Nadir Nouri, i Grekland sedan snart tjugo år, och det mångspråkiga biblioteket We need books i Aten.

Nadir Nouri på Platia Exarheia 25 april 2022.
We need books på Evias 7 i Kipseli, dagen efter och där sitter
Nadir i möte på altanen. Några dagar senare grips han av polisen och placeras i vidriga
omständigheter. Efter nästan tjugo år i Grekland tycker migrationsmyndigheterna att han
inte längre behöver skydd utan kan skickas tillbaka till det nu talibanstyrda Afghanistan.
Detta är inte klokt. Foto författaren.

Efter nästan 20 års alternativ skyddsförklaring har avslagit Nadir Nouris förlängning och gjort honom papperslös, vill deportera honom till Afghanistan, och har just nu fängslat honom under vidriga förhållanden. Men artikeln var tänkt att handla om Nadir Nouri som person och We need books.

Det hela är märkligt och förkastligt. Under åren i Grekland har Nadir Nouri haft en rad grekiska förtroendeuppdrag förutom att han är grundare av det professionellt verksamma biblioteket We need books i Aten. Han ingick t.ex. i den grekiska asylkommittén som tillsattes 2010 under Pasokregeringen för att modernisera asylprocessen till EU-standard och flytta den från polisen. En klok och fredlig person.

Han greps av polisen en vecka efter att jag träffat honom i Aten i slutet av april. Orsak: Han hade gjorts papperslös efter många år av legala uppehållstillstånd – och plötsligt och efter att talibanerna tagit över makten i Afghanistan vägrade grekiska myndigheter och domstolar att förlänga hans skydd och uppehållstillstånd. Hans situation visar på osäkerheten och bristen på långsiktig trygghet med tillfälliga uppehållstillstånd.

Artikeln kommer inte diskutera systemet med tillfälliga uppehållstillstånd – det som vi nu har infört i Sverige – men kan kanske ge tankar.

Det var inte meningen att polisens gripande av Nadir Nouri skulle bli en del av artikeln, däremot avslaget på förlängning av uppehållstillståndet. Men mest ville jag träffa och lyfta fram en märklig och mycket respekterad person, som kom till Grekland som flykting från Afghanistan för många år sedan. En person som på olika sätt har bidragit till att försöka göra Grekland till ett bättre samhälle för greker och för flyktingar. Och så är nu situationen så här:

He is being detained at the police station in Exarcheia. He’s been there for over two weeks, when people are only supposed to be kept there for 24 hours. He is being kept in a basement, with many other people, some of which need medical attention. He has only been out in the fresh air and light the three times he was taken to court and those times I think he didn’t eat all day. We talk to him through a window on the street. 

Så skriver verkställande direktören för We need books till mig i ett mejl den 16 maj, tre veckor efter att jag träffade honom den 25 april 2022, som var annandag påsk i Grekland, på Platia Exarcheia, Exarcheia-torget.

Nadir Nouri är 36 år gammal, en intellektuell tänkare, filosof, metafysiker och fredsälskare. Han haft många viktiga uppdrag i Grekland och att han är grundaren av det multispråkliga biblioteket Weneedbooks i stadsdelen Kipseli är bara en av hans meriter. Vänner och hans advokat arbetar på att få ut honom, och menar att han förmodligen måste söka asyl igen. Men det innebär inte att han släpps utan han kan flyttas till ett mer ordinärt förvar. Det är inte mycket bättre än underjorden på en polisstation men det brukar i alla fall innebära tillgång till en rastgård.

Zarif: We need books är Nadirs skapelse

Zarif hjälpte mig att få kontakt med Nadir den här annandagpåskdagen i Aten när de flesta greker var glada över att ha en dag ledig och sitta på café med vänner om de inte hade lämnat staden genom ledigheten. På Whatsapp bestämde vi att mötas i Exarcheia en timme senare. Zarif lärde jag känna i Aten våren 2011. Han hade dublindeporterats från Sverige till Grekland några månader tidigare. Sverige var en otrevlig upplevelse för honom med brutalitet från svensk polis och ett skadat ben. Zarif fick så småningom uppehållstillstånd i Grekland. Den grekiske advokat som hjälpte honom att överklaga den alternativa skyddsförklaringen så att han fick flyktingförklaring är numera både hans och min vän.

  • Nadir borde ha begärt flyktingstatus från början som jag gjorde. Jag hade alternativt skyddsstatus från början men jag överklagade och begärde flyktingstatus och Spyros hjälpte mig och jag fick det.

Zarif visar en bild av Nadir i mobiltelefonen, en kille med skägg, mustasch och långt hår.

  • Han går klädd i vida byxor och ser lite annorlunda ut, säger Zarif.
  • Som en hippie, säger jag.
  • Ja, skrattar Zarif och visar att han respekterar Nadir mycket. We need books är Nadirs skapelse, inte Afghan communitys.

Det var ändå hos den stora diasporaföreningen Afghan community i Aten, som jag först fick höra om We need books och Nadir Nouri. Verksamhetschefen Mohammad Mirzay berättade och ville att jag ska donera mina böcker från Grekland och Frankrike om asyl och människor på flykt till biblioteket.

Jag ville gärna träffa Nadir Nouri och inte bara för detta bibliotek. Hur var det möjligt att efter nästan tjugo år med uppehållstillstånd i Grekland nu efter att talibanerna har tagit makten i Afghanistan ville grekiska staten deportera honom till Afghanistan!!!!!

Så vi träffas på Platia Exarcheia och hittar varandra med hjälp av Whatsapp. Han kommer med en hund i koppel, en halvstor hund med gul och vit päls, en lugn och erfaren hund som fullständigt ignorerar mig. Vad jag förstår är det kanske inte direkt Nadirs hund, men de känner varandra väl och är ofta i sällskap. Nadir ser ut som Zarif beskrev honom, vida byxor i olikfärgade rutor, mörk värmande jacka, på en handens fingrar stora ringar, mörkbrunt skägg och långt hår. Han skrattar när jag säger att han liknar en hippie. Ja, från 80-talet, instämmer han innan vi sätter oss på ett café och tar var sin kaffe.

Han är en mycket speciell människa och håller långa utläggningar av filosofisk och metafysisk art. I det mesta hänger jag inte med men avbryter då och då och frågar vad han menar med det och det och försöker visa att jag ändå hänger med, eller åtminstone lyssnar intresserat. Vi kommer in på asyl, men inte just hans situation, och han säger att vi talar om systemfel, att det är fel på systemet, men det är människor som skapar systemen. Och de måste ändras.

Han citerar den klassiska poeten Rumi, och rättar mig. Rumi var inte persier utan från Khorasan, ett äldre rike än det persiska, och dog slutligen i Turkiet. Och han uppmanar mig att läsa på Wikipedia om Rumi, vilket jag gör.

Vi pratar kort om Afghanistan, amerikanerna, EU och Nato, och om hazarerna. Hazarerna är fredliga, de vill inte ha krig, de vill ha utveckling, studier och inte så mycket religion.

Vad är We need books?

När jag kommer till biblioteket två dagar senare (en av bussarna utanför Arkeologiska nationalmuseet på stora gatan Patission, som går Kipseligatan upp, kliver av på måfå, och frågar på engelska ett äldre par om tvärgatan Evias ligger uppför eller nedåt Kipseligatan.) Stora fönster mot gatan med texten We need book. Ett stort ljust inbjudande rum med hyllor fyllda av böcker, vid entrén ett bokbord med aktuella böcker på bland annat engelska och vid andra sidan en bemannad reception där det går bra att tala engelska. Sedan går jag runt. Här finns böcker på grekiska, engelska, tyska, franska, spanska, farsi, arabiska, ryska och så vidare. Engelska och tyska verkar vara de största språken. Allt är sorterat efter språk och ämne som psykologi, historia, migration. Jag ser en meter böcker på svenska (mest skönlitteratur), en halvmeter på vardera danska och norska. Intill står böcker på ryska, ukrainska, kurdiska, armeniska och andra språk. Biblioteket är möblerat med bekväma fåtöljer, en kaffehörna, en altan med sittgrupper, en ganska stort färgrikt rum för barn med böcker på olika språk, mattor på golvet, leksaker, mjuka låga fåtöljer. I ett studierum bakom stängd dörr med stora glasrutor in mot rummet sitter en grupp runt ett stort avlångt bord – språkstudier kanske.

Böckerna är gåvor och donationer. Det finns inte resurser att skriva till författare och be om böcker, eller att köpa in böcker, säger en av bibliotekarierna. Ändå är många böcker aktuella och böckerna är inte slitna men lästa. Som i alla biblioteket finns också äldre böcker och uppslagsverk.

Jag är djupt imponerad, och vet att hit kommer jag återvända nästa gång jag är i Aten. För den svenska hyllan skickar jag några av mina böcker när jag har kommit hem till Stockholm. Och meddelar Mohammad Mirzay på Afghan community.

När Nadir kort berättar om hur biblioteket kom till lyfter han knappt fram sin egen betydelse. Starten var att han kom i kontakt med en ung grek – hur minns han inte – som just gjort färdigt sina universitetsstudier och ingenting visste om människor på flykt.

  • Efter ett tag kom han tillbaka och frågade ”vad kan vi greker göra tillsammans med flyktingar”. Det var något nytt, för till dess hade det bara varit vad kan vi göra för flyktingar. Så kom We need books till.

Grundare är också en grekisk kvinna, säger han. Hon har gett mycket stöd och såg till att de fick sin lokal. Hon är en nära vän till honom, nästan som en syster, säger han. Hyran, fortsätter han, kommer sedan in genom medlemsavgifter och donationer. För dem som vill låna hem böcker krävs medlemskap men vem som helst kan läsa på platsen. De som arbetar där är volontärer och de två personer, som sköter katalogiseringen, arbetar med lön.

Det är i stort sett allt vi säger om We need books. Mer förstår jag efter att ha varit där och från deras hemsida www.weneedbooks.com. Biblioteket har funnits sedan 2017.

Kom till Grekland 2004 som ensamkommande minderårig

Jag smsade på Whatsapp att jag vill höra hans erfarenheten av hur Grekland tar emot människor på flykt och hur det har förändrats under hans många år här. Så småningom kommer vi in på det men utan att han ändå säger så mycket om sina egna problem med att nu vara papperslös. Jag uppfattar honom som en person som inte framhäver sig själv.

2004 kom han till Grekland efter att ha levt flera år i Iran. Talibanerna tog över i Afghanistan 1996. Han flydde till Iran när han var tolv år för att inte tvingas bli krigare för talibanerna. Pappan fanns i Iran men många mil bort och Nadir var ensam där han var.  Som många afghaner i Iran arbetade han i byggbranschen – constructing work. 16 år gammal var han arbetsledare för ett gäng gubbar och andra var förvånade över att en så ung kille hade äldre under sig, berättar han.

Han sparade pengar i Iran och 2004 reste han till Grekland över Turkiet och togs emot som ensamkommande minderårig. Grekland hade inget omhändertagande för ensamkommande minderåriga förutom ett boende på Kreta och dit kom han så småningom efter en tid i Aten. I Aten fanns ingenting ordnat för att ta emot flyktingar. Det som fanns var Caritas för mat och kläder, Läkare i världen för sjukdom och GCR (Greek Council for Refugees) för juridiska ärenden. Hur han bodde i Aten vet jag inte. Polisen skötte asylärenden och man sökte asyl hos utlänningspolisen på Petrou Ralli (precis som när jag började följa flyktingar i Grekland 2011). 2010 under Pasokregeringen bildades en asylkommitté med avsikt att professionalisera asylhanteringen och flytta den från polisen.  I kommittén ingick Nadir. Så småningom bildades ett system med myndigheten Asylservice och asylärenden togs från polisen. (I den processen gav EU med flera EU-länder mycket stöd.)

När han mycket kortfattat tecknar utvecklingen i att få till ett asylsystem i Grekland utanför polisen, nämner han också 2015 när så många flyktingar kom med syrier som den största gruppen och afghaner som den näst största. Att EU-länderna verkar bara beredda att öppna för deportationer till Afghanistan igen, kommenterar han utförligt med att beslutsfattare måste påverkas och ändras, och om hur människors tänkande (mind) måste ändras.

Han berättar inte när han fick sitt uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande och turerna kring det men säger kort att han inte har papper nu, det vill säga inte har uppehållstillstånd nu. Jag får uppfattningen att han tar det med ro. Men jag kan ha helt fel, och veckan efter grips han ju och placeras i den överfyllda källaren under polisstationen.

Afghanistan skulle aldrig släppa in mig, säger han däremot när vi träffas. Han har inga papper på att han är medborgare i Afghanistan och antyder att han i praktiken är statslös. Och att gå till Afghanistans ambassad och be om pass? Varför skulle jag gå dit, svarar han, aldrig att jag skulle gå dit!

Eftersom han är papperslös nu har han lämnat styrelsen för organisationen We are Solomon, säger han om en av Greklands asylrättsförsvarande frivilligorganisationer, www.wearesolomon.org.

  • Det ser inte bra ut för organisationens legitimitet att ha en styrelsemedlem som är ”illegalt” i Grekland, säger han.

Han står kvar på deras hemsida som tidigare styrelsemedlem och fotograf, och med följande biografi:

Nadir is a former board member of Solomon and co-founder of We Need Books, a multicultural library established in 2017. He has extensive experience in the humanitarian field as an interpreter and cultural mediator. He has worked with unaccompanied minors and victims of torture, war and gender-based violence. In 2016, he was assigned by the Ministry of Migration Policy and UNHCR as the coordinator of the Helliniko refugee camp. Nadir is also a photographer and has been a member of Solomon’s photography team since its establishment in 2016.

Han kom alltså till ett boende för ensamkommande minderåriga på Kreta och lärde sig tala och skriva grekiska på sex månader. För att få pengar sålde han på öppna marknader i Rethymnion till turister på somrarna och lärde sig att cigaretter är dyrt i Sverige och Norge. Turisterna brukade köpa stora paket med cigaretter. Och han lärde sig säga ”hej, hej” på norska och ”hur mår du, vad heter du”.

Senare har han, som We are Solomon skriver, arbetat som översättare och kulturförmedlare i olika organisationer och ingått i olika representationer. Nuvarande ledaren för Metadrasi, Lorna Pappa, arbetade tidigare för GCR och han nämner att han känner henne väl. Han känner många greker, och när vi sitter på cafeet vid Platia Exarcheia passerar två grekiska damer i övre medelåldern och hälsar hjärtlig på honom.

Nadir läser och har läst mycket, psykologi, filosofi och tänkare som Freud. Han har periodvis varit mycket deprimerad och tvingat sig läsa. Det har varit svårt, det är svårt att koncentrera sig när man är deprimerad.

  • Jag har tvingat mig läsa en mening, tänkt, läst en mening till, en sida, tänkt, och så småningom flera sidor.

Han skulle gärna resa – resa till Sydamerika, till Indien, och se hur människor lever. Vill du inte ha familj och barn, frågar jag, det vill ju de flesta människor. Då ler han avspänt och säger att när han var yngre tänkte han mycket på det och ville gifta sig och ha barn. Men de tankarna har avtagit, de är inte så viktiga n

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Samtal i Aten med Mohammad Mirzay, verksamhetschef hos Afghan Migrant och Refugee community, ”Jag brinner för att ge mitt folk bättre förutsättningar”.

Mohammad Mirzay, verksamhetschef hos Afghan community  for Migrants and Refugees, 
Athens, på Platia Victoria i april 2022. Vita huset, som var känt bland flyktingar från Sudan som ett ockuperat av ägaren öde hus och där man kunde bo. Det ligger på Tsiller-gatan i norra Patissia vid en park, som jag tror heter Klonaridhi. Tsiller var en välkänd arkitekt och har ritat flera av stadens många neoklassisistiska bostadshus. På anda sidan
parken går den långa gatan Patission, som börjar nära Omoniaplatsen. Men här är vi ett par kilometer längre norrut.
2022 är huset tillbommat med fönster och dörrar igenmurade. 2015 var det bebott och jag
fotograferade både hus och en av männen som bodde här. 2011 var jag här och kom in och träffade ett gäng killar – män – från Sudan som höll på att laga mat i trädgården bakom
huset. Nu 2022 var gården igenvuxen. De sista fotona är från parken intill, en
ganska typisk park i Aten vilsam att sitta och vandra lite i. Jag tycker om att gå här. Foto författaren 2022, 2015, 2011.

Vi sitter på Cafe Poète, ett av cafeerna på Platia Victoria, Victoriatorget, i stadsdelen Patissia i Aten. Det är grekisk påskafton. Platia Victoria har varit samlingsplats för flyktingar och migranter från Afghanistan i många år. Men de som samlas här är mycket färre nu än jag någonsin har sett tidigare, och det kommer mycket färre afghaner till Grekland.

Under ett par timmar framåt från tre på eftermiddagen blir torget mer och mer befolkat i vårvärmen där träden ger skugga. På bänkarna och på caféerna sitter en del greker, men staden är ganska folktom och många greker har lämnat stan under påskledigheten. Så människor som släntar in på torget är framför allt afghaner. Nära intill vårt café, på andra sidan en krukplanterade häck, slår sig ett gäng kvinnor med sjal över huvudet ner med ryggen mot häcken och caféet. De sitter på marken som de har lagt ut tygsttcken på. Dessa kvinnor fotograferar och pratar jag med lite senare.

Mohammad vet att jag vill vet hur människor överlever, får tag på pengar, skaffar mat, bor. Jag tror jag kan säga att det växer fram en sympati mellan oss och han har sett mina senaste böcker och ber mig donera dem till det mångspråkiga biblioteket We need books (se annan artikel om biblioteket och om grundaren Nadir Nouri).

Asylbidraget, som staten inte betalade ut under hösten efter att den tagit över hanteringen från UNHCR, är i gång igen. Staten klarade inte bankhanteringen men nu betalas den ut sedan några månader till dem som bor i statens flyktingläger efter att Caritas tog över hanteringen. Hur det är med dem som bor i ESTIA-programmets lägenheter, säger han inte. (ESTIA-lägenheterna ska för övrigt avvecklas.)

Att inte kunna registrera sin asylansökan annat än i mottagningslägren på öarna i Egeiska havet gäller fortfarande. Det är ett av de största problemen just nu, har min vän advokaten sagt till mig. De som lyckas ta sig in över gränsen i norr, Evros-området, kan inte lämna in en asylansökan med mindre än att de åker till öarna, eller grips som papperslös och sedan kan de ansöka om asyl i förvaret. Men det troliga är att de försöker ta sig vidare norrut in i EU. Regeringen, asyl- och migrationsdepartementet, lovade för flera månader sedan att öppna mottagnings- och registreringsenheter på fastlandet, men det har inte gjorts.

Det handlar om att vänta på att det blir bättre. Att överleva tills de får uppehållstillstånd i Grekland och kan åka vidare, att överklaga avslag och överklaga igen. 95 procent av afghanerna får uppehållstillstånd till slut.

Enligt Eurostat för första kvartalet 2022 var antalet afghanska medborgare som fick positivt besked på sin asylansökan 2.085 av totalt 2.190 sökande i Grekland.

  • Polisen gör ibland razzior, det gjorde de här på Platia Victoria för en tid sedan, och många män greps för de var utan papper, säger han. De placerades i fängelse, alltså i förvar. Där kan de hållas i 18 månader. Under tiden kan de söka asyl och kommer de in i asylprocessen släpps de förr eller senare. Och Turkiet tar inte emot dem.

Så det handlar om att vänta tills lösningen kommer. Under tiden måste de överleva. De måste hitta jobb. Jobb är att samla vad grekerna har slängt och ställt ut på gatorna, eller hitta tillfälliga jobb.

Det finns inte så många nyanlända nu, det kommer inte många till Grekland. Resrouten nu som en del använder sig av är att ta sig till Albanien. Men jag förstår inte om han menar att ta sig från Turkiet med båt till Albanien, och alltså förbi Greklands västra kust och upp till Albanien, eller om han menar från Turkiet till Bulgarien och genom Nordmakedonien och sedan Albanien. Någonstans har jag läst uttalanden från afghaner som har sagt att i Albanien träffar de vänliga invånare.

Mohammad berättar och förklarar vidare.

Många arbetar med att plocka frukt och grönsaker. Det kan vara apelsiner, eller potatis. Det är ett hårt arbete och det går inte utan papper på att de söker asyl och har rätt att vistas i Grekland. De utnyttjas svårt. För en månads arbete kan lönen bli 100 euro.

Man stöder varandra. Många har familjemedlemmar och släktingar i andra EU-länder, eller i till exempel Iran, i Australien eller i Afghanistan som skickar pengar. Det finns många organisationer som hjälper med matkassar och med andra saker. Afghan community till exempel delar ut matkassar och kläder.

Vi pratar om Helios-programmet, det enda integrationsprogram som finns, och som IOM står bakom med EU-medel. Helios ska hjälpa till med boenden och stå för hyran när man kan visa upp kontrakt. Men det är inte bra, säger Mohammad.

  • De hittar lägenhet. Men de måste betala en summa vid kontraktskrivandet. För att betala samlar de in pengar från olika håll. Helios lovar att de betalar det sedan och att de betalar månadshyran. Men sen efter några månader säger Helios att tyvärr, vi kan inte betala för vi har slut på pengarna.

Ungefär detsamma säger en av mina vänner i Aten sedan tio år, och som för närvarande arbetar som tolk vid flyktingförläggningen i Korint. Han har många kontakter i Aten och kom hit som flykting 2011. Det är svårt att hitta en hyreslägenhet, säger han, för grekerna vill inte hyra ut eftersom flyktingarna förväntas tränga ihop sig och dela lägenheten med många.

Jag berättar för Mohammad om ”Vita huset” högre upp i Patissia där papperslösa och asylsökande män från Sudan bodde under många år, ett övergivet hus som de flyttat in i med en vildvuxen trädgård bakom. Jag var där på besök för flera år sedan och har passerat förbi flera gånger.  Ockuperade hus finns inte mer, kommenterar Mohammad. Polisen har gjort razzior och tagit bort dem. Det visar sig också stämma med Vita huset. Det är igenbommat med fönster och ytterdörr igenmurade och trädgården, som skymtar bakom en mur, är vildvuxen.

  • Men det finns greker som lånar ut sina hus eller sina lägenheter, fortsätter han. Och det finns organisationer och enskilda greker som hyr lägenheter och upplåter dem till flyktingar. Och flyktingarna är inte så många i Grekland numera.

95 % av alla afghaner får uppehållstillstånd nu och då reser de vidare, säger Mohammad. De ser ingen framtid i Grekland. Mohammad visar att han tycker det är synd. Själv har han klarat sig bra, och säger att han har jobbat för det också med skola, utbildning och fem år som översättare hos Solidarity now.

  • Det kommer inga nya nu, de blir kvar i Turkiet. Och Turkiet deporterar till Iran över gränsen.

Han kom 2006 och brinner för att ge sitt folk bra förutsättningar

Mohammad kommer från en välbeställd hazarafamilj och växte upp i Gazni. Han kom till Grekland 2006 som ensamkommande minderårig och kom att bo hos en grekisk familj. (Han är 31 år i dag och måste ha varit 15-16 år gammal.) Familjen tog hand om flera barn och hade inte egna barn, berättar han. Av den familjen lärde han sig mycket, liksom av sin egen familj i Afghanistan. Den grekiska familjen är fortfarande hans familj och att han inte tillbringar påsken med dem – det är ju påskafton – beror på att han arbetar och de respekterar det. Han talar grekiska flytande och har gått i grekisk skola.

Hans dröm är ett självständigt Hazarastan, som han säger att han kanske inte kommer uppleva men som kanske realiseras i framtiden. Han drar paralleller till grekernas frihet från turkarna. 

  •  På grund av turkarna levde greker i nästan hela världen precis som afghanerna i dag, och särskilt hazarerna. Grekerna hjälptes åt och till slut blev Grekland ett fritt land. Och så blir det för hazarerna också.

Han säger flera gånger att hazarer var slavar, ”vi var förslavade”.

  • Idag finns många högutbildade hazarer runtom i västvärlden och i Afghanistan. Och du har rätt som säger att hazarer är generellt mer öppna för västvärlden och för moderniteten än pashtuner och att de är mindre för religion.

Han talar om folkräkningen i Afghanistan, sätter frågetecken för hur många hazarerna egentligen är och menar att den hazariska befolkningen är mycket större än vad som framkommer i afghansk folkräkning. Så är det generellt när det gäller etniciteternas andel av den afghanska befolkningen, menar han, och är medveten om att många afghaner anser att man inte ska tänka etniskt utan nationellt som afghan. Men han håller inte med om det och menar att Afghanistan borde vara en federation. I hazariska traditionella områden bor numera många pashtuner och han säger att de tvingade sig in och de tog vår jord.

Han tänker mycket långsiktigt.

Mohammad brinner för att ge sitt folks förutsättningar att hantera sina problem och få ett bättre liv. Genom att arbeta ihärdig kan man nå långt, säger han. Själv arbetar han mycket och när jag frågar om han inte vill bilda familj, svarar han att han vill ha ett partnerskap och längtar inte efter barn eftersom det finns så många föräldralösa barn att ta hand om. Han har syskonbarn som han hjälper.

När jag träffade honom några dagar tidigare i samband med att Afghan community skulle ha sitt juridiska rådgivningsmöte för asylsökande, visade han mig runt i organisationens fyra-fem mindre och större rum en trappa upp på Solomosgatan 25, porten intill den till Greek Council for Refugees. Han berättade att hans organisation driver språkkurser i grekiska och engelska, har utbildning i datakunskap och för kvinnor i skrädderi, delar ut matkassar, och ger råd och stöd.

Han är en ganska kortvuxen och kraftigt byggd man, som talar grekiska utan problem. Han talar om ett kommande möte i Sverige för afghanska communities i olika länder. Det kommer han delta i. I flera år höll han i ett boende för afghaner i Aten, finansierat av en tysk organisation. När jag visar honom min bok Springa på vatten, känner han igen Chaman, Ghulam och unge Reza, som senare kom till Sverige. Ghulam bodde i Mohammads boende en period. Han tror att Ghulam kom iväg till Tyskland eller Österrike, och jag säger att jag har hört att han finns i Belgien. (Hade jag haft facebook hade jag nog nått honom.)

Innan han kom till Afghan community som verksamhetschef arbetade han i fem år som tolk och kulturförmedlare för Solidarity now.

  • Jag har samarbetat med psykologer, jurister och andra professionella och jag har lärt mig mycket av dem.

Min vän advokaten S, som tidigare drev asylrättsbyrån Aitima och är den som har rådgivningsprojektet med Afghan community, träffade Mohammad första gången 2016, när Aitima besökte en skola, där Mohammad fanns.

Finansieringen av Afghan community görs genom att medlemmarna bidrar, säger han. De ger pengar. Pengar kommer också från organisationer och afghan communities i framför allt England och USA, och genom sökta fondmedel. Mohammad är stolt över vad Afghan community gör – undervisningen i grekiska, engelska, datorkunskap och skrädderi (som han säger om den textila verksamheten för kvinnor) och utdelning av matkassar.

  • Vi är en röst för afghaner i Grekland.
  • Och ja, särskilt för hazarer.

Han har kontakt med andra afghanska organisationer i Europa och Afghan community här är en stor organisation i sammanhanget.

  • Och nu har vi juridisk rådgivning också, säger han stolt, syftar på projektet med min vän advokaten.
Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Platia Victoria, Aten, en lördagseftermiddag i april 2022

Platia Viktoria, Aten, april 2022, och sista bilden i november 2011. Den unge 
cigarettförsäljaren Chaman i mitten. Foto författaren.

Det är grekisk påskafton, en ganska varm dag, och staden är ganska stilla. Många greker firar påsk i släktens hembyar.

Jag räknar till 40-50 barn, kvinnor och män från Afghanistan här på Platia Victoria, som har varit mötesplats för flyktingar från Afghanistan i mer än tio år. De flesta bor nog i stadsdelen här, Patissia, där också jag har bott och där det har funnits gott om ganska äldre lägenheter att hyra.

Barn springer omkring och leker.

Män står i klungor och pratar. Två fyrmannagrupper av män sitter på marken med tygstycken under sig och spelar kort i skuggan av ett par träd. En bit bort sitter nio-tio kvinnor i olika åldrar på marken också med tygstycken, kanske täcken, under sig. Intill står ett par barnvagnar med en sovande baby och en sovande pojke i 3-4-årsåldern. På en bänk sitter två kvinnor, en av dem är syster till en av dem på marken. Alla har som vanligt håret täckt med sjal.

De har ingenting emot att bli fotograferade men en av kvinnorna vill inte komma i tidning.

Männen ser glada ut när jag tecknar med kameran och frågar om jag får fotografera. De visar att de tycker det är kul. Genom teckenspråk ber en av dem att jag ska fotografera honom och hans kompis.

De sitter med sina kortlekar alldeles nära där den unge Chaman för åtta-tio år sedan brukade sälja smuggelcigaretter för sin försörjning. Då kunde hundratals afghaner samlas här på torget varje dag. Jämfört med den tiden är torget nästan ödsligt i dag.

Männen kan enstaka ord på engelska och visar med händerna vad de menar, och en av dem talar lite mer engelska och översätter. De har varit tre år i Grekland och väntar på besked. En av dem säger att han och familjen var två år i Moria. Alla männen har familj och alla har flera barn. En äldre man säger att han har sju barn med sin fru. Barnen och frun är i Tyskland och han väntar på att få resa dit men det är oklart med hans identitet. Han har varit fyra år här.

De bor ganska nära, kanske tjugo minuters promenad härifrån och delar lägenhet med andra familjer eller bor i lägenhet för bara familjen.

Ungefär som för fem och tio år sedan. Jag tror flera har lägenheter genom det lyckade EU-finansierade ESTIA-programmet, som är under avveckling på grekiska statens önskan.

De vill inte stanna här, de vill till Tyskland. Grekland är ett bra land, säger flera artigt och vänligt, men det är så mycket problem här.

Nu kommer nästan ingen från Afghanistan till Grekland, får jag veta genom mannen som talar engelska. De åker till Italien med båt i stället, säger jag frågande. Nej, svarar han, det kostar för mycket pengar att resa med båt till Italien, de blir kvar i Turkiet.

Varken männen eller kvinnorna klagar över situationen. De verkar ta det med jämnmod, som att de har anpassat sig till att vänta.

De är så vänliga och artiga mot mig, och senare ser jag en av de yngre männen gå runt till alla och bjuder på dadlar ur en stor platt dadelask.

Kvinnorna jag pratar med svarar också tre år när jag frågar hur länge de har varit i Grekland. Äldsta kvinnan, som är mycket fyllig, har slitet ansikte och påminner om en rysk babuska med sitt huckle. Hennes man och en son dödades av talibanerna, visar hon med att föra fingret som en kniv över strupen. Hon visar det spontant när jag frågar kvinnorna om de har sina män här på torget. Här i Grekland är hon med sina två döttrar. En stark kvinna, kommenterar jag.

Hon som inte vill komma in i en tidning med sitt fotografi är yngre och den sovande babyn i vagn är hennes. Barnet är 6 månader och är född här. Hon talar enstaka engelska ord.

De har bott i tält i lägret på Samos och i lägret Moria. En av dem säger spontant och med få ord att hon har varit med sin familj i Samos camp i två år.  Jag gör tecken för råttor och ormar. Ja ja, instämmer den yngre pigga mamman till babyn.

För att kommunicera mer kallar de till sig en jeansklädd tonårsflicka på kanske 14 år med schal över håret. Hon sparkar lite planlöst på en boll i fotbollsstorlek och kommer till oss när kvinnorna ropar till henne. Hon går i grekisk skola och talar grekiska och lite engelska. Utan hennes engelska hade jag inte förstått vad kvinnorna säger.

De kommer hit varje dag och bor i lägenheter inte så långt härifrån, kanske en tio minuters promenad åt olika håll, förstår jag. Nej, de bor inte ihop. En kvinna bor med sin familj bara den i lägenheten. En annan kvinna delar lägenheten så att de bor en familj per rum. Utrymmet per familj beror på hur stor familjen är, förklarar en av kvinnorna.

Kvinnorna berättar att de har blivit tillsagda av organisationer att de inte får bo kvar i sina lägenheter utan ska flyttas till förläggningar, till Eleionas eller till Malacasa.

Beskedet måste ha att göra med att ESTIA-programmet ska läggas ner. Förläggningen Eleionas ska också läggas ner, så jag förmodar att för de flesta blir det Malacasa om de inte har hunnit lämna Grekland innan. Förläggningsboende blir en stor försämring, de placeras i containerboende eller i tält och det blir långt till den dagliga samvaron på Platia Victoria.

Ett par kvinnor visar sina röda asylsökarkort från Asyl-service. De röda korten, som tidigare var på röd kartong med id-foto på, är nu i plast med foto och röd ram kring, och kortet kallas på engelska fortfarande för ”red card” och motsvarar vårt svenska LMA-kort. Jag skärskådar ett, som är utfärdad 2021 och varar till 2023. De utfärdas alltså för två år i taget! Kvinnorna säger att de alla väntar på sina ID-card och menar med det kortet de får med uppehållstillståndet och som gör att de kan resa vidare. En kvinna vill till Tyskland. Andra säger att Tyskland är inte bestämt, det kanske blir Schweiz, Holland, Frankrike eller Sverige. Jag varnar för Sverige och säger att Sverige skickar tillbaka till Grekland.

Jag har med mig min bok Springa på vatten (2014), och flera av kvinnorna känner igen fotografier från Helping Hands. Bra mat, säger jag. Ja mycket, håller en av kvinnorna med.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Tillbaka i Aten efter 3 år. Afghanska föreningen: 95 % får nu uppehållstillstånd i Grekland och reser vidare (och söker asyl igen)

Platia Victora är fortfarande mötesplats för flyktingar från Afghanistan men de nyanlända är 
mycket färre än tidigare och de som får uppehållstillstånd reser vidare. 
Som för fem-tio år sedan samlar många kartong, metall och vad de hittar för återvinning. Den här mannen har 
en bra vagn och har kanske arbetat så här i många år. Roubina och hennes bror Albert lever fortfarande hemlösa utanför Greek Council for Refugees på Solomongatan 25, nu sedan mer än tio år. Roubina brukar bjuda mig på te om jag kommer framåt kvällen, och gatan är då vårt vardagsrum. I porten intill har Afghanska föreningen för migranter och flyktingar i sina 
lokaler, Afghan community. Foto författaren i slutet av april 2022, den av kartongsamlaren från december 2011.

Men innan dess lär de sig att överklaga, vänta och vara uppfinningsrik i att överleva. Enliigt Mohammad Mirzay, verksamhetschef hos Afghan community på Solomosgatan alldeles intill Greek Council för Refugees, får 95% av alla afghaner i Grekland uppehållstillstånd nu. Det bekräftas av Eurostat för första kvartalet 2022 om asylsökande afghaner i EUs medlemsstater. Grekland gav positivt besked till 2.085 afghaner i totalt 2.190 beslutade ärenden. Ungefär motsvarande procentsatser gäller för Tyskland, Schweiz, Italien, Österrike, ja för de flesta EU-länder, men något lägre för Frankrike, och påtagligt lägre för Sverige där ungefär 40 procent får avslag!!

Afghan community är den största diasporaföreningen i Grekland.

  • Alla reser vidare när de har fått uppehållstillstånd, fortsätter han. De väntar in uppehållstillståndet. Får de avslag i första instans överklagar de, får de avslag igen överklagar de igen.

Det finns hela tiden möjlighet att överklaga, förstår jag, och under tiden väntar de i Grekland. Överklagandet det senaste året har först och främst gällt rätten att få sina skyddsskäl mot Afghanistan bedömda, inte mot Turkiet. Enligt grekisk lag från sommaren 2021 ska alla från Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh hänvisas till Turkiet för att söka asyl eftersom Turkiet anses vara ett säkert tredje land, och Turkiet har de passerat.

Vänta länge gjorde asylsökande tidigare också, och man kunde till slut överklaga till grekiska staten. Det fanns de som hade väntat i Grekland åtta-tio år, säger verksamhetschefen, och jag känner igen det från mina första år i Grekland 2011-12-13. Sedan installerade Grekland en ny asylordning frikopplad från polisen och extremt långa handläggningsärenden minskade.

Afghan community har nu sedan knappt ett år tillbaka ett projekt med samarbete med en asylrättsadvokat om rådgivning för asylsökande. Den advokaten är min vän S, som introducerar mig till Afghan community och verksamhetschefen när jag nu är i Aten igen efter tre år av covid-restriktioner. S var tidigare verksamhetschef och direktör för frivilligorganisationen Aitima, som bedrev kostnadsfritt juridiskt stöd och service till asylsökande. Många var från Afghanistan men också från Sudan, Somalia och andra länder. Aitima var uppskattat av asylsökande men tvingades lägga ner i samband med den nuvarande regeringens krig mot civilsamhällets frivilligorganisationer med verksamhet till stöd för asylsökande. Många mindre organisationer, som inte hade resurser att fylla regeringens krav, upphörde. Jag har skrivit om det i tidigare bloggartiklar. S saknar åren med Aitima och säger att Aitima kunde bedriva undersökande asylrättsarbete och försvar av flyktingars rättigheter vilket inte är möjligt för honom inom ramarna för hans nuvarande projekt.

Skälet till att så många flyktingar från Afghanistan får uppehållstillstånd i Grekland nu beror på en ny policy från asyl- och migrationsministern, förklarar S. Enligt den ska asylsökande afghaner som har varit här mer än ett år få sina skyddsskäl bedömda för hemlandet, inte Turkiet. (Samma ska gälla för somalier och syrier, uppfattar jag men hur det är med pakistanier och bangladeshier vet jag inte.) S tror att det har att göra med en framgångsrik kontakt mellan presidenten för Afghan community och asyl- och migrationsministern. Verksamhetschefen menar att det beror på protester från de afghanska diasporaorganisationerna i Europa och USA ihop med Afghan community här. Vice presidenten för Afghan community, som är en ung mycket aktiv kvinna, visar foton i mobilen av mötet mellan communityns president och minister Mitarakis. Hon var med vid tillfället och syns i bild.

Kanske beror, tror jag, svängningen hos migrationsministern på att han har insett att Turkiet inte tar tillbaka flyktingarna, och att det mest effektiva sättet att bli av med dem som redan befinner sig i Grekland är en annan taktik. Får de uppehållstillstånd och resehandlingar och ingen egentlig hjälp att överleva i Grekland, så reser de vidare till andra EU-stater.

De lämnar Grekland för att kunna bygga sina liv

Flyktingarna söker asyl på nytt i det nya EU-landet och anger som skäl att Grekland inte ger dem hjälp att överleva. De vräks från sina asylbostäder, de får inga pengar, de får inte arbete som de kan överleva på, och så vidare.
Men med uppehållstillstånd i Grekland beslutar många EU-stater, som Sverige, att de ska tillbaka till Grekland och menar att landet har ansvar för dem. I Tyskland dit de flesta söker sig, har det tyska migrationsverket BAMF lagt mer än 40 000 asylansökningar från flyktingar som har fått uppehållstillstånd i Grekland på vänt, och de flesta är afghaner. Nu kräver tyska politiker att Grekland måste ta ansvar för sina flyktingar, och att BAMF måste processa ansökningarna. Se en bloggartikel tidigare i år om detta med referens till bland annat Info.net.

Greklands enda integrationsprogram är det lilla EU-finansierade Helios-programmet. Något annat har inte kommit till stånd trots planer från regeringen. Programmet varar i sex månader och är för litet för att omfatta alla som får uppehållstillstånd, och det varar bara i sex månader. Det ska stötta och hjälpa flyktingarna i den grekiska byråkratin – jag har skrivit bloggtexter om det tidigare också. Organisationen Refugee Support Aegean har skrämmande rapporter om hur svårt det rent praktiskt är att bemästra byråkratin för den som har fått uppehållstillstånd och för den som har skickats tillbaka från andra EU-länder hit till Grekland för att de officiellt redan har skydd här. För att få ett nödvändigt tillståndsgivande dokument måste man ha ett annat, som man inte kan få om man inte har ett tredje. Och så vidare och detta bara som ett problem av många. Heliosprogrammet ska också hjälpa flyktingar ut på arbetsmarknaden, gå kurser i grekiska, och att hyra bostad genom att bekosta hyran. Men som min vän tolken och kulturförmedlaren Zarif sa så betalar Helios visserligen hyran, men de måste själva hitta en lägenhet att hyra och visa upp ett hyreskontrakt, och greker vill ofta inte hyra ut till flyktingar ”för då blir det en massa människor som bor där”. För att få ett kontrakt måste de betala pengar, som de visserligen kan få i efterskott av Helios, men för betalningstillfället tvingas de låna ihop pengar från släktingar och vänner.

Verksamhetschefen hade ytterligare kritik. Programmet har för små resurser och plötsligt kommer besked att eftersom projektpengarna är slut kan Helios inte betala hyran längre eller kan inte betala pengarna du har lagt ut för kontraktet.

Sensommaren 2021 stoppades utbetalningen av asylbidragen. UNHCR hade administrerat och skött utbetalningarna i flera år utan problem men när staten tog över hanteringen fungerade det inte. Problemet sades bero på staten och bankerna. De som bodde i statens asylförläggningar fick cateringmat men portionerna var för få för att räcka till alla förläggningsboende. Jag vet inte hur människor överlevde, förmodligen genom frivilligorganisationer och genom att låna pengar från släktingar. Till slut fick Caritas ta över hanteringen av asylbidragen och nu fungerar det.

De måste vänta och försöka överleva under tiden

Verksamhetschefen berättar att en del hittar inget annat än att försörja sig inom återvinningsbranchen, men använder inte det ordet. De går runt på gatorna med vagn och samlar kartong och metall eller annat de hittar och som grekerna har gjort sig av med (alltså med återvinning), eller de säljer på marknader med varorna utlagda på marken eller i handen, eller genom att hitta tillfälliga jobb. På ett torg i västra Aten kan de bli upphämtade som daglönare.

Ensamkommande män reser ut på landsbygden för säsongsarbete i jordbruket. De plockar apelsiner, plockar oliver, tar upp potatis och annat, utnyttjas hårt och luras inte sällan på betalningen. För arbetet måste man kunna visa att man är asylsökande och har rätt att arbeta. Papperslösa måste hitta andra vägar.

Organisationer ger matkassar. Det gör t ex Afghan community med hjälp av donatorer.

Dessutom lånar de pengar från släktingar och vänner runtom i världen. Afghaner, inte minst hazarer, lever i dag i många av världens länder.

Med andra ord precis som Chaman, Ghulam och många andra gjorde för sex-sju-åtta-tio år sedan.

Men ockuperade tomma hus, squats, finns inte längre, säger Mohammad Mirzay. Polisen har gjort razzior och avhyst folk, om de inte har tagits till förvar, och bommat igen husen.

Ett stort problem nu är att det inte går att registrera sin asylansökan på fastlandet. Utan registrering blir det inget dokument om att ha rätt att vistas i Grekland och naturligtvis inget asylbidrag. Den vanligaste resrouten in i Grekland nu går över Evrosområdet i norr trots att det sker många pushbacks här också, med många exempel på stor brutalitet – jag har skrivit om det i bloggartiklar publicerade under senaste halvåret. Bland annat så att människor har frusit ihjäl när de har placerats på små öar utan möjlighet att ta sig därifrån. Men som sagts tidigare, det kommer långt färre flyktingar till Grekland nu än vad som har skett de senaste tio åren. Samtidigt som många parlamentariker i EU-parlamentet, liksom EU-kommissionären för home affairs och migration Ylva Johansson, har protesterat och kritiserat den grekiska regeringen med kraft, finns det andra europeiska politiker som har berömt Grekland för att, som de säger, har försvarat EUs yttre gräns mot Turkiet.

Minskningen i nyanlända framgår av uppgifter från den nöjde migration- och asylministern Notis Mitarakis: 2022 första fyra månaderna 3 900, varav mer än hälften kom över Evros, hela 2021 8 500, 2020 15 000, 2919 72 000, 2015 en miljon. Metoderna är bl a pushbacks. Fler lämnar Grekland än kommer, tillägger han i en intervju med media.

Jag var med vid några juridiska rådgivningstillfällen hos Afghan communtity och frågade hur de bor och försörjer sig.

En medelålders fyllig kvinna i grönt berättar att hennes man samlade kartong och metall och annat han hittade på gatorna och i containrar, men att staden la beslag på hans vagn häromdagen. En gråhårig stilig man i 60-årsåldern, snyggt klädd i svart och med stora kraftfulla händer, säger att han var arkitekt i Iran i 25 och innan dess jordbrukare i Afghanistan, men att nu har han hjärtproblem och kan inte arbeta med att gå på gatorna och samla. Hans familj, liksom den medelålders kvinnans, vars man fått vagnen beslagtagen, bor i lägenheter genom ESTIA-programmet. De har inte fått besked i sina asylärenden ännu men organisationen har varnat att de snart måste lämna lägenheten och flytta till en förläggning. (Efter att ha fått uppehållstillstånd har de rätt att bo kvar en månad i lägenheten de har som asylsökande. Men beskedet de har fått beror nog på att ESTIA-projektet är under avveckling.)

Dessa två familjer säger att de inte vet vad de ska göra när de har fått uppehållstillstånd mer än att resa till ett annat EU-land. Advokaten nämner Heliosprogrammet, som är på sex månader. De känner till det och att det inte fungerar så bra.

Arkitektens familj är på sju personer. Hos den medelålders fylliga kvinnan är de fem och ett av barnen har funktionshinder.

Arkitekten berättade att han kom hit till rådgivningen för att få råd. Han anlitade en advokat tidigare och betalade 700 euro för det. Advokaten protesterar och undrar varför när det finns organisationer som ger juridisk hjälp utan kostnad. Men det var bråttom, säger arkitekten, det hade kommit kallelse till intervju om två dagar och han behövde en advokat snabbt för att ordna sina papper.

En ung kille har fått två avslag, lämnat in sin nu tredje ansökan och väntar på intervju. S kommenterar att den här gången kommer hans asylansökan bli godkänd och bedömd utifrån hans skyddskäl mot Afghanistan. (Eftersom han har varit här mer än ett år och nu gäller ny policy.) Jag försörjer mig med tillfälliga jobb, säger han.

Två unga pojkar kom som minderåriga ensamkommande till Grekland och reste vidare till Schweiz som skickade tillbaka dem till Grekland med hänvisning till Dublinförordningen. Den ene kom tillbaka för en månad sedan, den andre i förrgår. De har ingenting, inte ens det röda kortet som säger att de är asylsökande med rätt att vistas i Grekland, bara pappret på att de har ansökt om att få söka asyl. Det tar tid att få de röda korten, förklarar advokaten, och det är bra att de har ansökningsdokumentet. De kommer säkert in i asylprocessen, säger han, uppmanar dem att fylla i och kryssa för någonting på plattformen till Asyl-Service och säger att det går fortare då än att skicka ett mejl till Asyl-Service, som en av pojkarna har gjort utan att ha fått svar. Advokaten kontrollerar att han har använt rätt adress till Asyl-Service och säger sedan att det är bara att vänta.

Pojkarna sover i Alexandraparken direkt på marken. De har inte ens filtar. Innan de reste till Schweiz bodde de hos en afghansk familj, men den familjen finns inte kvar i Aten, de har rest vidare, och nu har de inga vänner att bo hos. De har inte pengar till mat och känner inte till organisationer där de kan få mat. De känner inte till Aten, säger de, och vet inte vart de kan gå.

Och jag undrar över den av pojkarna som har varit här en månad, hur har han klarat sig?. Jag rusar iväg till Mohammad, verksamhetschefen, som lovar och säger att de kan gå till ett ställe för natthärbärge, och att de ska gå in till honom.

En familj berättar att de har varit här i tre år och nu är de kallade till Asylservice. Familjen har fått två avslag och har överlagat igen. På det sista överklagandet kommer de nu höras för sina skyddsskäl mot Afghanistan, säger advokaten och tillägger att har de varit här i mer än ett år och då ska de nu höras mot Afghanistan. Till mig förklarar han att ärendet skickas från Appeal committes (överklagandeinstansen) till Asylum-Service (migrationsverket). För överklagan finns inte kostnadsfri rätt till advokathjälp.

Flera familjer har kallats till möte med överklagandemyndigheterna, behöver diskutera detta och uppmanas av advokaten att ringa whatsappnumret där projektets anställda tolk Pari svarar. Av henne bokar de tid för ett videosamtal med advokaten och tolken. Men advokaten säger också att har de bara kallats utan att det står att de kallas till intervju, är det för att ta emot ett beslut. Är det för intervju ska det uttryckligen stå.

En kvinna är också med sin familj kallad till myndigheten och propsar på att få skicka sin intervju till S, advokaten, bara för att få höra vad han tror att beslutet kan bli, om han vill vara snäll att läsa den. Han lovar till slut och säger redan nu att han tror att de kommer få positivt beslut eftersom de flesta afghaner får positivt nu. Men tillägger att det är inte han som beslutar.

En vacker ung kvinna, som redan har fyra barn, behöver dokument på att hon är vårdnadshavare. De har fått uppehållstillstånd men för att få resehandlingar och kunna resa vidare till ett annat EU-land måste hon kunna visa att hon är ensam vårdnadshavaren. Maken, dvs barnen far, har återvänt till Afghanistan och har skickat ett papper som kvinnan inte vet om hon kan använda. Hon visar pappret, som tolken översätter. Där står att barnen är hans och hennes och de behöver resehandlingar för att återvända till Afghanistan. Vilket inte alls är vad hon vill. Advokaten råder henne att anlita en organisation som GCR eller Solidarity Now med jurister, som kan hjälpa henne kostnadsfritt. För att resa vidare behöver hon beslut från en grekisk domstol att hon är vårdnadshavaren. Hon säger att hon också vill skiljas.

I övrigt fortsätter det som förut i Grekland med olagliga pushbacks och låsta läger.

Mest aktuellt är artiklar hos Efsyn, www.efsyn.gr, den 25, 28 och 30 maj om 94 flyktingar från Syrien – de flesta barnfamiljer – som fastnat på en liten sandig ö i Evrosfloden. Via mobil och videos kontaktar de Human Rights 360 och Greek Council for Refugees, som i sin tur kontaktar Europadomstolen och media. Domstolen, som har fått sådana här meddelande tidigare och vet vad som nu hotar flyktingarna, reagerat snabbt och uppdrar åt grekiska regeringen att inte flytta dem från Grekland och ge dem värdiga levnadsomständigheter och tillgång till asylprocessen. I stället för räddningsaktion kommer efter fem dagar en stor grupp med svartklädd och maskerad milis, som slår dem, tvingar dem ta av sig kläder, tar mobiler och andra personliga tillhörigheter, för dem till grekiska flodbanken av Evros och sedan till turkiska sidan. Dagen efter genomför grekisk polis för syns skull en sök- och räddningsaktion utan att hitta dem. På www.efsyn.gr den 25-30 maj finns korta videos på Youtube, som flyktingar skickade till de två organisationerna. De ber förtvivlat om hjälp. Här syns också att många är barn.

Se i mina tidigare bloggartiklar om dessa pushbacks.

Kort om lägren på öarna

På öarna i Egeiska havet finns nu bara 1 749 människor i mottagnings- och identifieringslägren.

På Lesvos är det nya låsta lägret mitt på ön och långt från bebyggelse fortfarande under planering. Det ska rymma upp till 3 000 asylsökande. I närheten ligger en stor illaluktande avskrädeshög. Brandförsvaret varnar för placeringen med stora ytor skogsmark runtom – blir det skogsbrand kommer det vara förödande för lägrets invånare.

Tältlägret Kara Tepe på Lesvos, det som kom till efter att Moria sensommaren 2020, finns fortfarande kvar med ungefär 1 000 invånare. De som bor där har omfattande restriktioner för att gå ut och röra sig på stan. Journalister får inte komma in. Sjukvården brister. Tillgång till elektricitet är fortfarande begränsad. Det uppstår ofta bränder i Kara Tepe, antagligen för att invånarna lagar mat med gasolkök eller öppen eld när elektriciteten är avstängd.

För övrigt anklagar Turkiets regering även Grekland, alltså inte bara Sverige, för att ge skydd till terrorister. Det syftar nog på att Grekland faktiskt har gett skydd till politiska turkiska flyktingar och till kurder.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Om hur C fick sin en gång så älskade Masuma från Iran till Turkiet och ur fängelset i Istanbul, berättat i Aten 2015 för Annette.

Som 16-årig cigarettförsäljare på Platia Victoria i Aten,  fyra år senare i Stockholm  på besök
 hos mig och tre år senare nyförlovad och snart gift.
Foto författaren 2011 i Aten, 2015 i Stockholm och 2018 i Aten.

En sann berättelse om rådighet, förmåga, lite tur, ett visst självförtroende, återhållen åtrå och hur det gick sedan.

När han bad mig i telefonen att bidra med pengar så han kunde få ut henne ur ett fängelse i Istanbul hade jag aldrig hört talas om henne. Det var i maj 2015 en månad efter att jag senast hade varit i Aten och vi hade känt varandra i fyra år. I telefon och via Skype hade hon bett honom om hjälp att lämna Iran, förstod jag.

Först i juni 2015 fick jag veta att de hade varit ett förälskat par när C lämnat Iran 2010 omkring 15 år gammal. Bådas familjer tillhörde Irans diskriminerade afghanska flyktingbefolkning. Då i juni berättade han mer om henne, och vad som hänt i Turkiet. Han har många gånger visat att han är en utförlig detaljerad berättare. Kanske överdriver han lite ibland, men jag vet att han är smart, orädd, taktiskt skicklig och en bra rådgivare.

2015 i juni var han lite över 20 år och hade ganska nyligen fått grekiskt uppehållstillstånd på två år av humanitära skäl. Att det sedan skulle bli förlängt var han inte säker på och han sa att Grekland är ett svårt land där en aldrig kan vara säker. Han hade rest från Iran med kamrater som bokstavligen lett honom vid händerna under hela resan, eftersom han inte kan se. Synen hade han gradvis förlorat i 13-årsåldern, läkare tror att det beror på svår misshandel i ett fängelse där han satt en tid på grund av kloka frågor till mullorna i moskén. På grund av hans låga ålder antogs det att han inte kunde ha hittat på frågorna själv utan var ett redskap för landets fiender.

I juni 2015 var han sedan en tid kontraktsanställd som tolk hos utlänningspolisen i Aten. Han var duktig i både grekiska och engelska, det senare genom att han fått vänner bland amerikanska missionärer som drev två dagcenter för flyktingar och migranter centralt i Aten. Tack vare det kunde han och jag prata med varandra utan problem.

I juni när vi träffades i Aten berättade han utförligt om Masuma och hennes lilla dotter, som snart skulle komma till Aten. De hade varit kära i Iran men C hade rest, hon hade gift sig med en äldre man, försökt ta livet av sig, skilt sig, och sedan hade hon kontaktat C och bett honom hjälpa henne och den lilla dottern att komma ut från Iran och vidare till Grekland.

Han berättade hur han gjort. För deras resa från Iran måste han först hitta en familj som de kunde resa med.

Han började med att ringa till afghanska kamrater från uppväxten i Iran och frågat om de planerade att åka till Europa snart med sin familj. Om svaret var nej eller var ja, men inte nu, frågade han om kamraten kände någon familj som snart skulle resa. Svaren blev olika – jaa, kanske, eller nej, men att den och den kanske känner någon.

  • Jag ringde nog två tusen samtal och jag vet inte hur mycket pengar jag har lagt ner på det.

Till slut kom han i kontakt med en familj och talade med mannen.

  • Jag förklarade läget och jag sa att jag vet att du har din familj att tänka på och att det kan vara besvärligt att ha med en ung kvinna och ett litet barn, men jag ber dig att tänka noga efter innan du säger nej.

Mannen sa nej först. Men samtalet fortsatte och till slut sa han ja. Och det var inte med hjälp av pengar, sa C när jag frågade. Han fick numret till familjens researrangör (smugglare) i Iran, som sa ja och begärde 1 300 euro för Masuma och barnet. Okej, svarade C. Transaktionen gjordes enligt halalasystemet: C betalade till en afghan i Aten, som i sin tur såg till att mannen i Iran fick sina pengar. Det är så vi gör, förklarade han för mig. Till Masuma ordnade han med 200 euro för att hon skulle utrusta sig och dottern med varma kläder och mat för resan.

Från Teheran reste de först med buss till ett ställe nära gränsen. Där ringde hennes pappa och sa till smugglaren att jag dödar dig om du inte skickar tillbaka min dotter. För att smugglaren skulle låta Masuma och dottern fortsätta resan måste C betala 200 euro till. Masuma hade sagt till pappan i telefonen att det spelar ingen roll om du tvingar mig tillbaka för C kommer skicka mer pengar så att jag kan resa igen. Jag kommer fly från er och ni kan inte hindra mig. Om C hade de sagt att gifter du dig med honom vill vi inte ha med dig att göra längre.

Masumas och dotterns resa fortsatte över bergen. De vandrade i åtta timmar, berättade C. Det var snö. Dottern grät först, men sedan var hon tyst. Flickan är klok, sa han, det verkar som att hon förstod att det var något speciellt och att hon måste vara tyst. Hon sov mest och bars av sin mor, och när hon inte orkade tog andra över. Smugglarna sa att så länge vi är på iranska sidan av gränsen måste ni vara tysta, det går inte annars. Men när vi är över på turkiska sidan kan ni prata hur mycket som helst.

De reste över staden Van i östra Turkiet precis som C gjort fem år tidigare. Det är en vanlig väg.

Masuma och dottern kom fram till Istanbul.

Men i maj 2015 befann sig alltså Masuma i fängelse i Istanbul. Med falska id-papper hade hon försökt åka till Aten från Istanbuls flygplats och gripits. Just det här berättade han i telefonen när jag var i Stockholm. Det var nog inte så bra papper, kommenterade han och frågade om jag kunde låna honom 500 euro för att åka dit och ta henne ut ur fängelset. Han skulle också ta reda på hur situationen var i Turkiet och i Istanbul. Jag frågade hur han praktiskt tänkt ordna för sin vistelse där, underförstått att han är blind och så vitt jag visste utan vänner i Istanbul. Men han svarade att han hade en afghansk vän i Ankara, som skulle länka honom vidare så att han skulle bli omhändertagen och ha någonstans att bo. Jag skickade pengarna.

Men då sa han ingenting om att han hade ordnat hela resan för henne utan bara att han kände henne från Iran. Så jag trodde att det kom som en chock för honom när hon ringde från Turkiet. Senare sa han att han hade hjälpt henne som en vän och att han betraktat deras kärlek som vilande genom de många åren och inte visste om de skulle hitta tillbaka till varandra. Och kanske mest om han skulle hitta tillbaka till henne, tillade han.

Hans långa berättelse kom alltså när jag var tillbaka i Aten i juni. Då var han i sin tur tillbaka från Istanbul sedan några dagar.

Nu berättade han att han lånat pengar från många vänner för att hjälpa henne. För id-papper till Masuma i Istanbul hade han betalat 1 300 euro, pengar som nu var borta. En afghan hos de amerikanska missionärerna hade hjälpt honom. I Turkiet hade Masuma fått hjälp genom Cs grekiska skyddsängel Myrsini, som hade åkt till Istanbul (grekiska medborgare behöver inte visum för Turkiet), träffat Masuma och talat med henne genom teckenspråk. Förstod jag rätt hade Myrsini hjälpt Masuma och dottern med bostad.

Cs stora skulder för resan från Iran blev ännu större genom att Masuma kom i fängelse och han behövde resa dit. Han hade då anställning vid utlänningspolisen i Aten, som inte betalade ut lönerna regelbundet utan lite då och då. Men under veckan som han var i Istanbul betalades löner för fyra månader ut, så när C kom tillbaka hade han 4 000 euro. Men jag har så mycket skulder och jag har fortfarande skulder för nästan 3 500 euro, sa han och frågade om jag ville ha tillbaka mina 500 euro. Jag svarade att det får bli en senare fråga och nu behöver du pengarna för att få hit Masuma.

Men jag ville veta mer och undrade bland annat vad gjorde han i Istanbul.

Först behövde jag ju ett pass, berättade han. Hans afghanska pass hade förstörts när det följt med smutstvätten in tvättmaskinen. Afghanistan hade inte ambassad i Grekland vid den här tiden och han hade fått det genom landets ambassad i Sofia, Bulgarien. Ett nytt afghanskt pass var nu på gång.

Genom sitt tvååriga grekiska uppehållstillstånd fick han sent i maj ett grekiskt pass giltigt i två år. (Under dessa två år besökte bland annat mig i Stockholm, besökte Nederländerna och tog in information om landet, återvände till Grekland och reste senare tillbaka till Nederländerna och sökte asyl, vilket han fick. Han visste att hans framtid i Grekland var mycket skör och det bästa han kunde göra var att söka asyl i ett annat EU-land. Antagligen fick han uppehållstillstånd av humanitära skäl igen.)

Men åter till det grekiska passet han måste ha för att resa till Istanbul. Pass i Grekland brukade ta lång tid att få.  Han fick det efter bara 13 dagar. Inlindat i skämt hade han krävt av polisen när han ansökte att få passet fort. Att det verkligen gick fort berodde nog på att han arbetade som tolk hos utlänningspolisen och var uppskattad.

En annan gång gav han mig exempel på att utlänningspolisen hade respekt för honom. En dag hade han med sig två fotbollar till de inspärrade. Poliserna ifrågasatt att han skulle få ta in fotbollarna och när han förklarade varför det var bra var kommentaren att skulle en flykting veta bättre än polisen vad som är bra. C envisades med goda argument om att de instängda måste ha sysselsättning och att koppla av lite med fotboll var om inte annat så bra för hälsan. Han gav sig inte, talade med polischefen, och denne svarade okej. C hade också haft med sig kläder till de intagna från de amerikanska missionärerna. Senare hade han blivit hejad på och omkramad på gatan av killar som suttit där. Många är svarta människor, sa han till mig.

Innan resan till Istanbul behövde han visum och ringde Turkiets konsulat i Aten. För en kvinnlig tjänsteman berättade han hela historien om Masuma, att de väntat på varandra i fem år, att han skulle besöka Istanbul under bara en vecka, att det var bråttom och att han ville försöka få ut henne ur fängelset, och att han var anställd vid polisen i Aten. Ok, sa damen, kom hit med alla papper, men du ska veta att normalt ger vi inte visum till flyktingar så lätt. C tog sina papper och gick dit med hjälp av vännen Nasir (som strax efteråt lämnade Aten och Grekland för att vandra över gränsen till nuvarande Nordmakedonien och sedan vidare in i EU). På konsulatet togs han emot av en ny kvinna, och han berättade allt igen. Du måste fylla i alla papper och sedan får vi se, sa hon. Sedan hade han tur. Den första damen kom och bad den andra damen gå och sa att hon skulle ta hand om ärendet. Och C fick sitt visum inklistrat i passet.

Han köpte biljett, reste lördagen den 30 maj, en kompis tog honom till flygplatsen. Flygbolaget ordnade ledsagning till flygplanet och i Istanbul från flyget till ankomsthallen. Där väntade den grekiska kvinna, som Masuma bodde hos tack vare Cs grekiska vän Myrsini. Kvinnan är gift med en turkisk man och de skulle på bröllop.

  • Men hon sa, att nu har vi en gäst så jag går inte på bröllopet. Hennes man köpte mat och öl och vi åkte i stället till stranden och var där hela kvällen. Vi hade så mycket att prata om och kom inte hem förrän klockan var två.
  • Nästa dag åkte vi till fängelset. Polisen ville inte låta mig träffa Masuma, det var inte besökstid. Men den turkiske mannen sa att denne man har kommit resande mycket långt ifrån och de har inte träffats på fem år. Så vi fick träffas tjugo minuter. Masuma kastade sig i mina armar och det var ett mycket speciellt möte med så mycket känslor. Jag satt med armen om hennes rygg.

Nästa dag var C hos advokaten. Denne hade han fått tag i genom en vän till skyddsängeln Myrsini i Aten. Vännen var vid universitet och frågade en student från Turkiet till råds. Studenten hade kontaktat en advokat i Istanbul, som i sin tur hade kontaktat den advokat, som C nu besökte.

  • Jag frågade vad han hade gjort för att få ut Masuma. Då började han berätta om olika svårigheter. Men jag sa att jag vill veta ja eller nej om du har gjort det och det, och jag accepterar inga långa förklaringar, jag vill bara veta ja eller nej. Advokaten hade inte gjort någonting men han lovade att göra det nu.

C gick till fängelset igen men fick inte träffa Masuma. Den här gången hade han inte den turkiske mannen med sig utan en afghansk bekant. Vet du, Annette, avbröt han sin berättelse, att turkar talar inte engelska! Kvällen tillbringade han hemma hos den afghanske nye vännen, som bodde ungefär som han själv, det vill säga många tillsammans i en lägenhet. Den ene efter den andre kom och ville veta hur det är i Grekland.

  • Det är så många afghaner i Turkiet, och nu vet jag var i Istanbul det bor många afghaner och var de träffas.

På onsdagen ringde Masuma och sa att hon skulle släppas. Han åkte till fängelset och utanför väntade många afghaner på att anhöriga skulle bli fria. Han och kamraten gick till ett tehus mitt emot fängelseporten.

  • Och jag tror jag drack fyrtio koppar te. Jag kunde inte lugna ner mig. Min kompis sa ”drick inte så mycket te, det är inte bra”. Så kom några kvinnor ut och vi gick fram och jag frågade ”vet ni vem Masuma är, vet ni om hon kommer släppas?”. ”Ja, ja”, lugnade de, ”hon väntar i kön, hon kommer släppas”. Klockan gick. Vi var där vid nio och vid halv ett kom hon ut genom porten. Hon kastade sig i mina armar och vi kysste varandra överallt i ansiktet och höll om varandra, och jag höll hennes huvud mot mitt bröst och hon höll mitt huvud mot sitt bröst, och afghaner runtom oss sa usch vad ni håller på. Sedan var vi tillsammans hela tiden tills jag åkte tillbaka till Aten på fredagskvällen. Då grät Masuma och jag försökte lugna henne och sa var bara lugn, det blir bra, gråt inte.
  • Vad vi gjorde i Istanbul? Jag tog henne ut, jag visade henne det berömda Taksimtorget och andra saker i Istanbul (liksom han tillsammans med en seende afghansk kamrat visade mig runt i Utrecht när jag hälsade på honom 2018). På nätterna låg vi bredvid varandra i samma säng och vi kramade varandra och kysste varandra och smakade på varandras läppar. Det var två mycket romantiska dygn som vi upplevde. Nej, vi hade inget sexuellt, jag hade inte ens en tanke på det, det fanns inte i mitt huvud, det vill jag inte än.
  • Hon ville berätta om sin man som hon skilde sig från och hur det var, men jag sa att det tar vi senare, inte nu. Innan skilsmässan försökte hon ta livet av sig med gift och kom till sjukhus.
  • Men det finns en sorglig sak i dessa två dygn. Vi ringde min lillasyster och hon var konstig på rösten så jag bad att få tala med min mamma. Hon sa att tala inte med din syster för vi har precis fått veta att hennes man är död, han har gått vidare.
  • Min lilla syster är alldeles förtvivlad nu. Hon äter ingenting och säger att vem ska försörja oss när vår pappa är gammal och din yngre bror är försvunnen. (Ett trauma för C innan han flera år senare fick veta att brodern tagit livet av sig. Familjen ville inte berätta det för honom utan sa i stället att han försvunnit.) Jag har försökt lugna henne och jag har sagt att oroa dig inte, det blir bra, jag ska hjälpa er. Men hon äter fortfarande inte.
  • Nu måste jag ordna med att få hit Masuma och hennes lilla dotter. Hon vill inte pröva med flyget utan vill hellre komma med båt. Men jag är så orolig att det ska hända henne något. Det händer så mycket och har varit så många olyckor.

Vill du gifta sig med Masuma, undrade jag.

  • Ja, men jag vill inte sätta tryck på henne, hon kanske inte vill. Jag vill att hon ska känna sig fri. Vill hon fortsätta från Grekland till ett annat land ska hon göra det.

Han räknade med att Masuma och dottern skulle komma med båt till Lesvos i slutet av veckan. De skulle resa med en kompis till honom. Han hade väntat in Masuma när C hade bett honom. De skulle stanna en vecka i campen (flyktinglägret) och sedan komma till Aten. (Obs att detta var före EU-Turkiet-överenskommelsen i mars 2016 och flyktingar kunde resa vidare till fastlandet från öarna i Egeiska havet.) C hade betalat 2 400 euro för alla tre. En del av pengarna skulle kamraten ge tillbaka. C hade nu ordnat allt i Aten.

Så sa han att han undrar hur Masuma kommer uppfatta Grekland och om hon kommer vilja stanna här.

  • I telefonen har hon sagt att ingenting och ingen människa kommer ta ifrån henne hennes kärlek till mig, och jag sa samma till henne.
  • Masumas dotter är 1 ½ år och gillade inte mig först och hon slog på mig när vi kramades. Efter en dag blev det bättre och då kunde hon kasta sig i min famn, och sedan drog hon sig snabbt undan. När Masuma och jag sov tillsammans och höll om varandra tätt, tätt, kom hon på morgonen och la sig emellan. Då kramade vi om varandra med henne mellan oss.

Konstigt nog var han inte så orolig för hur det ska bli med pengar och han var säker på att kunna betala av skulderna med lönen från polisen. Ändå hade han lånat mer pengar för att få dem till Grekland. Smugglaren hade accepterat att han betalat 800 euro nu och resten i delbetalningar.

  • Jag har lovat att du kommer få dina pengar och han litar på mig.

C använder inte ordet smugglare och utan säger i stället alltid det mer respektfulla ”vägvisare”, på engelska ”guider”.

Han ville nu också berätta vidare om Masumas och dotterns resa innan de kom fram till Istanbul. Men han hann bara börja – mer blev det aldrig. Resan var dramatisk. När gruppen kommit in i Turkiet och gick på en smal väg försvann de tre vägvisarna och lämnade cirka fyrtio personer. De diskuterade vad de skulle göra. Gå tillbaka kunde de inte, iranska polisen skulle skjuta när de kom över gränsen. De beslöt fortsätta vägen fram, och kom till en by. Där frågade de om någon talade arabiska, som en i gruppen gjorde. Till slut kom en kurdisk bybo, som kunde arabiska. De sa att de ville till en stor stad, och mannen svarade att han skulle ringa efter en buss. Men det var till polisen han ringde och bussen som kördes fram var en polisbuss. Men polisen var en snäll och förstående polis …..    Sedan blev inget mer berättat om detta.

Polisens anställningskontrakt med tolkar, psykologer och socialarbetare löpte fram till sista juni. Jag vill minnas att det inte förnyades och att C sedan arbetade av och till för de amerikanska missionärerna och inom den afghanska diasporan. Han följde med till sjukhus och tolkade, och fick lite pengar för det.

Hur gick det med Masuma och dottern? De kom välbehållna till Aten kort efter att jag hade åkt hem till Stockholm igen. Jag träffade dem aldrig. C ordnade ett rum åt dem i en större lägenhet, det vill säga så som afghaner i Aten bodde vid den här tiden, och där alla delade på köket och badrummet. Men Masuma ville inte stanna i Grekland och de fann båda två att de inte skulle dela livet med varandra och hade för olika åsikter i mångt och mycket. Hon och dottern fortsatte till Tyskland och C förlorade kontakten med dem. Idag är han lyckligt gift, familjen bor i Nederländerna och de har tre barn. Ungefär som med Masuma och dottern  hjälpte C sin fru att komma till Grekland. Hon klarade sig från fängelse i Istanbul och följde Cs råd om hur hon skulle resa. Även denna gång fick jag äran att bidra ekonomiskt till resan.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

EUs medlemsstater bör ABSOLUT INTE skicka tillbaka flyktingar till Grekland. Färsk rapport från RSA berättar igen varför

Det är elva år sedan jag tillbringade hösten i Aten och följde människor på flykt. Många var 
från Afghanistan, många hade levt i Iran på flykt från Afghanistan men ständigt i fara att 
deporteras tillbaka. I Grekland levde de under ungefär lika osäkra förhållanden men med hoppet att det skulle bli bättre. Vilket det så småningom – det vill säga efter flera, flera år – till slut blev för dem jag lärde känna. Och det var ganska många. En dag i december 2011 gick jag runt i en stor park i Aten med Azim, som berättade. 
En period sov han i ett litet förrådshus och han klev in genom ett fönster. 
En annan period sov han under ett träd. Jag brukade sova vid den här stenen, sa han och 
pekade. Av säkerhetsskäl sov han aldrig ensam utan alltid tillsammans med andra. 
Det fanns greker som hade som nöje att misshandla hemlösa flyktingar, en del fanns inom
 polisen. När det regnade tog de skydd under taket på byggnaden vid trappan. 
Det fanns vid den här tiden massor av ställen i Aten där människor sov på nätterna, och många berättade och pekade ut. Och så verkar det vara igen nu. Azim lever sedan länge i Rom och är gift med en italienska. Foto författaren.

EUs medlemsstater bör ABSOLUT INTE skicka tillbaka flyktingar till Grekland oavsett om de har fått uppehållstillstånd eller avslag där eller om deras asylansökan fortfarande är i process. Detta med hänvisning till artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna. Ta del av rapporten från RSA och Pro Asyl.

95% av alla som får uppehållstillstånd bedöms resa vidare till andra EU-länder. Oftast till Tyskland, som nu vill skicka dem tillbaka till Grekland.

Den som har uppehållstillstånd i EU har rätt att åka till andra EU-länder och stanna tre månader på samma villkor som EU-medborgare. Skyddsbehövande med uppehållstillstånd i Grekland har kunnat resa vidare, de flesta till Tyskland, och sökt asyl på nytt och hänvisat till att de inte kan leva i Grekland. Grekiska staten sägs utfärda resedokument med en effektivitet som annars saknas i grekisk byråkrati.

Enligt Infomigrants.net sökte nästan 10 000 som fått uppehållstillstånd i Grekland asyl i Tyskland 2021, tolv gånger fler än 2020 och tio gånger fler än 2019. De kom med flyg och sina resedokument. En och annan har sökt asyl i Sverige, i Nederländerna och andra EU-stater där domstolarna verkar vara iskalla inför skälen till att de inte kan leva i Grekland.

Det är rimligt att se uppehållstillstånden, de snabbt utfärdade resedokumenten och att de kastats ut från boende och dagersättning en månad efter att de har fått uppehållstillståndet som taktik från regeringen för att bli av med oönskade människor. Det menar nu också tyska parlamentariker.

Flera tyska domstolar har gett tillstånd att söka asyl i Tyskland och menat att Grekland utsätter dem för inhuman och förnedrande behandling – med hänvisning till bl. a. artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna. Tyska migrationsverket BAMF har sedan lagt ärenden på is. 41 000 ärenden väntar.

Tyskland och andra EU-länder har också gett avslag och skickat tillbaka. Refugee Support Aegean och Pro Asyl kom nyligen med en gedigen rapport om hur de tillbakaskickade drabbas genom att få vänta i månader eller över ett år på att få sina uppehållstillstånd uppdaterade och förlängda – detta är förutsättningen för att få alla andra tillstånd och ens kunna hyra en bostad eller få socialtjänstbidrag. De hamnar i ett horribelt utanförskap som är vad artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna handlar om.

Det stora antalet uppges ha bidragit till att Tyskland har haft fler asylansökningar de senaste åren trots att antalet asylsökande i flera andra EU-länder har minskat. Tyska parlamentariker har anklagat Grekland för taktik med sina uppehållstillstånd och brist på integrationsstöd för att få dem att lämna Grekland, och Tysklands inrikesminister har sagt att detta måste ändras och att asyl ansökningarna måste behandlas. Inrikesministern och grekiske asyl- och migrationsministern ska också ha haft ett samtal om att Grekland måste ta tillbaka dessa 41 000 och behandla dem värdigt. Tyskland har lovat ett stödpaket för integrering av flyktingarna. Om tyska asyldomstolar kommer tro på detta återstår att se. I Grekland ändras inte saker och ting så snabbt och nu ligger all fokus på hjälp och stöd till ukrainarna. (Se Infomigrants.net i mars 2022, som hänvisar till Der Spiegel.)

Läs rapporten från RSA och Pro Asyl. Den gör en förtvivlad och förbannad.

REFERENS

Refugee Support Aegean, Stiftung Pro Asyl, March 2022: Beneficiaries of International protection i Greece. Access to documents and socio-economic rights. www.rsaegean.org

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

En kanske behövlig kort bakgrund till dagens Grekland och människor på flykt

Aten 2014. Avskedsfest med vännerna innan Tant och Farbror med sina två döttrar 
åker till Tyskland legalt efter ett par års väntan. Männen äter för sig, kvinnorna för sig denna dag. Men bland männen finns också de som bor i detta stora rum.
Under åren i Aten har familjen blivit nära vänner till min vän C. 
De bor i samma lägenhet i stadsdelen Patissia, en stor lägenhet där varje rum hyrs av en 
familj eller ett par vänner. I lägenhetens vardagsrum, där kalaset äger rum, 
bor normalt ett gäng män och killar som inte har familj här. 
Familjen på fyra personer bor i ett rum, och det är där och i köket 
som maten tillagas och portioneras ut i dag. C och hans kompis har ett annat rum. 
Andra personer har ett tredje och ett fjärde rum. Kök och badrum med toalett används 
av alla. Alla som bor här kommer från Afghanistan men de flesta har levt länge i Iran
 på mycket osäkra villkor och ständiga hot om deportation till Afghanistan. 
Det här sättet att bo var
 mycket vanligt bland människor på flykt för fem-sex-sju år sedan och verkar vara det nu
 också. Tant och Farbror-familjen har i dag uppehållstillstånd i Tyskland och döttrarna är 
välintegrerade och arbetar. C och hans kamrat lever i Nederländerna, där C, som är blind,  snabbt fick uppehållstillstånd. Han är i dag gift och har flera barn. Hans kompis har däremot haft svårare, men han är kvar i Nederländerna. Foto författaren. 

Den stora strömmen flyktingar som kom 2015 togs generöst om hand av det grekiska civilsamhället när de kom till öarna i Egeiska havet och reste vidare till fastlandet och sedan till andra EU-länder.

Men med EU-Turkiet-överenskommelsen i mars 2016 fastnade flyktingarna på öarna och i Grekland. De kom att hänvisas till läger, som snart blev överbefolkade humanitära katastrofer. EU pumpade in mycket pengar. Bland öbefolkningen mådde många dåligt av att deras vackra öar förknippades med lidande flyktingar i stället för sol, bad, vacker natur och turism. Om civilsamhällets stöd till människor på flykt handlar min bok Röster från Aten och Samos, 2017.

Flyktingarna borde solidariskt ha omlokaliserats till andra EU-länder, men det var EU-staterna mindre pigga på.  Bristen på det stödet från andra EU-länder är ett av skälen till hårdheten hos den nuvarande regeringen som hör hemma i extremhögern. I grunden hos många greker finns sedan länge utbredd rasism och xenofobi parallellt med gästfrihet mot främlingar – men hos många kanske beroende på varifrån gästerna/främlingarna kommer. Ny Demokratis vokabulär och åsikter när det gäller människor på flykt påminner för övrigt om Sverigedemokraternas.

Att Grekland med ukrainarna återigen välkomnar människor på flykt är som det bör vara. Ukraina ligger nära och konsekvenserna av de ryska krigshandlingarna är påtagliga. Det är krig i Ukraina. Men kriget och flykten var lika påtagligt i Syrien, som också ligger nära Grekland men på andra sidan Medelhavet. Flyktingar från Syrien fick ganska mycket förståelse från vanliga greker till en början, men Greklands rutiner för flyktingmottagande var outvecklat och ganska så brutalt. Nu är det inte outvecklat men fortfarande brutalt. Så det går inte att bortse från att ukrainarna är hjälpta av att vara européer, kristna och vita i hyn. Att Ukraina är nästan ett grannland bidrar. Men Syrien ligger också nära på andra sidan Medelhavet. Afghanistan och Iran har däremot oturen att ligga längre bort. Härifrån tvingas ändå många fly. Å andra sidan kanske välkomnandet av ukrainarna avtar så småningom, och det gör det kanske också i Sverige.  Det vore mycket illa i så fall. I stället borde naturligtvis flyktingar oavsett varifrån de kommer välkomnas.

Den som flyr har rättigheter

Den som flyr har rätt att bli tryggt mottagen, kunna söka skydd och få en rättssäker asylprocess. Det finns inskrivet i internationella konventioner, i europeisk lag och i EU-staternas nationella lagstiftning. Rätten att söka asyl och att få en rättssäker asylprocess gäller alla människor. Däremot är det inte säkert att en i slutändan bedöms behöva skydd. Tyvärr är det si och så med rättssäkerhet i asylprocesserna, också i Sverige enligt en rad jurister och undersökningar.

Det är en enorm skillnad på hur ukrainare, de har rest in via Bulgarien, och flyktingar, som har kommit via Turkiet, har bemötts och bemöts. Gång på gång talar grekiska frivilligorganisationer nu om hyckleri även om det är bra och riktigt att hjälpa och stödja flyktingar från Ukraina. Men alla flyktingar bör få det stöd som ukrainarna får.

Grekiska staten har sedan Ny Demokrati kom till makten systematiskt fortsatt att radera ut de förbättringar i asylrätten som började göras för sju-åtta-nio år sedan med stöd av EU och UNHCR. EU-Turkiet-överenskommelsen kan dock inte ND anklagas för men de har utvidgat omfattningen genom att använda Turkiet som ”säkert 3e land” för så många fler.

Den 18 mars markerade 8 frivilligorganisationer att det nu är 6 år sedan EU-Turkiet-överenskommelsen kom till. Den gav förutsättningarna för att undergräva flyktingars rättigheter. I stället för att kunna resa vidare till fastlandet fastnade de på fem grekiska öar i Egeiska havet och hänvisades snart till överbefolkade humanitärt vidriga lägerförhållanden. I ungefär samma veva började också Schengenländerna stänga sina inre gränser, och Sverige var först eller bland de första.

Överenskommelsen gällde först framför allt syrier men grekiska regeringen beslutar nu enligt Turkiet som säkert 3:e land för flyktingar från Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh, det vill säga majoriteten av alla asylsökande i Grekland. Till det kommer lagändringar som gör livet i Grekland väldigt svårt för människor på flykt. Allt färre väljer att resa på havet till Grekland, i stället är Italien mål nu för många som försöker lämna Turkiet.

När jag började följa människor på flykt 2011 i Aten var många utan stöd och hemlösa. Så är det nu också. Många är papperslösa och i limbo för att de inte får söka asyl i Grekland, kan inte skickas till Turkiet, eller har kunnat söka men fått avslag på sina ansökningar och kan inte skickas tillbaka, har fått avslag i första instans men har inte pengar att överklaga. Andra har fått uppehållstillstånd och kastats ut från boenden, eller de har sökt asyl en andra gång i ett annat EU-land med förklaring att de inte kan överleva i Grekland men har trots det deporterats tillbaka till Grekland. Väl i Grekland tvingas de vänta i månader, ja ibland ett år, för att få sina utgångna uppehållstillstånd förnyade, vilket är förutsättningen för att de ska kunna få alla andra dokument som krävs för ett liv i Grekland – skattenummer, tillstånd att arbeta, tillstånd att hyra bostad och så vidare. Polisen gör razzior i centrala stadsdelar där flyktingar brukar samlas, och de som saknar giltiga dokument ges böter eller förs till förvar utanför staden. En del släpps. Det är godtyckligt. Så här var det också under mina första år i Aten.

Då fanns det gott om lägenheter att hyra i Atens enklare stadsdel Patissia norr om Omoniaplatsen. Den ekonomiska krisen gjorde det billigt att hyra och billigt att köpa en lägenhet. Här levde tusentals flyktingar och migranter, ofta afghaner, i överbefolkade lägenheter. Det var ekonomisk kris och hyrorna var ganska låga. En eller två familjer delade på ett rum beroende på familjernas och rummets storlek, och i större vardagsrum bodde ofta fem-åtta-tio ensamkommande män. Alla delade på toalett och badrum och i köket spis, diskho och kylskåp. I köket fanns också ofta flera små gasolbrännare. Många hade sina egna vattenkokare i rummet och det dracks mycket te. En del barnfamiljer eller funktionsnedsatta fick ibland enklare hotellrum, som betalades av grekiska migrationsmyndigheter med pengar från EU. Jag beskrev det här i boken Springa på vatten (2014).

Rapporten Masafarhána: Inside the invisible refugee houses in Athens bekräftar och beskriver att återigen finns dessa överbefolkade lägenheter (gjord av organisationen We are Solomon, https://wearesolomon.com). Kanske har de funnits hela tiden, men priser och hyror har gått upp. Masafarhána kommer från darins ord masafar=resenär och hana=hem, på dari används ordet för resandehem. Sådana resandehem och tillfälliga boenden finns i Aten för afghaner, för syrier, för människor från Elftenbenskusten med mera, och de är helt informella, enligt rapporten.

Jag antar att många som bor här lever i limbo och ska skickas tillbaka till Turkiet, som inte tar emot dem, eller de ska till hemlandet. De får ihop till hyra och mat genom tillfälliga påhugg, åka iväg periodvis och plocka apelsiner och oliver, genom att samla kartong och metall och genom stöd från familj och släktingar i hemlandet och i andra EU-länder. Ungefär som deras föregångare gjorde åren kring 2013-13-14. Men att arbeta i jordbruket blir omöjligt för många när myndigheterna inte klarar av att förnya deras uppehållstillstånd, som är grunden för att få skattenummer och en rad dokument.

REFERENSER

Rosengren, Annette, 2014: Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Rosengren, Annette, 2017: Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

We are Solomon, March 2022:  Masafarhána: Inside the invisible refugee houses in Athens. https://wearesolomon.com

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Grekland lämnar en ingen ro eftersom staten gör livet till ett helvete för otaliga människor på flykt. Verkligheten bakom migrationsministerns ”en strikt men rättvis” asylpolitik

Ett syskonpar i containerlägret Elaionas i Aten i maj 2016. Systern, som var engelsklärare i 
Afghanistan, måste fly efter hot från talibaner, som vid den här tiden redan  hade många lokala skuggregeringar. Brodern lider av mentala funktionsnedsättningar och behöver systern. 
Elaionas var nytt vid den här tiden. Systern blev snart omplacerad till England och efter 
månader av väntan fick han följa efter. Bostäderna i den nya mottagningslägret på 
Samos är av samma slag, men hela lägret är inhägnat i dubbla rader och  
säkerhetsåtgärderna gör att lägret är som ett fängelse. De intagna är inte brottslingar utan asylsökande.  Foto författaren 2016 samt nu av en webbsida från efsyn.gr

Grekiska frivilligorganisationer kämpar för att få EU-kommissionen att ingripa. En aktuell begäran från 27 organisationer om att stoppa att Grekland SYSTEMATISKT inte följer Asylprocedursdirektivets artikel 38 (2) och nekar asylansökningar från tusentals människor med hänvisning till att Turkiet, som sedan två år inte tar tillbaka några, är säkert 3e land.

Att pushbacks sker SYSTEMATISKT återkommer nu hos många organisationer. Gör ert jobb och ingrip mot Grekland och andra länder, ungefär så sa vår EU-parlamentariker Malin Björk till EU-kommissionen under en debatt i EU-parlamentet den 6 april. Mer om debatten i artikeln.

Här också om att Grekland välkomnar ukrainarna (det är bra!), att migrationsministern enligt känd extremhögerretorik talar om ”äkta” och ”oäkta” flyktingar, om skrämmande följder av brutala pushbacks av flyktingar som fryser ihjäl, om de låsta lägren som blir fler, och om en inhemsk statlig undersökning som kommer fram till att bevis saknas att grekisk kustbevakning och Frontex skulle vara inblandade i pushbacks.

På internationella kvinnodagen den 8 mars 2022 skickade 27 civilsamhällesorganisationer verksamma inom området asyl och migration i Grekland ett öppet brev till EU-kommissionären Ylva Johansson om att Grekland systematiskt inte följer EU:s Asylprocedursdirektiv när de nekas söka asyl med hänvisning till att de har vistats i säkert 3e land – Turkiet. Artikel 38(4) i direktivet rör när det tredje landet inte tillåter den sökande att komma in på sitt territorium. Då ska medlemsstaten följa direktivets grundprinciper och garantier och själv säkra att personen ges tillgång till asylproceduren och bedöms enligt sina skyddsskäl. Detta är enligt brevet också infört i grekisk lag.

Brevet ger detaljer. Turkiet har inte tagit tillbaka några sedan mars 2020 men Grekland fortsätter systematiskt att använda säkert 3e land-konceptet, nu utökat med ett regeringsbeslut 2021, som gäller flyktingar från fem nationaliteter – Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh, dvs majoriteten av alla skyddssökande. De får order att söka asyl i Turkiet och återvända dit, vilket inte går. 6.424 asylansökningar avfärdades under 2021 som omöjliga att göra med hänvisning till säkert 3e land-konceptet – mer än dubbelt fler än året innan.

Tvärtemot Genevekonventionen och Asylprocedursdirektivet får de aldrig sina sakskäl undersökta, fortsätter brevet, och de hamnar i juridiskt limbo och får inte bostad, mat eller hälsovård. EU-kommissionen har fått åtminstone tre skrivelser från EU-parlamentet om att Grekland inte följder artikel 38(4) i Asylprocedursdirektivet, flera brev från intressenter samt direkta klagomål från utsatta sökande. Kommissionens dialog med grekiska myndigheter har inte lett till att Grekland har rättat sig efter EU-lag. I stället har det blivit ännu sämre (flera regeringsbeslut under 2021 nämns), bland annat en avgift på 100 euro (1 300 Skr ca) per person för att lämna in en överklagan eller tilläggsansökan.

Mot slutet av brevet: Vi kräver därför igen att EU-kommissionen vidtar nödvändiga åtgärder mot Grekland. En effektiv anpassning till Asylprocedursdirektivet artikel 38(4) måste säkras så att asylsökande får sina sakskäl undersökta och att de får juridiskt status och adekvata mottagningsförhållande. Att CEAS (Common European Asylum System, som är den nu gällande samordningen) måste fås att fungera i Grekland, att det säkras och att systematisk icke-anpassning förhindras.

Ungefär så.

Bland undertecknande 27 organisationer finns Action for Women, Arsis – Association for the social support for yourth, Danish Refugee Council, Equal Rights Beyound Borders, Greek Council for Refugees, HIAS Greece, Human Rights360, International Rescue Committee, Lesvos Solidarity, Metadrasi, Safe Passage International, Terre des hommes Hellas, ytterligare organisationer för specifikt juridiskt stöd och många andra. (Se www.gcr.gr/en/news/press-releases-announcements).

Ukraina

En månad efter att Ryssland startade kriget i Ukraina hade omkring 15 000 flyktingar från Ukraina kommit till Grekland. De har välkomnats från första början av regeringen och den grekiska allmänheten. Grekisk xenofobi har inte visat upp sig . Så borde alla flyktingar tas emot. Men för att de ska få plats flyttas andra asylsökande, vilket bl a drabbar skolbarnen.

Grekland kommer följa EUs massflyktsdirektiv, som nu används för första gången i EU och som ger ukrainska flyktingar många fördelar framför människor från andra länder som söker skydd. Orättvisa är inbyggt från början. Grekiska UNHCR och många andra hoppas att välkomnandet av ukrainarna ska leda till större förståelse för vad det innebär att vara flykting och att villkoren för dem som säker skydd förbättras.

Ukrainarna passerar in vid två gränspassager från Bulgarien och tas väl emot. Snabbt genomförde Grekland ett antal räddningsaktioner in i Ukraina för att hjälpa grekiska medborgare och grekisk beskickningspersonal. Cirka 25 000 grekiska medborgare har tills nyligen levt i Ukraina, vilket inte förvånar eftersom greker finns som diasporabefolkningar i i stort sett hela världen. Många ukrainare arbetar i Grekland.

Till en början sökte de flesta ukrainare sig till släktingar och vänner i Grekland. Grekiska myndigheter har ändå varit snabba med att förbereda med tillfälliga mottagningsboenden ganska nära gränsstationerna och mer permanenta boenden längre in i landet. I ett tidigt steg fick Grekland fram 30 000 platser färdiga att ta emot ukrainare, oftast containerboenden. Föredömligt kan man nog säga. Det har kunnat ske genom färre asylsökande kommer till Grekland (drygt 8 tusen 2021 jämfört med 72 000 2919). Att många flyktingar har lämnat landet när de har fått uppehållstillstånd påverkar säkert. På tre år har 88 flyktinganläggningar stängts och nu finns 33 kvar. Flyktingar i läger som förbereds för ukrainare tvingats flytta. Regeringen har sagt att ukrainarna ska inte bo ihop med andra flyktingar. Grekland har också snabbt inrättat en online plattform för registrering och ett callcenter för ukrainska flyktingar och för greker som vill erbjuda bostäder och annan hjälp.

Ett läger som planeras stänga nu i maj är Elaionas i Atens utkant. Hit kommer man enkelt med buss från en gata bakom Omoniaplatsen, jag var där 2016 och hälsade på ett syskonpar från Afghanistan. De som bor där ska flyttas, kanske till Schisto som ligger längre bort från Aten. Vad som händer med skolgången för de över 300 barnen som går i skola verkade ingen har tänkt på, eller struntat i. Många boende blir antagligen hemlösa, framför allt flyktingar med uppehållstillstånd. Om omänskliga svårigheter publicerade Refugee Support Aegean och Pro Asyl en rapport den 30 mars. Rapporten hade fokus på vad som händer människor om EU-länderna tvingar tillbaka till Grekland.

Elaionas läggs alltså snart ner. Det lyckosamma ESTIA-projektet, finansierat av EU, med lägenheterna för särskilt utsatta flyktingar runtom i landet ska avvecklas under 2022. Flera kommuner har protesterat eftersom ESTIA med sin boendeservice har gynnat lokalsamhällen och asylsökandes integrering. De borde vara kvar nu om inte annat så för ukrainarna, har kommunala ledare menat. Hittills har de fått nobben.

Ministern om ”äkta” och ”oäkta” flyktingar och om EU:s nya pakt för asyl och migration, den som EU-kommissionen lagt fram i syfte att ersätta nuvarande CEAS

Migrationsministern Notis Mitarakis har sett EU-staternas stöd till ukrainarna som ett uttryck för att länderna äntligen ser behovet av solidaritet mellan medlemsstaterna om att ta emot flyktingar. Han menar att nu kan förhoppningsvis den nya pakten om migration och asyl gå igenom. I diskussionerna om pakten har Grekland hela tiden krävt solidarisk fördelning av alla flyktingar inom EUs medlemsstater, vilket Ungern och andra länder sagt nej till.

Migrationsministern har talat om ”äkta” och ”oäkta” flyktingar. De som kommer från Ukraina är äkta flyktingar eftersom de kommer från ett grannland till EU och gränsar till fyra EU-medlemsstater. De som når Grekland via Turkiet däremot har redan passerat länder där de kan söka asyl och få skydd. Argumentationen är som hos våra svenska Sverigedemokrater. Ingen av dem säger något om afghanska flyktingars utsatthet i Iran, eller syriers, afghaners och irakiers i Turkiet. EU-Turkiet-överenskommelsen innebär inte varaktig trygghet och framtid. Ingen nämner heller Turkiets deportationer till Afghanistan, Syrien och Irak. Jag har skrivit om det här i bloggen tidigare.

Grekiska UNHCR bemötte migrationsministerns argument med att lyfta fram FNs flyktingkonvention/Genevekonventionen från 1951 och grundläggande regler om flyktingars rättigheter och staters skyldigheter. Ingenting står om att en flykting ska söka skydd i närmaste land eller i första land hen kommer till.

Skydd till ukrainarna blev snabbt beslutat genom att EU för första gången använder sig av unionens massflyktsdirektiv. Inte sedan andra världskriget har så många flytt på så kort tid – inte under flyktinginvandringen 2015-16, och inte under krigen i forna Jugoslavien när massdirektivet dessutom inte fanns. Ukrainarna får nu uppehållstillstånd i ett första år fram till 4 mars 2023, sedan i ett år till, och i ännu ett år. Vad som händer efter tre års uppehållstillstånd är ett frågetecken. Genom massflyktsdirektivet omfattas ukrainarna av rätt till skola, bostad, viss hälsovård, rätt att arbeta, en mindre summa i månadsbidrag. De kan alltid söka asyl enligt EUs regler för asyl.

Mer detaljer om pushbacks och hur de dödar

Samtidigt som Grekland välkomnar ukrainarna fortsätter grekiska statens kamp mot andra flyktingar. I mars drunknade en 4-årig pojke i samband med en pushback. I början av januari frös 19 män ihjäl efter en pushback. Det här i Evros-regionen. I Egeiska havet fortsätter pushbacks, möjligen i mindre omfattning eftersom färre kommer över havet.

Precis som tidigare tvingas flyktingar tillbaka till transitlandet Turkiet genom olagliga pushbacks av grekisk kustbevakning, grekisk milis och med stöd av EUs gränsbevakningsstyrka Frontex. Att bevisa pushbacks är svårt, bland annat för att grekiska myndigheter förstör sina egna dokument och tar ifrån offren deras telefoner. Bevisen är ändå många.

Varje land har enligt internationell lag rätt att skydda sina gränser. Men de måste också släppa in asylsökande. Försvaret av gränsen till Turkiet är också EUs yttre gräns, och turkiska dissidenter som vill söka skydd i EU tvingas tillbaka tillsammans med alla andra utan att ha fått söka asyl. Senast i slutet av mars 2022 rapporterade Sverigebaserade (i Kista) Stockholm Center for Freedom om pushbacks av turkiska militärer och statstjänstemän, som sedan placerats i turkiska fängelser – där flera redan hade suttit.

Pushbacks är förbjudet i internationellt lag. Grundförbudet för stater att skicka någon tillbaka till ett land där hen riskerar att bli dödad eller utsatt för förnedrande behandling finns i artikel 33 Genevekonventionen. Härav principen om nonrefoulment.

Genom åren har det kommit många redogörelser för pushbacks i Grekland – med och utan bildmaterial. Grekland förnekar ihärdigt. När turkiska myndigheter hänvisar till utförliga intervjuer med ”pushbackade” svarar Grekland med att Turkiet ljuger. När människor dör på Medelhavet är det Turkiets fel, eftersom den inte hindra människorna att försöka ta sig vidare, vilket de ska enligt EU-Turkiet-överenskommelsen från mars 2016.

Människor har dött, människor har frusit ihjäl, människor har blivit traumatiserade, människor har förnedrats, människor har, om de inte redan har gjort det, förlorat tron på att de har rättigheter och värde. Små och större grupper har placerats på små öar i Evrosfloden utan mat och vatten och ofta fråntagna dokument, pengar, telefoner, kläder och skor. I bästa fall har någon lyckats gömma en telefon och kontakta en grekisk organisation, som i sin tur har slagit larm. Tidigt i februari hittade turkisk säkerhetspolis på en liten holme i Evrosfloder mindre än en mil från grekiska gränsen kropparna efter 19 flyktingar/migranter som efter pushbacks frusit ihjäl. De flesta identifierades senare som somalier och bangladeshier. De ihjälfrusna väckte stor uppmärksamhet om än inte i Sverige, och ledde till stora demonstrationer i Aten vid flera tillfällen. EU-kommissionären Ylva Johansson informerades, och sägs ha blivit chockad, och satt just då i möte med bl a grekiske migrationsministern. En turkisk människorättsadvokat i Edirne, som är närmaste större turkiska stad i Evrosområdet, började snabbt förbereda en anmälan till Europadomstolen för mänskliga rättigheter om de många pushbacks och om just denna när 19 män frös ihjäl. Migrationsministern fortsätter att säga att grekiska pushbacks är påhittat från Turkiet liksom att de 19 döda ens skulle ha varit i Grekland.

Sedan 2020 har det varit många anmälningar/överklaganden till Europadomstolen om pushbacks – de har förekommit i många år men har ökat från 2020. Inget av detta har än så länge behandlats i domstolen, som är överlastad med ärenden och tar många år på sig innan det blir en dom. Att pushbacks nu sker systematiskt ledde också till att grekiska Helsingforskommittén nyligen skickade en omfattande klagan till Greklands högst domstol, baserad på ett stort antal intervjuer med offer för pushbacks.

I mitten på mars räddades ett trettiotal syrier i sista stund till livet efter att i fyra dagar ha varit placerade på en liten ö i Eurosfloden efter en pushback. Gruppen höll då på att frysa ihjäl. En 4-årig pojke hade drunknat. Han föll i vattnet när grekisk milis med masker för ansiktet var upptagna med att misshandla flyktingarna. Pojkens höggravida och blödande mamma hade fått gå i land. En av de manliga flyktingarna försökte förgäves rädda pojken. Någon av dem lyckades nå grekisk Human Rights360, som kontaktade Europadomstolen. Domstolen agerade nu snabbt och beordrade grekiska myndigheter att omedelbart och före ett visst klockslag ha tagit hand om flyktingarna, gett dem mat, kläder och värme, sett till att de fick söka asyl, och rapporterat tillbaka till domstolen. Innan räddningen verkligen genomfördes hade polisen klagat och meddelat hjälporganisationen att de inte hittade gruppen. Enligt organisationen var det ingen svårighet att hitta gruppen och polisen hade fått noga direktiv – att problemet uppstod visade i stället på polisens ovilja.

Sista dagen i mars skriver Efimerida ton Syntakton/Efsyn.gr att i två dagar nar nu 34 flyktingar varit strandade på en liten ö i Evros. I gruppen finns små barn, kvinnor och en gammal man. Alarm Phone är den som rapporterar till media, och att gruppen är svårt utsatt i kylan, saknar mat och att två av barnen är illa däran. Grekisk polis/eller kustbevakning har meddelat Alarm Phone att de ska föra människorna till Grekland. Gruppen räddas men är oroliga för om de ändå kommer skickas tillbaka till Turkiet – vilket naturligtvis är olagligt.

Bland annat EU-parlamentet har krävt en oberoende utredning om de grekiska pushbacken och Frontex inblandning i detta.

Greklands regering har motsatt sig utredningar och presenterar i mars en inhemsk utredning. Den kommer fram till att det saknas bevis för att grekisk kustbevakningen skulle vara inblandad. Chefen för EUs bedrägerikontor OLAF svarade omedelbart – rasande tror jag – att han kan utan problem plocka fram många bevis.

Greek National Transparency Authority gjorde utredningen och kom fram att det inte finns några bevis som stöder att grekiska kustbevakningen är inblandad i olagliga pushbacks av asylsökande. Regeringens talesperson sammanfattade med att undersökningen visar att landet för en ”strict but fair migration policy” med respekt för grekisk lag och internationell lag (efsyn.se, infomigrants.net m fl media 30 mars 2022). Ville Itälä, chef för EUs bedrägerikontor OLAF, kommenterade att det finns mer än tillräckligt av bevis för att Grekland och unionens gränspatrullerande styrka Frontex trots förnekanden har tvingat tillbaka flyktingar och migranter. OLAF publicerar snart en omfattande rapport om hur Frontex har gjort våld mot EUs lagar och regler, än så länge hemlig men muntligen presenterad för medlemmar i EU-parlamentet (thenationalherald.com). 

DEBATT I EU-PARLAMENTET DEN 6 APRIL ”Brott mot asylrätten och mot nonrefoulment i EUs medlemsstater” (2022/2588 (RSP)

Parlamentets LIBE-kommitté hade skickat en delegation till Grekland i oktober 2021 och till Lettland och Litauen i mars 2022 om detta.

Debatten pågick i drygt en timme med korta, starka inlägg på ca en minut vardera från omkring 25 ledamöter, de följde en talarlista. Att EU nu har två olika standards för människor på flykt, en för ukrainare, som välkomnas av alla medlemsstater, och en för alla andra, som ofta är syrier, afghaner, somalier m. fl. som inte ens får möjlighet att söka asyl, återkom gång på gång. Det ska vara samma för alla, och alla ska ha rätt till en oberoende asylprocess. Sa de flesta. Mest bestämd och väl medveten om att parlamentet är överordnat kommissionen var vår svenska Malin Björk: ”Vi kan inte ha pushbacks och människor som fryser till döds och brutaliteterna vid gränsen. Kommissionen vet om det. Varför händer inget. Varför finansierar du (riktat till närvarande kommissionär) fängelser för människor som söker asyl. Vi ska ge skydd i Grekland och i EU. Ni måste göra ert jobb nu.”

Närvarande EU-kommissionär var inte Ylva Johansson utan för mig obekanta Helena Dalli. Hon inledde och avslutade, och betonade asylrätten, principen om nonrefoulment, att EUs yttregränser ska skyddas men att grundläggande mänskliga rättigheter måste följas samt att kommissionen kommer att analysera Greklands rapport om pushbacks och ”sedan får vi se hur vi går vidare”.

Att medlemsstaterna hindrar flyktingar från Afghanistan, Syrien och andra länder att söka asyl samtidigt som  flyktingarna från Ukraina välkomnas kritiserades skarpt av framför allt miljöpartister, vänsterpartister, socialdemokrater och liberaler. Några, extremhöger tror jag, sa att ukrainska flyktingar ska inte blandas ihop med andra flyktingar. Debatten var inte välbesökt, men ett par parlamentariker som jag vet håller sig informerade om hur människor på flykt bemöts i bland annat Grekland, deltog – Tineke Strik och Cornelia Ernst. Debatten visade att det finns många fler. I parlamentet finns också andra som kämpar för asylrätten och som har kontakter med frivilligorganisationer i inte minst Grekland, men de deltog inte den här gången.

Så här lät det: ”Jag är oerhört imponerad av stödet till ukrainarna, men bara några mil bort vid gränsen till Belarus vägrar Polen släppa in andra flyktingar. På många håll i unionen gäller inte rätten att söka asyl. I Grekland har pushbacks blivit systematiserat. Vi kan inte ha olika regler, vi måste visa alla flyktingar samma respekt.” ”Människor avvisas vid gränsen, men de har rätt att söka asyl och att få en oberoende asylprocess. Det får inte vara sa att de avvisas, vi behöver en oberoende kontrollmekanism.” ”En del här vill inte tala om pushbacks, jag vill det, och jag vill lyfta fram människornas fruktan. De pushas tillbaka, de har inte livvästar, de har inte dricksvatten. De är rädda. Vi behöver ett oberoende undersökningsorgan, som undersöker detta. Det här systemet måste upphöra.” ”För ukrainare är dörren öppen, men inte för afghaner och syrier. Kommissionen måste försäkra allas rätt att söka asyl. Vi måste ta in dem och låta dem söka asyl.” ”Vi måste ha samma skydd för alla flyktingar.” ”Jag var i Grekland. Turkiet tar inte tillbaka dem. Ändå säger Grekland att ni får inte söka asyl här, ni ska tillbaka till Turkiet. De får inte boende eller mat. Ändå fortsätter Grekland. Vi måste stoppa detta.” ”Jag pratade med en taxichaufför, han åker in i Ukraina och hämtar ukrainare. Hur kan vi samtidigt ha att andra människor dör när de vill söka asyl. Vi måste ha säkra legala vägar in i EU och rörelsefrihet mellan EU-länderna.” ”Det måste vara lika lagar. Vi måste följa Genevekonventionen.”  ”Pushbacks är vanliga och sker systematiskt. Polen visar solidaritet med ukrainarna och samtidigt några mil bort pushar Polen tillbaka folk över gränsen till Belarus. Vi måste ha samma rätt för alla flyktingar. Vi kan inte ha yttre gränser om styrs av olaglighet.” ”Det kommer millioner från Ukraina och vi välkomnar dem. Men samtidigt vid andra gränser hindras flyktingar från att komma in. Det blir brott mot principen mot nonrefoulment för vi vet inte vad de skickas tillbaka till.” ”Alla som söker asyl måste bli processade. Det är aldrig rätt att avvisa den som flyr. Det finns skäl till att människor flyr. Vi borde veta det. Men minnet är så kort. Historien kommer döma oss om vi glömmer humaniteten.” ”Pushbacks sker systematiskt i Grekland. UNHCR och många NGOs har lyft det. Det sker i Polen också vid gräsen till Belarus. Men kommissionen har inte gjort någonting mot medlemsstaterna. Var snäll och öppna ögonen.”  

Bland ifrågasättarna: ”Polen har tagit emot så många ukrainare. EU ger pengar till Turkiet för att de tar emot flyktingar. Men vi (Polen) har inte fått något sådant.” ”20 000 har kommit till Tyskland. Vi vet inget om dem. Har vi inte lärt oss något sedan 2015.” ”Blanda inte ihop flyktingarna från Ukraina med illegala migranter. Ukrainarna kommer från krig och de har sina dokument (id, pass). De som kommer till Kroatien och Grekland vet vi inte vilka de är.” ”Vi hjälper visst flyktingar, men vi hjälper inte migranter. Vi får inte blanda ihop dessa grupper” (MEP från Ungern). ”Om du inte tillåter människor att söka asyl hur kan du då skilja på dem som har skäl att söka asyl och de som inte har det?” (ställt till ungerske MEPen i ett så kallat blue card inlägg).

Ungefär samtidigt kom Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter med ett uttalande och rekommendationer om att ”omfattningen och normaliseringen av pushbacks vid Europas gränser kräver omedelbart och bestämt agerande från regeringar och parlamentariker”. Human Right Watch publicerade en omfattande rapport om pushbacks vid gränsen till Turkiet i Evrosområdet. Grekisk polis griper och sätter i förvar asylsökande, tar många gånger kläderna ifrån dem och stjäl deras pengar, mobiltelefoner och andra ägodelar, och lämnar sedan över dem till maskerade män, som tvingar dem i små båtar, för dem till flodens mitt och tvingar dem sedan att vada i vattnet till turkiska sidan.

Min kommentar: Det är obegripligt att inte EU-kommissionen ingriper. Jag säger som Malin Björk, ”gör ert jobb”. Ungern har fördömts mycket starkt för sitt agerande mot människor på flykt och fått ta konsekvenser av det, men Grekland får hållas, och hyllas dessutom av kommissionen och EU-politiker. Även om kommissionärer håller med om att pushbacks är strängt förbjudet blir det aldrig mer än att detta sägs, och att det måste undersökas. I samma andetag sägs alltid att Grekland har varit mycket bra med att minska antalet nya asylsökande och att processa ärenden. Men inget sägs om hur detta har skett. Aldrig kritik utan att landet i samma andetag får beröm. Är det exit Grekland kommissionen är rädd för, exit Grekland och Visegradsländerna ihop, att hela EU ska spricka. EU har starka principer om asylrätten, nonrefoulment och fundamentala rättigheter, men när medlemsstater bryter mot dem visar sig principerna vara alldeles för mycket av papperskonstruktioner.

De låsta kontrollerade lägren och om det på Samos

Låsta, kontrollerade lägren för registrering och mottagande står oförtröttligt på agendan trots långt färre asylsökande än tidigare år. I början på mars 2022 publicerade Greek Council for Refugees och Oxfam en rapport om livet i det första låsta kontrollerade lägret, det på Samos, placerat isolerat och långt från Vathy. Uppgifter om lägret är av samma slag som i Amnesty Greece´ rapport till CAT publicerad i början av året – se angränsande bloggartikel. GCR/Oxfam påminner inledningsvis om att vid tidpunkten för publiceringen har en miljon ukrainare flytt från Ukraina och att rapporten gäller människor som har flytt från andra delar av världen.

Omkring 1 av 5 boende i Samoslägret har i praktiken varit i förvar i flera månader genom att de inte har haft ett id-kort, som har tillåtit dem att lämna lägret. Någon skriftlig motivering har de inte fått. Greek Council for Refugee tog ett av många ärenden till regional domstol, som konstaterade att grekiska statens agerande är olagligt. Praktiken har inte upphört när rapporten görs. GCR/Oxfam konstaterar vidare att myndigheterna ägnar sig åt ”hämndtaktik” mot asylsökande som har berättat för frivilligorganisationer och media om förhållandena i lägret, eller de har på annat sätt agerat helt lagligt. De utsätts för tidiga morgonrazzior, hämtas till polisstationen i Vathy och hotats verbalt med vräkning. Till det kommer det överdrivna bruket av säkerhetsåtgärder som gäller alla boende i lägret: utegångsförbud från åtta på kvällen, allas väskor och kroppar kontrolleras vid ut- och ingång, även skolbarnen, och för ut- och inpassage krävs ett elektroniskt kort med tillstånd inlagda. Nyanlända och de som har fått avslag, vill överklaga men har inte pengar att betala avgiften för att överklaga (100 euro per person) eller väntar på att få sin ansökan baserad på nya skäl registrerad, saknar ofta tillstånd. I december 2021 tre månader efter att lägrets öppnats och ersatt det som låg i Vathy, var omkring 100 av lägrets 450 förbjudna att lämna lägret. Kostnad för Samosbygget är 43 millioner euro som betalas av EU. (Rapporten från GCR/Oxfam kan läsas via www.grc.gr/en/avocacy/reports och nås som GCR & Oxfam Bulletin_March 2022, publicerad 8/3/2022.)

30 mars införde ministeriet samma omfattande tidsödande säkerhetskontroll för personalen, skriver journalisten Dimitris Angelides i efsyn.se att 30 anställda vägrade och släpptes inte in. (DA är en av två journalister i tidningen som kontinuerligt bevakar asylpolitiken och flyktingars villkor – intervjuad av mig i min bok Röster från Aten och Samos, 2017.) När de en gång hade anställts hade lägerdirektören sagt att dessa kontroller aldrig skulle appliceras på de anställda. Nu blev det plötsligt tvärtom. Artikeln i efsyn.gr är utförlig om säkerhetskontroller som införts, om hur olika kategorier får olika kort som tillåter in- och utgång, om att besökande för att få tillstånd att komma in måste anmäla besöket i förväg, lämna utförliga uppgifter om sig själv, om relation till den som ska besökas och varför besöket ska göra, och ange datum och klockslag för besöket. Jag känner väl igen den här utförligheten med rutiner innan en ska besöka någon i ett svenskt fängelse, och jag skäms som EU-medborgare att grekiska myndigheter tillåts behandla människor som söker asyl som om de vore brottslingar.

På öarna Kos och Leros är motsvarande läger på gång men på Lesvos och Chios protesterar invånarna mot lägerbyggen

På Chios har invånare bland annat hindrat byggmaskiner och utrusning från att tas i land. På båda öarna har demonstrationer i städerna samlat många protesterande invånare. På fastlandet har redan Malakasa utanför Aten byggts om med murar och säkerhetsåtgärder, och runtom i mellersta och norra Grekland byggs nu murar runt flyktingläger. I Katsika-lägret utanför Ionnina, den stora hamnstaden på grekiska västkusten, är förvandlingen till fängelse/koncentrationsläger i full gång. Män och kvinnor i Katsika har fått veta att det kommer bli utegångsförbud varje dag mellan sju på kvällen och sju på morgonen, och de protesterar, ”vi vill inte leva som fångar, vi vill ha kontakt med samhället runtom”.

Organisation www.synelefsi.org, som är ett nätverk av humanitära organisationer, experter, analytiker m.fl verksamma i centrala och norra Grekland,  betvivlar att sådana utegångsförbud är lagliga. En representant från nätverket: ”Detta är EU-pengar som grekiska regeringen spenderar och som kunde ha använts till utbildning, språklärande och många enkla saker som gör det möjligt för människor att bli bidragande medlemmar av vårt europeiska samhälle. Men vi går åt helt motsatt håll.” Efsyn.gr skriver att arbetet i Katsika ingår i planen att till en total kostnad av 28.4 millioner euro på motsvarande sätt avskilja, hägna in och säkerhetsutrusta lägren i Koutsockero, Vagiochori, Lagadikia, Alexandria, Filippiada och Serres.

Planerna ändras kanske eller ska ukrainarna också låsas in?

Lite statistik

Grekland har gett en hel del uppehållstillstånd i första instans – under 2021 16 500 enligt Refugee Support Aegean med hänvisning till statistik från Asyl Service. Nästan 80% fick flyktingstatus, och drygt 20% alternativt skydd (av dessa var de flesta afghanska medborgare). Regeringens beslut om att Turkiet är säkert 3e land för syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier trädde i kraft i juni 2021 och kommer säkert synas i kommande statistik. Drygt 12 000 fick avslag första instans under 2021 med hänvisning till att de inte kan söka asyl i Grekland.

De sju största nationaliteterna asylsökande i Grekland 2021 var från Afghanistan (4 600), Pakistan (4 200), Syrien (3 800), Bangladesh (2 700), Turkiet (2 000), Irak (1 600) och Somalia (1 500). Sammantaget är de mycket förre än tidigare år. Mer statistik om 2021: 17 500 överklaganden lämnades in till andra instans Asyl Kommittéerna. De flesta fick avslag även om den positiva andelen ökade från 5% 2020 till 10% 2021. Refugee Support Aegean har förmedlat utförlig statistik i en Policy note 10 mars 2022, www.rsaegean.org.  31 000 ärenden väntade i första instans 2021, 5 200 i andra instans. Jag antar att 2022 kommer besluten om skyddsförklaringar vara mycket, mycket lägre eftersom regeringsbeslutet om Turkiet som säkert 3e land gällt under hela året. Att allt färre söker sig till Grekland fortsätter så och i stället reser längre och farligare på inte minst Medelhavet. I bloggartiklar jag publicerade i början av året skriver jag bl. a. om båtar på väg till Italien som gått under utanför grekisk kust.

Crowdfunding för juridiskt stöd till människor på flykt i Grekland – ett lyckat projekt mellan afghanska, kongolesiska och ukrainska diasporaföreningar i Grekland och ger juridiskt stöd till flyktingar som saknar rätt till kostnadsfritt juridisk hjälp. Föreningarna samarbetar med högt kvalificerade asylrättsjurister – som jag kan gå i god för.

Läs på länkens hemsida om hur situationen är – återigen. Och bidra gärna!!!

https://www.indiegogo.com/projects/online-legal-advice-for-asylum-seekers-in-greece#/

https://www.indiegogo.com/projects/online-legal-advice-for-asylum-seekers-in-greece#/

REFERENSER

www.efsyn.gr: diverse artiklar bland annat 31.3.2022 New excessive surveillance measures/Dimitris Angelidis

www.infomigrants.net    diverse artiklar i mars 2022

https://stockholmcf.org      artiklar  30 mars 2022    (Stockholm center for freedom)

Migrationsverkets månadsstatistik februari 2022 om asylsökande inom vissa europeiska mottagningsländer. www.migrationsverket.se

Refugee Support Aegean: Beneficiaries of International protection i Greece. Access to documents and socio-economic rights.  Tillsammans med Stiftung Pro Asyl, march 2022, www.rsaegean.org)

Refugee Support Aegean: Policy Note 10 mars 2022 om statistik. www.rsaegean.org

UNHCR Greece Press Reviews dagligen

Rapporten från Greek Council for Refugee och Oxfam om lägret på Samos kan läsas via www.grc.gr och nås där som GCR & Oxfam Bulletin_March 2022, publicerad 8/3/2022.)

Se också www.gcr.gr/en/news/press-releases-announcements om organisationernas offentliga brev till EU-kommissionär Ylva Johansson

Titta gärna på www.synelefsi.org och googla t ex organisationer som nämns i artikeln.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Om Amnesty Greklands omfattande rapport till CAT, FNs kommitté mot tortyr

Författarens fotografier från Aten 2011 och 2013 med sovplatser på undanskymda ställen för hemlösa. I den här fuktiga källaren bodde två småbarn med sin pappa i väntan på att få 
komma till Sverige där mamman redan fanns. Deras väntan blev lång  men de kunde 
till slut resa. När det regnade mycket kunde innegårdens golvbrunn inte ta emot vattnet, som rann ner i källarlägenheten. Jag skulle tro att det är på samma sätt idag.

FNs tortyrkommitté CAT (Committee against torture) besöker EUs medlemsstater regelbundet och uppmanar civilsamhällesorganisationerna att rapportera till kommittén om brott mot tortyrkonventionen, som också innefattar förnedrande behandling.

Kommittén besöker också Sverige och har bl.a. kritiserat Sveriges långa häktestider och uppmanat regeringen att förkorta dem.

Amnesty Greece menar att Grekland bryter mot FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och FNs konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning.  Rapporten lämnades in till CAT i månadsskiftet januari/februari 2022.

Sedan CATs senaste besök i Grekland 2019 har ytterligare försämringar tillkommit, bl a lagändringar som att Grekland i juni 2021 förklarade Turkiet som säkert 3e land för afghaner, pakistanier, bangladeshier, somalier och syrier. Det innebär att de enligt Grekland inte kan söka asyl i Grekland trots att rätten att söka asyl gäller i alla EU-länder enligt EU-lag.

Rapporten ger stort utrymme åt de många vittnesmålen om pushbacks och är mycket detaljerad. Genom pushbacks tvingas människor tillbaka utan att det har blivit utrett om de riskerar tortyr, omänsklig behandling, att dödas och så vidare. Det är absolut förbjudet enligt konventioner och lagar och kallas principen om nonrefoulment. I samband med pushbacks i framför allt Evrosområdet förnedras offren, tvingas klä av sig inför varandra, får ibland inte tillbaka sin kläder, tas ifrån dokument, id-handlingar, plånböcker och pengar och mobiltelefoner. De blir verbalt och brutalt fysiskt förnedrade, allt uppenbart i syfte att just förnedra och avskräcka att ta sig till Grekland. Allt är strängt förbjudet i EU-lag. Amnestyrapporten bygger på intervjuer med offer och den hänvisar till många tidigare krav om oberoende undersökningar om pushbacks som lämnats från Europarådets tortyrkommitté och kommissionär för mänskliga rättigheter, UNHCR, IOM, Grekiske ombudsmannen m. fl. Grekiska regeringen har meddelat att det räcker med att en grekisk myndighet undersöker, vilket naturligtvis grekiska MR-organisationer har protesterat mot eftersom den inte förväntas bli oberoende. EU-kommissionären för asyl och migration Ylva Johansson vill också ha en oberoende undersökning.

Två månader efter att Amnestyrapporten skickats till CAT kommer den inhemska grekiska utredningen om puschbacks. Den meddelar att bevis för att grekisk kustbevakning och Frontex skulle vara inblandad saknas. Mer om detta i en kommande artikel.

Amnestyrapporten kritiserar också vad som hände i mars 2018 när Turkiet lurade flyktingar med att gränsen till Grekland var öppen i Evrosområdet. Grekland stoppade möjligheterna att söka asyl under en månad och pushade tillbaka flyktingar som ville söka asyl som ett sätt att försvara gränsen.

Det bör vara allmänt känt bland beslutsfattare och politiskt förtroendevalda att det är förbjudet att inte låta människor som vill söka asyl göra det. I stället har många EU-politiker hyllat Grekland för försvaret av gränsen under den här månaden. Grekland sköt också skarpt i luften och på människor, och använde tårgas. Två personer dog, flera skadades.

Efter detta tar Turkiet inte emot avvisade från Grekland. Grekiska regeringens beslut i juni 2021 om Turkiet som säkert 3e land för syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier är ett ensidigt beslut som Turkiet inte har deltagit i. Många placeras i förvar direkt efter avslaget och på obestämd tid eller de hamnar på gatan utan rättigheter. Det här sker alltså avsiktligt i en av EUs medlemsstater.

I samband med pushbacks placeras människor i vad som kan kallas ickeofficiella förvar, det vill säga magasin av något slag vid gränsen eller polisstationer, med olämpliga toaletter och ibland inget annat vatten än vad som finns i tolatetterna. Vittnesmålen är många om att de utsatts för brutalitet och förnedring här, tvingas klä av sig inför varandra, ibland inte får tillbaka alla kläderna, inte får kontakta advokat, tas ifrån telefon, dokument och pengar, och inte accepteras som asylsökande.

När en läser det här är det som att förflyttas tio-tjugo år tillbaka i Grekland. Måste alltså nu grekerna utbildas igen om människors rättigheter och lagar som gäller?

Offren berättar för advokater och mr-organisationer i Turkiet, för anhöriga, eller när de ändå har lyckats ta sig till Grekland. Hos grekisk gränspolis förstörs eventuella bevis.  Det kommer också in mobiltelefonfilmade dokumentationer från offer som kunnat gömma undan telefonen.

Amnestyrapporten tar upp en annan form av olagligt förvarstagande: hur flyktingar i det nya lägret på Samos inte fått lämna lägret under i vissa fall flera månader utan att ges annat än muntliga skäl. De har inte fått id-kort som tillåter dem att passera genom de elektroniska passagekontrollerna. Förklaringarna de får är bland annat att registreringen av deras asylansökan är inte klar eller de har fått avslag på sin asylansökan och deras överklagan har inte blivit färdigregistrerad. Under Samoslägrets första månader hade ungefär hundra av samtliga omkring 450 av de boende inte fått lämna lägret.

Inlåsningen har inte stöd i EU-lag. EU godkänner att förvar av människor som söker asyl BARA ska kunna ske vid vissa situationer och då som en sista åtgärd nära andra möjligheter uttömts. En asylsökande som har fått avslag i alla instanser och som står inför avvisning ska till exempel placeras i förvar bara om det verkligen finns skäl att tro att personen kommer avvika. Innan dess ska andra åtgärder användas, t ex att regelbundet visa upp sig på en polisstation och skriva sin signatur.

I den asyllag som den nuvarande regeringen införde 2019 med tillägg 2020, kallad IPA, står att efter avslag av asylansökan kan människor direkt placeras i förvar inför avvisning. I planen för de nya kontrollerade inhägnade mottagnings- och registreringslägren, där det på Samos är det första, ingår att en del ska vara ett stängt förvar. Det är också tvärtemot vad medlemsstaterna har kommit överens om.

Amnestys rapport beskriver hur asylsystemet har gjorts om bland annat genom regeringens förklaring av Turkiet som säkert 3e land för fem nationaliteter. Det innebär att från juni 2021 accepteras inte asylansökningar från syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier. De kan inte söka asyl i Grekland. Lagen tar inte hänsyn till att Turkiet sedan mer än ett år slutat ta tillbaka avvisade från Grekland, och att flyktingarna då hamnar i ett limbo av en tillvaro utan rättigheter. Lagen beaktar inte heller de svårigheter som asylsökande och migranter mötet i Turkiet inklusive att Turkiet genomför olagliga avvisningar, eller de många andra hinder som finns för att få skydd i Turkiet.

IPA – alltså den nuvarande asyllagen – innebär allvarliga försämringar i asylsökandes rättigheter och skyldigheter, bland annat när det gäller överklagandeprocesser, att posttraumatisk stress tagits bort från kategorin särskilt utsatta asylsökande och att förvar kan användas systematiskt inför avvisningar. Att Turkiet inte tar emot avvisade ligger bakom varför så många sätts i förvar i Grekland. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter (ECHR) och UNHCR har lyft en rad problem med Greklands nya asyllag.

Amnestys rapport till CAT tar bland annat också upp polisvåld mot demonstranter, och att mr-försvarare i arbetet med migranter och asylsökande åtalats och hotas av långa fängelsestraff, samt att våld mot flykting- och migrant kvinnor i nära relationer inte utreds och att kvinnorna inte ges skydd. Bara under 2021 har 17 kvinnor mördats av sin partner eller tidigare partner.

REFERENS

Amnesty International, Greece: Submission to the UN committee against torture, 73rd session, 19 april – 13 may 2022.

(Hur jag än söker kan jag inte få fram rapporten genom Amnesty.org  eller Amnesty International Greece. Ändå har jag den framför mig i utskrift på mitt skrivbord. Kanske hittade jag den genom www.efsyn.gr)

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Glöm inte det belarusiska folkets kamp för mänskliga rättigheter. Nu finns drygt 1 100 politiska fångar i Belarus

Stockholm, Sergels Torg oktober 2021, Belarusier i Sverige informerar oss om de många 
politiska fångarna i Belarus. Foto Annette Rosengren.
Koropatyskogen i Minsk med gravkors över de hundra av landets främsta författare och
 andra kulturarbetare som avrättades här 27 okt 1937. Foto 2018 Annette Rosengren.

Om de nu över tusen politiska fångarna skriver den välkända belarusiska människorättsorganisationen Viasna på sin webbsida. Antalet uppgraderas varje dag, den 6 april 1108 kvinnor och män. Deras namn finns på en lista på webbsidan, som också anger datum för fängslande och strafftiden.

Viasna fördömer givetvis kriget i Ukraina, och skriver bland annat att belarusiska myndigheters stöd till Rysslands aggression i Ukraina är tvärtemot samhällets intresse.

Belarus ligger en timmes flygresa från Stockholm, lika nära som till Ukraina, och mer likt Sverige genom att invånarantalet är ungefär detsamma – ca 10 miljoner – och att båda länderna av tradition är stora potatisätare. Belarus har varit en diktatur i 25 år men där förtrycket periodvis ändå tillåtit ett visst civilsamhälle. Så inte nu, nu är civilsamhället sönderslaget. Mot det förfalskade resultatet av presidentvalet 2020 gick belarusierna ut på gatorna. Minns ni de vitklädda kvinnorna som protesterade med blommor i händerna? Media gav mycket uppmärksamhet åt Belarus.  Nu är det tyst i media om detta nästan vårt grannland, och det enda vi hör är att Belarus deltar med Ryssland i krigsvåldet mot ukrainarna.

Att krigsdeltagandet sker med protest från stora delar av det belarusiska folket behöver en nog inte tvivla på. Men protesterna sker inte genom stora gatu- och gårdssamlingar, det är för farligt. Belarusier är duktiga på it och att ta del av information från internet, och även om stora delar av fri media har stängts, skulle jag tro att mycket onlineinformation produceras av exilbelarusier i Polen och Litauen, och når in i Belarus.

Belarusierna beskriver sig som ett fredligt folk. Lksom Ukraina drabbades Belarus katastrofalt av Nazitysklands ockupation under andra världskriget. Landet är till stora delar platt och tyskarna genomförde ockupationen på en vecka. Liksom i Ukraina fanns en stor judisk befolkning i städer och byar, och de mördades med samma metoder som i Ukraina och Polen. Om belarusier deltog som medlöpare i mördandet av judar som en del invånare i Ukraina och Polen och Baltstaterna vet jag inte. Under senare delen av 30-talet tog det sovjetiska ledarskiktet död på många belarusiska kulturarbetare, vilket minskborna påminns om den 27 oktober varje år i Kurapatyskogen centralt i huvudstaden. Jag återkommer till det.

Repressionen från president Lukasjenka när han förstod att belarusierna inte accepterade det riggade valresultatet 2020 blev enorm. Omfattningen av fängslandet kan vi se på Viasnas webbsite http://spring96.org. Studenter, arbetare, journalister, kulturarbetare, företagare, fackföreningsfolk, de som arbetar med yttrandefrihet och aktivister generellt greps. Många lämnade Belarus innan de greps. Civilsamhället slogs sönder, bland annat Det oberoende belarusiska författarförbundet – som jag har haft många kontakter med, det oberoende journalistförbundet, PEN Belarus. Viasnas styrelse och medlemmar har fängslats av och till under många år, på godtyckliga grunder, flera är i förvar sedan länge. Men verksamhet pågår fortfarande.

Genom historien har belarusier haft mycket kontakt med Ukraina, Polen och Litauen. Oppositionen och fria medier har fått stöd från demokratiska Ukraina, Polen och Litauen – kanske framför allt från Polen, som har större ekonomi. Många belarusier har släktingar och familjemedlemmar bland ukrainare, polacker och litauer, och periodvis förföljda belarusier har levt i exil här. Många belarusier har utbildat sig vid polska universitet. Belarus skuggpresident lever i exil i Vilnius med sina barn, vars far är i fängelse.

Exilbelarusierna blev många fler med 2020. Uppskattningsvis levde 300 000-400 000 belarusier i Ukraina när Ryssland började kriget nu i februari.  Belarusier har ett års visumfrihet i Ukraina, och kan leva och försörja sig utan att registrera sig. Det kan nog vara vanligt att fortsätta så ett tag till innan de har sökt ett mer ordnat uppehållstillstånd. En del har sökt och fått asyl i Ukraina, och de kan mycket väl ha flytt dit tidigare. Inte minst vid tidigare presidentval har presidentkandidater och deras medhjälpare fängslats. Men många har nog velat avvakta med att söka asyl i Ukraina i hopp om att Lukasjenka ska försvinna så de kan återvända till Belarus. Det är ändå ett stort och mer definitivt steg att söka asyl i ett annat land. Belarusier lever också i Polen och de baltiska länderna.

De som kan visa att de har uppehållstillstånd i Ukraina tas emot i EU precis som ukrainarna när de flyr och enligt EUs massflyktsdirektiv. Men belarusier som inte har dessa papper? De kan knappast heller räknas som statslösa när de har medborgarskap i Belarus. Jag vet inte vart de tar vägen nu. Vart tar ni vägen???? En som är bättre insatt än jag svarade att många förmodligen är kvar i Ukraina, och att andra nog har tagit sig till Moldavien. Moldavien ligger nära Ukraina på andra sidan floden Dnister, och på andra sidan Karpaterna om en befinner sig i västra Ukraina. Jag känner personligen till åtminstone en belarusier som tvingades lämna Belarus efter att ha arbetat för en oppositionell presidentkandidat i Belarus. För tre år sedan levde han i Moldavien.

Poeternas natt, Korapatyskogen, dagens många politiska fångar

En helg i slutet av oktober 2021 påminde organisationen Belarusier i Sverige oss passerande om de många politiska fångarna i Belarus. Då var de 831, nu i april 2022 är de 300 fler. Manifestationen genomfördes mitt i centrala Stockholm på Sergels Torg.

…..Tatiana Zviarko, 1 ½ år, Andrej Zvanarou, 2 år, Aliaksandr Zuk, 1 ½ år, Ivan Zubku, 3 år, Natalia Zubarava, 1 ½ år, Maksim Znak, 10 år, Maksim Zinevich, 4 år, Ivan Zianko, 5 år ….

Entonigt och kraftfullt – som om detta förskräckliga aldrig skulle ta slut -lästes namn efter namn upp, namnen på de 831 fångarna och tiden i fängelse de är dömda till. Lista med namn och andra uppgifter finns på Viasnas webbsida.  

Datumet för torgmanifestationen var vald för att 27 oktober varje år högtidlighålls i Belarus som Poeternas natt. Det syftar på den höstnatt 1937 när hundra av Belarus främsta kulturarbetare sköts till döds i Korapatyskogen strax utanför Minsk. Kropparna placerades i en massgrav. Idag har anhöriga och andra ur civilsamhället skapat som en skog av gravmonument här. Själv besökte jag Korapaty 2018 och har starka minnen av det.

Men nu är det 2022 och Belarus har mer än tusen politiska fångar!

Belarus har varit en diktatur i ungefär 25 år och politiska fångar har funnits länge, liksom avrättningar av politiska motståndare, ofta avrättningar i skymundan, eller vid en vägkant. De senaste årens fängslande har ökat lavinartat efter det fejkade valresultatet i augusti 2020. När folket visade att de inte accepterade en valbluff till och ansåg att nu fick det verkligen vara nog, startade Lukashenka, som varit president sedan 1994, en våldsam repression ungefär samtidigt som han sökte stöd hos Ryssland och president Putin. Utmärkande för Lukasjenka har annars varit att han har balanserat mellan Ryssland och EU och försökt dra fördel av rimligt goda kontakter med båda. Ungefär som Ukrainas president gjorde innan han flydde och Ukraina kunde gå mot demokrati. Fredliga protestdemonstrationer i många städer i Belarus 2020 möttes med öppet våld.

Belarus har nu blivit en tydlig våldsdiktatur med överfulla fängelser och häkten, tortyr, dödsmisshandel och där civilsamhällets organisationer har fallit sönder. Det finns till exempel inte längre oberoende organisationer för att rädda värdefull ekologisk natur, inga klimatorganisationer, inget oberoende journalistförbund, inget Belarusiska Pen, inget oberoende författarförbund (bildat 1934) … och så vidare. Allt är förklarat olagligt och organisationernas bankkonton, lokaler och tillhörigheter är tagna i beslag, stängda eller plomberade. Det går inte komma in i lokaler där de arbetade och verkade tidigare. Ansvariga för de oberoende media som fanns vid sidan av statliga media (och som drevs med små resurser bland annat med stöd från Polen) är fängslade och medierna stängda. Belarusier har inte längre tillåtelse att resa ut från landet.

Uppskattningsvis 300 000-500 000 belarusier har flytt sedan hösten 2020. De flesta är välutbildade och har ofta varit verksamma inom media-, it- och kultur. Merparten befinner sig i Ukraina, eller gjorde åtminstone det till invasionen och kriget kom.

EU har protesterat mot våldsdiktaturen i Belarus och en del sanktioner har införts. Men mycket handel- och företagande har fortsatt ungefär som förut. Med kriget i Ukraina utsätts också Belarus för sanktioner nu. Svenska Postnord lär ha stoppat all postbefordran till Belarus. Men det är inte för att stödja civilsamhället eller en utveckling till demokrati i Belarus utan för att straffa för att Lukasjenka har beslutat att landet ska delta i Putins krig mot Ukraina.

EU:s stöd till ett fritt Belarus har tyvärr varit lamt efter att Lukasjenka fejkade valresultatet.

För några år sedan hade Sverige visumlättnader för medborgare från Belarus. Så inte nu. Men undantag har gjorts, till exempel för belarusiska idrottare. Men inte för belarusiska kulturarbetare. Vilket svenska kulturarbetarorganisationer har protesterat mot hos Sveriges kultur- och idrottsminister.

Enligt Migrationsverkets statistik för 2021 sökte knappt hundra belarusiska medborgare asyl i Sverige det året. Det är inte mycket. Sverige borde införa visumlättnader. Det betyder inte att alla söker asyl – och vi ska inte tro att alla vill bo i Sverige – men det skulle ge belarusier möjligheter att andas ett tag och erbjuda de som verkligen behöver skydd en säker flyktväg.

För Viasna se http://spring96.org/en

Läs gärna Ett år i Belarus. Röster inifrån en folkresning. Red. Ida Börjel, Mikael Nydahl. Atlas, 2021.

Delar av artikeln har varit publicerad i Artikel 14, nr 3/2021, som ges ut av Flyktinggruppernas riksråd.

Publicerat i Belarus | Lämna en kommentar