Vårt Europa / Annette Rosengren

Stödmanifestation för Dawit Isaak onsdagsförmiddagen den 23 september 2026 i Författarnas och Översättarnas hus på Drottninggatan i Stockholm. På bilden Camilla Kvartoft, ordförande i Publicistklubben, en t-shirt med bild av Dawit Isaak, det välkända svartvita fotot av Dawit Isaak och i fåtöljen författaren Kurdo Baksi. Kurdo Baksi är outtröttlig i kampen för att Dawit Isaak och Guy Minhai måste friges och initiativtagare till otaliga upprop och manifestationer. Han är också en välkänd kämpe för kurdernas rättigheter och talare i många sammanhang som rör människor på flykt. Foto författaren.

På årsdagen av Dawit Isaaks fängslande den 23 september 2001 samlades representanter för en rad tidningar, kulturutövare, kulturchefer, en rad förbundsordföranden, representanter för svenska PEN och svenska Amnesty och andra som Dawit Isaaks bror och ordförande för Free Dawit. Alla för att kräva att Dawit Isaak släpps. Så har vi samlats hos Sveriges författarförbund i många år, men i år fler än vanligt. Samma dag hade Dagens Nyheter ännu ett upprop, nu om att kommande regering måste göra allt för Dawit Isaaks frihet.

Man tror att han lever, men det finns inga bevis på det.

En vecka senare i samma lokaler samlades delvis samma personer för att påminna som den kinesisk-svenske förläggaren Guy Minhai, som varit fängslad i Kina sedan 2015. Han dömdes 2020 i en skenrättegång till tio års fängelse för påstått ”olagligt tillhandahållande av information”. Guy Minhai drev en bokhandel i Honkong och sålde böcker som var förbjudna i Fastlandskina men var populära bland kinesiska turister som besökte Honkong. Han frigavs 2017 men stod under uppsikt och greps i januari 2018 av civilklädda poliser under en tågresa från Shanghai till Peking.

Guy Minhai är i dag 62 år. Han har uppmärksammats med att bland annat få flera litterära internationella priser. Civilsamhället har kämpat för honom men regeringen verkar mer måna om goda relationer till Kina än att få loss Guy Minhai. Liksom Dawit Isaak har han familj och barn i Sverige.

Åter till Dawit Isaak. Manifestationer för honom har ägt rum på många håll i Sverige genom åren, och idag är han en av världens mest kända politiska fångar, fängslad för att han tillsammans med andra journalister kämpade för en oberoende press i Eritrea. Tidningen han varit med att starta publicerade artiklar med krav på demokratiska reformer. Andra journalister har släppts efter många fängelseår i Eritrea, andra har dött, men om Dawit Isaak har det nu varit tyst mycket länge.

Det har genom åren varit många manifestationer med tal och diktläsningar.

Dawit Isaak var dramatiker och författare i Eritrea och kom till Sverige 1985 som flykting från ett inbördeskrig, som ledde till att Eritrea blev självständigt från Etiopien 1993. Han var då sedan flera år svensk medborgare och etablerad i Sverige.  Året efter självständigheten reste han tillbaka och var senare en av grundarna till landets första oberoende tidning. Han gifte sig och fick barn, och greps en morgon av säkerhetspolisen. De kom in, slog sig ner vid frukostbordet, där familjen satt och åt frukost, och sa efter en stund att nu är det dags att gå. Dawit var övertygad om att det rörde sig om ett samtal på polisstationen och sa till familjen att jag är snart tillbaka. Men sedan den morgonen har familjen inte sett honom. Kort därpå reste de till Sverige och här växte Dawits barn upp.

Dawit Isaak har dubbelt medborgarskap och Eritreas president och regering godkänner bara det eritreanska medborgarskapet. Därför är han enligt landets regering en angelägenhet bara för Eritrea. Sveriges regering har agerat, men också ifrågasatts för att inte göra mer. Nu är det kanske ändå så att vår utrikesminister i den nu avgående regeringen har varit ovanligt tydlig med krav på att Dawit Isaak måste släppas. Hon har besökt Eritrea, det första på många, många år, och bland annat tagit upp Dawit Isaak och att denne måste släppas. Eritrea är inte ett land för officiella besök från demokratier, det är en diktatur och ett land som många flyr ifrån. Sverige ger flyktingar från Eritrea uppehållstillstånd om de kan bevisa att de verkligen kommer från Eritrea och inte har bott länge i till exempel Etiopien och då anses kunna fortsätta att bo där. Men det är ofta svårt att få Migrationsverket och domstolarna att vilja inse.

DAWIT ISAAK OCH GUY MINHAI MÅSTE FRIGES! SVERIGES REGERING MÅSTE KLART, TYDLIGT OCH HANDLINGSKRAFTIGT HÄVDA DETTA I ALLA KONTAKTER MED ERITREA OCH KINA.

Aten 2023. De två kvinnorna från Afghanistan hade vid fotograferingsögonblicket haft sin intervju som asylsökande men visste inte än om de skulle få skyddsförklaring eller inte – vilket de förmodligen fick senare. Idag skulle jag tro att de sedan reste vidare till ett EU-land, som skulle hjälpa dem bättre till ett framtida liv än Grekland gör. Men det är en annan historia. Foto författaren.

Asylintervjuerna är mycket speciella situationer och HUR och VAD asylsökande berättar beror på många olika faktorer.

Inte minst spelar olika berättar- och minneskulturer in – vad kan berättas, vad passar sig att berätta, vad anses vara viktigt, vad anses propert att ställa frågor om och hur uppfattas utfrågaren.

Vi borde diskutera det mer.

Alltför sällan har jag frågat om det. Men ganska nyligen pratade jag om det med några svenskafghanska killar i Frankrike, som efter att ha sökt asyl en andra gång fått sin flyktingförklaring och uppehållstillstånd på tio år. I Frankrike ska man berätta på, i Sverige blir man avbruten, tappar tråden och möts av misstroende.

Det var för ett år sedan jag träffade Vahid hos LAMSFs språkcafé i Paris – han heter något annat. En månad tidigare hade han fått sitt uppehållstillstånd i Frankrike och flyktingförklaring och han var glad. Bakom sig hade han åtta år i Sverige, 6 månader i Paris som asylsökande och sedan 18 månaders Dublin, som han klarat tack vare kamrater. Efter det kom han in i asylprocessen. Då hade han mycket litet hopp om att få stanna. Men det vände under intervjun.

• När man har fått så många avslag i Sverige tror man att det ska bli avslag här också. Intervjun var inte alls som i Sverige. Här var intervjuaren trevlig och han lyssnade och såg mig i ögonen. Jag kände att han var med mig och att han förstod vad jag berättade, och han nickade och höll med. Då förstod jag att jag får nog stanna. I Sverige tog intervjun fyra timmar och intervjuaren såg inte på mig utan satt hela tiden med ögonen på tangentbordet och skrev det hon ville skriva, och avbröt och ställde frågor hela tiden. Här fick jag berätta och jag blev inte avbruten gång på gång av en massa frågor. Intervjun här varade två timmar, det var med tolk, och två timmar är mycket här, det brukar vara lite mer än en timme. Men jag berättade på, och jag hade gärna berättat mer, men han sa att det räcker, du behöver inte berätta mer.

Någon dag senare ringde jag min vän S i Poitiers och berättade vad Vahid hade sagt om asylintervjuerna i Sverige jämfört med i Frankrike. S höll med. Hans intervju i Sverige hade varat i nästan sju timmar och han fick frågor som han inte visste svaren på för han var så ung. Men han trodde att han måste kunna svara och svarade något. Senare i intervjun fick han samma fråga igen, och svaret användes mot honom eftersom han fortfarande inte visste svaret och inte kom ihåg vad han hade svarat och svarade något annat. Så var det inte alls i Frankrike.

Det svensktalande lilla nätverket LAMSF ger råd till dem som söker asyl en andra gång efter att ha flytt från Sverige – främst unga vuxna män ursprungligen från Afghanistan. Några av nätverkets volontärer brukar förbereda om hur asylintervjuer går till i Frankrike.

• I Frankrike är det inte så många frågor utan det förväntas att du ska berätta själv. Du ska bara berätta på och så kan det komma någon fråga då och då, men du blir inte avbruten. Du ska inte hitta på utan du ska säga som det är och som det har varit. De är kunniga och vet mycket om Afghanistan och hittar du på kommer de att genomskåda dig

Ungefär så kan råden vara.

Att berätta själv utan att bli avbruten och tappa tråden kan vara problematiskt för den som inte är van att berätta och som snarast brukar svara ”ingenting”, om hen har fått frågan ”vad har du gjort i dag” och hen har gjort många saker.

I vårt land frågar man inte utan väntar tills personen själv vill berätta

Jag tänker på J från Uganda, som skickades tillbaka till ett land som är känt för sin hårda homofobi och fängelsedomar mot hbtqi-personer. J är lesbisk. Hur det har gått för henne, vet jag inte. Men hon sa att i hennes land ställer man inte frågor utan man väntar till personen själv berättar om saker och ting. Vilket personen kanske aldrig gör. Det leder till att många saker vet man ingenting om.

Att veta, vara noga med datum, inte vara vag utan tydlig och säker och detaljerad är inte lika viktigt i alla länder. Sverige är extremt med sin vilja till exakthet, men i många icke-europeiska länder är det inte så.

Jag läste nyligen ett asylavslag från Migrationsverket

För att vara trovärdig i en asylintervju ska du var detaljerad, komma ihåg bra och inte vara motsägelsefull. Du ska svara likadant när du får samma fråga igen, och likadant vid det inledande ansökningssamtalet som vid själva asylutredningen. Det du säger ska stämma vad som är känt om landet du har flytt från.

Jag läser ett asylavslag för en 28 årig kvinna från Somalia. Hon har sökt asyl i Sverige efter att ha varit utsatt för grovt genusrelaterat våld – så kan man sammanfatta det om man inte vill gå in på detaljerna med våldtäkt av ett flickebarn, som blir gravid och föder barn när hon är 12 eller 13 år, tvångsäktenskap med våldtäktsmannen, som hon flyr från, och mycket mer – och har varit knappt två år i Sverige. Kontentan av Migrationsverkets avslag är att hon inte blir trodd. Migrationsdomstolen går på samma linje och Migrationsöverdomstolen tar inte upp ärendet. Hon hämtades i asylboendet och fördes till ett av Migrationsverkets förvar. Där har hon nu varit i elva månader och ska utvisas. Representanten från somaliska ambassaden har sagt till henne att det du har upplevt och förmodligen kommer möta i Somalia kan regering och myndigheter inte skydda dig från.

Hennes berättelse är krånglig och avslaget långt. Migrationsverket tror att hon kommer från ett grannland, inte från Somalia, och grannlandet anses vara ett säkert land utan den instabilitet, närvaro av Al-Shabaab och enorma klanindelning som utmärker Somalia. N kom till Sverige med svenska resehandlingar utställt till en kvinna född i grannlandet. Myndigheterna i Sverige är övertygad om att hon är denna kvinna från grannlandet. Därmed är hon åtta år äldre än vad hon är, heter något helt annat än hon gör och är medborgare i ett land där hon inte är medborgare. Avslagsbeslutet är ställt till denna kvinna. Det N berättar om sin utsatthet appliceras på grannlandet, och det hon berättar om Somalia (som är landet för det mesta som rör hennes asylskäl) tror inte Migrationsverket på.

Hon får frågor om när hon våldtogs och blev gravid och svarar 2010 en gång, och 2011 en annan gång. Men var det 2010 så var hon 12 år och inte 13, som hon säger vid ett annat tillfälle. Migrationsverket och domstolar tror inte på vad hon har berättat, hon ger ju olika svar på händelser som ligger 12 eller 13 år bakåt i tiden när hon var ett barn, och sedan ingenting om att hon kan ha förträngt händelser som hon varken vill minnas eller prata om . Hon dömdes till döden i en Al Shabaab-rättegång när hon var 13 år, men kan inte ge detaljer från rättegången. Hon flydde till grannlandet och tvingades tillbaka till Somalia efter några år. Då hade hon en nyfödd dotter med sig. Hur många barn har du? Ett, dottern, som är lämnad med mamman i Mogadishu. Vid ett annat tillfälle berättar hon om barnet, som blev följden av våldtäkten. Du har alltså två barn, men det sa du inte från början. Hon kan inte redogöra för hur det ser ut i stadsdelen där hon bodde i Mogadishu. Men det kommer inte fram i asylintervjun varför hon inte berättar mer om området. För datumet när hon åkte till grannlandet och fick det pass genom smugglaren, som hon reste till Sverige på, blir det några dagars fel, och hon berättar inte detaljerat hur det säg ut där hon fick passet. Oklarheterna leder till att hon nu i förvaret har en annan kvinnas namn, fel ålder, fel medborgarskap, ska utvisas till ett land som inte är hennes och att hennes skyddsskäl mot hemlandet aldrig blivit ordentligt utredda.

Av landet hon ska utvisas till blir hon inte godtagen som medborgare av beskickningen i Sverige: Du kommer inte från vårt land, du är en typisk somalier, det hörs också när du pratar. Gränspolisen ger ändå inte upp och tar hennes telefon för att undersöka vart hennes samtal går.

Hur kommer det bli med N? Ska en tro på landsinformationen från EU:s asylagentur om Somalia kommer hon knappast överleva på sikt om hon utvisas.  Hon har dragit skam över familjen, hon har flytt från en man som tvingades på henne, hon tillhör en mindre betydande klan, och hon har dessutom en dödsdom av Al Shabaab väntande på sig som en följd av vad som hände.

En annan handläggare och annan beslutsfattare skulle kanske tro på det hon säger och vet att människor ofta minns fel, är osäker på år och månad, kan säga olika datum för man tror man minns bättre en andra gång. Inte minst reser en del på andra människors pass eftersom det inte finns några visumfria vägar att ta sig till EU för att söka asyl utan det blir med hjälp av smugglare. Till det kommer att minnen kan förträngas, kan blockeras när en är skräckslagen och åsikten att vissa minnen bör man inte gå tillbaka till och prata om . En annan föredragande och en annan rådman vid Migrationsdomstolen hade kanske ifrågasatt verkets beslut.

Jag googlar på ordet asylintervjuer och får upp flera civilsamhällesorganisationer som ger utförliga svar på vilka områden som frågor brukar ställas om, eller om en sökande förväntas berätta om under intervjun. Men ingenting vägledande om att man bör vara utförlig och detaljerad, komma ihåg mycket, svara på samma sätt när samma fråga återkomer, kunna reflektera och så vidare.

Men så hittar jag att vid Uppsala universitet pågår ett forskningsprojekt om asylberättelser. Kanske är det ett projekt som problematiserar asylberättandet. Och kanske finns det många genomförda forskningsprojekt, som jag inte har hittat fram till än.

Jag återkommer.

Märsta småindustrisamhälle – Arlanda stad – där Migrationsverkets Mottagningscenter, Återvändandecenter och Förvar ligger. Sigtuna kommun, norr om Stockholm. Foto författaren oktober 2026.

Mottagningcenter

Från 1 oktober 2026 gäller för den nya lagen om mottagande att boende inte får röra sig utanför länet. Sedan hösten 2025 ska asylsökande bo i Migrationsverkets anläggningar och lagen är präglad av framväxten av EU:s pakt om asyl och migration. Dessa center är oroväckande lika Greklands Close Controlled Access Centers, skapade i nära samverkan med EU-kommissionen.

Asylsökande får i och för sig bo i eget boende, men de får inga bidrag/inga pengar och även där får de inte röra sig utanför länet och måste acceptera kontroller. Asylsökande har inte arbetstillstånd de första sex månaderna efter att ansökan har registrerats. Målsättningen är att beslut ska fattas inom sex månader. Fungerar det att bo hos släktingar, som försörjer dem? Ja, kanske. Men hur många har sådana släktingar i Sverige?

På följande orter (kommuner?) har Migrationsverket mottagningcenter (enligt webbsidan): Boden, Härnösand, Västerås, Sigtuna (Märsta), Stockholm, Flen, Vänersborg, Mölndal, Halmstad, Malmö, Burlöv. Flera av dem har också återvändandecenter i eller nära anläggningen. Vid avslag ska boende flyttas till återvändandecenter.

Migrationsverkets egna drop-in-kontor stängdes i våras och hänvisar för vissa ärenden till Statens servicecenter, som finns på många orter. För asylansökningar hos Migrationsverket eller speciella mottagningsärenden krävs ett bokat besök eller en kallelse.

Via civilsamhällets kanaler får jag hör att mottagningcentret i Härnösand ska vara det enda där asylsökande kan laga sin mat själv. I övrigt är normen att de sökande får all sin mat lagad och serverad i boendet. Vilket innebär att de inte har glädjen i att själva få bestämma vilken mat de vill äta och hur den ska lagas, och att barnen inte ser sina mödrar eller fäder laga deras mat, att föräldrar inte får bestämma vad barnen ska äta samtidigt som det blir ännu mindre för människor att göra under dagarna. När mat ingår i boendet blir dagersättningen sänkt till 24 kr/dag för ensamkommande, 19 kr/dag för den som är samboende och 12 kr/dag för barn under 18 år.

Tänk er konsekvenserna när människor ingenting har att röra sig med!

Observera också att dagersättningen inte har ökat sedan 1994. Även med full ersättning går den inte att leva på och innebär att civilsamhället måste hjälpa till med matkassar.

Barnen i centren har förmodligen någon form av kollektivhämtning till och från skolan. Men i övrigt:  en biljett med kollektivtrafik kostar för en person mer än 24 eller 19 kronor, och sen ska en tillbaka också. Tillbaka hem, höll jag på att skriva. Men detta är inte hem, och ändå för en tid är det människors hem.

Mottagningcenter ligger ofta långt från där svenskarna bor, ofta i småindustriområden. Så är det bland annat i Märsta 40 minuter pendeltågsresa norr om Stockholm, öster om staden Sigtuna. I ett industriområde. Inga butiker, inga caféer, inga lekplatser, inga fotbollsplaner, de flesta industritomter instängslade, inga parker, folktomt på kvällar och helger men möjligen en bensinmack långt borta. Förödande tråkiga miljöer, som en vill komma bort från för att se liv och rörelse. Men det går inte för den som inte kan promenera flera kilometer, bussbiljetten är för dyr. Och den som röker? Glöm det, dagersättningen när maten som oftast ingår räcker till ett kvarts cigarettpaket och så ingenstans att köpa det. I och för sig är rökning skadligt, men många vuxna människor runtom i världen röker, och tobak lugnar. Så Sverige passar nu på att tvångsuppfostra vuxna människor, precis som Sverige har blivit bra på att tvångsutvisa människor. Tvång, tvång.

I mottagandelagen ingår nu förbudet att förflytta sig utanför länet där mottagningcentret ligger. För mycket speciella skäl, som behov av avancerat sjukhusbesök, ska det gå att få tillåtelse att lämna länet, och kanske för att besöka nära släkt, om nu dessa bor i Sverige.

Nu när människor flyttas till center, som då ofta ligger i ett annat län, tvingas de bort från vänner och bekanta och allt som är välbekant och viktigt i vardagen. I Sundsvall har Migrationsverket haft lägenheter och boende och verksamhet i många, många år, och här finns en sedan länge aktiv och erfaren asylgrupp, som använder lokaler i Betlehemskyrkan. Där har det varit rådgivningscafé en kväll i veckan i åtminstone tjugo år. Men nu har myndighetens verksamhet i staden upphört och närmaste center är i Härnösand, som ligger i ett annat län. De som tvingas flytta förlorar alla kontakter de har haft och kan inte få stöd längre av den erfarna asylgruppen eftersom den finns i ett annat län.

Det är så uppenbart att människor på flykt, och som ännu inte fått uppehållstillstånd och kanske aldrig får det, är brickor i ett spel och inte människor/individer. Regler måste vara flexibla och anpassade till att människor är olika! Människor har också rättigheter. Det verkar bortglömt men gäller sedan över sjuttio år enligt internationella deklarationer och konventioner.

De som bor på mottagningscenter får inte ta emot besök. Besökare är över huvud taget förbjudna. Civilsamhällesaktörer får bara finnas i speciella lokaler och de får inte tillträde där de, som lever här, bor.

Boendena är kollektiva i tre personsrum (?).

Det hela liknar just det som jag har befarat skulle komma att bli regel – Greklands Closed Controlled Access Centers. De växte fram från 2021 i nära samarbete med EU-kommissionen och deras arbetsgrupp för byggande och inrättande av flyktingförläggningar. Resultatet blev isolerat placerade inhägnade förläggningar, dit boende och personal hade tillträde genom elektroniska id-kort. Människorna bor i små containers, ibland i stora tälthallar. Utomstående har inte tillträde, inte heller media, som ändå har som uppdrag att skärskåda samhället och informera allmänheten. I boendet har maten ingått, lagad någon annanstans och ofta med färre portionerna än vad som behövs och av dålig kvalitet. Det finns många rapporter om dessa Closed Controlled Access Centers. Dagpenningen har varit för låg för att familjerna skulle kunna ta sig till närmaste stad för att se något annat än lägertristessen. De senaste åren har den knappt betalats ut. Vad gäller svensk lag nu att inte få vistas utanför länet, påminner det om reglerna på öarna i Egeiska havet som har gället efter EU-Turkiet-överenskommelsen 2016, ingen har fått lämna öarna utan specialtillstånd.

Märk också att i Sverige heter de nu också ”center”.

Jag har skrivit om Closed Controlled Access Centers (CCAC) tidigare här i bloggen. Se under kategori Grekland.

Men det slår mig också att om alla får mat i boendet och dagpenningen inte ens räcker till en lokal bussbiljett, behövs inga rörelsebegränsningar för människorna har ändå inte pengar att resa för.

Fyra mottagandecenter – Boden/Luleå, Sigtuna/Märsta, Västerås och Malmö – kommer också fungera för första mottagandet av dem som kommer direkt från ett land utanför EU, eller som hittas av polisen i Sverige och saknar tillstånd att var här. De ska först screenas för namn, ålder, fingeravtryck och biometriska data, medborgarskap, resväg, sårbarhet etc, sedan kan deras asylansökan registreras.

Återvändandecenter

I flera av mottagningcentren kommer det finnas ett återvändandecenter. Efter att ett avslag på en asylansökan har vunnit laga kraft ska individen/familjen bo i återvändandecentret, som då kan ligga i anslutning till samma mottagningcenter där de redan bor, eller i ett annat center i ett annat län.

Om återvändandecenter publicerade Institutet för mänskliga rättigheter nyligen en omfattande rapport om olämpligheten för särskilt barn och funktionsnedsatta att bo här. Många känner sig otrygga som följd av vad de har upplevt också här, och föräldrar är rädda att släppa ut barnen i de öppna, kollektiva utrymmena. Det förekommer slagsmål och trakasserier och barn tvingas se saker som de inte bör se. Regeringen vill att boende ska vara bemannade dygnet runt, och många anställda vill inte arbeta på kvällar och helger. Rapporten säger att barnfamiljer bör inte bo här.

I början av 2026 bodde omkring 1 800 personer på Migrationsverkets mottagning- och återvändandecenter. 400 var under 18 år.

Avsikten är att den som har fått ett lagakraftvunnet avslag ska återvända till ursprungslandet snarast möjligt. Laga kraft innebär att domstolarna har också gett avslag eller tar inte upp ärendet och det har sedan gått 2–4 veckor. En del människor kan inte utvisas därför att ”hemlandet” inte tar tillbaka dem, kanske inte erkänner dem som sina medborgare, eller det går av andra skäl inte att verkställa utvisningarna.

Hubbarna

Då kommer de av EU nu planerade hubbarna in i bilden. EU har beslutat att medlemsländerna får skicka människorna till länder utanför EU när de inte kan utvisas på annat sätt. EU-kommissionen och enskilda medlemsländer ska då ha avtal med icke-EU-länder om att ha center för människors som inte kan utvisas – det vill säga inte kan bli av med. Oppositionen i EU befarar att dessa center kan komma att ligga isolerat och att människor kommer fara mycket illa. Än så länge finns inga hubbar, bara beslut om att EU och de enskilda medlemsländerna har rätt att avtala fram dem. Flera medlemsländer är i gång med att få fram avtal med länder. Bland annat Danmark och Grekland ligger långt fram i arbetet. Flera afrikanske länder är aktuella.

Förvaren

Häremellan finns förvaren. Återvändandecenter och förvar är till för utvisningar, men förvaren är för dem som inte går med på att resa frivilligt.

I förvaren är människorna inlåsta, delar sovrum med 3-4-5 andra, ges mat på regelbundna tider, får en dygnspeng på 24 kr, rör sig dagtid på en begränsad yta som utgörs av korridorer, några gemensamma rum där människor kan titta på teve, prata, spela spel, använda datorer. Det finns egentligen ingenting att göra mer än att sitta framför datorn, spela kort eller brädspel, använda det lilla gymmet, hänga framför en teve, sova och prata i telefonen men inte i sin egen för smartphones är förbjudna bland annat för att det är förbjudet att fotografera. En del är vakna på nätterna och sover på dagarna. Framför allt väntar man, väntar, väntar, och hoppas att någonting ska kunna hindra utvisningen. Förvaret – en plats för oro och ångest, men också för omsorg om framför allt dem som talar samma första språk. Många i förvaren talar utmärkt svenska och har varit länge i Sverige.

De som finns här kommer från alla möjliga länder, i stort sett alla länder, som är diktaturer eller djupt auktoritära, länder där invånare förtrycks och förföljs på grund av religion, genus, etnicitet, sexuell läggning eller för att de är politiskt oppositionella, och/eller där det pågår omfattande våldsamma konflikter. Men svenska myndigheter anser att de, som finns här, inte kan bevisa att de behöver skydd. Enligt lagen kan Migrationsverket och Gränspolisen hålla en utländsk medborgare som ska utvisas maximalt 12–18 månader i förvar.

Det är vanligt att mamman eller pappan är i ett förvar medan resten av familjen är i ett återvändandecenter. Barn ska nämligen inte vara i förvar. Medan återvändandecenter är öppna även om man måste tillbringa nätterna där och måste visa upp sig för kontroller, är förvaren låsta anläggningar. Den som är i förvar får ta emot besök i särskilda besöksrum och med en besökstid på i regel 50 minuter.

I slutändan blir det så att de flesta tvingas tillbaka till första hemland.

Går det inte att genomföra utvisningen så kan de i framtiden skickas från förvaren till hubbar i något land långt borta. Om Sverige följer med på det spåret.

Många som ska skickas har inte längre kontakt med första hemlandet och har ingenting att återvända till.

En plats i förvaret kostar i genomsnitt 5 500 kronor/dygn. Enligt Riksrevisionsverket var den sammanlagda kostnaden för förvaren i Sverige 1 miljon kronor 2024.

Kraven finns kvar på den nya regeringen  1(2)

Oppositionen vann valet men med stor osäkerhet kring regeringsbildningen. Efter Tidöregeringens fyra år sitter vi med en lagstiftning som måste ändras för att få till en human migrationspolitik.

Trygghet, rättssäkerhet och humanitet ska gälla för flyktingar och andra migranter i Sverige – inte sådana lagar som vi har nu.

Vid Asylrättscentrums årliga forum i slutet på september 2026 i Stockholm fick vi veta att under det senaste året har människor mer och mer vänt sig ARC för råd och hjälp om ärenden som gäller osäkerhet över lång tid. Det handlar om förlängningar, återkallelser av uppehållstillstånd och medborgarskap. Behovet av rådgivning finns kvar långt efter första uppehållstillståndet.

Från en av Sveriges lokala asylgrupper hör jag att i staden bor inga asylsökande längre, Migrationsverket har ingen förläggning här. Men behovet av gruppens rådgivning och juridiska hjälp finns kvar, och människor verkar numera aldrig ha rätt till lugn och trygghet. Nu är det oron för dem som fyller 18 år, eller som nu 21, och förlorar tillståndet. Oron hos dem som inte har tillräckligt i lön. Oron hos dem som inte godkänns av hemlandet. Och så vidare.

Jag listar ett antal lagar och beslut som måste ändras för att Sverige ska bli humant igen för människor som kommer hit. Det finns säkert också andra steg vi måste få till för att få en human migrationspolitik. Till exempel måste vi få bort repressiva och nedsättande uttalanden om människor i Sverige med rötter i utomeuropeiska länder.

Permanenta uppehållstillstånd ska vara norm

Försämringar för människor som flytt till Sverige infördes sommaren 2016 av den då socialdemokratiskt dominerade regeringen. Permanent uppehållstillstånd som norm ersattes med tillfälliga uppehållstillstånd och permanent uppehållstillstånd har sedan kunnat ges först efter tre år och förutsatt egen försörjning. Tillfälliga uppehållstillstånd ges inledningsvis på 3 år respektive 13 månader och kan sedan förlängas efter ansökan med två år i taget. Vid varje förlängning har uppehållstillståndet och skyddsförklaringen alltmer bedömts på nytt. Skyddsförklaring är en internationellt erkänd och giltig rättighet sedan mycket länge och är avsedd att ge långsiktig trygghet, och ska inte ifrågasättas med jämna mellanrum.

Grundad i omfattande forskning vet vi att det är permanenta uppehållstillstånd, som ger trygghet och bäst integration.

Det uppskattas finnas omkring 200 000 människor med permanenta uppehållstillstånd i Sverige. Många fick dem före 2016 och har av olika skäl inte blivit svenska medborgare. Ett vanligt skäl är skulder efter småföretagsverksamhet som inte burit sig. Kom de senare startade de med med tillfälliga uppehållstillstånd och har sedan kämpat för att få permanent uppehållstillstånd.

Med SD i spetsen har Tidöregeringen velat avskaffa alla permanenta uppehållstillstånd. Efter utredning och omfattande kritik från remissinstanserna – bland annat enorma kostnader som omgörningen skulle innebära – blev regeringen mer tveksam men SD har varit ihärdig. I juli 2026 beslöt riksdagen att människor med asyl som grund till sitt uppehållstillstånd aldrig kan få permanenta uppehållstillstånd i Sverige. Gången ska vara tillfälliga uppehållstillstånd med två år i taget tills hen kan bli svensk medborgare. En del kommer aldrig klara kraven för att bli godkända. Det här är ett beslut, som riksdagsmajoriteten ska skämmas för.

Stoppa de många oskäliga utvisningarna

De har varit tusentals de senaste åren och av olika slag.

Tonårsutvisningarna och utvisningarna av unga vuxna med familjen i Sverige

Unga vuxna med uppehållstillstånd knutna till föräldrarnas rätt att leva i Sverige men utan egna skyddsskäl, eller egen tillräcklig försörjning, har utvisats när de har blivit 18 år.

De har fått avslag när de sökt förlängning på tillståndet och överklagat, och när de har utvisats kan de ha varit 19-20 år. Enligt lagen har det varit möjligt att utvisa dem trots att de har sin familj här, har vuxit upp i Sverige, gått i skola här, talar svenska, ser sig som svenska ungdomar och så vidare. Här hade antagligen ventilen ”särskilt ömmande skäl” (liksom andra humanitära ventiler) kunnat rädda dem kvar i Sverige, men ventilerna är borta. Fyllda 18 år räknas de inte längre som barn eller ens som medlemmar i föräldrarnas och yngre syskons familj – det är en sjuk lag! Så de utvisas. Protesterna har varit enorma, media har skrivit mycket om det och några månader före valet beslöt Tidöregeringen att ändra 18-årsgränsen till 21 år. Tills dess kan de kvalificera sig för att få stanna med arbetstillstånd (med lönekravet 34. 500 i månaden – vilken ungdom får det på sina första jobb!) eller för studier med efterföljande lönekrav för arbetstillstånd, menade regeringen. Det håller inte, det är omänskligt. Ungdomarna måste få stanna. Det verkar som en kommande regering runt Socialdemokraterna kommer sluta med dessa utvisningar. Men de som redan har skickats måste få komma tillbaka!

Några exempel. A är ursprungligen från Pakistan, varifrån familjen flydde för många år sedan av skäl, som staten inte kan skydda dem från. Familjen etablerade sig i Sverige och de är integrerade. Men när A blev 18 år, skulle hon plötsligt utvisas. Beslutet överklagades, och efter avslag och med stöd av pappans kontakter reste hon till Italien. Där sökte hon asyl, fick uppehållstillstånd, lärde sig italienska och planerade för universitetsstudier. Så åkte hon till Sverige för att hälsa på familjen, och greps av polisen i en kontroll när hon var på väg med pappan till hans arbete. A fördes till ett av Migrationsverkets förvar för utvisning. Beslutet om att hon skulle utvisas till Pakistan aktualiserades. ”Men jag har ju uppehållstillstånd i Italien”, sa hon, och överklagade beslutet. Vi hade utvisat dig dit om du haft uppehållstillstånd där innan du fick veta att du skulle utvisas från Sverige, men nu väljer vi att skicka dig till Pakistan. Du kan hyra en lägenhet och arbeta och det kan bli så bra, sa handläggaren.

A hade alltså uppehållstillstånd i Italien men skulle skickas till Pakistan trots att en standardformulering i avslagsbeslut är ”du ska återvända till ditt hemland så och så, eller till något annat land om du kan visa att det landet tar emot dig”. Att Migrationsverket valde att ändå skicka henne till Pakistan beror antagligen på en skrämmande stelbenthet kring att det ursprungliga avslaget och utvisningsbeskedet skrevs innan hon hade uppehållstillstånd i Italien. A hade lämnat in hinder mot att skickas till Pakistan på grund av hoten mot henne och familjen, men Migrationsverket valde ändå att inte skicka henne till Italien, ”ett annat land som skulle ta emot henne”.

Med öppna ögon skickade alltså en svensk myndighet A till ett land där kvinnor inte kan bo ensamma av hedersskäl och där det är farligt för henne och familjen att kontakta släkten, därav föräldrarnas skyddsförklaring. Ingen skulle kunna ge henne stöd. Den numera allvarligt sjuke pappan förberedde med olika lösningar. Gränspolisen skickade henne med flyg till Islamabad, och jag skulle tro att hon bodde på hotell och sedan reste till Italien.

Men så blir inte lösningen för alla. Ni känner säkert till de från media kända systrarna från Iran, som var på väg att utbilda sig i Sverige, och som utvisades strax innan USA började sitt krig med Iran. Från regeringen kom lugnande besked att det är bara att söka uppehållstillstånd och visum från Iran, så är de snart tillbaka i Sverige hos sin familj. Det har systrarna gjort med hänvisning till sina studier. Men de har fått avslag, sökt på nytt och fått avslag igen. Ett skäl till avslagen sägs vara att kommer de hit på visum förväntas de hålla sig kvar i Sverige. De är fortfarande i krigets Iran. I Sverige kämpas det för att de ska kunna komma tillbaka.

Ett annat land som Sverige försöker skicka unga kvinnor till är Somalia. Ett land om vilket EU:s asylagenturs landinformation och annan information förmedlar att unga kvinnor utan stöd från familj och släkt knappast har en chans att överleva i längden. På ett av Migrationsverkets och polisens förvar för flyktingar och migranter, som ska tvångsutvisas, finns M, som sökte asyl i Sverige 2015, adopterades och fick svenska föräldrar 2017. När hon blev 18 skulle hon inte få förlängning på uppehållstillståndet, men fick det för en tid. M talar bra svenska och hade arbete och egen lägenhet när hon återigen, nu 22 år gammal, skulle utvisas till Somalia. Hon gick till återvändandesamtalen, samarbetade som en skulle, åkte till Norge, sökte asyl, och fick efter ett par veckor veta att vi skickar dig till Sverige för sådana är reglerna nu.

• Jag förstår inte att de kan göra så mot människor som sköter sig, som har arbete och egen lägenhet, som aldrig har gjort något kriminellt.

Så säger många som utvisas. De förstår inte, de har ju skött sig. Och så säger också många de möter i första hemlandet efter utvisningen. Att Sverige utvisar svensktalande människor, som har gått i skola och arbetar och sköter sig, tror man inte på. ”Du måste ha gjort något som gör att Sverige inte vill ha dig, något kriminellt, så det är bäst att inte ha med dig att göra.” Det är vad tvångsutvisade offta möter.

• Jag vet inte vad jag ska göra när jag kommer till Somalia. Jag har ingen där längre. Jag kommer från en liten by vid gränsen till Etiopien och hör till en minoritet, jag känner ingen där längre, jag vet inte vad jag ska göra där och jag vet inte vad jag ska göra när jag kommer till Mogadishu.

Utvisningarna vid 18 år har skjutits upp till 21 år. Protesterna runtom i Sverige blev för omfattande. Men efter 21 år ska det mycket till för att kunna stanna kvar i Sverige – du ska bo med föräldrarna och det ska finnas ett mycket starkt beroende – så stark att det brukar tolka som funktionsnedsättning. Det finns också möjlighet att byta spår och söka uppehållstillstånd på arbete, men arbetet måste följa lönekraven, som ökar och ökar. Ett sådant arbete hade hon inte.

En ung vän till mig kom med sin mamma och en yngre bror som kvotflyktingar. Kvotflyktingar väljs ut av FN:s flyktingorgan Unhcr och är särskilt utsatta och sårbara människor. Familjen är flyktingar från Afghanistan, har levt i Iran och hade starka skäl att lämna Iran. De kom till Sverige för fyra år sedan när Sverige fortfarande gav permanent uppehållstillstånd till kvotflyktingar. Familjen är på god väg att integreras men efter att ha följt förändringarna i Sverige de senaste åren är min vän övertygad om att så småningom kommer Sverige utvisa honom till Afghanistan.

• Mamma kommer få stanna i Sverige tillsammans med min yngre bror.

Han hann få svenskt medborgarskap medan det fortfarande var möjligt för barn att få efter tre år i Sverige.

Min unge vän har en kamrat, som också är från Afghanistan, och han har utvisats medan familjen får stanna. Det är en typisk tonårsutvisning. På kvällar och helger efter skolan arbetade kamraten i en pizzeria för att hjälpa till med familjens försörjning. Familjen kom till Sverige när tillfälliga uppehållstillstånd blivit regel för nyanlända, och när han skulle söka förlängning på sitt tillfälliga uppehållstillstånd, fick han avslag och skulle utvisas till Afghanistan medan hans familj får stanna. Han överklagade beslutet och fick avslag igen. Ihop med utvisningsbeslutet fick han ett förbud i två år att återvända till Sverige. Han flydde Sverige för Italien där han fick uppehållstillstånd. Han arbetar och försörjer men han vill tillbaka till familjen. Än så länge får han inte ens komma och hälsa på dem.

Här i Sverige finns, som de flesta vet, många, många fall som de, som jag nyss har nämnt.

Utvisningar av integrerade familjer som har varit länge i Sverige. Allt högre lönekrav för att få uppehållstillstånd och fimpad lag och därmed fimpade rättigheter.

Efter många år i Sverige har många familjer och ensamstående de senaste åren fått indragna uppehållstillstånd och besked om utvisning. Det som kändes bra och tryggt har plötsligt lett till kaos och förtvivlan. Bakgrunden varierar. Ett vanligt skäl är att de vuxna har haft uppehållstillståndet knutet till arbetstillstånd. Från början kan de ha varit asylsökande men fått avslag. Hade de arbete fanns stora möjligheter att ”byta spår” och stanna på arbetstillstånd. Tillståndet har sedan förlängts. Tidöregeringen och riksdagen tog plötsligt bort den nästan 20 år gamla lagen. Den bara upphörde utan några övergångsregler. Andra har kommit som arbetsmigranter från början med arbetstillstånd. De har arbetat, bildat familj och klarat sig bra på en lön som ofta har varit kollektivavtalslönen. Men sedan 2023 har lönekravet för att få arbets- och uppehållstillstånd stadigt höjts. Nu ligger det på nästan 35 000 kr i månaden, en lön som ligger långt över kollektivavtal för många yrken. Arbetsgivarna har inte kunnat betala de höga lönerna men gärna haft dem kvar. De kan ha varit mycket etablerade och integrerade, med arbete, villa eller lägenhet, språk, barn i skola, goda grannar, vänner och kamrater och så vidare. De har stannat kvar utan tillstånd och hoppats att de ska bli bättre. Och de har räknat Sverige som sitt land, inte minst barnen. Genom poliskontroller på arbetsplatser, i bostadsområden och på vägar och gator har människor gripits när de inte kan visa giltig legitimation och bara utgångna uppehållstillstånd. I regel är det papporna som har placerats i förvar i väntan på hela familjens utvisning, men ibland är det mammorna. Ibland placeras den ena vuxna i förvar och resten av familjen i återvändandecenter.

Om återvändandecenter och om barnen där publicerade Institutet för mänskliga rättigheter en skrämmande rapport i augusti, och innan dess Rädda Barnen. Barnen har ofta inte vetat om familjens sköra tillvaro i Sverige – föräldrarna har inte velat oroa dem – och barnen får sedan en chock när de får veta att de ska tvingas till ett land där de många gånger aldrig har varit.

I Dagens Arbete från 14 augusti 2026 läser jag att DA:s granskning visar att i snitt fem arbetare i veckan, som arbetar inom bristyrken, får utvisningsbesked.

En del människor har stannat kvar i Sverige efter avslag på asyl och inte kunna byta spår. Av olika skäl har de inte kunnat återvända till ursprungslandet, bland annat för att en del länder har bara tagit emot dem som återvänder frivilligt. I vissa länder är det landsförräderi och straffbart att ha sökt asyl i ett annat land. De har stannat utan tillstånd för att kunna söka asyl igen om fyra år när avslagsbeslutet är preskriberat, och de har hoppats att då ska de ha fått fram tillräckligt starka bevis på att de behöver internationellt skydd. Genom Tidöregeringens lagändringar går det inte längre att vänta ut tiden. Preskriptionstiden fyra år för asylavslaget ändrades till fem och nedräkningen av tiden börjar först när personen har lämnat Schengen. För den som stannar kvar bli det aldrig någon nedräkning. Detta är omänskligt.

Utvisning på grund av avslag om asyl

Inte sedan 1980-talet har Sverige haft så få asylsökande som nu, bara strax över 6 000 2025 trots att världens flyktingar ökar. Det har också blivit svårare att beviljas internationellt skydd. Uppgifterna som lämnas ska vara tillförlitliga och trovärdiga och bevis som lämnas anses ofta vara av för enkel beskaffenhet för att vara trovärdiga. Det som berättas ska vara ”sammanhängande, detaljerat och inte strida mot allmänt kända fakta eller mot tillgänglig information om hemlandet”. Hbtqi-flyktingar och konvertiter drabbas ofta och det krävs att de ska reflektera över att ha avvikit från normen i första hemlandet. Efter en lång genomgång av asylskäl och den sökandes situation avslutas ett avslag ofta med att Sveriges rätt att reglera invandringen har större tyngd än den sökandes rätt till skydd eller till privat- eller familjeliv (artikel 8 i Europakonventionen om att var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv) eller att barnets bästa ska gälla enligt Barnkonventionen.  

Människor misstros när de berättar och de blir inte trodda – vilket visar att det inte är lätt att få internationellt skydd när en kommer från ett land där där det inte råder fullt krig/väpnad konflikt precis överallt. Det finns internationella regler för hur flyktingar ska bemötas och deras asylskäl tas emot, men asylsökande, som intervjuas, blir olika bemötta i EU-länderna. I Sverige tar intervjun ofta många, många timmar, sökande blir avbruten, frågorna kommer tillbaka som för att pröva om svaren blir desamma, utfrågaren möter sällan den intervjuades blick utan tittar på sitt antecknande. Den intervjuade känner sig misstrodd. Så är det inte i Frankrike. Här varar intervjun sällan mer än 1–2 timmar, personen får prata till punkt och blir inte avbruten i berättandet, intervjuaren möter den intervjuades blick – den intervjuade känner sig sedd och respekterad. Så har det i alla fall berättats för mig av unga afghaner som efter 3-5-7-10 år i Sveriges har tvingats bort och sökt skydd i Frankrike. Det är många svårigheter i början men så småningom får dessa svenskafghaner oftast flyktingförklaring och uppehållstillstånd på 10 år. Förlängt uppehållstillstånd brukar sedan mest vara en formalitet, eller så har de sökt och fått franskt medborgarskap.

Många utvisningar gäller alltså människor som inte har kunnat få Migrationsverket och domstolar att inse att personen/personerna behöver internationellt skydd.

Andra utvisningar

Hit hör utvisningar av utbildade unga vuxna som fick stanna tillfälligt under studietiden enligt Nya gymnasielagen – som inte finns längre – och som sedan inte fick stanna i Sverige för att de av olika skäl inte fick en anställning enligt reglerna. Flera tusen – kanske 7 000 – flydde vidare till framför allt Frankrike och fick så småningom uppehållstillstånd, de flesta på tio år och med flyktingstatus.

Men alla som ville kom inte iväg till Frankrike eller till ett annat land de tänkt sig. B, ursprungligen somalier från krigets Ogaden (idag i norra Etiopien) och i Sverige sedan 2015, skulle flyga från Köpenhamn på en annan persons pass, men greps av dansk polis och landade sedan i ett av det svenska Migrationsverkets förvar. B är utbildad undersköterska genom Nya gymnasielagen och arbetade under utbildningen och efteråt. Han fick en skada på arbetet,  blev sjukskriven och av någon anledning bedömdes han sedan ha haft för kort anställningstid när uppehållstillståndet skulle bedömas. Hösten 2025 deporterades B till Etiopiens huvudstad. Därifrån tog han sig till Ogaden. Han hade inte haft kontakt med sin familj på många år och bedömde att de hade dödats under kriget liksom många i hans lilla klan. Han försökte i början hitta ett arbete där hans utbildning kunde passa bra, men förgäves.  Han sökte upp en biståndsorganisation, som drivs med svenska pengar, och blev otrevligt bemött och nästan utkastad. Hans utbildning ifrågasattes trots han betyg och diplom, ”hade du varit sjuksköterska hade det varit en annan sak”. Han hittade också släktingar, som bara kunde förstå hans utvisning med att han måste ha begått något brott i Sverige, ”du talar ju svenska, har gått i svensk skola och har utbildat dig och du har arbetat – Sverige skulle aldrig utvisa dig om du inte varit kriminell. Så vi vill inte ha med dig att göra.” Den misstänksamheten har han också mött i andra sammanhang, människor kan inte tro att Sverige utvisar som vi  faktiskt gör.

Han har haft svåra depressioner och inte hört av sig långa perioder. Han mår bättre nu. Under dessa 12 månader har han inte hittat något arbete utan har levt på vad kompisar från Sverige har skickat samt att han har hittat en kamrat från förvaret i Sverige och har bott hos honom. Kompisen har anhöriga i Sverige, som skickar pengar. Nu är Bs planer att ta sig till Addis Ababa, Etiopiens huvudstad, och tänker att det antagligen är bättre med jobb där. Han är beredd att ta vilket jobb som helst, till exempel restaurangjobb. Han ska kontakta Röda Korset i Addis eftersom han har sin utbildning.

Länge drömde han på nätterna att han var i Sverige, och vaknade förtvivlad. Han följer vad som händer i Sverige, vet vad valet resulterade i, hoppas att kunna komma tillbaka och inser kanske inte riktigt att hans fall hör hemma i en annan genre än de vanliga utvisningarna av tonåringar och ungsa vuxna med sina familjer i Sverige.

I Ogadens huvudstad Jijiga finns en svenskspråkig syskongrupp av unga vuxna somalier, tre eller fyra bröder och en syster. De har bott i Sverige i åtta år och deporterades till Etiopien sommaren 2026. Ingen av dem hittar jobb. De har sökt upp släktingar, som inte vill ha med dem att göra. Deras mamma och yngre syskon finns i Tyskland under osäkra omständigheter. Ingen i familjen har blivit trodd på sina asylskäl utan anses kunna skickas tillbaka. Pappan har försvunnit sedan mamman hindrade honom att ta med sig döttrarna till Somalia och gifta bort dem. Syskonen lever på lite pengar som kommer då och då från Sverige och att de har hittat gamla skolkamrater att bo hos.

Utvisning efter fängelse är nu regel för den som inte är svensk medborgare

Nu har utvisning efter avtjänat fängelsestraff gjorts till regel för utländska medborgare vid alla brott som ger fängelse. Har de också svenskt medborgarskap kan de än så länge inte utvisas. Men regeln bör ta hänsyn till en människas förankring i Sverige! Det är ganska lätt att bli dömd till fängelse för upprepade småbrott, och det finns många exempel på småbrottslingar som med bättre förutsättningar sedan lever hederligt. Det är bland annat därför myndigheten heter Kriminalvården och inte något annat. Sveriges högernationalister, möjligen hela Tidöregeringen, vill kunna ta bort det svenska medborgarskapet vid dubbelt medborgarskap för fängelsedömda.

Biståndspolitiken nu innebär att byta tjänst mot tjänst – utvisningar mot pengar. Men bistånd ska ges för att bekämpa fattigdom och utveckla ett land ekonomiskt, rättsligt och demokratiskt.

Det ska inte ges för att landet ska ta emot medborgare som har flytt men inte får asyl, eller med andra ord till regeringar som inte kan ge medborgare trygghet. Somalia är ett sådant land. Från Somalia flyr kvinnor från genusrelaterat förtryck, och får de avslag i Sverige på sina ansökningar, säger Somalias ambassad öppet att vårt land kan inte skydda dig från detta.

Humanitära skäl måste återinföras som grund till att få uppehållstillstånd och för att stoppa utvisningar. Och det måste vara praktiskt möjligt att få uppehållstillståndet.

Kraven finns kvar på den nya regeringen  2 (2)

Familjer måste kunna återförenas

Sedan 2016 har det blivit allt svårare för splittrade familjer att återförenas. På den som finns i Sverige, den så kallade anknytningspersonen, krävs att kunna försörja sig och familjen med en summa, som har ökats undan för undan. Från 1 oktober 2026 ska anhörig i Sverige att ha en månadsinkomst på nära 53 000 kronor för att ta hit sin partner och två barn. Det är en ohyggligt hög inkomst när månadslönen för många arbetstagare i bästa fall kan ligga på plus/minus 30 000 kronor. Dessutom måste asylsökande som just fått skyddsförklaring vänta två år innan ansökan över huvud taget kan göras, och själva ansökan får ta upp till två år. Den anhöriga i Sverige måste ha en värdig bostad för familjen med kontrakt på minst två år. Inkomst och bostad ska sedan överensstämma med kraven vid varje förlängning av uppehållstillståndet. Om inte så kan familjemedlemmarna utvisas. Det här är orimligt och innebär att lagstiftarens tanke från början har varit att flyktingfamiljer helst ska förbli splittrade och att fysisk närvaro får ersättas med telefon- och videokontakt.  Det är definitivt inte så Europakonventionens artikel 8 om rätten till skydd för privat- och familjeliv är tänkt. Sverige undertecknade konventionen för många, många år sedan och ska följa den. Svårigheten att kunna få hit sin familj ska vara den främsta anledningen till att asylsökande i Sverige har minskat till en nivå vi inte har haft sedan 1980-talet. Trots att antalet flyktingar i världen är så ohyggligt många.

Att Sverige behöver invandrare för att hålla landet i gång är arbetsgivarorganisationer och ekonomer ense om. Lönekraven för att komma hit och stanna kvar på arbete måste sänkas.

Lönekraven har ökat successivt sedan 2023 och nu 2026 är det omöjligt att komma till Sverige med uppehållstillstånd knutet till arbetstillstånd om inte månadslönen är nästan 35 000. Lönenivån gör det också omöjligt för arbetsgivare att behålla erfaren arbetskraft eftersom uppehållstillståndet ska förnyas vartannat år och förutsätter det aktuella lönekravet. Sedan sommaren 2026 ska det vara undantag för drygt 20 bristyrken. Konsekvensen har blivit de många utvisningarna av människor, som har etablerat sig i Sverige och barn som har vuxit upp här ihop med ständig brist på personal inom inte minst vård- och serviceyrken. Den nya regeringsbildaren – Socialdemokraternas Magdalena Andersson – har sagt att lönekravet bör beslutas av arbetsmarknadens partner.

Sänk kraven för att bli svensk medborgare – förändringen infördes på Sveriges nationaldag den 6 juni 2026

Var det som en nationaldagspresent med baksidan av handen till alla som vill bli svenska medborgare? Eller som en kram till svenska medborgare som inte vill att människor med rötter i andra länder blir svenska medborgare?

För inte så länge sedan blev många flyktingar svenska medborgare efter tre år och staten såg medborgarskapet som en väg till integration. De senaste åren har fem år varit vanligt, tre år för barn. Kraven har inte varit särskilt höga men att ha levt skötsamt. För fängelsedömda och för människor som haft stora skulder hos Kronofogden skulle fängelsetiden vara avtjänad och skulderna betalda, och efter det följde flera år av karenstid innan det gick att bli svensk medborgare. Så är det fortfarande men tiderna är längre, kraven högre och medborgarskapet ska ses som en belöning för integrering, försvenskning och skötsamhet, inte som stöd för integrering. Till kraven hör att ha levt stadigt i Sverige i minst åtta år. Klar identitet på vem man är, främst i form av pass från ursprungslandet. Egen försörjning. Kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället (dokumenteras genom prov). Skötsamhet i Sverige och internationellt kontrolleras av Migrationsverket.

En del människor kommer antagligen aldrig kunna bli svenska medborgare trots att de har bott länge i Sverige. Med humanare regler hade de förmodligen kunnat bli det. Anlände de efter sommaren 2016 får de fortsätta att leva med tillfälligt uppehållstillstånd och söka förlängning vart annat år. Med risk att inte få tillståndet förlängt.

Rätt till juridiska biträde under hela asylprocessen måste tillbaka

Rätt till juridiskt biträde i asylprocessens olika instanser har funnits i mer än trettio år, och såväl Migrationsverket och Domstolsverket samt Advokatförbundet har varit eniga om att det har varit bra. För första instans har det inte varit regel i alla EU-länder och inte ett krav enligt EU-rätten. Eftersom Tidöregeringen beslöt att Sverige ska ligga på ett minimum av skyldigheter gentemot asylsökande, så tog regeringen bort den rättigheten i juni 2026.

Det gjordes i samband med att EU:s pakt för asyl och migration började gälla. Pakten kräver rätt till juridiskt biträde bara vid överklagan men förbjuder inte att ett land också har det i första instans, dvs vid asylprocessen hos Migrationsverket. EU:s krav är två-tre timmars information och rådgivning inklusive tolktid. Rådgivningen ligge på en generell nivå och går inte in på enskilda fall. I flera EU-länder har advokatsamfunden protesterat för att advokaterna inte ges möjlighet att utöva sitt uppdrag på allvar som humanjurister och skydda asylrätten, bland annat i Sverige och Grekland. Enligt EU-pakten finns inget förbud för en medlemsstat att tillåta kostnadsfri juridiskt biträdesstöd under hela processen.

Så här skrev Advokatsamfundet i juni 2026 i sin begäran till Justitiedepartement att omedelbart ändra reglerna i Utlänningslagen (i utdrag):

Det är Advokatsamfundets uppfattning att uppdrag som offentligt biträde enligt dessa bestämmelser inte kan utföras på ett rättssäkert sätt och är oförenliga med det advokatetiska regelverket. Det innebär att advokater inte kommer att kunna åta sig uppdrag som offentligt biträde i dessa fall.

Reglerna är oförenliga med det advokatetiska regelverket. Där har advokaten ett fortlöpande ansvar för klienten under hela den tid förordnandet som offentligt biträde består, oavsett om advokaten har insyn i ärendet eller inte. De vägledande reglerna om god advokatsed gör ingen åtskillnad mellan olika skeden av ett uppdrag; advokatens skyldigheter avseende omsorg, lojalitet och informationsplikt gäller fullt ut så länge förordnandet kvarstår. Det finns således inget scenario där en advokat är förordnad som offentligt biträde, men bär ett begränsat advokatetiskt ansvar gentemot klienten. Ett uppdrag som begränsas i enlighet med den nya lagstiftningen står i strid med advokatens skyldighet att vara lojal mot klienten, eftersom advokaten varken har tillgång till fullgott underlag för sin rådgivning eller får betalt för sitt arbete efter den inledande rådgivningen om klienten efterfrågar ytterligare hjälp. De advokatetiska och rättssäkerhetsmässiga problemen riskerar att undergräva förtroendet för systemet och försämra kvaliteten på det rättsliga stöd som sökande av internationellt skydd erbjuds.

Det obegripliga ordet vandel som skäl till uppehållstillstånd eller till nekad uppehållstillstånd måste bort

Sedan juli 2026 kan Migrationsverket avslå och återkalla uppehållstillstånd på grund av bristande vandel. Vad ordet betyder är oklart. När utredningen presenterades våren 2025 sa utredaren att människor som inte är svenska medborgare bör vakta sin tunga. En av demokratins pelare – yttrandefriheten – skulle alltså inte gälla för icke svenska medborgare som vistas eller bor i Sverige? Regeringsföreträdare har förklarat vandel som något som kan orsaka fara för landets säkerhet och för vitala intressen. Och vad är vitala intressen? En EU-medborgare – mamman i en familj som i övrigt är svenska medborgare – fick avslag på sin ansökan om medborgarskap sedan hon deltagit i en protestaktion för klimatet.

Talet om svenska värderingar måste bort som grund för tillståndsgivning

Svenska värderingar är luddigt och oklart. Svenska medborgares värderingar är inte stöpta i en och samma form, inte heller hos svenskar som bor i landet i femte, sjätte eller sjunde led.

Angiverilagen måste bort

Mot Angiverilagen – skyldigheten för myndigheter att anmäla misstänka papperslösa till polisen – har det varit omfattande protester. Den innebär myndigheters skyldighet att anmäla till polisen om den upptäcker och kommer i kontakt med papperslösa människor och skulle sedan gälla med undantag för skolan, vården, socialtjänsten och de kommunala biblioteken. Men det är nu ändå så att vårdens sekretess är uppluckrad genom skyldigheten att meddela uppgifter om alla nyförlösta barn till Skatteverket, som i sin tur har plikt att informera polisen om här finns några papperslösa mammor. Läkare i världen med mottagning för papperslösa på flera håll i Sverige möter gravida kvinnor som inte vågar ta kontakt med sjukhus och vill föda hemma. Vad gäller Socialtjänstens sekretess gentemot polisen gäller den inte när det handlar om kriminalitet.

Fler barn antas växa upp i fattigare familjer – reglerna som gäller från 1 januari 2027 måste bort  

Regeringen tog beslut om ett bidragstak av försörjningsstödet. Från och med 1 januari 2027 kan det aldrig bli mer än för fyra barn oavsett antalet barn i familjen. För dem som har bott i Sverige mindre än fem år och inte har kommit ut på arbetsmarknaden gäller också från och med 2027 att de inte har rätt till barnbidrag, flerbarnstillägg, bostadsbidrag, äldreförsörjningsstöd, sjuk- och aktivitetsersättning med mera.

Fattigdomen finns redan. En av mina vänner, A som kom som flykting från Armenien för många år sedan, är fritidspedagog i en skola i Järvaområdet i nordvästra Stockholm. Hon berättar om barn som inte har råd att fortsätta gå i fritis och säger att för pengarna kan familjen i stället köpa hem riktig mat och äta. I fritis får barnen i A:s kommun stå sig på en smörgås och ett halvt äpple.

………..

Runtom i Sverige samlas människor kring paroller om en human migrationspolitik. I Kampanjen För en human migrationspolitik samlas organisationer och nätverk. Den verkar över hela landet nu fram till valet den 13 september. På bilden är det en manifestation på Sergels torg i Stockholm 10 maj. Foto författaren.

Kampanjen För en human migrationspolitik kräver en politik som är rättssäker, förutsägbar och medmänsklig. Många, många sluter upp bakom kampanjen och offentliga möten och manifestationer hålls från norr till söder, från väster till öster.

Sverige behöver inte bara en ny regering utan också föra en human migrationspolitik. Tidöregeringen har konsekvent genomfört enorma försämringen för människor med rötter i länder utanför EU. Människor på flykt och människor som en gång har flytt eller flyttat hit har bemötts och behandlats skändligt och förnedrande i Sverige. Det ena fientliga lagförslaget efter det andra har gått från utredning till proposition och till beslut i riksdagen, där Tidöpartierna har haft majoritet. Remissinstanser har i många fall varit starkt negativa till förslagen, men regeringen har nobbat kunnighet, erfarenhet och omdöme.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern bildar opposition och valet den 13 september ser ut att vinnas av oppositionen. Som det ser ut nu. Kritiken mot regeringen har vuxit kraftigt det senaste året och en orsak har varit de många utvisningarna och nekade förlängningar av arbets- och uppehållstillstånd. Människor som arbetar, betalar skatt och som behövs på den svenska arbetsmarknaden har tvingats lämna Sverige när arbetsgivarna inte förmår betala löner som regeringen kräver att de ska ha, och som oftast ligger långt över kollektivavtalen. Men arbetsmarknaden har också förlorat människor när Spårbyteslagen togs bort, den som gjorde att asylsökande med avslag kunde få uppehållstillstånd genom arbetstillstånd, när de hade arbete och arbetsgivare.

Vårdanställda är en yrkesgrupp som har fått mest uppmärksamhet i det här sammanhanget. En anledning till den orimliga stressen på så många arbetsplatser inom vården, är att det saknas personal eftersom tidigare anställda har tvingats lämna Sverige. Men många andra yrkesområden har också drabbats.

Utvisningarna handlar inte bara om arbetsamma människor. När vuxna har utvisats har det många gånger drabbat familjer med barn, som har vuxit upp i Sverige. Till det kom så de gräsliga tonårsutvisningarna, när myndigheterna beslöt att även om föräldrar och yngre syskon hade stadigvarande rätt att leva i Sverige, så gällde de inte unga när de fyllt 18 år. Hade de inte egna skyddsskäl och hade de inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden med löner som krävdes, så skulle de lämna landet. Så har det också blivit i många, många fall. I regeringens ögon är en 18-åring, som ursprungligen kommer från ett land utanför EU, vuxen och behöver inte sin familj. Till slut vek sig regeringen för kritiken och stoppade inte redan beslutade tonårsutvisningar. Men skadan var redan skedd i många, många människors liv.

Det har varit så många groteska inslag i denna invandrarfientlighet. Det har blivit mjycket, mycket svårt att få asyl, och Migrationsverket och domstolar har valt att inte tro på vad människor berättar. Regeringen har ocksaå varit duktiga på att ta bort människors hopp om att avslag på att få stanna i Sverige skulle kunna vändas till att få bli kvar.

Blir det bättre med en ny regeringen? Det måste det bli.

Men oppositionspartierna är inte eniga om hur mycket ändring det ska bli, och i riksdagen har Socialdemokraterna tyvärr oftast röstat ja till Tidöregeringens förslag när det gäller migrationspolitiken.

Kampanjen För en human migrationspolitik har gått igenom och redovisar hur partierna har röstat i riksdagen när det gäller tio tunga förslag, som berör många människor på flykt, som har varit på flykt eller som över huvud taget har en invandrarbakgrund. Sju av de tio förslagen var regeringspropositioner, och dessa gick igenom. Tre var oppositionens förslag, och de fick inte majoritet. En valkompass alltså. Omröstningarna har ägt rum november 2023 – maj 2026. Förslagen gällde: Avskaffa ”särskilt” ömmande omständigheter som grund för uppehållstillstånd. Ta bort spårbyte utan övergångsbestämmelser – med mycket kort varsel infördes den nya lagen 1 april 2025. Begränsa SFI till 3 år. Frysa tonårsutvisningar i väntan på en lösning (vilket inte var något Tidöregeringen ville och förslaget gick inte igenom). Höja lönekravet för arbetsinvandrare ytterligare och nu till 90 procent av medianlönen, dvs 33 390 kr/mån. Afghanska tolkar ska få skydd i Sverige (det var inte heller något som Tidöregeringen ville och förslaget gick inte igenom). Skärpta krav för svenskt medborgarskap. Övergångsbestämmelser för medborgarskapslagen för att förhindra retroaktivitet (inte heller det ville Tidöregeringen och förslaget gick inte igenom). Kvalificering i fem år till socialförsäkringar och ekonomiskt bistånd för nyanlända sedan de fått uppehållstillstånd. Första omgången av en grundlagsändring om återkallande av medborgarskap.

Oppositionspartierna har inte röstat enhälligt. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har konsekvent röstat mot regeringen (tack för det!). Socialdemokraterna har med något undantag röstat med Tidöregeringen, när förslaget har varit regeringens. Centern har oftast röstat ja till regeringens förslag, en gång delvis.

Socialdemokraternas ledning envisas ju också med att vilja hålla fast vid en stram migrationspolitik, till många partimedlemmars frustration.

Vi kommer behöva en regering med både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Själv kommer jag lägga min röst på något av dessa två. Och jag hoppas att Socialdemokraterna ändrar inställning i migrationspolitiken.

Mer i detalj kan ni läsa kampanjens valkompass på https://dok.farr.se/pagaende initiativ eller https://dok.farr.se/tido 

Mötet ägde rum i slutet av juni och talibanregeringen hade fått inbjudan från EU. Sverige sägs ha varit initiativtagare till detta. Tyskland och EU-kommissionen har redan inlett diplomatiska förbindelser med Taliban-Afghanistan.

Sveriges regering vill kunna utvisa afghaner som inte har rätt att vara i Sverige. Migrationsminister meddelade innan att mötet blir på tjänstemannanivå och det handlar om utvisningar av “inte sällan väldigt farliga personer”. Ungefär så har minister Forsell uttalat sig tidigare – väldigt farliga personer, hot mot Sveriges säkerhet, farliga brottslingar – inte minst när det har handlat om utvisning av somalier. Samtidigt var förvarstagna somalier och utvisade somalier i många fall inte alls kriminella.

Talibanerna vill ha erkännande och kunna stationera diplomater i EU. En anledning anses vara att dessa ska spionera på talibankritiska afghaner i Europa för att sätta press på dem med hot om hur deras anhöriga i Afghanistan kan straffas. (Flera andra länder verkar på det sättet i Europa, bl. a. Iran.)

Agerandet från EU-kommissionen och intresserade medlemsregeringar är oacceptabelt. Man samarbetar inte med en olaglig regering som förtrycker sin befolkning och i synnerhet så hänsynslöst halva sin befolkning och nu också tillåter att flickor kan giftas bort från 9 års ålder. Samtidigt som förtrycket av flickor och kvinnor hör till det värsta i världen, eller är värst i världen, tvingars den andra halvan att acceptera och se förtryck av kvinnor som rätt och riktigt och i enlighet med Guds vilja.

Några av deltatarna vid och organisationerna bakom manifestationen för en human migrationspolitik. Stockholm, Sergels torg, 10 maj 2026. Foto författaren.

Sedan 6 juni gäller Sveriges nya lag för att bli svensk medborgare. Den nya lagen ställer mycket högre krav på den som söker svenskt medborgarskap: Att stadigvarande ha bott i Sverige i 8 år, ha en fastställd identitet om Migrationsverket godtar, att klara språkprov i svenska, att kunna försörja sig, att ha levt/lever hederligt, skötsamt och att inte vara skuldsatt enligt Kronofogdemyndigheten. Före 6 juni gjorde Migrationsverket möjligen en slutspurt genom att i sista minuten fick ett antal människor sitt svenska medborgarskap (bl. a. en person i bekantskapskretsen). Men det var många som Verket inte hann med, och som nu har nya krav att förhålla sig till, bl. a. att bo kontinuerligt sedan 8 år i Sverige i stället för som tidigare 5 år.

I sammanhanget vet nog många numera att människor, som har bott länge i Sverige men, som inte kan visa upp nationella identitetspapper som Migrationsverket godtar, får inte svenskt medborgarskap. Dit hör många från Afghanistan och Somalia. Kommer de ens någonsin kunna få svenskt medborgarskap? För många har det afghanska passet gått ut, kan inte förlängas eftersom talibanregimen inte har ambassader i Europa. Så de vågar inte resa utanför EU och många vågar inte resa utanför Sverige om de inte har permanent uppehållstillstånd.

15 juni tog riksdagen “Angiverilagen”, det vill säga lag om informationsplikt. Den gäller från och med 13 juli. Protesterna mot regeringens ursprungliga förslag var enorma hösten 2024 och det ledde till att skolan, sjukvården, socialtjänsten och de kommunala biblioteken inte finns med bland de myndigheter/verksamheter där personalen är skyldiga att anmäla till polisen när hen kommer i kontakt med en person som inte har tillstånd att vistas i Sverige. 6 myndigheter måste rapportera till polisen: Skatteverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten, Kronofogden och Kriminalvården.

Men vissa lagar och beslut och vissa förslag, som inte är beslutade än, innebär att sjukvårdens undantag urholkas. Nyfödda barn ska till exempel alltid anmälas till Skatteverket, och hälso- och sjukvårdens personal gör det ofta per automatik. Med det blir också deras papperslösa mödrar rapporterade. En annan skyldighet sjukvården har är att uppgifter måste lämnas ut vid polisens förfrågan om det behövs för den brottsförebyggande verksamheten. Att vistas utan tillstånd i Sverige kan ge böter, och är alltså ett brott. Ett av argumenten för att hälso- och sjukvården skulle undantas från anmälningsplikten var att människor skulle komma att undvika sjukvården. Det märker sjukvården redan av. Papperslösa har rätt till vård som inte kan anstå, och dit hör förlossningsvård. Men sjukvården märker redan nu att gravida hör sig för om alternativ till förlossningar på sjukhus. Likaså finns vårdpersonal på alla nivåer i hälso- och sjukvårdshierarkierna, som inte vet att papperslösa har rätt till ”vård som inte kan anstå”.

Den 9 juni beslöt Riksdagen att ta bort permanent uppehållstillstånd och anpassa Utlänningslagen till EU:s pakt för asyl och migration.

Socialförsäkringsutskottet hade då ställt sig bakom regeringens förslag om att ta bort permanent uppehållstillstånd och riksdagsmajoriteten gick på utskottets förslag. Människor i behov av skydd och personer som är varaktigt bosatta i Sverige och deras anhöriga kommer inte längre kunna få permanent uppehållstillstånd. S, V, C och MP hade reservat sig. Att ta bort permanent uppehållstillstånd ingår i att Sverige inte ska ge mer av internationellt skydd eller ha ett generösare asylförfarande än vad EU-rättens miniminivå anger.

Samtidigt togs lagändringar som anpassar svensk lag till EU:s migrations- och asylpakt: Terminologi och systematik för det svenska asylförfarandet ändras. Gränsförfarandet för asyl tillämpas i fler situationer än de som är obligatoriska enligt EU-rätten. Rätten till offentligt biträde begränsas. Polismyndigheten, Migrationsverket och regionerna blir ansvariga för screeningförfarandet. Åldersgränsen för att ta fingeravtryck och fotografier under migrationsprocessen tillåts från sex år.

Reservationer med synpunkter från oppositionen som ovan.

Lagändringarna börjar gälla den 12 juli 2026.

Från regeringens hemsida om Vandellagen:

Den 15 juni sa Riksdagen ja till regeringens förslag om att utlänningars vandel, dvs levnadssätt, i större utsträckning ska vägas in vid prövning av rätten till uppehållstillstånd, både när det gäller att bevilja och återkalla sådana tillstånd.

Uppehållstillstånd ska kunna återkallas i fler situationer än idag, på grund av levnadssättet.

Det blir större möjligheter att neka eller återkalla uppehållstillstånd vid misskötsamhet som t ex att inte följa lagar, regler eller myndighetsbeslut, ha stora skulder eller försörja sig på ett oärligt sätt.

Lagändringen börjar gälla 13 juli 2026.

Kommentar: Regeringens förslag och proposition om ”Vandellagen” har varit mycket, mycket kritiserat, men gick igenom i riksdagens som konsekvens bl a av Tidöpartiernas majoritet bland de folkvalda.

Höjda lönekrav

Sedan 1 juni är lönekravet för arbetskraftsinvandrare 90 procent av medianlönen – nästan 33.390 kr i månaden. Regeringen informerade för en tid sedan att för 27 yrken skulle lönekraven bli lägre, bl. a, för undersköterskor. Sedan har det varit tyst om undantagen.

Socialdemokraterna har meddelat att vinner de valet kommer de ändra systemet. De menar att arbetskraven för invandrare ska styras av arbetsmarknadens behov och bestämmas av arbetsgivare och fackförbund.

Tonårsutvisningarna

I maj gick regeringen ut med att de stoppas. Protesterna mot dessa utvisningar hade blivit enorma och regeringen gav vika för trycket. Men bara för beslut som inte vunnit laga kraft (laga kraft brukar inträffa 3 veckor efter slutligt beslut).

Beslutet gäller utvisningar av ungdomar som har fyllt 18 år och har familjen i Sverige. Nu får dessa stanna tills de fyller 21 år. Under tiden anses de hinna gå ut skolan, kanske skaffa en utbildning, kanske etablera sig på arbetsmarknaden och då kunna stanna genom arbetstillstånd, som i så fall ska kunna sökas i Sverige.

Men också 21-åringar behöver sin familj. Och hur svårt är det inte för mycket unga människor att få arbetsgivare att vilja betala de höga lönerna för arbets- och uppehållstillstånd?! Plus att dagens arbetslöshet också omfattar unga nyutbildade.

Exempel på nyligen genomförd utvisning. Torsdagen den 25 juli utvisades en 20-årig kvinna till Pakistan. Hennes familj lever i Sverige med uppehållstillstånd. Pappan är varaktigt boende i EU. Den unga kvinnan har bott länge i Sverige, talar utmärkt svenska, hur vuxit upp med svenska ungdomars valfrihet och livsstilar och har planerat universitetsstudier. Eftersom familjen har en allvarlig konflikt i Pakistan med pappans familj har den unga kvinnan inte släktingar att luta sig mot i ursprungslandet. Av rädsla för vad som kan hända får ingen som känner dem veta att hon är i Pakistan. Hon har redogjort för detta utförligt och Migrationsverket verkar inte ha misstrott henne, men har inte ändrat utvisningsbeslutet. Pappan förbereder för hur hon ska kunna bo och leva i huvudstaden utan att synas för mycket.

Det finns just nu ingen annan lösning än  att hon ska bo ensam. Men kvinnor som bor ensamma bryter mot pakistanska hedersnormer, det gäller unga såväl som äldre kvinnor. En ensamboende kvinna får dåligt rykte och riskerar att utsättas för våldtäkt och andra övergrepp, för kidnappningar och påtvingade äktenskap. I ett långt telefonsamtal berättar hon vad som kan hända, och om unga kvinnor som har drabbats. Hon berättar också att handläggaren på Migrationsverket hade peppat henne och okunnigt sagt att det kan bli så bra i Islamabad, du kan bo själv, ha din frihet och hitta ett jobb. Det går inte för en kvinna, som bor ensam, kommenterade den unga kvinnan, handläggaren var helt okunnig.

Att unga med familjen i Sverige ska utvisas när de fyller 21 år är nästan lika inhumant, som att de ska utvisas när de har fyllt 18 år. Det är inte acceptabelt.