo kvar där de bor sex månader i taget. Men det finns ingen långsiktig garanti för det. Tills vidare verkar de också behålla månadspengen – 200 euro till en vuxen person, för barn lägre.
Det är som att Grekland har trott att flyktingarna bara är på tillfälligt besök
Snart kommer de återvända hem, verka landet tro. Undantagen är några kommuner som satsar på integration men de är som droppar i havet sett i sin helhet. Staten saknar pengar för omfattande och nödvändiga integrationsprogram, men det finns eller har åtminstone funnits EU-fonder att söka från. Jag befarar att flyktingbyarna med sina enkla containerhus och ofta dåliga kommunikationer kommer finnas kvar i många år. Och i övrigt?
Värst utsatta är som oftast ensamkommande vuxna män utan familj. Många blir hemlösa, bor i ockuperade hus eller övergivna ruckel utan el och vatten, och står i de dagliga långa köerna till stadens soppkök. Här finns också kvinnor och familjer.
Tyskland ersätter Dublinförordningen med bilaterala återtagandeavtal
Riktigt illa drabbade är de som har rest vidare under den långa handläggningstiden. De har sökt asyl i ett annat EU-land och under tiden fått uppehållstillstånd i Grekland. När nya landet – till exempel Sverige – upptäcker det skickas de tillbaka till Grekland.
Dublinförordningen, som är en del av EU:s gemensamma system för asyl, används för Grekland igen men med rätt för Grekland än så länge att säga nej om de inte kan kan ta hand om återvändarna, som då ska in i asylprocessen igen. Än så länge har ganska få flyktingar skickats tillbaka med hänvisning till Dublin.
Men Tyskland, dit de flesta söker sig, använder sedan i höstas ett bilateralt återtagandeavtal med Grekland. De som vill söka asyl i Tyskland fastnar i tillfälliga kontroller vid gränsen till Österrike, och har de vistats i Grekland (EU-databasen för fingeravtryck ger svar) sänds de tillbaka i stort sett med en gång. Det sker oavsett om de fortfarande är asylsökande i Grekland eller har fått uppehållstillstånd.
EU:s regelverk med Dublinförordningen gäller människor som är i asylprocessen. En rad regler ska följas innan en person kan skickas tillbaka. Det tar tid och ger personen möjlighet att överklaga beslut och förklara varför de har lämnat Grekland. Skälet kan vara att de i praktiken inte får det skydd – eller sjukvård – i Grekland som de behöver. Det bilaterala avtalet är däremot en snabb procedur som sköts av polis och gränsbevakning och där Grekland inte har rätt att säga nej på grund av att de inte kan ta hand om människorna. De som tvingas tillbaka är både asylsökande och flyktingar med uppehållstillstånd i Grekland. Tyskland har fattat bilaterala avtal med Spanien och Portugal och avtal med Frankrike och Italien lär vara på gång (se ECRE policy paper 5 december 2018 Bilateral agreements: Implementing or bypassing the Dublin regulation?)
När Grekland officiellt redovisade siffror för återtagande från andra EU-länder på en konferens i Stockholm i november blev det låga Dublinåtertagandet redovisat. Men de mycket högre siffrorna för det bilaterala återtagandeavtalet med Tyskland nämndes inte.
Värst blir det för dem som skickas tillbaka för att de har uppehållstillstånd i Grekland
De som tvingas tillbaka till Grekland för att de redan har uppehållstillstånd hamnar utanför systemet med bostad och försörjning. De har ingenting att bo kvar i och blir inte aktuella för sex månaders boenderespit. De får ingenstans att bo, inte pengar och inte arbete.
En vanlig urskuldande kommentar från greker när vi talar om flyktingars utsatthet generellt brukar vara att så har många greker det också. Men jämförelsen fungerar inte. De flesta greker har ett socialt nätverk av släktingar, vänner och grannar, som bistår på olika sätt även om det inte räcker till. Inte utan skäl är grekerna stolta över att hjälpa varandra, och många nära släktingar har flyttat ihop på grund av krisen för att minska boendekostnaderna. Vilket kan vara förödande för relationerna. Men i flyktingars nätverk är oftast ingen så resursstark att de verkligen kan hjälpa, och de saknar nästan alltid språket. Resurserna de har är möjligen släktingar i hemlandet eller i övriga Europa, som kan skicka pengar.
Men det handlar inte bara om bristen på nätverk utan de som har skickats tillbaka och har fått uppehållstillstånd hamnar av byråkratiska skäl i ett limbo av utebliven hjälp. Som flyktingar med uppehållstillstånd har de formellt samma rättigheter som greker, men de kommer inte åt hjälpen av byråkratiska skäl. De får inte vissa nödvändiga dokument för att de saknar andra dokument, som de inte får för att ….. Och så vidare. De är nu inte längre asylsökande men har inte arbete och pengar så de kan hyra bostad och det finns inga bostäder att anvisa. De får inte det grekiska försörjningsstödet för de kan inte visa upp skattedeklarationskvitto, inte en bostadsadress eller rätt dokument på att de är hemlösa, och inte bankkonto. Att de till exempel inte kan visa papper på att de är hemlösa beror på att systemet inte täcker personer i deras situation.
Det blir en cirkelgång av problem – eller kort sagt, som min vän Chaman, som numera lever i Nederländerna, sa, Grekland är hemskt. Han har levt i Grekland i fem år och tyckt om Grekland. Men så småningom kom han i en situation när han jagade dokument för sin familj och till slut beskrev Grekland som hemskt.
De har det inte säkert i Grekland
De som redan har uppehållstillstånd och sänds tillbaka har papper på att de har internationellt skydd. Men orden har inget praktiskt innehåll. De lämnas vind för våg och lever inte säkert när de bor i parker eller i ockuperade eller utdömda hus. Atens stad har två socialarbetare, som på begränsad tid ska finnas tillgängliga för alla och som talar arabiska och persiska, Men de kan inte göra så mycket. Att få plats på härbärge för hemlösa skulle kunna vara en nödlösning, men de är fullbelagda, människor står på väntelista, flera av dem kräver att man ska tala grekiska eller engelska, att man ska vara psykisk frisk, och de tar med något undantag inte emot familjer. Och så vidare. Det finns stora och små soppkök av olika slag i Aten. Men antalet portioner är begränsade och de flesta serverar inte mat varje dag. En portion mat per dag kan heller inte vara tillräckligt i längden.
Rapporten, som jag hämtar detta ur, avslutar med att uppmana EU-länderna att beakta rapporten och sluta skicka tillbaka flyktingar som har fått uppehållstillstånd till Grekland. Noter bekräftar att i åtminstone tre fall har tyska domstolar hävt beslutet att skicka människor som fått internationellt skydd i Grekland tillbaka dit.
I en ny rapport från januari 2019 följer rapportören under fyra månader en tvåbarnsfamilj, som skickats tillbaka från Schweiz efter att det visat sig att de har uppehållstillstånd i Grekland. Erfarenheterna var desamma, ingenting var förberett när de kom till Atens flygplats, de hamnade som hemlösa i en park och levde där i flera månader, de kunde inte få fram de dokument som behövdes för att få försörjningsstöd, de hade stora svårigheter att få den vårdhjälp de verkligen behövde, och så vidare.
Rapporterna går att få fram på Pro Asyls hemsida – googla på Pro Asyl och hitta dem under rubriken publikationer On the living conditions of beneficiaries of international protection in Greece (August 30th, 2018) och Returned recognized refugees face a dead-end in Greece – a case study (January 4th 2019).
