Grekland 2020: Flyktingar som getts skydd hänvisas till gator och hemlöshet och asylsökande till procedurer som skickar dem tillbaka till Turkiet eller ursprungslandet. En föraning om EU:s kommande asylpaket?

Samos 2017 och Platia Victoria i Aten 2011. Foto författaren.

Sedan juli 2019 styrs Grekland av konservativa Ny Demokrati, som har majoritet i parlamentet, och regeringen har sedan dess visat kalla handen mot flyktingar. Lägren på öarna kan bli låsta, asylprocedurerna ska gå mycket snabbt och syftet är att de flesta ska tillbaka till Turkiet eller varifrån de har kommit. De som har fått uppehållstillstånd ska klara sig själva och vräks nu till misär och hemlöshet.  Sedan 1 januari 2020 gäller en ny asyllag som fylldes på med ännu fler försämringar i maj. Den nya lagen oroar också för att EUkommissionens kommande förslag till ge-mensam asylhantering befaras gå i samma riktning.

Fem månader efter makttillträdet annonserades regeringen sin avsikt att ersätta de ökända skandalösa mottagningslägren på de fem öarna i Egeiska havet med låsta läger för totalt 18 000 personer. Idag är totala kapaciteten drygt 6 000 personer men lägren hyser mellan 35 000 och 40 000. De flesta hänvisas till små campingtält. Under Coronapandemin har tvål delats ut och uppmaningar att tvätta sig och hålla fysisk distans. Hur ska det gå till när överbefolkningen är som den är och köerna till vattenposterna enorma! I höstas meddelade premiärministern dessutom att de flesta som söker asyl i Grekland är illegala migranter.

Ökad kapacitet och inlåsning är inte verklighet än. EU:s regler om att människor som söker asyl ska inte hållas inlåsta. Förvarstagande kan accepteras bara som en sista åtgärd. Öarnas befolkningar och borgmästare accepterar inte låsta läger på sina öar – än så länge. De vill att mottagningslägren ska bort, inte att de utvidgas och blir som fängelser. Regeringens planer om att befintliga läger för asylsökande på fastlandet skulle bli låsta har också mött protester.

Men generellt är ND-regeringen populär för närvarande. Inte minst uppskattar många greker agerandet vid landets gränser när Turkiet bussade många tusen flyktingar till Evrosgränsen i slutet av februari och påstått att gränsen var öppen. Grekerna svarade med utrullade taggtrådsstängsel, tårgas, gummikulor, puschbacks av flyktingar som tagit sig in i Grekland och ville söka asyl, och genom att under en månad avbryta alla möjligheter att lämna in en asylansökan i Grekland. Avbrottet förlängdes en månad på grund av coronaviruset.

Varje land har rätt att skydda sina gränser men varje land måste också värna om principen om nonrefoulment, det vill säga ingen får skickas tillbaka om det finns risk för att utsättas för livsfara eller förnedrande behandling.

Förgäves har öborna och deras politiker protesterat i flera år mot de vedervärdiga lägren och de har begärt att alla flyktingar ska föras till fastlandet. Den nuvarande regeringen har svarat med att flyktingarna ska föras österut till Turkiet eller hemländerna, inte vidare in i Grekland. De så kallade illegala migranterna kommer från Afghanistan, Syrien, Irak, Demokratiska Republiken Kongo, Pakistan, Bangladesh med mera.  Asylservice, det grekiska asyl- och migrationsverket, bemötte i höstas regeringens uttalande om illegala migranter med att majoriteten av de nyanlända har flyktingprofil med afghaner som den största gruppen. Asylservice meddelade också att Grekland gav afghaner uppehållstillstånd till över 70 procent, Schweiz till drygt 95 procent och Tyskland till 63 procent.

Ministerns uppfattning speglar högerregeringens lagstiftning om hur människor som söker asyl i Grekland ska bemötas.

Ett av vårens uttalande från regeringen gäller dem som har fått internationellt skydd i Grekland.  Regeringens avsikt nu är att de som har rätt till asyl ska få det inom två-tre månader och att en månad efter beskedet ska de lämna asylboendet och att försörjningsbidraget avslutas. Var och en är ansvarig för sig själv, sa ministern. Beslutet motiverades med att annars skulle fler lockas att komma. Efter att ha getts en kort respit på grund av Coronaviruset ställdes nästan 10 000 flyktingar med uppehållstillstånd runtom i Grekland på gatan i slutet maj, drygt 3 000 i Atenregionen. En del började sova på Platia Victoria, som har varit informell samlingsplats i Aten i flera år för framför allt flyktingar från Afghanistan. Härifrån vräktes de av polisen efter några dagar.

Som läget är nu

För en heltäckande aktuell lägesrapport hänvisar jag till AIDAs utförliga Country report Greece, 2019 update.

Situationen i lägren på öarna Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros i Egeiska havet, alltså utanför Turkiets kust, är ökänd sedan länge. Hit förs flyktingar som reser över havet från Turkiet till Grekland. Fler flyktingar kom 2019 än året innan. Så har det också varit på Cypern, i Spanien, i Portugal och i Frankrike. Enligt grekisk statistik kom omkring 60 000 flyktingar till de grekiska öarna 2019 fördelat på 40 % afghaner, 27 % syrier, och i övrigt från bland annat Demokratiska Republiken Congo, Iraq, Pakistan och Bangladesh. De flesta afghaner och syrier kommer i familjer. Nästan 15 000 flydde till Grekland från Turkiet över Evrosområdet i norra Grekland 2019.

Överbeläggningen i lägrem på öarna är värst på Samos, 1 200 %, på Lesvos 655%, på Chios 570%. Tillgången på bajamajor och duschar i Moria på Lesvos har till exempel varit ungefär 160 personer per bajamaja och 240 per dusch. Situationen i lägren var katastrofal redan hösten 2016 ett halvår efter avtalet EU-Turkiet, vilket låste flyktingar fast på öarna.  Sedan har det blivit värre och värre. På Samos ligger lägret alldeles ovanför huvudstaden Vathi och lägerbefolkningen är ungefär lika stor som stadens. Vatten- och avloppsystem, sjukhus eller skolor har kapacitet för staden, inte för en fördubblad befolkning. Greklands förra regeringen skeppade över flyktingar då och då till fastlandet, men genom att det hela tiden anlänt nya flyktingar blev det ingen lättnad. Samtidigt har också världens flyktingar blivit fler, i dag nästan 80 miljoner, för några år sedan 60 miljoner.

De som färdas in över gränsen i norr placerades i mottagningslägret Fylakio, men här upp gäller inte EU:s avtal med Turkiet och de har inte förbud att lämna regionen. En del har rest vidare till Aten där de kan få stora svårigheter att få någonstans att bo och bli registrerad som asylsökande och få den asylsökandes rättigheter.

Sedan flera år förekommer olagliga pushbacks uppe vid Evrosgränsen. Människor som vill söka asyl tvingas tillbaka till Turkiet. I internationell rätt hör pushbacks till det mest förbjudna. Vittnesmålen är många.  Ofta fångar maskerade män upp flyktingarna och kör dem till floden Evros och i båtar, som puttas över till andra sidan. Det här har också drabbat turkiska medborgare som flytt för att de anses vara motståndare till regimen. Grekiska UNHCR, FN:s flyktingbyrå, bad redan den tidigare regeringen att undersöka vad som händer här uppe utan att någonting gjordes, det ryktades att milismän låg bakom med inblandning av ordinarie polismän. Kustbevakningen i Egeiska havet genomför också pushbacks, och de har blivit fler. Dels låter kustbevakningen bli att i många timmar hörsamma nödrop från havet, dels har bevakningen fört tillbaka båtar med flyktingar in på turkiskt vatten. Nyhetsrapporteringen i svensk teve visade ett av många existerande videoinslag nyligen om vad som händer på havet. Grekisk kustbevakning förnekar vad som såg ut att vara försök till mord och har svarat att de gör sitt yttersta för att skydda landet mot illegal invandring.

Asylhanteringen

När jag började följa flyktingar i Aten 2011 var det polisen som hanterade asylprocessen. Väntetiderna var enorma, både till att lämna in en asylansökan och att få besked. I praktiken var det oftast omöjligt att söka asyl. Många levde utan tillstånd. Alla ville ut från Grekland. 2013 inrättades det grekiska Asyl Service efter utbildning och hjälp från andra EU-länder. Det första kontoret öppnades i Aten på sommaren. Idag finns 25 kontor på fastlandet och öarna och med nästan 900 anställda. På öarna har Asyl Service hjälp av EU:s flyktingagentur EASO, som gör intervjuer och har tolkar anställda. Fotografen och teatermannen Zarif Bahtiary, den förste afghanske flykting som jag lärde känna i Aten vårvintern 2011, arbetar i dag som tolk hos EASO på Lesvos och tolkar mellan dari, engelska och grekiska. Asyl Service fattar besluten men EASO rekommenderar beslut efter varje intervju. Polisen medverkar med att ta fingeravtryck och kategorisera de sökande efter medborgarskap. I flera undersökningar har EASO:s intervjuer kritiserats för att inte ge den sökande tid att tala färdigt, för intervjuarens bristande kunskap om olika länder, för okänslighet, förutfattade åsikter och mycket mer. Intervjuerna handlar om personens asylskäl och om huruvida hen ska ha rätt att söka asyl i Grekland, alltså inom EU, eller om det ska ske i Turkiet.

2015 var året när närmare en miljon flyktingar reste in i EU via Grekland. De kom till öarna, stannade till i mottagningsläger som redan fanns eller i tält eller utomhus i hamnarna. Öborna var gästfria och gav mycket hjälp. Sedan reste flyktingarna vidare till fastlandet och vidare in i EU. Sedan EU:s avtal med Turkiet började gälla i mars 2016 är det förbjudet att lämna öarna utan här ska den som vill söka asyl registrera sig, lämna in sin önskan om att söka asyl och invänta asylprocessen.  Avtalet gjorde Turkiet till säkert tredje land till vilket flyktingar ska återvända. Framför allt syrier skulle sedan få stöd i Turkiet med hjälp av EU:s pengar. När avtalet implementerades i grekisk lag gjordes undantag för bland annat sköra och sjuka, ensamkommande minderåriga, småbarnsfamiljer, de som hade asylsökande familjemedlemmar i andra EU-länder och många andra. Och för kurder. Grekerna litar inte på turkarna och vet hur kurderna har förföljts.

Grunden har varit att innan asylansökan lämnas in ska det avgöras om hen hade rätt att söka asyl i Grekland, det vill säga i EU, eller ska göra det i Turkiet. En del har skickats tillbaka till Turkiet eller till hemlandet men långt, långt färre än vad som var avsikten med avtalet. Asylprocesserna har tagit lång tid. Många syrier, och framför allt syriska kurder har fått uppehållstillstånd i Grekland. Efter lång väntan fick så småningom många invänta asylprocessen på fastlandet. En del tilläts fortsätta till ett annat EU-land.

Så småningom har fler och fler fått avslag i både första och andra instans. Men fortfarande i början av 2020 har ganska få tvångsdeporterats. 2019 fattades beslut om drygt 25 000 placeringar i fördeportationsförvar men bara 4 800 tvångsdeportationer genomfördes.

2011-12-13-14 fanns i stort sett inga asylboenden utan de flesta levde i Aten och hyrde in sig i överbefolkade lägenheten. Ensamkommande unga och äldre hyrde en golvplats i ett rum, större familjer hyrde ett rum. Genom överbefolkning blev hyreskostnaden överkomlig. De levde på sparpengar och de som ingenting hade fick hjälp från närstående i hemlandet eller som redan var i Europa. Man hjälpte varandra.

Under 2015-2017 skapades många bostäder för asylsökande flyktingar runtom i Grekland i form av läger med framför allt containerboende och så småningom hyrda lägenheter och hotell genom UNHCR-projektet ESTIA. Många boenden har legat isolerade och långt från urban service med skola och med dåliga transporter.

Ny avvisande asyllag från 1 januari 2020

2019 sökte drygt 75 000 asyl i Grekland och långt fler stod på väntelista att få sina ärenden behandlade. Väntetiderna på att bli intervjuad var ibland flera år.

Den nya regeringens asyllag gäller nu sedan 1 januari 2020, på engelska kallad The International Protection Act. Den fick flera tillägg och ändringar i maj. I den vevan kom också beskeden om att de som får uppehållstillstånd ska klara sig själv efter en månad.

Färre kommer nu få tillstånd att invänta asylprocessen på fastlandet. Fler ska bli kvar på öarna, få sina avslag där eller om beskeden kommer gälla att de inte får söka asyl. Sedan ska de skickas till Turkiet eller till hemlandet. Efter avslag i överklagan ska de genast placeras i förvar. Och snabbt ska det gå. Handläggningstider kommer handla om dagar snarare än veckor. Det kommer slå huvudet av rättssäkerheten. Särskilt snabbt ska det gå för dem som placeras i snabbspår, vilket många kommer göra av olika skäl. Nu i juni 2020 sägs tio tusen människor ha fått avslag och väntar på att skickas till Turkiet så fort landet ger klartecken med hänvisning till Coronapandemin.

Nyanlända på öarna sorteras efter ursprungsland, transitland och en del efter sina individuella asylskäl. Syrier ska förklaras inte ha rätt att söka asyl i Grekland, de ska till Turkiet enligt avtalet EU-Turkiet.  Övriga får varierande besked om de får söka asyl eller inte. Nekas de går det formellt att överklaga – förutsatt att de hinner och klarar av att överklaga.

Vid årsskiftet förklarade Grekland följande 12 länder som säkra ursprungsländer: Albanien, Algeriet, Armenien, Gambia, Georgia, Ghana, Indien, Marocko, Senegal. Togo, Tunisien och Ukraina. Enligt internationell rätt har alla människor rätt att söka asyl, men med nationalitet i dessa länder placeras de i snabbspår, får avslag, och ska skickas hem.

Lagen ger rätt till kostnadsfri juridiskt stöd vid överklagan av ett negativt besked om asyl eller om att få söka asyl, men tillgången till jurister är liten utom i Aten. De flesta kommer bli hänvisade till att överklaga på Lesvos, Samos eller de andra öarna. Samos har ingen sådan jurist, Lesvos har ett ombud på närmare 20 000 flyktinar. Asyl Service har aviserat att en jurist ska anställas på Samos och en till på Lesvos.

Tidigare var det enkelt att göra en överklagan, ett formulär fylldes i och Asyl Service hjälpte till. Nu måste skälen till överklagan formuleras och till det behövs juridiska kunskaper. Det här var en av punkterna i nya asyllagen som kritiserades under remisstiden. Rätt att överklaga beslut är en självklarhet i demokratisk rättsordning, och kostnadsfri juridiskt stöd vid överklagan till andra instans finns hos EU:s andra medlemsländer.

Greklands nya asyllag öppnar upp för att många fler kommer hållas inlåsta i förvar och för längre tider i förvar. Det blir möjligt att placera en person i förvar under hela asylprocessen, bland annat om myndigheten anser att personens identitet och ursprungsland är oklar. Till det kommer att efter avslag i andra instans ska den sökande omedelbart placeras i fördeportationsförvar.

I praktiken tillåter grekisk lag nu en sammanlagd försvarstid på 3 år eftersom tiden i förvar  under asylprocessen och den i fördeportationsförvaret inte räknas ihop. Båda får vara upp till 18 månader vardera. Principen inom EU, formulerat i direktiv och i Dublinförordningen, är att den som söker asyl ska kunna placeras i förvar bara som ett sista alternativ när allt annat är uttömt. Många kommer ändå vara i förvar under hela tiden i Grekland.

Det finns nu också stora möjligheter att straffa den som söker asyl för olika företeelser, straffa genom att ogiltigförklara ansökningen.

2019 kom nästan 8 000 asylansökningar in från personer som satt i förvar. De flesta var från Pakistan, Afghanistan och Bangladesh. Det finns förvar på Lesvos och Kos, i Atenregionen i Amygdaleza, Korint och intill polisstationen Petrou Ralli samt på tre platser i norra Grekland.

I slutet av 2019 fanns vid ett och samma tillfälle drygt ett tusen asylsökande i förvar i Grekland. 212 av dem satt i polisstationer och i gränspolisens stationer. Antalet förväntas öka och kapacitet finns. Det pekar på en återgång till situationen 2011-våren 2015 med många människor placerade under icke acceptabla omständigheter på polisstationer, polisstationers balkonger och hos gränspoliser. Amygdaleza, Korint och Petrou Ralli var ökända, Amygdaleza och Korint är gamla militärförläggningar. När Syriza fick regeringsmakten 2015 fanns 6 000 människor i förvar, de flesta män. Många hade varit där i två år utan slutdatum. De flesta släpptes i stort sett omedelbart.

Dublinförordningen

Dublinförordningens reglerar hanteringen av EU-ländernas beslut om att asyl ska sökas i första EU-land en person kommer till. För väldigt många är det landet Grekland. Fingeravtryck och EU:s stora dataarkiv för fingeravtryck avslöjar om personen har sökt asyl tidigare i ett annat EU-land. Vid träff i arkivet ska personen skickas till första land. Dublinförordningen är resurskrävande, ångestskapande för den det drabbar, och leder ofta till att till slut skickas personen aldrig iväg. Den är mycket orättvis mot länderna i EU:s utkast där staterna i syd oftast är första mottagande länder och ofta har svaga ekonomier. Förordningen har en mängd paragrafer som ska följas och krångligheten gör ibland att domstolar beslutar att personen ska inte överföras till ett annat EU-land därför att reglerna har inte följts. Flera paragrafer reglerar familjers rätt att hållas ihop i ett och samma land för asylprocessen. Länderna har också rätt att ta över ansvaret för personer av humanitära skäl.

I Grekland är familjens rätt att bli hållen ihop i asylprocessen det vanligaste skälet när Asyl Service skickar en begäran till en annan medlemsstat att ta över personer. Humanitära skäl är också ganska vanligt som skäl till begäran. 2019 skickade Grekland 5 500 förfrågningar om överföringar, drygt hälften fick nej av kyligt rigida skäl utan medkänsla för att familjer kommer vara splittrade i flera år. Till Sverige skickades 375 förfrågningar och Sverige sa ja till 253.

Grekland får förfrågningar om att ta tillbaka personer. Då handlar det oftast om människor som har tagit sig ut ur Grekland och sökt asyl i ett andra EU-land, oftast Tyskland. Det har ofta kommit fram att personen har redan sökt asyl i Grekland eller har fått uppehållstillstånd i Grekland. 2011–2016 skickade EU-länderna inte tillbaka människor på flykt som passerat Grekland därför att situationen för flyktingar i Grekland var erbarmligt svår och landet var i stor ekonomisk kris.

2016 ansåg EU-kommissionen att det var dags för Grekland att ta ansvar för alla som passerat Grekland. Beslut blev att Grekland skulle ta tillbaka ett begränsat antal och ha rätt att säga nej. 2019 tog Grekland emot 12 700 förfrågningar om Dublinöverföringar och sa nej till de flesta. 33 överfördes, varav 2 från Sverige.

Med internationellt skydd i / Dublinöverförd till Grekland

De hamnar i en mycket utsatt situation som är ovärdig såväl Grekland som EU. De som fortfarande är asylsökande skickas numera till öarna och placeras i snabbspår. De som har uppehållstillstånd faller mellan stolarna för socioekonomisk hjälp.

Under asylprocessen har de flesta tak över huvudet, på öarna ofta i ett litet campingtält och under vedervärdiga inhumana omständigheter. Vuxna får dagersättning med 150 euro/månad, barnen lägre. Pengarna sätts in på betalkort av ungefär samma typ som också syriska flyktingar i Turkiet får. I december 2019 hade 90 000 personer i Grekland 150 euro/månad, 33% fanns på öarna, 32% i Atenregionen och 17% i norra Grekland. Framöver kommer långt färre leva på fastlandet. Många kommer också ha skickats tillbaka till Turkiet eller till sina ursprungsländer. Österut, som ju är regeringens avsikt.

För landets 5 3000 ensamkommande minderåriga den sista december 2019 fanns 1 300 permanenta boende platser. Ett antal EU-länder med Frankrike, Tyskland och Portugal i spetsen kommer ta över 1 600. Sverige har sagt nej med motiveringen att Sverige har gjort tillräckligt.

2019 fick drygt 17 000 personer internationellt skydd, 2018 15 000 och 2017 drygt 10 000. Enligt grekisk lag har flyktingar med internationellt skydd samma socioekonomiska rättigheter som grekiska medborgare. I praktiken är det inte så.

Inom 30 dagar ska de med internationellt skydd lämna bostaden de har haft. Många har haft boende genom UNHCR och andra organisationer under asylprocessen. Försörjningsbidraget tas också bort. Det finns grekiska hemlösa och det finns olika socioekonomiska stöd i Grekland. Men den byråkratiska processen och kraven på dokument som måste visas upp är oftast omöjliga att få fram eftersom kraven sätter krok för varandra.

Sedan 2017 finns en social solidaritets minimiinkomst på 200 euro/månad för ett hushåll plus 100 euro/månad och vuxen och motsvarande 50 euro för barn. För att få denne minimiinkomst måste man ha ett AMF-nummer, en skattedeklaration att visa upp, ett AMKA-kort, registrerad egen adress, hyreskontakt signerat minst sex månader tidigare eller certifikat på hemlöshet. För att få hemlöshetscertifikat finns en rad regler som hemlösa med internationellt skydd inte uppfyller.

För att få ett AMF-skattenummer måste man vara skriven på en bostad eller ha det där hemlösecertifikatet. AMF krävs för att få öppna ett bankkonto, för att hyra bostad och för att få tillgång till den legala arbetsmarknaden.

AMKA anger social- och hälsoförsäkringsnummer. Systemet gjordes om sommaren 2019 och asylsökande hamnade utanför. Det ledde till enorma problem för svårt sjuka. De kanske fick akut vård men inte subventionerad medicin och subventionerade tester. Cancersjuka som behövde cellgiftsbehandling är kanske värsta exemplen. De med internationellt skydd har rätt till det omgjorda AMKA-kortet förutsatt att de har adress och AFM.

Av den blinde unge Chaman Ghiyami hörde jag första gången talas om AFM, det var 2012 i Aten. Genom att en grekisk välgörare låtit honom skriva sig hos henne, kunde han få AFM. Han kunde själv hyra en liten bostad – amerikanska missionärer hjälpte honom med hyrespengarna – och han stod också för vännen Asefs hyreskontrakt. Asef hyrde ut rum och sängplatser och det bodde alltid tio-femton personer i hans hyrda lägenheter på två eller tre sovrum, vardagsrum, kök och badrum med toalett.

Jag tror att det här är ett system som återkommer nu i Aten, människor kommer tvingas tränga ihop sig, leva på minimala summor och vara beroende av organisationer som Caritas för mat.

Boendestöd är möjligt för den som har bott minst fem år i Grekland, oräknat tiden som asylsökande. Den som föder barn kan få 2 000 euro om hen har bott minst 12 år i Grekland. Och så fortsätter det och gör många nyinflyttade okvalificerade för stöd. För pension krävs bevisat 15 års arbete i Grekland.

I månadsskiftet maj-juni blev drygt 10 000 flyktingar med internationellt skydd vräkta. Och det fortsätter. 29 maj skrevs 9 000 personer in det kostnadsstödjande boendeprojektet Helios, som bland annat stöds av IOM, International Organisation of Migration, en underavdelning till FN. Helios hjälper till med att hitta boenden och bidrar till hyra men har begränsade resurser och kommer inte ha möjlighet att hjälpa alla som vräks.

Grekiska myndigheter utfärdar nu ungefär 200 resehandlingar om dagen för människor med internationellt skydd. Många kommer kunna resa till andra EU-länder där de får stanna i tremånader men inte har rätt att arbeta. Risken är stor att flyktingar med uppehållstillstånd i Grekland kastas som en jojo mellan Grekland och andra EU-länder och levande i ständig misär.

Artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (senast formulerad 2012) säger att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. www.ec.europa.eu

Artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (från 1950) säger detsamma: Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. www.echr.coe.int

Det innebär bland annat att Grekland liksom andra EU-länder har ansvar för dem som får skydd.

Regeringens attacker på frivilligorganisationer

En rad inhemska och internationella frivilligorganisationer har sett till att människor på flykt har mat, kläder, service, möjlighet till meningsfull sysselsättning, kostnadsfri juridisk rådgivning, sjukvård om än otillräcklig och så vidare. Verksamheterna har bekostats genom fondmedel från EU och frivilligarbete. Grekiska UNHCR har varit samordnare till mycket.

Regeringen driver nu kampanj mot frivilligorganisationer och får stöd hos befolkningen genom att anklaga några organisationer för oegentligheter. Frivilligorganisationer måste vara certifierade framöver, och det låter väl i och för sig inte så konstigt. Men kraven för att bli certifierade är krångliga och ofta omöjliga att leva upp till, och många organisationer kommer förmodligen upphöra med verksamheten när de inte finns på de certifierades lista. Det drabbar nu bland annat organisationer som ger kostnadsfri juridiskt stöd och undersöker förhållandena i läger, förvar och rättssäkerhet.

Referenser

ECRE, European Council on Refugees and Exiles/AIDA, Asylum Information Database, 2020: Country Report Greece, 2019 update. www.ecre.com

Greek Council for refugees and Oxfam briefing, 2 July 2020: Diminished, Derogated, Denied. How the right to asylum in Greece is undermined by the lack of EU responsibility sharing. www.oxfam.org

Information från RSA, Refugee Support Aegean, www.rsaegean.org

Samtal med människor inom den grekiska asylrättsrörelsen

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Paris i november 2019, del 3 av 3. Frankrike som asylland för flyktingar från Afghanistan och monstret Dublin.

1. 10 november tågade 13 000 parisare mot fransk islamofobi.
2. CAMRES lilla café på 11 Passage Dubail.
 3. “Rådgivningskiosken” på 218, Rue du Faubourg Saint Martin.
4-5 Två av vännerna från Sverige. Foto författaren 2019. 

Under den stora flyktinginvandringen till EU 2015 hade Frankrike bara en 10-procentig ökning av asylsökande. Men nu 2018-2019 har antalet asylsökande ökat, tvärtemot i de flesta andra EU-länder. 119 000 människor sökte asyl i Frankrike 2018. Fingeravtrycksscanning och slagning i EUs Eurodac-arkiv visade att 1/3 hade sökt asyl i andra EU-länder.

Generellt får omkring 70 procent av alla som söker asyl avslag. De flesta kommer då från Albanien, Georgien, flera afrikanska länder och Bangladesh. Därifrån anses få ha asylskäl och avslagen kan ligga på 95 procent.

För afghanerna är situationen annorlunda. 67 procent fick positiva besked i första instans (OFPRA) 2018, och de flesta andra fick det efter överklagan till asyldomstolen. I synnerhet hazarer får stanna, har flera jurister sagt i samtal. Då gäller det att utan taskira – vilket många som har vuxit upp i Iran saknar – visa att man är hazar. Men det är nog inte så svårt.

Nyanlända till Paris måste räkna med att bo på gatan första tiden. Det uppstår och rivs många vilda läger i Paris norra stadsdelar. Här bor en blandning av nyanlända asylsökande, många i 18 månaders limbo på grund av Dublinförordningen samt migranter från Magrebländerna (framför allt Marocko, Algeriet och Tunisien) och från övriga Afrika.

Frihet – Jämlikhet – Broderskap

Frankrike är generellt inte ett särskild humant land för asylsökande. De flesta får avslag. Fransk gränsbevakning genomför otaliga olagliga pushbacks vid gränsen till Italien. Fransk polis är emellanåt mycket otrevlig och hårdhänt mot flyktingar och migranter, och första mottagande av nyanlända flyktingar är uruselt.

Frankrike har en lång tradition av att ha invånare med olika etnisk bakgrund – en följd av fransk kolonialism i olika former. Ultrahögern med Marie Le Pen i spetsen har många anhängare. Det finns rasism och islamofobi. Regeringen har drivit igenom en lag som förbjuder slöja i skolorna. Men det har antagligen att göra med att fransmän vill ogärna blanda ihop stat och religion.

Frankrike är en sekulär stat, och det finns en utbredd humanism och stöd till utsatta migranter och till flyktingar. Civilsamhället är starkt.

Jag har hört svenskafghaner säga att första tiden var de arga på fransmännen för att de inte vill tala engelska. ”Men nu börjar jag tycka om Frankrike och jag bror att Frankrike är ett bättre land för mig än Sverige.” De känner sig inte så annorlunda här när de sitter på bussen eller går på gator. Människorna har alla möjliga bakgrunder och ingen tittar, och ”fransmännen är vänliga och hjälpsamma bara man försöker tala franska”.

Att man ska försöka tror jag har att göra med fransk stolthet. Fransmännen är stolta över sitt språk, sin kultur och mycket av det som har hänt historiskt. Utan franska revolutionen hade vi knappast haft dagens demokrati och parlamentarism. Själv gläds jag åt att på varenda skola i Paris se orden Liberté-Egalité-Fraternité, Frihet-Jämlikhet-Broderskap, skrivet vid ingången. Sedan kan man diskutera hur detta har förvaltats.

Det franska migrationsverket och den franska asyldomstolen som beslutat i asylärenden har en annan uppfattning om Afghanistan än vad till exempel det svenska migrationsverket och våra svenska migrationsdomstolar har.

Än så länge, för uppfattningar kan ändras och det kan gå politik i de franska besluten. Men OFPRA och CNDA hävdar självständighet i sina beslut.

Regeringen har uttryckligen sagt att de inte vill vara mål för så många asylsökande som nu när andra EU-länder har färre asylsökande. Regeringen vill att Frankrike ska följa Dublinförordningen bättre. Precis som i Sverige och i EU-kommissionen säger regeringen att ett nej till uppehållstillstånd ska vara ett nej. Men än så länge får de flesta afghaner uppehållstillstånd och det är sällsynt med tvångsdeportationer till Afghanistan.

Å andra sidan undertecknade Frankrike nyligen EU-avtalet från 2016 med Afghanistan om att ta emot avvisade afghaner.

Att det franska migrationsverket OFPRA och franska domare i CNDA är noga med sin självständighet gentemot regeringen har jag hört från flera håll. Detta står också i AIDAs landrapport om Frankrike. Varje fall avgörs individuellt men oavsett vad regeringen tycker är uppfattningen att de som kommer från Afghanistan behöver skydd, i vissa fall också flyktingstatus, och att de inte kan avvisas till Kabul, som inte anses säkert. Om de kan avvisas till Mazar-e-Sharif eller Herat har jag inte fått klart för mig. Men tvångsavvisningar till Afghanistan är ovanligt. Däremot finns det afghaner som frivilligt har återvänt.

Att Frankrike inte använder sig av internflykt har jag inte fått bekräftat men det kan vara så att det inte är institutionaliserat på samma sätt som i Sverige.

Dublin-monstret

Enligt EUs Dublinförordning ska första land för en persons asylansökan ansvara för hela asylprocessen. Söker personen asyl i ett andra EU-land ska det upptäckas genom fingeravtrycken som tas vid ankomstregistreringen och som kontrolleras mot EUs stora dataarkiv Eurodac.

2018 hade 1/3 av alla som registrerade sin asylansökan i Frankrike redan sökt asyl i andra EU-länder.  Enligt EUs Dublinförordningen skulle de skickas tillbaka till första asylland. 10 300 förfrågningar gick till Tyskland, 1 800 till Sverige, och så vidare. Tyskland och Sverige svarade antagligen genomgående ja. Men bara 1000 respektive 81 personer skickades tillbaka.

Siffermässigt är det inte mycket, men för dem som drabbas kan det vara förödande.

Bara 8 procent av Frankrikes samtliga förfrågningar resulterade i att personerna verkligen Dublindeporterades till annat EU-land 2018. För Tysklands del var siffran 17 procent av alla förfrågningar.

Av dem som Sverige har deporterat till Afghanistan 2018 har flera Dublinskickats tillbaka från Frankrike. De kommer med eskort och lämnas över till svensk polis som placerar dem i förvar. I några fall har försvarstagna lyckats fly tillbaka till Frankrike.

Inom EUs medlemsstater finns en utbredd uppfattning om att Dublinförordningen inte fungerar.  Reglerna är många och länderna hinner inte med. Det finns också en rad rättigheter för asylsökande inskrivna i Dublinförordningen, och som inte följs av medlemsländerna. Hit hör splittrade familjers rätt till att ha sin prövning i ett och samma land. Inte heller använder medlemsländerna den klausul som ger dem rätt att av humanitära skäl strunta i regler som uppenbart missgynnar individer.

Förordningen är också djupt orättvis mot första ankommande EU-land, som ska vara landet där man söker asyl. Det lilla Grekland med sina 11 miljoner invånare och urdåliga ekonomi har liten förmåga att ta hand om alla flyktingar som kommer. Konsekvenser blir svåra för dem som fastnar i Grekland.

Dublin i Frankrike och afghaner från Sverige

Långt ifrån alla som får Dublin skickas iväg. Men Dublinförordningen är ett monster av oro och utsatthet för alla dem som får markering och fasar för vad som ska hända.

Jag skulle tro att majoriteten av Frankrikes 1 800 förfrågningar till Sverige 2018 om Dublinöverföring rör unga män och familjer med afghansk nationalitet, och att majoriteten kom till Sverige 2015.

Jag skulle tro att det är ungefär på samma sätt med förfrågningarna till Tyskland.

Att många unga män från Afghanistan kommer från Tyskland märks i de vilda lägren i Paris och i köerna utanför daghärbärgena.

I ett land som än så länge ger de flesta från Afghanistan uppehållstillstånd är Dublinförordningen den stora grymheten. Även om mindre än 10 procent av dem som Sverige godkänt för överföring överförs, vet inte den som har Dublin om hen kommer höra till de under 10 procenten.

En del av alla dem som undkommer Dublin gör det genom att leva merparten av en 18-månadersperiod i limbo utan rätt till boende och ekonomiskt stöd från franska staten. De klarar tiden genom att i vissa fall låter boendet dem bo kvar, genom att hoppa runt bland kompisar, bo i tält och på gatan, åka till ett annat land och söka asyl och kanske avvakta tills det blir dags att komma tillbaka till Frankrike. Några har tur och blir omhändertagna av franska privatpersoner.

Att få boenden genom organisationer eller 115 när man är i 18 månaders limbo kommer att bli svårare eftersom OFII trycker på om att få listor på alla boenden och att genomföra kontroller.

Sedan är det en fråga om OFIIs har resurser till kontroller.

Genom lagskärpningar försöker staten också göra det svårare och svårare för dem som har Dublin.

Hur hamnar de i Dublinförordningens 18 månaders limbo?

Först och främst genom fingeravtrycken och träff i EUs databas för fingeravtryck – Eurodac.

Efter träff i Eurodac och besvarad förfrågan till det andra EU-landet följer en kallelse till prefektur/polis. Där ska de visa upp sig och med en signatur visa att de har varit där. Hur ofta det ska ske varierar med prefektur, för en del är det varje månad. I fall som kallas husarrest är det varje vecka. Om Frankrike inte har genomfört Dublindeportationen inom sex månader går ansvaret över till Frankrike. (Samma gäller ju alla andra EU-länder – reglerna står i Dublinförordningen.) Många gånger händer ingenting och vid besök hos polisen kommer beskedet att du är nu ”normal” och har rätt att börja asylprocessen. Andra gånger blir det inte alls så.

När besök ska göras hos den stora Cité-prefekturen mitt i Paris är det farligt för den som har Dublin. Härifrån utgår ofta förvarstagandet. Inför kallelse är många på sjukhus i stället av psykiska skäl. Eller de avviker på olika sätt. Efter det väntar ofta 18 månaders limbo, som ibland kan upphöra efter att personen har gått till domstol med hjälp av advokat. Att vinna sådana mål är inte lätt men ibland lyckas advokaten.

Många överklagar beslutet om Dublinöverföring till förvaltningsdomstol när de fått beskedet (till Tribunal Administratif). I Watizat-guiden finns listat organisationer för kostnadsfri hjälp av advokat.

Den ideella organisationen Baam har många afghaner från Sverige bland sina klienter. De är ofta hazarer och inom Baam finns numera expertis på hazarers utsatthet i Afghanistan. Baam ger juridisk rådgivning onsdagar och fredagar från kl. 17 i en gammal ämbetsbyggnad som tillhör Paris stadshus. Adressen är 2 Place Baudoyer, i 4e arrondissementet. Man ska in på en stenlagd gård och sedan ta en dörr åt vänster och upp för en trappa. En vaktmästare vid stora ingången pekar och visar. Närmaste metrostation är Hotel de Ville.

Baam håller också många kurser i franska.

Framgång i Tribunal Administratif brukar bero på att ett fel har begåtts i prefekturens hantering av Dublinärendet – men sällan att Sverige kommer skicka tillbaka personen till Afghanistan. Dublinförordningen är full av regler som ska iakttas. Felet/felen kan bestå i att personens namn eller födelsedatum är fel, att prefekturen har använt sig av fel första asylland, att personen inte har fått den information och den tolkning som hen har rätt till enligt Dublinförordningen, och så vidare. Beslutet kan bli att domstolen skickar tillbaka ärendet till prefekturen, som kan göra en ny vända eller avstå.

Enligt en lag 2018 ska Dublins 6-månadersperiod för verkställighet räknas från datum för domstolsbeslutet om klienten förlorar. Den som överklagar förlorar alltså månader som redan har gått av en 6-månadersperiod. Ett senare tillägg säger att tiden kan bara skjutas fram en gång. Om det blir nya överklaganden till domstol gäller tiden för första domstolsbeslut. Med andra ord – någon måtta får det vara!

Men många väljer att inte överklaga och hoppas på att tiden bara rinner ut i sanden. Det gör den också ofta.

Men långt ifrån alltid.

Att inte veta blir en mardröm som leder till orons vanliga typiska plågor – svårt att sova, trötthet, ont i huvudet, ont i magen, svårt att koncentrera sig, svårt att sitta stilla, ont i hjärttrakten.

Prefekturerna verkar sällan godkänna skälen till varför någon inte infinner sig enligt kallelsen – till exempel på grund av sjukdom. Straffen brukar bestå i att rätten till bostad och asylbidrag tas bort och när personen så småningom ändå får tillgång till asylprocessen placeras hen i snabbspår.

Kommer det att bli svårare att överleva i Paris med 18 månader?

Att vissa organisationer låter asylsökande i 18 månaders limbo bo kvar blir förmodligen svårare framöver. OFII ställer sedan en tid tillbaka krav att få kontrollera vilka som bor i boendena. Det här är en maktkamp som har förts mellan organisationerna och OFII det senaste året. Eftersom OFII finansierar boendena är risken stor att OFII vinner. Å andra sidan är det franska civilsamhället starkt och många organisationer – som till exempel Emmaus – kan inte acceptera att människor ska kastas ut på gatan. France Terre d´Asile håller sig däremot mer strikt till reglerna. Det har sagts mig att OFII försöker få in 115 i kontrollapparaten också.

Det finns de som har fått kontakt med fransmän och bor hos dem. Lärare i franskakurserna är ofta bra ingångar till att få tips om vart man kan vända sig, ibland också till någonstans att bo.

Ett råd är att hitta kurser i franska så fort man har kommit lite på plats, alltså långt innan en limboperiod har inträffat, och att på olika sätt försöka etablera kontakt med det franska civilsamhället.

I 18 månaders limbo ges inte asylbidraget. Risken är att man inte får det efteråt heller eftersom OFII har rätt att straffa och utan att motivera beslutet. De drabbade är hänvisade till civilsamhällets soppkök, gåvor och egna besparingar. I Porte de la Chapelleområdet organiserar olika organisationer frukost, lunch och middag på olika ställen. Mat för fattiga människor oavsett bakgrund går att få på flera håll. WATIZAT-guiden har flera adresser.

Ett annat sätt är att fråga hos Emmaus´och France Terre d´Asiles lilla rådgivningsbyrå/kiosk på 218 Rue du Faubourg Saint Martin och hos CAMRES, som är en kombination av litet café, mötesplats och rådgivningsbyrå på 11 Passage Dubail. Bästa tiderna att gå dit är på förmiddagarna. De ligger båda i 10e arrondisementet och ganska nära Gare de l´Est men åt olika håll. Passage Dubail är en mycket liten gata som går in från Boulevard Magenta strax nedanför Gare de l´Est.

Till CAMRES kommer flyktingar och migranter från många länder och med alla möjliga ärenden. Det är ett varmt och vänligt ställe med olika avkopplande aktiviteter på eftermiddagarna och med utbildade socialsekreterare anställda. För boende hänvisar CAMRES till Emmaus-kiosken och eftersom Emmaus driver kiosken tillsammans med det mer strikta France Terre d´Asil vet jag inte om en person i 18 månaders limbo kan få hjälp med boende. Men kanske med att hitta till soppkök i andra delar av Paris än Porte de la Chapelle. Emmaus har matserveringar för fattiga. En matservering finns i stora Madeleinekyrkans krypta. Maten ska vara bra, men man måste vara inskriven och ha ett kort för att få äta här.

Det här ger ju inte svar på hur man klarar 18 månaders limbo. Jag begriper själv inte hur man står ut. Men som någon sa, man får ta en dag i taget.

Nybildade föreningen ”Svensktalande flyktingars vänner i Frankrike”.

Svenska kyrkan i Paris.

Svenska kyrkan i Paris – 9 Rue Médéric, 17e – har övergett sitt aktiva flyktingstöd till stadens svensktalande flyktingar. Språkcaféet på fredagarna klockan 14-16 finns kvar när inte kyrkan behöver ta församlingssalen i bruk för andra ändamål. Det är ganska välbesökt och lärarna är som tidigare framför allt fransk- och svensktalande församlingsmedlemmar. Sara Brachet håller i språkcaféet men hon är inte anställd eller avlönad av kyrkan längre utan är volontär som de andra.

Med saknad minns jag prästen Tua, pedagogen Sofia, husmor Anna och förra höstens tillfälligt anställda kyrkoherde Kristina. De var närvarande och fick alla att känna sig välkomna och nästan som hemma. Sara var anställd och kunnig.

Under språkcaféets timmar återuppstår den kaffe- och tevagn, som fanns tidigare och där svenskafghanerna var välkomna att bre sig mackor och ta sig te utan kostnad. Kommer de andra dagar är det enda de kan få gratis ett glas vatten.

Så – Pariskyrkans profil har ändrats drastiskt.

Däremot håller en ny förening på att etableras av Sara Brachet och en grupp kring henne och författaren Monika Schwarz. Det är en förening för stöd och information till flyktingar som kommer från Sverige till Frankrike – Les amis des réfugiés suédopones en France (Svensktalande flyktingars vänner i Frankrike). Föreningen har ingen lokal än men öppnar en hemsida i dagarna. Den nås på facebook och den rekommenderar också facebookgruppen Svenska Afghaner i Frankrike.

Jag har en länk här till den nya föreningen men vet inte riktigt hur den fungerar  https://sites.google.com/view/ars-frankrike  .

Källor

AIDAs landinformation om Frankrike, 2018 update.   www.asylumineurope.org

Dublin Regulation: Into the Infernal Machine of the European Asylum system. Deterrence and Exclusion: An analysis of the Impact of the Dublin Procedure on the Rights of Exiles in France. La Cimade, april 2019. www.lacimade.org.

La Cimades hemsida om Dublin, www.lacimade.org

Samtal med France Terre d´Asile, French Refugee Council, olika aktörer inom det franska civilsamhället samt svensktalande afghaner i Paris.

Statiska uppgifter kommer från Eurostat, ibland förmedlat av La Cimade, www.lacimade.org  

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Paris i november 2019, del 2 av 3. Att bo i vilda tältläger i Porte de la Chapelle via transitboende till asylboenden.

I och kring det vilda lägret i Porte d´Aubervilliers, eller Rosa Parks som en del säger, 
i november och i juni 2019.  Samt en morgonbild från 82 Avenue Denfer Rochechouar med kö för boende och från “Cite” på Boulevard du Paris. Foto författaren.

Paris tar emot nyanlända som vill söka asyl på sämsta vis.

Utan pengar till hotell eller vänner med egen bostad – de flera har ingetdera –tvingas de bo på gatan första tiden. Har de redan kompisar i Parisregionen, bor dessa oftast i en asylförläggning och får inte ta emot besök, än mindre ha någon sovande där. Andra kompisar har flyttats till asylförläggningar runtom i landet.

Nyanlända håller mest till kring Porte de la Chapelle, som ligger inom Paris stadsgräns i norra delen av staden. Paris är indelat i 20 stadsdelar (arrondissement) och de migranttäta är 18e och 19e. Här finns de vilda tältlägren och här finns frivilligorganisationer som ger mat. Svälta gör man inte som nyanländ, men man kan missa tiderna för matutdelning och det händer att man blir magsjuk.

Under trafikledsbroar nära Porte de la Chapelle finns av och till ett stort vilt tältläger, som polisen ibland river. Vilda tältläger brukar finnas vid tvärgator öster- och västerut från Porte de la Chapelle om man går den breda Boulevard Ney eller åker spårvagn 1-2 hållplatser. De växer upp och de rivs. Vid Porte d´Aubervilliers två hållplatser från Porte de la Chapelle har det under sommaren och hösten funnits ett stort vilt tältläger på båda sidor om en stor trafikled. Kommunen har ställt ut urinoarer och bajamajor och det finns en vattenkran. Här har killar från Sverige tillbringat sin första tid i Paris den här hösten. Många kallar området inte för Porte d´Aubervilliers, som är svårt att uttala för nyanlända, utan för Rosa Parks efter ett stort supermodernt shoppingcenter intill.

Ja, det är riktigt, namnet kommer av den afroamerikanska aktivisten Rosa Park som bussdemonstrerade i 1950-talets USA mot segregationen. Andra hållplatser utmed den nyanlagda spårvägslinjen här i norra Paris har namn efter framstående kvinnor från 1960-70-80-talen, som Ella Firzgerald (jazzsångerskan), Diane Arbus (amerikansk fotograf) och Delphine Seyring (fransk skådespelerska). Området kring detta stora Parc de la Villette var till in på 1980-talet Paris stora slakthusområde och ersattes med dagens modern storskaliga bebyggelse i glas och metall. Förutom ett stort köpcentrum finns ett stort vetenskapscenter med utställningshallar, bibliotek och mediatek. Biblioteket här i Parc de la Villette (spårvagnshållplatsen och metrostationen är Porte de la Villette) fungerar som en sorts dagcenter för många nyanlända. Här går det bra att ladda telefonerna, använda datorerna med internet, och toaletterna med varmvatten för enklare tvätt. Biblioteket är bara en liten del i denna jättebyggnad, som också innehåller butiker.

Vilda läger och polisbussar

Porte de la Chapelle-lägret revs av polisen nu i början av november, och för Porte d´Aubervillers-lägret aviserade polisen att det skulle rivas någon vecka senare. Men de kommer säkert uppstå igen, för här i norra Paris rivs och återuppstår vilda läger. Ibland på samma plats, ibland på andra platser i området. Vilda tältläger kring Porte de la Chapelle, Porte d´Aubervilliers/Rosa Parks och Porte de la Villette har varit första anhalt för många killar, barnlösa par och familjer.

När det blir kallt och temperaturen närmar sig noll har staden åtminstone de senaste åren tagit stora sporthallar i bruk och utrustat med tältsängar och personal. Dit förs tältinvånarna genom att polisen kommer med bussar tidigt en del morgnar och genom direkta aktioner när tälten dessutom rivs.

Polisen erbjuder dem som vill att kliva in i bussarna och föras till tillfälliga boenden. Nu i november 2019 har 15 sporthallar tagits i bruk som nödbostäder för vintern. De lär ska vara för stadens alla hemlösa. Polisen hämtar upp asylsökande under sommarhalvåret också men mer glest. Det här är en av tre vägar för nyanlända asylsökande att få boende. Ett annat sätt är att köa hos olika dagcenter, ett tredje att ringa 115 för i första hand en eller ett par-tre nätters akut tak över huvudet.

Asylsökande brukar efter 1-2 månader i tillfälligt transitboende (ofta alltså i sporthallar) flyttas till permanent asylboende, som motsvarar svenska asylförläggning. Man delar rum och kan laga mat själv. Standarden är ofta lägre än i Sverige. En del blir kvar i Parisregionen, andra flyttas ut.

Det är ganska vanligt att polisen hämtar med bussar utan att riva lägren. Det kan gå många veckor mellan hämtningarna beroende på väder och temperatur. I juni träffade jag några barnlösa par i lägret i Porte d´Aubervilliers som räknade med att bo här i tält ett par-tre månader innan polisen skulle hämta dem i bussar. Barnfamiljer prioriteras, hade polisen sagt, och vuxna utan barn får vänta.

En del har tur och får tak över huvudet genom polisens bussar efter bara några dagar, andra kan bli boende i tält flera veckor, ja flera månader. Tur eller otur kan man säga, men det beror också på när de nyanlända kommer i förhållande till polisen hämtningar, och om de är på plats när bussarna kommer.

Tält, sovsäckar och underlägg går att köpa billigt. I det stora köpcentret vid Rosa Parks finns en stor butik med fritidsutrustning. Ett litet tält för två, sovsäckar och underlägg går att köpa för under tusen kronor/100 euro, kanske under 500 kronor/50 euro. Sent på kvällarna kommer folk från frivilligorganisationer ibland och delar ut tält och sovsäckar till den som ingenting har.

I de vilda tältlägren med människor från alla möjliga länder – alltså inte bara afghaner – bor nyanlända såväl som papperslösa. Papperslösa kan vara flyktingar med avslag, migrantarbetare som aldrig sökt asyl (ofta nordafrikaner och andra afrikaner) och asylsökande med Dublin som har avvikit och nu befinner sig i 18 månaders limbo.

Det gäller att stå ut. Folk bråkar, i vårvintras inträffade två mord i tältlägret i Porte de la Chapelle, det finns mycket droger och droghandel, det finns möss och råttor, det luktar urin här och där. Men staden placerar ut urinoarer och toaletter, och det finns ofta vattenkranar. Regnar det så blir marken en lervälling.

Hur märkligt det än är tycker en del att det är lite spännande och mysigt att bo i tält. Och hur är det med bråken? ”Då står vi en bit bort och tittar på, och hejar kanske på några.”

Eller så är det så här: ”Nu står jag inte ut längre, i morgon går jag till polisbussarna om de kommer.”

De flesta håller sig till sin egen språkgrupp, och klungor av killar från Afghanistan finns lite här och där. På öppna nästan torgliknande platser mellan tälten har de som lever här byggt enkla eldplatser – ofta en grop marken – där killar samlas, värmer sig, kokar vatten och dricker te och pratar. Tälten står i välordnade rader, tätt intill varandra, med gångstråk emellan. Många tält står på Europa-pallar, som kan hämtas från ett lager en bit bort. De som bor här informerar varandra. Det råder en viss ordning och är inte bara eländigt.

När polisen kommer med bussar är det inte för att i första hand ta papperslösa till förvar, informerade stora frivillighetsorganisationen France Terre d´Asile mig dagen innan jag åkte hem den 14 november. Killar i 18 månaders limbo som har varit med om det här, har berättat för mig att polisen med bussarna visserligen frågar efter id-papper men låter dem som inte har giltiga id-handlingar gå.

France Terre d´ Asile menade att andra polisgrupper i området, inte just de som kommer med bussarna, gör id-kontroller av och till i syfte att fånga in papperslösa.

Det kan bli mycket mer kontroller i framtiden. Men det handlar också om polisens resurser. Fler förvar ska byggas, men platserna blir kanske procentuellt inte så många fler i förhållande till att fler asylsökande och migranter kommer.

Hos France Terre d´Asile sa man att det är knappast afghaner, som polisen och regeringen är ute efter utan det stora antalet som kommer från Albanien, Georgien och afrikanska länder, det vill säga länder som anses ”säkra”. En debatt i Frankrike nu handlar om sjukvårdsflyktingar, och lagen om asylsökandes rätt till kostnadsfri sjukvård har nyligen skärpts. Först efter tre månader får asylsökande rätt till samma kostnadsfria sjukvård som fransmännen. Tills dess gäller bara rätt till akut sjukvård. Sjukvårdskortets giltighetstid har sänkts från ett år till 6 månader.

Bostad efter registreringen

Asylboenden sköts av frivilligorganisationer och finansieras av OFII. France Terre d´Asile är en av de största aktörerna i Parisregionen, Coallia är också stor. Men det finns många, många andra som sköter stora och små asylboenden.

Asylegistreringen ger inte omedelbart plats i boende. I stället ges adresser till dagcenter där bostadslösa köar för boende. Alternativet är att vänta in polisens bussar eller ringa nödnumret 115. Barnfamiljer och ensamkommande minderåriga får adress till andra dagcenter än de ensamkommande männen.  De fyller ungefär samma funktion – någonstans att vara på dagarna och att länka över till boende. Köerna är långa och det tar ofta flera dagar innan man kommer till ett transitboende och sedan ett asylboende. Dagcentren sköts av frivilligorganisationer.

Adresserna till de två dagcentren för ensamkommande män är 82 Avenue Denfert-Rochereau, 14e arrondissementet, och 1 Boulevard du Paris, 4e arrondissementet, kallat Cité av killarna. Vid det första sköts köordningen genom fotografering varje morgon, vid det andra ges chans varje morgon för 24-25 killar att komma in genom lottdragning. Metrostationer är Raspail respektive Cité. Det brukar alltid gå att hitta kompisar som kan visa hur man tar sig dit. Man ska vara här senast 8.30 på morgonen. Vardagar endast.

Har man tur hos Cité körs man med buss till tillfälligt transitboende nästa dag. Hos Denfert-Rochereau tar det längre tid. Väntetiden varierar med hur många som söker boende. De brukar vara färre på somrarna när många bor i tält mer frivilligt.

Paris är stort men metron är lätt att lära sig. En biljett kostar knappt 2 euro men många plankar.

Dagcentren är också för bostadslösa migranter. Ofta har de kommit nyss till Paris för att söka jobb.

Nyanlända kan köa här utan att hela registreringen hos OFII/prefekturen är slutförd, men det går ju inte att ha en tid hos OFII klockan 9 och samtidigt vara här och köa. Man får ta upp det med den eller dem som håller i köandet.

Ett tredje sätt att hitta boende är att ringa akutnumret 115. Väntetiden i telefonen blir ofta lång, och sedan blir svaret att vi har ingenting nu, var vänligt återkom senare. Det går att kommunicera på flera språk. I första hand är det bara för en natt, och man får ringa dag för dag. Barnfamiljer prioriteras. När man har kommit in i deras system kan man efter en tid få boende för en vecka. Ett svenskafghanskt par i Paris bodde i en park i flera månader under hösten 2018 och fick så småningom hotellrum genom 115. Efter ett halvår fick de behålla rummet med ett telefonsamtal varje månad en exakt veckodag. Ändå måste de vänta flera timmar på att komma fram. Varför just de fortfarande finns kvar i Paris, vet jag inte. Deras svenskafghanska vänner, också barnlösa och med Dublinmarkering, flyttades till Marseille.

Till boenden finns alltid socialsekreterare. Uppfinningsrikedom och medkänsla varierar väl men det verkar finnas många socialsekreterare som stöttar och tar parti för sina klienter.

De flesta får så småningom boenden långt från Paris i städer och byar. Från och med 2019 finns stränga regler om att man måste bo kvar i boendet, man kan inte välja. Man kan heller inte vara borta från boendet mer än fyra nätter per månad och man måste anmäla det innan. Bryter man mot reglerna förlorar man rätten till bostad. Ett råd: Hör med boendet vilka regler som gäller och håll dem!

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Paris i november 2019, del 1 av 3. Nyanländas första steg. Registreringen. Asylprocessen.

1.Till Gare de l Est kommer tågresnärerna från Tyskland.  2. På Boulevard de la Chapelle mellan La Chapelle och BarbesRochechouart, utsikt över spåren från Gare de Nord. 
3-4. Del av metrokarta runt La Chapelle och tips.
5. Stora gatan Marx Dormoy från La Chapelle mot Porte de la Chapelle. 6. Rue Doudeauville 
mot nr 4 där France Terre d Asile håller postkontor för asylsökande. 7. Anslag i fönstret om 
veckodag för ens posthämtning. Foto författaren 2018-19.

Efter ännu en månad i Paris, och femte besöket sedan april 2018, förstår jag mer av hur det fungerar i Paris och departementet Ile-de-France.

I Paris finns många från Afghanistan som nu söker asyl i Frankrike efter avslag i annat EU-land. Oftast med 2-3-4 år i Tyskland, Österrike, Sverige, Norge, Finland och så vidare hoppas de få en ny chans. Hela hösten har det fortsatt komma nya unga svensktalande. Hur många vet jag inte.

Och de har verkligen god chans. Medborgare i Afghanistan har än så länge oftast fått uppehållstillstånd i Frankrike, om inte i första instans (hos OFPRA=Office Francais de Protection de Réfugiés et Apatrides) så efter överklagan till den nationella asyldomstolen (CNDA=Cour National du Droit d´Asile). De flesta får skyddsstatus, som från och med 2019 ges på fyra år och sedan förlängs.

Enligt Eurostat registrerades 119 000 nya asylansökningar i Frankrike 2018. 10 000 var från Afghanistan. Men långt fler kom från Albanien, Georgien och Bangladesh tillsammans, och härifrån får nästan alla avslag, likaså från flera afrikanska länder.

Men med Dublinmarkering för ett annat EU-land blir vägen komplicerad och ofta lång och svår. Alltfler får Dublin men antalet nyanlända som söker asyl i Frankrike har också ökat. 2018 fick omkring 45 000 personer Dublinmarkering. Procentuellt har överföringarna inte ökat och Dublindeporterade till andra EU-länder är under 10 procent. Jag återkommer om det i tredje artikeln.

Mycket information och många nyttiga adresser om Paris och Ile-de-France finns i guiden WATIZAT, som nås via www.guideasile.wordpress.com Jag har hänvisat till den tidigare. AIDAs 130-sidiga landinformation om Frankrike är mycket utförlig och detaljerad, se www.asylumineurope.org

Registreringen hos prefekturen och OFII

I Frankrike registreras asylsökande hos polisen. Det görs på polisstationer – prefekturer – med migrationsbehörighet, det vill säga där OFII (Office Francais d´Immigration et d´Integration) är verksamma. OFII är den del av det franska migrationsverket, som registrerar, informerar, tar fingeravtrycken, sköter Dublinprocedurerna, öppnar upp för asylprocessen och administrerar boenden och asylbidragen. OFPRA är enheten som behandlar asylprocessen med asylintervjuer och beslut.

För en utomstående är det svårt att skilja på polisprefektur och OFII. Prefekturer finns det många av i Parisregionen och de flesta har inte med OFII att göra.

Att registrera sin önskan att söka asyl måste göras inom 90 dagar efter ankomst till Frankrike.

För att registrera sig behöver man ha skaffat ett franskt simkort till telefonen. Telefonen bör vara en smartphone.

Sedan början av maj 2018 ringer man i Paris och departementet Ile-de-France, där Paris ingår, 01 42 500 900 vardagar från 9.00 till 15.30. Innan dess köade man, i april 2018 hela natten innan. Systemet med att ringa gäller inte övriga Frankrike. 01 är telefonprefix för Parisregionen.

Telefonsamtalet är inte gratis, och det kan vara jättesvårt att komma fram. Man måste vara ihärdig och inte lägga på telefonen. Det finns de som prövar dag efter dag och säger att det är hopplöst – men till slut kommer de fram. När det blir ett svar ska man vänta tills det kommer en röst igen. Man uppger sitt namn och väljer språk, och så småningom kommer det upp en adress till platsen för för-registreringen.

Den sköts av en frivilligorganisation, i Paris stad av France Terre d´Asile. En svenskafghansk kille jag träffade i det vilda lägret i Porte de l´Aubervillers hade fått adress till Melun, som ligger en timmes pendeltågsresa sydöst om Paris, och uppgift att han skulle tas emot av frivilligorgansationen Coallia. Andra adresser som kan dyka upp är i Crepeil och i Bobigny.

Många svenskafghaner blir registrerade i den stora Parisprefekturen på Boulevard Ney i Porte de la Chapelle-området där de flesta nyanlända håller till. Paris andra stora prefektur, som asylsökande kan komma i kontakt med, ligger på Cité-ön mitt i Paris och mycket nära Notre Dame. Hit kallas många som har Dublin och här riskerar de föras till förvar för Dublindeportation.

Frankrike använda uttrycket plattformar, och plattformen som sköter för-registreringen hos en frivilligorganisation kallas PADA. Registreringen hos prefekturen kallas GUDA. Normalt finns den inledande PADA på annan adress än prefekturens, men i Paris finns Terre d´Asiles för-registrerings-plattform hos prefekturen på Boulevard Ney.

Begreppen PADA och GUDA dyker upp i olika sammanhang och kan vara bra att känna till. Även asylboenden och boenden för dem som har fått uppehållstillstånd har sina förkortningar. Italien har något motsvarande.

Polisen i Frankrike lyder under staten, och staten har sedan åtminstone 1970-talet lagt ut uppdrag till civilsamhällets organisationer när det gäller att ta hand om människor som söker asyl. Därav för-registreringen hos en frivilligorganisation. Den är först med att informera om asylprocessen och asylsökandes rättigheter och skyldigheter. Då ges också mötestid och adress till prefekturen för registrering.

Registreringen ska enligt lagen sedan ske inom 3 dagar från för-registreringen.

Men det finns i lagen ingenting om hur maximalt lång tid det får ta att komma fram på telefonen för för-registrering.

Frivilligorganisationer svarar också för den officiella postadress som asylsökande ska ha, och ger under för-registreringen information om var posten ska hämtas. I Paris stad hämtas post hos France Terre d´Asile på 4, Rue Doudeauville, en tvärgata mellan Porte de la Chapelle (metrostation linje 12) och La Chapelle (metrostation linje 2). Med ett litet kort kan man kontrollera utanför på gatan mot en skanner om man har post. Det kan man också se via internet och kortets nummer. Varje vardag mellan 14 och 17 är det långa köer utanför. Var och en har fått en viss dag i veckan när post ska hämtas. Det är viktigt att hålla koll för hit kommer kallelser till intervju, besked från OFII, OFPRA, sjukvården, banken och så vidare.

På samma adress kan man söka tid för rådgivning hos France Terre d´Asil. Huvudkontoret ligger några kvarter österut på 24 Rue Marc Seguin.

De flesta vill till ”Metro 4”.

Svenskafghanerna i Paris säger nästan alla att de vill registreras och lämna sina fingeravtryck hos prefekturen/OFII på Boulevard Ney i Porte de la Chapelle-området. De kallar den ”Metro 4”. Närmaste metrostation är Porte de Clignancourt utmed metrolinje 4. Här kommer inte fingeravtrycken för Sverige upp för en del, säger många – och det stämmer. Det händer också vid prefekturen i Bobigny, kallad ”Metro 5”, men mindre ofta, vet killarna.

Slipper de Dublinmarkering kommer de in i den normala asylprocessen med en gång och behöver inte kämpa med Dublin-monstret. För Dublin är ett grymt monster. Den normala asylprocessen kallas ”process normale”.

För att bli registrerad hos Metro 4 hänger många killar utanför prefekturen på Boulevard Ney med sina telefoner. Tekniken sägs avläsa var telefonen befinner sig och är den nära blir det Metro 4. Om det verkligen stämmer alltid, vet jag inte. Observera: Den senaste informationen är att det inte stämmer utan att man ska ringa före 11 för att komma till Metro 4, och ringer man senare kommer man till Metro 5, Bobigny.

Vid registreringen hos prefekturen/OFFI (GUDA-plattformen) ges information om asylprocessen igen, görs en kort intervju om namn, nationalitet, födelsedatum, inresedatum till Frankrike, var familjen finns, den sökandes fysiska och psykiska behov och om personen är funktionsnedsatt, är sjuk etc. De ges ett A4-papper med tillfälligt uppehållstillstånd – ett ”récépissé” – och datum när det ska förnyas, ett bankkonto med bankkort för det månatliga asylbidraget, ochde får veta att pengar ska finnas på kortet om 45 dagar. De ges information om sjukförsäkringskortet och adresser vart de ska gå för att registrera sig och hämta kort. Via sjukförsäkringskortet ges rätt till kraftigt rabatterat månadskort till kollektivtrafiken i Paris och övriga Ile-de-France – cirka 19 euro.

Det månatliga asylbidraget räknas utifrån ungefär samma dagersättning som i Sverige och är omkring 200 Euro.

Det som görs hos OFII sker med hjälp av tolk.

Ny regel från november 2019 är att det går inte att ta ut kontanter från bankkortet utan bara att betala med, och högst 25 gånger per månad. Praktiska problem har uppstått, t ex affärer som inte accepterar kortet. Förhoppningsvis initialproblem. Men hur ska de göra om de vill handla på gatan när säljaren inte tar emot bankkort?

I ett försök att bromsa dem som söker asyl på grund av sjukdom ändras sjukförsäkringskortets giltighetstid nu från ett år till 6 månader, och det börjar inte gälla förrän efter 3 månader från registreringen av asylansökan. Till dess omfattar den kostnadsfria sjukvården bara akut sjukvård.

Vid registreringen ska de också underteckna att de godkänner att få hjälp av franska staten när det gäller boende, bidrag etc.

Den ”normala” asylprocessen och snabbspåret. Om OFPRA och överklagan till CNDA

2017 tog det mindre än ett år att få uppehållstillstånd om man inte fick Dublin. Det kunde gå fort 2018 också, men generellt tar det längre tid nu från registrering till uppehållstillstånd. Jag har träffat flera killar som kom 2018 och sedan har väntat mer än 9 månader på att kallas till intervju efter att ha lämnat in sin asylansökan. Intervju ska dock hållas inom 6 månader, om inte ska OFPRA meddela förseningen. För dem som har Dublin och blivit kvar i Frankrike tar processen flera år nu.

De som har haft Dublin och anses ha avvikit straffas ofta av OFII med att placeras i snabbspår och att varken få bostad eller pengar. Samma sak kan fortsätta gälla om de får negativt besked och överklagar till domstolen CNDA. Det blir jättesvårt.

Snabbspåret handlar inte om att snabbt komma till intervju. Snabbspåret handlar bland annat om att beslutet kan avgöras av en domare i stället för tre, och att det i vissa fall inte ges garanti att få stanna i Frankrike under processen med överklagan. Mer om detta i AIDAs landinformation.

Förutsättningarna att få OFPRA att öppna ärendet igen efter ett avslag hos domstolen är ungefär lika svårt som i Sverige.

OFII ger dokumentet ”Demander d´Asile” när de ger tillträde till asylprocessen. Namn, födelsedatum, land, föräldrars namn, inresedatum till Frankrike, när personen lämnade hemlandet och inte minst en skildring av bakgrunden till att söka asyl i Frankrike ska in på dokumentet. Allt ska vara skrivet på franska och ha kommit OFPRA tillhanda senast 21 dagar efter att personen fick pappret från OFII.

OFII ger adress till var personen kan få handledning i hur dokumentet ska fyllas i – oftast hos France Terre d´Asiles kontor på 4, Rue Doudeauville  – och var det kan bli översatt från hemspråket till franska.

Det finns också andra ställen.

Se mycket mer i WATIZAT-guiden www.guideasile.wordpress.com

Så småningom kommer kallelse till intervju, skickat till adressen som har getts. Har hen flyttats från Paris ändras naturligtvis adressen.

En rad frivilligorganisationer ger kostnadsfri advokat för överklagan av Dublinbeslut, inför Dublindeportationer och för den som finns i förvar, och för överklagan till domstol av OFPRAs beslut. Men advokatstöd inför och under intervjun med OFPRA ingår inte med automatik. De flesta intervjuer görs utan advokat.

Intervjun äger rum hos OFPRA i Paris och ska infalla inom 6 månader men kan bli senare. Intervjun görs med handläggare hos OFPRA och tolk på det språk man har uppgetts. Normalt är de alltså tre personer under intervjun.

Den är i regel enklare och kortare än hos det svenska migrationsverket, säger svenskafghanerna. Inklusive tolkning pågår den runt 1 ½ – 2 – 2 ½ timme. Som jag har förstått verkar intervjuer göras med mer respekt än i Sverige för vad den intervjuade berättar.

S, som jag känner sedan ett år tillbaka och som numera bor på en asylförläggning i sydvästra Frankrike, fick vänta ett år på sin intervju. Den gick inte bra, sa han, och berättade om två handläggare som ställde frågor om helt olika saker och pratade i munnen på varandra. Han kallades sedan till en ny intervju, men varför vet han inte. Den andra intervjun var han nöjd med.

A, som nyligen har haft sin intervju, blev ombedd att berätta vem han är, vad han mindes av sin födelseort, vad det innebär att vara hazara, bakgrunden till att han kom till Europa och vad han har att vänta om han skickas till Afghanistan. Känslan efteråt är att det gick bra och att han kommer få uppehållstillstånd.

En annan A, också hazara, hade sin intervju i augusti efter att ha genomlevt 18 månaders limbo. Han berättade i förra veckan att dagen innan kom beskedet om att han fått uppehållstillstånd på 10 år, alltså flyktingförklaring. Hans hemby i Ghazni ligger inklämd i Zabul, är omringad av pashtubyar och resor ut och in till byn har länge varit livsfarligt. Kanske inverkade det på flyktingförklaringen. 7,5 % av de afghaner som fick uppehållstillstånd 2018 fick flyktingstatus. I Sverige fick han avslag men han levde här i fyra år och talar utmärkt svenska.

Enligt bland annat France Terre d´Asile lägger OFPRA ganska mycket tid under intervjun på att göra det klart att personen verkligen kommer från Afghanistan, och från vilken region. Det kommer frågor om hur det såg ut på ursprungsorten till exempel men det läggs inte lika stor vikt som i Sverige på att dokument ska bekräfta identiteten. Det är som att OFPRA har mycket större kunskap om Afghanistan än Sverige har.

Men att berätta om den ursprungliga hemorten kan bli svårt för den som kom till Iran eller Pakistan som litet barn och inte minns mycket. För As del var det ändå inte så svårt, sa han, han blev ombedd att berätta vad han mindes och det räckte så.

Det verkar vara vanligt att vänta 3-6 månader på svar från OFPRA, antagligen också längre.

Hur man gör vid överklagan till asyldomstolen CNDA finns beskrivet i WATIZAT, www.guideasile.wordpress.com    Det gäller att snabbt ha en advokat. Överklagandetiden är kort och inom 15 dagar måste man ha kommit in med en ansökan om kostnadsfri advokathjälp.

För den som har fått uppehållstillstånd väntar 6-700 timmars heltidsstudier för att lära sig franska och sedan viss utbildning till arbete. Arbete finns för dem som talar franska, inte minst i Paris och andra större franska städer. Så har det sagts mig av insatta fransmän. För den som vill studera länge har Frankrike inte samma möjligheter som Sverige till studielån. Så det är arbete som gäller, inte högskolestudier.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Grekland: Flyktingar ska spärras in enligt ny asyllag

Samos 2017.  Redan då tvingades många bo i tält eftersom mottagningslägret var så överbefolkat. Lägret med sina små containerhus som bostäder är för drygt 600 personer. Nu i november 2019 bor 7 000 flyktingar här. Ingenting är dimensionerat för så många människor. Foto författaren.

Sedan den 31 oktober har Grekland en ny asyllag. Efter mycket kritik röstades den igenom med stor majoritet i parlamentet. Valet i somras gav det konservativa Ny Demokrati majoritet i parlamentet.

Tunga asylrättskunniga organisationer hade förgäves bett om samtal innan. Man menar att den nya asyllagen inte är förenlig med inhemsk och med internationell lag. Remisstiden var 5 dagar, vilket är orimligt för ett stort lagförslag.

Flyktingar ska spärras in. De ska straffas med att placeras i det ofördelaktiga snabbspåret eller med att deras asylansökan dras tillbaka om de gör fel. De flesta ska förklaras inte ha behov av internationellt skydd och skickas tillbaka till Turkiet eller till sina hemländer. Kommer de från ”säkra” länder får de inte söka asyl. Begreppet ”säkra” länder ska införas.

”De flesta som kommer nu är inte flyktingar”

Grekiska regeringen bemöter ökade flyktingströmmar nu med att säga att de flesta som kommer är inte flyktingar. Ministern för medborgarnas säkerhet Michalis Chryssochoidis – polisen och asyl och migration har placerats under samma tak – menar att flyktinginvandringen mest består av ”migranter från Afghanistan och Afrika söder om Sahel” och att syrier och irakier som kommer nu snarare är migranter än ”riktiga” flyktingar.

Under den förra Ny Demokrati-regeringen talade ministrar om flyktingar som illegala migranter och många låstes in i förvar utan tidsgräns. När Syriza kom till makten på nyåret 2015 släpptes nära 6 000 förvarstagna. Då hade många varit inlåsta i två år under vidriga omständigheter. Nu kommer retoriken om illegala migranter tillbaka.

Regeringen med premiärministern Kyriakos Mitsotakis i spetsen pratar nu om massinvandring. Under årets första tio månader sökte 65 000 personer asyl i Grekland. Ungefär 10 000 kom in i landet över norra gränsen till Turkiet, Evrosområdet. (Här förekommer många olagliga puschbacks, det vill säga att människor som söker skydd tvingas tillbaka över gränsen utan chans att söka asyl.)

Grekland har många asylärenden som väntar, och väntetiden bara att få sin asylintervju kan bli flerårig.

Men massinvandring? De nyanlända är en tiondel av vad de var 2015, men de har blivit fler de senaste åren och har ökat 2019. Bakom den grekiska rädslan ligger också Turkiets återkommande hot till EU om att öppna gränserna sina 4 miljoner flyktingar. (Men flyktingar i gemen har det bättre i Turkiet än i Grekland). Det är också i östra Medelhavet som de irreguljära resorna in i EU är högst nu. Den vägen har alltid dominerats av människor från krigs- och konfliktländerna Iran, Irak, Kurdistan, Afghanistan, Pakistan Syrien, Libanon och Turkiet. Vad som händer i östra Medelhavet nu är en följd av hur oroligt och farligt läget är i länderna här.

Tvärtemot regeringens påståenden har 80% av dem som kommer nu uppenbar flyktingprofil – med UNHCRs term (FNs flyktingbyrå). De flesta har afghansk, syrisk och irakisk nationalitet. Den afghanska gruppen är störst. Bland syrierna finns andragångsflyktingar från Turkiet.

Och afghanerna? Grekiska migrationsverket Asyl-Service erkände skyddsbehovet hos 71 % av alla afghaner under de första åtta månaderna av 2919. Den grekiskafghanska diasporan befarar att regeringen nu ska räkna Afghanistan till raden av ”säkra länder”. Från sådana länder ska man enligt den nya lagen sättas i förvar och skickas tillbaka. Så en fråga är om regeringen då ska få Asyl-Service att ändra bedömningen?

Lägren på öarna nu

Att människor hålls kvar så länge i lägren på Lesvos, Samos, Chios, Leros och Kos och att andra EU-länderna inte kan enas om att fördela asylsökande, gör lägren till EUs värsta skamfläck.

De fem öarnas mottagningsläger har byggts för totalt drygt 6 000 asylsökande. Nu lever i och runtom lägren 37 000 människor här. De flesta är familjer med två-tre barn. En tredjedel av lägerbefolkningen är barn. Här finns också många ensamkommande minderåriga. Mycket få av barnen går i skola.

De flestas bostad är ett enkelt tält i ”jungeln” runt förläggningen. Överallt finns skräp och sopor. De kan få köa i timmar för toalettbesök, duschar, vatten och mat. Naturligtvis finns det råttor och under somrarna ormar. Hälsovård saknas i stort sett och för traumatiserade människor finns ingen vård. Kostnadsfri asylrättjuridisk rådgivning finns inte längre sedan advokaternas organisationer gjordes utan pengar till löner. Under vinterhalvåret regnar det mycket och temperaturen kan gå under noll, så tänk er också lera, gyttja, rå kyla kompletterat med förkylningar, infektioner och allvarligare sjukdomar.

Allvarliga olyckor, bränder och flera dödsolyckor har inträffat. Många har försökt ta livet av sig, många är traumatiserade efter krigsupplevelser. Situationen är explosiv, skrev Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter för en tid sedan. Grekland har fått mycket kritik för att detta pågår. EU, som skickar fondmedel, och EUs asylbyrå är ganska tysta och säger att grekiska regeringen bestämmer.

I tre års tid har hjälporganisationer ropat om hjälp till lägren, och det har om och om talats om humanitär katastrof. Lägren som de är nu uppstod efter EUs avtal med Turkiet i mars 2016, och de lyfts fram som lärdomar till att EU inte ska öppna läger utanför EUs gränser och föra asylsökande dit.

Så småningom började den grekiska regeringen föra över flyktingar från öarna till läger på fastlandet. Framför allt fördes småbarnsfamiljer över, liksom sjuka, ensamkommande minderåriga och familjemedlemmar som enligt Dublinförordningen har rätt att bli sammanförda med familjemedlemmar i andra EU-land.

Överföringar till fastlandet skulle lätta på överbefolkningarna i lägren men det har hela tiden kommit nya människor på flykt.

På öarna har man velat bli av med lägren länge. Många öbor tycker synd om flyktingarna men är trötta på situationen och vill inte att den grekiska övärlden förknippas med elände.

En del människor har tvingats leva så här i flera år.

Inför den nya lagen

EU skyfflar över på Grekland ansvaret för dem som söker skydd i EU trots att landet är litet, svagt och med en erbarmlig ekonomi. Även om EU skickar pengar går det inte ihop. Så den grekiska regeringen löser nu saken med att straffa dem som söker skydd och lägger sig på och nedanför EUs miniminivå av hur flyktingar ska bemötas. De ska avskräckas från att komma.

När Ny Demokrati var i opposition och sedan de vann valet har de talat om mer resurser till gränsbevakningen, att migranter är inte flyktingar och att fler förvar måste inrättas.

Delar i den nya grekiska lagen påminner om en straffattityd gentemot människor på flykt som finns i EU-kommissionens förslag från 2016 till nytt gemensamt asylsystem för EU-länderna. Det togs aldrig förra sommaren och man får hoppas det är begravt för alltid. Men EU-kommissions nya vicepresident Margaritis Schinas är grekisk diplomat, och kanske är kontakterna till den grekiska regeringen goda. Premiärministern Kyriakos Mitsotakis har meddelat henne att reformering av asylsystemet och gränsskydd är hans topprioriteringar för Grekland.

Enligt premiärministern syftar den nya lagen till att förstärka nuvarande lag, förenkla och snabba på proceduren och skapa respekt för myndigheternas hos dem som söker asyl. Gränserna ska skyddas och genom det räddas liv i Egeiska havet. Öarnas nuvarande läger ska tömmas och ersättas med andra. Nu ska Grekland få ett tydligt och välfungerande asylsystem och de som försöker ta sig in och stanna men vet att de inte har flyktingskäl kommer inte tolereras, har han sagt till media. De kommer bara förlora pengar till smugglare.

Sant är att asylprocessen behöver gå snabbare. Eftersläpningen är enorm. På senare tid har nyanlända fått tid för intervju två eller tre år fram tiden. Det grekiska migrationsverket – Asyl Service – behöver förstärkas.

I planerna ingår att nuvarande mottagningsläger på de fem öarna ska ersättas av nya låsta läger och förvar på samma fem öar, på Kreta och på fastlandet. För fastlandet har arméförläggningar nämnts som förvar.

Flyktingar ska spärras in.

På Samos vill ingen stad eller by ha en flyktingförläggning, varken låst eller öppen. En ny förläggning ska öppnas i mars-april 2020. Var vet jag inte.

Historien går igen. Under den konservativa Samaras-regeringen 2012-14 fanns många förvar där människor hölls inspärrade. Jag minns besöket hos den gamla arméförläggningen strax utanför staden Korint och männen på andra sidan gallret, som frös och behövde skor och kläder i kylan. Och jag minns också bilder från 2010 av män bakom galler i norra Grekland när vår svenska migrationskommissionär Cecilia Malmström var på besök. Då hade socialdemokratiska Pasok regeringsmakten.

Under debatten om den nya asyllagen anklagade nuvarande premiärminister Mitsotakis Syriza för att under fyra års tid ha skickat tillbaka bara 1 800 människor till andra länder. Tsipras svarade ja och tänkte nog på hur många som skickats till Turkiet genom EU-Turkiet-avtalet från 2016. Han tillade att till det kommer 17 500 som återvände frivilligt och 10 000 genomförda familjeåterföreningar och 22 000 överföringar till andra EU-länder.

Enligt officiella Eurostat genomförde Grekland nästan 70 000 tvångsutvisningar av icke-EU-medborgare under 2015-18.

Stora begränsningar i den fundamentala rätten att överklaga avslag

Grekiska UNHCR och många andra asylrättsorganisationer har uttalat mycket kritik mot den nya lagen, som till exempel innebär administrativa krav och formaliteter som en asylsökande rimligen inte förväntas kunna klara. Uppfylls inte vissa formaliteter kommer asylansökan anses ha dragits tillbaka utan att innehållet har bedömts. Det här gäller inte minst vid överklagan av ett negativt besked. Tiden är kort, formaliteter om vad som ska stå i överklagan är krångliga och kräver advokat. Advokater som ger kostnadsfri hjälp finns det sällan tillgång till.

I ett remissvar läser jag att bara en femtedel av alla asylöverklaganden görs numera med hjälp av advokat. På öarna finns inte längre den hjälpen.

I praktiken kommer det bli så svårt att överklaga avslag att internationell lag och EU-lag inte kommer upprätthållas. Rätten att överklaga till en opartisk instans är fundamental i ett demokratiskt samhälle

Placerade i snabbspår, som många riskerar att bli, kommer de inte automatiskt ha rätt att stanna i landet medan de avvaktar överklagan.

Det kommer finnas många skäl att placera människor i snabbspår. De som kommer från ”säkra” länder placeras där och med stor risk att de inte får chans att berätta varför de vill söka asyl. En lista på ”säkra” länder ska göras.

Överklagande kommittéerna ska göras om. Sedan 2016 består de av två domare och en asylrättsexpert från vanligtvis UNHCR. Nu kommer kommittéerna bestå av 3 domare, för snabbspår 1 domare.

Alla remissinstanser ifrågasätter att kommittéerna görs om och menar att de riskerar att inte ha tillräcklig sakkunskap om asylrätten och att deras självständighet mot regeringen kommer vara ihålig.

Asylintervjuer kommer kunna göras av polis och militär.

Uppehållstillstånd som skyddsbehövande ändras från tre till ett år i taget. Uppehållstillstånd som asylsökande ska ges för 15-30 dagar beroende på vilken kategori de placeras i. (Det ger överlastade och underbemannade Asyl-Service extra arbete. Asyl-Service ska dock förstärkas med 500 fler tjänster.)

Asylsökande har inte rätt att arbeta de första sex månaderna, vilket de hittills har haft. Det har underlättat ekonomi och integration.

Intyg på att ha utsatts för tortyr och våld ska inte ges av privatsjukvård utan av offentlig sjukvård – som saknar sådan expertis.

Enligt EUs mottagningsdirektiv ska mottagningsläger vara öppna och asylsökande ska bara i speciella fall placeras i förvar. Enligt nya grekiska lagen ska mottagningsläger vara stängda och personerna får inte gå ut. Lagen öppnar för att i många fall placera asylsökande i slutna förvar, bland annat efter ett första avslag. Förvarstiden får gälla upp till 18 månader, tidigare tid i förvar räknas inte. (Vilket betyder att personen kan släppas och sedan gripas timmarna efter och placeras i förvar igen. Om detta rapporterades före Syrizas tid.) Det finns i nya lagen inga restriktioner mot att placera ensamkommande minderåriga eller andra särskilt utsatta personer i förvar – vilket det finns enligt EU-direktiv – inte heller de som faller under Dublinförordningen för familjeåterförening.

Ensamkommande minderåriga ska enligt EU-direktiv inte placeras i snabbprocess. Den restriktionen är borta.

Det ges större utrymme för snabbavvisningar vid gränsen, också av ensamkommande och även annars utsatta och sköra människor.

Personer som har fått uppehållstillstånd och som bor kvar i boenden för asylsökande får inte göra det mer än sex månader. Sedan måste hen ut oavsett om hen har eller inte har arbete och pengar att hyra bostad för. Detta gäller också barnfamiljer.

Rätten till sjukvård begränsas till akut sjukvård.

Greklands migrationsplan: stängda läger, snabba processer och många ska skickas tillbaka till Turkiet eller till hemlandet

Tre veckor efter att asyllagen tagits presenterade regeringen en migrationsplan. Den vilar på fyra pelare: effektiv gränsbevakning, snabb behandling av asylansökningar, migranter ska tillbaka och läger ska vara stängda.

I det här ska läsas in att många kommer inte få söka asyl eftersom de kommer från ”fel” land. Många kommer placeras i det ofördelaktiga snabbspåret för att inte ha fyllt alla administrativa krav som ställs på den som söker asyl.

Mer detaljerat presenterades regeringens planering så här:

20 000 personer ska flyttas till fastlandet från de fem öarnas överbefolkade läger. Detta har påbörjats. Omflyttningen ska vara genomförd under början av 2020. De ska fördelas över landet, 5 000 i hotell med hjälp av UNHCR och IOM och 15 000 i förläggningar som redan finns respektive kommer att inrättas. (De som finns är redan överfulla.)
Nedlagda industrier på fastlandet har nämnts tidigare som boenden för en del av de överförda

Det har också talats om att nya stängda flyktingförläggningar i Rethymnos på Kreta, i städerna Sparta, Kalamata, Tripoli och Naphlio på Peleponnesos, i Thiva i centrala Grekland och i Mesologgi och Arta i västra Grekland kan komma att skapas alltefter behov. Förvar som redan finns i Korintos, Amygdaleza, Xanthi och Fylakio kommer fortsätta att användas, liksom de som finns i Moria på Levos och Kos. Fler förvar ska inrättas i äldre arméförläggningar. Förvaren ska i första hand användas för dem som ska skickas tillbaka.

Inom ramen för snabbspår kommer många få besked fort, beroende på varifrån de kommer ska de antingen få stanna eller skickas ut.  För detta får Asyl-Service 500 nya tjänster. På öarna kommer existerande läger ersättas med nya stängda läger på andra platser. Lägren på Lesvos, Samos och Chios kommer vardera ha kapacitet för 5 000 personer upp till 7 000. Lägren på Kos och Leros kommer finnas kvar men göras om till stängda läger och ha kapacitet för 2 000 respektive 1 000 upp till 40 % fler. (Flyktingar ska alltså vara inspärrade.)

Kommunledarna på Lesvos, Samos och Chios har kommenterat uppförandet av nya läger med att det inte sker i samråd med dem. Flera är också emot att lägren ska vara stängda.

Frivilligorganisationer kommer styras och kontrolleras mycket mer och bara de som accepterar ramarna kommer tillåtas. (Frivilligorganisationer och volontärer spelar en mycket stor roll i dag för att förse flyktingarna med vad de behöver.)

Öarna kommer kompenseras för bördan med flyktingar, som de har burit. För ensamkommande minderåriga ska en nationell koordinator utses och regeringen kommer återkomma i frågan. (Grekland har 5 000 ensamkommande minderåriga, som i stor utsträckning inte får det skydd de har rätt till och som lever under oacceptabla och ibland vidriga förhållanden tvärtemot vad EU anger som norm – Greek Council for Refugees kom med en stor rapport om detta i mitten av november.)

Gränsbevakning ska förstärkas med 400 vakter för Evrosområdet, 800 för öarna samt med inköp av vapen, båtar och annan utrustning. Finansieringen har säkrats med lån.

Vi får se om regeringen har kraft att genomföra allt detta.

Det finns kommuner som med glädje tar emot asylsökande och flyktingar. Borgmästaren i Iraklion på Kreta meddelar till exempel att de gärna tar emot flera ensamkommande minderåriga men att de måste få ersättning för merkostnaderna. Iraklion har redan flyktingfamiljer boende och det har inte varit några problem.

Olagliga pushbacks

Enligt 14e paragrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 har alla människor rätt att söka asyl. Den är undertecknad av bland annat alla EU-länder. Att tvinga människor tillbaka över en gräns och inte låta den som vill få söka asyl är olagligt. I Egeiska havet och utmed Evrosgränsen har det av och till förkommit pushbacks mer eller mindre ofta. Under slutet av Syrizaregeringens tid kom det ganska många rapporter om pushbacks utförda av maskerad milis med inblandning av grekisk polis och militär. Flyktingar som pushats tillbaka till Turkiet telefonmeddelade vänner i Grekland. Grekiska regeringen förnekade all kunskap om det.

I mitten av november rapporterade tidningen Efimerida ton Syntakton att två egyptier berättat för en turkisk människorättsorganisation att dagen innan hade grekisk myndighet med våld tvingat dem och 250 andra tillbaka över Evrosgränsen efter att ha rånat dem på alla tillhörigheter av värde, inklusive telefoner.

Tyska Der Spiegel hade nyligen en artikel om att 60 000 flyktingar och migranter har tvingats tillbaka över Evros-gränsen de senaste 12 månaderna. Uppgifterna kom från Turkiets inrikesminister och tillbakavisades skarpt av Greklands utrikesminister. Grekiska UNHCRs talesperson sa däremot att flyktingbyrån är djupt oroad av ihärdigt återkommande trovärdiga rapporter om informella tvångsdeportationer från Grekland till Turkiet. Hon sa också att UNHCR hade tagit upp detta med grekiska myndigheter många gånger och förgäves bett att det undersöks.

Ökade rasistiska övergrepp

Efter en tid av många rasistiska attacker på flyktingar och migranter i Grekland skapades ett nätverk för att rapportera rasistiskt våld. Jag var i Aten när det skedde 2011 och att UNHCR blev paraply för nätverket. Många rapporteringar kom in som nätverket sammanställde och spred. I ett pressutskick nu i november 2019 rapporterade nätverket att främlingsfientliga och rasistiska händelser ökar, ofta i samband med att asylsökande flyktingar förs över till boenden runtom i landet. Även medföljande tjänstemän utsätts.

Ett exempel är händelsen i den lilla staden Vilia en timmes bilresa västerut från Aten. Här attackerade en stor grupp bybor när flyktingar skulle flytta in på ett hotell.  Jag har varit i Vilia många gånger, och vet att staden, som ligger vackert i bergen, har många hotell som mest har stått tomma efter den ekonomiska krisen. För staden skulle detta bli ett tillskott till den lokala ekonomin genom att de nya – tillfälliga – invånarna skulle använda sina asylbidrag till att handla i stadens affärer.

När asylsökande flyktingar ska placeras i hotell, lägenheter och andra boenden runtom i landet protesterar många lokalpolitiker och ortsbor.

Främlingsfientligheten i Grekland är utbredd igen och får näring av styrande politikers retorik. Gyllene Gryning är däremot i stort sett borta ur bilden.

Källor

UNHCR Greece Press Review under oktober och november 2019

ECRE Weekly Bulletine 31/10 2019

Press releases, comments och public statements om nya asyllagen från Greek Council for Refugees, Refugee Support Aegean, UNHCR Greece och Amnesty International, daterade de sista dagarna i oktober 2019.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Förändringar väntar i Grekland för flyktingar och migranter efter att högern vann valet

Samos, lägret ovanför Vathy, 2017. Foto författaren

Högerpartiet Ny Demokrati vann valet i Grekland den 7 juli och har nu egen majoritet i parlamentet. Det nyfascistiska Gyllene Gryning kom inte in, ND tog antagligen många av deras röster. ND vann många borgmästarval i maj, bland annat i Aten och Thessaloniki.

Den nye premiärministern heter Kyriakos Mitsotakis och tillhör en av Greklands välkända politikerfamiljer där politiskt ledarskap går i arv.

För asyl- och migrationsfrågor innebär regeringsskiftet stora förändringar. Dessa placeras som ett av flera olika ärenden under Ministeriet för invånarnas skydd (på engelska Ministry of Citizens´ Protection). Hit förs också hanteringen av AMIF-fonden, som innebär fondmedel från EU för asyl, migration och integration, den låg tidigare under finansdepartementet. Under ministeriet för invånarnas skydd ligger framför allt polisen, och nu knyts alltså flyktingar och migranter ihop med polisärenden och kriminalitet.

Så var det under tidigare regeringar, men Syriza ändrade på det så fort de kom till makten 2015. Partiet hade en grupp kunniga asylrättsförsvarare, bland annat advokaten Tasia Christodoulopoulou, som blev migrationsminister under Syrizaregeringens första halvår. Kritiker påminner nu om hur det var när polisen beslöt i asylärenden fram till mitten av 2013. Då inrättade Grekland en från polisen fristående myndighet för asylärenden. Den kommer nog inte försvinna, men förutsättningarna för dess arbete kan ändras.

Minnen från när Ny Demokrati dominerade asylpolitiken åren före 2015: Flyktingar kallades illegala immigranter, togs upp i pressen mest i samband med kriminalitet, och premiärministern talade om att Atens gator måste rensas. Åren närmast före 2013 var förskräckliga med otroligt långa handläggningstider av asylärenden (inte sällan åtta-tio år), mycket stora svårigheter att över huvud taget registrera en asylansökan, samt godtyckliga arresteringar på gatorna. Låt oss hoppas att sådant aldrig upprepas.

Placeringen ihop med polisen ger inte bra signaler när asyl- och migration handlar om mänskliga rättigheter och inte om kriminalitet. Den nye ministern för asyl- och migration heter Michalis Chryssochoidis. Han hade samma regeringsansvar 1999-2003 men hörde då till PASOK, som var ett närmast socialdemokratiskt parti.

Premiärministern har meddelat att invånarna kommer få det bättre, så även flyktingar, ekonomin kommer stabiliseras, skatter sänkas, utländska bolag lockas att investera i Grekland, privatiseringen öka och medelklassen byggas upp (framför allt småföretagarna nästan utraderades genom ekonomiska krisen). Likaså säger han och hans minister att säkerheten ska öka när landet nu utsätts för dagens hot knutna till terrorism, kriminalitet på global nivå och cyberkrig, kriminalitet generellt ska bekämpas och gränsskyddet ska förstärkas, inte minst kustbevakningen. Konservativa partier brukar tala mycket om behovet av säkerhet och kamp mot kriminalitet.

Oppositionen är rädd att olagliga puschbacks kommer öka.

Skattetrycket blev högt när banker och utlåningsinstitut skulle räddas, så det är kanske bra att sänka skatter. Men varifrån ska statens förlorade inkomster tas i stället? Blir det från hälsosektorn, utbildningssektorn och pensioner? Det befarar mina grekiska vänner.

När det gäller människor på flykt utlovar regeringen att mottagningslägren på öarna och i Evrosområdet i norra Grekland ska bli låsta. Antagligen är det en flirt med grekisk lokalbefolkning.  Låsta flyktingförläggningar är emot alla EU-direktiv och inte utan skäl ser oppositionen likheter med Orbans Ungern. Asylhanteringen på öarna ska göras på några veckor. Där avgörs i första hand om sökande ska godkännas för att över huvud taget få söka asyl. Processen tar lång tid och ett negativt beslut kan överklagas. Att minska tiden på öarna är bra och öarnas läger är hemska och enormt överbefolkade, särskilt det på Samos och Moria på Lesvos. Men blir processen rättssäker om den ska göras på bara några veckor? Och hur blir det med rätten att överklaga?

Asyllagen ska göras om och detta ska vara klart i slutet av 2019, hör också till premiärministerns löften. Asylrättsorganisationer befarar att det ska leda till att överklagandesteget tas bort, vilket är ett rättsvidrigt ingrepp. Regeringen har gått ut och sagt att den nya lagen ska vara säker, human och effektiv. Det är så som regeringar brukar säga. Återigen görs associeringar med Orbans Ungern och med Salvinis Italien.

Regeringen har också meddelat att de nuvarande riktlinjerna för flyktingars och migranternas tillgång till kostnadsfri vård och till arbetsmarknaden ska stoppas och göras om. Jag är osäker på om det också gäller den lilla summa pengar som varje månad sätts in på asylsökandes och nyligen erkända flyktingar bankkort. Utan den slanten har de ingenting att köpa mat för så länge de inte har arbete i detta land med så hög arbetslöshet. Än så länge har regeringen ingenting sagt om erkända flyktingars nuvarande rätt till undervisning i grekiska språket och flyktingbarnens rätt till skola. Över huvud taget är ingenting sagt som rör integrationen, och ingenting om en rad projekt – otillräckliga – som finns kring asylsökandes bostäder, hälsa och leverne.

Desto snabbare har betonats att de som har fått avslag ska skickas ut från Grekland med det snaraste, och i första hand skickas till Turkiet om de har kommit den vägen. Det här sägs i olika sammanhang. Grekland och Turkiet har sedan många år ett bilateralt avtal om återtagande, och det är kanske det som åsyftas. EU-Turkietavtalet från mars 2016 ska Grekland hålla fast vid, säger regeringen.

Ungefär samtidigt har Turkiets utrikesminister nyligen sagt i turkisk teve att avtalet med EU kommer sägas upp eftersom turkiska medborgare skulle få visumfrihet för inresa till EU. Så har det inte blivit och nu har Turkiet fått nog. Å andra sidan har Turkiets president och turkiska ministrar använt massmedia otaliga gånger för att hota Grekland med att släppa loss en miljon migranter som de säger vill in i Grekland.

Även om Syriza-regeringens migrationsdepartement lyckades föra över till fastlandet tusentals flyktingar och migranter från de fem grekiska öarna i Egeiska havet under hösten och vintern, så är lägren på öarna enormt överbefolkade eftersom det hela tiden kommer nya flyktingar.

Lägren är byggda för sammanlagt drygt 5 000 flyktingar och hyser omkring 15 000. Värst är fortfarande situationen på Samos och i Moria på Lesvos. Många bor i små turisttält i vildmarken utanför själva lägret. Det i huvudstaden Vathy på Samos är byggt för knappt 800 flyktingar och har nu i sommar 3 200 inhysta i och utanför lägret. Just nu planeras för två flyktingförläggningar långt utanför staden och den nuvarande i Vathy ska stängas. Planeringen för ett andra läger startade under Syriza-regeringen. Och nu blir det kanske två placerade i periferin någonstans.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Familjerna från Afghanistan i lyckad demonstration genom centrala Stockholm

I tisdags eftermiddag 30 juli 2019 vandrade de afghanska familjerna från en rad byar och städer i Sverige i ett långt tåg från Norra Bantorget och Vasagatan fram förbi Centralstationen, regerings- och riksdagsbyggnader och så till Mynttorget. Nätverket Liv utan gränsers demonstration var välorganiserad, ordnad, snygg och allvarlig. Ensamkommandes förbund, Ung i Sverige och Ingen människa är illegal hade hjälpt till. Eftermiddagssolen sken och vädret ville väl.

Redan på håll från Norra Bantorget syntes att här pågick något genom raderna av barnteckningar som plastats in och hängde på snören. Nu fanns välgjorda banderoller med långa texter om bland annat Barnkonventionen och mindre plakat om fred och kärlek som barnen och kvinnorna höll i handen. Polisen skyddade och unga afghaner i gula västar höll ordning. Körer med ”Afghanistan är inte säkert” och ”Den som flyr har inget val” hördes högt och tydligt. Likaså att barn har samma värde och rättigheter oberoende av om de är från Sverige eller från Afghanistan, och att riksdagen bär det yttersta ansvaret för Sveriges syn på Afghanistan. Med mera.

På gatorna var ganska mycket folk som stannade upp och tittade när tåget drog fram vid sextiden.

Flickor, kvinnor och män vittnade på Mynttorget om vad livet i Sverige betyder för dem. Just nu är de i säkerhet för krig, bomber och övergrepp och de har lärt sig att barn, flickor och kvinnor har rätt att bli lyssnade på och att arbeta och verka i samhället. Men Sveriges syn på säkerhetsläget i Afghanistan och avslagen från Migrationsverket gör att de aldrig får ro och kan komma igång med sina liv.

Nätverket har skickat en skrivelse till utrikesministern. Förmodligen handlar den om att Sverige måste sluta att se Afghanistan som säkert.

Representanter från Grön Ungdom och FI:s ungdomsförbund talade. Synd att inte Ung Vänster också gjorde det.

Men än så länge har ingen från Migrationsverket och ingen ansvarig politiker kommit och träffat familjerna.

Publicerat i Sverige | Lämna en kommentar

Familjernas strejk fortsätter

De svenskafghanska familjernas sittstrejk på Norra Bantorget i Stockholm med familjenätverket Liv utan Gränser växte snabbt och har fortsatt. De har levt i Sverige i fyra år, och kommer nu närmast från Junsele, Mellansel, Östersund, Skellefteå, Örnsköldsvik, Sollefteå, Kramfors, Riddarhyttan och Norberg i Bergslagen, Jönköping, Älgarås i norra Skaraborg och andra orten. Totalt är de närmare 300. Många är småbarn födda i Sverige, ibland som barn till föräldrar som har hittat varandra här och gift sig här. Många är tonåringar, som talar utmärkt svenska, går på gymnasiet och vill utbilda sig i yrken som skulle vara omöjligt i Afghanistan, inte minst för flickorna. Här har de och deras mödrar lärt sig att kvinnor och flickor får ta plats i samhället, att deras röster är viktiga och att det är möjligt och önskvärt att flickor och kvinnor arbetar och engagerar sig i samhället. I Afghanistan blir det inte möjligt.

Under åren i Sverige har barnen också lärt sig att de har rätt till egna åsikter och att föräldrar – inte minst pappor – ska lyssna på sina barn.

Afghanistan är världens farligaste land i dag plus att den svaga staten inte skyddar för övergrepp och röveri.

Familjerna skulle vara ännu fler om inte bussbiljetterna till Stockholm vore så dyra.

De behöver akut stöd till mat och metrobiljetter till sovplatser, swisha därför gärna till 123 28 00 001 Refugees Wellcome Stockholm, och skriv sittstrejken, eller Liv utan Gränser. Eller besök Norra Bantorget och fråga till vem i familjenätverket ni kan ge lite stöd.

Nu har det också varit media rapportering, bland annat en lång artikel i tidningen Arbetaren den 17 juli 2019.
Arbetaren 19-07-17: “Jag vill leva här, inte dö i Afghanistan” 

Artiklar finns att läsa genom www.farr.se där du hittar Asylnytt 21 juli 2019 med artiklar om strejken under rubrik Stöd och solidaritet.
http://www.sanna-ord.se/asylnytt/brev/190721.html

Publicerat i Sverige | Lämna en kommentar

Familjer från Afghanistan sittstrejkar på Norra Bantorget i Stockholm

Den 9 juli inledde knappt tio familjer från Afghanistan en tiodagars sittstrejk på Norra Bantorget intill Branting-monumentet. Det är högsommar men ingen värme, regntunga moln, småblåsigt, 12 grader. Som om vädret vill dem gott blir det solsken och varmt dagen efter.

Strejken ska pågå till 19 juli som det är sagt nu.

Norra Bantorget är klassisk socialdemokratisk mark med stora samlingar 1 maj. Ett stenkast bort står August Palm i staty, skräddaren som reste runt i Sverige och introducerade socialismen.

Det är länge sedan och mycket vatten har runnit. Idag är Norra Bantorget mest en trafikkarusell som få passerar till fots. Det är inte ett idealiskt ställe för en sittstrejk, som behöver uppmärksammas.

Varför inte Mynttorget där det är mer folk i rörelse även om riksdagspersonerna har semester nu? De fick inte tillstånd, platsen var redan bokad av annat.

KOM DÄRFÖR DIT OCH STÖD DEM.

De flesta kommer från Junsele i Västernorrland, har rest i många timmar och betalat mycket pengar för tågbiljetterna. De är inte särskilt väl förberedda, men en del har resväskor med sig med filtar och varma kläder till i första hand barnen. Några har mat med sig, andra inte. En familj är från gruvsamhället Norberg i Bergslagen där en by utanför numera bebos bara av flyktingar.

De är knappt tjugo vuxna sittstrejkens första dag – mammor, pappor, mor- och farmödrar.  Och ungefär lika många barn, flera är småbarn med mycket spring i benen, några är tonåringar. Barnen och de unga pratar bra svenska, några av de äldre förstår och talar bättre än man skulle tro.

Fler familjer är på väg.

(Nästa dag har fler familjer kommit, bland annat från Kramfors. Andra är på ingång framöver.)

Varför?

DE HAR VARIT HÄR 4 ÅR, anpassat sig till Sverige OCH KAN INTE ÅKA TILLBAKA TILL ETT LAND SOM BEFINNER SIG I DET VETTLÖSA HELVETE SOM INBÖRDESKRIG INNEBÄR AV ÖVERGREPP, RÄTTSVIDRIGHET, VÅLD, DÖD.

ATT SKICKA TILLBAKA DEM INNEBÄR OCKSÅ ATT KNÄCKA UNGA MÄNNISKOR, I SYNNERHET UNGA KVINNOR.

De har fått alla avslag. Tre, fyra, fem eftersom Migrationsverket varken anser att det finns nya skäl att ompröva deras ärenden eller besluta om verkställighetshinder.

Atefa börjar gråta efter ett tag. 17 år, perfekt svenska, intelligent, går i gymnasiet, kommer ta studenten om några år – om hon får stanna. Vill bli advokat eller åklagare.

  • Jag tycker det är så intressant med lagar. Du tycker det är bättre att bli advokat, säger du. Aha, för att det är bättre att försvara. Hon ler lite.

Hennes familj är från Ghazni. Vad händer om de skickas till Afghanistan? Atefa kommer inte bli advokat. Hennes familj har inte råd att låta henne gå på universitet. Förmodligen kommer hon snabbt giftas och inte omöjligt på ett sätt som är förmånligt för familjen. Antagligen vet hon mycket mer än så.

Och hur är det nu? På samma sätt som så många andra har upplevt och upplever – mardrömslikt. Kan inte sova, sömntabletter hjälper inte, tankar, tankar, oro, det maler, enorm trötthet, orkar inte, bryr sig knappt, ont i magen och huvudet, irritation, och pappor som promenerar och promenerar, röker och röker och inte vet hur de ska kunna ta hand om sin familj.

De behöver stöd och solidaritet

Nu sitter och står familjerna från Junsele och Norberg här vid Brantingmonumentet, några med filtar om sig. Några barn kickar boll. Babysar vilar i vagnar. Två kvinnor kommer fram till mig och säger att det vore bra om jag kunde få fram sittunderlag och filtar, gärna täcken. Det är ändå kanske omväxling att ha åkt hit. Att ta sig för något. Att hoppas. Några äldre män står en bit bort och pratar. Småbarnspapporna är ibland med sina fruar och småbarn, ibland med de äldre männen. Stenbalustraden och marken som några kvinnor sitter på är kall, och jag tänker på risken för urinvägsinfektion.

De vet inte var de ska sova? Tillståndet att få sittstrejka på Norra Bantorget gäller 7.00 till 24.00 – inte för natten. Dessutom är det så kallt.

Benjamin F från Ung i Sverige och Ensakommandes förbund är familjernas länk till Stockholm. Han har kontakter med flera organisationer och hoppas att det ordnas med övernattningar och annan hjälp, framför allt av svenskar. Han är lugn och har ett outtröttligt engagemang. Men ska så mycket vila på honom?

Andra afghaner i Stockholmstrakten, frågar jag? De bor med hjälp av soss, svarar han, och soss tillåter inte övernattande gäster. Och de redan etablerade?

  • Vet du, de säger till mig att hur kan du, som har uppehållstillstånd, engagera dig i strejker och demonstrationer. Som om de har glömt hur det är att vara flykting.

Bland kraven som nu arbetas fram finns uppmaningen till Migrationsverket och regeringen att

  • Omvärdera säkerhetsläget i Afghanistan och inse att ingen del är säker, absolut inte Kabul.
  • Ingen ska skickas tillbaka till Afghanistan.

Det får inte vara så här att människor skickas till Afghanistan nu

Återigen tänker jag på Sverige och 30-talet. Judiska och politiska flyktingar från förföljelsernas Tyskland jagade Europa runt i jakt efter att få stanna i säkerhet någonstans. De välkomnades inte heller till Sverige. Möjligen kunde de få stanna tillfälligt om de visade att de var välkomna till USA eller ett annat land.

För flyktingar från Afghanistan – de flesta i Sverige är hazarer – väntar inte ett industrialiserat folkmord. Men skickas till Afghanistan kommer förstöra deras liv och kanske blir det döden för flera efter ett tag. Antagligen inte från dag ett, men senare.

De som har väntat fyra år nu kom 2015 och i början kändes det bra. Nu ska de ut, och Sverige verkar än så länge inte sky några medel även om de flesta som sätts på flygplan till Afghanistan än så länge är män. Men även barnfamiljer, också familjer med bara en kvinnlig försörjare, finner Migrationsverket en rad skäl till att ge avslag. Sedan länge anses familjer med en vuxen manlig försörjare kunna klara sig i Kabul även om de inte kan återvända till hemorten.

SVERIGE MÅSTE INSE ATT KABUL ÄR I ETT SÄKERHETSLÄGE ATT MAN INTE KAN SKICKA MÄNNISKOR DIT.

SVERIGE MÅSTE OCKSÅ INSE ATT DET ÄR FULLSTÄNDIGT ORIMLIGT ATT FÖRVÄNTA SIG ATT AFGHANER KAN FLYTTA RUNT OCH BOSÄTTA SIG VAR SOM HELST I LANDET. AFGHANISTAN ÄR ETT HELT ANNAT SORTS SAMHÄLLE ÄN SVERIGE – ÄVEN OM MÅNGA YNGRE AFGHANER ÖNSKAR ATT LANDET VORE MER MODERNT OCH MER SOM I VÄST.

De som söker sig till andra EU-länder, förföljs av Dublinförordningen om att de ska tillbaka till första asylland. Lyckas de klara sig förbi den snaran är det egentligen bara Frankrike och Italien som ger de flesta från Afghanistan uppehållstillstånd – Italien sagt med viss tveksamhet nu. Men första tiden i Frankrike – i Paris – kan bli mycket svår.

Familjerna har bildat nätverket Liv utan gränser – ett nätverk för asylsökande barnfamiljer från Afghanistan.

Swish till sittstrejken går över Refugee Wellcome Stockholm med swishnummer 123 28 00 001.

Publicerat i Sverige | Lämna en kommentar

Nyval i Grekland tidigt i juli


Ny Demokrati gick fram kraftigt i EU-valet, med tio procentenheter mer än Syriza. Så här är siffrorna som har gjort att premiärministern Alexis Tsipras meddelat att parlamentsvalet ska hållas 7 juli. Ny Demokrati 33 % och 8 platser i EU-parlamentet, Syriza 23 % och 6 platser, Kinal (med bland annat socialdemokratiska Pasok) 7 % och 2 platser, KKE 5% och 2 platser, Laikos, som är Gyllene Gryning, 4% och 2 platser, Lysi (som är ett ganska nytt nationalistiskt högerparti) 4% och 1 plats, .

Antagligen vinner Ny Demokrati parlamentsvalet i Grekland och då väntar nog svårare tider för människor på flykt – om man ska tänka på hur det var under de fyra åren 2012-2014. Många i förvar, förvarstider mer än två år – från regeringen sa ansvarig minister att de ska sitta tills de går med på att skickas till hemlandet oavsett hur länge de sedan sitter. Det var ständiga polisrazzior på Atens gator med början hösten 2012, och premiärministern Antonis Samaras hade lovat att rensa Atens gator. Retoriken kring flyktingar var “illegala immigranter”. Många förblev irreguljära länge eftersom det var nästan hopplöst att komma in med sin asylansökan och få asylsökandes röda lilla kort. Kortet skulle förnyas var sjätte månad och visade att en hade rätt att vistas i landet. Jag är också rädd att många nu kommer skickas tillbaka från öarna till Turkiet, som det är sagt i EU-Turkiet-överenskommelsen.

Men man vet ju inte – inte än i alla fall.

I kommunalvalen/borgmästarvalen gick ND fram i Aten och Thessaloniki liksom på många andra platser. Borgmästarna i Aten och Thessaloniki kommer alltså vara konservativa partipolitiskt. Vilket kanske innebär att “gatorna ska rensas från illegala”.

Källa: Jag har uppdaterat mig kring det grekiska EU-valet genom nyhetssaiten Greek Reporter, https://greece.greekreporter.com , sök på Google om inte länken förmedlas. Och Unhcr greek press review.

På Greek Reporter införd 27 maj dagen efter EU-valet ligger en lång artikel kallad sju orsaker till varför grekiska väljare straffade Tsipras i söndags. En annan artikel handlar om att Gyllene Gryning nu äntligen fick mycket förre röster än vid förra EU-valet men ändå får in två personer i EU-parlamentet. Sedan 2015 pågår rättegången mot flera ledare i Gyllene Gryning för mordet på musikern Pavlos Fryssas 2013. Bland de åtalade är flera medlemmar i grekiska parlamentet varav en är GG:s ordförande.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar