Vårt Europa / Annette Rosengren

Högerpartiet Ny Demokrati vann valet i Grekland den 7 juli och har nu egen majoritet i parlamentet. Det nyfascistiska Gyllene Gryning kom inte in, ND tog antagligen många av deras röster. ND vann många borgmästarval i maj, bland annat i Aten och Thessaloniki.

Den nye premiärministern heter Kyriakos Mitsotakis och tillhör en av Greklands välkända politikerfamiljer där politiskt ledarskap går i arv.

För asyl- och migrationsfrågor innebär regeringsskiftet stora förändringar. Dessa placeras som ett av flera olika ärenden under Ministeriet för invånarnas skydd (på engelska Ministry of Citizens´ Protection). Hit förs också hanteringen av AMIF-fonden, som innebär fondmedel från EU för asyl, migration och integration, den låg tidigare under finansdepartementet. Under ministeriet för invånarnas skydd ligger framför allt polisen, och nu knyts alltså flyktingar och migranter ihop med polisärenden och kriminalitet.

Så var det under tidigare regeringar, men Syriza ändrade på det så fort de kom till makten 2015. Partiet hade en grupp kunniga asylrättsförsvarare, bland annat advokaten Tasia Christodoulopoulou, som blev migrationsminister under Syrizaregeringens första halvår. Kritiker påminner nu om hur det var när polisen beslöt i asylärenden fram till mitten av 2013. Då inrättade Grekland en från polisen fristående myndighet för asylärenden. Den kommer nog inte försvinna, men förutsättningarna för dess arbete kan ändras.

Minnen från när Ny Demokrati dominerade asylpolitiken åren före 2015: Flyktingar kallades illegala immigranter, togs upp i pressen mest i samband med kriminalitet, och premiärministern talade om att Atens gator måste rensas. Åren närmast före 2013 var förskräckliga med otroligt långa handläggningstider av asylärenden (inte sällan åtta-tio år), mycket stora svårigheter att över huvud taget registrera en asylansökan, samt godtyckliga arresteringar på gatorna. Låt oss hoppas att sådant aldrig upprepas.

Placeringen ihop med polisen ger inte bra signaler när asyl- och migration handlar om mänskliga rättigheter och inte om kriminalitet. Den nye ministern för asyl- och migration heter Michalis Chryssochoidis. Han hade samma regeringsansvar 1999-2003 men hörde då till PASOK, som var ett närmast socialdemokratiskt parti.

Premiärministern har meddelat att invånarna kommer få det bättre, så även flyktingar, ekonomin kommer stabiliseras, skatter sänkas, utländska bolag lockas att investera i Grekland, privatiseringen öka och medelklassen byggas upp (framför allt småföretagarna nästan utraderades genom ekonomiska krisen). Likaså säger han och hans minister att säkerheten ska öka när landet nu utsätts för dagens hot knutna till terrorism, kriminalitet på global nivå och cyberkrig, kriminalitet generellt ska bekämpas och gränsskyddet ska förstärkas, inte minst kustbevakningen. Konservativa partier brukar tala mycket om behovet av säkerhet och kamp mot kriminalitet.

Oppositionen är rädd att olagliga puschbacks kommer öka.

Skattetrycket blev högt när banker och utlåningsinstitut skulle räddas, så det är kanske bra att sänka skatter. Men varifrån ska statens förlorade inkomster tas i stället? Blir det från hälsosektorn, utbildningssektorn och pensioner? Det befarar mina grekiska vänner.

När det gäller människor på flykt utlovar regeringen att mottagningslägren på öarna och i Evrosområdet i norra Grekland ska bli låsta. Antagligen är det en flirt med grekisk lokalbefolkning.  Låsta flyktingförläggningar är emot alla EU-direktiv och inte utan skäl ser oppositionen likheter med Orbans Ungern. Asylhanteringen på öarna ska göras på några veckor. Där avgörs i första hand om sökande ska godkännas för att över huvud taget få söka asyl. Processen tar lång tid och ett negativt beslut kan överklagas. Att minska tiden på öarna är bra och öarnas läger är hemska och enormt överbefolkade, särskilt det på Samos och Moria på Lesvos. Men blir processen rättssäker om den ska göras på bara några veckor? Och hur blir det med rätten att överklaga?

Asyllagen ska göras om och detta ska vara klart i slutet av 2019, hör också till premiärministerns löften. Asylrättsorganisationer befarar att det ska leda till att överklagandesteget tas bort, vilket är ett rättsvidrigt ingrepp. Regeringen har gått ut och sagt att den nya lagen ska vara säker, human och effektiv. Det är så som regeringar brukar säga. Återigen görs associeringar med Orbans Ungern och med Salvinis Italien.

Regeringen har också meddelat att de nuvarande riktlinjerna för flyktingars och migranternas tillgång till kostnadsfri vård och till arbetsmarknaden ska stoppas och göras om. Jag är osäker på om det också gäller den lilla summa pengar som varje månad sätts in på asylsökandes och nyligen erkända flyktingar bankkort. Utan den slanten har de ingenting att köpa mat för så länge de inte har arbete i detta land med så hög arbetslöshet. Än så länge har regeringen ingenting sagt om erkända flyktingars nuvarande rätt till undervisning i grekiska språket och flyktingbarnens rätt till skola. Över huvud taget är ingenting sagt som rör integrationen, och ingenting om en rad projekt – otillräckliga – som finns kring asylsökandes bostäder, hälsa och leverne.

Desto snabbare har betonats att de som har fått avslag ska skickas ut från Grekland med det snaraste, och i första hand skickas till Turkiet om de har kommit den vägen. Det här sägs i olika sammanhang. Grekland och Turkiet har sedan många år ett bilateralt avtal om återtagande, och det är kanske det som åsyftas. EU-Turkietavtalet från mars 2016 ska Grekland hålla fast vid, säger regeringen.

Ungefär samtidigt har Turkiets utrikesminister nyligen sagt i turkisk teve att avtalet med EU kommer sägas upp eftersom turkiska medborgare skulle få visumfrihet för inresa till EU. Så har det inte blivit och nu har Turkiet fått nog. Å andra sidan har Turkiets president och turkiska ministrar använt massmedia otaliga gånger för att hota Grekland med att släppa loss en miljon migranter som de säger vill in i Grekland.

Även om Syriza-regeringens migrationsdepartement lyckades föra över till fastlandet tusentals flyktingar och migranter från de fem grekiska öarna i Egeiska havet under hösten och vintern, så är lägren på öarna enormt överbefolkade eftersom det hela tiden kommer nya flyktingar.

Lägren är byggda för sammanlagt drygt 5 000 flyktingar och hyser omkring 15 000. Värst är fortfarande situationen på Samos och i Moria på Lesvos. Många bor i små turisttält i vildmarken utanför själva lägret. Det i huvudstaden Vathy på Samos är byggt för knappt 800 flyktingar och har nu i sommar 3 200 inhysta i och utanför lägret. Just nu planeras för två flyktingförläggningar långt utanför staden och den nuvarande i Vathy ska stängas. Planeringen för ett andra läger startade under Syriza-regeringen. Och nu blir det kanske två placerade i periferin någonstans.

Artikeln tar upp vräkningar som väntar flyktingar med uppehållstillstånd, berättar om ännu ett fall av att inte få bostad och stöd efter att ha skickats tillbaka till Grekland från ett annat EU-land enligt Dublin, samt om rasismen som finns.

Med uppehållstillstånd

Sedan 2015 har drygt 36 000 flyktingar fått uppehållstillstånd i Grekland med antingen flyktingförklaring eller som alternativt skyddssökande. Många har överklagat avslag i första instans, och väntar på beslut. Totalt ska det finnas ungefär 80 000 flyktingar i Grekland, de flesta från Syrien, Afghanistan och Irak.

Grekland har inte haft mycket av integrations verksamhet. Den tidigare migrationsministern Yannis Mouzalas talade gärna om planerade språk- och jobbprogram. Det blev begränsat. Yannis Mouzalas är för övrigt en av dem som kandiderar för Syriza till EU-parlamentet nu. Kanske tänkte regeringen att flyktingarna återvänder nog till sitt hemland.

Från 2015-2016 har det skapats boenden för de flesta som söker asyl – standarden har varit tält, hotellrum, lägenheter och containerboenden i flyktingbyar som ofta har legat o-centralt. Lägenheter har hyrts av grekiska UNHCR i samråd med kommuner i Grekland, bland annat i Aten, och finansierats av EU i projektform, programmet ESTIA.

Allt som görs för flyktingar i Grekland finansieras i projektform, och projekt har som alla vet en början och ett slut.

Dessa boenden har varit för asylsökande. Efter att ha fått uppehållstillstånd har hen förväntats hitta arbete och boende själv, vilket har varit omöjligt för de flesta. De har fått bo kvar på halvårskontrakt.

I februari släppte UNHCR en nyhetsskräll. 200 personer med uppehållstillstånd i mer än två år måste lämna sitt boende för att nu klara sig själv. Andra ska följa efter, först de som fick uppehållstillstånd 2017, sedan de som fick 2018, och så 2019.

Uppehållstillstånden ökar, under första kvartalet 2019 fick 4 500 positivt besked mot knappt 3 000 motsvarande tid året innan.

Tusentals flyktingar med uppehållstillstånd kommer vräkas och som det ser ut nu kastas ut i hemlöshet. ESTIA-programmet börjar fasas ut och pengarna från EU tar slut. Flyttar de frivilligt får de behålla sin månatliga utbetalning i tre månader. Kritiken från många humanitära organisationer har varit hård. Vräkningarna ska ha skjutits upp i avvaktan på utgången av kommunalvalen 26 maj.

Det finns flera ockuperade byggnader i Aten där människor på flykt bor. Mest känt är City Plaza, ett hotell på en tvärgata till stora Acharnongatan tio minuters promenad norrut från Omoniaplatsen, eller mer exakt från Platia Vathy. Det stod tomt i många år, ockuperades av grekiska solidaritetsaktivister och flyktingar för ganska exakt tre år sedan och blev kollektivboende med många familjer. City Plaza lever vidare. Andra solidariskt ockuperade byggnader finns i Exarchia. Polisen har ibland stormat och kastat ut invånarna, senast nu i april från ett hus på Bouboulinasgatan .

Utkastade

Människor som flyr och fastnar i Grekland är djupt beroende av EU:s flyktingfonder i sina olika former. Arbetslösheten bland greker är för stor för att flyktingar och migranter ska sugas upp av arbetsmarknaden – även om det fortfarande finns arbeten som greker väljer bort.

Enligt grekisk lag har flyktingar med uppehållstillstånd samma rätt till socialt försörjningsstöd och a-kassa som greker. Men för att få a-kassa måste man ha arbetat. För att få försörjningsstöd måste man klara av en enorm byråkrati, och visa upp dokument, som man ofta inte kan få för att andra dokument saknas, som man i sin tur inte kan få för att de första dokumenten saknas.  Om detta skrev jag här på bloggen i artikeln Vad väntar flyktingar som får uppehållstillstånd i Grekland, postad 28 januari 2019. Den grekiska organisationen RSA, Refugee Support Aegan, hade mycket konkret undersökt flera fall. Se också artiklarna Grekland inför valen, postade 11 januari och 16 januari.

Enligt inofficiella källor hotar Tyskland med att skicka tillbaka 8 000 flyktingar till Grekland, som de har passerat på väg till Tyskland.

För dem som skickas tillbaka till Grekland från EU-länderna finns ingen hjälp, inga bostäder och inga pengar. De hamnar utanför systemet.

I tidningen Arbetet den 7 maj 2019 berättar journalisten Urban Amid om en man från Sudan. Han kom till Grekland, försökte resa vidare från Patras, lyckades inte, gav upp för en tid men kom 2015 till Sverige. Våren 2018 skickades han tillbaka till Aten med hänvisning till Dublinkonventionen. Svenska migrationsverket försäkrade att Grekland tar hand om dig, myndigheterna kommer skaffa jobb och bostad. Det var lögn. Han har fått klara sig själv, inte fått jobb men däremot besked från restauranger att vi kan inte anställa afrikaner för då kommer inte gäster. Sedan han kom från Sverige har han bott på gatan och i fallfärdiga rivningskåkar utan el och vatten. Mat och förnödenheten har han fått från olika frivilligorganisationer. När reportaget gjordes i vintras bodde han i en fallfärdig rivningskåk utan el och vatten tillsammans med ett tjugotal andra från Sudan. 2008 protesterade han mot den sudanesiske diktatorns krig och förtryck i Darfur, greps av polisen, registrerades, torterades och flydde när han släppts. Han var då nästan klar med sin universitetsexamen.

Senare i vår fick han visserligen uppehållstillstånd i Grekland men ingen försörjning.

Av hans historia bör var och en lära sig att mot diktatorer, förtryck och krig ska man inte protestera, och definitivt inte sedan fly till Europa, som visserligen hyllar demokrati, yttrandefrihet och politisk frihet, men ….. Med bitterhet känner jag återigen igen Europas kluvna tunga.

I Norge planeras ett undersökande projekt om vad som har hänt flyktingar som har skickats tillbaka till Grekland sedan EU-länderna började göra det 2017. Det lär gälla något mellan hundra och tvåhundra personer från Norge, tyvärr minns jag inte antalet. Projektet kommer då göras tillsammans med en grekisk frivilligorganisation. Från Sverige hörs ingenting sådant.

Visst finns de som har kommit som flyktingar de senaste tolv-femton-tjugo åren och som det har gått bra för i Grekland. Men alla utom två av dem som jag skrev om i boken Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant har lämnat Grekland sedan boken kom ut 2014. Några tog sig tillbaka till hemlandet.

De flesta lyckades resa vidare och befinner sig i dag i andra EU-länder, i Tyskland, Sverige, Holland, Österrike, Frankrike, Italien, Belgien och så vidare. Några är fortfarande asylsökande eller lever papperslösa men de flesta har fått uppehållstillstånd.

Kvar i Grekland finns:  Z, som har ett bra arbete, förbereder sig för att söka grekiskt medborgarskap men som kanske flyttar till ett annat EU-land. H som är gammal nu och sjuk men som ser tillbaka på sitt liv i Grekland som mycket svårt men där han också har mött mycket vänskap. Och så finns Younos Mohammadi, som envist kämpar för flyktingars rättigheter och möjligheter, som har blivit grekisk medborgare och som nu för första gången röstar i grekiska val och som kandiderar till EU-parlamentet för Syriza.

I en intervju nyligen efterlyser han mer solidaritet, ansvarstagande och demokrati inom EU. Mindre än 5 % av världens flyktingar når EU, som inte står inför en flyktingkris utan snarare inför en politisk kris och en kris om solidaritet och delat ansvar, sa han.

Rasismen

I januari 2013 blev 27-årige Shezad Lugman från Pakistan mördad en tidig morgon i Aten när han var på väg till arbetet. Två greker högg honom med kniv sju gånger för att han var utlänning och muslim. Så småningom greps de grekiska mördarna och de dömdes till livstids fängelse. Domen överklagades och straffet sänktes nyligen till 21 år och fyra månaders fängelse på grund av gott uppförande. Mordet betecknas av domaren som Greklands första mord av uttryckligen rasistiska skäl. 2013 pågick Gyllene Grynings omfattande förföljelse och misshandel av flyktingar. Flyktingar och migranter var rädda att gå ut på kvällarna och det ryktades om lik som placerats i containrar. Domstolen ansåg att det saknas bevis för att mordet på Shezad Lugman gjordes på uppdrag av Gyllene Gryning men de två grekerna finns med i den pågående stora rättegången mot partiorganisationen.

Att domstolen sänkte straffet väckte starka protester hos åhörarna.

Gyllene Gryning har sina platser i parlamentet men antas inte få så stort stöd i EU-valet och kommunalvalen den 26 maj, enligt senaste väljarundersökningar 6 procent. Det har varit för mycket negativ uppmärksamhet på Gyllene Gryning och de uppfattas som en kriminell organisation i dag. De konservativa partierna har dessutom gått mer åt höger och tagit över en del av retoriken och främlingsfientligheten.

Så här kan det låta när Gyllene Grynings kandidat till kommunalvalet för Aten presenterar vad han vill: Staden ska rensas från alla ”illegala” immigranter, moskén (som nu äntligen byggs eller rentav är invigd) ska inte få verka, ockuperade hus och mottagningsläger ska evakueras. Greker ska stödjas, partiet kommer ge 1 000 euro (10 000 kronor) till varje nyfödd grekisk medborgare, greker ska ha förtur till offentlig service, endast greker tillåts arbeta i kommunala projekt och alla grekiska barn kommer ha plats i statliga dagis. (Förmedlat i UNHCR Greek pressreview i maj 2019).

Mycket verkar vara hämtat från Victor Orbans Fides-retorik i Ungern. Men grekerna är nog klokare än att de säger ja till en sådan illvilja mot immigranter och Gyllene Gryning förväntas bara få 6 %. Det är i och för sig mycket nog. Men Gyllene Gryning har inte media med sig som förr, och när partiet ordnade en presskonferens nu inför valet, bestämde sig statliga tevekanalen ERT att inte sända den.

Den nuvarande migrationsministern Dimitris Vitsas har gått ut i media många gånger och sagt och att grekerna är inte rasister. Det kanske är så. Eller det kanske är så att de flesta är inte aktiva rasister men att de förhåller sig passiva inför rasism. Eller så bejakar de faktiskt mycket i ultrahögerns retorik om att grekiska värden står på spel och är rädda för en islamisering av Europa.

Att det finns greker som ägnar sig åt rasistiska utspel, rasistiska vokabulär och våld eller hot om våld går inte att förneka. Det händer i Aten och i Thessaloniki, på Lesvos, Samos och Chios, det ligger bakom push backs, och det händer när människor på flykt ska placeras i deras lilla stad.

För några månader kom den lilla bergsstaden Vilia i mediafokus. Vilia ligger en timmes bilresa västerut från Aten. Här finns många hotell, som har stått mer eller mindre tomma sedan krisen. Staden har sina vinter- och sommarturister, har ofta snö på vintern, ibland mycket snö, och det är ganska nära till Korintiska viken för den som har bil och vill bada på sommaren. Nu i mars blev ett av hotellen flyktingförläggning. Med ägarens godkännande givetvis. Men kanske var inte kommunledningen tillfrågad. Närmare hundra Viliabor samlades utanför hotellet och skrek och larmade och gjorde de nyanlända livrädda. Regionledningen har tagit avstånd och åtal väntar. För officiellt accepterar inte Grekland rasism och det finns en antirasistisk myndighet. Några veckor senare kom en delegation med representanter från olika organisationer och förmedlade att Grekland inte är ett rasistiskt och xenofobiskt land.

Vilia är inte den enda staden, men det gick mer våldsamt till här än i andra städer där invånare protesterar. De flesta protesterar inte, i alla fall inte så här, men de kan tycka ungefär så här: Vi förstår att flyktingar måste ha någonstans att bo, men just vår stad passar inte för det. Uttrycket Not in our neighbour kan passa lika väl för Grekland som när svenskar protesterar mot att hemlösa och drogberoende ska bo i området. Det här känner vi väl till i Sverige, och här har också flyktingförläggningar attackerats.

Jag har en grekisk väninna som kommer från Vilia. Hon skäms för sin stad just nu. Hon avstår från att ta diskussionen med sina släktingar i staden för hon vill inte äventyra den goda relationen. Jag var med henne en gång för två år sedan när stadens borgmästare hade kallat till möte för att diskutera ett förslag om att låta flyktingar bo i ett av hotellen. Det var ett kompakt motstånd, och borgmästarens information till invånarna var felaktig. Min väninna, som är väl insatt i dessa frågor, bad att få förklara utförligare vad saken gällde och hur staden skulle gynnas. Hon ville säga att de nya byborna skulle bara bo där medan de väntade på att omlokaliseras till andra EU-länder, och under tiden skulle de använda sina månadspengar i staden. De skulle handla i butikerna och gå på caféerna. Barnen skulle gå i skolan. Men hon tilläts inte tala med förklaring att hon var utomstående – trots att hon har vuxit upp här, har mycket släkt här, har ett hus här, tillbringar nästan alla ledigheter här. Borgmästaren och de som samlats till mötet ville inte veta.

Då och då i Aten och i Thessaloniki samlas antirasister och antifascister till demonstrationer. Thessaloniki har haft en dynamisk borgmästare som har gjort mycket för flyktingar och migranter. Liksom den lilla staden Livadia på Thessaliaslätten, som var den första mindre stad att välkomna flyktingar och skapa bostäder och försök till integration. Andra städer och kommuner har följt efter, och nog förekommer det försök med lokal integration.

Till den svarta sidan av Grekland hör att Thessalonikis välkomnande borgmästare utsattes för en våldsam attack för ett år sedan när han talade på ett stort offentligt torgmöte. Det var nära att han miste livet.

Grekland är det EU-land som har flest asylsökande i förhållande till invånarantalet. Artikeln tar upp den ekonomiska krisen som består, flyktingars känsla av hopplöshet, pressen från andra EU-länder, svårigheten att lämna in sin asylansökan, långa väntetider, och att 16 grekiska frivilligorganisationer nyligen än en gång protesterat mot att människor som söker asyl placeras i förvar.

Är Greklands ekonomiska kris över nu? Nej.

Premiärministern Alexis Tsipras har officiellt sagt att Grekland har lämnat den ekonomiska krisen bakom sig.

Men effekten av den långa krisen är inte över. Långvarig utarmning äter sig in i människors liv.

Många har skatteskulder och bankskulder och vet inte om de kommer kunna behålla sina hem. Många har blivit vräkta på grund av att de inte har kunnat betala för sig. Många äktenskap har spruckit på grund av påtvingad trångboddhet, arbetslöshet och fattigdom. Människor har dött i förtid, en del genom självmord. Den höga arbetslösheten sägs ha minskat något, men frågan är om inte det beror på att många har emigrerat. Unga utbildade har lämnat Grekland i flera år nu, och fortfarande drömmer många om att göra det. Grekland är det mest skuldsatta landet i eurozonen och skulden har ökat trots avbetalningarna. Nya nedskärningar planeras troligen.

Det är lätt att se att Grekland är ett land med stor ekonomisk ojämlikhet. Många invånare lever mycket bra, kanske i en bubbla av ekonomiskt oberoende. Det finns så många fina bilar på Atens gator! Men den som går på gatorna i i mörkret ser många hemlösa som lagt sig i något hörn insvepta i en filt. Och många köar för mat.

Grekiska media har av och till intervjuer med flyktingar som har varit några år i Grekland, och som säger ”vi har ingen framtid i Grekland”.

Vad det grekiska parlamentsvalet kommer resultera i får vi se. Det ska bli i höst eller början av 2020. Datum är inte fastställt, inte heller för regionvalet. Kommunalval och valet till EU-parlamentet blir 26 maj. I de senaste valundersökningarna leder högerns Ny Demokrati med 8 till 6 procentenheter.

Utan framtid

2015 med den stora flyktinginvandringen till Europa var Grekland första EU-land för de flesta som kom resande. De riskerade sina liv, många drunknade. Överlevde de havsresan kom de till grekiska öar utanför Turkiets kust och blev hjälpta av öbefolkningen och frivilligorganisationer från många länder. Staten förmådde inte mycket och EU-pengarna lät vänta på sig. Efter några dagar kunde de resa vidare till grekiska fastlandet, och från Pireus och Aten gick direktbussar upp till gränsen mot vad som i dag heter Nordmakedonien. Resan fortsatte upp genom Europa med tåg, buss och till fots. Sedan stängdes gränserna och tiotusentals flyktingar blev kvar i Grekland. Med finansiering från EU-fonder och praktisk hjälp från UNHCR skapades flyktingförläggningar runtom i Grekland, till en början mest som tältläger utomhus eller i nedlagda fabriker och flyghangarer. I mars 2016 började EU:s överenskommelse med Turkiet att gälla, och med det fastnade nyanlända på Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros. På fastlandet fanns alla de andra som fastnat, och de som i sista stund förts över från öarna till framför allt Pireus. Totalt fanns omkring 60 000 människor på flykt på fastlandet.

2017 avslutade EU-länderna en tvåårig överenskommelse om att ta över asylsökande flyktingar från Grekland. Har de inte lyckats resa vidare genom att ha familjemedlemmar i andra EU-länder har de blivit kvar. Eller de har tagit sig vidare på egen hand med stor risk att de så småningom tvingas tillbaka till Grekland.

Nyanlända har fortsatt riskera livet och komma till öarnas läger, som betecknats som humanitära katastrofer. Långt färre kommer än 2015. Den offentliga förklaringen är att Turkiet är framgångsrikt med att hindra människor från att fara. Bland hjälporganisationer hävdas att flyktingar i Turkiet vet att de fastnar på öarna, sedan fastnar i Grekland och att Grekland inte förmår erbjuda dem en tillvaro som är värd att riskera livet för och betala smugglarna så mycket pengar som krävs.

Efter lång väntan på öarna har de flesta så småningom förts till grekiska fastlandet. Få har skickats tillbaka till Turkiet, tvärtemot EU-Turkiet-överenskommelsens avsikt.

I Grekland väntar arbetslöshet och bostadslöshet för asylsökande som fått uppehållstillstånd. Med uppehållstillståndet har de som alla EU-medborgare rätt att besöka andra EU-länder i tre månader men de har inte arbetstillstånd.

Enligt Eurostat sökte 581 tusen människor asyl i EU 2018, varav 65 tusen i Grekland, 110 tusen i Frankrike och 162 tusen i Tyskland. I relation till invånarantalet har Grekland flest asylsökande av EU:s länder, i faktiska siffror kommer Grekland på tredje plats. I alla länder utom Grekland och Frankrike minskade antalet jämfört med året innan. I Sverige sökte drygt 20 tusen nyanlända asyl 2018, det vill säga en tredjedel så många som i Grekland. Länderna har ungefär samma invånarantal, men Sverige är ett mycket rikt land jämfört med Grekland.

De flesta, som sökte asyl 2018, kom från Syrien, Afghanistan och Irak i nu nämnd ordning. Många från Afghanistan hade levt länge i Iran.

Många som kom till Frankrike hade nått Europa via Italien över Medelhavet.

Inom EU säger grekiska statsministern och hens ministrar gång på gång att Grekland kan inte vara ensam om att ta hand om alla flyktingar som kommer via Turkiet – även om EU-skickar finansiering för människor som söker asyl.

EU-länderna, inte minst Tyskland, säger att Grekland måste följa EU-Turkiet-överenskommelsen och skicka tillbaka flyktingar från öarna. Genom grekisk lag och undantag i överenskommelsen för särskilt sårbara flyktingar har bara knappt 2 000 personer skickats till Turkiet med hänvisning till överenskommelsen. Men de andra har hållits kvar i månader och år i öarnas mottagningsläger. Tills de till slut förs över till fastlandet.

De två senaste åren har fler och fler, som vill söka asyl, rest in över Evrosregionen i norra Grekland i stället för över Egeiska havet. Här uppe gäller inte EU-Turkiet-överenskommelsen.

Grekland anses inte kunna bevaka EU:s yttre gräns.

Under de första fyra månaderna av 2019 nådde 7 000 personer öarna för att söka skydd inom EU.

Hotet om förvar

Den som vill söka asyl tar kontakt med det grekiska migrationsverket Asylservice, som lyder under Migrationsverket. Kontakt ska tas genom Skype, som inte har tillräckligt många linjer och personal att ta emot samtalen. Att söka asyl innebär alltså ett krav att behärska Skype. Väntetiderna genom Skype kan bli långa och under tiden har man inget papper på att man inte vistas illegalt i Grekland. Andra EU-länder har sina motsvarigheter. I Frankrike och regionen runt Paris ska man börja med att ringa ett telefonnummer, och det kan ta dagar – veckor att komma fram. Efter protester från organisationer för mänskliga rättigheter ålade högsta domstolen det franska migrationsverket i Parisregionen att öppna fler linjer och anställa fler operatörer. Mönstret känns igen från Grekland.

De som reser in över Evros har Asylservice i Thessaloniki att kontakta via Skype.

Numera finns i princip boenden för de flesta, som söker asyl, även om en del är usla. Väl inne i systemet får man ett månadsbidrag på omkring 200 euro per person, något mindre än det dubbla för två vuxna som bor tillsammans, och mindre för små barn. Det är ungefär samma nivåer som i Frankrike och Sverige. Finansieringen sker genom EU-fonder. Så var det inte 2011 när jag började följa människor på flykt i Grekland. Då fick man klara sig själv och ideella organisationer delade ut mat och matkassar.

Det är oacceptabelt långa väntetider på beslut och att få sin intervju idag. Nu rapporteras om asylsökande som får tid för intervju 2023 och 2024. Ja, det är sant, och det drabbar – enligt uppgift – inte minst turkiska medborgare. De har flytt från anklagelser att vara Gülen-anhängare eller för att de är kurder, som återigen förföljs av turkiska staten. 4 000 turkiska medborgare sökte asyl i Grekland 2018 enligt Eurostat.

Innan asylansökan är registrerad riskerar man att gripas i kontroller och placeras i förvar. Från förvaret går det att lämna in en asylansökan, men det kan ta tid. Den 16 maj lämnade 16 grekiska organisationer ett samlat brev till Medborgarskyddsministern (jag är osäker på om det motsvarar Inrikesministern) och chefen för Greklands polis om att staten måste ändra taktik i samband med förvar av flyktingar och följa internationella regler. Systematiskt och felaktigt placeras flyktingar i förvar med hänvisning till allmän ordning, barn och sjuka spärras in, ensamkommande minderåriga placeras med okända vuxna. Det är brist på tolkar, svårt att få vård, brist på hygienartiklar – förhållandena i förvaren är generellt under all kritik. Juristfrivilligorganisationen Aitima har studerat och rapporterat om förvaren under många år, se www.aitima.org.gr . Grekiska flyktingrådet har gjort ungefär detsamma. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har gång på gång påtalat detta. Alla protesterar de och ber regeringen att ändra systemet med förvar.

Det är inget nytt att det är krångligt och svårt att söka asyl i Grekland, men en förbättring är i alla fall att det inte längre är polisen som hanterar och beslutar i asylärenden. 2011 var köerna oändliga till att registrera sig som asylsökande hos polisen på Petroralli i Aten. Jag skrev om det i min bok Springa på vatten, Transit Grekland. Många gav upp. På gatorna i centrala Aten såg man nästan alltid grupper av män, som polisen samlat ihop och som skulle i förvar. De släpptes ofta efter ett par veckor. 2012 byggde högerregeringen om gamla militärförläggningar till förvar och där placerades många på obestämd tid. När Syriza bildat regering 2015 släpptes nästan 6 000 som varit där mer än sex månader. 2018 var 18 000 personer i förvar även om de flesta inte fanns där under många år. De är i förvar för att de inte har lyckats få papper på att de är asylsökande med rätt att vara i landet, eller för att polisen godtyckligt anser att de stör ordningen, eller de har fått avslag i andra instans och placerats i förvar trots att de har rätt att överklaga till tredje instans.

Någonstans att bo fick man ordna själv 2011. Många sov på gatan, i parker, i öde hus, hyrde en madrass på golvet för några euro eller trängde ihop sig i lägenheter. Man fick vänta i flera år på att få svar på en asylansökan, som ofta var negativ, och sedan ännu ett antal år på domstolens beslut efter överklagan. Det var inte ovanligt att till slut ha väntat sju-åtta-år eller mer.

Idag sover människor på gatan och i öde hus, mest ensamkommande män – vuxna män kommer alltid i sista hand för hjälp och stöd. En del har uppehållstillstånd. En del står inte ut med att vara förpassade till boenden långt utanför Aten och hoppas att de kan få jobb i storstaden. Några – oklart hur många – har skickats tillbaka till Grekland från andra EU-länder. Andra är ensamkommande minderåriga som driver omkring, och givetvis greker som har blivit utblottade och hemlösa genom den ekonomiska krisen. 8 % av alla minderåriga ensamkommande lever på gatorna.

Ensamkommande minderåriga

Enligt beräkningar finns det 3 800 ensamkommande minderåriga i Grekland.

De är en särskilt utsatt grupp, som mottagningslägren ska hitta och ge särskilt stöd. Men det blir ofta inte så. Ibland tror de unga att de förlorar frihet och självständighet om de tas om hand.

De har särskilda rättigheter i hela EU eftersom de är barn och kommer utan anhöriga. En rätt är att enligt Dublinförordningen få återförenas med sin familj om de har familj eller andra nära anhöriga i ett annat EU-land.

Att familjer ska hållas samman och att beslut ska fattas enligt principen om ”barnets bästa utifrån vad som är i barnets intresse” är en av de främsta principerna i förordningen, tydliggjord genom en dom i EU-domstolen. I barnets intresse är att så fort som möjligt återförenas med sin familj. I praktiken blir familjeåterföreningsprocessen en utdragen process genom överdrivna krav på dokument och detaljinformation, missuppfattningar, förseningar och att ständigt bortse från vad som är till barnets bästa. Felen och fördröjningarna görs inte i första hand av Grekland utan av mottagande land. Processen inleds i mottagningslägren och fortsätter på fastlandet. (Se Safe Passage & Praksis, december 2018: Unaccompanied children in Greece in the Dublin family reunification process. www.safepassage.org.uk).

6 av 10 ensamkommande minderårig lever under dåliga omständigheter, sammanfattar jurist- och mr-organisationen Metadrasi. Jo, de har rätt till gode män men det finns för få boenden för ensamkommande minderåriga. I stället lever de på polisstationer, i lägren med andra vuxna män eller de bor på gatorna. Överallt finns risken att de utnyttjas och utsätts för våld, inte minst sexuellt våld.

Artikeln tar upp aspekter på att Greklands gräns mot Turkiet hör till EU:s yttre bevakade gräns. Vid Evrosgränsen i norr utförs olagliga push backs av maskerade män. Mottagningslägren på öarna utanför Turkiets kust är fortfarande eländiga och fungerar i praktiken som förvar även om flyktingarna får röra sig utan lägret. Samos har blivit mer främlingsfientligt och det verkar bli av att flytta lägret från huvudstaden Vathy.

Yttre gränsen

EU pressar på om gränsbevakningen mot Turkiet. Det gör också Tyskland, som har en lång historia av inflytande över grekisk politik och ledarskap. Av och till har Grekland anklagats för att inte sköta gränsbevakningen trots att landet för sju år sedan byggde en 12 mil lång omsorgsfullt och flyktingfientligt konstruerad hög mur längs den del av norra gränsen mot Turkiet som inte utgörs av floden Evros. I övrigt finns gränsbevakare och gränshinder. Dessutom finns gamla minfält här uppe, Turkiet har ju setts som ärkefiende. Området är livsfarligt att vandra i.

Unionen och medlemsstaterna har inte uttryckt någon större förståelse för att hav och tusentals öar i princip gör det omöjligt att hindra den som verkligen vill komma in i Grekland.

Över hela EU-talar politiker om att EU:s yttre gräns måste förstärkas. Inom EU kommer Frontex ges mycket pengar och manskap de närmaste åren. Frontex ska ha en bevakningsstyrka på tio tusen man.

Om att lägga miljarder euro på att förstärka gränsen är man enig, men inte om hur flyktingar ska kunna söka asyl i EU utan att dö på Medelhavet. Inte heller om att fördela dem som söker skydd mellan EU-staterna. Att söka asyl är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna – detta enades länderna om efter andra världskrigets ohyggligheter.

Inom EU talas om att investera i afrikanska länder för att motverka viljan att migrera. 

Men de flesta som kommer till Grekland kommer inte från Afrika utan från tre länder som befinner sig i olika faser av krig – Syrien, Afghanistan och Irak.

Nu talas det mycket om unionens säkerhet och att hindra IS-medlemmar att komma in som asylsökande. I det försöker Grekland göra sitt bästa i samband med registreringen av nyanlända flyktingar. Än så länge har IS inte varit så många, högst 100, rapporterade migrationsministern nyligen.

I Sverige förlänger regeringen tillståndskontrollerna för alla som reser in från Danmark. Skälet nu är inte längre att hindra flyktingar, säger regeringen, utan det handlar om säkerhet och risk för terrorism eftersom man inte anser att EU:s yttre gränsskydd fungerar. Vilket gör Grekland till syndabock.

Nyligen sa en svensk kandidat till EU-parlamentet att Grekland litar han inte på, ett land som stänger in människor i burar. Han hade fått frågan om han var för eller emot att ge mer pengar till Frontex. Han var för eftersom han vill ha ett starkare gränsskydd. Men Grekland placerar faktiskt inte flyktingar i burar även om mycket är dåligt och flyktingar placeras i förvar. Inget EU-land bör heller skicka tillbaka flyktingar till Grekland för även om de inte sätts i förvar får de inte det stöd som det svenska migrationsverket påstår att de får.  

Push backs

Trots internationell rätts skarpa förbud att tvinga den som vill söka asyl tillbaka över gränsen har grekiska gränsbevakare gjort det i många år. Det blir aldrig klarlagt vilka som ligger bakom eller på vems order det sker. De utförs av maskerade män som ibland ser ut som poliser.

De senaste åren har det kommit otaliga rapporteringar om push backs i Evrosregionen, och de ökar. Drabbade berättar via mobiltelefoner och i intervjuer om män med svarta huvor, troligen poliser, som tvingat tillbaka dem till Turkiet. De är ofta turkiska medborgare som flyr repression och förföljelse i Turkiet.

En rapportering i Grekiska UNHCR:s pressöversikt nyligen tog upp att de senaste tre veckorna (från sista veckan i april och framåt) har drygt 80 turkiska medborgare, som har velat söka asyl i Grekland, skickats tillbaka över Evrosgränsen. Hälften fängslades när de kom tillbaka till Turkiet.

Pressöversikten 10 maj sammanfattade en tidningsartikel om en push back i Evrosregionen på grekisk-ortodoxa långfredagskvällen 26 april. 11 turkiska medborgare tvingades tillbaka över gränsen. Några var barn, en var gravid, en var äldre och funktionshindrad, en var diplomat. De vuxna ansågs höra till ett Gülennätverk och är förföljda av Erdoganregimen. En av grekerna talade turkiska och sa att deras asylansökningar skulle ändå avslås. De vädjade och berättade vad som skulle hända dem i Turkiet. De blev slagna med tillhyggen. Tillbaka på turkiska sidan gömde de sig i buskage, lyckades ta sig över till grekiska sidan nästa dag, tog sig till en polisstation där de behandlades väl och kände igen den turkisktalande, som var polisman. De kände också igen samma sorts poliskläder som männen haft som tvingade dem tillbaka. De berättade detta för en FN-tjänsteman.

Grekiska tidningar skriver då och då om push backs här uppe i norr. Asylrättsorganisationer agerar, och härom veckan skickade tio organisationer inom den grekiska Asylrättskampanjen ett öppet brev till regeringen. UNHCR och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har sagt till regeringen att ta itu med detta

Grekiska regeringen nekar varje gång till att vara inblandad. Men det antas att push backs har förankring i departementet som polisen lyder under oavsett partifärg på regeringen.

Öarna

Mottagningslägren på öarna i Egeiska havet befinner sig vid EU: yttre gräns. Vid Evrosgränsen i norr finns numera ett mottagningsläger, som ibland har varit enormt överbefolkat och saknat skydd för framför allt kvinnor.

Öarnas läger är fortfarande gräsliga och överbefolkade trots år av omfattande kritik. Lägren har beskrivits som humanitära katastrofer. Värst är Moria på Lesvos och lägret i Vathy på Samos. Att avloppssystemet i Moria inte har klarat av överbefolkningen har varit välkänt, men det är många andra saker också som har gjort tillvaron i lägren hemska. Lägrens bostadscontainrar har inte räckt till och många bor i tält, dels små turisttält, dels större tält där familjer hänger upp filtar för att ha någon form av privatliv. Var och en kan tänka sig konsekvenserna av att bo i tält när det regnar, när det finns ormar och råttor, när grannarna är högljudda, att inte våga gå på toaletten när det är mörkt på grund av risken för våldtäkt, att leva där renhållningen inte fungerar och där maten och saniteten ofta är usel. Samt av att bo så här bland flera tusen människor av 40 nationaliteter i månader och ibland år utan att veta hur länge till de ska leva så här.

Nära lägret i Vathy finns dock ett glädjeämne – Alpha Center, som drivs av den internationella volontärorganisation Samos Volunteers. Centret är ett hus med aktiviteter för lägerinvånarna öppet alla dagar men en dag i veckan för bara kvinnor och barn.

En aktuell undersökning på Lesvos uppmärksammar kristna flyktingars utsatthet. Majoriteten i flyktinglägren på öarna är muslimer och rapporten berättar att särskilt konvertiter utsätts för hot, glåpord och övergrepp – som att tvingas längst bak av de andra i kön till mat eller dusch. Enligt sharialag är det förbjudet att överge islam. Undersökningen är gjord av den Atenbaserade brittiska hjälporganisationen International Christian Consulate, www.internationalchristianconsulate.com. ICC har också rapporterat om kristnas utsatthet i flyktingboenden på fastlandet, bland annat i Atenregionen. Kristna har inte uppmärksammats som särskilt utsatta i flyktinglägren, kanske för att i Europa är religionsförföljelser historia. ICC menar att kristna måste få särskilda boenden utanför en muslimsk kontext.

Det finns mycket att säga om konvertiters utsatthet, inte minst i svenska migrationsverkets och svenska migrationsdomstolars bedömning av deras asylärenden. Vilket Sveriges kristna råd har påpekat i en aktuell genomgång av asylbedömningar, som konstaterar att konvertiter misstros, begärs kunna svara på extremt svåra frågor om bibeln och den kristna tron, och ofta får avslag på sina asylansökningar. Men det är en annan berättelse än den här om Grekland.

Sedan ett halvår är Samoslägret värst efter att tusentals flyktingar från Lesvos förts över till flyktingläger, hotell och en del lägenheter på fastlandet. Flera boenden på fastlandet blev nu överbefolkade och försämrade. I Moria och i lägret på Samos bor fortfarande långt många fler än de har kapacitet för. Människor från lägren förs över till fastlandet i omgångar, i första hand sjuka, funktionsnedsatta, ensamma kvinnor med barn, ensamkommande minderåriga och utsatta barnfamiljer. Men nya anländer. En del blir kvar i lägren i månader och år.

Ibland är det framför allt ensamkommande minderåriga som internationell press skriver om när det gäller lägren. De upptäcks ofta inte och får inte de rättigheter de har enligt lagen.

I flera år gick rykten om att Migrationsdepartementet skulle flytta mottagningslägret på höjderna ovanför huvudstaden Vathy till den lilla bergsstaden Mytilinioi mitt på ön ungefär en timmes bussresa från Vathy. Borgmästaren och invånarna protesterade ilsket och hotfullt och tog för givet att flyktingarna är kriminella, tjuvar och våldtäktsmän. Det mottagningslägret blir nu i Zervou, som på kartan är en liten klunga spridda byggnader halvvägs till Mytilinioi. Knappast finns mataffär eller ens kiosk där. Vathy är en vacker stad vid havet med strandpromenad, många affärer och badstränder. Zervou ligger mitt i ingenting i bergen. Vad finns det för flyktingar att göra göra där mer än att härda ut, tänker jag som en dag för några år sedan tog lokalbussen till Mytilinioi för en dagsutflykt och snabbt hade sett hela staden fastän den ändå är mycket större än Zervou. Zervou ska ha plats för 1 200 personer, mot Vathy-lägret som är byggt för 800 och haft mångfallt fler år efter år. Det har sagt att det ska tas i bruk i augusti men redan nu verkar flyktingar ha börjat bo där. Får de bussbiljetter för att komma till Vathy?

Från Vathy har kommit rapporter om växande främlingsfientlighet, om föräldraprotester över att deras barn ska gå i samma skola som barn från lägret, och om att många affärer inte tillåter flyktingar att komma in i butikerna. Vad ligger bakom? Är hygienen i lägren så dålig att barnen har löss och smittsamma sjukdomar? Finns det en föreställning om att alla från lägret stjäl? Kanske gör den långa hopplösheten en del flyktingar till tjuvar. Det vore inte så konstigt i så fall. Men antagligen är Vathys invånare också trötta på att lägret inte blir bättre och att regeringen verkar strunta i att samosborna inte vill ha ett så illa beryktat läger där människor mår så dåligt.

Att mottagningslägren är som de är beror på att EU:s pengar inte räcker, säger en talesperson från Migrationsdepartementet. En annan förklaring är att det är medveten signalpolitik och skrämseltaktik.