Grekland: I trygghet? Nej.

Akropolis och Partenontemplet, det mest kända av Aten. Foto Nikos Pournaras 2018. 
Taher från Iranska Kurdistan, Azim  och Chaman från Afghanistan och uppvuxna i Iran – 
vi blev vänner 2011. Azim bor nu i Rom, Taher är i England och Chaman 
i Nederländerna. Alla tre visste hur det var att sova i parker och på gator i Aten.
Fortfarande sover människor på gatorna. I april 2019 var Mike från Syrien av dem. Bakom gatans filtar finns en bädd på ett trappsteg. Gatan är en av tvärgatorna mellan 3e september och Patission nära Viktoriatorget. Foto författaren.

Artikeln tar upp vräkningar som väntar flyktingar med uppehållstillstånd, berättar om ännu ett fall av att inte få bostad och stöd efter att ha skickats tillbaka till Grekland från ett annat EU-land enligt Dublin, samt om rasismen som finns.

Med uppehållstillstånd

Sedan 2015 har drygt 36 000 flyktingar fått uppehållstillstånd i Grekland med antingen flyktingförklaring eller som alternativt skyddssökande. Många har överklagat avslag i första instans, och väntar på beslut.

Grekland har inte haft mycket av integrations verksamhet. Den tidigare migrationsministern Yannis Mouzalas talade gärna om planerade språk- och jobbprogram. Det blev begränsat. Yannis Mouzalas är för övrigt en av dem som kandiderar för Syriza till EU-parlamentet nu. Kanske tänkte regeringen att flyktingarna återvänder nog till sitt hemland.

Från 2015-2016 har det skapats boenden för de flesta som söker asyl – standarden har varit tält, hotellrum, lägenheter och containerboenden i flyktingbyar som ofta har legat o-centralt. Lägenheter har hyrts av grekiska UNHCR i samråd med kommuner i Grekland, bland annat i Aten, och finansierats av EU i projektform, programmet ESTIA.

Allt som görs för flyktingar i Grekland finansieras i projektform, och projekt har som alla vet en början och ett slut.

Dessa boenden har varit för asylsökande. Efter att ha fått uppehållstillstånd har hen förväntats hitta arbete och boende själv, vilket har varit omöjligt för de flesta. De har fått bo kvar på halvårskontrakt.

I februari släppte UNHCR en nyhetsskräll. 200 personer med uppehållstillstånd i mer än två år måste lämna sitt boende för att nu klara sig själv. Andra ska följa efter, först de som fick uppehållstillstånd 2017, sedan de som fick 2018, och så 2019. Tusentals flyktingar med uppehållstillstånd kommer vräkas och som det ser ut nu kastas ut i hemlöshet. ESTIA-programmet börjar fasas ut och pengarna från EU tar slut. Flyttar de frivilligt får de behålla sin månatliga utbetalning i tre månader. Kritiken från många humanitära organisationer har varit hård. Vräkningarna ska ha skjutits upp i avvaktan på utgången av kommunalvalen 26 maj.

Det finns flera ockuperade byggnader i Aten där människor på flykt bor. Mest känt är City Plaza, ett hotell på en tvärgata till stora Acharnongatan tio minuters promenad norrut från Omoniaplatsen, eller mer exakt från Platia Vathy. Det stod tomt i många år, ockuperades av grekiska solidaritetsaktivister och flyktingar för ganska exakt tre år sedan och blev kollektivboende med många familjer. City Plaza lever vidare. Andra solidariskt ockuperade byggnader finns i Exarchia. Polisen har ibland stormat och kastat ut invånarna, senast nu i april från ett hus på Bouboulinasgatan .

Utkastade

Människor som flyr och fastnar i Grekland är djupt beroende av EU:s flyktingfonder i sina olika former. Arbetslösheten bland greker är för stor för att flyktingar och migranter ska sugas upp av arbetsmarknaden – även om det fortfarande finns arbeten som greker väljer bort.

Enligt grekisk lag har flyktingar med uppehållstillstånd samma rätt till socialt försörjningsstöd och a-kassa som greker. Men för att få a-kassa måste man ha arbetat. För att få försörjningsstöd måste man klara av en enorm byråkrati, och visa upp dokument, som man ofta inte kan få för att andra dokument saknas, som man i sin tur inte kan få för att de första dokumenten saknas.  Om detta skrev jag här på bloggen i artikeln Vad väntar flyktingar som får uppehållstillstånd i Grekland, postad 28 januari 2019. Den grekiska organisationen RSA, Refugee Support Aegan, hade mycket konkret undersökt flera fall. Se också artiklarna Grekland inför valen, postade 11 januari och 16 januari.

Enligt inofficiella källor hotar Tyskland med att skicka tillbaka 8 000 flyktingar till Grekland, som de har passerat på väg till Tyskland.

För dem som skickas tillbaka till Grekland från EU-länderna finns ingen hjälp, inga bostäder och inga pengar. De hamnar utanför systemet.

I tidningen Arbetet den 7 maj 2019 berättar journalisten Urban Amid om en man från Sudan. Han kom till Grekland, försökte resa vidare från Patras, lyckades inte, gav upp för en tid men kom 2015 till Sverige. Våren 2018 skickades han tillbaka till Aten med hänvisning till Dublinkonventionen. Svenska migrationsverket försäkrade att Grekland tar hand om dig, myndigheterna kommer skaffa jobb och bostad. Det var lögn. Han har fått klara sig själv, inte fått jobb men däremot besked från restauranger att vi kan inte anställa afrikaner för då kommer inte gäster. Sedan han kom från Sverige har han bott på gatan och i fallfärdiga rivningskåkar utan el och vatten. Mat och förnödenheten har han fått från olika frivilligorganisationer. När reportaget gjordes i vintras bodde han i en fallfärdig rivningskåk utan el och vatten tillsammans med ett tjugotal andra från Sudan. 2008 protesterade han mot den sudanesiske diktatorns krig och förtryck i Darfur, greps av polisen, registrerades, torterades och flydde när han släppts. Han var då nästan klar med sin universitetsexamen.

Senare i vår fick han visserligen uppehållstillstånd i Grekland men ingen försörjning.

Av hans historia bör var och en lära sig att mot diktatorer, förtryck och krig ska man inte protestera, och definitivt inte sedan fly till Europa, som visserligen hyllar demokrati, yttrandefrihet och politisk frihet, men ….. Med bitterhet känner jag återigen igen Europas kluvna tunga.

I Norge planeras ett undersökande projekt om vad som har hänt flyktingar som har skickats tillbaka till Grekland sedan EU-länderna började göra det 2017. Det lär gälla något mellan hundra och tvåhundra personer från Norge, tyvärr minns jag inte antalet. Projektet kommer då göras tillsammans med en grekisk frivilligorganisation. Från Sverige hörs ingenting sådant.

Visst finns de som har kommit som flyktingar de senaste tolv-femton-tjugo åren och som det har gått bra för i Grekland. Men alla utom två av dem som jag skrev om i boken Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant har lämnat Grekland sedan boken kom ut 2014. Några tog sig tillbaka till hemlandet.

De flesta lyckades resa vidare och befinner sig i dag i andra EU-länder, i Tyskland, Sverige, Holland, Österrike, Frankrike, Italien, Belgien och så vidare. Några är fortfarande asylsökande eller lever papperslösa men de flesta har fått uppehållstillstånd.

Kvar i Grekland finns:  Z, som har ett bra arbete, förbereder sig för att söka grekiskt medborgarskap men som kanske flyttar till ett annat EU-land. H som är gammal nu och sjuk men som ser tillbaka på sitt liv i Grekland som mycket svårt men där han också har mött mycket vänskap. Och så finns Younos Mohammadi, som envist kämpar för flyktingars rättigheter och möjligheter, som har blivit grekisk medborgare och som nu för första gången röstar i grekiska val och som kandiderar till EU-parlamentet för Syriza.

I en intervju nyligen efterlyser han mer solidaritet, ansvarstagande och demokrati inom EU. Mindre än 5 % av världens flyktingar når EU, som inte står inför en flyktingkris utan snarare inför en politisk kris och en kris om solidaritet och delat ansvar, sa han.

Rasismen

I januari 2013 blev 27-årige Shezad Lugman från Pakistan mördad en tidig morgon i Aten när han var på väg till arbetet. Två greker högg honom med kniv sju gånger för att han var utlänning och muslim. Så småningom greps de grekiska mördarna och de dömdes till livstids fängelse. Domen överklagades och straffet sänktes nyligen till 21 år och fyra månaders fängelse på grund av gott uppförande. Mordet betecknas av domaren som Greklands första mord av uttryckligen rasistiska skäl. 2013 pågick Gyllene Grynings omfattande förföljelse och misshandel av flyktingar. Flyktingar och migranter var rädda att gå ut på kvällarna och det ryktades om lik som placerats i containrar. Domstolen ansåg att det saknas bevis för att mordet på Shezad Lugman gjordes på uppdrag av Gyllene Gryning men de två grekerna finns med i den pågående stora rättegången mot partiorganisationen.

Att domstolen sänkte straffet väckte starka protester hos åhörarna.

Gyllene Gryning har sina platser i parlamentet men antas inte få så stort stöd i EU-valet och kommunalvalen den 26 maj, enligt senaste väljarundersökningar 6 procent. Det har varit för mycket negativ uppmärksamhet på Gyllene Gryning och de uppfattas som en kriminell organisation i dag. De konservativa partierna har dessutom gått mer åt höger och tagit över en del av retoriken och främlingsfientligheten.

Så här kan det låta när Gyllene Grynings kandidat till kommunalvalet för Aten presenterar vad han vill: Staden ska rensas från alla ”illegala” immigranter, moskén (som nu äntligen byggs eller rentav är invigd) ska inte få verka, ockuperade hus och mottagningsläger ska evakueras. Greker ska stödjas, partiet kommer ge 1 000 euro (10 000 kronor) till varje nyfödd grekisk medborgare, greker ska ha förtur till offentlig service, endast greker tillåts arbeta i kommunala projekt och alla grekiska barn kommer ha plats i statliga dagis. (Förmedlat i UNHCR Greek pressreview i maj 2019).

Mycket verkar vara hämtat från Victor Orbans Fides-retorik i Ungern. Men grekerna är nog klokare än att de säger ja till en sådan illvilja mot immigranter och Gyllene Gryning förväntas bara få 6 %. Det är i och för sig mycket nog. Men Gyllene Gryning har inte media med sig som förr, och när partiet ordnade en presskonferens nu inför valet, bestämde sig statliga tevekanalen ERT att inte sända den.

Den nuvarande migrationsministern Dimitris Vitsas har gått ut i media många gånger och sagt och att grekerna är inte rasister. Det kanske är så. Eller det kanske är så att de flesta är inte aktiva rasister men att de förhåller sig passiva inför rasism. Eller så bejakar de faktiskt mycket i ultrahögerns retorik om att grekiska värden står på spel och är rädda för en islamisering av Europa.

Att det finns greker som ägnar sig åt rasistiska utspel, rasistiska vokabulär och våld eller hot om våld går inte att förneka. Det händer i Aten och i Thessaloniki, på Lesvos, Samos och Chios, det ligger bakom push backs, och det händer när människor på flykt ska placeras i deras lilla stad.

För några månader kom den lilla bergsstaden Vilia i mediafokus. Vilia ligger en timmes bilresa västerut från Aten. Här finns många hotell, som har stått mer eller mindre tomma sedan krisen. Staden har sina vinter- och sommarturister, har ofta snö på vintern, ibland mycket snö, och det är ganska nära till Korintiska viken för den som har bil och vill bada på sommaren. Nu i mars blev ett av hotellen flyktingförläggning. Med ägarens godkännande givetvis. Men kanske var inte kommunledningen tillfrågad. Närmare hundra Viliabor samlades utanför hotellet och skrek och larmade och gjorde de nyanlända livrädda. Regionledningen har tagit avstånd och åtal väntar. För officiellt accepterar inte Grekland rasism och det finns en antirasistisk myndighet. Några veckor senare kom en delegation med representanter från olika organisationer och förmedlade att Grekland inte är ett rasistiskt och xenofobiskt land.

Vilia är inte den enda staden, men det gick mer våldsamt till här än i andra städer där invånare protesterar. De flesta protesterar inte, i alla fall inte så här, men de kan tycka ungefär så här: Vi förstår att flyktingar måste ha någonstans att bo, men just vår stad passar inte för det. Uttrycket Not in our neighbour kan passa lika väl för Grekland som när svenskar protesterar mot att hemlösa och drogberoende ska bo i området. Det här känner vi väl till i Sverige, och här har också flyktingförläggningar attackerats.

Jag har en grekisk väninna som kommer från Vilia. Hon skäms för sin stad just nu. Hon avstår från att ta diskussionen med sina släktingar i staden för hon vill inte äventyra den goda relationen. Jag var med henne en gång för två år sedan när stadens borgmästare hade kallat till möte för att diskutera ett förslag om att låta flyktingar bo i ett av hotellen. Det var ett kompakt motstånd, och borgmästarens information till invånarna var felaktig. Min väninna, som är väl insatt i dessa frågor, bad att få förklara utförligare vad saken gällde och hur staden skulle gynnas. Hon ville säga att de nya byborna skulle bara bo där medan de väntade på att omlokaliseras till andra EU-länder, och under tiden skulle de använda sina månadspengar i staden. De skulle handla i butikerna och gå på caféerna. Barnen skulle gå i skolan. Men hon tilläts inte tala med förklaring att hon var utomstående – trots att hon har vuxit upp här, har mycket släkt här, har ett hus här, tillbringar nästan alla ledigheter här. Borgmästaren och de som samlats till mötet ville inte veta.

Då och då i Aten och i Thessaloniki samlas antirasister och antifascister till demonstrationer. Thessaloniki har haft en dynamisk borgmästare som har gjort mycket för flyktingar och migranter. Liksom den lilla staden Livadia på Thessaliaslätten, som var den första mindre stad att välkomna flyktingar och skapa bostäder och försök till integration. Andra städer och kommuner har följt efter, och nog förekommer det försök med lokal integration.

Till den svarta sidan av Grekland hör att Thessalonikis välkomnande borgmästare utsattes för en våldsam attack för ett år sedan när han talade på ett stort offentligt torgmöte. Det var nära att han miste livet.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Grekland: Innanför EU:s yttre gräns

Aten november 2015, en nyanländ familj har kommit till Omoniaplatsen. De reste säkert 
vidare, förmodligen i direktbuss från Aten upp till gränsen till nuvarande Nordmakedonien och sedan upp genom Europa. Fotografierna är tagna samma dag. 
Bild 3, 29 mars 2016, Pireus hamn, varje familj har en yta stor som ett par utbredda filtar, gränsen norrut har nyligen
stängts. Bild 4, hösten 2011, min vän Chaman är 19 år och säljer smuggelcigaretter på Viktoriatorget. Eftersom han är blind och utan familj håller grekiska staten honom med ett hotellrum. Åtta år senare är han gift och bor i 
Nederländerna. 6 maj 2019 blev han pappa. Foto författaren.

Grekland är det EU-land som har flest asylsökande i förhållande till invånarantalet. Artikeln tar upp den ekonomiska krisen som består, flyktingars känsla av hopplöshet, pressen från andra EU-länder, svårigheten att lämna in sin asylansökan, långa väntetider, och att 16 grekiska frivilligorganisationer nyligen än en gång protesterat mot att människor som söker asyl placeras i förvar.

Är Greklands ekonomiska kris över nu? Nej.

Premiärministern Alexis Tsipras har officiellt sagt att Grekland har lämnat den ekonomiska krisen bakom sig.

Men effekten av den långa krisen är inte över. Långvarig utarmning äter sig in i människors liv.

Många har skatteskulder och bankskulder och vet inte om de kommer kunna behålla sina hem. Många har blivit vräkta på grund av att de inte har kunnat betala för sig. Många äktenskap har spruckit på grund av påtvingad trångboddhet, arbetslöshet och fattigdom. Människor har dött i förtid, en del genom självmord. Den höga arbetslösheten sägs ha minskat något, men frågan är om inte det beror på att många har emigrerat. Unga utbildade har lämnat Grekland i flera år nu, och fortfarande drömmer många om att göra det. Grekland är det mest skuldsatta landet i eurozonen och skulden har ökat trots avbetalningarna. Nya nedskärningar planeras troligen.

Det är lätt att se att Grekland är ett land med stor ekonomisk ojämlikhet. Många invånare lever mycket bra, kanske i en bubbla av ekonomiskt oberoende. Det finns så många fina bilar på Atens gator! Men den som går på gatorna i i mörkret ser många hemlösa som lagt sig i något hörn insvepta i en filt. Och många köar för mat.

Grekiska media har av och till intervjuer med flyktingar som har varit några år i Grekland, och som säger ”vi har ingen framtid i Grekland”.

Vad det grekiska parlamentsvalet kommer resultera i får vi se. Det ska bli i höst eller början av 2020. Datum är inte fastställt, inte heller för regionvalet. Kommunalval och valet till EU-parlamentet blir 26 maj. I de senaste valundersökningarna leder högersidan med ungefär 6 procentenheter

Utan framtid

2015 med den stora flyktinginvandringen till Europa var Grekland första EU-land för de flesta som kom resande. De riskerade sina liv, många drunknade. Överlevde de havsresan kom de till grekiska öar utanför Turkiets kust och blev hjälpta av öbefolkningen och frivilligorganisationer från många länder. Staten förmådde inte mycket och EU-pengarna lät vänta på sig. Efter några dagar kunde de resa vidare till grekiska fastlandet, och från Pireus och Aten gick direktbussar upp till gränsen mot vad som i dag heter Nordmakedonien. Resan fortsatte upp genom Europa med tåg, buss och till fots. Sedan stängdes gränserna och tiotusentals flyktingar blev kvar i Grekland. Med finansiering från EU-fonder och praktisk hjälp från UNHCR skapades flyktingförläggningar runtom i Grekland, till en början mest som tältläger utomhus eller i nedlagda fabriker och flyghangarer. I mars 2016 började EU:s överenskommelse med Turkiet att gälla, och med det fastnade nyanlända på Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros. På fastlandet fanns alla de andra som fastnat, och de som i sista stund förts över från öarna till framför allt Pireus. Totalt fanns omkring 60 000 människor på flykt på fastlandet.

2017 avslutade EU-länderna en tvåårig överenskommelse om att ta över asylsökande flyktingar från Grekland. Har de inte lyckats resa vidare genom att ha familjemedlemmar i andra EU-länder har de blivit kvar. Eller de har tagit sig vidare på egen hand med stor risk att de så småningom tvingas tillbaka till Grekland.

Nyanlända har fortsatt riskera livet och komma till öarnas läger, som betecknats som humanitära katastrofer. Långt färre kommer än 2015. Den offentliga förklaringen är att Turkiet är framgångsrikt med att hindra människor från att fara. Bland hjälporganisationer hävdas att flyktingar i Turkiet vet att de fastnar på öarna, sedan fastnar i Grekland och att Grekland inte förmår erbjuda dem en tillvaro som är värd att riskera livet för och betala smugglarna så mycket pengar som krävs.

Efter lång väntan på öarna har de flesta så småningom förts till grekiska fastlandet. Få har skickats tillbaka till Turkiet, tvärtemot EU-Turkiet-överenskommelsens avsikt.

I Grekland väntar arbetslöshet och bostadslöshet för asylsökande som fått uppehållstillstånd. Med uppehållstillståndet har de som alla EU-medborgare rätt att besöka andra EU-länder i tre månader men de har inte arbetstillstånd.

Enligt Eurostat sökte 581 tusen människor asyl i EU 2018, varav 65 tusen i Grekland, 110 tusen i Frankrike och 162 tusen i Tyskland. I relation till invånarantalet har Grekland flest asylsökande av EU:s länder, i faktiska siffror kommer Grekland på tredje plats. I alla länder utom Grekland och Frankrike minskade antalet jämfört med året innan. I Sverige sökte drygt 20 tusen nyanlända asyl 2018, det vill säga en tredjedel så många som i Grekland. Länderna har ungefär samma invånarantal, men Sverige är ett mycket rikt land jämfört med Grekland.

De flesta, som sökte asyl 2018, kom från Syrien, Afghanistan och Irak i nu nämnd ordning. Många från Afghanistan hade levt länge i Iran.

Många som kom till Frankrike hade nått Europa via Italien över Medelhavet.

Inom EU säger grekiska statsministern och hens ministrar gång på gång att Grekland kan inte vara ensam om att ta hand om alla flyktingar som kommer via Turkiet – även om EU-skickar finansiering för människor som söker asyl.

EU-länderna, inte minst Tyskland, säger att Grekland måste följa EU-Turkiet-överenskommelsen och skicka tillbaka flyktingar från öarna. Genom grekisk lag och undantag i överenskommelsen för särskilt sårbara flyktingar har bara knappt 2 000 personer skickats till Turkiet med hänvisning till överenskommelsen. Men de andra har hållits kvar i månader och år i öarnas mottagningsläger. Tills de till slut förs över till fastlandet.

De två senaste åren har fler och fler, som vill söka asyl, rest in över Evrosregionen i norra Grekland i stället för över Egeiska havet. Här uppe gäller inte EU-Turkiet-överenskommelsen.

Grekland anses inte kunna bevaka EU:s yttre gräns.

Under de första fyra månaderna av 2019 nådde 7 000 personer öarna för att söka skydd inom EU.

Hotet om förvar

Den som vill söka asyl tar kontakt med det grekiska migrationsverket Asylservice, som lyder under Migrationsverket. Kontakt ska tas genom Skype, som inte har tillräckligt många linjer och personal att ta emot samtalen. Att söka asyl innebär alltså ett krav att behärska Skype. Väntetiderna genom Skype kan bli långa och under tiden har man inget papper på att man inte vistas illegalt i Grekland. Andra EU-länder har sina motsvarigheter. I Frankrike och regionen runt Paris ska man börja med att ringa ett telefonnummer, och det kan ta dagar – veckor att komma fram. Efter protester från organisationer för mänskliga rättigheter ålade högsta domstolen det franska migrationsverket i Parisregionen att öppna fler linjer och anställa fler operatörer. Mönstret känns igen från Grekland.

De som reser in över Evros har Asylservice i Thessaloniki att kontakta via Skype.

Numera finns i princip boenden för de flesta, som söker asyl, även om en del är usla. Väl inne i systemet får man ett månadsbidrag på omkring 200 euro per person, något mindre än det dubbla för två vuxna som bor tillsammans, och mindre för små barn. Det är ungefär samma nivåer som i Frankrike och Sverige. Finansieringen sker genom EU-fonder. Så var det inte 2011 när jag började följa människor på flykt i Grekland. Då fick man klara sig själv och ideella organisationer delade ut mat och matkassar.

Det är oacceptabelt långa väntetider på beslut och att få sin intervju idag. Nu rapporteras om asylsökande som får tid för intervju 2023 och 2024. Ja, det är sant, och det drabbar – enligt uppgift – inte minst turkiska medborgare. De har flytt från anklagelser att vara Gülen-anhängare eller för att de är kurder, som återigen förföljs av turkiska staten. 4 000 turkiska medborgare sökte asyl i Grekland 2018 enligt Eurostat.

Innan asylansökan är registrerad riskerar man att gripas i kontroller och placeras i förvar. Från förvaret går det att lämna in en asylansökan, men det kan ta tid. Den 16 maj lämnade 16 grekiska organisationer ett samlat brev till Medborgarskyddsministern (jag är osäker på om det motsvarar Inrikesministern) och chefen för Greklands polis om att staten måste ändra taktik i samband med förvar av flyktingar och följa internationella regler. Systematiskt och felaktigt placeras flyktingar i förvar med hänvisning till allmän ordning, barn och sjuka spärras in, ensamkommande minderåriga placeras med okända vuxna. Det är brist på tolkar, svårt att få vård, brist på hygienartiklar – förhållandena i förvaren är generellt under all kritik. Juristfrivilligorganisationen Aitima har studerat och rapporterat om förvaren under många år, se www.aitima.org.gr . Grekiska flyktingrådet har gjort ungefär detsamma. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har gång på gång påtalat detta. Alla protesterar de och ber regeringen att ändra systemet med förvar.

Det är inget nytt att det är krångligt och svårt att söka asyl i Grekland, men en förbättring är i alla fall att det inte längre är polisen som hanterar och beslutar i asylärenden. 2011 var köerna oändliga till att registrera sig som asylsökande hos polisen på Petroralli i Aten. Jag skrev om det i min bok Springa på vatten, Transit Grekland. Många gav upp. På gatorna i centrala Aten såg man nästan alltid grupper av män, som polisen samlat ihop och som skulle i förvar. De släpptes ofta efter ett par veckor. 2012 byggde högerregeringen om gamla militärförläggningar till förvar och där placerades många på obestämd tid. När Syriza bildat regering 2015 släpptes nästan 6 000 som varit där mer än sex månader. 2018 var 18 000 personer i förvar även om de flesta inte fanns där under många år. De är i förvar för att de inte har lyckats få papper på att de är asylsökande med rätt att vara i landet, eller för att polisen godtyckligt anser att de stör ordningen, eller de har fått avslag i andra instans och placerats i förvar trots att de har rätt att överklaga till tredje instans.

Någonstans att bo fick man ordna själv 2011. Många sov på gatan, i parker, i öde hus, hyrde en madrass på golvet för några euro eller trängde ihop sig i lägenheter. Man fick vänta i flera år på att få svar på en asylansökan, som ofta var negativ, och sedan ännu ett antal år på domstolens beslut efter överklagan. Det var inte ovanligt att till slut ha väntat sju-åtta-år eller mer.

Idag sover människor på gatan och i öde hus, mest ensamkommande män – vuxna män kommer alltid i sista hand för hjälp och stöd. En del har uppehållstillstånd. En del står inte ut med att vara förpassade till boenden långt utanför Aten och hoppas att de kan få jobb i storstaden. Några – oklart hur många – har skickats tillbaka till Grekland från andra EU-länder. Andra är ensamkommande minderåriga som driver omkring, och givetvis greker som har blivit utblottade och hemlösa genom den ekonomiska krisen. 8 % av alla minderåriga ensamkommande lever på gatorna.

Ensamkommande minderåriga

Ensamkommande minderåriga är en särskilt utsatt grupp, som mottagningslägren ska hitta och ge särskilt stöd. Men det blir ofta inte så. Ibland tror de unga att de förlorar frihet och självständighet om de tas om hand. Ensamkommande minderåriga har särskilda rättigheter i hela EU eftersom de är barn och kommer utan anhöriga. En rätt är att enligt Dublinförordningen få återförenas med sin familj om de har familj eller andra nära anhöriga i ett annat EU-land. Att familjer ska hållas samman och att beslut ska fattas enligt principen om ”barnets bästa utifrån vad som är i barnets intresse” är en av de främsta principerna i förordningen, tydliggjord genom en dom i EU-domstolen. I barnets intresse är att så fort som möjligt återförenas med sin familj. I praktiken blir familjeåterföreningsprocessen en utdragen process genom överdrivna krav på dokument och detaljinformation, missuppfattningar, förseningar och att ständigt bortse från vad som är till barnets bästa. Felen och fördröjningarna görs inte i första hand av Grekland utan av mottagande land. Processen inleds i mottagningslägren och fortsätter på fastlandet. (Se Safe Passage & Praksis, december 2018: Unaccompanied children in Greece in the Dublin family reunification process. www.safepassage.org.uk).

6 av 10 ensamkommande minderårig lever under dåliga omständigheter, sammanfattar jurist- och mr-organisationen Metadrasi. Jo, de har rätt till gode män men det finns för få boenden för ensamkommande minderåriga. I stället lever de på polisstationer, i lägren med andra vuxna män eller de bor på gatorna. Överallt finns risken att de utnyttjas och utsätts för våld, inte minst sexuellt våld.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Vid EU:s yttre gräns

Samos, “jungeln” utanför det så kallade mottagningslägret ovanför staden Vathy, hösten 2017.  Nedre bilden med färjan till Pireus i bakgrunden är från 2014 när det fortfarande gick att lämna lägret och ön efter några veckor. 
De fem männen är från Syrien. Foto författaren.

Artikeln tar upp aspekter på att Greklands gräns mot Turkiet hör till EU:s yttre bevakade gräns. Vid Evrosgränsen i norr utförs olagliga push backs av maskerade män. Mottagningslägren på öarna utanför Turkiets kust är fortfarande eländiga och fungerar i praktiken som förvar även om flyktingarna får röra sig utan lägret. Samos har blivit mer främlingsfientligt och det verkar bli av att flytta lägret från huvudstaden Vathy.

Yttre gränsen

EU pressar på om gränsbevakningen mot Turkiet. Det gör också Tyskland, som har en lång historia av inflytande över grekisk politik och ledarskap. Av och till har Grekland anklagats för att inte sköta gränsbevakningen trots att landet för sju år sedan byggde en 12 mil lång omsorgsfullt och flyktingfientligt konstruerad hög mur längs den del av norra gränsen mot Turkiet som inte utgörs av floden Evros. I övrigt finns gränsbevakare och gränshinder. Dessutom finns gamla minfält här uppe, Turkiet har ju setts som ärkefiende. Området är livsfarligt att vandra i.

Unionen och medlemsstaterna har inte uttryckt någon större förståelse för att hav och tusentals öar i princip gör det omöjligt att hindra den som verkligen vill komma in i Grekland.

Över hela EU-talar politiker om att EU:s yttre gräns måste förstärkas. Inom EU kommer Frontex ges mycket pengar och manskap de närmaste åren. Frontex ska ha en bevakningsstyrka på tio tusen man.

Om att lägga miljarder euro på att förstärka gränsen är man enig, men inte om hur flyktingar ska kunna söka asyl i EU utan att dö på Medelhavet. Inte heller om att fördela dem som söker skydd mellan EU-staterna. Att söka asyl är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna – detta enades länderna om efter andra världskrigets ohyggligheter.

Inom EU talas om att investera i afrikanska länder för att motverka viljan att migrera. 

Men de flesta som kommer till Grekland kommer inte från Afrika utan från tre länder som befinner sig i olika faser av krig – Syrien, Afghanistan och Irak.

Nu talas det mycket om unionens säkerhet och att hindra IS-medlemmar att komma in som asylsökande. I det försöker Grekland göra sitt bästa i samband med registreringen av nyanlända flyktingar. Än så länge har IS inte varit så många, högst 100, rapporterade migrationsministern nyligen.

I Sverige förlänger regeringen tillståndskontrollerna för alla som reser in från Danmark. Skälet nu är inte längre att hindra flyktingar, säger regeringen, utan det handlar om säkerhet och risk för terrorism eftersom man inte anser att EU:s yttre gränsskydd fungerar. Vilket gör Grekland till syndabock.

Nyligen sa en svensk kandidat till EU-parlamentet att Grekland litar han inte på, ett land som stänger in människor i burar. Han hade fått frågan om han var för eller emot att ge mer pengar till Frontex. Han var för eftersom han vill ha ett starkare gränsskydd. Men Grekland placerar faktiskt inte flyktingar i burar även om mycket är dåligt och flyktingar placeras i förvar. Inget EU-land bör heller skicka tillbaka flyktingar till Grekland för även om de inte sätts i förvar får de inte det stöd som det svenska migrationsverket påstår att de får.  

Push backs

Trots internationell rätts skarpa förbud att tvinga den som vill söka asyl tillbaka över gränsen har grekiska gränsbevakare gjort det i många år. Det blir aldrig klarlagt vilka som ligger bakom eller på vems order det sker. De utförs av maskerade män som ibland ser ut som poliser.

De senaste åren har det kommit otaliga rapporteringar om push backs i Evrosregionen, och de ökar. Drabbade berättar via mobiltelefoner och i intervjuer om män med svarta huvor, troligen poliser, som tvingat tillbaka dem till Turkiet. De är ofta turkiska medborgare som flyr repression och förföljelse i Turkiet.

En rapportering i Grekiska UNHCR:s pressöversikt nyligen tog upp att de senaste tre veckorna (från sista veckan i april och framåt) har drygt 80 turkiska medborgare, som har velat söka asyl i Grekland, skickats tillbaka över Evrosgränsen. Hälften fängslades när de kom tillbaka till Turkiet.

Pressöversikten 10 maj sammanfattade en tidningsartikel om en push back i Evrosregionen på grekisk-ortodoxa långfredagskvällen 26 april. 11 turkiska medborgare tvingades tillbaka över gränsen. Några var barn, en var gravid, en var äldre och funktionshindrad, en var diplomat. De vuxna ansågs höra till ett Gülennätverk och är förföljda av Erdoganregimen. En av grekerna talade turkiska och sa att deras asylansökningar skulle ändå avslås. De vädjade och berättade vad som skulle hända dem i Turkiet. De blev slagna med tillhyggen. Tillbaka på turkiska sidan gömde de sig i buskage, lyckades ta sig över till grekiska sidan nästa dag, tog sig till en polisstation där de behandlades väl och kände igen den turkisktalande, som var polisman. De kände också igen samma sorts poliskläder som männen haft som tvingade dem tillbaka. De berättade detta för en FN-tjänsteman.

Grekiska tidningar skriver då och då om push backs här uppe i norr. Asylrättsorganisationer agerar, och härom veckan skickade tio organisationer inom den grekiska Asylrättskampanjen ett öppet brev till regeringen. UNHCR och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har sagt till regeringen att ta itu med detta

Grekiska regeringen nekar varje gång till att vara inblandad. Men det antas att push backs har förankring i departementet som polisen lyder under oavsett partifärg på regeringen.

Öarna

Mottagningslägren på öarna i Egeiska havet befinner sig vid EU: yttre gräns. Vid Evrosgränsen i norr finns numera ett mottagningsläger, som ibland har varit enormt överbefolkat och saknat skydd för framför allt kvinnor.

Öarnas läger är fortfarande gräsliga och överbefolkade trots år av omfattande kritik. Lägren har beskrivits som humanitära katastrofer. Värst är Moria på Lesvos och lägret i Vathy på Samos. Att avloppssystemet i Moria inte har klarat av överbefolkningen har varit välkänt, men det är många andra saker också som har gjort tillvaron i lägren hemska. Lägrens bostadscontainrar har inte räckt till och många bor i tält, dels små turisttält, dels större tält där familjer hänger upp filtar för att ha någon form av privatliv. Var och en kan tänka sig konsekvenserna av att bo i tält när det regnar, när det finns ormar och råttor, när grannarna är högljudda, att inte våga gå på toaletten när det är mörkt på grund av risken för våldtäkt, att leva där renhållningen inte fungerar och där maten och saniteten ofta är usel. Samt av att bo så här bland flera tusen människor av 40 nationaliteter i månader och ibland år utan att veta hur länge till de ska leva så här.

Nära lägret i Vathy finns dock ett glädjeämne – Alpha Center, som drivs av den internationella volontärorganisation Samos Volunteers. Centret är ett hus med aktiviteter för lägerinvånarna öppet alla dagar men en dag i veckan för bara kvinnor och barn.

En aktuell undersökning på Lesvos uppmärksammar kristna flyktingars utsatthet. Majoriteten i flyktinglägren på öarna är muslimer och rapporten berättar att särskilt konvertiter utsätts för hot, glåpord och övergrepp – som att tvingas längst bak av de andra i kön till mat eller dusch. Enligt sharialag är det förbjudet att överge islam. Undersökningen är gjord av den Atenbaserade brittiska hjälporganisationen International Christian Consulate, www.internationalchristianconsulate.com. ICC har också rapporterat om kristnas utsatthet i flyktingboenden på fastlandet, bland annat i Atenregionen. Kristna har inte uppmärksammats som särskilt utsatta i flyktinglägren, kanske för att i Europa är religionsförföljelser historia. ICC menar att kristna måste få särskilda boenden utanför en muslimsk kontext.

Det finns mycket att säga om konvertiters utsatthet, inte minst i svenska migrationsverkets och svenska migrationsdomstolars bedömning av deras asylärenden. Vilket Sveriges kristna råd har påpekat i en aktuell genomgång av asylbedömningar, som konstaterar att konvertiter misstros, begärs kunna svara på extremt svåra frågor om bibeln och den kristna tron, och ofta får avslag på sina asylansökningar. Men det är en annan berättelse än den här om Grekland.

Sedan ett halvår är Samoslägret värst efter att tusentals flyktingar från Lesvos förts över till flyktingläger, hotell och en del lägenheter på fastlandet. Flera boenden på fastlandet blev nu överbefolkade och försämrade. I Moria och i lägret på Samos bor fortfarande långt många fler än de har kapacitet för. Människor från lägren förs över till fastlandet i omgångar, i första hand sjuka, funktionsnedsatta, ensamma kvinnor med barn, ensamkommande minderåriga och utsatta barnfamiljer. Men nya anländer. En del blir kvar i lägren i månader och år.

Ibland är det framför allt ensamkommande minderåriga som internationell press skriver om när det gäller lägren. De upptäcks ofta inte och får inte de rättigheter de har enligt lagen.

I flera år gick rykten om att Migrationsdepartementet skulle flytta mottagningslägret på höjderna ovanför huvudstaden Vathy till den lilla bergsstaden Mytilinioi mitt på ön ungefär en timmes bussresa från Vathy. Borgmästaren och invånarna protesterade ilsket och hotfullt och tog för givet att flyktingarna är kriminella, tjuvar och våldtäktsmän. Nu verkar det som att mottagningslägret kommer byggas i Zervos, som jag än så länge inte vet var det är. Vathy är en vacker stad vid havet med strandpromenad, många affärer och badstränder. Jag hoppas att Zervos inte ligger isolerat uppe i bergen. För vad finns det då för flyktingar att göra göra där mer än att härda ut, tänker jag som en dag för några år sedan tog lokalbussen till Mytilinioi för en dagsutflykt och snabbt hade sett hela staden.

Från Vathy har kommit rapporter om växande främlingsfientlighet, om föräldraprotester över att deras barn ska gå i samma skola som barn från lägret, och om att många affärer inte tillåter flyktingar att komma in i butikerna. Vad ligger bakom? Är hygienen i lägren så dålig att barnen har löss och smittsamma sjukdomar? Finns det en föreställning om att alla från lägret stjäl? Kanske gör den långa hopplösheten en del flyktingar till tjuvar. Det vore inte så konstigt i så fall. Men antagligen är Vathys invånare också trötta på att lägret inte blir bättre och att regeringen verkar strunta i att samosborna inte vill ha ett så illa beryktat läger där människor mår så dåligt.

Att mottagningslägren är som de är beror på att EU:s pengar inte räcker, säger en talesperson från Migrationsdepartementet. En annan förklaring är att det är medveten signalpolitik och skrämseltaktik.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

EU-VALET 2019 ÄR HÄR

Paris Sacre Coer oktober 2018, Stockholm våren 2019 sett från Stadshuset och Stadshusets gård med en 
arkitektur som har tankerötter i norditaliensk senmedeltid, Pride i Aten juni 2015, affisch i Rom 2015. Foto författaren. 

— Buxton (Nick Buxton, TNI) also denounced how the EU externalises its borders by pressuring other countries (48% of which have authoritarian governments) to accept deportees, donations of monitoring and surveillance equipment and its offers to train police and border guards and develop biometric systems. Another central element in migratory policies is the construction of walls. Close to 1,000 km of walls (the equivalent of more than six Berlin Walls) have been built in Europe since the 1990s.

Ur Monica Vargas artikel “The globalisation of border control and peoples’ resistance” (en workshop vid World Social Forum of Migration 2018 arrangerad av TNI, Transnational institute, m.fl.). Artikeln hittar man  på institutes hemsida, den är publicerad i mars 2019 (www.tni.org). Sök på Border wars. Stora aktörer bakom säkerhetsbyggandet inklusive vapenförsäljare: Hensoldt, Airbus, Rheinmetall, Leonardo och Intermarine. Bland företag som bidrar till den biometriska kontrollapparaten: Veridos, OT Morpho och Gemalto. Okända företag för de flesta svenskar, men jag nämner dem.

Nu uppmärksammar media valet till EU-parlamentet om några veckor. Valdeltagandet tros bli ganska lågt. Man har befarat att högerpopulismen kommer öka i parlamentet och vinna på ett lågt valdeltagande. Migration och människor på flykt är ett av debattämnena inför EU-valet. Främlingsfientligheten har blivit utbredd och EU-ledningen lägger mycket pengar på att hindra flyktingar och migranter att nå unionen. Inte alla nominerade till parlamentet tycker att det är en klok och EU-värdig användning av våra skattepengar.  Dessutom behöver EU migranter på högkvalificerade såväl som ganska enkla arbeten i de flesta medlemsländerna eftersom arbetskraften inte räcker till.

Texten tar upp EU:s fortsatta Fort Europa-bygge och agerande i Afrika för att stoppa migranter att nå EU, och bygger delvis på rapporter från Transnational Institute och Concord Europe. TNI och Concord arbetar med globala frågor inom områden som utveckling, hållbarhet och rättvisa, samarbetar med erfarna forskare, publicerar rapporter och bidrar med kunskap till bland annat EU-parlamentariker. Se www.tni.org (skriv in Border wars i sökrutan) och www.concord.se . Det kan vara bra att känna till inför valet.

Oavsett om vi gillar EU eller inte så är vi en del av unionen. Så rösta och ta reda på vad partierna och särskilt toppkandidaterna står för (mer om dem och partierna mot slutet).

Främlingsfientligheten har kanske nått sin kulmen

Enligt aktuella väljarundersökningar i EU-länderna är 15 procent av medborgarna mycket oroade av immigrationen. Det innebär att 85 procent inte är det. I många länder är det i stället emigrationen och högerextremismen som oroar (Ecre weekbulletine 2019-04-19).

Det finns så många fördomar mot människor på flykt, som när en svensk politiker nyligen sa att alla flyktingar är analfabeter. Att en förtroendevald politiker inom ett väletablerat parti uttrycker sig så och är så okunnig är bedrövligt och skrämmande. Hen blev avstängd från sitt uppdrag.

Människor som flyr har olika skyddsskäl och alla möjliga bakgrunder. Precis som vi om vi skulle tvingas fly.

Främlingsfientlighet och rasism ökar inte per automatik av att ett land tar emot många flyktingar och migranter. Men det ökar när regeringar ändrar retorik, säger att landet klarar inte mer, stramar åt asylpolitiken och anpassar sig till högerpopulistisk xenofobi, säger forskning. Media följer efter och främlingsfientligheten får vind i seglen. Vi ser det till exempel i Danmark. Men vi har också sett att regeringens retorik kan bidra till det omvända, som i Grekland när Syriza kom till makten i början av 2015 och började tala om flyktingar i stället för att som den tidigare högerregeringen tala om illegala immigranter när flyktingar från Afghanistan, Irak och Syrien kom.

Sverige har förändrats efter regeringens helomvändning hösten 2015. Vi fick gränshinder och en begränsningslag som tog bort permanenta uppehållstillstånd, humanitära orsaker som skäl till att få stanna och för de flesta rätten att få förenas med familjemedlemmar som inte kunnat följa med under flykten. Unga ensamkommande, barn med uppgivenhetssyndrom (apatiska barn), familjer som vill återförenas och många andra har drabbats. Lagen sas mycket bestämt från början att den skulle gälla i tre år, men nu förlängs den.

Sverige beter sig skamligt men vårt rykte utomlands är fortfarande oförskämt gott. Vi människor tenderar att hålla oss till gängse uppfattningar om ett land även när de kanske inte har fog för sig längre. Men också andra länder inom EU och EU-etablissemanget har blivit mycket inhumana och misstänksamma mot dem som flyr.

Nuläget kring EU:s gemensamma asylsystem – CEAS – Common European Asylum System

Yet, State’s reaction to migration has often been driven by distrust, nationalism, or xenophobia. People on the move are frequently used as scapegoats by political leaders who blame them for economic and social problems. As a result, migration has essentially been framed as a national security issue, leading to the militarisation of border control, strict visa requirement policies and increased surveillance, criminalisation and detention of migrants. Movements of people have recently been reduced to a « migration crisis », calling for emergency and extraordinary measures.

Ur Michel Forsts förord till rapporten ”Solidarity as a crime”. Forst är FN:s specielle rapportör om situationen för försvarare av mänskliga rättigheter. Artikel 6 november 2019. Se TNI, www.tni.org  (sök på Border wars).

EU:s regelsystem för hur flyktingar ska bemötas, när asyl ska ges, vilket land en flykting ska söka asyl i med mera heter CEAS – Common European Asylum System. Som det är i dag är bara Dublinförordningen tvingande. Övriga delar i asylpaketet är i form av icke-tvingande direktiv. I det föreslagna gemensamma asylsystemet, som bland annat Stefan Löfven talar om, ska allt utom mottagandet vara i form av tvingande förordningar. Tanken är att det ska vara lika i detta EU med alla sina olikheter och att asylsökande ska fördelas mellan alla EU:s länder.

Paketet skulle ha tagits i somras. Men länderna enades inte, och kan fortfarande inte enas. Paketet har fastnat men arbetas på.

I väntan på ett gemensamt asylsystem inom EU har regeringen bestämt att den tillfälliga begränsningslagen för asyl ska förlängas i två år. Som en gardering mot att det kanske inte blir ett nytt CEAS ska en mindre utredning om delar av den svenska asyllagstiftningen göras.

Begränsningslagen har så länge den har gällt i nu snart tre år gjort Sverige till ett av de allra minst humana EU-länderna för människor på flykt. Det är en av förklaringarna till att få söker asyl i Sverige nu.

Nya CEAS innebär tyvärr många, många försämringar för människor som söker skydd i EU – och en del förbättringar. Det är lätt att tro att nya CEAS ändå är bättre än den nuvarande svenska begränsningslagen. I fråga om familjens rätt att hålla samman är den bättre än nuvarande CEAS och vår svenska begränsningslag. För utkantsländerna som i dag tar emot EU:s flesta flyktingar – Grekland och tills nyligen Italien främst – är nya CEAS bättre eftersom alla som kommer att tillåtas söka asyl i EU ska fördelas mellan EU:s länder. Fördelningen kan flera länder inte acceptera, de vill inte ta emot flyktingar. De vill heller inte ha överstatliga beslut.

En del i nya föreslagna CEAS är att många människor som har flytt kommer skickas till ett land utanför EU som hen har passerat under flyktvägen och som EU bedömer som ”tillräckligt säkert”. ”Tillräckligt säkert” är diffust och än så länge finns Turkiet på listan över tillräckligt säkra länder trots att tiotusentals människor har flytt från Turkiet sedan sommaren 2016. Tanken i EU:s agerande är att många som vill nå EU antingen aldrig lyckas, eller de ska skickas vidare till ett land utanför EU om de väl har kommit in i unionen. Här kommer EU:s relativt nya avtal med ett antal länder om att ta emot flyktingar och migranter som har passerat landet, in i bilden.

Och vidare i föreslagna CEAS: Uppehållstillstånd kommer vara tillfälliga och människor kan när som helst skickas tillbaka till hemlandet om EU tycker att det har blivit tillräckligt säkert. Det gör att den som har flytt aldrig kan känna sig lugn och trygg. Asylsökande kommer också kunna straffas för diverse saker och sedan bland annat kunna placeras i förvar, få sin asylansökan avbruten och bli deporterad.

Som det är nu hamnar man i Sverige i ett dilemma om man ska välja. Vill vi att regeringen verkar för att det föreslagna CEAS tas av EU och därmed ersätter den begränsade asyllag vi har nu, därför att vi tror att nya CEAS är bättre? Det är som att välja mellan två mycket dåliga alternativ, mellan pest och kolera.

Vi kan inte tala för det föreslagna CEAS utan att nämna försämringarna det innebär för människor på flykt – och de är många fler än jag har nämnt. Blir det inte ett avsevärt förbättrat och humant CEAS än som det ser ut nu, tror jag att det är bättre att behålla nuvarande CEAS – som också har mycket dåligt i sig för människor på flykt, bland annat Dublinförordningen.

Den kommande svenska utredningen måste leda till att asylreglerna blir humana jämfört med vad vi har nu. Humanitära skäl, permanenta uppehållstillstånd och rätt till familjeåterförening måste in i lagen. I EU ska Sverige fortsätta kämpa för att länderna fördelar flyktingar som fastnat i Grekland, Italien och andra första ankomstländer emellan sig. Dessa länder måste avlastas med tanke på inte minst framtidsutsikterna på flyktingar som får uppehållstillstånd. För närvarande väntar flyktingar som fått uppehållstillstånd i Grekland de senaste åren på vräkning ut i hemlöshet eftersom boenden för flyktingar är för asylsökande

Dessutom måste Dublin bli humanare.

EU har som regel att beslut ska tas i consensus mellan länderna – man ska kompromissa tills man når enighet. Pragmatiska röster inom EU menar att det bör kunna bli ett gemensamt asylsystem för stater som vill gå med. 

För att stoppa flyktingar och migranter

I somras och höstas hade EU planer på att inrätta ”landstigningsplattformar” med läger utanför EU där räddningsfartyg i Medelhavet skulle placera räddade migranter. Därifrån skulle asyl sökas. Inget land utanför EU har sagt ja än så länge och det har inte genomförts än.

Mycket hårda visumregler, straff för transportföretag som transporterar migranter utan visum och bevakning av unionens yttre gränser hör till vad som gör det i stort sett omöjligt att resa in reguljärt till EU för människor som flyr. Delvis så har Fort Europa byggts.

EU:s gräns- och kustbevakningsbyrå Frontex har fått mycket mer resurser sedan den inrättades 2005. 2005 – 2018 har anslagen från EU ökat från 6 miljoner till 340 miljoner euro, en ökning med mer än 5 000 procent. Resurserna ska fortsätta att öka. Inom två år ska Frontex, som ska byta namn, ha 5 000 polis och militär som gränsbevakare, om fem år 10 000. Det är sagt att de bland annat ska användas när människor på flykt ska tvingas tillbaka.

Sedan 1990-talet har medlemsländerna och Schengenländerna byggt nästan tusen kilometer mur för att hindra icke-EU-medborgare att ta sig in i unionen. Den längden är sex gånger längre än muren som Östtyskland byggde mot väst. Utmed kusterna patrulleras gränserna från Calais vid engelska kanalen till långt in i Medelhavet mot norra Grekland.

Vill vi använda våra skattepengar till detta? Och vad tycker EU-parlamentarikerna? Läs mer mot slutet av artikeln. EU vill dessutom att Sverige nu bidrar med många miljoner mer i betalning till unionens verksamhet. Flera nominerade säger nej.

EU och medlemsstater som Italien och Tyskland gör mycket mer för att hindra flyktingar och migranter att nå Europa. EU:s retorik kring detta är att ”döden på Medelhavet måste stoppas och smugglarna måste bekämpas.” Smugglarna må vara hänsynslösa när de gör business på en okontrollerad marknad, men grunden är människors drift att förbättra livet och EU hindrar människor så att resan innebär risk för livet. Som vi vet dör MÅNGA. Viljan att överleva och att göra livet bättre för sig och sina närmaste är en av de starkaste drivkrafterna i människors liv. Det går inte att stoppa migrationen antingen den grundar sig i flykt från krig, våld, förföljelse och/eller ekonomisk hopplöshet.

Aldrig någonsin har tvångsförflyttade (fördrivna, flyktade) människor i världen varit så många som i dag, säger statistiken från FN:s flyktingsekretariat. Närmare 70 miljoner människor. De finns i Asien, Afrika, Australien, Amerika och Europa. Självklart vill de försöka göra det bättre för sig. Medelhavet (49%), Afrika (30%, huvudsakligen Norra Afrika) och Amerika (11%, framför allt i Mexico och gränsen till USA) är de dödligaste reseregionerna. 

EU flyttar i praktiken unionens sydgräns till att gå långt ner i Afrika

Ungefär så ska en EU-ambassadör i ett afrikanskt land ha sagt – gränsen går inte vid Medelhavet utan i Niger och i Sudan.

Less well known is that it has also led the EU to put migration control at the heart of its international policies and its relations with third countries, insisting on border control agreements with more than 35 neighbouring nations to control migration, labelled in Commission-speak as “border externalization”. These agreements require signatory nations to accept deported migrants from Europe, to increase border controls and staff on borders, introduce new biometric identity and passport systems to monitor migrants, as well as to build detention camps to detain refugees.

The rationale given by the EU is that this will prevent the deaths of refugees, but a more likely reason is that it wants to make sure that refugees are stopped long before they get to European shores. This satisfies both the hostile racist politicians in Europe as well as those seemingly more liberal politicians unwilling to confront whipped-up anti-immigrant sentiment, who want the crisis out of sight, out of mind. Germany, for example, with a relatively progressive record of welcoming refugees (at least in the summer of 2015), is also one of the main funders of border externalization, happily signing agreements with dictators like Sisi in Egypt to prevent refugees heading to Europe.

The evidence suggests these agreements may have served the EU’s ultimate purpose of decreasing numbers entering Europe, but it certainly has not increased refugees’ safety and security. Most studies show that it has forced refugees to seek more dangerous routes and rely on ever more unscrupulous traffickers. The proportion of recorded deaths to arrivals on Mediterranean routes to Europe in 2017 was over five times as high in 2017 as it was in 2015. Many more deaths at sea and in deserts in North Africa are never recorded.

Ur Burton & Akkerman rapport ”The Rise of Border Imperialism”, i en artikel från oktober 2018 publicerad TNI, Transnational institutet – www.tni.org  (sök på Border wars).

Europas kolonialistiska verksamhet i Afrika har inte upphört! För att stoppa migrationen är EU mycket verksam i Niger, i Sudan och i Mali, och länderna fås att ta tillbaka de som har passerat.

Särskilt Niger är en stor knutpunkt för migranter på väg norrut.

Räknat per capita har det mycket fattiga Niger blivit den största mottagaren i världen av EU:s hjälp. Det låter i och för sig bra men samtidigt har gränser som alltid har varit öppna, stängts, och människor hindras i sin traditionella försörjning. En nomadiserande befolkning har rört sig över nationsgränser ungefär som samer i Norden en gång gjorde, men det är svårt med gränshinder. EU har samtidigt avtalat med Niger om att ta tillbaka människor som har passerat under resan norrut till Medelhavet. Samma sak ska ha skett med Mali.

For the Niger case, CONCORD research also highlights an imbalanced partnership, relying on conditionalities linked to migration control. Almost half of all EUTF support to Niger (see chart 1) is allocated to local authorities to reduce transit of migrants. The remaining EUTF projects focus on development and protection activities. However local actors fear that the projects have limited impact, and raise concerns about the opaque selection procedures, monitoring and evaluation processes and the overall coherence. The projects also fail to take into account the intertwining of smuggling networks and the government system which risks facilitating corruption practices and endangering human rights. In Niger, the EU’s programming of the EUTF should be adjusted to improve effectiveness, contribute to better governance, mobilise and strengthen local civil society organisations (CSOs), offer local economic alternatives and protect those in need. This must also be coupled with policies to maximize the benefits of legal regional migration, and provide safe pathways to Europe.

Concord Europas rapport Parnership or Conditionality – monitoring the migration compacts and EU Trust Fund for Africa, 2018. Se www.concord.se  

För finansieringen används Emergency Trust Fond for Africa, som har gjorts till ett effektivt verktyg för att hantera irreguljär migration. Fondinvesteringarna bygger på partnerskap. Concords rapport Partnership or Conditinality – European Union Emergency Trust Fond for Africa konstaterar att det är ett partnerskap i obalans. I stället för att stimulera utveckling är arbetet knutet till lokala myndigheter i syfte att reducera transit migranter. En mycket stor del av fondens investeringar placeras i detta.

EU vill investera i ekonomisk utveckling i flera afrikanska länder. Det låter bra, men forskning visar att ekonomisk utveckling inte minskar migration.

Avtal har likaså slutits med Libyen, Turkiet och Egypten om att stoppa flyktingar och migranter. Avtalen kopplas till belöningar i form av pengar.

EU och Italien har investerat mycket pengar i Libyens kustförsvar och båtarna med flyktingar och migranter stoppas numera redan på libyskt vatten. Passagerarna placeras i fångläger och behandlas vidrigt. 85% av alla räddningsaktioner på Medelhavet sker nu genom libyska kustbevakningen och människorna förs tillbaka till Libyen. FN-organisationer försöker hjälpa strandade och extra utsatta flyktingar och migranter genom att skicka tillbaka dem till Niger.

Lyssna på Alice Petréns reportage från Libyen i Sveriges Radio P 1!

När hjälporganisationer hjälper extra utsatta flyktingar och migranter brukar friska vuxna män komma på sista plats – barn, kvinnor, gamla, sjuka och funktionsnedsatta går alltid före. Det är kanske riktigt, men unga vuxna män är inte alltid de bästa överlevarna.

Niger, Mali och Libyen är genomfartsländer för människor från Afrika. Oftast är länderna ekonomiskt svaga i förhållande till EU, och deras regeringar auktoritära. Länderna respekterar inte mänskliga rättigheter.

Turkiet är genomfartsland för människor från länder som Syrien, Afghanistan, Iran och Irak.

Med Turkiet slöt EU avtal redan våren 2016. Det avtalet har gjort att flyktingar fastnar i de skandalösa lägren på grekiska öar. Enligt avtalet ska Grekland skicka tillbaka syrierna till Turkiet. Men så har det inte blivit på grund av grekisk lagstiftning. Bland annat Tyskland pressar Grekland om att följa avtalet och skicka tillbaka flyktingar.

Ett annat exempel på avtal kopplat till bistånd är EU:s och flera medlemsstaters återtagandeavtal med Afghanistan. Sambandet bistånd-återtagande förnekades av EU när avtalen slöts. Återtagandeavtalet var tvåårigt men gäller nu fortlöpande. Unga och gamla med afghansk nationalitet skickas till ett land i krig, som FN:s flyktingkommissariat säger att ingen bör skickas till.

Vi är inte bundna att följa UNHCR, säger Migrationsverket. I stället lutar sig Sverige mot EU:s flyktingbyrå EASO, som med ett kommande nytt CEAS ska få mycket mer resurser och bli mycket större och mäktigare.

Att göra hjälp till flyktingar kriminellt och att själv (EU) agera kriminellt

På Medelhavet tar Italien räddningsfartyg i beslag och åtalar och fängslar besättningar. Det är exempel på hur länder kriminaliserar hjälp till flyktingar och migranter.

Medlemsstaternas räddningsoperation Sofia skapades för några år sedan för att förstöra smugglares sjöovärdiga träbåtar. Den italienska EU-parlamentarikern Barbara Spinelli är en ihärdig försvarare av flyktingars och migranters rättigheter, jag citerar henne:

Sofia är en militär operation med en mycket politisk agenda. Den har blivit ett instrument för refoulment och för att legitimera milisgrupper med kriminell agenda och utklädda som kustbevakare. (Refoulment betyder att skicka tillbaka flyktingar och migranter över gränsen – det är absolut förbjudet i internationell lag).

Över hela världen ökar repressionen från stater och företag mot organisationer och individer som engagerar sig i sociala och politiska frågor. Bland annat TNI (www.tni.org) har rapporter om detta.

I Frankrike har människor som hjälpt flyktingar och migranter i Calais åtalats för människosmuggling. I Ungern är det kriminellt att på något sätt hjälpa flyktingar. I Sverige dömdes en medmänniska för att ha rest sig upp i ett flygplan och försökt hindra avvisningen av en äldre, sjuk man från Afghanistan. Hon gjorde bara vad varje människa bör göra, protestera mot omänsklighet.

Att kriminalisera hjälp till flyktingar tror vi inte kan införas i Sverige. Men det har skett i Danmark, vindar kan vända också i Sverige, och det har diskuterats att hjälp till papperslösa skulle förbjudas. Att tiggeri förbjuds i flera kommuner, ett av mänsklighetens äldsta sätt för fattiga människor att försörja sig, kan vara ett steg åt det hållet.

Vad säger de nominerade EU-parlamentarikerna

Refugees Wellcome Sverige (RWS) och Flyktinggruppernas riksråd (FARR) skickade en enkät till de svenska toppkandidaterna i partier som finns representerade i EU-parlamentet. Enkäten bestod av sju frågor som fokuserade:

  • EU:s migrationssamarbeten med länder utanför EU. Fågorna rörde att EU:s bistånd villkoras mot att landet tar emot flyktingar från EU som inte får söka asyl i EU – typ EU-Turkiet-avtalet – samt fortsatt samarbete med Libyen med stöd till dess kustbevakning.
  • Det föreslagna CEAS. En fråga rörde de nominerades inställning till att asylskäl som uppstår under eller efter flykten inte ska räknas in – det kallas ”sur-place-skäl” och gäller oftast konvertering, att komma ut med ändrad sexuell läggning och/eller göra politiska uttalanden. Andra frågor rörde att EU bara ska ge tillfälliga uppehållstillstånd samt att Sverige ska följa EU:s lista med ”säkra länder”.
  • Frågor gällde även ökade anslag till Frontex och kriminalisering av hjälp till skyddssökande.

Partierna har svarat i olika hög grad.

De flesta partier är emot att bara tillfälliga uppehållstillstånd ska ges, att inte sur-place-skäl ska gälla (men inte L!) och att hjälp till skyddssökande skulle bli straffbart. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Fi är mest humana med nej till alla försämringar för människor på flykt, summerat är svaren på enkäten beklämmande hårda och kanske okunniga om konsekvenserna av vad EU ger resurser till. Bland annat tycker de flesta att det är rätt att fortsätta samarbetet med Libyien!

Läs enkäten med frågor och svar på www.rwsserige.se/eus-asylpolitik. Eller sök på www.farr.se där artikeln är publicerad 24 april under rubriken Överraskande antal …. Får ni inte upp länkarna är det enkelt att skriva in och söka.

Högerpopulisterna kommer att vinna på lågt valdeltagande eftersom de går till valurnorna. De är inte eniga i allt men de kan bli en farlig maktfaktor och det gagnar vare sig en human asylpolitik eller demokrati.

Många demokrater och människor som avskyr högerpopulism och främlingsfientlighet kommer att rösta i EU-valet runtom i Europa. Gör det du också!

De som står för en mer human flyktingpolitik i EU-parlamentet behöver stöd i en stark opinion för sina åsikter. I Sverige genomförs valet den 26 maj!

Publicerat i Allmänt Europa | Lämna en kommentar

M:S KOMPIS I PARIS OCH DEN INFERNALISKA MASKINEN DUBLIN

Jag lärde känna B i Aten 2011, och skrev om honom i boken “Springa på vatten” (1914), där kallar jag honom Semba. 
I fem år fastnade han i Grekland och försökte komma vidare för att ta sig till Frankrike, 
“ett land som känner till problemen i mitt hemland”. Till slut lyckades han komma till 
Frankrike, till Paris. Men här hade han otur, domstolen ansåg att hans asylskäl var för gamla. Han lever utan papper i 
Paris, arbetar som bilmekaniker på en gata, 
lever på marginalen och undrar när han ska få ro. Han är bitter på hur livet har blivit. Foto 
författaren 2017.

Jag får ett samtal i Stockholm en kväll i slutet av april. M, som jag har känt i åtta år, är darrig och allvarlig på rösten:

”Min kompis ringde, han är på Arlanda. Dom skickade honom till Sverige. Du vet han var i Paris och vi pratade om ifall han skulle gå till migrationsverket där eller inte. Han hade en kallelse och han visste att det var farligt. Han hade Dublin. Sverige ville ta emot honom och han hade varit i domstol och berättat att Sverige skulle skicka honom till Afghanistan. Men domstolen sa att han skulle skickas till Sverige. Vi kom fram till att han i alla fall skulle gå eftersom han var kallad och att han skulle höra vad dom skulle säga.  Vi hoppades att det skulle gå bra och att han skulle ta sig hit själv och sedan leva här svart tills vi hoppades att det skulle lösa sig.

Men dom kallade på polis och sen skickade dom honom till Arlanda. Och på Arlanda sa polisen att dom skulle skicka honom direkt till Afghanistan. Han har aldrig varit i Afghanistan. Han har vuxit upp i Iran. Precis som jag. Han känner INGEN i Afghanistan. Och det är FARLIGT att sen försöka ta sig till Iran från Afghanistan och det kostar mycket pengar. Och kommer han dit blir han svart där, och polisen kan ta honom och skicka honom till Afghanistan.”

M själv kom till Sverige i en tid när minderåriga ensamkommande med hans bakgrund och skyddsbehov fick uppehållstillstånd. Men hans kompis, som kom 2015, har utsatts för samma behandling som tusentals andra unga från Afghanistan: Lång väntan på beslut, uppskrivning i ålder till vuxenstatus, misstänkliggörande av asylskälen med avslag i alla instanser, slutligen avslag också på att få studera genom Nya gymnasielagen.

Från Arlanda fördes M:s kompis till förvaret i Gävle och där är han nu. M har kontaktat en advokat och hoppas att advokaten kan hjälpa honom.

M:s kompis är ett exempel på Dublins grymhet. Han är en av många som har skickats tillbaka till ett annat EU-land från Frankrike. Sverige anses ansvarig för hans asylprocess men Sverige ger honom avslag och ska skicka honom till Afghanistan där han aldrig har varit. Frankrike har en annan uppfattning av säkerhetsläget i Afghanistan än Sverige och de flesta från Afghanistan får uppehållstillstånd. Det skulle förmodligen även M:s kompis få om det inte vore för Dublin. En del franska domstolar dömer till den afghanske flyktingens fördel, men många väljer att följa de stränga Dublinreglerna, som dock ger möjlighet för ett land att överta asylprocessen.

Hade M:s kompis inte följt kallelsen och infunnit sig hos vad M kallar migrationsverket men förmodligen är en prefektur, hade han kanske kunnat bli kvar i Frankrike eftersom det är variationer kring hur Frankrike hanterar Dublinprocesser. Det hade nog blivit en svår och trixig men inte alldeles hopplös väg. Kanske hade han måst leva 18 månader utan bostad och pengar, och försöka undvika riskera att gripas i poliskontroller. Jättesvårt ja, men möjligt för den som är uthållig, har byggt upp ett kompisnätverk och är klok. Kanske hade han i stället tagit sig tillbaka till Sverige? Det här inte lätt på grund av Sveriges id-kontroller vid svenska gränsen och danska id-kontroller på tågen från Hamburg till Köpenhamn.  Men andra har lyckats, och det kanske M:s kompis också skulle göra med vägledning. Men hur skulle det gå för honom på sikt i Sverige som papperslös?

Eller skulle han ha rest till Italien, som många har sett som en utväg? Italien har gett uppehållstillstånd till nästan alla från Afghanistan, men det har varit svårt på många andra sätt i Italien. Med den nuvarande högerpopulistiska regeringen har situationen för utlänningar som söker skydd blivit mycket, mycket sämre, och främlingsfientligheten inom politiken är stark.  Italien har inte brytt sig så mycket om Dublin, men nu verkar Dublindeportationerna till andra EU-länder bli allt vanligare. Az, min ”gamle” vän från Aten, som numera lever i Rom, ringde härom dagen och berättade ungefär samma sak som M i Stockholm: En kompis hade levt tre år i Sverige, fått alla avslag och sedan kommit till Italien för drygt ett halvår sedan, innan dess hade han varit i Frankrike. Efter sex månader i Italien skickades han till Sverige. Italien är inte som förut, sa Az i telefonen, det har blivit mycket svårt här.

Minns mannen från Afghanistan och från Östersund i kön till dagcentret på Avenue Denfert-Rochereau i början på mars. Han sa att till Italien åker man för uppehållstillstånd, inte för arbete. För arbete åker man sedan till ett annat land.

Det kanske inte fungerar så längre.

Var finns den europeiska humaniteten för alla dessa, som drivs från det ena EU-landet till det andra och som inte får stanna någonstans. Orsaken är Dublinförordningen och att EU-landet som anses ansvarig för deras asylprocess inte respekterar deras skyddsskäl. När det gäller Afghanistan anser stora humanitära organisationer att det är världens farligaste land i dag.

Som tur är fungerar inte Dublin helt som förordningen är tänkt i Frankrike. Antagligen inte i Italien heller. Alla, som har sökt asyl i ett första EU-land som till exempel Sverige, skickas inte tillbaka från Frankrike. Migrationsverkets statistik från 2018 säger att totalt 81 personer togs tillbaka av Sverige från Frankrike, och 13 från Italien. Dublinåtertagna till Sverige från EU-länder 2018 var totalt 930. Nästan hälften av de återtagna skickades från Tyskland, 431 personer, följt av 116 personer från Danmark. Återförda från Frankrike ligger på tredje plats. Uppgifterna anger inte nationalitet, men antagligen är den största nationella gruppen afghaner.

Dublin – det europeiska asylsystemets infernaliska maskin

På franska La Cimades hemsida (www.lacimade.org) ligger en nyligen publicerad rapport om Dublin i Frankrike gjord av organisationen, ”La Machine Infernale de l´asile européen”, fritt översatt till svenska ”Det europeiska asylsystemets infernaliska maskin”. Rapporten använder sig av statistik från 2017 när de beskriver det lynniga och oberäkneliga Dublinmaskineriet i Frankrike där i slutändan 9 procent skickades tillbaka till ett annat EU-land som följd av Dublin. 2017 fanns 1 384 Dublinregistrerade från Sverige och 57 personer togs tillbaka till Sverige. För Norge är siffrorna 65 återtagna av 1 026 Dublinregistrerade. För Tyskland 869 av 8 688 Dublinregistrerade. För Schweiz 38 återtagna av 1 198 registrerade. Låga siffror men med stor oro för de Dublinregistrerade och en stor byråkrati inkopplad.

Vad hände med de andra? En del blev alldeles säkert kvar i systemet, de skickades aldrig och efter sex månader övertog Frankrike ansvaret för asylprocessen. Andra gick säkert ut i en 18 månaders osäker tillvaro utan något officiellt stöd, varefter Frankrike tar över asylprocessen om personen begär det. Båda de här processerna har blivit komplicerade och kräver både advokat och beslut i domstol. Återigen andra åkte antagligen till ett annat EU-land, kanske Italien, Tyskland, Spanien, Portugal. Någon av vännerna i Paris sa att en möjlighet är kanske att vänta ut de 18 månaderna i Italien eller ett annat varmt land och sedan åka tillbaka till Paris. Många fasar för att tillbringa vintern i Paris utan tak över huvudet.

Frankrike har utbildat fler i hur Dublinprocessen används, och mer resurser sägs bli lagt på Dublin. Då är avsikten att öka antalet som skickas tillbaka till andra EU-länder. 2018 ska 11 procent av Dublinregistrerade ha skickats tillbaka till hens tidigare EU-land.

2016-18 hade cirka 100.000 människor Dublin av de asylsökande i Frankrike, skriver rapporten. För 2018 hade 23.650 vuxna Dublin. Under 2017 avvek 7 500 på grund av Dublin, 2018 uppskattningsvis omkring 10 000. Avvek innebär att gå ut i 18 månader eller resa till andra länder.

La Cimade pekar i rapporten på till synes nyckfulla vägar som processen kan ta för dem som blir Dublinfall vid registreringen. Det är nog de flesta, och med Dublin hängande över sig vet inte vad som väntar när de kallas till prefekturen titt och tätt.  Dagar och månader fylls av oro, svårigheter att sova, ont i magen och huvudet, och att jaga efter lösningar på situationer som uppkommer. Till vilken nytta är denna oro och osäkerhet och byråkrati och domstolsöverklaganden när i slutändan ändå en ganska liten procent skickas tillbaka enligt Dublin? Rapporten finns på La Cimades hemsida www.lacimade.org  . En engelsk översättning ska komma.

La Cimades hemsida har också en lång redogörelse för vad jag kallar myndighetstrakasserier mot den som har haft Dublin och där ansvaret för asylprocessen gått över till Frankrike efter sex respektive 18 månader. Sedan halvårsskiftet 2018 har många tidigare Dublinfall straffats materiellt när de äntligen har fått komma in i den franska asylprocessen. Då har de förvägrats rätten till bostad och till ekonomiskt stöd, ibland bara stödet.  Tillsammans med andra organisationer har La Cimade fört upp detta till domstol.

Rådet från La Cimade är att hämta papper från migrationsverket (Ofii) att de inte får något stöd och är mycket utsatta, och sedan gå till domstol med hjälp av advokat. Beroende på olika regler och beslut kan resultatet bli framgång, men också att Ofiis beslut ska bestå.

Här finns sammanhanget till att vännen A inte får ekonomiskt bistånd efter att han äntligen blev av med Dublin, lämnade in sin asylberättelse och har fått den antagen. Som tur är har han kvar sitt boendet, som drivs av en fri stiftelse/organisation. Vad lever han av? Stöd av vänner och bekanta samtidigt som han har en stark uppbackning från lärare och advokater. Men han skäms för att be om pengar och hankar sig fram, idogt studerande franska och i hopp om snart beslut om uppehållstillstånd.

—–

Statistik om Dublin, asylsökande, avresta och så vidare handlar alltid om människor, människor som ofta är rädda, förtvivlade, har ångest, och om vilka det inte finns mycket kunskap om hur livet blir för dem som deporteras till landet där de anses höra hemma.

Eller som en av de engagerade, djupt berörda och kunniga i ”#Vi står inte ut men vi gör vad vi kan” har sagt om dem som Sverige skickar till Afghanistan: De flesta överlever nog när de har skickats tillbaka eftersom de hjälper varandra. Men det handlar då om att överleva, inte om att leva.

Enligt brittisk-afghansk forskning i mindre skala lämnar de flesta Afghanistan så snart de kan, i första hand för Iran och Pakistan som första land.  De som vet brukar vara de närmast anhöriga. 

——

För drygt en vecka sedan skickade tjugo franska organisationer ett öppet brev daterat 25 april 2019 till Frankrikes premiärminister. Brevet protesterar mot situationen för utlänningar i Paris med människor som sover på gatorna i nordöstra Paris och under ringlinjen Peripherin, och som har ökat dramatiskt sedan 2015. De tjugo undertecknarna är Cimade, Emmaüs France, MdM France, MSF, Utopia 56, Caritas France och andra.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

RÖSTER FRÅN PARIS i mars 2019

M från Göteborgstrakten och en pappa från Jönköping på balkongen i Svenska kyrkan i Paris. H och hans kompis i La Chapelle. Avenue Denfert-Rochereau halv nio en morgon och jag närmar mig männen i kö för att få en bostad. Och så ryggsäcken med allt vad en har. Foto författaren i mars 2019 i Paris.

Dublin är ett problem. Att länder som Sverige deporterar till Afghanistan har fått Tribunaldomstolar att ibland döma till den sökandes fördel, medan andra Tribunaldomstolar dömer enligt Dublins regler.

I februari-mars – alltså för en dryg månad sedan – handlade det mycket om Dublin när vi pratade. Den ene efter den andra berättade om avslag i Tribunaldomstolen, att advokaten inte kunde göra mer, att de måste lämna boendet ett bestämt datum och hur skulle de klara sig då, och att pengarna togs bort.  Advokat – juridiskt ombud – till Tribunaldomstol hade förmedlats genom boendets socialsekreterare eller genom adresser till organisationer, som har gratis juridiskt stöd. Enligt statistik från svenska Migrationsverket överfördes 81 personer från Frankrike till Sverige 2018. Eftersom det inte finns uppgifter på hur många svenskafghaner som sökte asyl i Frankrike 2018 går det inte att säga hur stor procent som skickades till Sverige enligt Dublin.

Den som har ett beslut i domstol (i dessa ärenden Tribunaldomstolar) om att hen ska skickas till annat EU-land enligt Dublinförordningen, och som inte låter sig skickas, förlorar månadspengen (oftast runt 200 euro) och boendet. Men det händer att man får bo kvar eftersom en del boenden är humana och har möjlighet att avvika från det franska migrationsverkets regler.

En del av dem som sover ute är i ett 18-månaders limbo av hemlöshet, inga pengar och utan formellt tillstånd att vara i Frankrike – orsakat av Dublinförordningen. Möjligen har 18 månader nu förkortats till 12 månader genom ny lag. Datum räknas från domstolsbeslutet. Efter limboperioden har man rätt att få sin asylprocess förd i Frankrike – men det kan bli så att man måste gå till Tribunaldomstol för att få rätten.

Grips hen i poliskontroll utan tillstånd (récépissé) att vara i Frankrike kan hen placeras i förvar och skickas tillbaka till första land, som i sin tur deporterar till Afghanistan. Som i svenska förvar har man rätt till kontakt med advokat/jurist i förvaren. Där finns också besökande förvarsgrupper.

Det är skrämmande och barbariskt att Sveriges regering inte stoppar deportationerna till Afghanistan trots rapporterna om säkerhetsläget och trots att så många kunniga institutioner/organisationer av olika slag säger att ingen bör skickas till Afghanistan.

Jag kom i onsdags på morgonen till Gare de l´Est. Jag visste att jag skulle dit där afghaner finns. Och då blev jag visad till Afghanistans ambassad. Det är långt bort och jag gick och gick. Utanför där fanns flera afghaner och en av dem visade mig hela vägen till La Chapelle. Han ville ha betalt men jag hade inte pengar och han visade mig ändå. Sedan frågade jag vidare och kom till Porte de la Chapelle och där folk sover under bron. Jag gick omkring där lite men sedan vandrade jag runt hela natten. Nästa dag ringde jag en kompis och sedan har jag sovit hos honom. Han bor lite utanför Paris.

Nu står jag här i kön för första dagen och jag hoppas få en bostad så småningom.Jag har ringt på telefonnumret man ska ringa för att registrera sig, men det är svårt att komma fram och jag har inte lyckats än.

N från Loghar, Kabul och Östersund, 26 år

Jag kom med tåg till Gare de l´Est sent en kväll. Klockan var halv ett. Jag var trött och försökte hitta någonstans att sova. Det gick inte. Sen var jag ute och vandrade i natten. Jag gick och gick och hamnade vid Gare de Lyon och var så trött att jag la mig att sova på asfalten. Jag var mycket trött. Du förstår hur bekvämt det var att sova på asfalt! Du säger att jag kanske var så trött så det ändå var skönt? Men om man är mycket trött så är det skönt med en säng! Jag sov och vaknade, sov och vaknade. Väskan hade jag som huvudkudde. Rädd att jag skulle bli rånad? Men jag är stark, jag skulle försvara mig. På morgonen ringde jag min kusin i Bordeaux, jag kunde inte ringa mitt i natten. Jag visste att jag skulle till La Chapelle men inte hur man tog sig dit. Han förklarade hur det gick med tunnelbanan. Jag åkte dit. Och jag såg att det var smutsigt och luktade bajs. Jag var trött och la mig att sova på en bänk i parken.  Sen gick jag upp och åt på afghanska restaurangen. För 5 euro får man kebab och en bra … Sen gick jag och sov igen och väcktes av en polis när klockan var sex och som sa att nu stänger vi parken. Jag tyckte det var jättekonstigt – stänga parken! Jag frågade honom vart jag skulle gå, och så kom jag till parken där du var i går med J, och där det serveras mat. Sen sov jag i en liten park intill, Skanderberg heter den. Så började det, och där sov jag en månad. Sedan kom jag till ett boende.

E, som fick uppehållstillstånd efter 3 månader

Han är här i Svenska kyrkan i Paris och har fru, en tioårig dotter och ett barn i magen. Hustrun är planerad att föda runt 6-13 maj. Det är samma tid som de ska infinna sig hos Citéprefekturen. De har fått två tider, kan de inte den första så ska de komma den andra tiden. Det är den 6 och 13 maj, båda dagarna klockan halv nio. Sverige har accepterat att ta tillbaka dem och de har fått ett datum när de ska skickas – 21 maj 2019. Deras social har sagt att om barnet föds runt den här tiden är det möjligt att de inte behöver fara.

De kom till Paris i december och bodde i parken tills det fick boende genom en organisation. Han går till parken varje kväll och hämtar mat. De kan inte laga mat där de bor. Utbetalningarna till dem har stoppats. Deras social har sagt att hon inte vet varför men att det går att gå till domstol med det.

Lång, smal pappa i 30-årsåldern, har bott i Jönköping

Han kommer till kyrkan med E, och senare följer jag med honom till Porte d´Aubervillier för maten. E har visat honom runt och tagit hand om hans saker, men får inte ha någon hos sig där han bor. De har en gemensam kompis men har aldrig träffat varandra förrän i söndags när han kom.

Han har sovit i Porte de la Chapelle under bron och fick komma in i någons tält. Det är ingen han känner. Han vet inte var han ska sova i natt men träffade en kille som sa att han kan sova med dem. Han ska ringa honom i kväll.

Jag åkte från Sverige till Schweiz och sökte asyl. Dom sa att hade du inte varit Dublin hade du med det du berättat fått stanna här. Efter tre månader skulle jag avvisas till Sverige. Från Schweiz åkte jag till Paris.

När jag kom hit tyckte jag inte om Frankrike, och ännu i måndags tänkte jag att jag åker tillbaka till Afghanistan. Sen bestämde jag att ge mig en chans till. Jag vill inte bli bonde som min pappa och fortsätta samma liv år efter år, generation efter generation. Det är framför allt får vi har, och det vi odlar är mat till fåren. Fåren håller vi för köttet. Potatis odlar vi, och vi har äpplen och aprikoser. Men vete för bröd måste vi köpa. Kontanter får vi genom att några arbetar i utlandet och skickar hem pengar eller genom att vi arbetar borta korta tider. Vi svälter inte men vi är inte rika. Runtom oss har vi pashtuner. Ungefär samtidigt med att jag fick avslag gjorde talibanerna en stor attack mot vår by och många dödades. Migrationsverket menade att det var bara en tillfällig händelse. Innan dess hade talibanerna tagit och hållit Ghazni en tid.

Det finns spioner i byarna, som kontaktar talibanerna när någon som arbetar för regeringen ska åka iväg. De beskriver bilen och sedan attackeras den.

Vi har bra skolor och skolor för både flickor och pojkar. I vår by går flickor och pojkar i samma klass. Skolan är bland det bästa vi har i vår by. Det är en bra skola med bra lärare. Jag har lärt engelskans grunder där och sedan har den blivit bättre i Sverige. Pashtunerna har inte sådana skolor och de tycker inte man behöver studera engelska. De lägger mer tid på Koranen.

J från en by i Ghazni, och från Östersund, 20 år

Jag skulle inte vara här om jag inte måste. Europa är svårt för mig. Språken är svåra, och det är så annorlunda. Jag tycker inte om Europa.

Men jag kan inte leva i Afghanistan. Jag blir dödad av min morbror. Han är en rik man som handlar med droger. Nej, han säljer inte själv på gatan, han säljer till andra som säljer. Han är i fängelse nu, jag pekade ut honom. De har frågat mina föräldrar var är N, och de har sagt att de vet inte. Hans son har sagt att jag ska döda N.

Migrationsverket sa att kan du inte bo i Kabul finns det 38 andra städer i Afghanistan där du kan bo. Men det kan jag inte. Min morbror kommer hitta mig. Han är en känd man, en rik man.

En kompis har 18 månader nu. Han bor i en fransk familj som hans familj i Sverige hittade. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag gick inte till Cité andra gången. Min social här sa att det är farligt, gå inte. Kanske åker jag till ett annat land. Vad tror du om Tyskland?

En kompis med Dublin skickades till Sverige från Frankrike för tre månader sedan. Domstolen beslutade det. Jag fick ett sms från honom, ”jag är i Kabul nu”. En annan kompis skickades till Finland för en månad sedan. Domstolen beslutade. En kompis är i förvaret här i Paris nu.

                                           N från Kabul och Örebro, 19 år.

Han har varit i Paris sex månader. Med advokat från France Terre d´Asile gick han till domstol och frågade om han blir ”normale” nu och får söka asyl i Frankrike. Domstolen ligger intill Citéprefekturen. Svaret får han hämta i prefekturen på måndag, han har fått besked att post väntar. Han försöker att inte vara orolig, försöker göra saker hela tiden. Men på nätterna kommer oron.

Säger: Jag har varit orolig i så många år nu så jag känner igen oron. När jag kommit hit till Paris kändes det först bra. Det här ordnar sig, tänkte jag. Men sedan kom oron igen.

Hur var det i domstolen?

Det var jättemånga afghaner där samlade i ett rum. Man ropades upp och fick sedan fem minuter med domaren. Det var allt. Min advokat la fram mitt ärende. Domaren frågade hur länge jag hade varit i Sverige och jag svarade tre år. Det var tolk med och jag svarade på persiska.

Fem dagar senare:

Jag fick avslag. Jag blev chockad. Jag hade trott annorlunda. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Hur ska jag klara 18 månader?

M är en social och charmig människa, höll på med amatörteater i Sverige och har redan kontakter in i den parisiska teatervärlden. Jag peppar honom att försöka hitta stöd bland de franska teatermänniskorna och försöka härda ut.

M om en svensk familj i Skövde. ”Jag var ett år hos dem, och jag kallar dem min mamma och pappa.

Domstolen har sagt att jag ska tillbaka till Sverige. Jag måste lämna boendet den 18 mars. Hur ska jag klara 18 månader utan någonting. Det går inte.

H, nästan 5 år i Dalarna, 19 år

Sverige tog tre år av mitt liv.

Vad skulle Sverige ha gjort?

Sverige skulle ha gett avslag efter ett halvår. Då hade jag kunnat söka mig till ett annat land. Jag hade kunnat åka till Frankrike. Frankrike för två år sedan var bra, då hade jag fått uppehållstillstånd här.

                                           Utanför dagcentret.

Vi kämpade i Sverige och trodde vi skulle få stanna. Det fick vi inte. Om vi ska kämpa 18 månader nu vet vi inte om vi för stanna efter det. Vi blir kanske lurade en gång till.

                                           I Svenska kyrkan.

Jag hade åkt tillbaka till Afghanistan nu genast om det var fred. Det är mitt land och där vill jag bo. Även om en del saker här är mycket bättre än i Afghanistan är Afghanistan mitt hemland, och därför vill jag bo där.

Jag kallar henne min mamma. Hon ringde till Migrationsverket och sa att ”hur ska jag kunna skiljas från honom och skicka iväg honom. Han har ju blivit min son.” Och hon grät.

Jag bodde under bron i två veckor. Polisen kom och tog oss till ett varmt ställe. Så jag fick boende. Men jag måste vara beredd på att skickas ut från Paris, och jag har fått veta att man måste ta det som dom beslutar om.

Jag blev inte Dublin.

                                           O, blir 19 i maj, från Sala

I morgon kommer jag in, och efter några dagar får jag ett boende. Jag har varit två år i Tyskland och två år i Frankrike. Frankrike tror inte jag är från Afghanistan. Jag blev normal med en gång men jag fick avslag hos Ofpra och hos CNDA (Court National d´Asile). Jag ska försöka igen. Nu sover jag i parken i La Chapelle. Ja, den är stängd på nätterna men jag vet hur man kommer in. På morgonen kommer polisen och kör bort en. Det kommer mat dit på kvällarna, till en plats nära. Men ibland kommer dom inte, man vet aldrig. Livet är mycket svårt.

Han talar en del franska och tyska, säger han, och bra engelska, som han lärde sig i skolan i Kabul.

Jag var på väg att återvända till Afghanistan, men min pappa sa ”kom inte tillbaka, de har varit här och frågat efter mig”. Det händer kanske ingenting första eller andra dagen, men efter 24-25 dagar.

                                           Utanför dagcentret på Avenue Denfert-Rochereau

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Paris våren 2019. Del 2.


Porte de la Villette, tältlägret nära moskén en bit från Porte de la Chapelle och tälten vid kanalbanken vid Jaurès våren 2018, spårvägsperrongen på Boulevard Ney oktober 2018, under viadukten vid Porte de la Chapelle mars 2019 samt matutdelning i parken vid Porte d´Aubervillier mars 2019. Foto författaren.


För ett år sedan i Paris blev jag hoppfull om hur det skulle gå i Frankrike för svenskafghanerna, som drivits hit från Sverige. Nu ser jag att Dublinförordningen blir ett stort problem för många.

Tiden i Frankrike börjar med att bo på gatan i Paris, få mat och annan hjälp genom franska hjälporganisationers soppkök – som alls inte alltid bara är soppa och bröd – och att lära sig livet på gatan av mer erfarna kompisar. Men så småningom fick de boende, och trenden verkade vara att få uppehållstillstånd efter ett år eller så. Medan svenska myndigheter och domstolar ville skicka afghanska medborgare till ett land i krig har Frankrike en realistisk syn på säkerhetssituationen i Afghanistan. En förklaring finns nog i stor kunskap om Afghanistan, som har haft ambassad i Paris sedan 1930-talet.

Klarar sig afghanska medborgare som söker asyl i Frankrike förbi Dublins glupska gap får de mycket ofta uppehållstillstånd i Frankrike. 

Nyanlända i Paris – första mottagandet

Mötet med nyanlända svenskafghaner Paris våren 2018 gjorde det klart att det inte fanns något första mottagande för nyanlända. De bodde först direkt på gatan med en bit kartong under sig och en jacka över sig eller en filt och kanske en sovsäck. Efter några dagar bodde de ofta i små tält skänkta av franska hjälporganisationer eller enstaka medmänniskor. Här fanns afghaner från flera EU-länder, men också flyktingar och migranter från andra länder, och framför allt många afrikaner. Hjälporganisationer serverade mat och te på olika ställen och nyanlända lärde sig var och ungefär hur dags det skedde. Det var smutsigare i Paris än i Sverige, men det luktade inte direkt illa där de sov och toaletter fanns i närheten.

En och annan sa att första dagen levde de i chock och att Frankrike är inte bra. Plötsligt var allt runtomkring främmande och annorlunda, och fransmännen vill sällan tala engelska.

Vi var då i slutet av april 2018 och den värsta vinterkylan var över. Men det fanns dagar med kylslaget dagsregn. April 2019 ska ha börjat kallt och blåsigt och med kalla nätter.

Av mer erfarna lär sig nyanlända att så småningom får de ett boende. Först hemlöshet en tid, sedan boende. Jag upplevde ingen panik i det, däremot kritik. De måste snarast registrera sin asylansökan och få ett papper på att ha rätt att vistas i Frankrike. Hur registreringen gick till lärde de sig av andra afghaner och av kompisar från Sverige som redan fanns här.

Att bo så här blir en fråga om alltifrån några dagar till flera månader. Det handlade om tur men också om att stå i kö dag efter dag på gatan utanför ett par dagcenters tills man får chans till ett boende (se tidigare bloggartiklar). Ibland kom och kommer plötsligt polisen i bussar och hämtade folk till boenden, men det är vanligare under riktigt kalla perioder. Polisen kan också säga att vi kommer tillbaka i nästa vecka och hämtar er. Men de säger inte exakt när, och det går inte att stanna på samma ställe timme efter timme, dag efter dag.

I början av sommaren 2018 tvingades hemlösa flyktingar och migranter bort från kanalbankerna vid metrostationerna Jaurès och Stalingrad, och från tältläger vid Porte de la Chapelle och Porte de la Villette. Polisen tog brutalt bort och förstörde alla tält de upptäckte och hänsynslöst förbjöd de tält på allmänna platser. Hemlösa sökte sig till andra ställen med sovsäckar de köpte eller som skänkts av hjälporganisationer och medmänniskor. Tält verkar inte ha tillåtits förrän vinterkylan kom mot slutet av året. I oktober såg jag inte ett enda tält där de tidigare stått i rader.

Inte bara nyanlända sover ute utan också de som straffats ut från boenden. De kanske har varit i bråk eller anklagats för att ha startat bråk, eller de har lämnat ett boende som de inte gillar och väntat för länge med att komma tillbaka. Men är de flesta verkar vara nyanlända, papperslösa som håller sig undan Dublinavvisningar eller de som söker asyl och är i Paris för att överklaga ett avslag på uppehållstillstånd. Det är möjligt att en del är migranter som inte vill söka asyl – det vet jag inte.

Under sommaren 2018 ska polisen också ha försökt kriminalisera matutdelning till hemlösa flyktingar och migranter. Men protesterna blev för omfattande. Polisens taktik var ungefär densamma som i Calais i norra Frankrike.

Ungefär så har det varit i många år i Frankrike. Frankrike har tagit emot dem som vill söka asyl på ett erbarmligt sätt först – ett icke-sätt. Det är som om en flykting ska klara sig själv i början eller förväntas ha vänner som tar hand om en. Kanske är det fråga om signalpolitik, att Frankrike menar att det dåliga mottagandet ska avskräcka. Efter att ha registrerat en asylansökan följer så småningom boende och pengar vare månad. Men det kan ta tid.

Att nyanlända människor som vill söka asyl måste bo på gatan första tiden följer inte EUs mottagningsdirektiv om hur asylsökande ska bemötas. Man ska ha ett tak över huvudet, mat, säkerhet och bemötas värdigt.  Men att situationen är som den är i Paris – dit de flesta tar sig när de väl kommit till Frankrike – är ingenting nytt, och det kan ta allt från ett par dagar till en månad eller mer att få någonstans att bo.

2011 i Aten fick jag beskrivet för mig från tidigare Dublindeporterade från Frankrike att det var så här i Paris, och i Behzad Yaghmaian reportageboken Embracing the infidel – Stories of Muslim Migrants on the Journey West läser jag att det var på samma sätt för femton år sedan. (Boken hittade jag hos vännen Hussein Ali i Aten, New York: Delacorte Press/Bantam Dell/Random House, 2005.) Men platserna där man sover utomhus ändras, och antalet asylsökande i Frankrike har ökat de senaste åren. Och det var krångligare förut att registrera sin asylansökan.

Flera killar som jag träffat under våren innan är inte kvar i Paris när jag kom tillbaka i oktober, de hade flyttats till boenden runtom i Frankrike. Det är vanligt – efter en tid i Paris flyttas man till andra delar i Frankrike. Så är det också i Sverige. Att välja boende gick inte och går inte. Stannar man inte kvar dit man flyttats, förlorade man rätt till boende och oftast även månadspengen på runt 200 euro. Då blir det mycket svårt att leva. Ändå hittas utvägar och många klarar det.

I februari-mars, alltså för snart två månader sedan, var jag var i Paris igen. Runt Porte de l´Aubervillier, halvvägs mellan Porte de la Chapelle och Porte de la Vilette, fanns många nyanlända familjer som sov i mindre klungor i parkområden och på boulevardgräsmattor. Tälten stod i grupper och var sällan mer än kanske tio-tolv. Mitt i en trafikkarusell levde flera arabisktalande familjer i stora tält. Vid sidan om stod en rad med små, låga tält där afghanska män sades sova.

Utmed ena långsidan i den större delen av parkområdet delar organisationer ut mat tidigt på kvällarna. De är flera och försöker följa scheman så att varje kväll kommer någon. Ungefär så var det i höstas också, och kanske har det varit så i flera år.

Svälter gör nog knappast de som sover ute, men är de helt utan pengar får de kanske för lite mat i sig. Speciellt om de missar tiden för en matutdelning.

I centrala Paris är parkerna stängda på nätterna. Så är det med den lilla parken i La Chapelle nära metrolinjen. Men nog går det att ta sig in sent på natten, berättade en ung tyskafghan i morgonkön utanför dagcentret  på Avenue Denfert-Rochereau. På morgonen blev han väckt av polisen. Eller var det parkvakten?

Innerstadsparkerna är välvårdade och planerade för att invånare och turister ska ta igen sig i en vacker omgivning. Parkområdena här i norra Paris där hemlösa flyktingar och migranter kan sova är inte inhägnade och inte prydliga och omskötta.

Dublin

Dublin verkade inte vara ett jätteproblem för ett år sedan. Jag mötte många unga svenskafghaner, som berättade att Dublinmarkeringen försvunnit efter ett antal månader, eller att deras fingeravtryck för Sverige aldrig hade kommit upp. Frankrike verkade inte lägga mycket resurser på Dublinprocesser.

Men nu ett år senare skapar Dublin ångest – tankar som kommer om nätterna, svårighet att sova, ont i magen, huvudvärk. I fyra ord förklaras det så här:  ”Jag har mycket stress.

Enligt EUs Dublinförordning ska det land där en asylsökande lämnar in sin asylansökan ansvara för asylprocessen.  Om den som söker asyl söker asyl igen i ett annat EU-land ska hen föras tillbaka till första land. För att kontrollera att inget annat land är ansvarig för asylprocessen tas fingeravtryck i samband med att en ansökan registreras. Fingeravtrycken lagras i en stor digital EU-databas. Kommer personens fingeravtryck upp för ett annat land ska det landet tillskrivas om landet accepterar att ta tillbaka personen. Förfrågan ska göras inom tre månader, svar ska lämnas inom två månader, och frågande land har sedan sex månader på sig att genomföra överföringen. Har överföringen inte gjorts när sex månader har passerat ansvarar nya landet för asylprocessen.

I Frankrike kan man överklaga beslut om Dublinöverföring till domstol. Domstolarna som behandlar överklagan är regionala mindre förvaltningsdomstolar med namnet Tribunal Administratif. Beslutar domstolen om överföring ska enligt fransk lag sex månader räknas från det datum när domstolen beslutade.

I oktober förra året hörde jag mycket mer om Dublin än vad jag gjorde våren innan. Fingeravtrycken för Sverige hade kommit upp för många, men för andra inte, men de jag träffade då var mest mycket nyanlända. I oktober talade jag med flera, som överklagat till Tribunaldomstol och bland annat angett att Sverige skulle komma att skicka dem till Afghanistan. En del hade fått positivt beslut hos Tribunalen, andra negativt.

En och annan bekant från våren 2018 hade fått uppehållstillstånd. För första gången träffade jag också några med avslag i första instans på sin asylansökan. De var i Paris för att överklaga och sov ute.

Hela tiden genomfördes och genomförs Dublindeportationer till Sverige, Tyskland och andra länder. Men av halvårsstatistiken för 2018, som den franska organisationen La Cimade visade mig, genomförde Frankrike bara 11 procent av alla beslutade Dublindeportationer. Det var bara en procentdel högre än året innan.

I oktober mötte jag ett gäng som avvikit på grund av Dublin. Flera hade polisen släppt när de vägrat gå ombord på flygplanet till Sverige. De levde papperslösa i 18-månaderslimbo i Paris utan bostad och pengar. Medan månaderna gick blev de erfarna överlevare. Klarade de 18 månader skulle de tillåtas få sin asylprocess förd i Frankrike (enligt Dublin III:s paragraf 29). Jag träffade flera svenskafghaner som levde enligt den planen. En och annan fick bo kvar i boendet men månadspengen från det franska migrationsverket Ofii var avslutat.

De överlevde genom soppköken och stöd från kompisar, ibland vänner i Sverige. En av dessa svenskafghaner jag lärde känna hade just passerat 18-månadersgränsen tidigare under höstan och kunnat söka asyl efter en del krångel. När jag kom tillbaka i februari-mars hade han nyss fått sitt uppehållstillstånd.

Andra hade rest vidare till Italien, eller till Tyskland, visste kompisar eller kompisars kompisar. Vad som hände sedan visste de inte.

Vintern-våren 2019 pratas det mycket om Dublin och domstolar och om poliskontroller på gator och andra platser

I februari-mars talade var och varannan om Dublin, om överklagan till Tribunaldomstol, om avslag i domstolen och om kallelser att infinna sig hos Citéprefekturen. Än så länge hade de boende, månadspeng och récépissé, dvs A4-pappret med frimärksstort fotografi att de just nu fick vistas lagligt i Frankrike. Advokater hade de fått genom hänvisning av boendets socialsekreterare, genom lärare och olika frivilligorganisationer, och genom kompisar. Det var kostnadsfritt.

En och annan hade fått positivt besked i Tribunaldomstolen. De skulle inte Dublindeporteras till Sverige, som ju skulle deportera dem till Afghanistan. De skulle få sin asylansökan processad i Frankrike.

Att jag träffade många fler med avslag var kanske en tillfällighet. De var och är i alla fall tillräckligt många för att man ska förstå att Dublin har blivit ett stort problem för många. Förmodligen har Frankrike lagt mer resurser på Dublinhanteringen nu.

Dublinavvisningarna till Sverige har ökat jämfört med 2017, statistik från svenska migrationsverket säger att Sverige mottog 81 Dublinavvisade från Frankrike 2018 mot 57 året innan. Men ökar de procentuellt i förhållande till ansökningar? Jag vet inte.

Parallellt fanns och finns nu 2019 de som fått uppehållstillstånd (flera av dem träffade jag för ett år sedan och i oktober), och de som har blivit ”normale” och fått lämna in sin ansökan och i februari/mars antingen hade haft sin intervju eller väntade på den. För en del kom precis som tidigare fingeravtrycken för Sverige aldrig upp, eller de hade försvunnit.

Några hade väntat ett år efter att ha lämnat in sina asylhandlingar utan att ännu kallas till intervju.

Citéprefekturen och Dublin

De som sorteras under Dublinförordningen har i regel korta tillstånd – récépissé – att vara i Frankrike. Tillstånden måste förnyas, i regel varje månad. Det sker hos prefekturen. Avviker de har de inget giltigt récépissé.

Efter avslag i Tribunaldomstol i Paris kallas de ofta till stadens stora prefectur på Ile de la Cité, hundra meter fågelvägen från Notre Dame, och 50 meter från dagcentret där man sticker handen i en svart påse och hoppas på chans. Rätt färg på plastbrickan i påsen ger ett boende nästa dag.

Citéprefekturen anses farlig och socialsekreterare på boenden varnar för att gå hit. Risken är stor att man grips, skickas till förvar och sedan deporteras enligt Dublin.

Alternativet är att inte gå till citéprefekturen, stanna kvar på boendet så länge man får, och planera för vad man ska göra. Finns det någon att bo hos, ska man pröva ett annat land, hur blir det med Dublin då? Italien kanske, som har gett uppehållstillstånd till afghaner med 97 procent. Men i Italien är det nästan omöjligt att hitta arbete även om man har fått uppehållstillstånd.

Men, som en tjugosexårig svenskafghan från Östersund sa i Paris nu i början av mars: Till Italien åker man inte för arbete utan för uppehållstillstånd. Efter uppehållstillstånd åker man till ett annat land och arbetar.

Många unga män och några familjefäder hade kallelser till Citéprefekturen efter avslagsbeslut hos en Tribunaldomstol.

M hade haft extra otur, han ville överklaga Dublinbeslutet, men socialsekreteraren i boendet, som lovat förmedla advokat, glömde bort det. Sedan var det för sent. Nu visste han inte hur han skulle göra, gå till Cité eller inte. Än så länge är han kvar i Paris.

Alla som går till Citéprefekturen grips inte, i alla fall inte första gången. Men kanske andra. I stället för att gripas och föras till förvar får en del en ny tid och ett förnyat récépissé på en eller två månader, ibland till ett datum några månader fram och beskedet att då är flygbiljett till Sverige utställd. Några hade fått ett datum som innebar att då har de varit i Frankrike så länge att enligt Dublinreglerna ska Frankrike ta över ansvaret för dem. Men blir det så? Förmodligen måste de gå till domstol för att få det bekräftat.

Ibland är kallelsen motiverad med att en intervju ska göras.

Oron maler, gå dit eller inte gå dit, och om inte gå dit, hur ska det bli när boendet meddelar datum för när man måste flytta ut.

Så – kan inte sova, tankarna mal, hur ska det bli, vad ska jag göra, har ont i huvudet, har ont i magen, svårt koncentrera mig.

På gatorna gör civilklädd polis kontroller nu, särskilt i områden i norra Paris där flyktingar och migranter känner sig en aning hemma. Den som inte har giltigt récépissé grips och förs till förvar. Om det inte går att prata sig ur situationen, vilket vännen A lyckats med.  

Dublin, domstolar, citéprefekturen och ”vad ska jag göra” var ett mycket vanligt samtalsämne när jag var i Paris för två månader sedan.  Ingenting pekar mot att det skulle ha ändrats.

N hör till dem som inte infann sig i februari hos prefekturen. Månadspengen har upphört och han skulle lämna boendet den 1 april men får bo kvar månaden ut. Han har haft den sällsynta turen att en fransk familj har lovat ta hand om honom tills han kan söka asyl som ”normale”. Dit är det minst ett år.

För A, som nu har vart ett år i Paris och talar ganska bra franska, ville inte prefekturen i början på december acceptera att Dublinförordningens sexmånadersgräns efter domstolsbeslu om att han skulle skickas till Sverige hade passerat och att han nu borde få vara ”normale”. Det hade varit sex månader av oro och ängslan när han varje vecka visade upp sig hos polisen och skrev sin namnteckning. Med stöd av en envis och ihärdig advokat, förmedlad av en lärare i kurs i franska, och flera turer hos Tribunaldomstolen blev han till slut ”normale” och har lämnat in sin asylansökan. Domstolen ålade med skärpa prefekturen, som inte var citéprefekturen, att låta honom lämna in sin fulla asylansökan och att annars betala ganska höga böter.

Jag kan inte låta bli att tro att dessa domstolar ibland visar en medmänsklighet och ödmjukhet inför flyktingen, som svenska migrationsdomstolar verkar sakna.

Boenderegler sätts av det franska migrationsverket och dit hör att man ska lämna boendet efter avslag. Men boenden har olika ägare och ibland kan organisationer tänka lite friare kring myndighetsregler – förmodligen för att de har egna fondpengar. Och A har fått behålla sitt boende.

Men sedan årsskiftet får han inga pengar. De betalas ut av migrationsverket Ofii, som anser att A har obstruerat deras tidigare beslut om avvisning. Han överlever genom soppköken och lån och stöd från vänner – och talar allt bättre franska.

För en annan A har 18 månaders limbon nu krympt till att bara några månader är kvar innan han ska kunna bli ”normale” och få sin asylprocess förd i Frankrike. För att bli klassad som ”normale” kommer han antagligen tvingas gå till domstol. I sju månader bodde han i ett undangömt litet tältläger, och där har flera av hans kamrater klarat vintern och fortsätter att bo. Själv fick han när det började bli riktigt kallt i Paris bo i ett litet källarrum i södra Paris. Där hoppas han få bo den resterande tiden. Läraren i franska ordnade detta.

Vad man bör göra?

Förbereda sig i Sverige på att många problem kan komma upp. Ha med sig pengar, en varm jacka och inte för mycket kläder och saker. Vara rädd om telefonen. Skaffa sig ett nätverk av kompisar, investera i hjälpsamhet, d.v.s. hjälpa andra så får man hjälp tillbaka. Försöka tänka klokt och lära sig franska så mycket som möjligt. Försöka bygga goda relationer till lärare, socialarbetare och andra fransmän man kommer i kontakt med. Ta reda på var organisationer som stöttar flyktingar och migranter finns och höra sig för om hjälp och boenden om man blir utan bostad. Om möjligt ha backups i Sverige som i nödfall kan skicka pengar. Gärna hålla kontakt med Svenska kyrkan i Paris, som ger det stöd de kan.

Fransmän i gemen kan vara svåra att få kontakt med, och många undviker flyktingar och migranter och vill inte tala annat än franska. Men en annan bild är att fransmän demonstrerar och manifesterar för mänskliga rättigheter, stöder flyktingar och migranter och protesterar mot polisens brutalitet. Precis som i Sverige är människor olika. Det finns många högerpopulister och rasister i Frankrike, men det finns också många antirasisterna och människor som kämpar för flyktingars och migranters rätt.

OBS. För hjälp läs www.guideasile.wordpress.com   Den uppdateras och finns i engelsk version.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Paris våren 2019. Del 1.

Paris i början av mars 2019. Dåligt väder. Gula västarna vid lördagsmarknaden under metrolinje 2 en hållplats från La Chapelle, och tältlägret nära Porte de la Chapelle. Foto författaren.

Man ska vara beredd på att få problem med Dublin och att som tidigare sova ute första tiden. Frankrike verkar lägga ner mer resurser på Dublinhanteringen nu. Antalet som söker asyl har också ökat mycket senaste året. Det tar ofta längre tid nu att komma till intervju och att få uppehållstillstånd. Civilklädd polis gör kontroller på gatorna då och då och frågar efter id och récépissé. “Det är inte som när du var här i oktober, det är svårare nu”, säger en av vännerna i telefonen. 

I oktober 2018 sov ett tjugotal nyanlända svensk- och tyskafghanska män på Boulevard Ney i norra Paris på en spårvägsperrong, som inte tagits i bruk än, en liten bit från Porte de la Chapelle. Under sig hade de kartong och i några fall madrasser, över sig filtar eller så låg de i sovsäck.  Sovsäckar hade de övertagit av kompisar som fått boende, eller fått av franska hjälporganisationer, eller köpt med pengar från Sverige eller Tyskland. Ibland kom polisen på natten eller tidigt på morgonen och körde bort dem.

På dagarna syntes inga andra spår efter dem än lite kartonger och en prydligt staplad hög av madrasser. De kom i kvällsmörkret efter att ha ätit kvällsmat, som delades ut av franska hjälporganisationer en kilometer österut längs boulevarden vid parken där många familjer sov, Porte d´Aubervillier.

Det var många ställen där flyktingar och migranter sov på nätterna men inte var på dagarna. Tält fick inte förekomma sedan polisen rivit alla synliga tält i maj och juni och drivit bort flyktingar och migranter från många ställen.

På nyåret 2019 var det kallt och polisen tillät tält. I ett nyhetsbrev från La Cimades läste jag att polisen hämtat flera tusen från tältläger i Paris och gett dem tak över huvudet i sporthallar.

I februari-mars stod ett femtiotal tält under en stor betongviadukt nära Porte de la Chapelle. Det är förmodligen det lägret som polisen rev nu i april efter knivattacker. I februari berättade några som bodde här att det var mycket bråk och droguppgörelser och att det nog skulle gå att beställa en knivattack mot en fiende här, om jag hade någon. Här sov många svenskafghaner sina första nätter i Paris.

Ett läger revs nu i påskveckan av polisen. Det var det som för ett år sedan fanns utmed en gata delvis under en bro nära prefekturen ”Metro 4” och moskén. Här stod många, många små tält tätt intill varandra prydligt förankrade i Europapallar, och jag pratade en eftermiddag med ett tjugotal svenskafghaner, som bodde här just då.  Senare på våren rev polisen tälten och tog allt som fanns i dem. Precis som nu inför påsken. I höstas såg jag inga tält.

Skärtorsdagen 2019 berättade N i telefonen:

Jag har en kompis som bodde i Växjö, vi kom till Sverige samma dag, till Malmö, och han kom och hälsade på mig senare. Han fick inte heller stanna genom gymnasielagen och han kom hit till Paris för några dagar sedan. Jag gav honom min sovsäck och mitt tält. Jag behöver ju inte det längre. Men dagen före i går när han var i moskén för att tvätta sig, kom polisen och tog alla tälten och allt som var i tälten. Han hade lämnat alla sina saker där för han skulle bara gå och tvätta sig. Han hade lämnat sin mobil också. Polisen tog alla hans saker. Folk som passerade var arga på polisen och protesterade och frågade varför gör ni så, dom har ju ingenstans att bo. Han har fått min gamla mobil och lite pengar så han kunde köpa en sovsäck. Anna-Lisa skickade också 500 kronor som jag skulle ge till honom. Nu sover han i Porte de la Villette, och han hittade ett tält där. Det är vid vatten och det är en bro där också. Men jag kan inte gå dit, min social säger att jag inte ska gå ut. Det är farligt ute nu och min récépissé har ju gått ut. Polisen tog två killar här utanför, de hade inte papper. Poliserna hade inte uniform och då kan man inte se om de är poliser. Så jag förklarar i telefonen för min kompis hur han ska göra och vart han ska gå.

Ungefär så berättade N om polisattacken, han som nu har inlett sin tillståndslösa limboperiod i Paris och snart kommer att få bo hos en fransk familj. Men hur kommer det gå för hans kompis?

Härom veckan kom många upprörda facebookinlägg från handlingskraftiga svenska mammor och vänner som har rest ner. De blev chockade av vad de mötte och gav all hjälp och allt stöd de förmådde, och samlade in swishade pengar.

Facebookinläggen speglar den verklighet som är i Paris för nyanlända. Men det är inte alltid bråkigt och livsfarligt och franska hjälporganisationer kommer med mat och man kan prata med dem. De kommer med mat till Porte d´Aubervillier, som kallas familjeparken i facebookinläggen, till La Villette intill kanalbassängen och till andra ställen. Hjälporganisationerna har också hjälpt och fört till sjukhus. Svenska kyrkan kan man också fråga till råds.

Franska myndigheters mottagande av nyanlända flyktingar är urdåligt och information otillräcklig. Men det är inte bara hemskt. Människor av samma nationalitet hjälper varandra och det finns många frivilligorganisationer som serverar mat och som ger råd om hygien och om man blir sjuk. Hemskt är Sveriges policy som tvingar svenskafghanerna hit.

Så småningom blir det bättre i Paris än som första mottagande är. Man får boenden, och klarar man Dublin får afghaner oftast uppehållstillstånd. Sedan följer krav att delta i fransk språkundervisning, sedan 1 januari 700 timmars franskundervisning. För den som redan kan franska kan timmarna minskas. Sedan gäller skolundervisning, yrkesutbildning eller arbete direkt.

Men hur ser franska migrationsmyndigheter på flyktingar från Somalia? I boendekön på Avenue Denfert-Rochereau (se andra artiklar om köande för boende) träffade jag en ung kille från Somalia, lång och gänglig och trevlig. På flytande svenska berättade han att han kom till Sverige som ensamkommande minderårig. I fem år har han bott i Stockholmsregionen innan han till slut gav upp och for till Paris.

Frankrike är i vissa avseenden bättre än Sverige, men det är inte ett snällt land

Generellt är Frankrike inte ett snällt land, vare sig mot invandrare eller sina invånare, och livet i Frankrike kan bli hårt. Frankrike har varit känt för att vara snåla med att ge asyl, och för många har det varit ett genomfartsland till England och London. Därav det stora vilda lägret i Calais. Gula västarnas massiva demonstrationer och protester nu bottnar i Frankrikes stora klasskillnader, arbetslöshet, dåliga löner och pensioner och motsättningar mellan centrum och periferi. Fransk polis kan vara mycket brutal och den franska byråkratin besvärlig även om det inte är som i Grekland.

Till skillnad från Sverige ger Frankrike ändå uppehållstillstånd till de flesta från Afghanistan och landet deporterar inte till Afghanistan.

Hazarerna får nästan alltid uppehållstillstånd i Frankrike. Man känner till diskrimineringen av hazarer i Afghanistan och av afghaner i Iran, även om kanske inte fransmän i allmänhet gör det. Pashtutalande pashtunerna får ibland avslag med hänvisning till osäkerhet om identiteten. Är de verkligen från Afghanistan eller är de från Pakistan? Pashtu och urdu ligger nära varandra språkligt men för pakistanier är det svårt att få uppehållstillstånd.  Detta berättat av en fransk asylrättsjurist.

Den som planerar att åka till Paris bör förbereda sig och ta reda på hur det är. Hen måste vara beredd på att det är hårt i början. Knivslagsmål, polisbrutalitet och att polisen river tält och tar ägodelar är en del av verkligheten, som många blir vittne till. Men afghaner tar hand om varandra, hittar kompisar och hjälper varandra. Men det är sant att en och annan kan begära pengar för hjälp. Så jag blir förvånad över facebookinlägg, som verkar nyvakna över hur det fungerar i Paris. Och samtidigt återigen imponerad av handlingskraften.

Nu är det så många svenskafghaner i Paris, så för alla bör det finnas någon att ringa redan från Sverige, egna kompisar, eller kompisars kompisar. Man bör förbereda sig och höra sig för. Det är dumt att ge sig iväg på vinst och förlust, om nu någon gör det.

Man hjälper varandra.

Och som A, som nu närmar sig slutet av en 18-månaders limboperiod och är rädd för poliskontroller, sa i telefonen härom dagen:

De är farligt för mig att åka till Porte de la Villette. Men en kompis ringde om en kompis som kommit från Österrike. Jag måste ju hjälpa honom. Det har ju varit så för mig också. Och jag är försiktig. Jag köper alltid biljetter på metron och jag klär mig snyggt. För de går mest på sådana som ser inte så bra klädda ut.

Han är bara en av många som har berättat om att hjälpa nyanlända kompisar och kompisars kompisar, eller att som nyanländ få den hjälpen. En del nyanlända bor hos en kompis eller kompis´ kompis i början, men jag har bara träffat en kille som inte har måst bo utomhus en tid.

Med avslag och deportationerna till Afghanistan

kommer afghanska medborgare från länder som Sverige, Finland, Norge, Tyskland och Österrike att söka till Paris och Frankrike. För vad ska de göra???? Många har aldrig, eller i stort sett aldrig, varit i Afghanistan utan har tillbringat sina liv som flyktingar i Iran eller Pakistan. Till nationaliteten är de afghaner eftersom Iran och Pakistan inte ger dem vare sig flyktingstatus eller medborgarskap.

Hur kommer Frankrike agera? Vi hör mest att den franske presidenten vill ha ett starkare EU med mer överstatlighet och ett gemensamt asylpaket för hela EU. Skulle det gynna afghanerna? Tveksamt eftersom EU:s asylbyrå inte hävdar att deportationerna bör stoppas. Mycket i det föreslagna asylpaketet är dessutom riktigt dåligt för den som söker skydd.

Alltfler svenskafghanska barnfamiljer har kommit till Paris, och de tillbringar som alla andra första tiden på gatan, eller snarare i parker.

Sverige är nu ett av de värsta EU-länderna i att ge avslag till människor från Afghanistan som söker skydd. Avslagsprocenten är i nivå med Ungerns. Systematiskt har Sverige använt vetenskapligt ifrågasatta åldersuppskrivningar, som många gånger är gripna ur luften av handläggare. Uppskrivna i ålder har ensamkommande barns och ungdomars fördelar i asylprocesser tagits ifrån dem, också för att de har fått vänta för länge på beslut och hunnit fylla 18 år.  Så de får avslag som vuxna och bedöms kunna klara sig i Afghanistan.

Asylutredningar för afghanska medborgare har många gånger uppmärksammats bland frivilligorganisationer och bland jurister för att verka ha som enda syfte att hitta skäl för avslag – hellre fälla än fria. Det är emot grundvärderingar om humanitet och mänsklighet som Sverige anser sig stå för. Många svenskar har tagit för givet att Sverige är ett humant och rättssäkert land. Sedan har den gradvisa insikten i hur unga ensamkommande från framför allt Afghanistan har behandlats i migrationsverkets och domstolarnas processer ändrat förståelsen av Sverige. Inom flyktingrörelsen har man upplevt tidigare hur vissa flyktinggrupper har särbehandlats och motarbetats. Formerna har varierat men målet har varit att de ska ut ur Sverige. Det har alltid funnits stöd för utsatta människor som söker asyl, men omfattningen har inte varit så stor och haft en sådan social och yrkesmässig bredd som nu när så många är förtvivlade över hur unga ensamkommande behandlas.

Inte bara unga ensamkommande behandlas omänskligt. Sedan tre år har Sverige en tillfällig lag, som ska vara minst två år till. Enligt den finns det ingen möjlighet att få stanna i Sverige av humanitära skäl, det vill säga att man skulle kunna få stanna av medmänsklig anständighet. Eftersom permanenta uppehållstillstånd är borta i lagen drabbas flyktingar som utöver att de är flyktingar är sjuka och behöver en vård, som bara ges om det finns garantier för långsiktighet. Finns inte det är det meningslöst att ge vården.

Så oerhört många medmänniskor drabbas av Sveriges tysta ansiktsbyte – förvandlingen till att vara ett hänsynslöst inhumant land.

OBS. För information om Paris läs www.guideasile.wordpress.com   Den uppdateras och finns i engelsk version.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Vad väntar flyktingar som får uppehållstillstånd i Grekland?

Öde hus utan el och vatten i norra Patissia, Aten. Här har hemlösa flyktingar och migranter från framför allt Sudan bott i många år, de flyttar in för några månader eller år, flyttar ut, andra flyttar in, några kommer tillbaka igen. Huset är bebott men man skulle inte tro det. Stor park i Aten där hemlösa sover om nätterna. Foto författaren.

Sedan 2015 och med UNHCR:s och många internationella frivilligorganisationers hjälp och pengar från EU har Grekland fått fram ett hyfsat flyktingmottagande om man jämför med tidigare. Då räknar jag inte in situationen på öarna i Egeiska havet – den är en skamfläck för landet och för EU. En del andra anläggningsboenden är inte heller bra och just nu har gamla, dåliga, som har stängts, öppnats på nytt. Men boenden som anvisas är för dem som är i asylprocessen.

Efter lång väntan får fler och fler uppehållstillstånd nu och vad händer då? De flesta får bo kvar sex månader i taget och fortsätter att få samma lilla månadspeng som tidigare. Men i det finns ingen långsiktighet. Få hittar arbete och det är begripligt om de flesta inte vill bli kvar i Grekland. Det finns inte integrationsprogram och en del hamnar i direkt misär och hemlöshet.

Har de tagit sig till andra EU-länder och sökt asyl och inte godkänts för till exempel familjeåterförening, skickas de ofta tillbaka till Grekland. Har de fått grekiskt uppehållstillstånd hamnar de i ett limbo utan pengar och bostad och i en byråkrati, som för att ge den lilla hjälp, som finns för greker, kräver dokument som de inte kan få fram. Det konstaterar två aktuella rapporter skrivna av grekiska Refugee Support Aegean och tyska Pro Asyl, två tunga frivilligorganisationer med år av samarbete bakom sig.

Därför bör inga EU-länder skicka tillbaka flyktingar med uppehållstillstånd till Grekland.

Nästan alla från Syrien får förr eller senare tillfälligt uppehållstillstånd i Grekland, liksom många från Afghanistan.

Att få svar på en ansökan om internationellt skydd tar lång tid. De flesta vill till ett annat europeiskt land, ofta för att komma nära släktingar eller vänner och för att länderna ger lite bättre förutsättningar att bygga upp livet igen. Men EU:s lag är att de ska stanna i första europeiska ankomstland. Med fingeravtrycken i unionens databas skickas de tillbaka till första land om de lyckas ta sig vidare upp genom Europa.

Omlokaliseringen till andra EU-länder, som i viss mån fungerade för några år sedan genom ett tvåårigt avtal, fungerar inte längre. Grekland ber och kräver det som en solidarisk handling länderna emellan, men inget händer.

De omkring 60 000 som finns på fastlandet i kön för att få asyl bor numera på många håll i speciella anläggningar eller i lägenheter, de flesta i Aten-området och i norra Grekland.

Har man väl fått internationellt skydd väntar tyvärr stora svårigheter eftersom de inte finns någon övergripande integrationsverksamhet, inte annat än några mindre projekt. Det kan vara lite lättare att hitta arbete inom jordbruket på landsbygden, men många människor på flykt har inte alls den bakgrunden. I Aten är arbetslösheten stor, fattigdomen utbredd också bland greker och många med uppehållstillstånd hamnar till slut på gatan.

Kan man inte grekiska är det svårt att hitta arbete. Språket är inte enkelt och språkkurserna för få.  Före krisen fanns många migrantarbetare i byggbranschen, som allt i allo, inom hem, hushåll och barnomsorg och med frukt- och grönsaksplockning. Men med krisen försvann arbeten och inom jordbruket sjönk lönsamheten och odlare hade inte råd att anställa plockare.

Bostäderna som finns är för asylsökande, antingen det är lägenheter för särskilt sköra personer och familjer, eller i anläggningar för dem som söker asyl. För dem som har fått uppehållstillstånd finns ingenting att anvisas till. I stället har det blivit vanligt att de får bo kvar där de bor sex månader i taget. Men det finns ingen långsiktig garanti för det. Tills vidare verkar de också behålla månadspengen – 200 euro till en vuxen person, för barn lägre.

Det är som att Grekland har trott att flyktingarna bara är på tillfälligt besök

Snart kommer de återvända hem, verka landet tro. Undantagen är några kommuner som satsar på integration men de är som droppar i havet sett i sin helhet. Staten saknar pengar för omfattande och nödvändiga integrationsprogram, men det finns eller har åtminstone funnits EU-fonder att söka från. Jag befarar att flyktingbyarna med sina enkla containerhus och ofta dåliga kommunikationer kommer finnas kvar i många år. Och i övrigt?

Värst utsatta är som oftast ensamkommande vuxna män utan familj. Många blir hemlösa, bor i ockuperade hus eller övergivna ruckel utan el och vatten, och står i de dagliga långa köerna till stadens soppkök. Här finns också kvinnor och familjer.

Tyskland ersätter Dublinförordningen med bilaterala återtagandeavtal

Riktigt illa drabbade är de som har rest vidare under den långa handläggningstiden. De har sökt asyl i ett annat EU-land och under tiden fått uppehållstillstånd i Grekland. När nya landet – till exempel Sverige – upptäcker det skickas de tillbaka till Grekland.  

Dublinförordningen, som är en del av EU:s gemensamma system för asyl, används för Grekland igen men med rätt för Grekland än så länge att säga nej om de inte kan kan ta hand om återvändarna, som då ska in i asylprocessen igen. Än så länge har ganska få flyktingar skickats tillbaka med hänvisning till Dublin.

Men Tyskland, dit de flesta söker sig, använder sedan i höstas ett bilateralt återtagandeavtal med Grekland. De som vill söka asyl i Tyskland fastnar i tillfälliga kontroller vid gränsen till Österrike, och har de vistats i Grekland (EU-databasen för fingeravtryck ger svar) sänds de tillbaka i stort sett med en gång. Det sker oavsett om de fortfarande är asylsökande i Grekland eller har fått uppehållstillstånd.

EU:s regelverk med Dublinförordningen gäller människor som är i asylprocessen. En rad regler ska följas innan en person kan skickas tillbaka. Det tar tid och ger personen möjlighet att överklaga beslut och förklara varför de har lämnat Grekland. Skälet kan vara att de i praktiken inte får det skydd – eller sjukvård – i Grekland som de behöver. Det bilaterala avtalet är däremot en snabb procedur som sköts av polis och gränsbevakning och där Grekland inte har rätt att säga nej på grund av att de inte kan ta hand om människorna. De som tvingas tillbaka är både asylsökande och flyktingar med uppehållstillstånd i Grekland. Tyskland har fattat bilaterala avtal med Spanien och Portugal och avtal med Frankrike och Italien lär vara på gång (se ECRE policy paper 5 december 2018 Bilateral agreements: Implementing or bypassing the Dublin regulation?)

När Grekland officiellt redovisade siffror för återtagande från andra EU-länder på en konferens i Stockholm i november blev det låga Dublinåtertagandet redovisat. Men de mycket högre siffrorna för det bilaterala återtagandeavtalet med Tyskland nämndes inte.

Värst blir det för dem som skickas tillbaka för att de har uppehållstillstånd i Grekland

De som tvingas tillbaka till Grekland för att de redan har uppehållstillstånd hamnar utanför systemet med bostad och försörjning. De har ingenting att bo kvar i och blir inte aktuella för sex månaders boenderespit. De får ingenstans att bo, inte pengar och inte arbete.

En vanlig urskuldande kommentar från greker när vi talar om flyktingars utsatthet generellt brukar vara att så har många greker det också. Men jämförelsen fungerar inte. De flesta greker har ett socialt nätverk av släktingar, vänner och grannar, som bistår på olika sätt även om det inte räcker till. Inte utan skäl är grekerna stolta över att hjälpa varandra, och många nära släktingar har flyttat ihop på grund av krisen för att minska boendekostnaderna. Vilket kan vara förödande för relationerna. Men i flyktingars nätverk är oftast ingen så resursstark att de verkligen kan hjälpa, och de saknar nästan alltid språket. Resurserna de har är möjligen släktingar i hemlandet eller i övriga Europa, som kan skicka pengar.

Men det handlar inte bara om bristen på nätverk utan de som har skickats tillbaka och har fått uppehållstillstånd hamnar av byråkratiska skäl i ett limbo av utebliven hjälp. Som flyktingar med uppehållstillstånd har de formellt samma rättigheter som greker, men de kommer inte åt hjälpen av byråkratiska skäl. De får inte vissa nödvändiga dokument för att de saknar andra dokument, som de inte får för att  ….. Och så vidare. De är nu inte längre asylsökande men har inte arbete och pengar så de kan hyra bostad och det finns inga bostäder att anvisa. De får inte det grekiska försörjningsstödet för de kan inte visa upp skattedeklarationskvitto, inte en bostadsadress eller rätt dokument på att de är hemlösa, och inte bankkonto. Att de till exempel inte kan visa papper på att de är hemlösa beror på att systemet inte täcker personer i deras situation.

Det blir en cirkelgång av problem – eller kort sagt, som min vän Chaman, som numera lever i Nederländerna, sa, Grekland är hemskt. Han har levt i Grekland i fem år och tyckt om Grekland. Men så småningom kom han i en situation när han jagade dokument för sin familj och till slut beskrev Grekland som hemskt.

De har det inte säkert i Grekland

De som redan har uppehållstillstånd och sänds tillbaka har papper på att de har internationellt skydd. Men orden har inget praktiskt innehåll. De lämnas vind för våg och lever inte säkert när de bor i parker eller i ockuperade eller utdömda hus. Atens stad har två socialarbetare, som på begränsad tid ska finnas tillgängliga för alla och som talar arabiska och persiska, Men de kan inte göra så mycket. Att få plats på härbärge för hemlösa skulle kunna vara en nödlösning, men de är fullbelagda, människor står på väntelista, flera av dem kräver att man ska tala grekiska eller engelska, att man ska vara psykisk frisk, och de tar med något undantag inte emot familjer. Och så vidare. Det finns stora och små soppkök av olika slag i Aten. Men antalet portioner är begränsade och de flesta serverar inte mat varje dag. En portion mat per dag kan heller inte vara tillräckligt i längden.

Rapporten, som jag hämtar detta ur, avslutar med att uppmana EU-länderna att beakta rapporten och sluta skicka tillbaka flyktingar som har fått uppehållstillstånd till Grekland. Noter bekräftar att i åtminstone tre fall har tyska domstolar hävt beslutet att skicka människor som fått internationellt skydd i Grekland tillbaka dit.

I en ny rapport från januari 2019 följer rapportören under fyra månader en tvåbarnsfamilj, som skickats tillbaka från Schweiz efter att det visat sig att de har uppehållstillstånd i Grekland. Erfarenheterna var desamma, ingenting var förberett när de kom till Atens flygplats, de hamnade som hemlösa i en park och levde där i flera månader, de kunde inte få fram de dokument som behövdes för att få försörjningsstöd, de hade stora svårigheter att få den vårdhjälp de verkligen behövde, och så vidare.

Rapporterna går att få fram på Pro Asyls hemsida – googla på Pro Asyl och hitta dem under rubriken publikationer On the living conditions of beneficiaries of international protection in Greece (August 30th, 2018) och Returned recognized refugees face a dead-end in Greece – a case study (January 4th 2019).

Publicerat i Allmänt Europa, Grekland | Lämna en kommentar

Grekland inför valen, 2. Blir flyktingarna en valfråga?

Samos strax utanför mottagningslägret, hösten 2017. Aten hösten 2017, Taher och Chaman. Gatumarknad i Aten 2017. Viktoria torget, Aten, en av många familjer från Afghanistan, 2011. Foto författaren.

I dag anklagar Neo Demokratia Syriza för att ha bjudit in flyktingarna till Grekland, och att regeringen orsakade den så kallade flyktingkrisen 2015. Men blir flyktingarna en valfråga?

På de Egeiska öarna blir det säkert så, och ND vässar klorna.

En del greker menar att flyktingfientlighet och rasism skulle vara mycket mer utbrett om inte EU-pengarna fanns. Alla vet att flyktingarna är lönsamt för Grekland genom pengarna som ramlar in från EU:s fonder och att det bidrar till ekonomin och ger arbetstillfällen. Men vad händer om EU efter parlamentsvalet i maj blir styrt av extremhögerns åsikter mycket mer än idag och pengarna omfördelas till gränsbevakning och läger utanför EU? Utan lönsamhet för Grekland kommer främlingsfientligheten, extremhögern och den grekiska fascismen öka.

Migration förväntas bli en stor fråga i EU-valet i många länder.
Risken är mycket stor att extremhögern går framåt antingen de finns inom eller utanför andra partier.

I det Europa vi har nu styrs flera länder av regeringar där högerextrema partier ingår eller styr i bakgrunden, risken är att Grekland efter riksdagsvalet blir ännu ett. Därför är det viktigare än någonsin att många röstar i EU-valet och på partier som säger nej till högerextremism och som omfattar  EU:s grundvärderingar om demokrati, medmänsklighet, allas lika värde, humanism och asylrätt.

En bakgrund

Med nyvalet sensommaren 2015 var migrationsministern utbytt med läkaren Yannis Mouzalas och fokus lades mer och mer på tak över huvudet. Sedan sommaren 2013 finns en fungerande asylmyndighet. Handläggningstiderna är mycket långa.

Med hjälp av UNHCR, stora och små internationella hjälporganisationer och mycket pengar från olika EU-fonder, som  började anlända efter lång byråkrati, förvandlades Grekland successivt. Idag bor flyktingar runtom i landet i flyktingförläggningar, hotell och lägenheter. Boenden är för asylsökande, och när fler får uppehållstillstånd blir många hemlösa och arbetslösa.

De överfyllda katastrofala flyktinglägren på öarna i Egeiska havet är ett annat problem. Det en konsekvens av EU-Turkietavtalet från mars 2016 och att medlemsstaterna är motvilliga till att omlokalisera flyktingar som nått Grekland. Efter ihållande kritik har nu drygt tio tusen flyttats över till  fastlandet där flyktingläger blir överbefolkade. Dessutom kommer många nyanlända direkt in i norra Grekland över Evrosområdet.

Kylan nu gör att värmeanordningar inte räcker till. Det kommer rapporter om att filtar inte delas ut. Många tvingas bo i tält i norra Grekland, Aten-området och på öarna. Hur håller man värmen? Genom att sova med armarna om varandra, säger rapporter.

I Vathy, Samos, och Moria på Lesvos bor flera tusen i tält utanför själva lägret. Lägret i Vathy är mindre än Moria på Levos, men har under hösten haft sju gånger fler asylsökande än kapaciteten. Tälten är ofta enkla sommartält för turister. Här saknas värme och elektricitet, och det är stora svårigheter med vatten, sanitet, sjukdomar, brist på läkare, och på det faktum att nyanlända ska bedömas utifrån om de är särskilt utsatta brister. Gravida, ensamkommande minderåriga, äldre, funktionshindrade och så vidare får inte det stöd de ska ha. Nu är det dessutom vinter och människor fryser dygnet runt i brist på värme och filtar.

Återigen “illegala immigranter”?

Grekland är första ankomstland till EU för tiotusentals flyktingar och Italien har varit det tills nyligen. Nu söker sig alltfler till Spanien sedan Italiens nyvalda högerextrema regering vägrar räddningsfartyg att anlöpa hamnarna. Men dessutom kommer allt färre fram efter EU:s och Italiens ovärdiga avtal med Libyen, ett land som behandlar flyktingar och migranter hänsynslöst. EU-politiken har många svarta sidor och EU-valet i maj är viktigare än vad många tror och i alla medlemsstaterna.

En del greker menar att även om Italiens agerande är omänskligt så visar Italien modet att inte följa vad EU säger. Samma sak med att inte följa EU:s budgetkrav, ett mod som inte Tsipras och Syriza har haft. ND menar att Syrizas flyktingpolitik har varit förödande för landet och för EU, att gränserna måste skyddas, asylprocessen förenklas, ”illegala migranter” sorteras från flyktingar, förvaren byggas ut och flyktingar och migranter skickas tillbaka till Turkiet eller till sina hemländer.

Grekiska och internationella organisationer för mänskliga rättigheter kräver sedan länge att EU-länderna inför säkra och legala inresevägar för människor på flykt. Rätten att söka asyl är djupt förankrat i internationell lag och EU bör inte lägga resurser på att göra det omöjligt för flyktingar att nå unionen.

Den långa tiden för asylprocessen beror bland annat på grekisk lag och EU-lag – människor har rätt att överklaga beslut. Asylprocessens långsamhet, brist på boenden på fastlandet och att världen tvingar människor att fly är de officiella skälen till att lägren på särskilt Lesvos och Samos och flera läger på fastlandet är så överbefolkade. Regeringen får mycket kritik och skyller också på kommunerna och att medlemsstaterna inte avlastar Grekland .

Förvaringsplats eller möjlighet?

Det är inte obefogat om grekerna känner att EU betraktar deras land som en förvaringsplats för oönskade flyktingar. Landets urdåliga ekonomi, höga arbetslöshet och ovana vid att arbeta med integration gör att många dessutom inte förmår se de positiva möjligheterna som immigranterna innebär. Men det finns några få grekiska kommuner som arbetar för integration.

EU stöder Grekland ekonomiskt när det gäller människor på flykt men medlemsstaterna fördröjer och förhindrar familjeåterförening och anhöriginvandring och skickar tillbaka människor som har sökt asyl i Grekland eller fått asyl. Senaste tiden sker det alltmer genom bilaterala avtal. När det gäller Tyskland har det bilaterala återtagandeavtalet med Grekland blivit viktigare än Dublin III.

Tyska asylrättsorganisationen Pro Asyl och grekiska Refugee Support Aegean följde under fyra månader en familj på fyra personer med uppehållstillstånd i Grekland som skickats tillbaka från Schweiz i augusti. De blev omedelbart hemlösa och tvingades bo i en park. Frivilligorganisationer för asylsökande svarade att det finns inga boenden, som med sina regler passar för människor med flyktingstatus som kommer tillbaka. Det var i praktiken omöjligt att få ekonomiskt stöd trots att de var utblottade. De kunde inte öppna bankkonto eftersom de saknade permanent adress och inte kunde få fram papper på att de var hemlösa. Utan bevisa på hemlöshet och utan permanent adress fick de inte stöd som arbetslösa. De mötte lång väntan och andra stora svårigheter för att få tillgång till fysisk och psykisk hälsovård.

Pro Asyl och Refugee Support Aegean avslutar rapporten – daterad januari 2019 – med att uppmana medlemsländerna att inte skicka tillbaka erkända flyktingar till Grekland.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar