Diktaturens Belarus – fler och fler politiska fångar (FN larmar), bakland för ryska krigsoperationer i Ukraina, presidenten har folket emot sig

Barys Pjatrovitj läser på belarusiska och Dmitrij Plax på svenska ur Pjatrovitjs nya diktsamling Belarus: Fresker på Bonniers konsthall 17 maj 2022. Foto Annette Rosengren.

Författare, Ramus förlag, Sveriges Författarförbund, Östgruppen för Demokrati och Mänskliga rättigheter, Svenska Pen och belarusier i Sverige berättar om situationen i diktaturens Belarus och om hur Ryssland använder landet för kriget i Ukraina. Svenska medier är i stort sett tysta.

Två år efter det riggade presidentvalet i augusti 2020 finns nu 1 300 politiska fångar och en halv miljon belarusier har lämnat landet. Rädsla och depression är utbredd i landet.

Georgien, Krim, Belarus användes som ett test. Europa agerade inte, sade den belarusiske poeten Dmitrij Strotsev under ett författarmöte i Stockholm. Ukraina gör motstånd och Europa agerar nu. Faller Ukraina kommer landet användas för angrepp på nya länder. Putin vill ha tillbaka sovjetväldets gränser.

Belarus har en befolkning stor om Sveriges och Minsk ligger en timmes flygtid från Stockholm. En halv miljon belarusier uppskattas har lämnat landet nu av politiska skäl. De har flytt till Georgien, Moldavien, Armenien, Polen, Litauen och till Ukraina – länder där belarusier inte har haft problem med visum. Men det blir svårare och svårare att resa ut. I Ukraina avvisas belarusierna nu efter Rysslands invasion. Före kriget var det dit de flesta flyttade (flydde). Ukraina har haft generösa regler för belarusier och känner väl till situationen i landet. Belarusier har kunnat stanna ett år utan vidare, och efter mer än ett år har man kunnat få ukrainska papper.

Att många har sökt sig till Kiev, Vilnius och Warszawa beror mycket på levande historiska kontakter mellan länderna. Många belarusier har studerat vid universitet i Vilnius och Warszawa, och många har nära släktingar i Ukraina, Litauen och Polen. Alla språken är ju dessutom slaviska.

Hur många belarusier som har sökt asyl är inte känt. De som har sökt asyl i Sverige – och har kunnat resa in legalt med Schengenvisum – har mötts av Migrationsverkets hårda besked om att du kan återvända, det är inte krig i Belarus.

De politiska fångarna är alla möjliga

I maj arrangerade Östgruppen och Palmecentret ett lunchseminarium med Andrei Yahorau, som är rådgivare till Svjatlana Tsichanouskaja, som leder oppositionen från Vilnius, Litauens huvudstad. Han tecknade en bakgrund till dagens starkt repressiva diktatur.

Efter presidentvalet 2010, som nuvarande president Lukasjenka vann som vanligt – han har varit president sedan 1994 – blev diktaturen mjukare och regimen mer liberal, berättade Andrei Yahorau. Människor började kräva mer politisk frihet och bli mer marknadsorienterade. Det var en succesiv förändring. Sedan kom covid, som regeringen hanterade väldigt dåligt. Den vidtog inga andra åtgärder än lockdowns och antalet döda mörkades. Människor började organisera sig själva i social solidaritet och samlade bland annat in pengar. Det kom in nya ansikten i politiken, som Svjatlaana Tsichanouskaja sedan hennes man fängslats.

Hon blev en fantastisk enande kraft inför presidentvalet i augusti 2020. Efter det riggade valet gick folk ut på gatorna och trodde att de skulle kunna ändra situationen. Så småningom föll den illusionen. Hösten 2020 var det nästan som i Polen på 80-talet. Folk kunde anhållas för nästan ingenting och i förvar misshandlades de brutalt. Det var poliskontroller i den civila sfären och massarresteringar. Folk greps på jobben och fördes bort. Det var nu en brutal förtryckarregim i Belarus och människor registrerades.

De politiska fångarna nu är alla möjliga människor – läkare, andra vårdanställda, journalister, lärare, militärer, poliser, civilsamhällesaktivister, fortsatte Yahorau. Oftast åtalas de enligt artiklar i brottsbalken, alltså för kriminell verksamhet, som används utan orsak.

  • Min vän, som är journalist och hjälper människor att samla in bötespengar, anklagas för statsförräderi. Artiklar i brottsbalken om terrorism, eller försök till terrorism, är ett mycket vanligt sätt att straffa människor.
  • Den politiska migrationen nu från Belarus är den största på tjugo år. De som lämnar har varit lokalt aktiva i civilsamhällets verksamheter, ofta i it-sektorn. De har också haft lättast att omlokalisera sig. Det har funnits många små affärsmän i civilsamhället. Men som med de politiska fångarna har vi nästan hela bredden av olika yrken bland dem som har lämnat landet.

Tidigare var staten mycket dominerande i olika sammanhang, och många har arbetat i företag som ägs av staten.

2020 (alltså före valet) började människor själva bilda organisationer, till exempel i sportsammanhang. Det skapades massor av organisationer och togs massor med initiativ. Civilsamhället blomstrade.

Många organisationer finns fortfarande, men de kan inte agera politiskt, då kan man bli arresterad. Organisationer arbetar numera mer under täcket. Men en del arbetar öppet. Det är en paradox med vilka som kan arbeta öppet utan att gripas. Så det är inte sant att hela civilsamhället har upphört, det är alltså inte helt blockerat. Människor har också lärt sig sedan 2020 och har blivit mer smarta.

En deltagare från svensk fackföreningsrörelse talade kort om fackföreningarna i Belarus. De har traditionellt varit statsorganiserade eftersom Belarus har varit en diktatur sedan mitten av 1990-talet efter presidentvalet 1994. Men det finns flera oberoende fackföreningar. Systemet med tidsbegränsade kontraktsanställningar har varit utbrett med anställningar oftast på ettårskontrakt. För dem som visat politiskt engagemang har kontrakten inte förlängts. Efter 2020 har arbetarna på många arbetsplatser, ofta där det har varit fria fackföreningar, protesterat mot regimen och Lukasjenka.. Många blev avskedade 2020 men de fria fackföreningsorganisationerna blev inte eliminerade. Å andra sidan blev många anhållna sommaren 2021 och våren 2022, och har inte fått yttra sig. En del finns i KGB-fängelser och får förmodligen långa fängelsestraff. Nya strejkkommittéer håller på att bildas. Vi är mycket oroliga, sade den svenska fackföreningsrepresentanten.

Andrei Yahorau om hur ryska trupper behärskar territoriet för att kriga i Ukraina

  • Belarus är inte direkt ockuperat av ryska trupper nu, inte så att ryska trupper skulle kontrollera det dagliga livet. Men territoriet används av Ryssland för kriget i Ukraina och belarusier har förlorat kontrollen över det. Och infrastrukturen används för att hjälpa ryska trupper. Nästan 80 procent av belarusierna stöder inte Rysslands militära aggression i Ukraina. Sedan finns en mindre del som säger att vi får skylla oss själva när Ryssland använder Belarus, och vi måste göra något. En liten grupp gick till polisstationerna och demonstrerade i februari och möttes av polisens våld igen.
  • Det finns folk som sprider lappar mot kriget och som träffas ibland, och det finns de som har blockerat vägar för att hindra ryska trupptransporter. Och det finns de som har blockerat järnvägen. Du kan arresteras för att du avser att spränga järnvägen. Och det har hänt att folk har dödats.

Någon av deltagarna under seminariet nämnde en belarusisk partisanrörelse, som enligt ukrainarna har haft en mycket framgångsrik verksamhet för att hindra nya attacker från norr.

Depression, rädsla, åtal för kriminella aktiviteter och allt svårare att lämna landet

På Östgruppens podd – nås från Östgruppens hemsida – ligger en intervju med Natalia Satsunkevitj från Belarus människorättsorganisation Viasna, gjord i Vilnius i somras. Viasna har drabbats hårt av repressionen med sju ledare åtalade respektive redan dömda till långa fängelsestraff för brott som definierats som kriminalitet. Natalia Satsunkevitj berättar att tar man ett foto av någon teknik kan det kallas extremistisk handling, om man skriver och skickar kritik mot Ryssland, inte minst kriget i Ukraina, kan man åtalas för kriminell aktivitet. Människor greps på gatorna under protesterna hösten 2020 och i razzior på arbetsplatser och i hemmen. Gripandet har fortsatt. Åtalspunkterna är ofta försök till terrorism, vilket är kriminell handling, och inom vilket det mesta kan placeras.

Poeten Dmitrij Strotsev, som jag snart återkommer till, berättade vid ett författarmöte i Stockholm i slutet av augusti, att det har blivit farligt att tala belarusiska. Tidigare har ändå presidenten verkat tolerera belarusiskan. Landet är i praktiken tvåspåkigt men staten har till exempel inte stött utgivning av medlemmar som tillhör Belarus oberoende författarförbund och deras böcker säljs inte hos bokhandlare, som med få undantag är statliga.

Natalia Satsunkevitj berättar vidare i Östpodden att många belarusier är deprimerade av kriget i Ukraina och klart emot det och emot Rysslands i praktiken ockupation av Belarus.  Repressionen och fängslandet efter det riggade presidentvalet har blivit värre med kriget. Antalet politiska fångar ökar, enligt Viasnas hemsida drygt 800 hösten 2021, 1 100 i februari 2022 och i dag drygt 1 300. De är mediaarbetare, bloggare, affärsfolk, presidentkampanjmedlemmar med mera och fredliga protestanter. (Sök på https://freeviasna.org/en  och  https://spring96.org/be/news eller googla på Viasna.)

Det finns många fall av tortyr i samband med fängslandet. Samtidigt blir möjligheterna att lämna Belarus mindre och mindre genom svårigheter att få visum. Fängslade har släppts efter avtjänad strafftid, men har myndigheternas ögon på sig och har utsatts för repressalier. En del har åtalats för något nytt brott, som definieras som kriminell handling. Det kan vara händelser i fängelset, det kan vara olydnad mot administrationen. I fängelset går det inte att få juridisk hjälp av en advokat utan människor måste agera själva. De vet också ofta sina rättigheter, säger Natalia Satsunkevitj.

Från Viasna finns sju medlemmar fängslande, flera är dömda, andra väntar på rättegång. Ales Bialiatski, Viasnas ordförande, är åtalad för skattebrott men i verkligheten handlar det om hans långvariga arbete för mänskliga rättigheter. Marfa Rabkova är koordinator av Viasnas volontärnätverk. Två av de fängslade är bara volontär. Och så vidare. Repressionen i Belarus har funnits länge, men är mycket, mycket värre nu. Ales Bialiatski avtjänade 3-årigt fängelsestraff redan för tio år sedan, dömd för något påhittat men i praktiken för sitt arbete för mänskliga rättigheter.

Många kommer nog också ihåg ett tidigare presidentval där presidentkandidater greps av polisen och misshandlades svårt. Om detta vittnade bland annat Sveriges dåvarande ambassadör Stefan Eriksson. Om Viasnamedlemmarnas och andra fängslades fall nu är det svårt med kontakt, säger Natalia Satsunkevitj. Brev kommer inte alltid fram. Åtal hemlighålls. Situationen i Belarus blir värre och värre och den socialpolitiska depressionen bland befolkningen blir djupare och djupare.

Om detta är det tyst i svenska medier. Jo, det blev ett inslag i Sveriges radios P1 nyligen om att nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj böcker utreds i Belarus för extremism och riskerar att tas bort från bibliotek och konfiskeras från belarusiska hem. Från flera bibliotek har de redan tagits bort av rädsla. Absurt, sade hon själv enligt P1, som några dagar senare  äntligen rapporterades att Belarus har 1 300 politiska fångar.

FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève larmade om situationen i Belarus i ett uttalande, som Dagens Nyheter skrev om i en kort artikel den 25 september. Minst 37 000 personer har fängslats mellan maj 2020 och maj 2021. Många har släppts men gripandena fortsätter. Och de politiska fångarna är 1 296: oppositionspolitiker, människorättskämpar, aktivister, fackombud, journalister, demonstranter. De vanligaste åtalspunkterna är extremism, skattebrott och i vissa fall högförräderi.

Dmitrij Strotsev: Georgien, Krim, Belarus användes som ett test. Europa agerade inte. Men Ukraina gör motstånd och Europa agerar. Faller Ukraina kommer landet användas för angrepp på nya länder.

Under kvällen hos Sveriges Författarförbund i Stockholm i augusti berättade Dmitrij Strotsev mer om repressionen och om Rysslands krig mot Ukraina. Han är en av Belarus främsta nu levande poeter, en skäggig man på snart 60 år med stort lockigt grått hår, uppvuxen i Minsk. I Sverige är han utgiven av Ramus förlag. Han skriver på ryska, som är hans hemspråk. En del belarusiska författare skriver på ryska, andra på belarusiska.

Strotsev bor för närvarande i Berlin, jag tror som fristadsförfattare genom ICORN. ICORN-stipendium kan ges till politiskt hotade och förföljda kulturarbetare, som måste lämna sitt hemland.

Han läste ur sin bok Belarus omkullkastat, utgiven hos Ramus förlag 2021. Dikter skrivna och daterade dag för dag under hösten 2020 berättar om och kommenterar regimens grova våld mot befolkningen när den protesterade fredligt mot valresultatet – grov misshandel och tortyr av studenter, andra unga men också av många andra vanliga människor, om poliskulor, fängslanden, förnedring, tortyr och mord. Själv fängslades han, misshandlade, satt i det ökända Akrestinafängelset, släpptes efter 13 dagar, trakasserades och tvingades till slut lämna Belarus för sin säkerhets skull. Strotsev fick Svenska Pens Tucholkskypris 2021. Priset delas ut en gång om året till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller publicist. Kurt Tucholsky var samhällskritisk tysk författare, som levde i Sverige från 1930 och som några år senare begick självmord.

Belarusier i exil utgör en stark diaspora, sade Strotsev om konsekvenser av diktatur och hård repression. En del finns i EU-länder, som han själv i Berlin. Här bor också nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj.

  • På stationen i Warszawa står nu belarusier och tar emot ukrainare, sade han, när samtalet kom in på att många belarusier fanns i Polen redan före hösten 2020 och att de har blivit många fler sedan dess.

I praktiken är Belarus nu ockuperat av Putin, fortsatte Strotsev, och används som bakland för de ryska krigsoperationerna i Ukraina. I detta som i allt annat har presidenten befolkningen emot sig. Belarusier deltar i ukrainarnas försvar av sitt land, bland annat med ett belarusiskt regemente i Ukraina och genom att förstöra ryskt krigsmaterial i Belarus och sabotera järnvägarna så att ryska trupper och material inte kommer fram.

Under kvällen läste Strotsev också nyskrivna dikter från 2022 om kriget i grannlandet, i Ukraina, om civilbefolkningen som dödas hämningslöst av ryska bomber och missiler, den enorma materiella förstörelsen och stöld av Ukrainas kulturarv, som det skytiska guldet som också i pengar är oerhört värdefullt, och om hur Belarus slaktats för militärstrategiska ändamål i detta krig. De borde ges ut på svenka snarast.

Samtliga texter är översatta till svenska av författaren och dramaturgen Dmitrij Plax och lästes av författarförbundets ordförande Grethe Rothböll. Dmitrij Plax har varit en stark länk i många år mellan Sveriges författarförbund och Belarus oberoende författarförbund, som nu är likviderat. Likviderat är också belarusiska Pen och många av civilsamhällets organisationer i Belarus.

En tolk översatte samtalen under kvällen.

Dmitrij Plax bad Strotsev berätta om Belarus nu och hur Belarus berörs av kriget i Ukraina.

Lukasjenka valdes en gång till president i öppna fria val, och har länge försökt hålla sig väl med både Ryssland och EU för att få ut det bästa möjliga, svarade Dmitrij Strotsev. Men efter valet 2020 är det Ryssland och Putin som gäller och Belarus är i praktiken ockuperat av Ryssland.

  • För att sammanfatta så är Belarus efter 2020 ett helt nytt land. Belarusier stöder inte Lukasjenko och regimen förstår det. Den har stängt ner alla oberoende medier och satt tusentals människor i fängelse. En halv miljon människor har tvingats lämna landet. Motståndet mot regimen finns inne i landet och i en otroligt stark diaspora, och det ger tillförsikt inför framtiden. Om jag jämför med Moskva, där man inte vet om ens grannar kan ange en, så vet man i Minsk att alla grannar tycker som en själv.

Dmitrij Strotsev har haft mycket kontakter med Ryssland och ofta varit i Moskva tidigare. Han skriver ju på ryska och har publicerats i ryska litteraturtidskrifter och deltagit i poesifestivaler. Han har varit kritisk mot kriget i Georgien 2008, annekteringen av Krim, och i slutet av 2013 började han skriva om Ukraina. Sedan 2022 har han inte blivit publicerad i Ryssland. Han har skickat in material till tidskrifter men antingen fått tillbaka det eller mötts av tystnad.

  • Ryssarna klarar inte av att man kritiserar deras land, sade han.

Strotsev ser ett mönster i kriget i Georgien, annekteringen av Krim, krigsattackerna i Donetsk och Luhansk, och nu kriget i Ukraina sedan 24 februari.

  • Putin och Ryssland gör anspråk på att skapa ett nytt imperium inom gränserna för Sovjetunionen. Det påbörjades i slutet av 1990-talet med Tjetjenien. Med kriget i Georgien blev det ett test på hur Europa skulle agera. Europa agerade inte. Nästa test var annekteringen av Krim. Europa agerade inte. Med vad som hände i samband med valet i Belarus 2020 förstod vi inte då att vi användes som test för nästa projekt. De som stod mot oss på gatorna var inte bara belarusiska poliser och soldater utan det var också ryska soldater och ryska specialstyrkor. Där fanns kazakisk militär. De som misshandlade oss var specialstyrkor som alla de här länderna har mött. Men Ukraina vågade ställa sig emot, och Europa har agerat.

Och vad händer om Ukraina faller, kom frågan.

  •  Då kommer Ukraina användas för angrepp på nya länder.

En fråga från publiken gällde omfattningen av protesterna mot Lukasjenka och om Ryssland, om kriget går dåligt, kan komma att tvinga fram att den belarusiska krigsmakten sätts in i kriget i Ukraina.

Hela civilsamhället i Belarus vill ha bort Lukasjenko, och merparten av belarusierna står bakom kravet att han ska bort, svarade Strotsev.

  •  Så fort Lukasjenko inte har Rysslands stöd kommer vi återföra demokratin i Belarus.

Om den belarusiska krigsmakten tror Strotsev att Ryssland redan i dag försöker tvinga makthavarna i Minsk att ta del i kriget mer än de gör.

  • Men jag tror att de har kunskap om att den belarusiska armén skulle bidra dåligt. Vad belarusiska armén skulle göra om de tvingades in är svårt att veta, men helt säkert kommer de inte bidra till seger för Ryssland. Och det finns ju även ryska soldater som är tveksamma till att kriga. Så Ryssland har större glädje av att Belarus är som det är och att det levererar varor till Ryssland.

Samtalet kom också in på hans nya dikter från 2022 och hans roll som poet i det som händer nu. Han lyfte fram Goyas teckningar av hur folkets uppror bemöttes av Napoleonsoldaternas bestialiteter och Picassos målning Guernica som berättar om hur bombningarna slet människorna i bitar. Goya vittnade före fotografin, Picasso vittnade före internet. I dag hinner de dokumentära videosekvenserna före de konstnärliga vittnesmålen. Så vad finns kvar för en konstnär att göra? Jo, orden, och att viska för världen namnen på platserna, Butja, Kramatorsk, Ukraina. (Han räknade upp fler ortsnamn.)

Då hade han också berättat för oss att familjen är spridd nu. Han är i Berlin, hustrun och en son är kvar i Minsk eftersom sonen inte vill lämna Belarus, en dotter arbetar i Moskva, och en annan dotter kommer att läsa vid universitet i Köpenhamn nästa år. Tills vidare har han sitt vistelsestipendium i Berlin och ska fundera sedan vad han ska göra.

Barys Pjatrovitj: Jag klarar mig inte utan Belarus

I våras ägde releasen av en annan belarusisk bok rum, Barys Pjatrovitjs Belarus. Fresker. Det var på Bonniers konsthall. Förlaget är också Ramus förlag (2022) och översättare är Dmitrij Plax. Sveriges Författarförbund (SFF) hade skickat inbjudan till sina medlemmar. Barys Pjatrovitj är sedan många år ordförande i Belarus oberoende författarförbund, som nu är likviderat. Ett halvår tidigare hade SFF varnat i svenska tidningar om att förbundet hotades av likvidering. Likviderat är numera även Belarusiska Pen, de flesta oberoende medier och många av civilsamhällets föreningar. Bredden på de likviderades verksamheter visar nyckfullheten i besluten – natur och miljö såväl som verksamheter för barn, kvinnojourer och så vidare.

Barys Pjatrovitj beskriver sina dikter som dokumentära berättelser om diktaturens Belarus 2020-21. Han var på releasebesök i Sverige med sin fru. Nästa dag skulle de återvända till Minsk, och hade nog övervägt att inte göra det. Belarus klarar sig nog utan mig, men jag klarar mig inte utan Belarus, sade Barys P efter att ha läst dikter och svarat på frågor.

Barys Pjatrovitj och Dmitrij Strotsev medverkade vid Bokmässan i Göteborg i slutet av september.

Några ord till om att skriva på ryska respektive belarusiska i Belarus och om de belarusiska kontakterna med Litauen, Ukraina och Polen.

Ryska språket har alltid varit gynnat av Lukasjenka regimen, men belarusiskan har vad jag vet inte varit förbjuden. Att bli publicerad på belarusiska har alltid varit svårt, de oberoende författarna har inte getts ut på statliga bokförlag, inte fått statligt stöd och de har sålts genom andra kanaler än de statliga bokhandlarna. Böcker av det oberoende författarförbundets medlemmar har ofta tryckts i Litauen och mer eller mindre smugglats över gränsen. Civilsamhället och det oberoende mediesamhället i Belarus har haft omfattande stöd av Polen och Litauen. Vilnius ligger nära Minsk och har länge varit ett nav för oberoende intellektuella och kulturarbetare, och vid polska och litauiska universitet har många belarusier studerat. Kontakterna mellan Belarus, Litauen och Polen har djupa historiska rötter. Belarus oberoende författarförbund är det genuina och bildades på 1930-talet. Det förklarade sig oberoende av staten när Sovjetunionen upphörde. För att få bukt med författarna startade Lukasjenka ett nytt statligt författarförbund.

Läs gärna också antologin Ett år i Belarus. Röster inifrån en folkresning. Redaktörer Ida Börjel och Mikael Nydahl. Atlas förlag i samarbete med Svenska Pen. 2021.

Och läs nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj. Hon skriver framför allt om den sovjetiska människans erfarenheter utan att egentligen ange var i det väldiga sovjetimperiet människorna bor. Men det är tydligt att många av rösterna i hennes böcker har levt och lever i Belarus och i Ukraina. Själv ä hon ju från Belarus, har bott i Minsk och skriver på ryska.

Publicerat i Belarus | Lämna en kommentar

HLM – det franska systemet med bostadsförsörjning till låginkomsttagare – hjälper svenskafghanerna att etablera sig i Frankrike när de har fått uppehållstillstånd


1-9.Detaljer kring Rue des Amandiers och Avenue Gambetta i Paris 20e.
10-11. Gatumålning i Paris 20e, i hörnet av Rue de Surmelin och Rue de Groupe Manouchian. Missak Manuchian (1906-1944) var fransk-armenier och motståndshjälte under andra världskriget med Manouchiangruppen som en av de mest aktiva grupperna i franska motståndsrörelsen. Han föddes i osmanska riket, överlevde folkmordet på armenier men föräldrarna mördades, växte upp på barnhem i Libanon och flyttade till Frankrike 1925 (Wikipedia). Han var bl a översättare och författare. 21 februari 1944 avrättades han av tyskarna efter att i november 1943 har gripits av fransk polis, som samarbetade med tyskarna. Foto Annette Rosengren, juni 2022.


Artikeln handlar om HLM-systemet, en kort jämförelse med Sverige, och en rundvandring bland supermoderna storbyggen för lägenheter i Paris 20e nära Boulevard de Ménilmontant och Avenue Gambetta med många HLM-lägenheter.

Om det inte vore för HLM (uttal ashelem) skulle människor med låga inkomster knappast kunna bo inne i Paris, där hyrorna är skyhöga.

  • Tack vare HLM kan människor med små inkomster bo centralt inne i Paris i stället för utanför och ha timslånga resor till arbetet, sa Monika Schwarz från Lamsf när vi träffades i Paris i juni. Mer än en timmes resa till arbetet ska en inte ha.

Monika Schwarz från frivilligorganisationen Lamsf – Les Amis des migrantes suedophone francais – De svensktalande migranternas vänner i Frankrike ­- var den som först berättade om HLM för mig, och hon sa att killarna som kommer från Sverige och får uppehållstillstånd söker alla om HLM. Att sedan få en bostad genom HLM kan ta flera år, i synnerhet inne i Paris och när det inte gäller en barnfamilj.

  • Man ska söka medan man fortfarande bor i ett asylboende och inte lämna boendet ens om det är jobbigt. Man kanske delar rum med två afrikaner och de drar inte jämnt, de andra kanske är uppe på nätterna och man har jobb och måste upp på morgnarna. Men lämnar man faller man ur kön.

Kanske missuppfattade jag det här, eller menade Monika kanske att det går fortare om man bor kvar i asylboendet? För flera av dem jag känner som har uppehållstillstånd nu och står i HLM-kö bor inte i asylboende utan hyr lägenhet i andra hand, är inneboende i en familj eller delar lägenhet med andra.

Vad är HLM?

Frankrikes sociala boendesystem inrättades strax efter Andra världskriget. Systemet innebär att 20 procent av bostadsbyggandets lägenheter ska gå till HLM och fördelas till människor med låga inkomster. Det gäller i hela landet. Hyrorna subventioneras av staten.

Sverige har i stället bostadsbidragen. Frågan är vilket som är bäst. Vi har en enorm bostadsbrist och mycket långa kötider hos bostadsförmedlingarna.  Bostadsbristen är ett allvarligt politiskt problem. Bostadsföretagens egna köer har ofta krav på bland annat fast anställning och lägsta godtagbara inkomst för den som ska få en lägenhet. En gång i tiden hade vi statliga byggnadslån, som gynnade bostadsbyggandet och höll byggkostnaderna och hyrorna nere. Men lånen avskaffades. Kommunala bostadsföretag hade i uppdrag att försörja invånarna med lägenheter och inte vara vinstdrivande. Men sedan kom påbudet att kommunala bostadsföretag ska gå med vinst. I dag är det ungefär lika svårt att få lägenhet genom kommunala bostadsföretag som privata och hyrorna i nyproduktion är orimligt höga.

Många så kallade nyanlända svenskar tvingas iväg av storstadskommuner till glesbygdskommuner med lediga hyreslägenheter men brist på arbetstillfällen. Det sker när den tvååriga kommunetableringen har passerat utan att de nyanlända har lyckats bli självförsörjande. Det är oansvarigt mot människorna, som måste ha bostad och arbete, såväl som mot glesbygdskommunerna, och det är grymt.

Sverige har haft sociala boenden, som ofta har inneburit dåligt underhållna hyreshus där socialförvaltningen har placerat marginaliserade invånare med svåra sociala problem. HLM visar att det inte alls behöver vara så.

Jag vet inte i detalj så mycket om det franska HLM men hittade intressant information genom internet: 20 procent av Frankrikes befolkning lever i HLM på grund av låga inkomster. Många är migranter och det är en övervikt för barnfamiljer. Familjerna består ofta av ensamstående kvinnor med barn. Kvinnorna har oftast skilt sig eller blivit änkor. Barnfamiljer har prioritet inom HLM.

Så killarna från Sverige/Afghanistan lär kanske få en bostad genom HLM snabbare om de får en flickvän och de väntar barn tillsammans.

Många HLM-bostäder finns i ganska dåliga områden, enligt internetartiklar. Varje stad/kommun måste ha 20 procent av bostadsbeståndet som HLM. Framför allt rika städer, som styrs av högern, är emot systemet och vill inte att 20 procent av befolkningen ska vara låginkomsttagare, eftersom de röstar på andra partier.

Foton till artiklarna om HLM visar bostadshus ofta byggda på höjden och inte på längden, som i svenska miljonprogramsområden. Inte minst i Parisregionen är enormt höga bostadshus vanliga. Om 20 procent av höghusens lägenheter är HLM vet jag inte, eller om fördelningen sker på annat sätt.

I juni 2022 var det riksdags-, regional- och lokalval i Frankrike. Vänstern, socialdemokraterna och de gröna hade enats under gemensam plattform – Nouvelle Union Populaire Écologique et Sociale. På partiprogrammet stod bland annat renovering av totalt 700 000 lägenheter per år, och kanske syftar det på HLM bostäder.

NUPES vann valet och vänsterns Jean-Luc Mélenchon är nu statsminister. Om partiprogrammets utlovade renoveringar får vi se.

I Paris har socialisten Ann Hidalgo varit borgmästare. Om hon fortsätter vet jag inte. Under hennes tid har det satsats mycket på cykeltrafiken och utbyggnad av kollektivtrafiken. De stora vilda tältlägren har förbjudits av polisen genom ofta dramatiska razzior, men flyktingar och migranter har fått tak över huvudet i större utsträckning. Det i sin tur är en följd av covidpandemin.  

20 procent av bostadsbyggandet till HLM kan innebära insprängda lägenheter i varje bostadshus och/eller specifika HLM-hus. Jag kommer ta reda på mer hur det fungerar. Inom mig poppar upp tidigare kontakter till nordisk bostadslöshetsforskning. För tjugo år sedan skrev jag en bok om hemlösa kvinnor med allvarlig social problematik. Under ett par år hade då ett hundratal hemlösa kvinnor i Stockholm blivit kända ansikten för mig, och flera följde jag på nära håll (Mellan ilska och hopp, om hemlöshet, kvinnor och droger, Carlsson bokförlag 2003). Det här var ett projekt inom Nordiska museet, där jag arbetade då. Jag deltog i många seminarier och konferenser med nordiska bostadslöshetsforskare. På en internationell konferens i Barcelona träffade jag en forskare på EU-nivå, som kände till att Sverige hade många hemlösa, saknade bostäder för låginkomsttagare och att möjligheterna till bostadsbidrag inte räckte för att få bort bostadslösheten. Hon förmedlade forskarnas kritik mot Sverige och menade att Sverige borde kunna ordna bättre för låginkomsttagare.

I Paris 20e kring rue des Amandiers

Under mina vandringar i Paris i juni 2022 kommer jag till ett ganska nybyggt bostadsområde i 20e, i nedre Ménilmontant. Jag går Rue Gambetta västerut ner mot Boulevard de Ménilmontant och svänger in till höger norrut på den mindre gatan Rue Amandiers. Arkitekturen är varierande och spännande – se fotografierna. Områdets invånare verkar vara etnisk blandade.  Inte så få verkar ha rötter i afrikanska länder och går med afrikanskt färgrika kläder.

Mer exakt ligger området i mitten av en fyrkant inom rue Sorbier i öster, rue Gambetta i söder, Boulevard de Ménilmontant i väster och rue de Ménilmontant i norr.

Jag stannar till utanför ett socialt center i området, La 20 Chaise – Centre pour les Habitants des Amandiers, pour l´ Initiative, les Solidarité et l ´Eduction populaire. En anställd kommer ut på gatan och på engelska berättar hon om verksamheten och om området. Här finns bland annat barnverksamheter, teaterverksamhet, trädgårdsverksamhet och kurser i franska som vem som helst kan delta i. Ja också papperslösa flyktingar. Deltagarna behöver inte visa papper på sin status i det franska samhället.

På gården inne i byggnadskomplexet har centret en liten trädgård som sköts av frivilliga (men den är i ganska eländigt tillstånd). Alla stadsdelar i Paris har sådana här sociala centra, säger hon, men de arbetar lite olika.

Jag säger något om HLM, och hon svarar att här finns gott om lägenheter, som fördelas genom HLM. Människorna som bor här är kulturellt väldigt blandade, säger hon, och här finns många olika ursprungsnationaliteter

Men visst är parisområdet i sin helhet segregerat, det kan vem som helst konstatea. Förorterna i norr är mycket mer präglade än i söder av första, andra och tredje generationens migranter och fransmän med rötter i Afrika och Asien. Det märks på gatorna och på metron och pendeltågen. Generellt är metro- och pendeltågsresnärerna i Paris etniskt väldigt blandade. Det handlar också om olika bostadsområden i en och samma stadsdel och förort. Innerstadens 16e och 17e är mycket välmående stadsdelar dominerade av europeisk befolkning medan 19e är präglat av franska medborgare och migranter med rötter i  Afrika/Nordafrika och Asien och av att Frankrike har varit kolonialmakt i många år.

Näst sista station på metro linje 4 söderut är uppkallad efter den kända sångerskan Barbara. Hon var mycket populär på 1980- och 90-talet, och är fortfarande, har en mycket speciell stil, i stil med Jacques Brel och min främsta franska favorit. Som tur är har jag en trippelCD med henne. Svenska Rikard Wolf har förmedlat mycket av hennes musik. Stationen Barbara är ett exempel på att Paris numera namnger kollektivresandets stationer med internationellt kända kvinnliga artister och konstnärer. Spårvägslinjen T3b har flera, bl.a. stationerna Delphine Seyrig (skådespelerska), Ella Fitzgerald (jazzsångerska) och Diane Arbus (fotograf/konstnär). Ändhållplatsen på linje 4 var tidigare Mairie de Montrouge.  Foto Annette Rosengren, juni 2022.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

PARIS I JUNI 2022: AKTUELLT OM ASYLBESLUT FÖR SVENSKAFGHANER OCH 0M ASYLINTERVJUER


Ur installationen Den stora saknaden med hundratals minnestexter om afghanska unga som
efter flera år i Sverige flytt vidare till Frankrike eller deporterats till Afghanistan. Installationen med minnesorden textade på brädor är gjord av konstnären och författaren Marit Törnqvist, och var utställd på Mynttorget i Stockholm intill Riksdagshuset på Internationella flyktingdagen 2022 den 20 juni. Minnesorden kommer från svenska  anhöriga. Under dagen talade riksdagsledamöter, människorättsjurister och andra
engagerade för de många afghanska unga, som kom till Sverige 2015. De sökte skydd 
från krig och förföljelse och byggde upp vänskap med många, många svenskar.  
Foto Annette Rosengren

I stort sett alla svenskafghaner får stanna i Frankrike, i synnerhet när de är hazarer. Västernisering efter flera år i Sverige och Frankrike räknas som skyddsskäl i Frankrike, särskilt nu efter talibanövertagandet och ihop med att vara hazar. Men väntan i Frankrike kan bli lång och nästan alla nyanlända numera får Dublin vid registreringen.

Jag är tillbaka i Paris igen, liksom jag var i november 2021 efter två års covidrestriktioner. Då träffade jag flera av de svensktalande från Afghanistan, som jag har följt och skrivit om i min senaste bok – Jag bodde i Sverige. Om unga svenskafghaners flykt till Frankrike (Carlsson bokförlag, 2019). Nästan alla har uppehållstillstånd och bygger sina liv i Frankrike. De utbildar sig, studerar franska, jobbar, tränar för körkort.  Eller de väntar fortfarande på beslut, mycket beroende när de kom till Frankrike.

Nyanlända från Sverige var som flest 2018-2019, men fortfarande anländer den ene efter den andre efter nu fem-sex-sju år i Sverige. Det är djupt tragiskt och djupt inhumant.

  • Idag har vi vinkat av en av våra killar, som har varit här i flera år. Han reser nu till Frankrike.

Sådana meddelanden från Sverige nås jag av.

De flesta som söker på nytt med nya skyddsskäl genom talibanövertagandet i augusti 2021 får nu avslag i Sverige. I de svenska besluten finns argument om att Afghanistan har blivit säkrare, vägarna är säkrare, det går att återvända till hembyn, och det gå bra att skicka tillbaka afghaner.

Motiveringarna bakom avslagen är grymt okänsliga och rättsvidriga för vad situationen i landet innebär för flickor och kvinnor, för minoriteter och för människor som har varit länge i Sverige och anpassat sig till europeiska levnadssätt. Här kan en till exempel läsa att det går att anpassa sig till talibanstyret efter många år i Sverige eftersom man en gång har anpassat sig till Sverige. Samtidigt bortses det från att flickor och kvinnor utsätts för systematiskt förtryck i talibanernas Afghanistan.

I Sverige verkar inte västerniseringen – att ha präglats av flera år i Europa – ha någon betydelse, i Frankrike har den det, i synnerhet i kombination med att vara hazar.

Besluten kommer naturligtvis överklagas till migrationsdomstolarna. Men i Sverige är migrationsdomstolarna oftast eniga med Migrationsverket.

Protesterna i Sverige mot besluten om afghanerna är starka och omfattande. Men nu inför valen i september är intresset för flyktingpolitiken närmast noll i debatterna.

En rapport från Eurostat första kvartalet 2022 för Afghanistan om beslut i första instans visar att Sverige ger positiva beslut till 60 procent medan andra EU-länder ligger på 90-95 procent. På ny prövning efter talibanövertagandet får merparten avslag. Det meddelade också Migrationsverkets ledning till media den 25 juni. Här sas samtidigt och mycket tydligt att även om säkerhetsläget på vägarna har ökat har situationen för mänskliga rättigheter försämrats, i synnerhet för riskgrupper som flickor och kvinnor. Jag hoppas nu att det uttalandet ska leda till förändring i besluten. Ett sådant avslags-Sverige kan vi inte ha.

Tvärtemot andra EU-länder ger enligt Eurostat första kvartalet 2022 tyvärr Frankrike också många avslag i första instans och ligger procentuellt bara något högre än Sverige för positiva beslut. Förklaringen jag fick i Paris är att många afghaner som söker asyl i Frankrike är pashtuner. Så har det varit i många, många år och en fransk dagstidning skrev för några år sedan att med afghanerna från Sverige började hazarer söka asyl i Frankrike.

Att vara hazar verkar kunna räcka för uppehållstillstånd nu, men ofta gäller kombinationen hazar och västernisering, det vill säga de har varit länge i Europa. Att faktorerna pastuner respektive hazarer och västernisering kan slå så olika sas vid olika tillfällen av aktiva i föreningen Lamsf för mig – Les Amis des migrantes suedophone francais – De svensktalande migranternas vänner i Frankrike.

Nu kommer besluten från det franska migrationsverket Ofpra oftast två, tre månader efter asylintervjun, säger de aktiva i Lamsf. Undantag finns, och en av killarna jag har känt i Paris sedan hösten 2018 har nu väntat fyra år i Frankrike, först med 18 månaders Dublin, sedan med lång väntan på intervju och nu lång väntan på besked. Hos Lamsf vet de ingen som har väntat så länge. Boende har han haft genom en organisation som arbetar likt Emmaus, mat och kläder genom sin ”svenska mormor” och det subventionerade metrokort har han äntligen lyckats skaffa genom en annan organisation i Paris. Han är en av många som har regelbunden kontakt med Lamsf.

Lamsf berättade för mig att nästan alla får Dublin nu när de söker asyl och skannar sina fingeravtryck.

Om Lamsf De svensktalande migranternas vänner i Frankrike – och stödet till svenskafghaner

Artikeln tar mer utförligt upp föreningen Lamsfs erfarenheter av hur franska migrationsverket Ofpra och asyldomstolen CNDA ser på uppehållstillstånd för afghaner, som har fått avslag i Sverige, och vad som är viktigt vid asylintervjuerna i Frankrike. Att Monika Schwarz från Lamsf tog sig tid att komma ”hem” till mig i lägenheten jag lånade i Paris 20e är jag djupt tacksam för.

”Jag har följt ungefär 150 killar de senaste åren under deras asylprocess i Frankrike”, sade Monica Schwartz, som är en av grundarna till Lamsf. Hon har lärt sig mycket om franska asylprocesser och vad Ofpra och CNDA lägger vikt vid när det gäller afghaner, som har flytt vidare från Sverige.

Lamsf bildades hösten 2019 när Svenska kyrkan dragit ner på stödet till de många skyddssökande afghanerna, som nekats uppehållstillstånd i Sverige och kommit till Frankrike för att fly undan deportations till Afghanistan. De började komma 2017, 2018-19 kom många fler och de hade då levt två-tre-fyra år i Sverige. De sökte sig ofta till Svenska kyrkan i Paris´ 11e arrondisement nära metrolinje 2. Kyrkan anställde tillfälligt Sara Brachet, och hon och kyrkan blev ett stöd även till svenska anhöriga som nu hade en plats och människor att hänvisa sina skyddslingar till och där det talades svenska. Församlingar i Sverige skickade pengar. 2018 var kyrkan som ett dagcenter för många afghanska flyktingar från Sverige. Jag har skrivit om det i tidigare bloggtexter, och om hur kyrkan drog ner på stödet 2019. Lamsf bildades då av en grupp svensktalande personer i Paris, bland annat Sara Brachet och Monika Schwartz. I kyrkans språkcafé på fredagarna för nyanlända engagerade sig svensk-franska volontärer i olika åldrar och det gör de fortfarande om än med undervisning online under covidrestriktionerna.

Språkcaféet med sin undervisning i franska för nyanlända organiseras och förbereds av Lamsfs Sara Brachet och Monika Schwarz. Fredagseftermiddagarna i Svenska kyrkan i Paris är samtidigt tillfälle för nyanlända att få råd av Sara och Monika om asylprocessen och om hur saker och ting fungerar i Frankrike och Paris. På stående fot kan de svensktalande få ett papper från prefekturen, som har hand om första steget i att söka asyl, förklarat på svenska. Men det verkar vara vanligt bland svenskafghaner jag pratade med att de inte känner till föreningen utan menar att det är Sara och Monika som är hjälpsamma.

Lamsf gör många översättningar från svenska till franska – enligt årsberättelsen för 2021 dokument för närmare 200 svensktalande det året. För de som får Dublin vid registreringen – numera de flesta – är avslagsbesluten i Sverige viktiga att visa fram när de träffar advokat och överklagar till administrativa domstolar beslut om att skickas tillbaka till Sverige. Lamsf ger råd, förmedlar erfarenheter, har kontakt med franska asyladvokater, psykolog och psykiatri, följer ibland med till psykakut och annan sjukvård, kan ibland förmedla tillfälliga arbeten och ibland betala månadsbiljetten för kollektivtrafiken när det inte finns någon annan lösning. Styrelsen och alla andra inom föreningen arbetar ideellt och har svårt att få medlemsavgifter, bidrag och donationer att täcka utgifterna de har för att hjälpa svenskafghanerna. Som ideell förening kan de inte begära betalning för till exempel översättningarna. Uppmaningar om att gärna stödja föreningen ekonomiskt har liten verkan.

Vi som är engagerade i svenskafghanerna i Frankrike bör stödja Lamsf ekonomiskt. Hur man gör framgår tillsammans med mycket annat på föreningens hemsida, www.lamsf.fr.

Om beslut för svenskafghaner och asylintervjuer

Monika Schwarz engagerade sig för svenskafghanerna när de började komma 2017, först mest humanitärt på olika sätt. Flera tusen svenskafghaner har passerat Svenska kyrkan och Lamsf sedan 2017.

Monika har ofta förberedande samtal med killarna när de har fått sin kallelse till asylintervjun. Det är viktigt att de vet vad som räknas som asylskäl och att den asylsökande förväntas berätta utförligt under intervjun. De ska berätta på och inte vänta sig en rad detaljfrågor, säger hon.

  • Ibland har de köpt berättelser i La Chapelle, bland annat av andra afghaner, och sedan kan de inte berätta i detalj vad som hände. Vad de berättar är ofta inte trovärdigt och handläggarna är kunniga om Afghanistan. Men det kan gå bra ändå. En kille sa att han bränt ner en moské. Han fick uppehållstillstånd men inte för att Ofpra trodde honom utan för att han är hazara, kom från Ghazni och är västerniserad.

Innan talibanerna tog över 7 augusti 2021 gick Ofpra på vilket område i Afghanistan personen kom från. Områden var rödfärgade och gulfärgade. Gazni, Kandahar och Helmat var röda medan Bamyan räknades som mindre farligt. Nu är allting rött för hazarer.

  • Efter talibanövertagandet får hazarer som har levt i Sverige uppehållstillstånd. Ofta är det med flyktingförklaring och då på tio år. Efter fyra-fem-sex år i Sverige och i Frankrike räknas de som västerniserade. De har lärt sig att leva som man gör här. Som att den man pratar med ser man i ögonen, att man umgås otvunget med kvinnor, att man accepterar att en del killar är gay, att man accepterar kristna, och att man alltså inte känner sig obekväm med att om man till exempel bor ihop några killar och en är gay. Att man inte bryr sig om det.

Att ha tatueringar nämner hon inte, men det brukar också vara ett tecken på västernisering.

Andra tecken kan vara att man inte går särskilt ofta till moskéer, inte ber flera gånger om dagen, kanske inte följer Ramadan med fastan, och att man bär västerländska kläder.

  • Att tala svenska och lite franska är också att vara västerniserad eftersom Ofpra och asyldomstolarna vet att det västerländska kommer också med språket.

Och naturligtvis att Frankrike inte som Sverige använder sig av internflykt.

Också i domstolarna blir det ofta intervjuer, inte bara hos Ofpra.

I intervjun ska man berätta, betonar Monika flera gånger. Man ska berätta själv, inte vänta på frågor, och man ska hålla sig till sanningen. Sanningen är viktig och det blir lätt uppenbart när historien är påhittad och personen ska berätta eftersom handläggarna ofta är kunniga. Det är bättre att hålla sig till sanningen, berätta som det är, och förklara varför det som skrevs i asyldokumentet ”Demander d´asyl” inte var sant, om det nu var så. Säger hon.

Vid intervjuerna ställs mest ”öppna” frågor, inte ledande detaljfrågor.

Monika ger ett exempel och placerar det i Sverige. En kille som bodde i Uppsala fick frågan hur ofta tågen går mellan Uppsala och Stockholm.

  • Och då ska han säga det men också berätta på om tågresandet, hur ofta han åker och varför och vad han brukar göra i Stockholm och kanske på tåget.

Det förväntas att personen ska berätta på. Intervjuaren kan ställa en mindre fråga om byn som personen kommer ifrån och då ska hen prata på och berätta.

Hon fortsätter:

  • Har man bott i Iran, ska man berätta det. Man ska inte som en kille gjorde, hålla tyst om det, och sedan inte kunna berätta om byn i Afghanistan. Han var född i Iran och hade aldrig bott där själv. Det ska man säga och berätta om och varför man har vuxit upp där. Och då är det förmodligen föräldrarna som flydde dit.

Att ha bott länge i i Iran blir skyddsskäl gentemot Afghanistan hos Ofpra och CNDA.

Men att de ska berätta utförligt gör också att de som är blyga, eller traumatiserade, eller psykiskt sjuka, kan få det svårt.

När Ofpra har gett avslag till hazarer från Sverige har de överklagat till asyldomstolen CNDA och nästan alla har fått uppehållstillstånd.

CNDA har ofta gått emot Ofpras beslut och fattar sina beslut självständigt. Det är inte som i Sverige.

Det finns de som fått avslag i domstolen också och efter talibanövertagandet 7 augusti har de sökt för ny prövning med nya skäl.

  • Då har de alltid fått uppehållstillstånd, fortsätter Monika. Oftast har de fått flyktingförklaring med skäl att de är hazarer, har bott länge i Europa och att hela Afghanistan är rödfärgat nu för hazarer. Så nu spelar det ingen roll varifrån i Afghanistan de kommer.

I Ofpras beslut är uppehållstillståndet ofta inte så mycket mer motiverat än att de är hazarer. CNDA motiverar ofta besluten, och då med att de är hazarer och har bott länge i Europa.

Och som sagt:

  • Har du vuxit upp i Iran är det också ett skäl till att hazarer får uppehållstillstånd.

Förmedlat av Monika Schwarz, Lamsf, i juni 2022 i Paris.

Se också www.lamsf.fr för information om vad en bör tänka på inför resa till Frankrike och för information om hur vi kan stödja föreningen.

Monika Schwarz bok En kopp kaffe i Paris (Sivart Förlag, 2018) rekommenderar jag varmt, inte minst för att den berättar mycket om villkoren för rumänska romer, som lever på gatorna i Paris ungefär som i Sverige.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Nadir Nouri, i Grekland sedan snart tjugo år, och det mångspråkiga biblioteket We need books i Aten.

Nadir Nouri på Platia Exarheia 25 april 2022.
We need books på Evias 7 i Kipseli, dagen efter och där sitter
Nadir i möte på altanen. Några dagar senare grips han av polisen och placeras i vidriga
omständigheter. Efter nästan tjugo år i Grekland tycker migrationsmyndigheterna att han
inte längre behöver skydd utan kan skickas tillbaka till det nu talibanstyrda Afghanistan.
Detta är inte klokt. Foto författaren.

Efter nästan 20 års alternativ skyddsförklaring har avslagit Nadir Nouris förlängning och gjort honom papperslös, vill deportera honom till Afghanistan, och har just nu fängslat honom under vidriga förhållanden. Men artikeln var tänkt att handla om Nadir Nouri som person och We need books.

Det hela är märkligt och förkastligt. Under åren i Grekland har Nadir Nouri haft en rad grekiska förtroendeuppdrag förutom att han är grundare av det professionellt verksamma biblioteket We need books i Aten. Han ingick t.ex. i den grekiska asylkommittén som tillsattes 2010 under Pasokregeringen för att modernisera asylprocessen till EU-standard och flytta den från polisen. En klok och fredlig person.

Han greps av polisen en vecka efter att jag träffat honom i Aten i slutet av april. Orsak: Han hade gjorts papperslös efter många år av legala uppehållstillstånd – och plötsligt och efter att talibanerna tagit över makten i Afghanistan vägrade grekiska myndigheter och domstolar att förlänga hans skydd och uppehållstillstånd. Hans situation visar på osäkerheten och bristen på långsiktig trygghet med tillfälliga uppehållstillstånd.

Artikeln kommer inte diskutera systemet med tillfälliga uppehållstillstånd – det som vi nu har infört i Sverige – men kan kanske ge tankar.

Det var inte meningen att polisens gripande av Nadir Nouri skulle bli en del av artikeln, däremot avslaget på förlängning av uppehållstillståndet. Men mest ville jag träffa och lyfta fram en märklig och mycket respekterad person, som kom till Grekland som flykting från Afghanistan för många år sedan. En person som på olika sätt har bidragit till att försöka göra Grekland till ett bättre samhälle för greker och för flyktingar. Och så är nu situationen så här:

He is being detained at the police station in Exarcheia. He’s been there for over two weeks, when people are only supposed to be kept there for 24 hours. He is being kept in a basement, with many other people, some of which need medical attention. He has only been out in the fresh air and light the three times he was taken to court and those times I think he didn’t eat all day. We talk to him through a window on the street. 

Så skriver verkställande direktören för We need books till mig i ett mejl den 16 maj, tre veckor efter att jag träffade honom den 25 april 2022, som var annandag påsk i Grekland, på Platia Exarcheia, Exarcheia-torget.

Nadir Nouri är 36 år gammal, en intellektuell tänkare, filosof, metafysiker och fredsälskare. Han haft många viktiga uppdrag i Grekland och att han är grundaren av det multispråkliga biblioteket Weneedbooks i stadsdelen Kipseli är bara en av hans meriter. Vänner och hans advokat arbetar på att få ut honom, och menar att han förmodligen måste söka asyl igen. Men det innebär inte att han släpps utan han kan flyttas till ett mer ordinärt förvar. Det är inte mycket bättre än underjorden på en polisstation men det brukar i alla fall innebära tillgång till en rastgård.

Zarif: We need books är Nadirs skapelse

Zarif hjälpte mig att få kontakt med Nadir den här annandagpåskdagen i Aten när de flesta greker var glada över att ha en dag ledig och sitta på café med vänner om de inte hade lämnat staden genom ledigheten. På Whatsapp bestämde vi att mötas i Exarcheia en timme senare. Zarif lärde jag känna i Aten våren 2011. Han hade dublindeporterats från Sverige till Grekland några månader tidigare. Sverige var en otrevlig upplevelse för honom med brutalitet från svensk polis och ett skadat ben. Zarif fick så småningom uppehållstillstånd i Grekland. Den grekiske advokat som hjälpte honom att överklaga den alternativa skyddsförklaringen så att han fick flyktingförklaring är numera både hans och min vän.

  • Nadir borde ha begärt flyktingstatus från början som jag gjorde. Jag hade alternativt skyddsstatus från början men jag överklagade och begärde flyktingstatus och Spyros hjälpte mig och jag fick det.

Zarif visar en bild av Nadir i mobiltelefonen, en kille med skägg, mustasch och långt hår.

  • Han går klädd i vida byxor och ser lite annorlunda ut, säger Zarif.
  • Som en hippie, säger jag.
  • Ja, skrattar Zarif och visar att han respekterar Nadir mycket. We need books är Nadirs skapelse, inte Afghan communitys.

Det var ändå hos den stora diasporaföreningen Afghan community i Aten, som jag först fick höra om We need books och Nadir Nouri. Verksamhetschefen Mohammad Mirzay berättade och ville att jag ska donera mina böcker från Grekland och Frankrike om asyl och människor på flykt till biblioteket.

Jag ville gärna träffa Nadir Nouri och inte bara för detta bibliotek. Hur var det möjligt att efter nästan tjugo år med uppehållstillstånd i Grekland nu efter att talibanerna har tagit makten i Afghanistan ville grekiska staten deportera honom till Afghanistan!!!!!

Så vi träffas på Platia Exarcheia och hittar varandra med hjälp av Whatsapp. Han kommer med en hund i koppel, en halvstor hund med gul och vit päls, en lugn och erfaren hund som fullständigt ignorerar mig. Vad jag förstår är det kanske inte direkt Nadirs hund, men de känner varandra väl och är ofta i sällskap. Nadir ser ut som Zarif beskrev honom, vida byxor i olikfärgade rutor, mörk värmande jacka, på en handens fingrar stora ringar, mörkbrunt skägg och långt hår. Han skrattar när jag säger att han liknar en hippie. Ja, från 80-talet, instämmer han innan vi sätter oss på ett café och tar var sin kaffe.

Han är en mycket speciell människa och håller långa utläggningar av filosofisk och metafysisk art. I det mesta hänger jag inte med men avbryter då och då och frågar vad han menar med det och det och försöker visa att jag ändå hänger med, eller åtminstone lyssnar intresserat. Vi kommer in på asyl, men inte just hans situation, och han säger att vi talar om systemfel, att det är fel på systemet, men det är människor som skapar systemen. Och de måste ändras.

Han citerar den klassiska poeten Rumi, och rättar mig. Rumi var inte persier utan från Khorasan, ett äldre rike än det persiska, och dog slutligen i Turkiet. Och han uppmanar mig att läsa på Wikipedia om Rumi, vilket jag gör.

Vi pratar kort om Afghanistan, amerikanerna, EU och Nato, och om hazarerna. Hazarerna är fredliga, de vill inte ha krig, de vill ha utveckling, studier och inte så mycket religion.

Vad är We need books?

När jag kommer till biblioteket två dagar senare (en av bussarna utanför Arkeologiska nationalmuseet på stora gatan Patission, som går Kipseligatan upp, kliver av på måfå, och frågar på engelska ett äldre par om tvärgatan Evias ligger uppför eller nedåt Kipseligatan.) Stora fönster mot gatan med texten We need book. Ett stort ljust inbjudande rum med hyllor fyllda av böcker, vid entrén ett bokbord med aktuella böcker på bland annat engelska och vid andra sidan en bemannad reception där det går bra att tala engelska. Sedan går jag runt. Här finns böcker på grekiska, engelska, tyska, franska, spanska, farsi, arabiska, ryska och så vidare. Engelska och tyska verkar vara de största språken. Allt är sorterat efter språk och ämne som psykologi, historia, migration. Jag ser en meter böcker på svenska (mest skönlitteratur), en halvmeter på vardera danska och norska. Intill står böcker på ryska, ukrainska, kurdiska, armeniska och andra språk. Biblioteket är möblerat med bekväma fåtöljer, en kaffehörna, en altan med sittgrupper, en ganska stort färgrikt rum för barn med böcker på olika språk, mattor på golvet, leksaker, mjuka låga fåtöljer. I ett studierum bakom stängd dörr med stora glasrutor in mot rummet sitter en grupp runt ett stort avlångt bord – språkstudier kanske.

Böckerna är gåvor och donationer. Det finns inte resurser att skriva till författare och be om böcker, eller att köpa in böcker, säger en av bibliotekarierna. Ändå är många böcker aktuella och böckerna är inte slitna men lästa. Som i alla biblioteket finns också äldre böcker och uppslagsverk.

Jag är djupt imponerad, och vet att hit kommer jag återvända nästa gång jag är i Aten. För den svenska hyllan skickar jag några av mina böcker när jag har kommit hem till Stockholm. Och meddelar Mohammad Mirzay på Afghan community.

När Nadir kort berättar om hur biblioteket kom till lyfter han knappt fram sin egen betydelse. Starten var att han kom i kontakt med en ung grek – hur minns han inte – som just gjort färdigt sina universitetsstudier och ingenting visste om människor på flykt.

  • Efter ett tag kom han tillbaka och frågade ”vad kan vi greker göra tillsammans med flyktingar”. Det var något nytt, för till dess hade det bara varit vad kan vi göra för flyktingar. Så kom We need books till.

Grundare är också en grekisk kvinna, säger han. Hon har gett mycket stöd och såg till att de fick sin lokal. Hon är en nära vän till honom, nästan som en syster, säger han. Hyran, fortsätter han, kommer sedan in genom medlemsavgifter och donationer. För dem som vill låna hem böcker krävs medlemskap men vem som helst kan läsa på platsen. De som arbetar där är volontärer och de två personer, som sköter katalogiseringen, arbetar med lön.

Det är i stort sett allt vi säger om We need books. Mer förstår jag efter att ha varit där och från deras hemsida www.weneedbooks.com. Biblioteket har funnits sedan 2017.

Kom till Grekland 2004 som ensamkommande minderårig

Jag smsade på Whatsapp att jag vill höra hans erfarenheten av hur Grekland tar emot människor på flykt och hur det har förändrats under hans många år här. Så småningom kommer vi in på det men utan att han ändå säger så mycket om sina egna problem med att nu vara papperslös. Jag uppfattar honom som en person som inte framhäver sig själv.

2004 kom han till Grekland efter att ha levt flera år i Iran. Talibanerna tog över i Afghanistan 1996. Han flydde till Iran när han var tolv år för att inte tvingas bli krigare för talibanerna. Pappan fanns i Iran men många mil bort och Nadir var ensam där han var.  Som många afghaner i Iran arbetade han i byggbranschen – constructing work. 16 år gammal var han arbetsledare för ett gäng gubbar och andra var förvånade över att en så ung kille hade äldre under sig, berättar han.

Han sparade pengar i Iran och 2004 reste han till Grekland över Turkiet och togs emot som ensamkommande minderårig. Grekland hade inget omhändertagande för ensamkommande minderåriga förutom ett boende på Kreta och dit kom han så småningom efter en tid i Aten. I Aten fanns ingenting ordnat för att ta emot flyktingar. Det som fanns var Caritas för mat och kläder, Läkare i världen för sjukdom och GCR (Greek Council for Refugees) för juridiska ärenden. Hur han bodde i Aten vet jag inte. Polisen skötte asylärenden och man sökte asyl hos utlänningspolisen på Petrou Ralli (precis som när jag började följa flyktingar i Grekland 2011). 2010 under Pasokregeringen bildades en asylkommitté med avsikt att professionalisera asylhanteringen och flytta den från polisen.  I kommittén ingick Nadir. Så småningom bildades ett system med myndigheten Asylservice och asylärenden togs från polisen. (I den processen gav EU med flera EU-länder mycket stöd.)

När han mycket kortfattat tecknar utvecklingen i att få till ett asylsystem i Grekland utanför polisen, nämner han också 2015 när så många flyktingar kom med syrier som den största gruppen och afghaner som den näst största. Att EU-länderna verkar bara beredda att öppna för deportationer till Afghanistan igen, kommenterar han utförligt med att beslutsfattare måste påverkas och ändras, och om hur människors tänkande (mind) måste ändras.

Han berättar inte när han fick sitt uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande och turerna kring det men säger kort att han inte har papper nu, det vill säga inte har uppehållstillstånd nu. Jag får uppfattningen att han tar det med ro. Men jag kan ha helt fel, och veckan efter grips han ju och placeras i den överfyllda källaren under polisstationen.

Afghanistan skulle aldrig släppa in mig, säger han däremot när vi träffas. Han har inga papper på att han är medborgare i Afghanistan och antyder att han i praktiken är statslös. Och att gå till Afghanistans ambassad och be om pass? Varför skulle jag gå dit, svarar han, aldrig att jag skulle gå dit!

Eftersom han är papperslös nu har han lämnat styrelsen för organisationen We are Solomon, säger han om en av Greklands asylrättsförsvarande frivilligorganisationer, www.wearesolomon.org.

  • Det ser inte bra ut för organisationens legitimitet att ha en styrelsemedlem som är ”illegalt” i Grekland, säger han.

Han står kvar på deras hemsida som tidigare styrelsemedlem och fotograf, och med följande biografi:

Nadir is a former board member of Solomon and co-founder of We Need Books, a multicultural library established in 2017. He has extensive experience in the humanitarian field as an interpreter and cultural mediator. He has worked with unaccompanied minors and victims of torture, war and gender-based violence. In 2016, he was assigned by the Ministry of Migration Policy and UNHCR as the coordinator of the Helliniko refugee camp. Nadir is also a photographer and has been a member of Solomon’s photography team since its establishment in 2016.

Han kom alltså till ett boende för ensamkommande minderåriga på Kreta och lärde sig tala och skriva grekiska på sex månader. För att få pengar sålde han på öppna marknader i Rethymnion till turister på somrarna och lärde sig att cigaretter är dyrt i Sverige och Norge. Turisterna brukade köpa stora paket med cigaretter. Och han lärde sig säga ”hej, hej” på norska och ”hur mår du, vad heter du”.

Senare har han, som We are Solomon skriver, arbetat som översättare och kulturförmedlare i olika organisationer och ingått i olika representationer. Nuvarande ledaren för Metadrasi, Lorna Pappa, arbetade tidigare för GCR och han nämner att han känner henne väl. Han känner många greker, och när vi sitter på cafeet vid Platia Exarcheia passerar två grekiska damer i övre medelåldern och hälsar hjärtlig på honom.

Nadir läser och har läst mycket, psykologi, filosofi och tänkare som Freud. Han har periodvis varit mycket deprimerad och tvingat sig läsa. Det har varit svårt, det är svårt att koncentrera sig när man är deprimerad.

  • Jag har tvingat mig läsa en mening, tänkt, läst en mening till, en sida, tänkt, och så småningom flera sidor.

Han skulle gärna resa – resa till Sydamerika, till Indien, och se hur människor lever. Vill du inte ha familj och barn, frågar jag, det vill ju de flesta människor. Då ler han avspänt och säger att när han var yngre tänkte han mycket på det och ville gifta sig och ha barn. Men de tankarna har avtagit, de är inte så viktiga n

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Samtal i Aten med Mohammad Mirzay, verksamhetschef hos Afghan Migrant och Refugee community, ”Jag brinner för att ge mitt folk bättre förutsättningar”.

Mohammad Mirzay, verksamhetschef hos Afghan community  for Migrants and Refugees, 
Athens, på Platia Victoria i april 2022. Vita huset, som var känt bland flyktingar från Sudan som ett ockuperat av ägaren öde hus och där man kunde bo. Det ligger på Tsiller-gatan i norra Patissia vid en park, som jag tror heter Klonaridhi. Tsiller var en välkänd arkitekt och har ritat flera av stadens många neoklassisistiska bostadshus. På anda sidan
parken går den långa gatan Patission, som börjar nära Omoniaplatsen. Men här är vi ett par kilometer längre norrut.
2022 är huset tillbommat med fönster och dörrar igenmurade. 2015 var det bebott och jag
fotograferade både hus och en av männen som bodde här. 2011 var jag här och kom in och träffade ett gäng killar – män – från Sudan som höll på att laga mat i trädgården bakom
huset. Nu 2022 var gården igenvuxen. De sista fotona är från parken intill, en
ganska typisk park i Aten vilsam att sitta och vandra lite i. Jag tycker om att gå här. Foto författaren 2022, 2015, 2011.

Vi sitter på Cafe Poète, ett av cafeerna på Platia Victoria, Victoriatorget, i stadsdelen Patissia i Aten. Det är grekisk påskafton. Platia Victoria har varit samlingsplats för flyktingar och migranter från Afghanistan i många år. Men de som samlas här är mycket färre nu än jag någonsin har sett tidigare, och det kommer mycket färre afghaner till Grekland.

Under ett par timmar framåt från tre på eftermiddagen blir torget mer och mer befolkat i vårvärmen där träden ger skugga. På bänkarna och på caféerna sitter en del greker, men staden är ganska folktom och många greker har lämnat stan under påskledigheten. Så människor som släntar in på torget är framför allt afghaner. Nära intill vårt café, på andra sidan en krukplanterade häck, slår sig ett gäng kvinnor med sjal över huvudet ner med ryggen mot häcken och caféet. De sitter på marken som de har lagt ut tygsttcken på. Dessa kvinnor fotograferar och pratar jag med lite senare.

Mohammad vet att jag vill vet hur människor överlever, får tag på pengar, skaffar mat, bor. Jag tror jag kan säga att det växer fram en sympati mellan oss och han har sett mina senaste böcker och ber mig donera dem till det mångspråkiga biblioteket We need books (se annan artikel om biblioteket och om grundaren Nadir Nouri).

Asylbidraget, som staten inte betalade ut under hösten efter att den tagit över hanteringen från UNHCR, är i gång igen. Staten klarade inte bankhanteringen men nu betalas den ut sedan några månader till dem som bor i statens flyktingläger efter att Caritas tog över hanteringen. Hur det är med dem som bor i ESTIA-programmets lägenheter, säger han inte. (ESTIA-lägenheterna ska för övrigt avvecklas.)

Att inte kunna registrera sin asylansökan annat än i mottagningslägren på öarna i Egeiska havet gäller fortfarande. Det är ett av de största problemen just nu, har min vän advokaten sagt till mig. De som lyckas ta sig in över gränsen i norr, Evros-området, kan inte lämna in en asylansökan med mindre än att de åker till öarna, eller grips som papperslös och sedan kan de ansöka om asyl i förvaret. Men det troliga är att de försöker ta sig vidare norrut in i EU. Regeringen, asyl- och migrationsdepartementet, lovade för flera månader sedan att öppna mottagnings- och registreringsenheter på fastlandet, men det har inte gjorts.

Det handlar om att vänta på att det blir bättre. Att överleva tills de får uppehållstillstånd i Grekland och kan åka vidare, att överklaga avslag och överklaga igen. 95 procent av afghanerna får uppehållstillstånd till slut.

Enligt Eurostat för första kvartalet 2022 var antalet afghanska medborgare som fick positivt besked på sin asylansökan 2.085 av totalt 2.190 sökande i Grekland.

  • Polisen gör ibland razzior, det gjorde de här på Platia Victoria för en tid sedan, och många män greps för de var utan papper, säger han. De placerades i fängelse, alltså i förvar. Där kan de hållas i 18 månader. Under tiden kan de söka asyl och kommer de in i asylprocessen släpps de förr eller senare. Och Turkiet tar inte emot dem.

Så det handlar om att vänta tills lösningen kommer. Under tiden måste de överleva. De måste hitta jobb. Jobb är att samla vad grekerna har slängt och ställt ut på gatorna, eller hitta tillfälliga jobb.

Det finns inte så många nyanlända nu, det kommer inte många till Grekland. Resrouten nu som en del använder sig av är att ta sig till Albanien. Men jag förstår inte om han menar att ta sig från Turkiet med båt till Albanien, och alltså förbi Greklands västra kust och upp till Albanien, eller om han menar från Turkiet till Bulgarien och genom Nordmakedonien och sedan Albanien. Någonstans har jag läst uttalanden från afghaner som har sagt att i Albanien träffar de vänliga invånare.

Mohammad berättar och förklarar vidare.

Många arbetar med att plocka frukt och grönsaker. Det kan vara apelsiner, eller potatis. Det är ett hårt arbete och det går inte utan papper på att de söker asyl och har rätt att vistas i Grekland. De utnyttjas svårt. För en månads arbete kan lönen bli 100 euro.

Man stöder varandra. Många har familjemedlemmar och släktingar i andra EU-länder, eller i till exempel Iran, i Australien eller i Afghanistan som skickar pengar. Det finns många organisationer som hjälper med matkassar och med andra saker. Afghan community till exempel delar ut matkassar och kläder.

Vi pratar om Helios-programmet, det enda integrationsprogram som finns, och som IOM står bakom med EU-medel. Helios ska hjälpa till med boenden och stå för hyran när man kan visa upp kontrakt. Men det är inte bra, säger Mohammad.

  • De hittar lägenhet. Men de måste betala en summa vid kontraktskrivandet. För att betala samlar de in pengar från olika håll. Helios lovar att de betalar det sedan och att de betalar månadshyran. Men sen efter några månader säger Helios att tyvärr, vi kan inte betala för vi har slut på pengarna.

Ungefär detsamma säger en av mina vänner i Aten sedan tio år, och som för närvarande arbetar som tolk vid flyktingförläggningen i Korint. Han har många kontakter i Aten och kom hit som flykting 2011. Det är svårt att hitta en hyreslägenhet, säger han, för grekerna vill inte hyra ut eftersom flyktingarna förväntas tränga ihop sig och dela lägenheten med många.

Jag berättar för Mohammad om ”Vita huset” högre upp i Patissia där papperslösa och asylsökande män från Sudan bodde under många år, ett övergivet hus som de flyttat in i med en vildvuxen trädgård bakom. Jag var där på besök för flera år sedan och har passerat förbi flera gånger.  Ockuperade hus finns inte mer, kommenterar Mohammad. Polisen har gjort razzior och tagit bort dem. Det visar sig också stämma med Vita huset. Det är igenbommat med fönster och ytterdörr igenmurade och trädgården, som skymtar bakom en mur, är vildvuxen.

  • Men det finns greker som lånar ut sina hus eller sina lägenheter, fortsätter han. Och det finns organisationer och enskilda greker som hyr lägenheter och upplåter dem till flyktingar. Och flyktingarna är inte så många i Grekland numera.

95 % av alla afghaner får uppehållstillstånd nu och då reser de vidare, säger Mohammad. De ser ingen framtid i Grekland. Mohammad visar att han tycker det är synd. Själv har han klarat sig bra, och säger att han har jobbat för det också med skola, utbildning och fem år som översättare hos Solidarity now.

  • Det kommer inga nya nu, de blir kvar i Turkiet. Och Turkiet deporterar till Iran över gränsen.

Han kom 2006 och brinner för att ge sitt folk bra förutsättningar

Mohammad kommer från en välbeställd hazarafamilj och växte upp i Gazni. Han kom till Grekland 2006 som ensamkommande minderårig och kom att bo hos en grekisk familj. (Han är 31 år i dag och måste ha varit 15-16 år gammal.) Familjen tog hand om flera barn och hade inte egna barn, berättar han. Av den familjen lärde han sig mycket, liksom av sin egen familj i Afghanistan. Den grekiska familjen är fortfarande hans familj och att han inte tillbringar påsken med dem – det är ju påskafton – beror på att han arbetar och de respekterar det. Han talar grekiska flytande och har gått i grekisk skola.

Hans dröm är ett självständigt Hazarastan, som han säger att han kanske inte kommer uppleva men som kanske realiseras i framtiden. Han drar paralleller till grekernas frihet från turkarna. 

  •  På grund av turkarna levde greker i nästan hela världen precis som afghanerna i dag, och särskilt hazarerna. Grekerna hjälptes åt och till slut blev Grekland ett fritt land. Och så blir det för hazarerna också.

Han säger flera gånger att hazarer var slavar, ”vi var förslavade”.

  • Idag finns många högutbildade hazarer runtom i västvärlden och i Afghanistan. Och du har rätt som säger att hazarer är generellt mer öppna för västvärlden och för moderniteten än pashtuner och att de är mindre för religion.

Han talar om folkräkningen i Afghanistan, sätter frågetecken för hur många hazarerna egentligen är och menar att den hazariska befolkningen är mycket större än vad som framkommer i afghansk folkräkning. Så är det generellt när det gäller etniciteternas andel av den afghanska befolkningen, menar han, och är medveten om att många afghaner anser att man inte ska tänka etniskt utan nationellt som afghan. Men han håller inte med om det och menar att Afghanistan borde vara en federation. I hazariska traditionella områden bor numera många pashtuner och han säger att de tvingade sig in och de tog vår jord.

Han tänker mycket långsiktigt.

Mohammad brinner för att ge sitt folks förutsättningar att hantera sina problem och få ett bättre liv. Genom att arbeta ihärdig kan man nå långt, säger han. Själv arbetar han mycket och när jag frågar om han inte vill bilda familj, svarar han att han vill ha ett partnerskap och längtar inte efter barn eftersom det finns så många föräldralösa barn att ta hand om. Han har syskonbarn som han hjälper.

När jag träffade honom några dagar tidigare i samband med att Afghan community skulle ha sitt juridiska rådgivningsmöte för asylsökande, visade han mig runt i organisationens fyra-fem mindre och större rum en trappa upp på Solomosgatan 25, porten intill den till Greek Council for Refugees. Han berättade att hans organisation driver språkkurser i grekiska och engelska, har utbildning i datakunskap och för kvinnor i skrädderi, delar ut matkassar, och ger råd och stöd.

Han är en ganska kortvuxen och kraftigt byggd man, som talar grekiska utan problem. Han talar om ett kommande möte i Sverige för afghanska communities i olika länder. Det kommer han delta i. I flera år höll han i ett boende för afghaner i Aten, finansierat av en tysk organisation. När jag visar honom min bok Springa på vatten, känner han igen Chaman, Ghulam och unge Reza, som senare kom till Sverige. Ghulam bodde i Mohammads boende en period. Han tror att Ghulam kom iväg till Tyskland eller Österrike, och jag säger att jag har hört att han finns i Belgien. (Hade jag haft facebook hade jag nog nått honom.)

Innan han kom till Afghan community som verksamhetschef arbetade han i fem år som tolk och kulturförmedlare för Solidarity now.

  • Jag har samarbetat med psykologer, jurister och andra professionella och jag har lärt mig mycket av dem.

Min vän advokaten S, som tidigare drev asylrättsbyrån Aitima och är den som har rådgivningsprojektet med Afghan community, träffade Mohammad första gången 2016, när Aitima besökte en skola, där Mohammad fanns.

Finansieringen av Afghan community görs genom att medlemmarna bidrar, säger han. De ger pengar. Pengar kommer också från organisationer och afghan communities i framför allt England och USA, och genom sökta fondmedel. Mohammad är stolt över vad Afghan community gör – undervisningen i grekiska, engelska, datorkunskap och skrädderi (som han säger om den textila verksamheten för kvinnor) och utdelning av matkassar.

  • Vi är en röst för afghaner i Grekland.
  • Och ja, särskilt för hazarer.

Han har kontakt med andra afghanska organisationer i Europa och Afghan community här är en stor organisation i sammanhanget.

  • Och nu har vi juridisk rådgivning också, säger han stolt, syftar på projektet med min vän advokaten.
Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Platia Victoria, Aten, en lördagseftermiddag i april 2022

Platia Viktoria, Aten, april 2022, och sista bilden i november 2011. Den unge 
cigarettförsäljaren Chaman i mitten. Foto författaren.

Det är grekisk påskafton, en ganska varm dag, och staden är ganska stilla. Många greker firar påsk i släktens hembyar.

Jag räknar till 40-50 barn, kvinnor och män från Afghanistan här på Platia Victoria, som har varit mötesplats för flyktingar från Afghanistan i mer än tio år. De flesta bor nog i stadsdelen här, Patissia, där också jag har bott och där det har funnits gott om ganska äldre lägenheter att hyra.

Barn springer omkring och leker.

Män står i klungor och pratar. Två fyrmannagrupper av män sitter på marken med tygstycken under sig och spelar kort i skuggan av ett par träd. En bit bort sitter nio-tio kvinnor i olika åldrar på marken också med tygstycken, kanske täcken, under sig. Intill står ett par barnvagnar med en sovande baby och en sovande pojke i 3-4-årsåldern. På en bänk sitter två kvinnor, en av dem är syster till en av dem på marken. Alla har som vanligt håret täckt med sjal.

De har ingenting emot att bli fotograferade men en av kvinnorna vill inte komma i tidning.

Männen ser glada ut när jag tecknar med kameran och frågar om jag får fotografera. De visar att de tycker det är kul. Genom teckenspråk ber en av dem att jag ska fotografera honom och hans kompis.

De sitter med sina kortlekar alldeles nära där den unge Chaman för åtta-tio år sedan brukade sälja smuggelcigaretter för sin försörjning. Då kunde hundratals afghaner samlas här på torget varje dag. Jämfört med den tiden är torget nästan ödsligt i dag.

Männen kan enstaka ord på engelska och visar med händerna vad de menar, och en av dem talar lite mer engelska och översätter. De har varit tre år i Grekland och väntar på besked. En av dem säger att han och familjen var två år i Moria. Alla männen har familj och alla har flera barn. En äldre man säger att han har sju barn med sin fru. Barnen och frun är i Tyskland och han väntar på att få resa dit men det är oklart med hans identitet. Han har varit fyra år här.

De bor ganska nära, kanske tjugo minuters promenad härifrån och delar lägenhet med andra familjer eller bor i lägenhet för bara familjen.

Ungefär som för fem och tio år sedan. Jag tror flera har lägenheter genom det lyckade EU-finansierade ESTIA-programmet, som är under avveckling på grekiska statens önskan.

De vill inte stanna här, de vill till Tyskland. Grekland är ett bra land, säger flera artigt och vänligt, men det är så mycket problem här.

Nu kommer nästan ingen från Afghanistan till Grekland, får jag veta genom mannen som talar engelska. De åker till Italien med båt i stället, säger jag frågande. Nej, svarar han, det kostar för mycket pengar att resa med båt till Italien, de blir kvar i Turkiet.

Varken männen eller kvinnorna klagar över situationen. De verkar ta det med jämnmod, som att de har anpassat sig till att vänta.

De är så vänliga och artiga mot mig, och senare ser jag en av de yngre männen gå runt till alla och bjuder på dadlar ur en stor platt dadelask.

Kvinnorna jag pratar med svarar också tre år när jag frågar hur länge de har varit i Grekland. Äldsta kvinnan, som är mycket fyllig, har slitet ansikte och påminner om en rysk babuska med sitt huckle. Hennes man och en son dödades av talibanerna, visar hon med att föra fingret som en kniv över strupen. Hon visar det spontant när jag frågar kvinnorna om de har sina män här på torget. Här i Grekland är hon med sina två döttrar. En stark kvinna, kommenterar jag.

Hon som inte vill komma in i en tidning med sitt fotografi är yngre och den sovande babyn i vagn är hennes. Barnet är 6 månader och är född här. Hon talar enstaka engelska ord.

De har bott i tält i lägret på Samos och i lägret Moria. En av dem säger spontant och med få ord att hon har varit med sin familj i Samos camp i två år.  Jag gör tecken för råttor och ormar. Ja ja, instämmer den yngre pigga mamman till babyn.

För att kommunicera mer kallar de till sig en jeansklädd tonårsflicka på kanske 14 år med schal över håret. Hon sparkar lite planlöst på en boll i fotbollsstorlek och kommer till oss när kvinnorna ropar till henne. Hon går i grekisk skola och talar grekiska och lite engelska. Utan hennes engelska hade jag inte förstått vad kvinnorna säger.

De kommer hit varje dag och bor i lägenheter inte så långt härifrån, kanske en tio minuters promenad åt olika håll, förstår jag. Nej, de bor inte ihop. En kvinna bor med sin familj bara den i lägenheten. En annan kvinna delar lägenheten så att de bor en familj per rum. Utrymmet per familj beror på hur stor familjen är, förklarar en av kvinnorna.

Kvinnorna berättar att de har blivit tillsagda av organisationer att de inte får bo kvar i sina lägenheter utan ska flyttas till förläggningar, till Eleionas eller till Malacasa.

Beskedet måste ha att göra med att ESTIA-programmet ska läggas ner. Förläggningen Eleionas ska också läggas ner, så jag förmodar att för de flesta blir det Malacasa om de inte har hunnit lämna Grekland innan. Förläggningsboende blir en stor försämring, de placeras i containerboende eller i tält och det blir långt till den dagliga samvaron på Platia Victoria.

Ett par kvinnor visar sina röda asylsökarkort från Asyl-service. De röda korten, som tidigare var på röd kartong med id-foto på, är nu i plast med foto och röd ram kring, och kortet kallas på engelska fortfarande för ”red card” och motsvarar vårt svenska LMA-kort. Jag skärskådar ett, som är utfärdad 2021 och varar till 2023. De utfärdas alltså för två år i taget! Kvinnorna säger att de alla väntar på sina ID-card och menar med det kortet de får med uppehållstillståndet och som gör att de kan resa vidare. En kvinna vill till Tyskland. Andra säger att Tyskland är inte bestämt, det kanske blir Schweiz, Holland, Frankrike eller Sverige. Jag varnar för Sverige och säger att Sverige skickar tillbaka till Grekland.

Jag har med mig min bok Springa på vatten (2014), och flera av kvinnorna känner igen fotografier från Helping Hands. Bra mat, säger jag. Ja mycket, håller en av kvinnorna med.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Tillbaka i Aten efter 3 år. Afghanska föreningen: 95 % får nu uppehållstillstånd i Grekland och reser vidare (och söker asyl igen)

Platia Victora är fortfarande mötesplats för flyktingar från Afghanistan men de nyanlända är 
mycket färre än tidigare och de som får uppehållstillstånd reser vidare. 
Som för fem-tio år sedan samlar många kartong, metall och vad de hittar för återvinning. Den här mannen har 
en bra vagn och har kanske arbetat så här i många år. Roubina och hennes bror Albert lever fortfarande hemlösa utanför Greek Council for Refugees på Solomongatan 25, nu sedan mer än tio år. Roubina brukar bjuda mig på te om jag kommer framåt kvällen, och gatan är då vårt vardagsrum. I porten intill har Afghanska föreningen för migranter och flyktingar i sina 
lokaler, Afghan community. Foto författaren i slutet av april 2022, den av kartongsamlaren från december 2011.

Men innan dess lär de sig att överklaga, vänta och vara uppfinningsrik i att överleva. Enliigt Mohammad Mirzay, verksamhetschef hos Afghan community på Solomosgatan alldeles intill Greek Council för Refugees, får 95% av alla afghaner i Grekland uppehållstillstånd nu. Det bekräftas av Eurostat för första kvartalet 2022 om asylsökande afghaner i EUs medlemsstater. Grekland gav positivt besked till 2.085 afghaner i totalt 2.190 beslutade ärenden. Ungefär motsvarande procentsatser gäller för Tyskland, Schweiz, Italien, Österrike, ja för de flesta EU-länder, men något lägre för Frankrike, och påtagligt lägre för Sverige där ungefär 40 procent får avslag!!

Afghan community är den största diasporaföreningen i Grekland.

  • Alla reser vidare när de har fått uppehållstillstånd, fortsätter han. De väntar in uppehållstillståndet. Får de avslag i första instans överklagar de, får de avslag igen överklagar de igen.

Det finns hela tiden möjlighet att överklaga, förstår jag, och under tiden väntar de i Grekland. Överklagandet det senaste året har först och främst gällt rätten att få sina skyddsskäl mot Afghanistan bedömda, inte mot Turkiet. Enligt grekisk lag från sommaren 2021 ska alla från Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh hänvisas till Turkiet för att söka asyl eftersom Turkiet anses vara ett säkert tredje land, och Turkiet har de passerat.

Vänta länge gjorde asylsökande tidigare också, och man kunde till slut överklaga till grekiska staten. Det fanns de som hade väntat i Grekland åtta-tio år, säger verksamhetschefen, och jag känner igen det från mina första år i Grekland 2011-12-13. Sedan installerade Grekland en ny asylordning frikopplad från polisen och extremt långa handläggningsärenden minskade.

Afghan community har nu sedan knappt ett år tillbaka ett projekt med samarbete med en asylrättsadvokat om rådgivning för asylsökande. Den advokaten är min vän S, som introducerar mig till Afghan community och verksamhetschefen när jag nu är i Aten igen efter tre år av covid-restriktioner. S var tidigare verksamhetschef och direktör för frivilligorganisationen Aitima, som bedrev kostnadsfritt juridiskt stöd och service till asylsökande. Många var från Afghanistan men också från Sudan, Somalia och andra länder. Aitima var uppskattat av asylsökande men tvingades lägga ner i samband med den nuvarande regeringens krig mot civilsamhällets frivilligorganisationer med verksamhet till stöd för asylsökande. Många mindre organisationer, som inte hade resurser att fylla regeringens krav, upphörde. Jag har skrivit om det i tidigare bloggartiklar. S saknar åren med Aitima och säger att Aitima kunde bedriva undersökande asylrättsarbete och försvar av flyktingars rättigheter vilket inte är möjligt för honom inom ramarna för hans nuvarande projekt.

Skälet till att så många flyktingar från Afghanistan får uppehållstillstånd i Grekland nu beror på en ny policy från asyl- och migrationsministern, förklarar S. Enligt den ska asylsökande afghaner som har varit här mer än ett år få sina skyddsskäl bedömda för hemlandet, inte Turkiet. (Samma ska gälla för somalier och syrier, uppfattar jag men hur det är med pakistanier och bangladeshier vet jag inte.) S tror att det har att göra med en framgångsrik kontakt mellan presidenten för Afghan community och asyl- och migrationsministern. Verksamhetschefen menar att det beror på protester från de afghanska diasporaorganisationerna i Europa och USA ihop med Afghan community här. Vice presidenten för Afghan community, som är en ung mycket aktiv kvinna, visar foton i mobilen av mötet mellan communityns president och minister Mitarakis. Hon var med vid tillfället och syns i bild.

Kanske beror, tror jag, svängningen hos migrationsministern på att han har insett att Turkiet inte tar tillbaka flyktingarna, och att det mest effektiva sättet att bli av med dem som redan befinner sig i Grekland är en annan taktik. Får de uppehållstillstånd och resehandlingar och ingen egentlig hjälp att överleva i Grekland, så reser de vidare till andra EU-stater.

De lämnar Grekland för att kunna bygga sina liv

Flyktingarna söker asyl på nytt i det nya EU-landet och anger som skäl att Grekland inte ger dem hjälp att överleva. De vräks från sina asylbostäder, de får inga pengar, de får inte arbete som de kan överleva på, och så vidare.
Men med uppehållstillstånd i Grekland beslutar många EU-stater, som Sverige, att de ska tillbaka till Grekland och menar att landet har ansvar för dem. I Tyskland dit de flesta söker sig, har det tyska migrationsverket BAMF lagt mer än 40 000 asylansökningar från flyktingar som har fått uppehållstillstånd i Grekland på vänt, och de flesta är afghaner. Nu kräver tyska politiker att Grekland måste ta ansvar för sina flyktingar, och att BAMF måste processa ansökningarna. Se en bloggartikel tidigare i år om detta med referens till bland annat Info.net.

Greklands enda integrationsprogram är det lilla EU-finansierade Helios-programmet. Något annat har inte kommit till stånd trots planer från regeringen. Programmet varar i sex månader och är för litet för att omfatta alla som får uppehållstillstånd, och det varar bara i sex månader. Det ska stötta och hjälpa flyktingarna i den grekiska byråkratin – jag har skrivit bloggtexter om det tidigare också. Organisationen Refugee Support Aegean har skrämmande rapporter om hur svårt det rent praktiskt är att bemästra byråkratin för den som har fått uppehållstillstånd och för den som har skickats tillbaka från andra EU-länder hit till Grekland för att de officiellt redan har skydd här. För att få ett nödvändigt tillståndsgivande dokument måste man ha ett annat, som man inte kan få om man inte har ett tredje. Och så vidare och detta bara som ett problem av många. Heliosprogrammet ska också hjälpa flyktingar ut på arbetsmarknaden, gå kurser i grekiska, och att hyra bostad genom att bekosta hyran. Men som min vän tolken och kulturförmedlaren Zarif sa så betalar Helios visserligen hyran, men de måste själva hitta en lägenhet att hyra och visa upp ett hyreskontrakt, och greker vill ofta inte hyra ut till flyktingar ”för då blir det en massa människor som bor där”. För att få ett kontrakt måste de betala pengar, som de visserligen kan få i efterskott av Helios, men för betalningstillfället tvingas de låna ihop pengar från släktingar och vänner.

Verksamhetschefen hade ytterligare kritik. Programmet har för små resurser och plötsligt kommer besked att eftersom projektpengarna är slut kan Helios inte betala hyran längre eller kan inte betala pengarna du har lagt ut för kontraktet.

Sensommaren 2021 stoppades utbetalningen av asylbidragen. UNHCR hade administrerat och skött utbetalningarna i flera år utan problem men när staten tog över hanteringen fungerade det inte. Problemet sades bero på staten och bankerna. De som bodde i statens asylförläggningar fick cateringmat men portionerna var för få för att räcka till alla förläggningsboende. Jag vet inte hur människor överlevde, förmodligen genom frivilligorganisationer och genom att låna pengar från släktingar. Till slut fick Caritas ta över hanteringen av asylbidragen och nu fungerar det.

De måste vänta och försöka överleva under tiden

Verksamhetschefen berättar att en del hittar inget annat än att försörja sig inom återvinningsbranchen, men använder inte det ordet. De går runt på gatorna med vagn och samlar kartong och metall eller annat de hittar och som grekerna har gjort sig av med (alltså med återvinning), eller de säljer på marknader med varorna utlagda på marken eller i handen, eller genom att hitta tillfälliga jobb. På ett torg i västra Aten kan de bli upphämtade som daglönare.

Ensamkommande män reser ut på landsbygden för säsongsarbete i jordbruket. De plockar apelsiner, plockar oliver, tar upp potatis och annat, utnyttjas hårt och luras inte sällan på betalningen. För arbetet måste man kunna visa att man är asylsökande och har rätt att arbeta. Papperslösa måste hitta andra vägar.

Organisationer ger matkassar. Det gör t ex Afghan community med hjälp av donatorer.

Dessutom lånar de pengar från släktingar och vänner runtom i världen. Afghaner, inte minst hazarer, lever i dag i många av världens länder.

Med andra ord precis som Chaman, Ghulam och många andra gjorde för sex-sju-åtta-tio år sedan.

Men ockuperade tomma hus, squats, finns inte längre, säger Mohammad Mirzay. Polisen har gjort razzior och avhyst folk, om de inte har tagits till förvar, och bommat igen husen.

Ett stort problem nu är att det inte går att registrera sin asylansökan på fastlandet. Utan registrering blir det inget dokument om att ha rätt att vistas i Grekland och naturligtvis inget asylbidrag. Den vanligaste resrouten in i Grekland nu går över Evrosområdet i norr trots att det sker många pushbacks här också, med många exempel på stor brutalitet – jag har skrivit om det i bloggartiklar publicerade under senaste halvåret. Bland annat så att människor har frusit ihjäl när de har placerats på små öar utan möjlighet att ta sig därifrån. Men som sagts tidigare, det kommer långt färre flyktingar till Grekland nu än vad som har skett de senaste tio åren. Samtidigt som många parlamentariker i EU-parlamentet, liksom EU-kommissionären för home affairs och migration Ylva Johansson, har protesterat och kritiserat den grekiska regeringen med kraft, finns det andra europeiska politiker som har berömt Grekland för att, som de säger, har försvarat EUs yttre gräns mot Turkiet.

Minskningen i nyanlända framgår av uppgifter från den nöjde migration- och asylministern Notis Mitarakis: 2022 första fyra månaderna 3 900, varav mer än hälften kom över Evros, hela 2021 8 500, 2020 15 000, 2919 72 000, 2015 en miljon. Metoderna är bl a pushbacks. Fler lämnar Grekland än kommer, tillägger han i en intervju med media.

Jag var med vid några juridiska rådgivningstillfällen hos Afghan communtity och frågade hur de bor och försörjer sig.

En medelålders fyllig kvinna i grönt berättar att hennes man samlade kartong och metall och annat han hittade på gatorna och i containrar, men att staden la beslag på hans vagn häromdagen. En gråhårig stilig man i 60-årsåldern, snyggt klädd i svart och med stora kraftfulla händer, säger att han var arkitekt i Iran i 25 och innan dess jordbrukare i Afghanistan, men att nu har han hjärtproblem och kan inte arbeta med att gå på gatorna och samla. Hans familj, liksom den medelålders kvinnans, vars man fått vagnen beslagtagen, bor i lägenheter genom ESTIA-programmet. De har inte fått besked i sina asylärenden ännu men organisationen har varnat att de snart måste lämna lägenheten och flytta till en förläggning. (Efter att ha fått uppehållstillstånd har de rätt att bo kvar en månad i lägenheten de har som asylsökande. Men beskedet de har fått beror nog på att ESTIA-projektet är under avveckling.)

Dessa två familjer säger att de inte vet vad de ska göra när de har fått uppehållstillstånd mer än att resa till ett annat EU-land. Advokaten nämner Heliosprogrammet, som är på sex månader. De känner till det och att det inte fungerar så bra.

Arkitektens familj är på sju personer. Hos den medelålders fylliga kvinnan är de fem och ett av barnen har funktionshinder.

Arkitekten berättade att han kom hit till rådgivningen för att få råd. Han anlitade en advokat tidigare och betalade 700 euro för det. Advokaten protesterar och undrar varför när det finns organisationer som ger juridisk hjälp utan kostnad. Men det var bråttom, säger arkitekten, det hade kommit kallelse till intervju om två dagar och han behövde en advokat snabbt för att ordna sina papper.

En ung kille har fått två avslag, lämnat in sin nu tredje ansökan och väntar på intervju. S kommenterar att den här gången kommer hans asylansökan bli godkänd och bedömd utifrån hans skyddskäl mot Afghanistan. (Eftersom han har varit här mer än ett år och nu gäller ny policy.) Jag försörjer mig med tillfälliga jobb, säger han.

Två unga pojkar kom som minderåriga ensamkommande till Grekland och reste vidare till Schweiz som skickade tillbaka dem till Grekland med hänvisning till Dublinförordningen. Den ene kom tillbaka för en månad sedan, den andre i förrgår. De har ingenting, inte ens det röda kortet som säger att de är asylsökande med rätt att vistas i Grekland, bara pappret på att de har ansökt om att få söka asyl. Det tar tid att få de röda korten, förklarar advokaten, och det är bra att de har ansökningsdokumentet. De kommer säkert in i asylprocessen, säger han, uppmanar dem att fylla i och kryssa för någonting på plattformen till Asyl-Service och säger att det går fortare då än att skicka ett mejl till Asyl-Service, som en av pojkarna har gjort utan att ha fått svar. Advokaten kontrollerar att han har använt rätt adress till Asyl-Service och säger sedan att det är bara att vänta.

Pojkarna sover i Alexandraparken direkt på marken. De har inte ens filtar. Innan de reste till Schweiz bodde de hos en afghansk familj, men den familjen finns inte kvar i Aten, de har rest vidare, och nu har de inga vänner att bo hos. De har inte pengar till mat och känner inte till organisationer där de kan få mat. De känner inte till Aten, säger de, och vet inte vart de kan gå.

Och jag undrar över den av pojkarna som har varit här en månad, hur har han klarat sig?. Jag rusar iväg till Mohammad, verksamhetschefen, som lovar och säger att de kan gå till ett ställe för natthärbärge, och att de ska gå in till honom.

En familj berättar att de har varit här i tre år och nu är de kallade till Asylservice. Familjen har fått två avslag och har överlagat igen. På det sista överklagandet kommer de nu höras för sina skyddsskäl mot Afghanistan, säger advokaten och tillägger att har de varit här i mer än ett år och då ska de nu höras mot Afghanistan. Till mig förklarar han att ärendet skickas från Appeal committes (överklagandeinstansen) till Asylum-Service (migrationsverket). För överklagan finns inte kostnadsfri rätt till advokathjälp.

Flera familjer har kallats till möte med överklagandemyndigheterna, behöver diskutera detta och uppmanas av advokaten att ringa whatsappnumret där projektets anställda tolk Pari svarar. Av henne bokar de tid för ett videosamtal med advokaten och tolken. Men advokaten säger också att har de bara kallats utan att det står att de kallas till intervju, är det för att ta emot ett beslut. Är det för intervju ska det uttryckligen stå.

En kvinna är också med sin familj kallad till myndigheten och propsar på att få skicka sin intervju till S, advokaten, bara för att få höra vad han tror att beslutet kan bli, om han vill vara snäll att läsa den. Han lovar till slut och säger redan nu att han tror att de kommer få positivt beslut eftersom de flesta afghaner får positivt nu. Men tillägger att det är inte han som beslutar.

En vacker ung kvinna, som redan har fyra barn, behöver dokument på att hon är vårdnadshavare. De har fått uppehållstillstånd men för att få resehandlingar och kunna resa vidare till ett annat EU-land måste hon kunna visa att hon är ensam vårdnadshavaren. Maken, dvs barnen far, har återvänt till Afghanistan och har skickat ett papper som kvinnan inte vet om hon kan använda. Hon visar pappret, som tolken översätter. Där står att barnen är hans och hennes och de behöver resehandlingar för att återvända till Afghanistan. Vilket inte alls är vad hon vill. Advokaten råder henne att anlita en organisation som GCR eller Solidarity Now med jurister, som kan hjälpa henne kostnadsfritt. För att resa vidare behöver hon beslut från en grekisk domstol att hon är vårdnadshavaren. Hon säger att hon också vill skiljas.

I övrigt fortsätter det som förut i Grekland med olagliga pushbacks och låsta läger.

Mest aktuellt är artiklar hos Efsyn, www.efsyn.gr, den 25, 28 och 30 maj om 94 flyktingar från Syrien – de flesta barnfamiljer – som fastnat på en liten sandig ö i Evrosfloden. Via mobil och videos kontaktar de Human Rights 360 och Greek Council for Refugees, som i sin tur kontaktar Europadomstolen och media. Domstolen, som har fått sådana här meddelande tidigare och vet vad som nu hotar flyktingarna, reagerat snabbt och uppdrar åt grekiska regeringen att inte flytta dem från Grekland och ge dem värdiga levnadsomständigheter och tillgång till asylprocessen. I stället för räddningsaktion kommer efter fem dagar en stor grupp med svartklädd och maskerad milis, som slår dem, tvingar dem ta av sig kläder, tar mobiler och andra personliga tillhörigheter, för dem till grekiska flodbanken av Evros och sedan till turkiska sidan. Dagen efter genomför grekisk polis för syns skull en sök- och räddningsaktion utan att hitta dem. På www.efsyn.gr den 25-30 maj finns korta videos på Youtube, som flyktingar skickade till de två organisationerna. De ber förtvivlat om hjälp. Här syns också att många är barn.

Se i mina tidigare bloggartiklar om dessa pushbacks.

Kort om lägren på öarna

På öarna i Egeiska havet finns nu bara 1 749 människor i mottagnings- och identifieringslägren.

På Lesvos är det nya låsta lägret mitt på ön och långt från bebyggelse fortfarande under planering. Det ska rymma upp till 3 000 asylsökande. I närheten ligger en stor illaluktande avskrädeshög. Brandförsvaret varnar för placeringen med stora ytor skogsmark runtom – blir det skogsbrand kommer det vara förödande för lägrets invånare.

Tältlägret Kara Tepe på Lesvos, det som kom till efter att Moria sensommaren 2020, finns fortfarande kvar med ungefär 1 000 invånare. De som bor där har omfattande restriktioner för att gå ut och röra sig på stan. Journalister får inte komma in. Sjukvården brister. Tillgång till elektricitet är fortfarande begränsad. Det uppstår ofta bränder i Kara Tepe, antagligen för att invånarna lagar mat med gasolkök eller öppen eld när elektriciteten är avstängd.

För övrigt anklagar Turkiets regering även Grekland, alltså inte bara Sverige, för att ge skydd till terrorister. Det syftar nog på att Grekland faktiskt har gett skydd till politiska turkiska flyktingar och till kurder.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Om hur C fick sin en gång så älskade Masuma från Iran till Turkiet och ur fängelset i Istanbul, berättat i Aten 2015 för Annette.

Som 16-årig cigarettförsäljare på Platia Victoria i Aten,  fyra år senare i Stockholm  på besök
 hos mig och tre år senare nyförlovad och snart gift.
Foto författaren 2011 i Aten, 2015 i Stockholm och 2018 i Aten.

En sann berättelse om rådighet, förmåga, lite tur, ett visst självförtroende, återhållen åtrå och hur det gick sedan.

När han bad mig i telefonen att bidra med pengar så han kunde få ut henne ur ett fängelse i Istanbul hade jag aldrig hört talas om henne. Det var i maj 2015 en månad efter att jag senast hade varit i Aten och vi hade känt varandra i fyra år. I telefon och via Skype hade hon bett honom om hjälp att lämna Iran, förstod jag.

Först i juni 2015 fick jag veta att de hade varit ett förälskat par när C lämnat Iran 2010 omkring 15 år gammal. Bådas familjer tillhörde Irans diskriminerade afghanska flyktingbefolkning. Då i juni berättade han mer om henne, och vad som hänt i Turkiet. Han har många gånger visat att han är en utförlig detaljerad berättare. Kanske överdriver han lite ibland, men jag vet att han är smart, orädd, taktiskt skicklig och en bra rådgivare.

2015 i juni var han lite över 20 år och hade ganska nyligen fått grekiskt uppehållstillstånd på två år av humanitära skäl. Att det sedan skulle bli förlängt var han inte säker på och han sa att Grekland är ett svårt land där en aldrig kan vara säker. Han hade rest från Iran med kamrater som bokstavligen lett honom vid händerna under hela resan, eftersom han inte kan se. Synen hade han gradvis förlorat i 13-årsåldern, läkare tror att det beror på svår misshandel i ett fängelse där han satt en tid på grund av kloka frågor till mullorna i moskén. På grund av hans låga ålder antogs det att han inte kunde ha hittat på frågorna själv utan var ett redskap för landets fiender.

I juni 2015 var han sedan en tid kontraktsanställd som tolk hos utlänningspolisen i Aten. Han var duktig i både grekiska och engelska, det senare genom att han fått vänner bland amerikanska missionärer som drev två dagcenter för flyktingar och migranter centralt i Aten. Tack vare det kunde han och jag prata med varandra utan problem.

I juni när vi träffades i Aten berättade han utförligt om Masuma och hennes lilla dotter, som snart skulle komma till Aten. De hade varit kära i Iran men C hade rest, hon hade gift sig med en äldre man, försökt ta livet av sig, skilt sig, och sedan hade hon kontaktat C och bett honom hjälpa henne och den lilla dottern att komma ut från Iran och vidare till Grekland.

Han berättade hur han gjort. För deras resa från Iran måste han först hitta en familj som de kunde resa med.

Han började med att ringa till afghanska kamrater från uppväxten i Iran och frågat om de planerade att åka till Europa snart med sin familj. Om svaret var nej eller var ja, men inte nu, frågade han om kamraten kände någon familj som snart skulle resa. Svaren blev olika – jaa, kanske, eller nej, men att den och den kanske känner någon.

  • Jag ringde nog två tusen samtal och jag vet inte hur mycket pengar jag har lagt ner på det.

Till slut kom han i kontakt med en familj och talade med mannen.

  • Jag förklarade läget och jag sa att jag vet att du har din familj att tänka på och att det kan vara besvärligt att ha med en ung kvinna och ett litet barn, men jag ber dig att tänka noga efter innan du säger nej.

Mannen sa nej först. Men samtalet fortsatte och till slut sa han ja. Och det var inte med hjälp av pengar, sa C när jag frågade. Han fick numret till familjens researrangör (smugglare) i Iran, som sa ja och begärde 1 300 euro för Masuma och barnet. Okej, svarade C. Transaktionen gjordes enligt halalasystemet: C betalade till en afghan i Aten, som i sin tur såg till att mannen i Iran fick sina pengar. Det är så vi gör, förklarade han för mig. Till Masuma ordnade han med 200 euro för att hon skulle utrusta sig och dottern med varma kläder och mat för resan.

Från Teheran reste de först med buss till ett ställe nära gränsen. Där ringde hennes pappa och sa till smugglaren att jag dödar dig om du inte skickar tillbaka min dotter. För att smugglaren skulle låta Masuma och dottern fortsätta resan måste C betala 200 euro till. Masuma hade sagt till pappan i telefonen att det spelar ingen roll om du tvingar mig tillbaka för C kommer skicka mer pengar så att jag kan resa igen. Jag kommer fly från er och ni kan inte hindra mig. Om C hade de sagt att gifter du dig med honom vill vi inte ha med dig att göra längre.

Masumas och dotterns resa fortsatte över bergen. De vandrade i åtta timmar, berättade C. Det var snö. Dottern grät först, men sedan var hon tyst. Flickan är klok, sa han, det verkar som att hon förstod att det var något speciellt och att hon måste vara tyst. Hon sov mest och bars av sin mor, och när hon inte orkade tog andra över. Smugglarna sa att så länge vi är på iranska sidan av gränsen måste ni vara tysta, det går inte annars. Men när vi är över på turkiska sidan kan ni prata hur mycket som helst.

De reste över staden Van i östra Turkiet precis som C gjort fem år tidigare. Det är en vanlig väg.

Masuma och dottern kom fram till Istanbul.

Men i maj 2015 befann sig alltså Masuma i fängelse i Istanbul. Med falska id-papper hade hon försökt åka till Aten från Istanbuls flygplats och gripits. Just det här berättade han i telefonen när jag var i Stockholm. Det var nog inte så bra papper, kommenterade han och frågade om jag kunde låna honom 500 euro för att åka dit och ta henne ut ur fängelset. Han skulle också ta reda på hur situationen var i Turkiet och i Istanbul. Jag frågade hur han praktiskt tänkt ordna för sin vistelse där, underförstått att han är blind och så vitt jag visste utan vänner i Istanbul. Men han svarade att han hade en afghansk vän i Ankara, som skulle länka honom vidare så att han skulle bli omhändertagen och ha någonstans att bo. Jag skickade pengarna.

Men då sa han ingenting om att han hade ordnat hela resan för henne utan bara att han kände henne från Iran. Så jag trodde att det kom som en chock för honom när hon ringde från Turkiet. Senare sa han att han hade hjälpt henne som en vän och att han betraktat deras kärlek som vilande genom de många åren och inte visste om de skulle hitta tillbaka till varandra. Och kanske mest om han skulle hitta tillbaka till henne, tillade han.

Hans långa berättelse kom alltså när jag var tillbaka i Aten i juni. Då var han i sin tur tillbaka från Istanbul sedan några dagar.

Nu berättade han att han lånat pengar från många vänner för att hjälpa henne. För id-papper till Masuma i Istanbul hade han betalat 1 300 euro, pengar som nu var borta. En afghan hos de amerikanska missionärerna hade hjälpt honom. I Turkiet hade Masuma fått hjälp genom Cs grekiska skyddsängel Myrsini, som hade åkt till Istanbul (grekiska medborgare behöver inte visum för Turkiet), träffat Masuma och talat med henne genom teckenspråk. Förstod jag rätt hade Myrsini hjälpt Masuma och dottern med bostad.

Cs stora skulder för resan från Iran blev ännu större genom att Masuma kom i fängelse och han behövde resa dit. Han hade då anställning vid utlänningspolisen i Aten, som inte betalade ut lönerna regelbundet utan lite då och då. Men under veckan som han var i Istanbul betalades löner för fyra månader ut, så när C kom tillbaka hade han 4 000 euro. Men jag har så mycket skulder och jag har fortfarande skulder för nästan 3 500 euro, sa han och frågade om jag ville ha tillbaka mina 500 euro. Jag svarade att det får bli en senare fråga och nu behöver du pengarna för att få hit Masuma.

Men jag ville veta mer och undrade bland annat vad gjorde han i Istanbul.

Först behövde jag ju ett pass, berättade han. Hans afghanska pass hade förstörts när det följt med smutstvätten in tvättmaskinen. Afghanistan hade inte ambassad i Grekland vid den här tiden och han hade fått det genom landets ambassad i Sofia, Bulgarien. Ett nytt afghanskt pass var nu på gång.

Genom sitt tvååriga grekiska uppehållstillstånd fick han sent i maj ett grekiskt pass giltigt i två år. (Under dessa två år besökte bland annat mig i Stockholm, besökte Nederländerna och tog in information om landet, återvände till Grekland och reste senare tillbaka till Nederländerna och sökte asyl, vilket han fick. Han visste att hans framtid i Grekland var mycket skör och det bästa han kunde göra var att söka asyl i ett annat EU-land. Antagligen fick han uppehållstillstånd av humanitära skäl igen.)

Men åter till det grekiska passet han måste ha för att resa till Istanbul. Pass i Grekland brukade ta lång tid att få.  Han fick det efter bara 13 dagar. Inlindat i skämt hade han krävt av polisen när han ansökte att få passet fort. Att det verkligen gick fort berodde nog på att han arbetade som tolk hos utlänningspolisen och var uppskattad.

En annan gång gav han mig exempel på att utlänningspolisen hade respekt för honom. En dag hade han med sig två fotbollar till de inspärrade. Poliserna ifrågasatt att han skulle få ta in fotbollarna och när han förklarade varför det var bra var kommentaren att skulle en flykting veta bättre än polisen vad som är bra. C envisades med goda argument om att de instängda måste ha sysselsättning och att koppla av lite med fotboll var om inte annat så bra för hälsan. Han gav sig inte, talade med polischefen, och denne svarade okej. C hade också haft med sig kläder till de intagna från de amerikanska missionärerna. Senare hade han blivit hejad på och omkramad på gatan av killar som suttit där. Många är svarta människor, sa han till mig.

Innan resan till Istanbul behövde han visum och ringde Turkiets konsulat i Aten. För en kvinnlig tjänsteman berättade han hela historien om Masuma, att de väntat på varandra i fem år, att han skulle besöka Istanbul under bara en vecka, att det var bråttom och att han ville försöka få ut henne ur fängelset, och att han var anställd vid polisen i Aten. Ok, sa damen, kom hit med alla papper, men du ska veta att normalt ger vi inte visum till flyktingar så lätt. C tog sina papper och gick dit med hjälp av vännen Nasir (som strax efteråt lämnade Aten och Grekland för att vandra över gränsen till nuvarande Nordmakedonien och sedan vidare in i EU). På konsulatet togs han emot av en ny kvinna, och han berättade allt igen. Du måste fylla i alla papper och sedan får vi se, sa hon. Sedan hade han tur. Den första damen kom och bad den andra damen gå och sa att hon skulle ta hand om ärendet. Och C fick sitt visum inklistrat i passet.

Han köpte biljett, reste lördagen den 30 maj, en kompis tog honom till flygplatsen. Flygbolaget ordnade ledsagning till flygplanet och i Istanbul från flyget till ankomsthallen. Där väntade den grekiska kvinna, som Masuma bodde hos tack vare Cs grekiska vän Myrsini. Kvinnan är gift med en turkisk man och de skulle på bröllop.

  • Men hon sa, att nu har vi en gäst så jag går inte på bröllopet. Hennes man köpte mat och öl och vi åkte i stället till stranden och var där hela kvällen. Vi hade så mycket att prata om och kom inte hem förrän klockan var två.
  • Nästa dag åkte vi till fängelset. Polisen ville inte låta mig träffa Masuma, det var inte besökstid. Men den turkiske mannen sa att denne man har kommit resande mycket långt ifrån och de har inte träffats på fem år. Så vi fick träffas tjugo minuter. Masuma kastade sig i mina armar och det var ett mycket speciellt möte med så mycket känslor. Jag satt med armen om hennes rygg.

Nästa dag var C hos advokaten. Denne hade han fått tag i genom en vän till skyddsängeln Myrsini i Aten. Vännen var vid universitet och frågade en student från Turkiet till råds. Studenten hade kontaktat en advokat i Istanbul, som i sin tur hade kontaktat den advokat, som C nu besökte.

  • Jag frågade vad han hade gjort för att få ut Masuma. Då började han berätta om olika svårigheter. Men jag sa att jag vill veta ja eller nej om du har gjort det och det, och jag accepterar inga långa förklaringar, jag vill bara veta ja eller nej. Advokaten hade inte gjort någonting men han lovade att göra det nu.

C gick till fängelset igen men fick inte träffa Masuma. Den här gången hade han inte den turkiske mannen med sig utan en afghansk bekant. Vet du, Annette, avbröt han sin berättelse, att turkar talar inte engelska! Kvällen tillbringade han hemma hos den afghanske nye vännen, som bodde ungefär som han själv, det vill säga många tillsammans i en lägenhet. Den ene efter den andre kom och ville veta hur det är i Grekland.

  • Det är så många afghaner i Turkiet, och nu vet jag var i Istanbul det bor många afghaner och var de träffas.

På onsdagen ringde Masuma och sa att hon skulle släppas. Han åkte till fängelset och utanför väntade många afghaner på att anhöriga skulle bli fria. Han och kamraten gick till ett tehus mitt emot fängelseporten.

  • Och jag tror jag drack fyrtio koppar te. Jag kunde inte lugna ner mig. Min kompis sa ”drick inte så mycket te, det är inte bra”. Så kom några kvinnor ut och vi gick fram och jag frågade ”vet ni vem Masuma är, vet ni om hon kommer släppas?”. ”Ja, ja”, lugnade de, ”hon väntar i kön, hon kommer släppas”. Klockan gick. Vi var där vid nio och vid halv ett kom hon ut genom porten. Hon kastade sig i mina armar och vi kysste varandra överallt i ansiktet och höll om varandra, och jag höll hennes huvud mot mitt bröst och hon höll mitt huvud mot sitt bröst, och afghaner runtom oss sa usch vad ni håller på. Sedan var vi tillsammans hela tiden tills jag åkte tillbaka till Aten på fredagskvällen. Då grät Masuma och jag försökte lugna henne och sa var bara lugn, det blir bra, gråt inte.
  • Vad vi gjorde i Istanbul? Jag tog henne ut, jag visade henne det berömda Taksimtorget och andra saker i Istanbul (liksom han tillsammans med en seende afghansk kamrat visade mig runt i Utrecht när jag hälsade på honom 2018). På nätterna låg vi bredvid varandra i samma säng och vi kramade varandra och kysste varandra och smakade på varandras läppar. Det var två mycket romantiska dygn som vi upplevde. Nej, vi hade inget sexuellt, jag hade inte ens en tanke på det, det fanns inte i mitt huvud, det vill jag inte än.
  • Hon ville berätta om sin man som hon skilde sig från och hur det var, men jag sa att det tar vi senare, inte nu. Innan skilsmässan försökte hon ta livet av sig med gift och kom till sjukhus.
  • Men det finns en sorglig sak i dessa två dygn. Vi ringde min lillasyster och hon var konstig på rösten så jag bad att få tala med min mamma. Hon sa att tala inte med din syster för vi har precis fått veta att hennes man är död, han har gått vidare.
  • Min lilla syster är alldeles förtvivlad nu. Hon äter ingenting och säger att vem ska försörja oss när vår pappa är gammal och din yngre bror är försvunnen. (Ett trauma för C innan han flera år senare fick veta att brodern tagit livet av sig. Familjen ville inte berätta det för honom utan sa i stället att han försvunnit.) Jag har försökt lugna henne och jag har sagt att oroa dig inte, det blir bra, jag ska hjälpa er. Men hon äter fortfarande inte.
  • Nu måste jag ordna med att få hit Masuma och hennes lilla dotter. Hon vill inte pröva med flyget utan vill hellre komma med båt. Men jag är så orolig att det ska hända henne något. Det händer så mycket och har varit så många olyckor.

Vill du gifta sig med Masuma, undrade jag.

  • Ja, men jag vill inte sätta tryck på henne, hon kanske inte vill. Jag vill att hon ska känna sig fri. Vill hon fortsätta från Grekland till ett annat land ska hon göra det.

Han räknade med att Masuma och dottern skulle komma med båt till Lesvos i slutet av veckan. De skulle resa med en kompis till honom. Han hade väntat in Masuma när C hade bett honom. De skulle stanna en vecka i campen (flyktinglägret) och sedan komma till Aten. (Obs att detta var före EU-Turkiet-överenskommelsen i mars 2016 och flyktingar kunde resa vidare till fastlandet från öarna i Egeiska havet.) C hade betalat 2 400 euro för alla tre. En del av pengarna skulle kamraten ge tillbaka. C hade nu ordnat allt i Aten.

Så sa han att han undrar hur Masuma kommer uppfatta Grekland och om hon kommer vilja stanna här.

  • I telefonen har hon sagt att ingenting och ingen människa kommer ta ifrån henne hennes kärlek till mig, och jag sa samma till henne.
  • Masumas dotter är 1 ½ år och gillade inte mig först och hon slog på mig när vi kramades. Efter en dag blev det bättre och då kunde hon kasta sig i min famn, och sedan drog hon sig snabbt undan. När Masuma och jag sov tillsammans och höll om varandra tätt, tätt, kom hon på morgonen och la sig emellan. Då kramade vi om varandra med henne mellan oss.

Konstigt nog var han inte så orolig för hur det ska bli med pengar och han var säker på att kunna betala av skulderna med lönen från polisen. Ändå hade han lånat mer pengar för att få dem till Grekland. Smugglaren hade accepterat att han betalat 800 euro nu och resten i delbetalningar.

  • Jag har lovat att du kommer få dina pengar och han litar på mig.

C använder inte ordet smugglare och utan säger i stället alltid det mer respektfulla ”vägvisare”, på engelska ”guider”.

Han ville nu också berätta vidare om Masumas och dotterns resa innan de kom fram till Istanbul. Men han hann bara börja – mer blev det aldrig. Resan var dramatisk. När gruppen kommit in i Turkiet och gick på en smal väg försvann de tre vägvisarna och lämnade cirka fyrtio personer. De diskuterade vad de skulle göra. Gå tillbaka kunde de inte, iranska polisen skulle skjuta när de kom över gränsen. De beslöt fortsätta vägen fram, och kom till en by. Där frågade de om någon talade arabiska, som en i gruppen gjorde. Till slut kom en kurdisk bybo, som kunde arabiska. De sa att de ville till en stor stad, och mannen svarade att han skulle ringa efter en buss. Men det var till polisen han ringde och bussen som kördes fram var en polisbuss. Men polisen var en snäll och förstående polis …..    Sedan blev inget mer berättat om detta.

Polisens anställningskontrakt med tolkar, psykologer och socialarbetare löpte fram till sista juni. Jag vill minnas att det inte förnyades och att C sedan arbetade av och till för de amerikanska missionärerna och inom den afghanska diasporan. Han följde med till sjukhus och tolkade, och fick lite pengar för det.

Hur gick det med Masuma och dottern? De kom välbehållna till Aten kort efter att jag hade åkt hem till Stockholm igen. Jag träffade dem aldrig. C ordnade ett rum åt dem i en större lägenhet, det vill säga så som afghaner i Aten bodde vid den här tiden, och där alla delade på köket och badrummet. Men Masuma ville inte stanna i Grekland och de fann båda två att de inte skulle dela livet med varandra och hade för olika åsikter i mångt och mycket. Hon och dottern fortsatte till Tyskland och C förlorade kontakten med dem. Idag är han lyckligt gift, familjen bor i Nederländerna och de har tre barn. Ungefär som med Masuma och dottern  hjälpte C sin fru att komma till Grekland. Hon klarade sig från fängelse i Istanbul och följde Cs råd om hur hon skulle resa. Även denna gång fick jag äran att bidra ekonomiskt till resan.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

EUs medlemsstater bör ABSOLUT INTE skicka tillbaka flyktingar till Grekland. Färsk rapport från RSA berättar igen varför

Det är elva år sedan jag tillbringade hösten i Aten och följde människor på flykt. Många var 
från Afghanistan, många hade levt i Iran på flykt från Afghanistan men ständigt i fara att 
deporteras tillbaka. I Grekland levde de under ungefär lika osäkra förhållanden men med hoppet att det skulle bli bättre. Vilket det så småningom – det vill säga efter flera, flera år – till slut blev för dem jag lärde känna. Och det var ganska många. En dag i december 2011 gick jag runt i en stor park i Aten med Azim, som berättade. 
En period sov han i ett litet förrådshus och han klev in genom ett fönster. 
En annan period sov han under ett träd. Jag brukade sova vid den här stenen, sa han och 
pekade. Av säkerhetsskäl sov han aldrig ensam utan alltid tillsammans med andra. 
Det fanns greker som hade som nöje att misshandla hemlösa flyktingar, en del fanns inom
 polisen. När det regnade tog de skydd under taket på byggnaden vid trappan. 
Det fanns vid den här tiden massor av ställen i Aten där människor sov på nätterna, och många berättade och pekade ut. Och så verkar det vara igen nu. Azim lever sedan länge i Rom och är gift med en italienska. Foto författaren.

EUs medlemsstater bör ABSOLUT INTE skicka tillbaka flyktingar till Grekland oavsett om de har fått uppehållstillstånd eller avslag där eller om deras asylansökan fortfarande är i process. Detta med hänvisning till artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna. Ta del av rapporten från RSA och Pro Asyl.

95% av alla som får uppehållstillstånd bedöms resa vidare till andra EU-länder. Oftast till Tyskland, som nu vill skicka dem tillbaka till Grekland.

Den som har uppehållstillstånd i EU har rätt att åka till andra EU-länder och stanna tre månader på samma villkor som EU-medborgare. Skyddsbehövande med uppehållstillstånd i Grekland har kunnat resa vidare, de flesta till Tyskland, och sökt asyl på nytt och hänvisat till att de inte kan leva i Grekland. Grekiska staten sägs utfärda resedokument med en effektivitet som annars saknas i grekisk byråkrati.

Enligt Infomigrants.net sökte nästan 10 000 som fått uppehållstillstånd i Grekland asyl i Tyskland 2021, tolv gånger fler än 2020 och tio gånger fler än 2019. De kom med flyg och sina resedokument. En och annan har sökt asyl i Sverige, i Nederländerna och andra EU-stater där domstolarna verkar vara iskalla inför skälen till att de inte kan leva i Grekland.

Det är rimligt att se uppehållstillstånden, de snabbt utfärdade resedokumenten och att de kastats ut från boende och dagersättning en månad efter att de har fått uppehållstillståndet som taktik från regeringen för att bli av med oönskade människor. Det menar nu också tyska parlamentariker.

Flera tyska domstolar har gett tillstånd att söka asyl i Tyskland och menat att Grekland utsätter dem för inhuman och förnedrande behandling – med hänvisning till bl. a. artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna. Tyska migrationsverket BAMF har sedan lagt ärenden på is. 41 000 ärenden väntar.

Tyskland och andra EU-länder har också gett avslag och skickat tillbaka. Refugee Support Aegean och Pro Asyl kom nyligen med en gedigen rapport om hur de tillbakaskickade drabbas genom att få vänta i månader eller över ett år på att få sina uppehållstillstånd uppdaterade och förlängda – detta är förutsättningen för att få alla andra tillstånd och ens kunna hyra en bostad eller få socialtjänstbidrag. De hamnar i ett horribelt utanförskap som är vad artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna handlar om.

Det stora antalet uppges ha bidragit till att Tyskland har haft fler asylansökningar de senaste åren trots att antalet asylsökande i flera andra EU-länder har minskat. Tyska parlamentariker har anklagat Grekland för taktik med sina uppehållstillstånd och brist på integrationsstöd för att få dem att lämna Grekland, och Tysklands inrikesminister har sagt att detta måste ändras och att asyl ansökningarna måste behandlas. Inrikesministern och grekiske asyl- och migrationsministern ska också ha haft ett samtal om att Grekland måste ta tillbaka dessa 41 000 och behandla dem värdigt. Tyskland har lovat ett stödpaket för integrering av flyktingarna. Om tyska asyldomstolar kommer tro på detta återstår att se. I Grekland ändras inte saker och ting så snabbt och nu ligger all fokus på hjälp och stöd till ukrainarna. (Se Infomigrants.net i mars 2022, som hänvisar till Der Spiegel.)

Läs rapporten från RSA och Pro Asyl. Den gör en förtvivlad och förbannad.

REFERENS

Refugee Support Aegean, Stiftung Pro Asyl, March 2022: Beneficiaries of International protection i Greece. Access to documents and socio-economic rights. www.rsaegean.org

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

En kanske behövlig kort bakgrund till dagens Grekland och människor på flykt

Aten 2014. Avskedsfest med vännerna innan Tant och Farbror med sina två döttrar 
åker till Tyskland legalt efter ett par års väntan. Männen äter för sig, kvinnorna för sig denna dag. Men bland männen finns också de som bor i detta stora rum.
Under åren i Aten har familjen blivit nära vänner till min vän C. 
De bor i samma lägenhet i stadsdelen Patissia, en stor lägenhet där varje rum hyrs av en 
familj eller ett par vänner. I lägenhetens vardagsrum, där kalaset äger rum, 
bor normalt ett gäng män och killar som inte har familj här. 
Familjen på fyra personer bor i ett rum, och det är där och i köket 
som maten tillagas och portioneras ut i dag. C och hans kompis har ett annat rum. 
Andra personer har ett tredje och ett fjärde rum. Kök och badrum med toalett används 
av alla. Alla som bor här kommer från Afghanistan men de flesta har levt länge i Iran
 på mycket osäkra villkor och ständiga hot om deportation till Afghanistan. 
Det här sättet att bo var
 mycket vanligt bland människor på flykt för fem-sex-sju år sedan och verkar vara det nu
 också. Tant och Farbror-familjen har i dag uppehållstillstånd i Tyskland och döttrarna är 
välintegrerade och arbetar. C och hans kamrat lever i Nederländerna, där C, som är blind,  snabbt fick uppehållstillstånd. Han är i dag gift och har flera barn. Hans kompis har däremot haft svårare, men han är kvar i Nederländerna. Foto författaren. 

Den stora strömmen flyktingar som kom 2015 togs generöst om hand av det grekiska civilsamhället när de kom till öarna i Egeiska havet och reste vidare till fastlandet och sedan till andra EU-länder.

Men med EU-Turkiet-överenskommelsen i mars 2016 fastnade flyktingarna på öarna och i Grekland. De kom att hänvisas till läger, som snart blev överbefolkade humanitära katastrofer. EU pumpade in mycket pengar. Bland öbefolkningen mådde många dåligt av att deras vackra öar förknippades med lidande flyktingar i stället för sol, bad, vacker natur och turism. Om civilsamhällets stöd till människor på flykt handlar min bok Röster från Aten och Samos, 2017.

Flyktingarna borde solidariskt ha omlokaliserats till andra EU-länder, men det var EU-staterna mindre pigga på.  Bristen på det stödet från andra EU-länder är ett av skälen till hårdheten hos den nuvarande regeringen som hör hemma i extremhögern. I grunden hos många greker finns sedan länge utbredd rasism och xenofobi parallellt med gästfrihet mot främlingar – men hos många kanske beroende på varifrån gästerna/främlingarna kommer. Ny Demokratis vokabulär och åsikter när det gäller människor på flykt påminner för övrigt om Sverigedemokraternas.

Att Grekland med ukrainarna återigen välkomnar människor på flykt är som det bör vara. Ukraina ligger nära och konsekvenserna av de ryska krigshandlingarna är påtagliga. Det är krig i Ukraina. Men kriget och flykten var lika påtagligt i Syrien, som också ligger nära Grekland men på andra sidan Medelhavet. Flyktingar från Syrien fick ganska mycket förståelse från vanliga greker till en början, men Greklands rutiner för flyktingmottagande var outvecklat och ganska så brutalt. Nu är det inte outvecklat men fortfarande brutalt. Så det går inte att bortse från att ukrainarna är hjälpta av att vara européer, kristna och vita i hyn. Att Ukraina är nästan ett grannland bidrar. Men Syrien ligger också nära på andra sidan Medelhavet. Afghanistan och Iran har däremot oturen att ligga längre bort. Härifrån tvingas ändå många fly. Å andra sidan kanske välkomnandet av ukrainarna avtar så småningom, och det gör det kanske också i Sverige.  Det vore mycket illa i så fall. I stället borde naturligtvis flyktingar oavsett varifrån de kommer välkomnas.

Den som flyr har rättigheter

Den som flyr har rätt att bli tryggt mottagen, kunna söka skydd och få en rättssäker asylprocess. Det finns inskrivet i internationella konventioner, i europeisk lag och i EU-staternas nationella lagstiftning. Rätten att söka asyl och att få en rättssäker asylprocess gäller alla människor. Däremot är det inte säkert att en i slutändan bedöms behöva skydd. Tyvärr är det si och så med rättssäkerhet i asylprocesserna, också i Sverige enligt en rad jurister och undersökningar.

Det är en enorm skillnad på hur ukrainare, de har rest in via Bulgarien, och flyktingar, som har kommit via Turkiet, har bemötts och bemöts. Gång på gång talar grekiska frivilligorganisationer nu om hyckleri även om det är bra och riktigt att hjälpa och stödja flyktingar från Ukraina. Men alla flyktingar bör få det stöd som ukrainarna får.

Grekiska staten har sedan Ny Demokrati kom till makten systematiskt fortsatt att radera ut de förbättringar i asylrätten som började göras för sju-åtta-nio år sedan med stöd av EU och UNHCR. EU-Turkiet-överenskommelsen kan dock inte ND anklagas för men de har utvidgat omfattningen genom att använda Turkiet som ”säkert 3e land” för så många fler.

Den 18 mars markerade 8 frivilligorganisationer att det nu är 6 år sedan EU-Turkiet-överenskommelsen kom till. Den gav förutsättningarna för att undergräva flyktingars rättigheter. I stället för att kunna resa vidare till fastlandet fastnade de på fem grekiska öar i Egeiska havet och hänvisades snart till överbefolkade humanitärt vidriga lägerförhållanden. I ungefär samma veva började också Schengenländerna stänga sina inre gränser, och Sverige var först eller bland de första.

Överenskommelsen gällde först framför allt syrier men grekiska regeringen beslutar nu enligt Turkiet som säkert 3:e land för flyktingar från Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh, det vill säga majoriteten av alla asylsökande i Grekland. Till det kommer lagändringar som gör livet i Grekland väldigt svårt för människor på flykt. Allt färre väljer att resa på havet till Grekland, i stället är Italien mål nu för många som försöker lämna Turkiet.

När jag började följa människor på flykt 2011 i Aten var många utan stöd och hemlösa. Så är det nu också. Många är papperslösa och i limbo för att de inte får söka asyl i Grekland, kan inte skickas till Turkiet, eller har kunnat söka men fått avslag på sina ansökningar och kan inte skickas tillbaka, har fått avslag i första instans men har inte pengar att överklaga. Andra har fått uppehållstillstånd och kastats ut från boenden, eller de har sökt asyl en andra gång i ett annat EU-land med förklaring att de inte kan överleva i Grekland men har trots det deporterats tillbaka till Grekland. Väl i Grekland tvingas de vänta i månader, ja ibland ett år, för att få sina utgångna uppehållstillstånd förnyade, vilket är förutsättningen för att de ska kunna få alla andra dokument som krävs för ett liv i Grekland – skattenummer, tillstånd att arbeta, tillstånd att hyra bostad och så vidare. Polisen gör razzior i centrala stadsdelar där flyktingar brukar samlas, och de som saknar giltiga dokument ges böter eller förs till förvar utanför staden. En del släpps. Det är godtyckligt. Så här var det också under mina första år i Aten.

Då fanns det gott om lägenheter att hyra i Atens enklare stadsdel Patissia norr om Omoniaplatsen. Den ekonomiska krisen gjorde det billigt att hyra och billigt att köpa en lägenhet. Här levde tusentals flyktingar och migranter, ofta afghaner, i överbefolkade lägenheter. Det var ekonomisk kris och hyrorna var ganska låga. En eller två familjer delade på ett rum beroende på familjernas och rummets storlek, och i större vardagsrum bodde ofta fem-åtta-tio ensamkommande män. Alla delade på toalett och badrum och i köket spis, diskho och kylskåp. I köket fanns också ofta flera små gasolbrännare. Många hade sina egna vattenkokare i rummet och det dracks mycket te. En del barnfamiljer eller funktionsnedsatta fick ibland enklare hotellrum, som betalades av grekiska migrationsmyndigheter med pengar från EU. Jag beskrev det här i boken Springa på vatten (2014).

Rapporten Masafarhána: Inside the invisible refugee houses in Athens bekräftar och beskriver att återigen finns dessa överbefolkade lägenheter (gjord av organisationen We are Solomon, https://wearesolomon.com). Kanske har de funnits hela tiden, men priser och hyror har gått upp. Masafarhána kommer från darins ord masafar=resenär och hana=hem, på dari används ordet för resandehem. Sådana resandehem och tillfälliga boenden finns i Aten för afghaner, för syrier, för människor från Elftenbenskusten med mera, och de är helt informella, enligt rapporten.

Jag antar att många som bor här lever i limbo och ska skickas tillbaka till Turkiet, som inte tar emot dem, eller de ska till hemlandet. De får ihop till hyra och mat genom tillfälliga påhugg, åka iväg periodvis och plocka apelsiner och oliver, genom att samla kartong och metall och genom stöd från familj och släktingar i hemlandet och i andra EU-länder. Ungefär som deras föregångare gjorde åren kring 2013-13-14. Men att arbeta i jordbruket blir omöjligt för många när myndigheterna inte klarar av att förnya deras uppehållstillstånd, som är grunden för att få skattenummer och en rad dokument.

REFERENSER

Rosengren, Annette, 2014: Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Rosengren, Annette, 2017: Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

We are Solomon, March 2022:  Masafarhána: Inside the invisible refugee houses in Athens. https://wearesolomon.com

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar