Ingen människa är illegal. Om ”Illegala gränspassager” och olagliga pushbacks i Grekland

Aten oktober 2015. De har klarat sig över det svarta havet i små båtar från Turkiet till någon av de grekiska öarna i Egeiska havet, fått lämna ön efter en vecka, kunnat fortsätta till Aten, och nu sitter på en nattbuss upp till Idomeni för korsa gränsen till Fyrom (Nordmakedonien) och resa vidare upp över västra Balkan och vidare till kanske Tyskland. De är inne i EU nu, det värsta är över, de är glada. Chaman och Taher på väg mot Omoniaplatsen i Aten en måndagskväll i oktober 2015. Chaman kan inte se, Taher kan inte gå, men de kan det här tillsammans. Foto författaren.

Ordet ”illegal” finns återigen i den grekiska retoriken, och i den europeiska. När regeringen förnekar de många vittnesmålen om att grekisk kustbevakning tvingar människor, som vill söka asyl, tillbaka in på turkiskt vatten, talar den om ”illegala migranter”. I internationell rätt är det förbjudet att ”pusha” människor som vill söka asyl tillbaka över gränsen – rätten att söka asyl är fundamental. Däremot inte att få asyl, det ska undersökas.

Grekiska ministrar upprepar envist att talet om pushbacks handlar om falska påhopp (trots en del filmade bevis). Samtidigt säger den att grekisk gränsbevakning gör sitt yttersta i att försvara landets gränser mot illegala gränspassager. Internationella människorättsorganisationer kräver om och om igen att regeringen ska utreda, och regeringen förnekar. Vittnesmål om pushbacks vid Evrosgränsen fanns redan för några år sedan och Unhcr bad att Syriza-regeringen skulle undersöka saken. Regeringen förnekade kännedom om detta.

De senaste åren har pushbacks blivit allt vanligare i vattnen runt öarna i Egeiska havet, inte bara främst vid Evrosgränsen i norr. Videos har publicerats där man ser båtar från grekisk kustbevakning vara i full färd med att tvinga gummibåtar med flyktingar ändra kurs.

EU-kommissionen har varit passiv i detta tills det i slutet av oktober 2020 kom uppgifter om att EU:s gränsbevakningsorganisation Frontex är inblandad i pushbacks i samarbete med grekisk kustbevakning. EU-kommissionären Ylva Johansson reagerade och krävde att Frontexchefen undersöker saken. Chefen – det vill säga Frontex verkställande direktör – förnekar kännedom om att något sådant skulle äga rum. Ylva Johansson intervjuades i tyska media och sa att vi kan inte acceptera om Frontex deltar i pushbacks, det handlar om att försvara fundamentala rättigheter.

Men det är märkligt att kommissionären reagerar först när Frontex är inblandad och inte har reagerat när en medlemsstat står för olagligheterna.

Frontex har gjorts till en allt viktigare faktor i hur unionen bemöter flyktingar och migranter. Budgeten har fyrdubblats sedan 2015, från 140 millioner euro 2015 till 460 millioner euro 2020. Frontex har också kritiserats för att ha köpt drönarutrustning för 100 millioner euro. Drönarna ska användas över Medelhavet, där EU-kommissionen har sagt att EU ska vara närvarande och hindra flyktingar och migranter att drunkna. Hur kommer drönarna användas? Ska de vägleda räddningsbåtar på plats, eller ska de användas för att hjälpa libyska kustbevakningen att stoppa migrantbåtar innan de kommer utanför libyskt vatten?

Efter att Ylva Johansson framträdde i en tysk tevekanal och twittrade den 26 oktober om Frontex´ pushbacks följde många twitterkommentarer. De flesta handlar om att Grekland försvar sitt land, att om Frontex hjälper till är det bra och att passera gränser är illegalt. Kommentarerna är ett mått på stämningar i framför allt Grekland.

”Vi accepterar inte illegala pushforwards, vi försvarar vårt land.” ”Om Frontex genomför pushbacks tackar vi dem av hela vårt hjärta. Varje illegal immigrant som indras från att komma in i Europa är bra. Alla är kriminella och de vet alla att de kommer hit för att våldföra sig på lagar. De vet också att EU ger dem allting gratis.” ”Jag blir mycket skeptisk när några försarar illegal migration. Är en massa pengar bakom.” ”Kära Ylva Johansson, vi ska inte som Soros, Merkel och Muslimska brödraskapet acceptera människosmuggling.” ”Pushbacks är enda lösningen.” ”Du förstör aktivt Europas framtid.” ”Gör vad du vill i ditt land. Men när det gäller vårt land och människor som inte är flyktingar utan illegala immigranter, låt då Frontex göra sitt jobb.”

”Är du alls medveten om att NGO:s samarbetar med turkiska staten, är du medveten om undersökningen om kriminalitet hos NGO:s? Eller bryr du dig inte så länge du lever bekvämt i den politiskt korrekta kokong.” ”Ni som har förstört vår säkerhet, vår frihet, våra liv, väg egendom, våra kristna kyrkor … ni ska i fängelse för misshushållning.” ”Du är ansvarig för islamiseringen av Europa. Grekland är för grekerna. Grekland skyddar sina gränser definierat i konstitutionen.” ”Har du fullständigt förlorat förståndet? Illegal migration är inte en mänsklig rättighet. Du måste förstå det. Frontex ihop med grekiska kustbevakningen gör ett fenomenalt arbete och skyddar Europa.” ”Du har placerat tredje världens kriminella i Grekland och Europa och de har döpts till stackars flyktingar. På grund av dig har vi levt under en regim av terrorism de senaste fem åren.”

”Låt Frontex göra sitt jobb och börja undersöka NGO:s. Du är ansvarig för människosmuggling.” ”Massimmigration från ett säkert land ingår inte i grundläggande mänskliga rättigheter. Vi är så trötta på din kriminella politik som kostar livet för tusentals europeiska män, kvinnor och barn.” ”Vi talar om illegal immigration. När tänker du stödja EU-medborgares mänskliga rättigheter. Vi har blivit främlingar i våra egna länder sedan vi överflödats av illegala migranter som hotar EU:s demografi.” ”Om du hindrar pushbacks bäddar du för framtida terroristattacker.”

Men här finns också några stöd till kommissionären, och detta: ”Så pushbacks är illegalt, men att stänga in tusentals människor på en ö är inte det?”

Frågan om Frontex och pushbacks har diskuterats i EU-parlamentet också, och fördömts. Frontex förnekar och kommissionären vill ha bättre underlag för att bli försäkrad om att EU-myndigheten inte är inblandad. Det skulle inte förvåna mig om Frontex-chefen får gå och sedan blir det inte mycket mer.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Få uppehållstillstånd i Grekland innebär vräkning och hemlöshet

Aten, februari 2011, Platia Viktoria, Viktoriatorget, redan då samlingsställe och informell informationscentral för flyktingarna från Afghanistan. En familj i en källarlägenhet på Acharnongatan innan familjen så småningom kom till Sverige, 2013. Khålas och Kåkas familjs rum i en lägenhet i Patissia i Aten, Chamans och Asefs nära vänner. På bilden Asef och Khålas och Kåkas ena dotter. Familjen fick senare uppehållstillstånd i Tyskland, 2013. Chaman och Asef lever i Nederländerna. Foto författaren.

Grekland har inte haft mycket till integrationsprogram för flyktingar som fått uppehållstillstånd även om Syriza regeringen hade långt framskridna planer på det. Det finns städer och orter i Grekland där flyktingar har mottagits väl och har integrerats med arbete och bostad.  Men ofta har det varit tvärtom. Många har fått bo kvar i sina asylboenden och haft kvar asylbidraget.  Tills nu under 2020. Det finns till exempel ingen statlig språkundervisning. Men värre är byråkratins rundgång där de inte får nödvändiga dokument för att de saknar andra dokument, som de inte får för att de inte har de första dokumenten. Ungefär så.

Vårvintern 2019 förvarnade Syrizaregeringen plötsligt om vräkningar från asylboenden för dem som fortfarande bodde kvar sex månader efter att de hade fått uppehållstillstånd. Våren 2020 gjorde högerregeringen vräkningar till en omfattande brutal verklighet redan en månad efter uppehållstillståndet, möjlig att göra genom tillägg i nya asyllagen. Plötsligt fanns det tusentals hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd. De flesta syntes i Aten. Många samlades på Viktoria-torget, Platia Viktoria, där de levde sina liv dag och natt.

Utan bostad inget skattenummer, utan skattenummer varken arbete eller socialstöd

Enligt grekisk lag har flyktingar med uppehållstillstånd samma rättigheter till socialt stöd och hjälp som grekiska medborgare. Men man kan varken arbeta eller få socialt stöd om man inte har ett skattenummer, och man kan inte få ett skattenummer om man inte har en bostad och en bostadsadress. Flera andra former av socialt stöd förutsätter att man har bott i Grekland minst fem år. Och så vidare.

Bekostat av EU startade IOM/UNHCR ett mindre integrationsprogram, Helios, 2019. Helios skulle stå för hyra och garant för hyreskontraktet, om flyktingarna med uppehållstillstånd hyrde bostad och därmed hade en bostadsadress. Helios skulle hjälpa till med skattenummer, vägleda till arbete med mera. Programmet startade i liten skala med plats för under tusen personer. Det hade inte resurser att möta vågen av hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd som plötsligt fanns i början av juni 2020. Totalt fick ungefär 35 000 flyktingar uppehållstillstånd 2020.

Åren kring 2011 – 2015 i Aten var den vanliga bostaden för människor på flykt en överbefolkad lägenhet, om möjligt med en familj per rum, ibland flera familjer i samma rum. Någon som hade turen att vara i besittning av det rätta dokumentet för att kunna hyra en lägenhet stod för hyreskontraktet. Många lägenheter var i källarplanet, vanligt i Grekland för de lägenheterna är billigare. De väntade alla på möjligheter att komma vidare till andra EU-länder och asylprocedurerna tog flera år. Den grekiska ekonomin var i kris, arbetslösheten var hög och det fanns lägenheter att hyra. De flesta bodde i stadsdelen Patissia norr om Omoniaplatsen, en del av Aten som högernationalister säger i dag har blivit ett getto och att grekerna måste ta tillbaka sin stad. (Det var här jag bodde 2011 och sedan alltid har bott och känt mig hemma i.) I dag vill många inte hyra ut till flyktingar och migranter, eller uppmanas av grannar att inte hyra ut till flyktingar. Det är möjligt att slitaget har varit stort, dessutom har grekernas ekonomi blivit lite bättre. Men de som har hyrt ut har sannerligen fått betalt. Med undantag för en del ockuperade ödebyggnader, som sägs vara tömda på sina ockupanter nu.

Nu är det så att en månad efter uppehållstillstånd måste den som fått uppehållstillstånd klara sig själv, har migrationsministern meddelat om och om igen sedan i våras 2020, ”inte heller greker kan räkna med gratis bostad och pension när de är i arbetsför ålder”.

Heliosprogrammet utökades så småningom med mer pengar från EU. Under senhösten var nästan 23 000 anslutna. Med Helios finns en garant bakom hyresgästen och att med en adress kan personen/familjen få skattenummer och sedan hitta arbete och få tillgång till hyresbidrag och vid behov socialt försörjningsstöd. Helios ska visa hur man gör och bygga broar. Det är tanken.

Senhösten 2020 fanns fortfarande hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd som inte har fått plats i programmet. IOM, staden och migrationsdepartementat enades kring ett projekt med hotellrumsboende i två månader innan de kommer in i projektet. Plats för hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd uppläts bland annat i Elaionas i utkanten av Aten. Elaionas var från början ett mönsterläger för asylsökande, ett trevligt flyktingläger med rader av små containerhus, och på inte så långt bussavstånd från Aten. Jag var här flera gånger 2016 och -17 och tog bussen från en gata nära Omonia. För hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd sattes det upp småtält sommaren 2020 i Elaionas. Under hösten skaffade staden in mera mark för att ordna mer boende. Till Malakasa, som ligger lite längre bort, placerades också flyktingar med uppehållstillstånd. Att bo i tält vägg i vägg med många andra i sina tält, inne i ett stort magasin, blev räddningen från hemlöshet för många. Media rapporterade att de var glada åt att i alla fall inte vara hemlösa på gatorna längre.

Många barnfamiljer har sovit på Viktoriatorget i Aten och här fanns gravida, familjer med små babysar, och funktionsnedsatta i rullstol. Infomigrant.se och Refugee Support Aegean visade bilder på sina webbsidor. Andra platser förutom Platia Victoria var torget framför den stora kyrkan Agio Panteleimonas på Acharnongatan några stenkast bort. Det här är platser i Aten, i stadsdelen Patissia, som framför allt flyktingar från Afghanistan har haft som samlingsplatser sedan åren kring 2008-9.

De kom nu våren 2020 direkt från öarnas läger ofta utan att veta vad som väntade dem, och de kom från lägenheter i Aten och på andra håll. Eller från hotellboenden. Lägenheter och hotellboenden har de haft genom EU-finansierade program. Grekiska Unhcr startade Estia-boenden 2016, som var hyrda lägenheter för familjer, från början familjer som väntade på att få åka vidare till ett annat EU-land genom familjeåterförening eller genom medlemsstaternas beslut om omflyttning av asylsökande. Estia har fungerat bra för tiotusentals asylsökande i Aten och på många andra håll i Grekland.

Men nu har projektet tagits över migrationsministeriet och i Estiaboende ska bara asylsökande bo. För en svensk låter det kanske inte konstigt om allt ska ligga under Migrationsverket. Men i Grekland är mycket i privata händer – mycket av sjukvården till exempel, Estia har dessutom legat under Unhcr, som i sin tur har samarbetat med en rad erfarna frivilligorganisationer, som bidragit med stöd och hjälp. Nu köper regeringen tjänster i stället från ofta helt nya organisationer och ersättningen har sänkts. Kontraktskrivandet med en av organisationerna har väckt uppmärksamhet. Organisationen är ny, saknar erfarenhet av att arbeta med flyktingar och ledaren är en känd fascist.

Vilka organisationer går in och arbetar med regeringen, frågade jag min vän Atenadvokaten S. Ingen aning, svarade han, de har aldrig synts i flyktingsammanhang tidigare.

Estia kallas nu Estia II och platserna har minskat med 2021. En förklaring är säkert att antalet inskrivna asylsökande har minskat och antalet nyanlända under 2020 har minskat med 80 %. Efter årsskiftet finns inte längre avtal med hotell, som har funnits som bostäder enligt ett annat projekt,  och även ett hotellrum är bättre än ett tält. På Lesvos, Samos och de andra öarna upphör Estia helt. Samtidigt finns tusentals nya med uppehållstillstånd, som kanske vräks på nytt.

En tid utfärdade grekiska myndigheter resehandlingar på löpande band till flyktingar med uppehållstillstånd så att de skulle kunna lämna Grekland för ett annat EU-land. Som i sin tur kanske skickar dem tillbaka till Grekland efter tre månader, eller människorna håller sig dolda i den egna diasporan i något valt EU-land.

De byråkratiska problemen i Grekland ska Heliosprogrammet försöka lösa. Men hur blir det med arbete när Coronapandemin har sänkt den grekiska ekonomin igen och många enklare jobb har försvunnit? Från öarna kommer nya flyktingar med uppehållstillstånd. En del kommer antagligen hitta arbete på landsbygden inom jordbruket, precis som en del asylsökande gjorde för tio år sedan, och som många albaner gjorde när de migrerade till Grekland på 90-talet. Hantverkare lär kanske också hitta arbete. Över huvud taget de som kan arbeta inom områden som grekerna inte vill ha längre. Men alla passar inte för jordbruksarbete, som ofta är tungt, eller de har inte en användbar utbildning. Och de måste lära sig språket.

Jag tänker på vännen Hussein, visserligen en ganska gammal man när han kom som flykting till Aten för tjugo år sedan. Hur han hankade sig fram mellan olika jobb, och hur en del höll på att ta knäcken på honom för han hade aldrig varit grovarbetare eller landsortsbo.

Hur det blir framöver återstår att se. Grekiska regeringen bedriver en hård signalpolitik i syfte att avskräcka människor på flykt att söka sig till EU via Grekland.

Den nytillsatte vice asyl- och migrationsministern Sofia Vuoltepsi ska ha huvudansvaret för integrationen. Hon har talat i media om att kvinnorna som har fått uppehållstillstånd måste lära sig grekiska och ska utbildas i hantverk. Men hon har inte sagt att de behöver bostäder och i flera fall sjukvård.

En flykting som har fått internationellt skydd har rätt att få hjälp till sin integrering.

Familjeåterförening är dessutom ett stort problem i Grekland. 2019 lämnades 266 ansökningar in till Asyl Service om att få tillstånd för resten av familjen att resa in lagligt till Grekland så att familjen kunde förenas. 22 positiva beslut lämnades, 29 fick negativt besked. Men också där familjeåterförening har blivit accepterad kommer sedan administrativa problem med att få visum för inresa utfärdade.

Det är svårt att få grekiskt medborgarskap. Syrizaregeringen införde regeln att efter tre års uppehållstillstånd kunde man få grekiskt medborgarskap om man klarar proven i grekiska språket och i grekisk historia, kultur och samhälle. Den nuvarande regeringen har ökat minimitiden till sju år.  Artikel 34 i Genevekonventionen från 1951 säger att flyktingars assimilation och naturalisering ska underlättas av staterna.

Källor

Artiklar från Refugee Support Aegan, https//rsaegean.org/en 

Efimerida ton Syntakton, www.efsyn.gr

ECRE Weekly Bulletin, www.ecre.org

Pressöversikter genom grekiska Unhcr

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Vinter i Moria 2 och på Samos. Nya läger på gång. Pilotprojekt på Lesvos. Planeringen följer pakten.

Hungerstrejk i Aten untanför universitetet, februari 2011. Maria Makrogianni har fest ibland 
för flyktingar på Samos. Det är juni 2016 och efter avtalet EU-Turkiet-avtalet hålls flyktingarna fast på ön. Maria hörde till de samosbor som var enormt omhänder-tagande 2015, och hon och maken Michalis fortsatte så i flera år. Marias taverna var basen. Foto 30 juni 2016. I november 2017 var förläggningen överfull och många bodde i bushen. Inför avtalet flyttades de som fanns på öarnas förläggningar i hast till Pireus, hamnstaden intill Aten. C:a 5 000 placerades i tält och på filtar inne i hamnmagasin. De flesta kom från Syrien, som den här familjen, eller från Afghanistan, foto april 2016. Samtliga foton författaren.

När Moria brann den 9 september 2020 bodde ungefär 13 000 människor i det fruktade lägret, de flesta i tält bland träd och buskar. Ett mindre antal bodde i lägenheter som hyrdes genom Unhcr:s program Estia, i det mindre kommunala lägret Kara Tepe och i det lilla Pikpa, som drevs av frivilligorganisationen Solidarity Now. Framöver ska alla bo i det blåsiga, steniga, tillfälliga tältläger, som armén satte upp när Moria hade brunnit ner. Åtminstone till hösten 2021 när ett stort läger i obygden långt från urban bebyggelse ska vara färdigt. Det lägret byggs i samverkan mellan EU och migrationsministeriet i Grekland, men redan om någon månad öppnas ett nybyggt på Samos. EU finansierar och lägren förbereder unionens anpassning till den föreslagna nya pakten om migration och asyl för unionen. Lägg på minnet termen Multipurposed reception and identification centre.

Lilla Pikpa på Lesvos stängdes under hösten enligt beslut av asyl- och migrationsministeriet, kommunala Kara Tepe ska stängas och Estia-lägenheterna ska bort. De mindre boendena har varit bra, de som har bott här ofta varit sjuka, sköra eller haft funktionsnedsättningar, bland annat sjuka barn med sina föräldrar.

I havsviken där det nya lägret på Lesvos finns nu efter branden är människorna utsatta för blåst och fuktighet från havet. Marken är platt och stenig utan växtlighet. De bor i tält som står ordnade i rader. Marken hade varit skjutfält sedan 1926 och i slutet av hösten slog Human Right Watch larm om att marken är blykontaminerad. När armén försökte dränera marken för allt vinterregnande, exponerades blyföroreningarna ännu mer. Det är väl känt att blyföroreningar skadar människor, inte minst barn. Regeringen förnekade alternativt förringade faran. När sedan det nationella geologiska institutet undersökt marken kom ett besked i slutet på januari att mätningarna ligger inom acceptabla normer för bostäder.

Här fryser nu omkring 7 000 människor, för det är vinter.

Journalister får inte komma in. Ingen får fotografera, och upptäcks någon ta bilder tas telefonen i beslag. De som arbetar här får inte rapportera. Senare förnekas det av bland annat EU-kommissionens representant.

Närmare 13 000 barn, kvinnor och män blev akut hemlösa av branden. Lägret bestod av en kärna av boendecontainrar och servicecontainrar med en mängd tält placerade runtom i olivlundar och bland buskvegetation, där de flesta bodde. Människorna flydde i hast vid branden och förlorade det mesta.

Under dagarna som följde levde de på gator och parkeringsplatser och fick inte ta sig till stan för att handla vatten och mat. Polisen fick förstärkning och spärrade av. Hjälpande frivilligorganisationer fick inte nå fram med hjälp. Journalister fick inte tillträde.

Kanske var myndigheterna skräckslagna på grund av Coronan, men den har de grekiska flyktinglägren klarat sig bra från trots trängsel, brist på skyddsåtgärder och omöjlighet att hålla distans. Regeringens metod har varit att hålla lägren mer stängda från omvärlden än det övriga grekiska samhället.

De drabbade sov en vecka på barmark och asfalt. Buskar och bilvrak tjänade som toaletter. Mat och vattenflaskor delades så småningom ut en gång om dagen. För att tvätta sig gick de till havet.

Efter en dryg vecka öppnade regeringen det nuvarande tältlägret norr om staden vid en havsvik. Det ligger inte så långt från det kommundrivna mindre flyktinglägret Karpa Tepe för sköra och sårbara flyktingar. Platsen kunde knappast vara en sämre vald plats, konstaterar en rad organisationer. Marken till det nya lägret har varit militärt skjutfält i många år men det handlar inte bara om blyföroreningar utan om att det ligger så utsatt för blåst och regn, och för de skyfall som är så typiska för Grekland. Militären skapade senare viss dränering med öppna diken. Det saknade också kontakt med stadens vatten-, avlopp- och el-nät.

I december kom International Rescue Committees rapport om allvarliga mentala hälsosymtom i lägren på Lesvos, Samos och Chios. Många människor lider av depression och PTSD, och självskador och allvarliga självmordstankar är utbredda i alla åldrar.

Officiella namn på det nya lägret på Lesvos är ”tillfälliga Kara Tepe”, eller ”nya Kara Tepe” eller ännu mer officiellt ”Mavrovouni”. Det senare sägs vara för att regeringen vill ha ett grekiskt namn och Kara Tepe är ursprungligen turkiskt. Politiskt är relationen Grekland – Turkiet på helspänn. I grunden handlar det om provborrningarna efter olja utanför Turkiets kust på vatten som tillhör Grekland.

Flyktingar och solidariska frivilligorganisationer kallar det nya lägret ”Moria 2”, och de säger som vännen A att Moria 2 är värre än Moria 1, bland annat för att det är så väderutsatt och har drabbats mycket av skyfall.  Det är så kallt i Moria 2 och tälten där flyktingarna bor har inte värme. Nu i januari är temperaturen ofta runt tio grader om det inte snöar och är minus. Men att tvingas sova i tio grader är inte värdigt. I fukt kan tio grader också kännas kallare än vad termometern säger.

Men Moria 2 anses säkrare för de boende när det gäller övergrepp och kriminalitet. I december utsattes ändå en treårig flicka för våldtäkt på en toalett.

Lägret ligger nu strax norr om öns huvudstad Mytilini med lite kortare promenadavstånd till stan än Moria 1. Grekiska armén satte upp rader av vita tält, många med Unhcr:s karakteristiska blå bokstäver tryckt på tyget. Lägret är inhägnat med höga metallstängsel krönta av rullad rakbladsvass taggtråd. In- och utgång är kontrollerad, köerna kan bli långa. De som inte ville hit tvingades hit med hot om att annars strykas från asylprocessen, inte få det månatliga asylbidraget och så småningom inte bli överförda till fastlandet.

Marken under tälten är hård och stenig att sova på. De sov länge med plast och filtar under sig, men nu ska enklare golvunderlag ha delats ut. Familjer tilldelas tält för 6-8 personer. Män utan familj bor i stora tälthallar där de kan vara upp till 150 personer, som sover tätt intill varandra på smala tältsängar.

Moria 1 låg med olivlundar runtom, det var skitigt och ohygieniskt men det var natur och inte stenig, platt mark med vind och fukt.  Mot vår- och sommarsolen kommer inte finnas annan skugga än de stora gummihallarna, som har satts upp för socialt liv och matlagning.

Det ställdes i ordning på en vecka, så det är begripligt att inte allt var ordnat. Men det har gått fyra månader nu och fortfarande är det inte iordningsställt för vinter även om det har blivit bättre. Elektricitet ordnas fortfarande med generatorer, och den är ojämn och räcker inte till. Tälten där människorna bor saknar värme och belysning.  Nu fyra månader senare finns många duschar men varmvattentillgången är ojämn eftersom elen inte räcker till.

Värmeaggregat till tälten sägs vara på väg.

Lägret och förhållandena anmäldes av Grekiska flyktingrådet till Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

I början av januari snöade det på Lesvos, Chios och Samos. Det snöade också på fastlandet där flyktingar bor i tält. Bilder från de snötyngda tälten i Malakasa har spritts. Flera av oss minns nog de översnöade tälten i Moria för några år sedan. Då delade Unhcr ut värmekaminer, och en person dog av kolosförgiftning.

Varför denna senfärdighet, alla vet ju att det kommer vinter varje år?

Moria 2 är uppdelat i sektioner – afghaner för sig, arabisktalande för sig, familjer för sig, ensamkommande män för sig. Coronasmittade har en inhägnad, avskild enhet. Men de smittade är få. Som jag har förstått är en del av lägret deportationsförvar.

När Moria 1 brunnit evakuerades några tusen ganska snabbt till fastlandet  och i Moria 2 har 7 500 människor bott under hösten, nu är de något färre. Lägret är beräknat för 10 000 boende. Frivilligorganisationer uppmärksammar att flera tusen av de 13 000 vid branden verkar ha försvunnit, det finns inga uppgifter. Kanske några hör till de drygt 10 000 eller 20 000 som försöker överleva i Bosnien nu innan de kan ta sig vidare. Eller vad har hänt?

A om Moria 2

En månad efter att Moria brunnit i september 2020 pratade jag länge med min vän A i telefonen. Han arbetar numera på Lesvos, tolkar mellan daritalande afghaner och den grekiska intervjuaren från det statliga Asylum Service. A var den förste från Afghanistan som visade mig runt i flyktingarnas Aten 2011. Han tog mig till platsen framför universitetet på den stora Panepistimio-gatan där afghanska flyktingar hungerstrejkade. De vilade i tält och hade sytt ihop sina läppar i protest över att ingenting hände med deras asylsituation. På den tiden fanns inte asylmyndigheten Asyl Service utan asylprocedurer sköttes av polisen. På ett internetcafé visade A bilder från Patras och förklarade hur han tagit sig ut ur Grekland liggande på hjulaxlarna under en lastbil. A var den förste som berättade sådant som jag skulle höra mycket om senare. Så småningom hade han landat i Sverige, som Dublindeporterade honom till Grekland och agerade brutalt och förnedrande. Efter fem år i Grekland fick han uppehållstillstånd och efter överklagan flyktingförklaring. Advokaten som företrädde honom blev så småningom också min vän.

A gick in för att lära sig grekiska bra och av flera anledningar har han valt att stanna i Grekland när de flesta andra så småningom har rest vidare till andra EU-länder. Han började arbeta som tolk för Atenregionens frivilligorganisationer. Nu på Lesvos är arbetsgivaren EASO, EU:s flyktingbyrå. Han tolkar vid asylintervjuerna. EASO-tolkarna har jämförelsevis bra betalt. Men kontrakten löper per månad och åker de på semester missar de förlängningen. A berättade om Moria 2 när det funnits en dryg månad.

  • Det nya lägret efter Moriabranden är förskräckligt. De har det sämre där än de hade det i gamla Moria. Det saknas el, det finns inga duschar och det finns inte tillräckligt med vatten. Bara tusen personer får gå ut om dagen, så de får inte lämna lägret oftare än ungefär en gång i veckan. De promenerar ner till stan och handlar, lägret ligger lite närmre stan än Moria gjorde. I början stod de i långa köer i lägret för att få mat. Nu köper de mat och lagar den själva men jag vet inte hur. Det är hemskt!

Asylhanteringen har ändrats sedan A började arbeta på Lesvos för snart två år sedan. Nu enligt lagen 2020 placeras alla i snabbspår med intervjuer på 1 till 1 ½ timme. Som tolk har han 3-4-5 intervjuer om dagen. De arbetar i tvåskift och intervjuer görs från 8 på morgonen till 10 på kvällen. Han är med vid intervjuerna och vet inte hur besluten blir eller var människorna tar vägen. Men han vet att barnfamiljer brukar räknas som ”vulnerable” och skickas till fastlandet och fortsätter asylprocessen där. Och de ensamkommande männen? De räknas inte som ”vulnerable” även om de ofta är det, svarar A. De blir kvar här och vad som sedan händer vet jag inte.

A säger att många aldrig hinner komma fram till att berätta varför de har flytt. Många är från Afghanistan, men från Syrien kommer inte längre särskilt många.

Refugee Support Aegean rapporterar från Lesvos under senhösten att kallelserna till intervjuerna kommer med för kort varsel för att människor ska hinna förbereda sig eller få med sig ett juridiskt ombud. Kallelsen kommer en eller två dagar innan, ibland samma dag. Intervjuerna äger rum långt bort i Pagani. Pagani var namnet på ett låst, avskyvärt flyktingläger på Lesvos till för omkring tio år sedan. Jag minns bilder av klungor av män i fönsteröppningarna, ungefär som aktivister på Samos har berättat om den gamla byggnaden intill katedralen i centrala Vahti, eller som jag själv såg förvaret i Korint 2013.

Strax före jul pratar A och jag igen. Intervjuerna är slutförda, säger han, nu ska vi tolkar arbeta i Moria 2. De flesta barnfamiljer får oftast stanna i Grekland, fortsätter han, och de får resa vidare till Aten. Men de ensamma männen ska skickas tillbaka till Turkiet. De flesta är afghaner. På grund av Coronan tar Turkiet inte emot dem. Ingen bryr sig om dem och de får avslag även om de har asylskäl. Restriktionerna i lägret har skärpts på grund av Coronan och lägret är på det hela taget låst.

I december inför Grekland en munkavlelag för alla som arbetar i flyktingförläggningar. Volontärer, regeringstjänstemän och andra blir förbjudna att ge information om sin verksamhet eller om boende i lägren, och det gäller även efter att personen slutat arbeta där. Av det skälet kan jag inte skriva så mycket mer om A.

Det kommer rapporter om att fotografier eller videoupptagningar från tillfälliga Kara Tepe är inte tillåtet. Upptäcks det beslagtas telefonen. Journalister rapporterar att de får inte komma in.

Bland medlemmarna i EU-parlamentets LIBE-kommittee (Kommitteen för de frihetliga rättigheterna) är en del välinformerade om situationen är för flyktingar och migranter i unionen. Medlemmar har kontakt med frivilligrörelser och flera deltar ibland när ECRE, European Council on Refugees and Exiles, har medlemsmöten. Debatten som Libekommitteen ordnade i slutet av januari 2021 var för att bli informerad om situationen på öarna, framför allt i det tillfälliga Kara Tepe, och ställa frågor till kommissionens representant Beate Gminder, som basar för kommissionens speciella arbetsgrupp för Grekland. Samtidigt var en jurist för frivilligorganisationen Greek Council on Refugees inbjuden. Debatten på 40 minuter finns på EU-parlamentets webbsida. Inläggen var korta i brist på tid. Gminder gav aktuella siffror från Grekland om det minskade antalet asylsökande, asylprocesserna som går mycket snabbare, hur många som lever i asylboenden och specifikt i mottagningslägren på öarna och så vidare. Juristen från Greek Council of Refugees gav många exempel från Samos och Lesvos på hur flyktingar drabbats av regler som inte fungerar, som väntar utan hjälp, som fått avslag och inte hunnit överklaga i tid för att de fått avslaget för sent, med mera. Kommissionens representant hade fokus på siffror, storskalighet och grafiska kurvor, juristen på människor i lägren. Parlamentsledamöternas frågor till Gminder var skarpa, hur var det med blyförgiftningarna, varför har inte tillfälliga Kara Tepe blivit anpassat till vintern tidigare under hösten, man vet ju att det kommer en vinter, varför är tillfälliga Kara Tepe så dåligt rustat när det kommer att existera ett år. Med undantag för några parlamentariker var deras frågor grundade i omsorg om människor, inte om siffror.

Stängningen av det älskade Pikpa på Lesvos

Kommunens Kara Tepe, ”gamla Kara Tepe” till skillnad från det nya, tillfälliga, skapades av frivilligorganisationer för flera år sedan som ett humant och välkomnande läger för flyktingar, i synnerhet sköra och sårbara flyktingar. Så småningom tog kommunen över driften. Det har varit ett bra, mindre ställe för omkring tusen människor. Inte minst har kvinnor och barn placerats här. Kara Tepe ligger norr om Mytlini – staden – och närmare centrum än det tillfälliga Kara Tepe vid havsviken..

Strax efter att Moria 2 var i gång kom besked från migrationsministeriet att från och med 2021 ska alla flyktingar och migranter på Lesvos bo i det nya, tillfälliga tältlägret. Längre fram kommer alla leva i ett nytt läger. Det ska kunna rymma upp till 5 000 sökande. Andra asylboenden ska inte tillåtas.

Lilla, trivsamma Pikpa stängdes den 30 oktober. Genom åren har gravida, kroniskt sjuka, gay och transsexuella, ensamkommande unga och familjer bott här innan de flyttats över till fastlandet, nu senast bland annat flera rullstolsberoende och psykiskt sjuka. Pikpa drevs sedan 2012 av Lesvos Solidarity och har skötts av de boende själva och volontärer. Efi Latsoudi, som förestått Pikpa, tilldelades för sin handlingskraft och verksamhet Unhcr:s Nansens Flyktingpris 2016. Pikpa har varit älskat och invånarna har känt sig trygga här. I oktober 2020 hade det 74 invånare, varav 32 var barn. Lägerledning och invånarna protesterade mot stängningen. Ett trettiotal humanitära organisationer och organisationer för mänskliga rättigheter skrev till grekiska regeringen om beslutet att stänga Pikpa och stänga gamla Kara Tepe, ”bör i stället stärka och skydda alla värdiga alternativa lösningar för asylsökandes boende och skydd”.

Tidigt på morgonen den 30 oktober gick grekisk polis in i Pikpa med bussar och flyttade alla till kommunala Kara Tepe, som också ska stänga. Bilder av Pikpa visar trästugor och banderoller och markiser i varma färger.

Det fanns inga rimliga, humana skäl att avveckla Pikpa. Stängningen ska ses i ljuset av att regeringen vill ha extrem kontroll och för ”krig” mot de många frivilligorganisationerna, som har stöttat, skyddat, försvarat och räddat flyktingar och migranter i många år nu.

Regeringens krig mot frivilligorganisationer visar sig bland annat i att sju humanitära organisationer på öarna anklagas för samarbete med smugglare. En av dem är den norska volontärdrivna Aegean Boat Report med den norske aktivisten Tommy Olsen. Han har dokumenterat flyktingars ankomst till de grekiska öarna sedan 2015, och kanske straffas han nu för att ha avslöjat pushbacks från grekiskt havsterritorium.

Lägret på höjderna ovanför Vathy, Samos

I slutet av 2019 levde 40 000 människor på öarna, vars hotspots var byggde för en bråkdel. Nu ska det totala antalet vara omkring 17 000.

Flyktinglägret på Samos ligger på höjderna ovanför Vathy, som är Samos huvudstad. Det är lätt att promenera från lägret ner till staden. På långt håll ser man en samling små containerhus på sluttningarna ovanför staden. Lägret har funnits drygt tio år. Kommer man intill ser man myllret av småtält och hyddor bland högt gräs och buskar. Lägret är dimensionerat för 648 personer men nu i januari 2021 lever 3 500 flyktingar här. Det är för närvarande det mest överbefolkade av EU:s flyktingläger i unionen.

Efter EU-Turkiet-avtalet mars 2016 blev lägren på Samos och de andra öarna gradvis mer och mer överbefolkade och förklarade som humanitära katastrofer. Moria på Lesvos var störst och gavs störst medial uppmärksamhet. Chios blev också överbefolkat, och Kos. Samos har haft minst platser av de fem öarnas läger och blev mest överbefolkat.

I januari 2021 lever här ungefär 3 500, de flesta bor i tält eller i hemmabyggda enkla skjul täckta med plast eller presenningar, placerade i bushen. Som små kuber, eller stora sockerbitar.

Det hade drygt 2000 boende i december 2017, drygt 4000 ett år senare och i slutet av 2019 närmare 8 000. 2019 var lägerbefolkningen ungefär lika stor om Vathy-regionens permanenta befolkning. Sjukhuset i Vathy var dimensionerat efter den permanenta befolkningen, inte den dubbla. Refugee Support Aegean publicerade en 15-sidig rapport om lägret på sin hemsida den 17 december 2019, https://rsaegean.org/en/refugees-trapped-on-samos. RSA:s hemsida rekommenderas.

Unhcr rapporterade att 35% av människorna i lägret, samt de 270 sjuka och extra sårbara som bodde då i lägenheter genom Unhcr:s försorg, kom från Syrien, 21 % från Afghanistan, 14 % från Demokratiska Republiken Kongo. 21 % var kvinnor och 30 % var barn, de flesta under 12 år. I genomsnitt stannade de i lägren fyra-fem månader. Bland de ensamkommande männen fanns de som hade varit här ett år eller mer. Förhållandena var katastrofala, och ändå var det ett flyktingläger i det välmående Europa. Brist på vatten, på värme, på mat, möjlighet till god hygien, på säkerhet (kvinnor vågade inte gå på toaletterna på natten) och så vidare. Frivilligorganisationer gjorde enorma insatser, och det var de som stod för skola till barnen.

I december 2019 fanns långt framskridna planer på ett nytt läger i området Zervou ungefär 5 kilometer från Vathy i riktning mot den lilla bergstaden Mytilinioi. Med borgmästaren i spetsen hade befolkningen visat att de ville inte ha ett stort flyktingläger i trakten. Lägret sas då planeras för mer än 5 000 personer och det skulle vara stängt. Det är Zervou som nu håller på att färdigställas som det första av EU:s  Multipurpose reception and identifikation center.

Öarnas befolkning och representanter har sagt att de vill inte ha stora flyktingläger på sina öar, flyktingarna ska föras över till fastlandet i stället. De har protesterat i flera år och inte fått regeringen i Aten att lyssna. Samos och de andra öarna välkomnade flyktingarna när de kom i stora skaror 2015, men det blev för mycket. Ändå har lokalsamhällena dragit fördel av flyktingarna, som handlar för sina månadsbidrag, mat och andra varor och de använder kommunala transportmedel.

Nya läger öppnar under 2021, Multipurposed reception and identification centre

Det första att öppna är Zervou  på Samos, med kapacitet för 3 000 migranter. Det öppnar enligt planerna i mars 2021.

Efter EU-Turkiet-avtalet i mars 2016 fastnade asylsökande flyktingar på öarna. De som hade levt i lägren innan skeppades i hast över till Pireus på fastlandet där de placerades i tält innan de så småningom flyttades vidare. Men under några månader levde 5 000 flyktingar i tält och på filtar i hamnmagasin i Pireus hamn, de flesta från Syrien och Afghanistan. De nykomna på öarna lydde nu under geografiska restriktioner som inte tillät dem att resa vidare. Så småningom fick vissa flytta till fastlandet. Procedurerna i öarnas mottagningsläger var nu mer omfattande och tog längre tid än vad som anats, och lägren blev svårt överbefolkade. Containrarna hade inte plats för alla och alltfler bodde i tält i olivlundarna runtom, de flesta i sommartält. EU:s så kallade hotspots blev humanitära katastrofer.

Men det var naturligtvis inte planerat att det skulle bli så här. Det blev så av olika skäl. Men stater och myndigheter bör lära sig och lyssna till frivilligorganisationer.

I de nya planerade lägren på öarna är EU-kommissionen engagerad – på gott och ont. Ett Memorandom of Understandig undertecknades den 3 december 2020 mellan kommissionen och Greklands regering om det nya, stora lägret som ska ersätta tillfälliga Kara Tepe. Delaktig i planering och förberedelse är kommissionens speciella arbetsgrupp för Grekland, som tillsattes strax efter Moriabranden. Arbetsgruppen lyssnar nu också till öbefolkningen. Men att öarnas befolkning och deras representanter inte vill ha flyktingläger på öarna kan den inte göra någonting åt. Inte heller motståndet mot stora läger.

Det på Lesvos och Samos kommer ligga i vildmarken, det på Samos 5 km från huvudstaden Vathy, det på Lesvos längre bort från urbanisation. Samos ska ha plats för 3 000 människor, Lesvos 5 000. Bilder från Samos-förläggningen, som arbetsgruppens Beate Gminder presenterade för LIBE-kommittén den 27 januari 2021, visar långa rader av snörrätt placerade grå envåningscontainrar i ett sterilt, platt lägerlandskap. Runtom ett landskap med låg vegetation och långt borta en bergsby eller mindre stad, kanske Mytilinioi. Det kommer vara högt stängsel runtomkring, kontrollerad in- och utgång med elektroniska passerkort, och det kommer finnas utrymme för aktiviteter, en liten affär och en kaffekiosk. Ungefär samma sak på det större Lesvos.

Men människor behöver mer än så, de behöver vistas i frihet och bland andra människor, och de behöver välja mellan var de ska handla och var de ska dricka sitt kaffe. Det behöver känna sig som vanliga människor. Men grekiske migrationsministern talar om låsta läger växelvis med låsta/kontrollerade.

Under LIBE-debatten nyligen presenterades överenskommelsen om det planerade lägret på Lesvos utförligt, det ska ha plats för 5 000 personer. Lägret ska vara av EU-standard och ha mottagningsmöjligheter, säkra zoner för ensamkommande minderåriga och sköra människor, anordning för nyss ankommande (syftar rimligen på den planerade inledande screeeningen, fastän det inte uttryckte så), administrativa områden och anordningar som garanterar tillgång till service. På ett annat blad i power-point-presentationen beskrev Gminder områden för samarbeten, och här nämndes ”dedicated detention area, development of effective and sustainable returns”. Lägret på Lesvos är ett gemensamt pilotprojekt enligt memorandumet från 3 december 2020. (Om memorandumet, se artikel publicerad härom dagen om EU-kommissionen/pakten och Grekland.)

Jag tror att Zervou kommer kunna nås genom busslinjen mellan Vathy och Mytilinioi, och sedan får en gå en bit, hur långt vet jag inte. Som jag minns från busstidtabellen mellan Vathy och Mytilinioi går det buss flera gånger om dagen på vardagarna, och naturligtvis kostar bussresan pengar. Hur det blir med lägret på Lesvos, vet jag inte, det kommer ligga längre bort från staden.

Fylakio i norra Grekland, dit flyktingar förs om de grips i samband med att de reser in över Evros området, byggs ut med 1 500 platser varav 750 ska vara förvarsplatser, enligt migrationsministern.  Grekisk lag tillåter nu att människor hålls i förvar i upp till tre år, nya pakt för asyl och migration föreslår inte fullt så lång tid.

Människor ska inte bo här mer än ett par-tre månader, säger migrationsministern. Med undantag för dem som inte ska få söka asyl utan skickas tillbaka till transitlandet eller hemlandet. De ska vänta kvar till deportation blir möjlig. Som jag förstår av alla mediaciteringar säger han inte hur länge det kan bli.

Som läget är nu, berättar asylrättsorganisationer, har syrier – också barnfamiljer, enförälderfamiljer, psykiskt och fysiskt funktionsnedsatta – fastnat på både Samos och Lesvos med avslag. De får inte söka asyl i Grekland utan ska tillbaka till Turkiet, som sedan mars 2020 inte tar emot deporterade från Grekland. På Kos finns flera hundra män placerade i förvar i väntan på deportation till Turkiet. 3 000 ska ha fått sina asylansökningar förklarade omöjliga att göra. Om jag har förstått siffran rätt.

I EU:s närmaste planer ligger att få till avtal med transitländer och hemländer att ta tillbaka de som inte tillåts komma längre in i EU. Men inte heller efter det ingångna EU-avtalet med Turkiet för snart fem år sedan trodde man att lägren skulle bli så överbefolkade, sådana humanitära katastrofer och att människorna skulle bli kvar i lägren länge. Deportationerna från Grekland till Turkiet med hänvisning till avtalet har aldrig varit många.

Lägren som byggs nu kommer ha plats för många tusen. Organisationer har gemensamt bett EU-kommissionen att inte genomför stora läger, att hålla sig till små enheter. Det har gehör hos många EU-parlamentariker.

Människor på flykt ska inte låsas in, och de ska bo värdigt

Bortsett från alldeles i början efter avtalet EU-Turkiet i mars 2016 har lägren på öarna varit öppna. Invånarna har inte fått lämna ön men de har kunnat röra sig fritt utom nu 2020/21 under lockdownperioder på grund av pandemin. Lägren har varit katastrofer och många har varit rädda för att bo där. En del har försökt ta livet av sig, några har gjort det. Men dessa läger har legat intill stadsmiljö och normalt har de som bott i lägren kunnat flanera i staden intill, kunnat ta en kaffe på ett café, kunnat välja var de ska köpa matvaror, kunnat bada i havet. Trots eländet i lägren har de emellanåt kunnat känna sig som vanliga människor. EU har också varit noga med att i direktiv och förordningar skriva in att asylsökande ska inte hållas i förvar, bara som en sista lösning när alla andra möjligheter har uttömts och det finns allvarligt risk att personen avviker från en deportation.

Flyktingar ska inte hållas inlåsta, flyktingar är inte kriminella. Mot dessa regler har Grekland brutit många gånger utan att EU egentligen har brytt sig. De som har brytt sig har varit FN:s tortyrkommitté och Europarådets kommitté för mänskliga rättigheter förutom en mängd humanitära och asylrättsliga internationella och nationella frivilligorganisationer.

Migrationsministern Notis Mitarakis pratar i media mest om att lägren ska vara låsta. EU:s chef för kommissionens arbetsgrupp talar om lägren som kontrollerade. Kontrollerna vid in- och utgångar kommer göra det lätt att införa utegångsförbud. Lägren ska enligt Gminder ha stängsel av Natostandard runtom.  Att döma av det höga stängslet kring de tillfälliga Kara Tepe kommer det på toppen ha rullad taggtråd med skarpa rakblad? Som ett koncentrationsläger. Ska det skydda öinvånarna för flyktingarna, eller flyktingarna från öinvånarna?

Nuvarande lägret på Samos, och säkert gamla Moria, har också stängsel. Men de klipptes sönder av lägerinvånarna och genom hålen har många passerat eftersom det har bildat genvägar.

Hur blir det med inblicken? Ska det råda fotoförbud, berättarförbud och journalistförbud?

Vart och ett av de fem öarna ska ha ett Multipurpose reception- och identifikation center och här ska flyktingar och migranter bo innan de har deporterats, fått uppehållstillstånd eller av olika skäl flyttats till fastlandet. Andra boendemöjligheter kommer inte tillåtas.

Lägren i Grekland ser ut att bli prototyp för hur kommissionen och pakten tänker sig läger vid unionens yttre gränser.  

Källor

Refugee Support Aegan, https//rsaegean.org/en 

Human Right Watch: Greece: Lead Poisoning Concerns in New Migrant Camp. Athens, December 8, 2020. https:www.hrw.org/news/2020/12/8/Greece-lead-poisoning-concerns-new-migrant-camp

International Rescue Committee: The Cruelty of Containment. The Mental Health Toll of the EU´s “Hotspot” Approach of the Greek Islands. December 2020. https://eu.rescue.org/cruelty-of-containment

ECRE Weekly Bulletin, www.ecre.org

Pressmeddelanden från EU-Parlamentets Civil Liberty Committee och från European Commission, och handlingar från LIBE-debatten 27 jan 2021, tillgängliga genom kommitteens hemsida. Jag tror att jag klickade mig fram genom pressmeddelandet och saknar direkta länken.

Pressöversikter grekiska Unhcr

Se också här på bloggen två nyligen publicerade inlägg om EU-kommissionens föreslagna gemensamma pakt för migration och asyl.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

EU-kommissionens nya Pakt om migration och asyl praktiseras delvis redan i Grekland. Nära samarbete mellan kommissionen och grekiska regeringen.

Aten, Partenontemplet, symbolen för Grekland. Omoniaplatsen i centrala Aten, hösten 2015, en familj från Syrien har nyss 
anlänt från en av öarna och väntar på att någon ska komma och hämta dem. 
Aten, Viktoriaplatsen, hösten 2011, Chaman och andra barn från Afghanistan, flera har som Chaman vuxit upp i Iran. Foto författaren.

EU:s länder är skyldiga att hindra oauktoriserade gränspassager till unionens territorium men måste också försäkra sig om att respektera grundläggande rättigheter, inklusive rätten att söka asyl.

EU-parlamentets kommittee för de frihetliga rättigheterna, om pakten, januari 2021.

Sedan fyra månader har vi ett förslag från EU-kommissionen om en ny Pakt för migration och asyl. Den har kritiserats hårt ur mänskliga rättighetsperspektiv. Pakten lägger fokus på återvändande och hävdar att de flesta som kommer irreguljärt till EU har inte behov av internationellt skydd. Avgörande beslut ska fattas vid EU:s yttre gräns genom snabbprocedurer, och många ska skickas tillbaka direkt. Resultatet kan bland annat bli att människor inte får sina skyddsskäl korrekt behandlade, omfattande förvarstaganden och att de nya EU-lägren på de grekiska öarna i praktiken blir fängelser.

Pakten smyger sig på oss innan den är tagen. Strax efter Moriabranden beslutade kommissionen om en särskild arbetsgrupp för Grekland och i december 2020 slöts ett Memorandum of Understanding mellan kommissionen med fyra av sina myndigheter (EASO, Frontex, Europol och FRA) och grekiska migrationsministeriet om ett nytt stort mottagningsläger på Lesvos, ett gemensamt pilotprojekt.  Mottagandet ska vara i linje med EU-lag och asyl- och återvändandeprocedurerna ska vara smidigt sammanvävda, ett avdelat område inom lägret ska vara förvar. Till det kommer de tre redan beslutade mindre lägren, och det blir nog ett fjärde så att alla fem öarna med hotspots finns med.  Kommissionen ser överenskommelsen om Lesvos som ett sätt att jämna vägen för att praktisera principerna i den nya Pakten om migration och asyl.

“(The memorandum) … is an important step in changing how we approach migration management and it paves the way for bringing into practice the guiding principles of the new Pact on Migration and Asylum.” / Kommissionär Ylva Johansson.

Kommissionen menar att 2/3 av alla irreguljärt anlända kommer för arbete, inte för skydd. I Grekland, som de senaste åren – åtminstone till 2020 – tagit emot flest flyktingar och migranter i unionen, backas påståendet inte riktigt upp av siffrorna på hur många som har så kallad flyktingprofil och som har fått internationellt skydd 2020. Regeringen har gång på gång sagt att de flesta/alla är ekonomiska, ”illegala” migranter som vill ta del av EU:s välfärd medan Asyl Service har lämnat annan information. Ordet ”illegal” används flitigt inom nuvarande regeringspartiet.

Ett sätt att förklara varför de inte har skyddsskäl är att hävda att de som kommer via Turkiet lever redan i säkerhet och med skydd. Påståendet vilar i EU-Turkiet-avtalet från 2016, som framför allt gäller syrier, men så menar också kommissionen i sitt förslag till pakt. I avtalet EU-Turkiet låg att syrier skulle skickas tillbaka till Turkiet – och andra syrier skulle få komma till EU i stället (sic!). Det har aldrig fungerat och få har skickats tillbaka med hänvisning till avtalet. Nu ska det däremot fungera, vill grekiska regeringen.

Nyanlända flyktingar och migranter har minskat kraftigt i Grekland under 2020. Migrationsministern och vice migrationsministern säger att det beror på att Grekland numera försvarar sina gränser och i sin asylpolitik visar att bara de som har skyddsskäl får stanna. De som kommer via Turkiet har oftast redan skydd och ska inte få söka asyl i Grekland. Det sänder signaler, menar ministern. Grekiska Unhcr påpekar att i minskade inresor ryms att grekisk gränsbevakning tvingar människor tillbaka över gränserna genom internationellt olagliga pushbacks. Grekiska regeringen förnekar men säger samtidigt att landet försvarar sin gräns, som också är EU:s yttre gräns, och att gränsbevakningen gör ett mycket bra arbete. Oppositionspartiet Syrizas tidigare migrationsminister säger att minskningen beror på att Turkiet bevakar kusten och släpper i väg mycket färre, vilket han personligen tror kan bero på påtryckningar från Tyskland på Turkiet.

EU-kommissionens föreslagna pakt vill ha snabba asylprocedurer, vilket Grekland presterar efter lagändringen 2020, gjorda innan pakten presenterades. Kontakterna har säkert funnits inför lagskrivandet. I EU-parlamentet finns många från det nuvarande, konservativa regeringspartiet Ny Demokrati och vice EU-ordförande är från Grekland.

Vid i sitt årliga Consultative Forum-möte med civilsamhället, som ägde rum i oktober, berättade också EU:s asylbyrå EASO att de kommer att ge mer stöd till Grekland i asylprocesserna än de redan gör. Tyvärr måste jag tillägga att EASO:s intervjuer har ansetts ha mycket lägre kvalitet än när grekiska Asyl Service genomför intervjuerna.

Kommentarer i Grekland fälls om att landet nu är ett hjärtebarn för EU, eller snarare kanske en duktig gosse, när det gäller asylhantering, satsningar på återvändande, att inte få söka asyl om man kommer från ett säkert transitland som Turkiet, och att bevaka unionens yttre gräns. EU belönar genom att involvera sina myndigheter mer och att lyssna på öborna och finansiera projekt, som ska gynna invånarna på i alla fall Lesvos. EU-kommissionen verkar nu engagera sig mer i Greklands asylhantering. Mer om nuvarande och kommande mottagningsläger i en annan artikel.

Pakten lägger stor vikt vid återvändande. Även om Grekland har kortat köer i asylprocessen och har mycket färre asylsökande har tillbakaskickandet till transitlandet Turkiet inte varit framgångsrikt, Turkiet har inte tagit tillbaka några flyktingar och migranter sedan mars 2020. I stället tvingas de som Grekland menar ska till Turkiet vänta i lägren på öarna, där hopplösheten stiger. En del är inlåsta i förvar. De är i ett limbo och består framför allt av syrier, kanske också av afghaner och andra. EU har utlovat samtal med Turkiet.

Nu i mitten på januari finns tecken på att Turkiet kan komma att ta emot planerade deportationer, åtminstone en första på 1 500 personer.

Så kan pakten bland annat komma att verka. Det vill säga att istället för smidigt återvändanden kan många få vänta länge i ett icke-tillstånd innan de deporteras, troligen placerade i förvar. De som kommer från säkra transitländer ska inte komma längre än till gränsen utan skickas tillbaka, menar pakten.

Och så om talet om att de flesta, eller alla, skulle vara ekonomiska migranter. I stort sett alla som anländer irreguljärt till Grekland kommer via Turkiet, de flesta över havet, i mindre omfattning över Evrosgränsen i norr. Enligt statistik kommer de flesta från länder i krig eller med våldsamma inre konflikter. Både Unhcr och Asyl Service har upprepade gånger sagt att de allra flesta har så kallad flyktingprofil. I november 2020 meddelade Asyl Service (förmedlat av Refugee Support Aegean 13/11 2020) att nästan 40 % kom från Afghanistan, 19 % från Syrien, 12 % från Turkiet och nästan 7 % från Demokratiska Republiken Kongo. Andelen syrier hade alltså minskat, kanske som ett svar på den grekiska signalpolitiken att ni har skydd i Turkiet.

Grekiska Asyl Service har gett ungefär 2/3 internationellt skydd under de första nio månaderna av 2020, enligt sin egen statistik. Migrationsministeriets statistik för hela 2020 förmedlar att 1/3 har fått internationellt skydd. Hur går det ihop? Jag vet inte, men det blir lite mer statistik längre fram.

Att asylprocesserna går fortare är bra, de har tagit mycket lång tid, men många undrar om det görs på bekostnad av rättssäkerheten. Det är mycket snabbprocedurer på öarna nu, och korta handläggningstider riskerar leda till fler avslag eftersom tiden sätter stopp. På Lesvos har det kommit rapporter under hösten om att de sökande kallas till intervjuer med så kort varsel att de inte hinner förbereda sig och inte hinner få med sig ett juridiskt ombud (kostnadsfritt juridiskt stöd i första instans ingår inte i Grekland, men människor kan ju ändå vilja ha en sakkunnig med sig).

Att överklaga har blivit mycket krångligare med den nya lagstiftningen. Det ska göras inom en vecka, i vissa fall snabbare, skrivas på grekiska och med krav som förutsätter juridisk expertis bakom texten. På Lesvos har överklagandemyndigheten/domstolen i princip varit stängd i fyra månader, och när den öppnar upp i januari 2021 har ingenting gjorts åt att få fram juridiska ombud så som lagen faktiskt säger. Den rättigheten blev en följd av enorma kritik av regeringens lagtext om att, förutom många andra försämringar, skulle rätten till juridiskt stöd i andra instans tas bort. Enligt EU-beslut ska den finnas. Jurister berättar att även där överklaganden fungerar drabbar den korta tiden innan ansökan ska vara inlämnad genom att alltför många nås för sent av avslaget för att hinna överklaga i tid.

De nya lägren på öarna kommer nu kallas Multipurpose reception and identification camps

Nuvarande regering har talat om nya läger på öarna sedan den vann valet sommaren 2019. Den påstod ju också oupphörligen att alla som passerade gränserna utanför reglerna var illegala migranter som ville ta del av europeisk välfärd.

EU finansierar de gamla lägren såväl som de nya som nu ska byggas, och bidrar med sina myndigheters och experters kunskap. En fråga som har poppat upp har varit om lägren ska vara låsta eller öppna. Migrationsministern har länge sagt i media att lägren ska vara låsta, ibland säger han kontrollerade. Chefen för EU:s arbetsgrupp säger att in- och utgångar ska vara elektroniskt kontrollerade och att runt lägren ska finnas säkerhetsstängsel av Natoklass. Numera vet vi att de också ska vara stora med plats för upp till 5 000 personer.

I december samlades 18 stora organisationer och bad kommissionen att inte anlägga stora mottagningsläger eftersom vi har sett nog av inte bara de humanitära katastrofer det har lett till utan också andra problem.

I förordningar och direktiv har EU varit tydlig med att människor som söker internationellt skydd inte ska hållas inlåsta. Det ska bara kunna ske som en allra sista lösning när allt annat har prövats och det finns risk att de avviker inför deportation. Den föreslagna pakten är inte tydlig här och i avtalet om det nya lägret på Lesvos står uttryckligen att ett område ska vara för förvar. Majoriteten av parlamentarikerna i EU:s LIBE-kommitté (Kommittén för medborgerliga fri- och rättigheter) tar avstånd från bland annat förvar vid en genomgång och omröstning nyligen.

Grekland har en otäck historia av att placera människor i förvar, och särskilt när landet har konservativa regeringar. Det var uppenbart under Samarasregeringen 2012-början av 2015, när 6 000 flyktingar satt i förvar. När de släpptes efter regeringsbytet hade många suttit två år i förvar. I början på januari 2021 publicerar Refugee Support Aegean aktuella siffror på antalet i förvar, totalt 2 447. 541 finns i Amygdaleza (utanför Aten), 877 i Korintos (i Korint, inte långt från Aten), 359 i Paranesti och 380 på Kos. Från Lesvos och Fylakio saknas uppgifter. Att de grekiska förvaren är hemska finns det många rapporter om från grekiska organisationer och från FN:s tortyrkommitté.

Läs mer om pakten i en nyligen publicerad artikel.

Och läs mer om kommande läger i en snart publicerad artikel.

Flyktingar och inte irreguljära migranter – några siffror

Statistik från Asyl Service och migrationsministeriet talar ibland mot varandra.

I pakten skriver kommissionen att 2/3 av de irreguljärt anlända till EU saknar asylskäl och är arbetsmigranter. Även om migrationsministern Notis Mitarakis sa tidigare att alla är ekonomiska migranter menar han nu att 2/3 gäller för Grekland också.

I slutet av 2020 publicerade asylrättsorganiationen Refugee Support Aegean, RSA, statistik från Asyl Service för årets första nio månader. Fram till och med september hade myndigheten fattat 43 000 asylbeslut. 15 500 beslut var avslag, drygt 27 500 var beslut om internationellt skydd, alltså 64 %. Av dessa gavs 22 500 flyktingstatus, 5 000 alternativt skyddsstatus. Tendensen, kommenterade RSA, är att färre får flyktingstatus och fler får skyddsstatus. De största nationaliteterna fördelade sig så här: 85 % av syrierna gavs internationellt skydd, afghanerna drygt 76 %, turkiska medborgare 67 %, irakier 69 % och somalier 95 %.

Vart har de med avslag tagit vägen? Förmodligen har de överklagat till andra instans och avvaktar. Men om Lesvos kommer uppgifter att tusen personer har fått avslag i andra instans och väntar på deportation.

Eurostat angav mot slutet av året att 53 % i Grekland får uppehållstillstånd. 53 % och 64 % med internationellt skydd är något helt annat än att 2/3 skulle vara ekonomiska migranter. Fifflar ministern med siffrorna? I början på 2021 redovisar han 106 000 asylbeslut för året varav 36 000 har fått internationellt skydd. Det stämmer bättre med hur både ministern och EU-kommissionären vill se det, men hur kan proportionerna ändras så mycket på bara tre månader?

Jo, om beslutet plötsligt ofta blir att de får inte söka asyl i EU utan har skydd i transitlandet. Men hur går det då med rätten att söka asyl? Och då är de som söker asyl i EU bara en liten, liten del av världens flyktingar, och Europa behöver arbetskraft. Men den menar kommissionen i sin pakt ska EU skaffa sig genom i förväg överenskommen arbetsmigration.

Kurder från Syrien har grekisk myndighet inte ansett säkra i Turkiet och de har getts uppehållstillstånd. Hur det är nu vet jag inte. Från Somalia har det kommit flyktingar till Grekland de senaste månaderna – de har kommit tidigare också. Somalier har skydd i Turkiet genom avtalet, har migrationsministern förklarat, och blivit tillrättavisad med att avtalet med EU gäller syrier, inte somalier. Nästan alla somalier (95 %) har hittills getts skydd i Grekland.

80 % färre nyanlända under 2020, färre asylsökande i landet och snabbare asylbeslut. Men färre bra boenden, många i tält, flyktingar med uppehållstillstånd tillbaka till tält. Vinter.

Bland statistik för 2020 som ministeriet nu i början av 2021 har redovisat är följande: Antalet nyanlända minskade med 80 % och slutade på omkring 15 000 för året. Asylprocedurerna snabbades på och väntande ärenden hos Asyl Service minskade med 43 %, meddelar ministern stolt. Boende asylsökande runtom i landet minskade med en tredjedel, nu finns 65 000 asylsökande i Grekland. Alla hotellboenden har avvecklats och lägenhetsboenden genom det speciella Estia-programmet har minskat och håller på att avvecklas helt på öarna.

Trycket på öarna och Evrosområdet har minskat när många har förts över till fastlandet, bland annat genom att 35 000 fick uppehållstillstånd under 2020. Tiotusentals blev i stället hemlösa – se mer om det i en annan artikel.

På öarna finns nu drygt 17 000 flyktingar och migranter jämfört med över 40 000 ett år innan. Regeringens mål är att asylsökande ska fördelas över hela landet i förhållande till befolkningsantalet.

Drygt 11 000 lämnade Grekland, uppger ministern nöjt. (Två tredjedelar återvände, anger organisationen Refugee Support Aegean. Hälften var albaner. En del återvände med stöd från IOM. Tre tusen av de elvatusen var till hälften Dublinöverföringar till övriga EU – mest familjeåterföreningar – och till hälften asylsökande och flyktingar som fått internationellt skydd, som medlemsstater beslutat flytta över till sig, bland annat drygt 500 ensamkommande minderåriga.) Tvångsdeportationer till Turkiet har inte ägt rum sedan början på mars.

EU-kommissionären kommenterar i media att Grekland nu har kontroll över situationen, att antalet väntande ärenden har minskat så mycket att det inte är ett problem längre, och att med Turkiet måste man förhandla så de följer avtalet.

I en 40 minuters debatt hos EU-parlamentets LIBE-kommitté i slutet av januari 2021 korrigeras ministerns siffor en aning av EU-kommissionens representant Beate Gminder, chef för den speciella arbetsgruppen för Grekland. Jag återkommer till den debatten – som framför allt gällde lägren – i en separat artikel om de planerade nya flyktinglägren på öarna. I det grekiska mottagningssystemet bor nu knappt 65 000 varav drygt 10 000 har fått internationellt skydd, uppger Gminder (utan att säga någonting om problem och hemlöshet som väntar dem som får uppehållstillstånd). 17 000 av de 65 000 finns på öarna. Drygt 5 000 omflyttningar till andra EU-länder har utlovats, drygt 2 000 har flyttats över. 1 500 kommer vara ensamkommande minderåriga, drygt 5 00 har flytttats. 1 800 kommer vara asylsökande, 1 300 har flyttats. 1 900 kommer vara flyktingar som har fått uppehållstillstånd, nästan 400 har flyttats. Mottagningsländer är bland annat Tyskland, Frankrike och Portugal. Framför allt Tyskland har lovat ta emot många sjuka barn med sina familjer. Överflyttningen tar tid av byråkratiska skäl och på grund av pandemin.

Det finns baksidor som inte nämns

Inga siffror på hur många som har fått sina asylansökningar förklarade som omöjliga att göra.

Ingenstans rapporteras officiellt om situationen för de 35 000 flyktingar som har fått uppehållstillstånd i Grekland under 2020, ingenting om alla dem som vräks från sina asylboenden efter en månad. Ingenstans ifrågasätts varför ministeriet avvecklar lägenheterna inom det EU-finansierade Estia-programmet när samtidigt flyktingar med uppehållstillstånd ingenstans har att bo utan placeras i tält. Mer i en annan artikel.

Om siffrorna som migrationsministern presenterar i parlamentet säger Syrizas tidigare migrationsminister Yannis Mouzalas att ministern ska inte hymla om situationen. I lägren på öarna fryser människorna, det är vinter och kallt, elen räcker inte. Förhållandena är också erbarmliga i Malakasa, Ritsona och några andra läger på fastlandet. Flera Syrizariksdagsmän lyfter detta i den grekiska riksdagen och hos media.

Europadomstolen har fått en anmälan från två grekiska organisationer om ovärdiga förhållanden i lägren på Lesvos och Kos. Domstolen samlar in fakta och ber bland annat grekiska regeringen att svara på ett antal frågor. Det handlar bland annat om minimal tillgång till sjukvård, sanitära missförhållanden, kyla, floder av vinterregn, och att sårbara personer inte undantas från dessa förhållanden.

I januari 2021 har tidningen Efimerida ton Syntakton en artikel där den lokala solidaritetsgruppen på Samos berättar om syriska barnfamiljer, enförälder-familjer och människor med fysiska och psykiska funktionshinder som är fast i Samoslägret sedan många månader. Grekland låter dem inte söka asyl i Grekland och de ska tillbaka till Turkiet. Som vägrar ta emot dem. De bor inne i lägret såväl som på markerna runtom. De får minimal finansiell hjälp och rättigheter de har haft som asylsökande har tagits ifrån dem. Flyktinglägret på Samos är dimensionerat för 648 personer och här bor 3 500 människor.

I 40-minutersdebatten hos LIBE-kommittén i slutet av januari kom det fram att ungefär 3 000 i öarnas läger väntar på deportation.

Kommentarer:

Asylprocedurerna har ibland tagit flera år och det är bra om det går snabbare. Men går det för snabbt? Är det rättssäkert?

Vansinnigt och riktigt dåligt är att goda asylboenden – lägenheter och en del hotell –avvecklas medan asylsökande, flyktingar med uppehållstillstånd och andra hemlösa tvingas tillbringa vintern i tält. I slutet på januari 2021 mitt i kalla vintern rapporterar lokalmedia att i Larissa i norra Grekland beordras 12 flyktingfamiljer att lämna sina Estia-lägenheter. Larissas Antirasistiska Initiativ protesterar och säger att ingen flykting ska vräkas och i stället omedelbart få resedokument och ha tillgång till integrationsprogram, lika rättigheter och värdiga levnadsförhållanden.

Ensamkommande minderåriga

Mycket bra är en lagändring sent i höstas som inte längre tillåter att ensamkommande unga placeras i polishäkten.

Gång på gång har grekiska regeringen fått rapporter om bristen på ungdomsboenden för ensamkommande minderåriga. I stället har de placerats bland vuxna, drivit omkring hemlösa och i värsta fall stängts in på polisstationer. I början av 2020 fanns 5 000 ensamkommande minderåriga i Grekland och bara hälften så många platser för dem. Många fanns i lägren på öarna. Efter ett besök på Lesvos vårvintern 2020 uppmanade EU kommissionären Ylva Johanssons medlemsstaterna att ta emot ensamkommande minderåriga flyktingar som sökte asyl. Många sa ja, däremot inte Sverige. Senare följde att länderna sa ja till andra överföringar också. Se ovan.

Nya ungdomsboenden skapades också. Men i början av 2021 finns flera ensamkommande i lägret på Lesvos och en organisation i Thessaloniki uppmärksammar att det finns ensamkommande ungdomar under 14 år som sover på gatan.

Det är i Grekland som EU:s största flyktingläger finns, och här har de flesta flyktingprofil.

Att flyktingar anlitar smugglare, utnyttjas av smugglare, och reser in till EU irreguljärt beror som vi alla vet på att det finns ingen annan möjlighet, flyktingar får inte visum till EU-länderna. Till Grekland ökade antalet med femtio procent 2019, och lägren på öarna blev ännu mer överbefolkade. Grekland tog emot fler flyktingar och migranter än Italien, Cypern, Malta och Spanien tillsammans. Asyl Service sa att närmare 80 procent hade flyktingprofil och var från framför allt Afghanistan, Syrien och Irak. Regeringen kallade dem illegala migranter.

I maj 2020 meddelade grekiska Unhcr att de flesta som kommer irreguljärt till Grekland är från de främsta flyktingproducerande länderna i världen – Afghanistan och Syrien. Andra är från Irak, Sudan, Somalia, DR Kongo och andra länder i krig. En del är från Pakistan och Bangladesh, två länder som Grekland nu har fogat till listan över säkra ursprungsländer. Vilket kan ifrågasättas när många asylsökande från Bangladesh får internationellt skydd i andra instans i vissa EU-länder.

Grekland har gett fler personer flyktingstatus än status som alternativt skyddsbehövande, tvärtemot Sverige. Till 2020 var tillståndstiderna i Grekland desamma oavsett status, 3 år. Från 2020 gäller 3 år för flyktingstatus och 1 år för skyddsstatus. Vid förlängning ges 2 år. Det är det sämsta som ges i EU, dit Sverige förmodligen kommer sälla sig. Att förlänga uppehållstillstånd har skapat långa handläggningstider hos Asyl Service och har lett till att en del har blivit av med sina arbetstillstånd under väntetiden.

Tyvärr är problemet med långa väntetider inte nytt i Grekland. Men problemet kan bli gigantiskt eftersom tillståndstiderna för alltfler är så korta nu. Samma sak befaras i Sverige. Jag minns en drabbad trebarnsfamilj från Uzbekistan för flera år sedan. Vi träffades i Aten genom min vän Hussein från Sudan, som gick bort i juni. Familjen hade 3-årigt tillstånd. (Hussein hade flyktingstatus på 5 år och att förlänga det var bara en formalitet som gick snabbt.) När det skulle förlängas gick paret tillståndslösa i över ett år och mannen förlorade sitt arbetstillstånd och sitt arbete. Familjen överlevde genom tillfälliga svartjobb, att hyresvärden accepterade att de inte kunde betala hyra och att parets föräldrar i Uzbekistan kunde hjälpa dem.

Regeringens framtidsplaner

2019 var Grekland den främsta inreseporten till EU för flyktingar och 65 000 sökte asyl. De flesta kom med båt från Turkiet. Några tusen kom över den grekturkiska gränsen i norr, Evrosgränsen. För 2020 har nyanlända varit 80 % lägre, och migrationsministern Notis Mitarakis säger stolt och nöjd att nu har vi inflödet under kontroll. Minskningen beror på att vi har visat att landet inte är berett att ta emot irreguljära/illegala migranter, 2/3 är migranter, som vill ta del av europeisk välfärd. De som har asylskäl ska få stanna efter en juridisk procedur, fortsätter han, och när de har fått uppehållstillstånd måste de klara sig själva precis som alla greker måste göra. De kan inte räkna med gratis bostad och pension.

Migrationsministern har av och till uttalat sig fördomsfullt, föraktfullt och okunnigt. Ibland har han använt en retorik som hör hemma bland ultranationalister. När han uttalar sig i media numera har retoriken blivit något mer korrekt, kanske efter tillsägelser från EU.

Sedan i maj-juni 2020 har tiotusentals flyktingar som fått uppehållstillstånd vräkts från asylboenden efter en månad. De har fått bo kvar där för att de inte har haft någonstans att ta vägen och inte har hittat arbete. Tusentals har inte haft någon annan stans att ta vägen än till gatan. De automatiska månadsbeloppen har också tagits bort. Deras boenden har tagits över av asylsökande som har fått fortsätta processen på fastlandet. Omkring 35 000 fick internationellt skydd under 2020. Grekiska polisen utfärdade utresehandlingar så att många kunde lämna landet legalt. Det finns ingen garanti att de inte måste återvända till Grekland efter tre månader.

För 2021 säger minister Mitarakis till media att 2020 var en milstolpe när vi fick kontroll över migrationskrisen. Målsättningen nu är att inflödet av irreguljära migranter ska vara på samma låga nivå som 2020. Nyanlända ska skiljas åt mellan dem som är berättigade till internationellt skydd och de som är irreguljära migranter. Etableringen av låsta läger ska fullföljas och lägren på öarna ska bli stängda/kontrollerade. De som är där ska inte vara där länge. De som har asylskäl ska föras vidare till andra platser på fastlandet. (Han slirar ibland mellan låsta och kontrollerade läger, kanske beror det på att han syftar på många förvarsplatser, eller helt enkelt på att det ska bli lätt att stänga in invånarna, förbjuda utgång som nu under pandemin. Han verkar inte säga ”illegal” lika ofta längre, vilket däremot hans partikamrater gör, bland annat i EU-parlamentet.)

2021 ska det finnas 12 låsta (closed) läger på öarna och på fastlandet, lovar ministern. På de fem öarna blir det nya läger. Det på Samos kommer öppna först följt av motsvarande på Kos och Leros och sedan på Lesvos och Chios.  De sju på fastlandet blir det kraftigt utbyggda registrerings- och mottagningslägret Fylakio i Evrosområdet (öarnas motsvarighet), Sintiki i Serres, Diavata i Thessaloniki, Ritsona i Evoia och två läger i Malakasa inte så långt från Aten. Kapaciteten kommer ligga på omkring tusen till femtusen per läger. Finansieringen är till hundra procent säkrad genom EU. (Flera av lägren är tältläger.)

Grekland ska fortsätta sin strikta policy för 2021, upprepar migrationsministern i flera uttalanden. De andra länderna i EU har sett hur vi har kämpat och fått ner flödet av migranter och hur vi har snabbat på asylprocesserna. Grekland ska inte vara en inkörsport för ekonomiska migranter, vi ska fortsätta försvara våra gränser med EU:s hjälp och den grekiska kustbevakningen. Stängslet som byggs utmed Evrosgränsen med EU:s hjälp och det utbyggda mottagningslägret Fylakio (med många förvarsplatser) kommer leda till att Evros får färre irreguljära nyanlända. Grekland ska ge asyl till dem som är berättigade, speeda upp deportationen av dem som inte är berättigade till internationellt skydd, fortsätta skapa låsta/kontrollerade läger och fortsätta den mjuk integrationen av flyktingar.

Integrationen

För att kommentera det som ministern kallar mjuk integration! Det finns ingen integrationspolicy förutom det EU-finansierade IOM-programmet Helios.

Förra Syrizaregeringen hade ett planerat program för integration. Jag vet inte om Helios ingick, men det startade våren 2019 i liten skala och växte kraftigt under sommaren och hösten 2020 i panik när tiotusentals flyktingar med uppehållstillstånd ställdes på gatan.

Flyktingar som fått uppehållstillstånd möter enorma problem – se tidigare artiklar. IOM-programmet Helios försöker lösa bland annat de byråkratiska problemen och har fått mycket mer EU-resurser. Nu talas det officiellt om att Grekland har ett integrationsprogram, och det är Helios man syftar på. Men det är bara för sex månader per förmånstagare och för bostad bygger det på att man hittar en lägenhet själv. Helios står sedan som garant för hyran och hyreskontraktet.  I december 2020 hade nästan 23 000 flyktingar med uppehållstillstånd knutits till programmet men det fanns fortfarande inte utrymme för alla behövande. Efter överenskommelse mellan IOM, Atens borgmästare och migrationsdepartementet hyrdes några hotell som tillfälliga boenden på två månader för familjer innan de kommer in i Heliosprogrammet. Många tusen har placerats nödtorftigt i tält, som har satts upp i förläggningar för asylsökande nära Aten.

Det finns inte heller någon statligt ordnad språkundervisning i grekiska, typ SFI.

Inför 2021 ombildades regeringen. Flera nya ministrar har en bakgrund i extremhögern och kritiker menar att regeringen nu ännu bättre tillfredsställer de reaktionära av Neo Demokratias väljare, och att den nu är en blandning av extrem neoliberalism och extremhöger. Vice migrationsminister heter nu Sofia Vuoltepsi och ska ansvara för integration. Hon har, läser jag i tidningen Efimerida ton Syntakton, gjort sig känd för hård uppfattning och retorik som är emot flyktingar och migranter.

En väljarundersökning visar att grekerna är ganska nöjda med regeringen.

—-

Källor i huvudsak

European Council on Refugees and Exiles (ECRE)/The Asylum Information Database (AIDA), 2020: Country Report: Greece, 2019 update, www.ecre.org

Artiklar från Refugee Support Aegan, www.rsaegean.org/en    

Efimerida ton Syntakton, www.efsyn.gr

ECRE Weekly Bulletin, www.ecre.org

LIBE-kommitténs debatt i EU-parlamentet den 27 januari 2021, www.europarl.europa.eu

Pressöversikter genom grekiska Unhcr, förmedlas dagligen, sammanfattar ur grekiska dagstidningar.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar
Samos 2014, två år före EU-Turkiet-avtalet. På väg till Aten efter en vecka i första mottagningslägret, som var överbefolkat med några hundra, ännu hade inte tälten runtom vuxit upp. Stockholm sommaren 2019, barnfamiljer från Afghanistan demonstrerar i flera veckor efter att ha levt fyra år i Sverige utan uppehållstillstånd, och barnen tecknar sina drömmar. Foto författaren.

Pakten publicerades i september 2020 och har oroat och kritiserats bland annat för sin starka fokusering på att människor som flyr ska skickas tillbaka i stället för att ges skydd. Det ska kunna göras genom snabbprocedurer vid gränsen, att uppfatta transitländer som säkra, ha återvändaravtal med många länder och avfärda mångas asylansökningar som omöjliga att göra.  Kommissionären försäkrar att de som verkar ha skäl att söka asyl i EU ska naturligtvis få göra det.

Här följer en sammanfattning, som bygger främst på EU-kommissionens sammanfattande dokument om pakten ställt till EU-parlamentet, rådet och några kommittéer.1 Observera att det naturligtvis finns mer detaljer att lyfta fram.

Jag vet inte om det är med tanke på pakten som jag läser i danska Politiken att Danmarks statsminister nu tror att Danmark snart ska ha noll asylsökande.

Drygt hälften av de 28 sidorna ägnas åt asyl, de andra åt bland annat arbetsmigration. Kontrollerad arbetsmigration ska ersätta irreguljära, farliga resor, och avtal ska slutas med i första hand länder i Afrika och västra Balkan. Av kommissionens förslag till pakt är det tydligt att många som reser in irreguljärt – vilket flyktingar som vi vet alltid tvingas göra – ska inte få komma in i EU utan skickas tillbaka till transit- eller ursprungsländer efter vissa gränsprocedurer.

Kommissionens uppfattning är att de flesta som reser in irreguljärt har inte skyddsskäl och ska tillbaka varifrån de kom. För att genomföra detta konstrueras begrepp som säkra ursprungsländer och transitländer, åtminstone säkra så länge ingenting annat blir uppenbart. Avtal ska slutas om att ta emot återvändare/deporterade. Vill människor migrera till EU för arbete eller studier ska det ske genom samverkan och avtal mellan EU och hemländerna.

2/3-delar av dem som söker internationellt skydd i EU är migranter, inte flyktingar, har kommissionären Ylva Johansson sagt i olika sammanhang. Låt gå kanske för dem som anländer från Nordafrika till Italien och Spanien, tänker jag, men det kan inte gälla Grekland, som har varit ett av de främsta, ibland främsta, inreseländerna till EU för människor som söker internationellt skydd.  Via Turkiet kommer afghaner (40-50 % av samtliga), syrier, irakier, iranier och många från Eritrea, Somalia, Sudan och Kongo till Grekland. Enligt grekiska myndigheten Asyl Service och grekiska frivilligorganisationer har de flyktingprofil och många får uppehållstillstånd.

Det är bra att EU-kommissionen enligt ett avsnitt i dokumentet föreslår säkra vägar till EU. Men det verkar inte men gälla flyktingar, som en skulle kunna tro, utan migranter som vill arbeta eller studera i EU. Jag kan inte hitta någonting om behovet av säkra vägar för människor på flykt mer än att räddningsaktioner på Medelhavet ska genomföras och samordnas, och att räddningsaktioner ska inte ses som kriminella handlingar. Och det är bra men inte tillräckligt. Hur länge har inte internationella frivilligorganisationer krävt säkra vägar in till EU för dem som behöver söka asyl. Som det är skrivet verkar räddningsaktioner syfta på centrala Medelhavet utmed routerna Nordafrika – Italien/Malta.

Kommissionen bejakar arbetsmigration generellt eftersom EU har en åldrande befolkning. Utan att jag hittar det sägs kommissionen också föreslå att definitionen på familj ska breddas och bättre motsvara verkligheten än kärnfamilj med bara föräldrar och barn under 18 år. Det är också bra, liksom förslaget om en övervakningsmekanism i samband med procedurerna vid de yttre gränserna som ser till att principerna om mänskliga rättigheter följs. Men kontrollområdena bör breddas, menar flera kritiker.

Se här en sammanfattning av vad pakten vill (mina kommentarer inom parantes)

Inledningsvis i dokumentet1 tar det upp värdet för EU att bemöta orsakerna till irreguljär migration, bekämpa migrantsmuggling, hjälpa flyktingar som uppehåller sig i tredje land (genom ekonomiskt stöd) och stödja väl fungerande laglig migration. Men jag ser ingenstans om värdet av och skyldigheten att inom EU hjälpa människor som söker skydd. Det är ett märkligt och mycket oroande dokument!

En bakgrund är att kommissionens förslag 2016 till ett gemensamt asylsystem – Common European Asylum System, CEAS – inte togs i Sofia i juni 2018. Vissa delar i CEAS skulle vara som direktiv, andra som förordningar, det vill säga tvingande. I huvudsak, skriver kommissionen nu, nåddes enighet om Skyddsgrundförordningen och Mottagningsdirektivet och om att inrätta European Union Agency for Asylum (EUAA). EUAA innebär att nuvarande asylkontoret EASO växer i betydelse.

Kommissionen föreslår nu att omfattande procedurer ska ske vid EU:s yttre gränser. Först ska en inledande screening göras av alla som korsar gränser till EU utan tillstånd, inklusive de som räddas till havs och de som upptäcks redan vara inne på unionens territorium. Screening för alla och snabb asylprocedur för vissa och en återvändande procedur för dem som inte får söka asyl i EU eller får avslag i snabbproceduren ska förläggas till områden nära gränsen som anges som icke EU-territorium (fast det hör till medlemsstaten!), länderna bestämmer lämpliga platser. Avsikten är att många aldrig ska komma in i EU. (Förslaget känns anpassat till länderna kring Medelhavet, där det redan finns registrerings- och mottagningsläger i form av de så kallade hotspotsen. Hur det är tänkt att se ut vid andra yttre gränser, till exempel i Polen, som ofta är första EU-land för flyktingar från länder i forna Sovjetunionen, vet jag inte.)

Screeningen finns utförligt beskrivet i ett särskild dokument.2 Det ska gälla identifikation, hälsa, säkerhetskontroll, fingeravtryck, biometriska data och registrering och check i Eurodoc. Ensamkommande minderåriga och barn under 12 år och deras familjer undantas. Barns behov ska uppmärksammas extra och barnens bästa ska gälla generellt i procedurerna. Barn ska erbjudas passande boenden, juridiskt stöd och för ensamkommande barn ska representanter (gode män) utses snabbt och ges resurser. (När ”vulnerable” nämns står ingenting om andra sköra grupper än barn. Hur blir det med gravida, människor med allvarliga funktionshinder, ensamstående kvinnor med barn, hbtq-personer etc? Har jag kanske missat det?)

Screening, snabb asylprocedur för vissa kategorier (se nedan) och återvändandeprocedur förs ihop i ett juridiskt arbetande instrument. Hur snabbprocesser vid gränsen är tänkt framgår utförligare i kommissionens förslag om ändringar och tillägg till förslaget om asylprocedursförordning 2016, artikel 43, bortsett från screeningen.3 Det gamla förslaget till asylprocedursförordning verkar fortfarande gälla men med ändringar och tillägg. Screening ska ta max 5 dagar, asylprocedur i form av snabbprocedur 12 veckor och återvändandeprocedur 12 veckor, totalt maximalt 25 veckor, under krisande omständigheter max ytterligare 8 veckor för snabbasylproceduren och ytterligare 5 dagar för screeningen. Överklagan ska också gå snabbt, och till exempel vara inlämnad inom en vecka. Rätten att få invänta svaret på överklagan på plats tas bort för vissa grupper, bland annat när överklagan inte antas få framgång.

Observera att det finns många likheter mellan pakten och den asyllag som gäller nu 2020 i Grekland och togs i slutet av 2019 och med ändringar och tillägg i april 2020. Se flera artiklar om just Grekland.

Alla som vill söka om internationellt skydd ska få sin önskan behandlad, har kommissionären Ylva Johansson försäkrat, och snabbheten i procedurerna kommer göra att det inte uppstår nya Moria (vilka många bevarar). Till snabbproceduren ska föras ansökningar från dem som kommer från länder med låg beviljningsgrad (20 % och under, de antas troligen inte godkännas, skriver kommissionen), som missleder myndigheterna, som innebär säkerhetsrisk för landet och de som kommer från ”säkra” länder. Att utse ”säkra länder” blir upp till varje medlemsstat (flera EU-länder har redan gjort det, Sverige väntas göra det).

Den normala asylproceduren ska, som jag förstår av förslaget 2016, ta max 6 månader, i speciella fall 15 månader.

Många har reagerat starkt på att de korta tiderna för asylprocedurerna innebär stora risker för brott mot nonrefoulmentprincipen. 

Kommissionen tänker sig en ” solidaritets mekanism”. Alla medlemsstater ska solidariskt delta och hjälpa till men kan välja mellan att ta emot asylsökande i omflyttningsprogram, engagera sig i att skicka tillbaka de som inte får komma vidare in i EU eller bidra till solidariteten genom kapacitetsbyggande och expertkunskap. (Solidaritet syftar på den mellan medlemsstaterna, inte med människor som tvingas fly.) Kommissionen räknar med att många länder solidariskt kommer ansluta sig till omflyttningsprogram (relocation) och redan från gränsen blir det möjligt att omlokalisera asylsökande till andra medlemsstater. (Men det finns inga garantier för att omflyttningarna till andra medlemsstater verkligen blir omfattande eller hur snabbt de kommer genomföras. Många asylansökningar kommer förmodligen ändå behandlas i samma land som gränsproceduren. I Grekland inte minst.)

2016 års förslag till asylförordning innehåller många straff för sökande som inte följer reglerna – regler som ibland kan vara svåra att förstå. De gäller bland annat förbud att resa vidare inom EU på egen hand och söka asyl en andra gång. Här finns ingen preskriptionstid, som i nuvarande Dublinförordningen. Straff innebär bland annat att sättas i förvar och att ansökningen om internationellt skydd avskrivs. Kommissionen skriver nu att de som ska undersöka och bereda ansökningar om internationellt skydd måste följa regler, och att de som önskar internationellt skydd måste också följa regler och ta konsekvenserna av att inte göra det. Reglerna och konsekvenserna från 2016 blir alltså kvar.

Som morot att stanna kvar i samma land föreslås att efter tre års lagligt och kontinuerligt boende i samma medlemsland får den som fått internationellt skydd ett långvarigt uppehållstillstånd och erkännande enligt det nya Direktiv om Långvarigt boende. (Det låter bra om det inte finns en hund begraven, och verkar ju inte hjälpa den som får avslag, flyr vidare och sedan hoppas på att det av olika skäl till slut inte blir någon Dublindeportation.)

För dem som ska återvända från EU:s yttre gräns, det vill säga skickas tillbaka/deporteras, ska ett effektivt system byggas med en ledande roll för Frontex. Förslaget bygger på Översynen av Återvändardirektivet 2018. Frivilligt återvändande ska stödjas eftersom det är mest hållbart. Kommissionen ska utse en koordinator för återvändande, som ges stöd i ett nätverk på hög nivå. Ett antal länder utanför EU ska fås att underteckna återvändandeavtal (typ det med Afghanistan) och återtagandeavtal med transitländer (typ det med Turkiet, och med Niger avseende bland annat migranter som fastnat i Libyen). Asyldatabasen Eurocac ska utvecklas och uppgraderas, asyl- och återvändandeprocedurer ska länkas ihop. Det som har hänt i medlemsstater, som att ha nekats asyl, ska komma upp och länkas till yttre gränsproceduren. (Med andra ord ska allt kunna spåras. Kritiker befarar att uppgifterna kan komma att läckas till hemlandet.)

I paktens övriga förslag ingår ett juridiskt instrument för att hantera kriser och inrättande av en permanent europeisk gräns- och kustbevakningsstyrka på 10 000 personer. Ett utvecklat IT-system med ett digitaliserat visaprocedursystem ska vara infört 2025. Ett gemensamt sök- och räddningssystem på Medelhavet ska inrättas i vilket Frontex och nationella myndigheter ska ha delat ansvar och medlemsstaterna ska samarbeta. Att rädda människor i nöd ska inte vara kriminellt. (Men de kommer förmodligen skickas tillbaka.)

Schengensystemet med inre öppna gränser ska gälla och tillfälliga gränskontroller användas bara med exceptionella undantag.

EU ska ha en ny aktionsplan för 2021-2025 mot smuggling av migranter. Unionen ska samarbeta med afrikanska partners och stödja länderna att bygga kapacitet mot människosmuggling, särskilt med nyckelländer som Libyen och Niger, vilket redan sker. Kommissionen hoppas också på de andra nordafrikanska länderna – Algeriet, Marocko, Tunisien och Mauretanien. Samarbete med ursprungsländer och transitländer ska stärkas.

Kommissionen vill bygga partnerskap med många länder, få kontroll över migrationen till EU och få arbetsmigrationen att ske på säkra, kontrollerade vägar. EU ska stödja ekonomisk utveckling i länder för att minska motivationen att ge sig ut på farliga resor och passera gränser irreguljärt. Kommissionen skriver att EU behöver migranter, har en åldrande befolkning och att migration är normalt och har alltid förkommit. Kommissionens tänkta partnerskap med länder ska gynna båda parter och EU vill hjälpa länderna att bygga ekonomier som motverkar orsakerna till irreguljär migration. Norra Afrika och Västra Balkan nämns först, sedan även Asien och Latinamerika. Läsaren görs också påmind om att EU ekonomiskt stöder länder med stora flyktingbefolkningar humanitärt, som Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak, samt att EU är världens största bidragsgivare av utvecklingsstöd.

Det sammanfattande 28-sidiga dokumentet skriver nästan ingenting om förvar, men av andra dokument framgår att det troligen blir fråga om omfattande förvarstagande, framför allt för dem som inte kommer längre än till gränsen utan ska skickas tillbaka.

Tidsplanering. Kommissionens planer är att paktens olika steg ska tas och genomföras så snart som möjligt. Somligt ligger på kommissionen, somligt på Frontex och somligt på EU-rådet och EU-parlamentet. Det som gäller förordning om screening, förordning om asyl- och återvändandeprocedurer och en förordning om hur asyl och migration ska skötas ska vara antaget i rådet och parlamentet juni 2021 (rapportörer i parlamentet är utsedda).

Bland kommentarer om pakten:

Det finns några positiva sidor i pakten: Kommissionen bejakar migration som något naturligt, som alltid har förekommit, och som är till nytta för EU med sin åldrande befolkning. Och syftar på migration för att allmänt få ett bättre liv. Sök- och räddningsinsatser på Medelhavet ska införas och samordnas mellan medlemsstaterna, och att rädda människor i nöd ska inte vara kriminellt. Kommissionen vidgar definitionen på familj. Kommissionen föreslår en ny status i form av långvarigt uppehållstillstånd efter tre års laglig vistelse i ett land för dem som fått uppehållstillstånd.

Men det finns mycket som inte är bra:

Kommissionen underskattar antalet flyktingar bland de som reser in i EU irreguljärt. Se mer om detta i en av artiklarna om Grekland, som publiceras här i morgon.

Det blir många begränsningar i möjligheterna att få sin asylansökan behandlad i EU. Många kommer placeras i snabbspår med alldeles för kort tid för att få sina asylskäl korrekt behandlade. Mångas asylansökningar kommer att bedömas som icke möjliga att göra därför att de kommer från ett ursprungsland eller ett transitland som anses säkert. Detta innebär att EU:s respekt för fundamentala mänskliga rättigheter – rätten att söka asyl – minskar.

Vi vet att asylprocessandet i Europa är ett lotteri, bland annat beroende på vilket land en söker skydd i. Kommissionens siffror om 20 % verkar utgå från ländernas beslut i första instans. Men i flera länder ändrar asylprocessens andra instans många avslag, vilket gör att genomsnittet under 20 procents beviljandegrad för vissa nationaliteter blir fel eftersom det är mycket högre i andra instans. Det här har bland annat ECRE – European Council on Refugees and Exiles – tagit upp.

Det är mycket tal om irreguljärt anlända utan att förklara varför människor som vill söka internationellt skydd i EU, och har rätt att göra det, tvingas resa irreguljärt.

Det är mycket tal om säkerhetskontroller, vilket gör att flyktingar som reser in irreguljärt generellt misstänks vara presumtiva terrorister. Det blir också många möjligheter att placera människor som söker skydd i förvar. Det här leder tankarna till hur Sovjetunionen misstänkliggjorde sina medborgare för att vara spioner när de återvände från fångläger och arbetsläger i väst under WK 2. Många organisationer befarar att antalen förvar och förvarstagande kommer öka och att mottagningslägren blir låsta. Mer om detta i kommande greklandsartiklar.

Den obligatoriska screeningen vid yttre gräns leder förmodligen till fler läger vid EU:s yttre gränser, och den fördröjer tiden innan människor kan komma in i asylprocessen – om de över huvud taget släpps in i den. Det finns inga garantier för att de korta procedurstiderna kommer hålla, och att lägren vid gränserna inte blir överbefolkade (som Moria och lägret på Samos).

När kommissionen talar om säkra och legala resor in i EU är det i samband med migration för arbete och studier, inte för dem som söker skydd som flykting eller som alternativt skyddsbehövande.

Det är mycket fokus på återvändande, att öka möjligheterna för unionen att förklara ansökningar som ogrundade liksom att genom snabba procedurer ta ifrån människor rätten till att få sina asylskäl ordentligt utredda. Kommissionen bereder marken för rättsosäkerhet och erkänner inte det. Principen om nonrefoulment urholkas ännu mer än vad som sker nu genom flera länders pågående pushbacks.

Sekundära flyttningar inom unionen förbjuds och straffas och det blir inga alternativ till de hoppingivande möjligheter som Dublinförordningen med sina hårda regler trots allt har inneburit.

Det blir förmodligen omfattande förvarstagande, inte minst för dem som ska återvända utan att någonsin ha kommit in i EU. Och det kan bli lång väntan, som nu när Turkiet inte har tagit tillbaka några deporterade sedan mars 2020 från Grekland. Ändå har det sagts tydligt i tidigare direktiv och förordningar och asylsökande ska som princip inte sättas i förvar. Men det kan vara en fråga om hårklyveri. Asylsökande med avslag betraktas kanske inte längre som asylsökande, och följaktligen kan andra principer gälla.

Kommissionen hoppas på solidariska program för omflyttning till andra EU-länder. Men de som hittills har funnits har aldrig omfattat tillräckligt många och processerna har tagit tid. Så antagligen kommer mycket av asylprocedurerna fortfarande ligga på Grekland och de andra länderna i syd.

Genom mer resurser till Frontex, med sin uppgift att bevaka yttre gräns, och inrättandet av en EU:s permanenta gränsbevakningsstyrka på 10 000 man, blir det mer utrymme för våld.

Jag lägger till i korthet hur EU-parlamentets Libekommittee (The Civil Liberties Committee) ser på pakten i ett aktuellt yttrande i början av 2021.

EU:s länder är skyldiga att hindra oauktoriserade gränspassager till unionens territorium men måste också försäkra sig om att respektera grundläggande rättigheter, inklusive rätten att söka asyl, skriver EU-parlamentets Libekommitté.

Kommitteen ifrågasätter snabbprocedurerna vid gränsen och att många människor inte kommer tillåtas registrera sin asylansökan, vilket innebär våld på fundamentala mänskliga rättigheter. Kommitteen befarar att sökande vid gränserna och hänvisade till snabbprocedurer kommer placeras i förvar medan deras asylskäl undersöks, vilket är tvärt emot Mottagningsdirektivets ord om att asylsökande får placeras i förvar bara under klart definierade exceptionella omständigheter. Förvar ska bara användas som en sista utväg och medlemsstaterna ska i stället hitta alternativa lösningar och erbjuda värdiga mottagningsförhållanden vid gränsen. Vad gäller ensamkommande barn ska dessa aldrig hänvisas till snabbprocedurer vid gränsen, fortsätter Libekommitteen. Staterna får heller aldrig underlåta skyldigheten att erbjuda juridiskt stöd, tolkning och information om procedurerna. Och mycket mer. Kommitténs rapportör är Erik Marquardt från tyska Greens/EFA. 50 av Libekommitteens ledamöter röstade för kommitteens skrivelse och 11 emot. 3 var frånvarande.

  1. Communication from the commission to the European parliament, the Council, The European economic and social committee and The committee of the regions on a New Pact on Migration and Asylum (European commission, Brussels, 23.9.20010, COM (2020) 609 final
  2. Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council introducing a screening of third country nationals at the external borders and amending Regulations (EC) No 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 and EU 2019/817, COM (2020) 612, 23 september 2020
  3. Amended Proposal for an Asylum Procedur Regulation regarding border asylum procedures and border return procedures. (European Comission, Brussels, 2020.09.23, COM (2020) 611.
Postat den av Annetter | Lämna en kommentar

Det pågår inom EU ett krig mot människor på flykt, och det som sker i Grekland kan ge föraning om unionens kommande asylpolitik

Ur författarens bildarkiv om Aten.

Sedan Grekland fick sin nya regering förra sommaren har landet blivit en hårdhänt mottagare av människor på flykt. Grekland är nu EU:s främsta inreseland för människor som flyr till Europa och grekiska regeringen agerar på olika brutala plan för att flyende ska välja bort EU och Grekland. Med den avsikten agerar Sverige också, en signalpolitik om inhumanitet.

Kriget mot flyktingar sker på flera grekiska arenor: Vid gränsen mot Turkiet med skärpt bevakning finansierad av EU och olagliga pushbacks. Genom asyllagstiftningen med stor risk för inlåsning, förvarstagande, att många inte kommer tillåtas söka asyl och att risken för felaktiga avslag är stor genom snabbheten i processerna, risk för refoulement. Andra arenor: Utsattheten och armodet som väntar den som får skydd i Grekland. Pågående förvarstagande i snart ett halvår av alla asylsökande med hänvisning till coronapandemin. Förberedelser för att mottagningsläger ska bli låsta inrättningar innan året är slut. Försök att eliminera frivilligorganisationer som stöder och försvarar människor på flykt. Språkbruket med ökad användning av ordet illegal i samband med människor på flykt.

Lite utförligare: Det blir allt svårare att nå Europa. Gränsbevakningen mot Turkiet stärks med EU:s hjälp och olagliga pushbacks blir allt vanligare. Regeringen förnekar pushbacks trots många vittnesmål. Den nya asyllagstiftningen sorterar bort många som vill söka skydd. De får inte söka. Den snabbar på asylprocessen så att den blir rättsosäker, och många kommer få felaktiga beslut om behov av internationellt skydd. Genom nya regler kommer många inte bli berättigade att överklaga negativa beslut. Många kommer få tillbringa den mesta tiden av sin asylprocess i låsta förvar. De som får uppehållstillstånd och alltså erkänns ha behov av internationellt skydd ställs på bar backe utan försörjning och bostad en månad efter beskedet med uttalanden från regeringen att passar det inte kan de lämna landet. Den allmänna grekiska nedsläckningen av samhället på grund av Coronapandemin hävdes i början av maj men asylsökande på öarna och på fastlandet hålls inspärrande i sina överbefolkade läger – på öarna vidriga läger – med ständigt framskjutna datum om när detta ska upphöra, nu senast är tiden framskjuten till 31 augusti. Trots att de inte har visat sig vara smittobärare!!!. Det kan ses som en förberedelse för att enligt regeringen kommer de som söker asyl i Grekland leva i slutna läger och att detta kommer vara infört innan 2020 är slut.

De slutna lägren kan möjligen bli som det är nu med referens till pandemin, besökare till boende i lägren får inte komma in, de som lever där får bara gå ut i ett begränsat antal om dagen och under begränsad tid och i syfta att handla mat.

Ännu en arena för kriget mot flyktingarna är regeringens i våras införda krav på frivilligorganisationer som stödjer och försvarar flyktingar. Kraven innebär en makalöst tidsödande och besvärlig exercis för att bli godkänd som organisation, och de nya reglerna stämplas nu för att strida mot Europakonventionens paragraf om människors rätt att bilda och verka inom föreningar och organisationer. Bland organisationerna finns alltifrån FN:s flyktingbyrå och Läkare utan gränser, andra länders internationella flyktingstödjande organisationer verksamma i Grekland som Danska flyktingrådet och Norska flyktingrådet till många stora och små nationella organisationer med inriktning på asyljuridik, tolkning och översättning, humanitärt omhändertagande, fysisk och psykisk vård och behandling (som traumabeabetning, hjälp till tortyroffer), stöd i form av kläder, läromedel, verksamhet för kvinnor och barn, kultur och så vidare. Enskilda och organisationer fyller en avgrund av behov inom områden där grekiska staten inte engagerar sig. Regeringens förklaringar till agerandet har varit att pengarna som går till organisationerna i stället ska gå till den grekiska staten, som ska ombesörja alla behov. Felaktigt har regeringen också misstänkliggjort organisationerna för att generellt försnilla medel. Möjligen vill regeringen samarbeta mer med andra EU-stater, så kan man tolka beskedet att avsluta Läkare utan gränser tillåtelse att bedriva Covid -19-anpassad verksamhet i Moria på Lesvos men i stället öppna upp för ett senare samarbete med danska staten. Hur kriget mot organisationerna ska sluta är oklart, men många organisationer kommer slås ut.

Återvändande och frivilligt återvändande har fokuserats mycket inom unionens asyl- och migrationspolitik de senaste åren, mer än behoven hos människor på flykt, och det har också den grekiska regeringen tagit fasta på. Den räknar med att innan året är slut kommer 10 000 flyktingar och asylsökande ha rest tillbaka till Turkiet eller landet de är medborgare i, och regeringen utlovar återvändandebidrag. Summorna varierar beroende på när en anlände och om landet hör till de så kallade säkra länderna eller inte i den grekiska listningen av säkra länder. Än så länge hämmas återvändandet av pandemirestriktioner.

Regeringens språkbruk är inte oväsentligt och det sprider sig. Människor på flykt kallas ofta illegala migranter och beskrivs med att illegalt ha tagit sig in i landet.  Det sägs däremot inte att sådana inresor är den möjlighet som finns för dem som vill söka asyl inom EU, och att rätten att söka asyl är generell. Ordet illegal verkar också användas genomgående och oreflekterat inom EU:s gränsbevakningsstyrka Frontex.

Är regeringen framgångsrik i sitt krig och i sin signalpolitik? Antalet nyanlända har minskat avsevärt. Men det kan bero på pandemin. Antalet flyktingar i världen minskar inte utan de ökar. Genom att färre flyktingar och migranter anländer just nu till Grekland och flera tusen har fått lämna öarna för fastlandet med skyddsförklaring – men utan bostad eller försörjning – så har mottagningslägrens överbefolkning minskat. Men de är fortfarande så överbefolkade att det är inte mycket för regeringen av yvas över.

Grekland har haft många väntande ärenden i flera år, mer än hundra tusen, och för några år sedan kunde asylsökande få vänta i flera år innan de ens hade sin asylintervju. Nu arbetas det på, besluten ökar och de väntande ärenden minskar. Det är i och för sig bra men om det sker rättssäkert har jag ingen information om.

Grekiska regeringens krig mot människor på flykt stöds av en utbredd främlingsfientlighet i landet. Lokalbefolkningar har protesterat i flera år när flyktingar ska placeras i deras hemkommuner. På öarna förekommer många rasistiska aktioner och flyktingar och verksamma inom hjälporganisationer har attackerats. Organisationer har valt att lämna öarna för att skydda sina anställda och volontärer.  I Aten är det svårt för människor på flykt som har fått uppehållstillstånd att få hyresvärdar att hyra ut lägenheter – om de nu har pengar och kanske arbete. Det kan bero på att de inte har de nödvändiga dokumenten, men det sägs bero på omfattande främlingsfientlighet, xenofobi, i ett land som tidigare har varit så stolta över sin gästfrihet mot främlingar. Den gästfriheten, säger man i dag, gäller turister och inte flyktingar. Naturligtvis är inte alla greker xenofober och det finns fortfarande mycket stöd till flyktingar från greker i allmänhet. Men främlingsfientligheten i Grekland är utbredd.

Regeringen bedriver mycket lobbyverksamhet med andra EU-stater och med EU-kommissionen och EU-parlamentet för att förklara att landet nu bevakar unionens yttre gränser och agerar till EU:s bästa. Kommissionen ska nu också ha godkänt regeringens ansökan om fondmedel för att inrätta slutna mottagningsläger på öarna. Är detta verkligen sant så strider det helt mot medlemsstaternas överenskommelse om att mottagningsläger ska vara öppna och människor som söker asyl ska hållas inlåsta bara som en allra sista åtgärd sedan allt annat har prövats.

Det ryktas om att kommissionens kommande förslag till gemensam asyl- och migrationspakt kommer ha i sig mycket av den asylpolitik som nu bedrivs i Grekland.

Mina senaste blogginlägg om Grekland tar upp den nya asyllagen utförligare liksom att de som får uppehållstillstånd vräks från bostad och försörjning efter en månad.

Man ska nog ha läst de artiklarna för att förstå de korta utdragen från Unhcr Greece Press Revue, distribuerat för några dagar sedan, och som jag klistrar in.

The Guardian on refugees’ healthcare crisis

The Guardian reported Friday (31/7) on a healthcare crisis among Greece’s refugee population. Patients on island camps face long wait for specialist help and mental health services, while in Athens others are left destitute. MSF announced Thursday (30/7) it has been forced to closed its Covid-19 isolation centre on Lesvos after authorities imposed fines and potential charges. “Only highly severe cases can be transferred to the mainland,” Babis Anitsakis, director of infectious diseases at Mytilene Hospital, told The Guardian. “This is also the case for the local population,” he added. Giovanna Scaccabarozzi, an MSF doctor, explained that even survivors of torture and sexual violence are now left to themselves with no one to talk to and with no possibility to escape the highly re-traumatizing space of Moria. “We are deeply disappointed that local authorities could not quash these fines and potential charges in the light of the global pandemic, despite some efforts from relevant stakeholders,” said Stephan Oberreit, MSF’s head of mission in Greece.

In Athens, Kelly Moraiti, a nurse at the MSF daycare center in the capital, said evictions from offered accommodation put patients’ health at risk, particularly those living with diseases such as diabetes. Some of the refugees on the streets of Athens are heavily pregnant women and new mothers as well as survivors of torture and sexual violence. Many have significant health conditions often complicated from their time in camps such as Moria.

(in.gr, 2 August/ lesvosnews.netcretalive.gr, 3 August)

EC approves 130 mln euros for closed migrant centres on three islands

The European Commission approved today (3/8) the disbursement of 130 million euros for the construction of the three closed migrant facilities on the islands of Samos, Leros, and Kos. According to a statement from the Migration Ministry, the European Commission “welcomes the efforts made” by the country to address the migration situation in Greece and “fully recognizes the urgent need for this financial support.” The approval came by the EU’s Asylum, Migration and Integration Fund (AMIF) following a positive opinion from the European Commission.

(ekathimerini.comlawandorder.grcircogreco.gramna.gr/en, 3 August)

Samos: on a 23-year-old Congolese pregnant woman who lost her baby being unable to find a spot at an Athens facility

Media report on 23-year-old Misa from Congo, for whom Samos Hospital had issued a medical opinion asking to be taken to a proper facility in Athens, where she would receive a specialized treatment for her difficult pregnancy. This was not done and as a result, Misa had a miscarriage.

(Efimerida ton Syntakton, 1 August) 

Publicerat i Allmänt Europa, Grekland | Lämna en kommentar

Svenskt exempel på upprörande inhumanitet

Gata i centrala Aten. I jakt på försörjning. Foto författaren.

Ung flicka som mist hela familjen i Medelhavet skickas tillbaka från mosterns trygghet i Sverige till Grekland. “Hon har redan internationellt skydd i Grekland.”

Sammanfattat ur UNHCR Greece press review 20 juni-6 juli:

27 juni berättar engelska Independent följande: En 14-årig afghansk flicka förlorade föräldrar och syskon vid överfarten till Lesvos i oktober 2015 i samband med ett skeppshaveri när nästan 70 personer drunknade. Hon led sedan av svår PTSD och flögs från Lesvos till fastlandet, togs om hand av den grekiska frivilligorganisationen Metadrasi (en mycket bra och välrenommerad organisation) och kom att bo i en fosterfamilj i 1 ½ år. I november 2017 kom hon till Sverige genom återförening med en moster. Hon sökte asyl, började må bättre och känna sig trygg. Men hon fick inte bli kvar hos sin moster och hade så småningom tre avslag. När hon fyllt 18 kom ett brev att hon skulle lämna Sverige. Migrationsdomstolen i Stockholm informerade Independent att hon inte kunde söka asyl i Sverige eftersom hon redan hade fått internationellt skydd i Grekland.

Men Sverige hade kunnat välja att handla enligt humanitära klausuler.

Publicerat i Sverige | Lämna en kommentar

Paris och Frankrike nu i augusti 2020

Från Pajala till Paris och nu i kö till boende. Paris hösten 2018. Foto författaren.

Danmark har äntligen öppnat för inresa från Sverige och med det borde det gå att resa landvägen till Frankrike igen. Men enligt min information är det fortfarande id-kontroller av alla vid inresa till Danmark från Sverige, alltså inte bara slumpvisa kontroller. Om det är på grund av coronan eller om det går tillbaka på kontrollbeslutet förra hösten med hänvisning till terrorhot från Sverige, vet jag inte.

Obs att för dem som räknar med att söka internationellt skydd i Frankrike är det bra att hämta information från föreningen Svensktalande migranters vänner i Frankrike, Les Amis des Migrantes Suédophones en France.

Föreningen startade i höstas (2019) och har väldigt bra information för svenskafghaner som söker skydd i Frankrike, webbsidan är på franska och svenska, ja mest på svenska. Det står ingenting om resvägar från Sverige till Frankrike, men det finns mycket om vad man ska tänka på kring asyl i Frankrike och hur det går till. Inte minst för svenska anhöriga är den bra. Föreningen kan hjälpa till på olika sätt.

Sök fram webbsidan www.lamsf.fr . Frågeadressen är info@lamsf.fr. Bra att läsa all information innan en skriver och frågar. Information ligger på olika håll, sök i menyn upptill. Här finns bland annat om vad OFPRA, det franska migrationsverket, vill veta i intervjun, och att en ska berätta och ge många detaljer. Föreningen finns också på Facebook med en klick-länk från webbsidan. På Facebook lägger föreningen ut ny information titt som tätt.

Föreningen ger praktisk hjälp på olika sätt, ger råd och svarar på frågor, kan till exempel översätta svenska dokument till franska och kan agera snabbt i vissa frågor, se webben. Föreningen börjar bli känd, och har fått uppskattande ord av jurister. Sara Brachet har rådgivning på torsdagseftermiddagar på en uppgiven adress i 20:e arrondisementet, se webbsidan. Rådgivningen har varit stängd under coronatiden, och augusti är det semestermånad i Frankrike.

Donera gärna lite finansiellt support om du kan.

Se också den slutna Facebookgruppen Svenska afghaner i Frankrike.

Se likaså www.Watizat.org    som finns på olika språk men inte just svenska, och är väldigt informativ för den som söker asyl med utgångspunkt från Paris. Den uppdateras varje månad.

Så är det nu

Mitt senaste inlägg om Frankrike är från december. Några månader efteråt befann vi oss i en pandemi och det gick inte att resa. Inte heller svenskafghanerna som behövde komma till Frankrike kunde resa. Mina kontakter med svenskafghaner i Frankrike har varit via telefon, framför allt telefon till Paris, Amiens, Brest och Poitiers.  Själv har jag skrivit hela vintern och våren på bok om svenskafghanernas flykt till Frankrike och deras erfarenheter. Jag har också träffade svenska närstående till ungdomar i Frankrike, och ett bokkapitel är om dem. Vid midsommar gick bokmanuset till förläggaren. Boken kommer på Carlsson bokförlag under våren eller hösten 2021. Boktitel är inte klart.

Frankrike var nedstängt till in i maj och det rådde i princip utegångsförbud för dem som inte kunde visa papper på ett godtagbart ärende. Tältlägret vid Porte d´Aubervillier blev evakuerat i början av nedstängningen. Verksamheten hos OFPRA, det franska migrationsverket, var stängd under en period precis som hos flera asylmyndigheter i andra EU-länder, och det gick inte att lämna in asylansökan hos prefekturerna.

Jag vet inte hur och om människor på flykt rörde sig över EU:s inre gränser under tiderna som pandemin stängde allt resande. Från Sverige till Frankrike måste det ha varit omöjligt att resa och Danmark har inte accepterat inresa från svenskar i gemen förrän häromdagen. Jag skulle tro att resvägarna är desamma som tidigare, med risk för kontroller i Danmark och Tyskland men att det till slut oftast går bra. Jag hoppas i alla fall att det är så.

Numera är prefekturerna, OFPRA och asyldomstolen CNDA igång. I juni köade asylsökande afghaner utanför Metro 4 i Paris ungefär som vanligt. Men jag tror inte de kom från Sverige. I slutet av juli fick jag veta att det finns många nyanlända afghaner från länder som Österrike men att det var osäkert om någon just då kom från Sverige. Metro 4, alltså prefekturen på Boulevard Ney, tar emot asylansökningar som förut och många kommer dit. Det här var alldeles innan Danmark öppnade gränsen mot Sverige.

Enligt vad jag fick veta får en nyanländ tillfälligt transitboende efter ett par veckor eller en månad. Det sker som tidigare genom dagcentret på Cité-ön (oklart med centret på Avenue Denfert-Rochereau) och genom polisens evakueringar i La Chapellområdet. Från Porte d´Aubervillier och Canal Saint Martin, förmodligen vid Jaurès, evakuerade polisen tältläger för några veckor sedan. Så det verkar fungera ungefär som tidigare, möjligen går det fortare att få tillfälliga transitboende nu. Sedan följer mer stadigt boende någonstans i landet.

Frankrike har gett de flesta svenskafghaner uppehållstillstånd

Nu är det mer än två år sedan jag började åka till Paris för att följa svenskafghaner som flyr till Frankrike. De flesta har fått uppehållstillstånd i Frankrike, eller de väntar på beslut, eller de väntar på sin intervju. Beroende på hur länge sedan det är de kom, och om de har haft Dublin eller inte.

Men avslagen för afghaner i första instans, alltså hos OFPRA, ökar. Det har vi märkt inom föreningen, säger Sara Brachet på telefon från Paris, en av de drivande bakom Les Amis des Migrants Suédophones en France, LAMSF.

Att fler får avslag syns i fransk asylstatistik, 2019 fick 62 procent av afghanerna uppehållstillstånd i första instans, 2018 67 procent, 2017 över 70 procent.1 De med avslag överklagar till asyldomstolen CNDA, som ofta ändrar OFPRAs avslag till afghaner, i synnerhet för hazarer. Hoppas bara det fortsätter så. Det är i och för sig bra, mindre bra är att asylprocessen förlängs, ofta med runt ett år.

Afghanska medborgare är sedan några år den största enskilda nationalitet som söker asyl i Frankrike, omkring 10 000 om året de senaste åren. Många kommer från andra EU-länder och har fått avslag. 2018 var en tredjedel av alla som sökte asyl i Frankrike andragångssökande efter avslag i ett annat EU-land, omkring 45 000 av 119 000 asylsökande. Inte bara afghaner hoppas desperat på att få stanna i Frankrike när ett annat EU-land ger avslag.

Avslag hos OFPRA kan bero på dåliga intervjuer, motsägelsefulla svar, ofullständiga svar men kanske oftare oförmåga att berätta så utförligt och detaljerat som OFORA önskar. Men det vet jag inte, jag vet inte vad avslagen beror på, och jag är glad att asyldomstolen agerar mer självständigt gentemot asylmyndigheten än i Sverige.

Intervjuerna hos OFPRA går oftast ut på att man ska berätta, och berätta med många detaljer, alltså inte att ge korta svar på många frågor. OFPRA vill veta varifrån i Afghanistan en kommer och ber en berätta om orten och kanske peka ut på karta. För den som har vuxit upp i Iran finns det kanske inte så många minnen, men då har nog familjen eller släktingar berättat. OFPRA ska bli övertygad om att en kommer från Afghanistan och att en inte är iransk medborgare (eller från Pakistan om en talar pashtu). OFPRA brukar också fråga vad som händer om en skickas tillbaka till Afghanistan, och det gäller att vara utförlig här också och ge detaljer. Och en ska berätta sanningen, inte hitta på. Och inte vara rädd att OFPRA ska upptäcka att en ju borde ha fått Dublin. Ett lands begäran att första land ska ta tillbaka en ska göras inom två månader efter att fingeravtrycken har tagits. Det är reglerat i Dublinförordningen. När intervjuer genomförs  har det gått mer än två månader i Frankrike.

För överklagan till asyldomstolen CNDA gäller regler. Advokat behövs. Överklagan ska lämnas in inom 2 veckor.  De som har haft Dublin och hållit sig undan har ofta inte fått asylförörjningsbidrag (c:a 200 euro/månad) och/eller boende när de har blivit normala och är i asylprocessen. Det kan bli olika turer med advokat om detta.

I början efter att ha fått uppehållstillstånd

Just nu har de flesta svenskafghaner jag har följt på närmare håll fått uppehållstillstånd. Ibland uppstår ett obegripligt vacum mellan att ha haft asylförsörjningsbidraget och sedan få försörjning under integrationsperioden. Den som har fyllt 25 år får i allmänhet lägenhet och ett månadsbidrag medan en läser franska och får en grundutbildning inom ett yrke. Den som är under 25 år får matkuponger och boende i någon form av kollektivboende i stället för pengar och lägenhet.

Men det tar tid innan det här kommer igång och under tiden förväntas en klara sig själv, eller vad det franska systemet nu förväntar sig. Efter vad jag har märkt kan en få vänta uppåt ett halvår utan att ha någon försörjning. Det här gäller svenskafghaner jag känner och följer och försöker stötta i den mån jag kan. Jag skulle säga att det är inte klokt. Människor måste ju äta och ta sig. I Paris finns många organisationer som serverar eller delar ut mat, i städer som Brest och Poitier finns inte det. Hur ska de klara sig?

Reglerna är dessutom olika i olika delar av Frankrike.

Några exempel: K och S har båda överklagat till asyldomstolen CNDA sina 4 års uppehållstillstånd med internationellt skydd och begär flyktingförklaring och 10 års uppehållstillstånd. De har olika anledningar att begära flyktingförklaring. För S, som bor i Poitiers, ser situationen ut som att allt går i stå tills det kommer ett beslut från CNDA, vilket kan ta ett år. Under tiden måste han vänta med undervisningen i franska, får inte byta boende och får ingen försörjning. Som det ser ut nu. Är det då meningen att han i ett år ska leva utan möjlighet att köpa mat?????? Naturligtvis blir jag upprörd. K, som bor i Parisregionen, har också överklagat men överklagan skjuter inte fram hans skola och försörjning. Ett halvår efter att han fick sitt uppehållstillstånd på 4 år är han i skola och utlovas att få försörjningsbidrag från och med augusti. Då har han varit utan pengar sedan i mars och hade klokt nog köpt på sig ett matförråd som räckte ett tag i alla fall. Men hans överklagan stoppar alltså inte upp integrationsprocessen som i Poitier.

Dublin

Sedan är det H i Brest. Under 5 månader av sin Dublinperiod hade han ingen försörjning. Nu har han blivit normal, har skickat in sin Demander d´Asile och har ett boende. Men något försörjningsbidrag syns inte vara på väg utan han ska leva på ingenting!!!!!

Enligt Dublinstatistiken överför Frankrike något fler än tidigare, för 2019 generellt drygt 10 procent av alla som får Dublinmarkering. De andra? En del från Sverige överklagar till lokal Tribunal Adminstratiff och hänvisar till att Sverige deporterar till Afghanistan. Enligt Sara Brachet från föreningen LAMSF är det inte ovanligt nu att beskedet blir att de ska inte skickas tillbaka av just detta skäl att i Sverige väntar ett deportationsbeslut till Afghanistan. LAMSF har många gånger hjälpt till inför domstolsförhandlingarna genom att översätta viktiga delar i avslagsbeslut från Sverige, inte minst om väntande deportation till Kabul. LAMSF har fått beröm av franska jurister för hjälpen de har gett.

Men det har än så länge handlat mest om Dublinfall som har blivit kvar i Paris. Så för Dublinmarkerade också på andra håll i Frankrike är det bra att ta kontakt med föreningen. Webb- och infoadress se ovan.

Hur många beslut om Dublinöverföringar till Sverige som bara rinner ut i sanden, och hur många med Dublinmarkering som håller sig undan i 18 månader, finns det vad jag vet inga uppgifter på. Men det är många som hankar sig fram i 18 månader och sedan blir normala och får söka asyl.

Och fortfarande får många som har levt i Sverige aldrig markering för Sverige när fingeravtrycken lämnas.

Hela systemet med Dublin, att av olika anledningar inte få försörjningsbidrag under asylprocessen och/eller i övergången mellan att ha fått uppehållstillstånd och komma in i integrationen, gör att de som har flytt vidare till Frankrike kan behöva stöd i flera perioder.

Kanske det här ändrar sig.

Men det betyder att för oss som har ”skyddslingar” i Frankrike kan det behövas stöd i olika faser, bland annat i glappet mellan att ha fått uppehållstillstånd och innan integrationsprocessen har kommit igång.

Noter

  1. Asylum Information Databases (Aida) landinformation: Country Report: France, 2019, update 2020. Aida är en del av ECRE, European Council on Refugees and Exiles. Se www.ecre.org

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Grekland: Hemlöshet i stället för integration. Flyktingar har inte varit pandemispridare men diskrimineras.

Aten 2011-2014. 1. Victoriatorget, Platia Victoria, februari 2011, med flyktingar från Afghanistan. 2-3. Av ägaren övergivet hus i norra Aten där sudaneser bodde långt före 2011 och åtminstone till 2014, kanske fortfarande, kallat Vita huset, fotograferat 2011 respektive 2014. 4-5. Platser där vänner från Afghanistan sov på nätterna hösten 2011 och kanske långt efter det. 6. Tomten där män från Afghanistan och andra länder byggt sig små hus 2013 en liten bit bortom Moder Teresas nunnekloster och kyrka i västra Aten. Markägaren hade gett tillstånd till att bo där. Efter en tid blev det bråkigt och allt boende togs bort.
Detta var situationen i Aten 2011-2014 och kanske blir det på samma sätt igen. Många öde hus och platser var vad man säger ockuperade, ofta med ägarens tillstånd. Foto författaren.

Hårda lagar och bestämmelser för människor på flykt. De med uppehållstillstånd vräks och ställs på bar backe. Coronapandemins restriktioner har tvingats på flyktingar mer än på grekerna i gemen men har inte varit smittorisk.

Källan här är UNHCR Greece press översikt från olika tidningar under juni och juli 2020.

Kort om vad som gäller nu (se också tidigare inlägg)

Nyanlända ska sorteras efter ursprungsland och transitland och det avgör om de får rätt att söka asyl i Grekland. Grekland har numera listat så kallade säkra länder, vars medborgare anses kunna skickas tillbaka utan fara. De som inte ges rätt att söka skydd ska tillbaka till transitlandet Turkiet (enligt EU:s avtal med Turkiet bland annat) eller till ursprungslandet. För dem som får söka ska asylprocesserna gå snabbt, om möjligt på några veckor. Överklagan till domstol av negativt besked om internationellt skydd ska lämnas in inom ett par dagar och formuleras rätt för att godtas som överklagan. Utan juridisk hjälp blir det svårt att överklaga och tillgången till juridisk hjälp är mycket, mycket begränsad. Anländer en till EU/Grekland via öarna i Egeiska havet Lesvos, Samos, Chios, Kos, Leros – de flesta kommer den här vägen – ska en stanna på öarna (med sina vedervärdiga överbefolkade läger) tills en har fått uppehållstillstånd med flykting- eller skyddsförklaring eller fått avslag och ska en skickats tillbaka till Turkiet eller ursprungslandet. Med avslag från domstol ska en omedelbart placeras i förvar i väntan på deportation. För dem som anländer via Evrosgränsen i norr finns inte de geografiska restriktionerna men lagen om hur asylprocessen ska gå till gäller.

Den som har fått uppehållstillstånd måste lämna asylboendet inom en månad och försörjningsbidraget som asylsökande upphör. I ett av sina många uttalanden till media säger migrationsministern Notis Mitarakis att EU-stater är skyldiga enligt internationell lag att finansiellt stödja asylsökande så länge de väntar på beslut, men sedan måste de bli oberoende eller lämna landet. Han har också meddelat att stödet till dem med uppehållstillstånd avslutas eftersom ekonomiska stöd stöttar människosmugglare och passiviserar människor.

Fungerande integrationsprogram med bostad och med försörjning finns inte. Bostadsprogrammet Helios har inte kapacitet att stödja mer än en minoritet med bostad.  Många syns hemlösa på Atens gator

Den handlingskraftiga regeringen

Regeringen framstår i sina uttalanden som handlingskraftig och effektiv när det gäller människor som söker skydd. Premiärministern Mitsotakis prisar kustbevakningen och Frontex, som framgångsrikt försvarar landets gränser och därmed EU:s gränser. Migrationsministern Mitarakis meddelar att färre söker asyl än förra året. Han  använder ordet ”migranter”, inte sällan ihop med ordet ”illegala” trots att majoriteten kommer från de flyktingproducerande länderna Afghanistan, Syrien och Irak och att Grekland ger uppehållstillstånd till majoriteten av dessa.

Jag minns mycket väl att ”illegala migranter” var den konservativa Samarsregeringens språkbruk 2012-14. När Syriza vunnit valet 2015 gick den nytillsatta migrationsministern juristen Tasia Christodoulopoulou ut i media och sa att de som kommer är flyktingar som flyr från krig. Majoriteten var då som nu afghaner och syrier, men i omvänd ordning mot nu. Christodoulopoulou blev avskydd och smutskastad av nästan all media, som var övervägande konservativ. Vilka ord som politiker och ledare använder är, som vi vet, viktigt eftersom människor påverkas.

Nuvarande migrationsministern Notis Mitarakis gjorde en sammanställning i början av juli för årets första halvår. Långt fler asylbeslut hade fattats, mängden väntande ärenden hade minskat (från 139 000 till 101 000) och antalet asylsökande i lägren på öarna hade minskat från nästan 40 000 i början av året till knappt 30 000. (Lägrens totala kapacitet är omkring 6 000.) En del har fått uppehållstillstånd och skickats till fastlandet där de ingenstans har att bo. De andra? Jag vet inte eftersom deportationer till Turkiet och andra länder vilar på grund av pandemin. 5 000 ska skickas iväg så kallat frivilligt och får en summa pengar. Kanske hann flera åka innan pandemin bröt ut och stängde gränserna.

Vi ger asyl till verkliga flyktingar medan migranter separeras nu och framöver, sade migrationsministern i ett av sina uttalanden. De som har får flyktingförklaring har minskat med 40 procent och frivilligt återvändande och deportationer prioriteras 2020.

Ministerns återkommande hänvisning till statistik ifrågasätts av organisationen Refugee Aegan Support, som påpekar att Asyl Service inte längre skickar ut offentliggör statistik, vilket de alltid har gjort varje månad tidigare.

Ministern återkommer till att flyktingar med uppehållstillstånd varken ges boende eller försörjningsbidrag en månad efter besked. De kan inte räkna med att ha en pension som aldrig upphör, säger han, det gynnar smugglare, utan de ombeds nu att arbeta. Att säga och handla så är oerhört arrogant och grymt när det varken finns integrationsprogram eller en övergångsperiod med handledning om hur den grekiska arbetsmarknaden och byråkratin fungerar och ska hanteras. I något annat sammanhang har han sagt att man ska se över de byråkratiska hindren för integrering så att de som fått uppehållstillstånd får bland annat skattenummer, hälso- och försäkringskort och resehandlingar.

Antalet som förts över till fastlandet ökar. Antalet nyanlända har minskat men inte upphört. Sedan mars förs nyanlända till karantän i två veckor.  Lägren i övrigt har hårda utegångsrestriktioner sedan början av mars, och de fortsätter långt efter att grekernas restriktioner har blivit ungefär som i Sverige.

Ministern har också meddelat att under hösten kommer nya läger öppnas på Samos, Kos och Leros och de kommer ha stängsel, elektroniska passerkort med fingeravtryck och strikt kontroll över vilka som passerar in och ut. EU har inte godkänt regeringens ansökan om finansiering av de nya lägren och pengarna tas tills vidare från statsbudgeten (oklart om EU verkligen har sagt nej – i så fall förmodligen för att läger för asylsökande ska inte vara låsta – eller om det handlar om en vanlig budgetfördröjning inom EU, dvs att pengarna kommer i efterskott).

Av Grekland drygt 5000 ensamkommande unga är de flesta hemlösa eller i olika förvar, obs inte ungdomsboenden. Att 1 600 ska föras över till andra EU-stater kom man överens om inom EU i senvintras (Sverige har inte erbjudit sig). Överföringen har försenats på grund av pandemin men har påbörjats. En grupp sjuka barn från öarna har också förts till Tyskland med sina föräldrar. Regeringen har samtidigt svarat med att avsluta verksamheten vid landets mest erfarna, effektiva och transparenta organisation för stöd till ensamkommande minderåriga. Fler boenden ska öppnas, bland annat genom grekiskortodoxa kyrkan. Platserna som anges är för få. Antagligen menar regeringen att antalet ensamkommande unga kommer bli färre ganska snart genom att de sorteras bort om de till exempel kommer från ett så kallat säkert land, eller att de får avslag och deporteras. Snabba processer och många avslag kommer få färre att söka sig till Grekland.

Under den här tiden meddelas också något som är mycket bra: ansökningssystemet för medborgarskap ska bli effektivare, gå snabbare och göras transparent. Som nu väntar 35 000 ärenden på beslut och några har väntat sedan 2011.

De med internationellt skydd vräks och blir hemlösa och utan försörjning, många söker sig till Victoriatorget i Aten. De blir alltfler.

1 juni blev 11.273 flyktingar med uppehållstillstånd ombedda att lämna sina boenden inom 30 dagar (jämfört med inom 6 månader tidigare). Det enda program som ger hjälp med boende till asylsökande som fått flyktingförklaring eller internationellt skydd är Helios, som drivs av IOM, International Organisation for Migration, knutet till FN. Knappt 1 600 av 8 750 registrerade individer fick hyresbidrag i juni. Helios har inte resurser och planering för regeringens alla vräkningar.

Under juni månad lämnade 2 144 flyktingar med uppehållstillstånd Lesvos och kom till fastlandet utan att någonting var ordnat för dem. Många sökte sig till Aten och Viktoriatorget, tio minuters promenad norrut från Omoniaplatsen. Så här fortsätter det under juli. Då och då gör polisen razzior på torget och samlar ihop människorna i sina mörkblå bussar. De förs till bland annat Elaionas, Nea Kavala, Thiva och Malakas, Schisto och Skaramangas, flyktingläger för framför allt asylsökande i Atenregionen, flera ganska långt från Aten. Men vad händer med dem där? En dag i början av juli förs 150 hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd från Viktoriatortet till Skaramangas och Shisto. Migrationsministern är närvarande under aktionen och anklagar hjälpande aktivister på torget för att de exploaterar mänskligt lidande i syfte att göra intryck. Någon person påpekar för en tidning att det handlar om människor med uppehållstillstånd som vistas lagligen i Grekland och dem kan man inte förbjuda att vistas på gatorna, de gör ingenting olagligt, de kan inte gripas och sättas i fängelse. Men de behöver hjälp.

Ur pressöversikt den 7 juli. Den dagen syntes omkring 80 afghanska familjer med spädbarn och småbarn på Viktoriatorget. De flesta kom från Moria på Lesvos. Några familjer kom från läger för asylboende i Tessaloniki och hade uppmanats att lämna lägret. Ombedda av boende eller företagare, som oroade sig för hygienen, hade staden dagen innan tagit bort bänkarna på Viktoriatorget.

En vecka senare går Läkare utan gränser ut i pressen och säger upprört att de har patienter med allvarliga sjukdomar som cancer, som är tortyroffer, som är ensamma mödrar med kroniska sjukdomar och som är gravida kvinnor som snart ska föda och som nu lämnas på gatan utan någonstans att sova, utan mat, utan vatten, utan toaletter.

Många organisationer är djupt upprörda över regeringens agerande, och så finns det några som tackar regeringen för sitt utmärkta handlande!!!

21-22-23 juli. En tidning skriver om mötet med en afghansk mamma med två barn som sover på Viktoriatorget efter att en kort tid varit skickad från Viktoriatorget till Amygdaleza, som är ett förvar. Hon lämnade det eftersom de inte fick tillräckligt med mat och barnen fick inte de mediciner de behövde. En tidning rapporterar om 30 hemlösa familjer med uppehållstillstånd som förts till Elaionas. De har placerats i små nylontält på fotbollsplanen, mitt högsommarvärmen och utan elektricitet och utan tillräckligt med mat. De asylsökande i lägret bor i små containerhus med elektricitet och aircondition.

6 000 skulle ha vräkts från boendeprogram för asylsökande, som drivs av UNHCR. Tills vidare har bara 800 flyttat, eftersom det inte fanns någonting att flytta till.

Oftast är det tidningen Efimerida ton Syntagton, Efsyn, som rapporterar om flyktingars utsatthet.

I Idomeni vid gränsen till Nordmakedonien har flyktingar samlats i hopp om att som fem år tidigare kunna ta sig vidare norrut genom Nordmakedonien. Men det rapporteras att nordmakedonska myndigheter skickar flyktingar tillbaka över gränsen till Grekland.

Under 2020 kommer alla asylboenden i hotell upphöra, säger migrationsministern i en citerad intervju. De inrättades för några år sedan med hjälp av UNHCR för att asylsökande skulle få det bättre än att bo i tält, vilket många gjorde under lång tid inte bara på öarna utan också på fastlandet. Han förklarade att dessa hotellboenden upprättade under Syrzias regeringsperiod och antydde att med nuvarande regering kommer de inte behövas eftersom asylprocesserna kommer gå snabbare, många kommer skickas tillbaka, färre kommer som nyanlända och att de som får uppehållstillstånd får klara sig själva och arbeta som alla andra.

Under den här tiden lobbar också migrationsministern och dennes medarbetare med UNHCR, IOM, Internationella Röda Korset och EU:s stater för att ”inte längre bara följa utvecklingen utan vara med om att skapa den”, det vill säga EU:s asyl- och migrationspolitik.

Vi ger asyl till verkliga flyktingar medan migranter separeras nu och framöver, sade migrationsministern i ett av sina uttalanden. De som får flyktingförklaring minskar med 40 procent och frivilligt återvändande och deportationer prioriteras 2020.

Ministerns återkommande hänvisning till statistik ifrågasätts av organisationen Refugee Aegan Support, som påpekar att Asyl Service inte längre skickar ut offentliggör statistik, vilket de alltid har gjort varje månad tidigare.

Ministern återkommer till att flyktingar med uppehållstillstånd vräks efter en månad och förlorar försörjningsbidrag. De kan inte räkna med att ha en pension som aldrig upphör, säger han, det gynnar smugglare, utan de ombeds nu att arbeta. Att säga och handla så är oerhört arrogant och grymt när det varken finns integrationsprogram eller en övergångsperiod med handledning om hur den grekiska arbetsmarknaden och byråkratin fungerar och ska hanteras. Är det utstuderad medveten grymhet eller okunnighet? I något annat sammanhang har han sagt att man ska se över de byråkratiska hindren för integrering så att de som fått uppehållstillstånd får skattenummer, hälso- och försäkringskort och resehandlingar.

Öarna

Här finns numera utbredd främlingsfientlighet mot människor på flykt med många inslag av våld. Asylsökande och även människor som verkar inom frivilligorganisationer har attackerats, och det har bidragit till att flera har lämnat öarna. Möjligen är det värst på Lesvos, i alla fall rapporteras det mest härifrån. Det finns en antirasistisk protesterande minoritet och en stor tyst majoritet som bara vill ha slut på alla problem. Öborna vill att öarna ska associeras med att vara turistparadis. När flyktingarna fastnar länge på öarna under erbarmliga psykiskt och fysiskt påfrestande förhållanden uppstår spänningar. Olivlunda r trampas ner, får stjäls och äts upp av hungriga och uttråkade, inbrott sker, konflikter uppstår i lägren, människor har dödats, asylsökande har protesterat och demonstrerat. Så här har det varit flera år. Nog förstår man att båda öborna och flyktingarna kräver förändring.

En handfull hotellägare på Lesvos, har på grund av ekonomiska svårigheter genom pandemin erbjudit sig att i samarbete med några frivilligorganisationer ge boenden till flyktingar. De utsätts för xenofobiska hot, skadegörelse och smutskastning i juni. När även borgmästaren hotar, drar de tillbaka sina erbjudanden.

Pandemin – Covid 19

Generellt har Grekland, liksom övriga Östeuropa, haft ett mycket lågt antal sjuka och avlidna. Fram till mitten av maj var landet stängt på ungefär samma sätt som flera andra EU-länder. Vuxna och barn tvingades vara hemma om de inte kunde visa papper på att arbetsgivaren krävde deras närvaro på arbetsplatsen, eller för att de skulle handla mat eller apoteksvaror. Andra veckan i maj öppnades samhället upp om än med restriktioner om stora samlingar, munskydd med mera.

Men för flyktingar i asylboenden behöll man samma restriktioner som tidigare.

När pandemin började krävde många stora och små organisationer att de enormt överbefolkade och ohygieniska mottagnings- och registreringslägren på öarna skulle stängas och människorna föras till fastlandet. Det skedde inte utan lägren blev kvar. Men de stängdes av för omvärlden och är fortfarande avstängda. Efter bestämda regler fick en person per hushåll gå ut dagtid för att handla mat, högst 150 stycken per timme och i grupper på högst tio personer. Reglerna har gällt för flyktinglägren på fastlandet också. Nyanlända har sedan i mars förts till två veckors karantän på andra platser. I mars och april var också Asyl Service stängt, nya ansökningar togs inte emot och intervjuer gjordes inte. (Ungefär så var det i flera andra EU-länder.) När samhället i övrigt öppnades för grekerna i maj och verksamheten vid Asyl Service kom igång, har lägren fortsatt att vara stängda. Till en början skedde de flesta kontakter med Asyl Service digitalt, och onlineverksamheten har generellt vuxit och påtvingats asylsökande genom pandemin. Det gäller alltså att den som söker internationellt skydd har smartphone, uppkoppling och tekniska kunskaper! När Asyl Service äntligen öppnade för fysisk betjäning var köerna långa.

Vecka efter vecka har de som tvingas bo i lägren på Lesvos, Samos och de andra öarna inte haft möjlighet att ens ta en promenad utanför lägren, gå för att svalka sig i havet, eller för barnen att springa omkring. De har köat för vatten, för toabesök, för dusch, för mat. Tvål har delats ut ihop med uppmaning att tvätta händerna och hålla avstånd. För närvarande är restriktionerna förlängda fram till 2 augusti.

Men lägrens invånare har inte varit en smittofara för andra. Trots överbefolkning, tältboende, trängsel och omöjlighet att hålla distans har lägren på öarna officiellt inte haft några covid-19-fall. I några av lägren på fastlandet har det funnits smittade men de har varit få och de har isolerats snabbt.

Ändå har alla som söker asyl behandlats som om de var pestsmittade. Restriktionerna med att inte få röra sig utanför lägret har förlängts om och om igen.

Under mars till början av maj gick det inte att söka asyl i Grekland. Till en början infördes stoppet som ett vapen mot flyktingar som försökte ta sig in i Evrosområdet, dit Turkiet fört tusentals i provokation mot Grekland och EU. Åklagaren i Lesvos huvudstad Mytelene åtalade asylsökande som kom in i Grekland över Lesvos under tiden 1mars till 1 april 2020 för illegalt intrång eftersom de inte hade sökt asyl. Att de inte kunde göra det eftersom grekiska regeringen hade stoppat möjligheten att ansöka, spelade ingen roll. Det handlar om uppskattningsvis 850 individer, flera svårt traumatiserade bland annat på grund av vad som hänt under överfarten som att en mamma har sett sitt barn drunkna. Förhoppningsvis har åtalet lagts ner men jag vet inte.

Pushbacks

Pushbacks fortsätter, och från Lesvos sammanställde organisationen Legal Centre Lesvos en rapport om systematiska, olagliga och våldsamma pushbacks med vittnesmål från 30 överlevande. Den publiserades den 13 juli. Videoinspelningar med mobiltelefon visar att grekisk kustbevakning i hög grad är skyldiga till att utsätta människor på flykt för dödsfara.

UNHCR har upprepat sin begäran att regeringen ska undersöka de många vittnesmålen om pushbacks vid Evrosgränsen och i Egeiska havet. Regeringen förnekar pushbacks och hänvisar till fake news.

ECREs veckobulletin 17 juli tar bland annat upp den grekiska regeringens aktuella krav på frivilligorganisationer, jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Ett expertråd vid Europarådet för regler för frivilligorganisationer – krånglig titel – framför allvarlig kritik mot regeringens agerande. Varje land har rätt att registrera frivilligorganisationer och sätta upp regler för deras verksamhet men regeringens krav är orimliga och strider mot artikel 11 om mötes- och föreningsfrihet i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och friheter. Regeringen uppmanas att återgå till europeisk standard. ECRE är också kritisk mot att EU-kommissionen har godtagit den grekiska regeringens förnekande av att ha skjutit skarpt mot flyktingar på turkiska sidan av Evrosgränsen i början av mars, trots bevis om att en man blev skjuten i munnen och dog. I bulletinen kan man bland annat också läsa om vräkningarna av flyktingar med uppehållstillstånd. (ECRE European Council on Refugees and Exiles, www.ecre.org)

Svenskt exempel på inhumanitet

27 juni berättar engelska Independent följande: En 14-årig afghansk flicka förlorade föräldrar och syskon vid överfarten till Lesvos i oktober 2015 i samband med ett skeppshaveri när nästan 70 personer drunknade. Hon led sedan av svår PTSD och flögs från Lesvos till fastlandet, togs om hand av den grekiska frivilligorganisationen Metadrasi (en mycket bra och välrenommerad organisation) och kom att bo i en fosterfamilj i 1 ½ år. I november 2017 kom hon till Sverige genom återförening med en moster. Hon sökte asyl, började må bättre och känna sig trygg. Hon fick avslag, och hade så småningom tre avslag. Så snart hon fyllt 18 kom ett brev att hon skulle lämna Sverige. Migrationsdomstolen i Stockholm informerade Independent att hon inte kunde söka asyl i Sverige eftersom hon redan hade fått internationellt skydd i Grekland.

Sverige hade kunnat handla enligt humanitära klausuler.
EU:s medlemsstater har rätt att agera humant.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

My friend Ali Hussein Elfil 1943-2020

Hussein Elfil, Mr Ali, outside Helping Hands in December 2011. Photo: Annette Rosengren

Hussein Elfil died in Khartoum, Sudan, in early July. Memorial texts and messages have been published on Facebook.

Hussein Elfil was my closest friend in Athens, we have known each other since 2011. His experiences taught me what it is like to be a recognized refugee in Greece. He had to rely on himself and he worked as hard as he could and could find work. But he was an old man and to survive he had also to be supported by friends and a relatively well-to-do brother.

He had many friends in Athens and I think one reason was his motto that it is much better to show kindness than anger. Hussein was kind and polite and respectful to other people, a humble man. But I also saw that he, with all his right, could be arrogant and dismissive when he felt badly treated.

He came to Greece as a political refugee in 1999, and he was proud that he received a residence permit and refugee recognition with reference to the Genève convention after just a bit over a year. Most asylum seekers had to wait for many years and very few received a refugee status. I made a good impression, he said, and had explained to the police, among other things, that he was an old man who would much rather have stayed with his family and relatives in Sudan. At that time, it was the police who handled asylum cases.

Most Greeks have known him as Mister Ali. Ali was his “nomme de guerre” as a political opponent of the regime in Sudan and under that name he arrived to Greece.

To me, he was at first Mister Ali and later Hussein. I was introduced to him at the Greek-American missionary organization Helping Hands with its premises on Sofokleos street quite close to Omonia Square. It was 2011 and I met a rather tall, slender gray-haired Arab gentleman, extremely friendly and polite, a gentleman at his fingertips, who spoke impeccable English. He looked handsome, and not least he was handsome in his gray winter wool coat, which he received through his friends in Helping Hands.

We had more and more contact, in Athens and over the phone and email. He welcomed me on the phone every time I landed at Athens International Airport. I can still hear inside me his friendly voice saying “wellcome to Athens, Annette”, or at the beginning “Misses Annette”. I will never hear this again.

We made excursions

In the autumn of 2013, thanks to him, I came to the closed detention for refugees in Corinth one day. Hussein was our tour guide as he spoke Greek and knew how things work in Greece. But he preferred to speak English.

This visit to the detention in Corinth was a terrible experience in inhumanity for me, I described it briefly in my book Springa på vatten (Running on Water) (2014). There was a photography ban and I could not take pictures. But I remember well the men who mostly were not allowed to go out and more or less hung in clusters in the windows. The premise had been a military base and many Greeks had done their military service here, including the writer and left politician Perikles Korovessis, of whom I rented a home for a time. Also Perikles died this year.

In 2013, the detention in Corinth consisted of a number of large two-storey buildings from the 1930s or 40s. Each was fenced with high bars. Men who had fled from different countries were detained there. If I remember correctly, they were allowed to go out in the small yard for half an hour twice a day. Many were from Afghanistan and I had made contact with one of the men we were to visit. We were allowed to enter the area but not inside the grid. He and I spoke briefly on opposite sides of the grid. Around him stood many other men. He told of about seventy men in each room, bad food, bad clothes, many had neither shoes nor socks, minimal medical care, nothing to do and no one knew how long they would be there. After a while the guards said we had to go and Hussein said firmly that we must obey, otherwise we would get problems.

Greece was in a severe economic crisis, and since the spring of 2012, the government was conservative and dominated by New Democracy, the party that now has government power again. More and more refugees were detained from 2012 and -13. The problems for those who came through Greece to seek asylum in the EU were enormous, not least it was almost impossible to submit their application for asylum. Accepted as an asylum seeker, they received a 6-month temporary residence permit, which was shown by a pink card. Most had no card and had not been able to submit their asylum application. The queues were huge, and the Aliens Police – it was with them that asylum was sought – received applications one morning a week and selected 10-20-30 people out of several hundreds who queued for several days. Most of those who wanted to seek asylum lived undocumented in Greece, waiting for being successful with leaving Greece for other EU countries. Sometimes they were arrested by the police for illegal stay in Greece. Since New Democracy came to power in 2012, the detentions increased and refugees remained in detention for several years instead of being released after a few weeks as before. They were all called “illegal migrants” by the government and by the police.

The conservative government made also statements in media that those in custody would not be released until they agreed to return to their country of original. There were legal defenders for refugees connected to various voluntary organizations, but the need was far greater than the availability of free legal aid.

The largest organization was the Greek Council for Refugees, for which Hussein occasionally worked as an interpreter during his years in Greece. The employment was based on GCR having funded programs, almost the entire business was built on programs, and programs have, as is well known, a fixed beginning and end. It was the same with the other voluntary organizations, the funding was done within the framework of applications for funding programs from major international organizations, the UNHCR and from funds within the EU.

When the left-wing party Syriza won the election in the new year 2015 and formed a government, they released nearly 6,000 detained men from detentions around Greece. Some had lived there for two years under appalling conditions. From the summer, the borders north across western Balkans were largely open and most travelled on, many to Germany.

The detentions are now used by the conservative government – Corinth, Amygdaleza closer to Athens, the detention part at the Aladapon, the Aliens Police in Athens, and elsewhere. This time, the government has said that it will be effective in sending these “illegal immigrants” quickly out of Greece to Turkey or their home countries. The fact that most of them had a refugee profile was not mentioned.

Hussein accompanied me to the solidarity medical clinic in Athens, in Elleniko, I think it was the spring of 2015. The clinic provided care to Greeks who during the severe economic crisis were without health insurance. Doctors, physiotherapists and other healthcare professionals volunteered here. The medicine came through donations from people around Europe who wanted to support. Without Hussein I would never have found it. The clinic is moving to Glyfada now.

We also mainly enjoyed ourselves, such as a Sunday trip by boat from Piraeus to the island of Aegina, and lunches in the well-known, traditional, tiny down in the cellar restaurant just west of the market square on Athinas street. But Hussein was always small in food and preferred that we had coffee at some simple coffee bar and smoke a cigarette. Sometimes he waited on the street outside the simple hotel where I began to stay, but most of the time we decided to meet outside the Hondas department store at Omonia Square.

He had so many friends

And now he no longer exists, dead in a hereditary blood disease that slowly erodes the skeleton. For more than two years he carried his disease, was treated with chemotherapy at the large Alexandra Hospital in Athens, and initially in Amsterdam where the disease was diagnosed. In Amsterdam, he lived with a nephew in the hope of getting asylum in the Netherlands or at least to have the treatment carried out there. But it did not work because he already had his refugee status in Greece. He had become thin and weak when he left, and just before leaving for Amsterdam we were shopping two pairs of nice Manchester trousers in a shop at Panepistimio so he would be well dressed. At that time he had some money, saved maybe after a couple of years of work for GCR as an interpreter at the reception camps on Chios and Lesvos. Wages were not high, and wages in Greece had fallen sharply at this time due to the crisis and demands from the EU. But I think Hussein was anyhow trying to send money home to his son in Khartoum. Maybe it was mostly like a gesture, because his son Mahid was an adult at this time and had a good job for an international organization.

In the spring and summer of 2020, which were the last months of Hussein’s life, he lived with his sister in Khartoum. She and her husband had plenty of space and their children were grown up and had left. Thanks to the fall of the Sudanese dictatorship in the spring of 2019, he was able to return, and Mahid came to Athens and brought home his father. They were driven to the airport by Hussein’s close friend Themis Sirinides. Who cried in his car back home aware that he would never meet Hussein again.

The good Greek-American missionary couple Themis and Donna Sirinides were Hussein’s main security in Athens for many years. But he was careful not to complain and hang on to them. The couple worked in a Greek evangelical church in Athens and in the missionary organization Helping Hands, and Hussein, who never converted but loved to discuss religion, participated for many years in Bible studies and Bible talks with Themis, and with Scott McCracken, one of the founders of Helping Hands. Scott and his family returned to the United States a few years ago, but their friendship with Hussein lasted. Themis´ and Scott’s families and the people around them were probably Hussein’s main network in Greece. The Greek-Sudanese community, where Hussein as a senior man and political refugee was highly respected, was perhaps just as important. And then he had GCR with its lawyers, interpreters, social workers and others, but if I understand correctly it was more during working hours. He also had close contact with the American social anthropologist Heath Cabbot and helped her in her research studies in Athens 2009-10.

Hussein liked to discuss and was well versed in the Koran and the Bible. He was sceptical of religions, but believed that man is sometimes a weak being and needs an abstract force that backs him and her up. He knew that there are more similarities than differences between what is written in the Bible and the Koran. The message of peace, which Christians usually say Jesus stands for, is also found in the Koran but not quite in the same way, he replied when I asked. The Koran says that you should not attack unless the others attack you. You should not harm anyone else unless they hurt you. And it’s better to forgive than to hurt. I do not defend Islam, but, he added, I claim that I know more than most people here about Islam. The Koran says that killing a single person is like killing all humans. And most Muslims know that, he said.

Hussein told me – about his sixty years before becoming a refugee in Grecce

I had a long interview with Hussein in October and November 2011. That fall I lived in Athens for three months. In the interview, Hussein told about his background in Sudan and growing up in a very famous family. The family was not rich but they lived a very comfortable life, he said. His father was governor of the central bank, his grandfather had been a well-known politician. Hussein joined the communist party as a young man and had many quarrels with his father about it. Communism was a social movement in African countries in the late 1950s and early 60s, he explained. Africa had been colonized and the Soviet Union helped many states to independence.

At the age of 20, he was first imprisoned during a period of military dictatorship but was released after a few days by his father’s actions. In 1969, the army regained power after five years of democracy. He had then left the communist party, among other things, because he did not accept that the leaders acquired precious material benefits. But he continued to be politically active. He was arrested several times during the military dictatorship and eventually emigrated to Saudi Arabia. The military regime was over in 1984 and he returned a couple of years later. The same year the army took power again and this time as a “fanatical Muslim regime with sharia camps”. Many were executed and many were imprisoned. For ten years he lived in Khartoum “and it was a very tough time for me”. He was not politically active but was arrested again and again for old activities, about which the military had documents in its archives.

He did not want to talk about the torture, and initially said that he did not mind being interviewed, but without going into certain things.

Life was difficult for me and my family, he said, pointing out that by family he also meant his mother and his brothers and sisters. He had married and the son was born in 1983. She was a very good woman, he said. She had a PhD in English literature, graduated in the United States and is an example of the high position of English in Sudan within that generation. Back in Sudan, she taught English literature until she retired. Later they divorced. Hussein said many times that she was much more educated and smarter than he was. He respected her a lot and when she died a few years after the interview, he mourned her deeply.

How did he support himself during this period of his life? Before traveling to Saudi Arabia, he worked in a bank for many years. Together with a friend, he then started an import business company. They imported goods and materials that the government needed to develop the country, including wood for the shelves for railway construction and engines. In Saudi Arabia, he worked as an interpreter between English and Arabic for the state airline company. He knew English well because Sudan had been an English colony and English education system characterized the Sudanese school system. They learned English in school, and in the bank, everything was in English. Today everything is in Arabic.

He said he was never very successful as an entrepreneur but he did not have financial problems in Sudan. His problems was with the regime and that he was imprisoned countless times. Materially and financially he had a much better life in Sudan than he ever had in Greece.

About Greece

In 1999, he managed to leave Sudan with fake passport and a visa to Greece. Under his own name, he had never been allowed to get a passport. He understood the Greeks as friendly people, knew the climate was good and he wanted to go to Greece. He could have chosen England, and he was there in the 1960s when his sister and her husband were studying there. But England was rainy and the people were not as friendly as the Greeks. Before moving to Saudi Arabia, he had many friends among the Sudanese-Greek community in Khartoum. It does not exist anymore, most Greeks left Sudan during the fundamentalist Sharia dictatorship, and many now live in Australia. The fact that Greece was not so far from Sudan was also a reason. Friends could come and visit – which very few have done since. The son did not get a visa to Greece – but got it in 2020 to bring his father home – and the only time they met during the first ten years in Greece was in Syria. A few years after the interview, they met in Switzerland, where his son was at a conference. Hussein was helped by us friends to be able to travel there.

He was extremely critical of the Greek bureaucracy and all the systemic difficulties he and others in his situation encountered. In the interview, he mentioned a meeting with the UNHCR – the United Nations High Commissioner for Refugees – which he was called to in 2008 and in which the Greek Foreign Minister participated. We know that Greece is the door to Europe, but Greece is not a big country and has still chosen to be the gatekeeper, he said. The Greek government could have chosen to do as Italy did this spring. They gave travel documents and passports to 18,000 people, who set off for France, which closed the border. Instead of guarding the border, Greece could have done the same. ” (Which Greece did in 2015.)

When Hussein received his residence permit, GCR had an integration program in the form of work where the state paid half the salary. The first job he got was in a fishing company in northern Greece. It was a cold and wet job where he constantly ended up in the water. In the end he gave up, it was not possible to work like that for an almost sixty years old man. In another industry, the sound of a compressor was so loud in the dormitories that it was impossible to sleep. The third job was also within the program, it was with a fruit farm in Crete and his task was to guard the crop and keep the farm clean. Here he liked to stay, sometimes he was invited home for dinner to the owner and he loved apricots and could eat as much as he wanted. In the village next door lived mostly old people and the old women were kind and they called him Mavro, which means black in Greek.

He remembers that time as quite well but quite lonely and eventually he wanted to return to Athens. He was employed by GCR for work as an interpreter and a bit as a social worker at a refugee camp, Bikermi, on the heights above Athens. When the money ran out, the facility closed. Here he became friends with a Russian Refugee family from Uzbekistan, the Stupin family, and they hung out as close friends for many years. Hussein was a bit of a grandfather to the children. The family came to rent a small house with large mold indoor walls near Palini in eastern Athens, and Hussein used to stay here for a few days now and then. He slept on the sofa in their small combined kitchen and living room and the children liked it a lot. He celebrated his seventieth birthday on January 3, 2013 with them. Hussein took me there once. The Stupins had been asylum seekers in Sweden but were Dublin-deported to Greece, where they had arrived on a tourist visa from Uzbekistan’s capital. Their lives as refugees with residence permits meant many years of difficulties, periodically without a necessary work permit because the bureaucracy was unable to provide them with it. Hussein believed that during certain periods they managed to get on with help from their parents in Uzbekistan sending money.

When Bikermi closed, Hussein returned to Athens and worked for the GCR from time to time. Before Bikermi, he had stayed in Sudanese hotels, which were informal hotels where a Sudanese rented an apartment and rented out sleeping places for 3-5 euros a night. After Bikermi, he stayed in Sudanese hotels again, but there were also nights when he slept rough in parks. He had met Scott Mc Cracken at Helping Hands, and they had obtained 200 mattresses, which were distributed to Athens’ Sudanese hotels. Here slept about four to five people per room, resting on mattresses on the floor. (Afghans in Athens had the same system, called Afghan hotels.)

Helping Hands became a fixed point. He knew the staff and he could take showers and wash clothes there. He washed and ironed his clothes at Helping Hands during all the years we met in Athens.

For a few years during his first ten years in Greece, he had double jobs, daytime for GCR and night time as a receptionist at one of Athens’ better hotels. He had become acquainted with the hotel owner who offered him a small accommodation in the hotel. This led him to start working there. Scott at Helping Hands visited him several times there. In 2009 the owner sold the hotel, and Hussein said that this man was a very good man, who came from a very rich Greek family.

His time in Greece as an asylum seeker before he received a residence permit, was not easy. In the beginning he stayed in a hotel and when his money ran out he went to the GCR, which referred him to a shelter for homeless Greeks. It was run by the church and he lived here for three months. He then got a job at a small hotel for six months before he got his residence permit and started working at the fish company.

When we became acquainted, he sometimes helped people with interpretation. For such private work he received 10-15 euros and was often worried that they would not pay him or not pay his subway ticket. He often walked around without money in his pocket. A well-to-do brother sent money when he asked him, but he was embarrassed to ask and tried to avoid it. But when he could not pay the rent and the bills associated with it, he had to. At this time he rented a small apartment in Kipseli, a district just over a kilometre north of Omonia Square, where many Africans live. For kitchen, bathroom and one room with windows slightly lowered from street level, he paid 150 euros a month. I also lived like that when I rented Pericles Korovessi’s small studio. Hussein was almost 70 years old, worked irregularly, had unemployment benefits for a while and was applying for a pension.

Hussein never got a Greek pension. His application took time and in 2016 he started working for GCR again as an interpreter at Chios. I think they hired him because they saw his needs, they knew that he was good, experienced, reliable and that interpreters were needed in the reception camps that arose after the EU agreement with Turkey. He was happy with the job and felt honoured to be employed despite his age – he was 73 years old. He left the apartment in Athens to another Sudanese and moved to Chios and rented a small studio there.

At this time, one could easily be in contact with other countries over telephone cards and apps. He spoke long in the evenings with his relatives in Khartoum, and when one of his close sisters suddenly died, he was deeply sorrow and spoke much of her. Already at this time he thought of possible ways to go to Sudan and meet his big family. But it was risky and the dictatorship was still there.

His last home in Athens – when he was ill and had been forced to leave the interpreting GCR-job that was then on Lesvos – was a small basement apartment just above Platia Kipseli. There he lay ill for months, an unworthy home because it was so cold and damp during the winter and early spring when the electric element was not on. And that was not always the case because electricity is expensive in Greece. Before traveling to Chios, he had a rather nice, simply furnished apartment with a bedroom and living room between Platia Koliatsu and Platia Kipseli, a part of Athens where many Africans live. There I slept two nights on my way from Samos to Stockholm. At this time, the brother regularly sent money to him. Before moving there, he received help with housing through the Evangelical Church in Koukaki and his friend Themis Sirinides. Hussein shared a bedroom, kitchen and bathroom with Mister Adams from South Sudan. They did not go along well, but had to put up with each other’s quirks – two older men. Until the apartment had to be cleaned up due to bed bugs. Hussein moved with joy back to Kipeseli, where he felt at home. Here he went to Sudanese cafes and watched football – which he loved – and to the small restaurants of the Sudanese community at Platia Kouliatsou he had his meals now and then. I think he paid for himself through services in different ways. But most of all, he was content with salad and feta cheese, and that was what was in his rather empty refrigerator.

During his last years in Athens in the damp, pitiful apartment, he had some support from friends within the Sudanese community. Some came to visit him, shop for him, cook for him, help him in the bathroom and take care of his laundry. His friend Themis Sirinides arranged home care, but the help was volunteer-based and seems to have ceased eventually.

I was with him for several hours every afternoon for ten days in Athens in April 2019, and thought he would not live that much longer. He was weak and thin, mostly in bed, did not complain, followed the fall of the dictatorship in Sudan on television alternating with football matches. During these days I met some of his Sudanese friends. He went to scheduled treatment at Alexandra Hospital. I was with him there once. After several months of treatment, he became stronger later in the summer, and spent a couple of months in Amsterdam with his nephew in the autumn. There he received nursing, good food and appetite . He returned to Athens in the New Year 2020 to continue the treatment as planned, was very weak, was hospitalized, his son came traveling, they spent a few weeks in the damp apartment while papers and tickets to Khartoum were arranged, he said goodbye to American, Greek and Sudanese friends and GCR, was driven to the airport by Themis and flew to Khartoum with his son by his side. It was a difficult and tiring journey, he then told me on the phone from Khartoum over Whatsapp. After that we spoke a few times and because I asked and asked, he told me in detail how well he was taken care of in his sister’s home and that his son and his extended family took care of him. From May, he never answered again when I called, and he neither called back nor sent messages.

I miss him so much, as a close friend and a good comrade, and I will feel awful the next time I come to Athens. There are so many places and so many streets associated with Hussein. The whole city is full of memories of Hussein and his warmth and kindness.

On our way to Aegina Sunday May 29 2016.
Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar