Vårt Europa / Annette Rosengren

I Grekland gick det snabbt att införa en rad försämringar för människor på flykt när det ultrakonservativa Ny Demokrati hade vunnit val och bildat regering 2019. Sverige har nu en regering med många likheter – och att försämra rättigheter och liv för människor på flykt kan gå snabbt. Det är inte omöjligt att politiska kontakter mellan våra länder finns och att Grekland visar vägen.

Först gällde det utlänningslagen, det kom förslag till ändringar och remisstiden var kort, sedan har följt olika regeringsbeslut. Frivilligorganisationer har samlats och protesterat.

I vår blir det förmodligen val igen i Grekland. Utgången är oviss. Många invånare på öarna i Egeiska havet är nöjda med regeringen eftersom flyktingströmmen har minskat. Metoderna att hålla flyktingar borta – bland annat att tvinga dem bort från grekiskt territorium – ifrågasätts bara av en del. Oppositionen har svårt att nå ut och det är allmänt känt att de flesta medier – den dominerande statliga televisionen ERT och tidningar – följer regeringen i ett ömsesidigt beroende. Regeringen utnyttjade covidrestriktionerna och gjorde media beroende av omfattande statliga stöd. Så har det sagts mig, och det talas om ett allt mer auktoritärt samhälle där oppositionen och en annan verklighet än den regeringen står för har svårt att nå ut.

Aten i början av november 2022. Jag besöker frivilligorganisationen Solidarity Now, bildad 2013, och som här i Aten drivs med stöd av staden.  

Solidariy now ger stöd och hjälp till Atens särskilt utsatta invånare – flyktingar och migranter såväl som grekiska medborgare. Solidarity now finns också i Thessaloniki.

Med Valia Andrakakou, samordnaren, och Marina Karta, ledare för juristgruppen, talar jag om grekisk asylpolitik och konsekvenser av att ligga på miniminivå av vad EU anger i direktiven om den gemensamma asylpolitiken. Efter att Ny Demokrati bildat regering 2019 kom ny lag och nya bestämmelser snabbt på plats i Grekland och med en rad försämringar för människor på flykt. Ny Demokrati är ett ultrahögerparti. Jag har skrivit om det i tidigare artiklar här på bloggen.

Med den nya regeringen kom också attacker mot civilsamhället. Om just det talar vi inte men i december nås jag av ett protestbrev av en rad frivilligorganisationer under den gemensamma plattformen Asylkampanjen. Det handlar om den pågående häxjakten på enskilda och organisationer i Grekland som försvarar mänskliga rättigheter. Livräddare på Medelhavet anklagas och åtalas för förräderi mot den grekiska staten. Lokala aktivister åtalas och nu står Panagiotis Dimitris, en av grundarna av grekiska Helsingforskommittén och sedan årtionden känd för försvar av mänskliga rättigheter, åtalad. Mer om det i en annan artikel där ni kan läsa protestbrevet från Asylkampanjen tillsammans med uppgifter om att många, många flyktingar förklaras vara människosmugglare och döms till långa fängelsestraff på rättsvidriga grunder. Drygt 20 procent av fångarna i grekiska fängelser är dömda för människosmuggling. Se mer i en särskild bloggartikel publicerad för en stund sedan.

Hit till Solidarity now kommer asylsökande, människor som har fått skyddsförklaring och människor som av olika skäl är tillståndslösa och hänvisade till sig själva. Här hjälper ibland Mohammad Mirzay från Afghan community till att tolka, och det är han som förmedlat kontakten för mig. Mohammad kom till Grekland som ensamkommande minderårig för många år sedan och på hans grekiska id-kort är skrivet att han är varaktigt bosatt i Grekland enligt EUs direktiv om detta. Det ger honom rätt att resa och arbeta inom EU på samma villkor som medborgare i EUs medlemsstater. Men han har valt att stanna i Grekland och är väl integrerad. Jag skrev mer om honom i bloggartikeln efter Aten-resan i april 2022.

– Mohammad Mirzay har hjälpt oss mycket och är alltid vänlig. Han har arbetat som tolk och översättare och försöker alltid ställa upp, säger verksamhetssamordnaren Valia Andrakakou.

Solidarity now ligger mitt emot järnvägsstationen i Aten, den heter Larissa och är jämfört med i andra europeiska huvudstäder mycket liten. Härifrån åkte jag till Thessaloniki för några år sedan. Tvåvåningsbyggnaden där Solidarity now huserar i övervåningen är byggd i nyklassisk stil, liksom järnvägsstationen, och har tillhört militären. Soldaterna på väg med tåg till norra Grekland fick sina biljetter och andra dokument här. Bottenvåningen används nu av staden och stadens socialtjänst. En gång i månaden delar staden ut månadsransoner av mat till fattiga. För att få matransonen måste de vara registrerade som bosatta i Aten och ha ett särskilt kort som visar det. Många flyktingar och migranter kan inte få dessa paket med ris, pasta, konserver, matolja med mera av byråkratiska hinder.

– Men hungern är inte det stora problemet för människor på flykt, säger Valia. Det finns många organisationer och kyrkor i Aten som serverar lagad mat, som Caritas. Det är andra saker som är problem, som bristen på förläggningar.

Solidarity now är för dem som behöver hjälp av en jurist eller en socialarbetare, eller behöver hjälp att hitta arbete, fylla i en skattedeklaration eller för att lära sig grekiska. På hemsidan står att Solidarity now med sin sociala service vänder till den sköra delen av befolkningen och att kostnadsfri service erbjuds alla utan diskriminering. Solidarity now finns också i Thessaloniki.

En vänlig vakt i dörröppningen nere på gatan pekar på trappan upp när jag säger att jag ska till Solidarity now.  Öppningen rakt in bakom honom leder till stadens socialtjänst.

Vid en bemannad disk i det stora, rymliga inträdesrummet en trappa upp säger man sitt ärende (det går bra med engelska), sätter sig att vänta på stolar som står utmed väggarna och blir så småningom upphämtad för att bli hjälpt. Jag har en avtalad tid till 10.00 och vi är bara en handfull personer i väntrummet.

Valia Andrakakou, samordnaren, och Marina Karta, ledare för juristgruppen, är i 30-35-årsåldern, trevliga, lättpratade, och kanske extra vänliga eftersom jag förklarar mitt besök bland annat med hänvisning till min styrelsepost i FARR, flyktinggruppernas riksråd. Jag berättar också kort om Sveriges nya regering, styrningen från extremhögern och att vi nu i asyl- och migrationspolitiken kommer ha mer av inre utlänningskontroller, mer jakt på papperslösa, förmodligen kommer ha visitationszoner i invandrartäta bostadsområden och att vi i fråga om rättigheter för människor på flykt ska lägga oss på minimum av vad EU-rätten ålägger medlemsstaterna.-

– Där på minimum av EU-rätten ligger redan Grekland, kommenterar de.

De syftar på en ny asyl- och migrationslag som infördes snabbt efter att Ny Demokrati kommit till makten. Partiet står långt ut till höger och har mycket extremnationalism i sig. Själva remissförfarandet kritiserades för mycket korta svarstider, innehållet fick hård och omfattande kritik. Lagändringen kom sommaren 2020 och har följts av flera snabba ministerbeslut.

Bland annat ligger nu Grekland på minimum vad gäller längden på uppehållstillstånd (3 år för flyktingstatus, 1 år för alternativt skyddsbehövande som förnyas med 2 år, alltså där Sverige ligger i dag). Humanitära skäl till uppehållstillstånd finns inte längre. Alternativt skyddsbehövande har inte rätt till familjeåterförening. De som får uppehållstillstånd kastas ut från asylboenden efter 30 dagar och ska sedan klara sig själva, men det har kanske inte med EU-rättens minimum att göra, men medlemsstaterna har stor handlingsfrihet vad gäller de som har fått uppehållstillstånd. I Grekland har asyl- och migrationsministern Notis Mitarakis klart sagt att efter att ha fått uppehållstillståndet ska personerna klara sig själva precis som greker måste göra. Han tyckte först inte det behöves stöd till integration trots att barnfamiljer kastats ut från sina asylboenden och levde på gatorna. Så småningom startade det IOM-stödda Heliosprogrammet. Men det räcker inte till. I stället försöker de som fått uppehållstillstånd själva ordna sin framtid – de reser vidare till andra EU-länder.

Förvaltningsdomstolar i Tyskland och högst domstolen i Nederländerna har stoppat deportationer tillbaka till Grekland för dem som har sökt skydd på nytt med hänvisning till hur de tvingas leva i Grekland. Sverige hör till länder som inte har stoppat dessa deportationer till Grekland. AIDA-rapporten 2021 om Grekland tar utförligt upp problemen de som skickas tillbaka möter (s. 227 ff).

Jag har tagit upp i tidigare bloggartiklar hur i stort sett omöjligt det är att leva i Grekland när uppehållstillståndet har kommit.

Utvikning 1: Sverige – Grekland, Grekland – Sverige. Tvång och umbäranden.

Med Tidöavtalets innehåll vad gäller migration och asyl, att Sverigedemokraterna i praktiken styr asyl- och migrationspolitiken, att vi har en migrationsminister från M som följer Sverigedemokraternas åsikter om hur svensk asylpolitik ska se ut tillsammans med talet om att snabbt införa förändringar ser jag många likheter till Grekland. I Grekland gick det snabbt med Ny Demokrati vid makten. Nuvarande migrationsministern Maria Malmer Stengård ser jag som en motsvarighet till Greklands asyl- och migrationsminister Notis Mitarakis.

Regeringen vill om möjligt återta uppehållstillstånd och att vid förlängning av tillfälliga uppehållstillstånd ska det kontrolleras om skyddsbehovet finns kvar. Det blir mer av etnifierade poliskontroller av människor, mer jakt på papperslösa som inte kan utvisas därför att landet inte tar emot dem, mer kontroller på arbetsplatser så att papperslösa inte ens kan försörja sig på svartjobb. Uppdraget till polisen om att prioritera inre utlänningskontroller finns redan i regleringsbrevet till polisen för 2023. Kontrollerna ska höjas med minst 25 procent. Det ska bli ännu högre beviskrav för att anses skyddsbehövande. Och så vidare. Till det kommer att asylsökande ska bo samlade i så kallat transitboende, inte privat hos släktingar och vänner i städer och tätorter där arbetena finns. Bor de där ändå ska de inte ges arbetstillstånd.

Vårt land har många exempel på hur asylsökande har placerats i anläggningar långt utanför urbana områden, isolerat och med bussförbindelser som tar en stor del av dagersättningen.

På grekiska fastlandet är riktningen densamma. Asylsökande styrs bort från lägenheter i städer till förläggningar i icke-urbana områden. Det framgångsrika ESTIA-projektet med sina lägenheter i flera städer för bland annat barnfamiljer, startat av UNHCR, finansierat med EU-medel och som togs över av staten härom året, ska enligt regeringen ha upphört helt med ingången av 2023. ESTIA har även gagnat många greker som kunnat hyra ut. De boende i Aten-regionen flyttas framför allt till förläggningen Malakasa, som ligger isolerat många mil från Aten. Än så länge har många hållit sig kvar i Aten genom att tränga ihop sig i lägenheter som de på lika sätt kan hyra.

Likheter mellan Grekland och Sverige finns också i utsattheten hos dem som kastas ut från asylproceduren. Den likheten finns i många länder. I Sverige gäller det inte minst människor vars avvisningar inte kan genomföras för att hemländerna inte tar emot dem. Barnfamiljer ges ofta fortsatt boende och asylbidrag om än nedsatt, men vuxna utan barn hänvisas till hjälp från släktingar, vänner och civilsamhället och till att utnyttjas i svartjobb.

I Grekland är många människor på flykt utan rättigheter som en konsekvens av det grekiska regeringsbeslut i juni 2021 om att transitlandet Turkiet är ett säkert land för afghaner, syrier, somalier, pakistanier och människor från Bangladesh, som vill söka asyl. De ska söka i Turkiet, ska skickas tillbaka dit men har möjligen kunnat söka asyl om de har skyddsskäl mot Turkiet. Beslutet togs mer än ett år efter att Turkiet konsekvent slutat ta emot avvisade från Grekland efter det misslyckade instrumentaliseringsförsöket i mars 2020 med att skjutsa flyktingar mot grekiska gränsen. Stoppet från Turkiets sida gäller fortfarande.

Så alla dessa som nu inte kan söka asyl i Grekland har fått klara sig bäst de kan eller de placeras i förvar. Många hittar boende hos vänner och bekanta genom att dela lägenheter med många andra. De lånar pengar av släktingar och vänner och förväntas betala när livet har ordnat sig.

Förvaren (bl a Amygdaleza utanför Aten, Korintos söder om Aten, Kos i Egeiska havet) är mest för ensamkommande vuxna som inte har familj och barn. Men här finns också familjefäder. De är överbefolkade, ohygieniska, de instängda har brist på kläder och sängutrustning, sjukvården brister etc etc – de är gräsliga. Förvarstiden ska vara maximalt 6 månader enligt EU-rätten men tiden överskrids ofta.

Nationaliteterna var mycket medvetet valda eftersom 92% av syrierna, 66% av afghanerna och 94 % av somalierna fick skyddsförklaring i Grekland innan regeringsbeslutet gjordes.

Frivilligorganisationer undertecknade ett brev till EU-kommissionären Ylva Johansson om vad som hänt. I slutet av 2021 uppmanade EU-kommissionen regeringen att ändra reglerna.

Grekland gav vika och numera kan de fem nationaliteterna söka asyl på sina skyddsskäl mot hemlandet efter att ha varit ett år i Grekland. När jag var i Aten i april fick jag uppfattningen att det bara gällde flyktingar från Afghanistan. Nu vet jag att det gäller alla från dessa fem länder efter att de har varit ett år i Grekland. AIDA rapporten 2021 om Grekland skriver om det också och om ingripandet från EU-kommissionen.

Men jag oroar mig för vad det kan leda till om, som Sveriges migrationsminister nu föreslår, beslut om vilka länder utanför EU som ska förklaras vara säkra ursprungsländer och säkra transitländer ska ligga helt på regeringen.

De flesta från Syrien, Afghanistan och Somalia får nu uppehållstillstånd när de söker asyl efter ett års väntan i Grekland. Kommer de inte in i IOMs Helios-projekt blir de hemlösa efter uppehållstillstånd (se mer i AIDAs landrapport för Grekland 2021, s. 19-20 inledningsvis). I Heliosprojektet står projektet för hyran men de ska själva hitta lägenhet att hyra och skriva kontrakt med hyresvärden – som alltför ofta inte vill skriva kontrakt.

Utvikning 2. Ett rådgivningsmöte om problem med att få sina id-kort och kunna skriva hyreskontrakt

En eftermiddag i Aten deltog jag i ett rådgivningsmöte med en asylrättskunnig advokat. Mötet ordnades genom Afghanska föreningen och advokaten är en vän till mig. Vi höll till i en moskéanläggning i västra Aten. Hit kom närmare fyrtio flyktingar från Afghanistan, de flesta kvinnor med barn. Mångas problem gällde id-kort ihop med boende.

De flesta som talade hade nyligen fått uppehållstillstånd och måste byta lägenhet inom en månad från att de fått tillståndet. En del hade redan tvingats flytta och bodde tillfälligt hos bekanta. De hade haft lägenheter genom Estia projektet, som de senaste åren har drivits av regeringen och som tas bort nu, och hade fått rätt att flytta till lägenhet genom Helios-projektet, som drivs av IOM, International Organisation of Migration. Helios är det enda existerande integrationsprojektet och har för lite resurser.

Med Estia är det projektet som hittar lägenheter, skriver kontrakt med hyresvärden och betalar hyran. De boende legitimerar sig med sitt id-kort för asylsökande, som har sex månaders giltighet innan de ska bytas. Med Helios ska de själva hitta en lägenhet att hyra, en hyresvärd som vill skriva kontrakt och sedan betalar Helios hyran. Problemen för kvinnorna här var att hyresvärdar inte ville hyra ut och att de inte kunde legitimera sig hos hyresvärdar eftersom de inte hade något giltigt id-kort. De hade inte fått sina nya id-kort med tillstånd för tre eller ett år och deras gamla id-kort som asylsökande hade gått ut. Advokaten sa att Asylservice har tekniska problem med övergång till ett elektroniskt system. En kvinna sa att i hennes familj hade barnen fått sina kort, ”men barnen kan ju inte skriva kontrakt.” En annan sa att hon hade varit hos Asylservice, som sa att de inte kunde göra något. När hon blev arg och sa att det här var ju inte rätt, skulle familjen bli hemlös på grund av detta, kallade handläggaren på polis för att få ut henne.

Vad kunde den rådgivande advokaten göra mer än lyssna? Egentligen ingenting men han lovade kontakta IOM och höra om de kunde hjälpa till på något sätt.

I AIDAs landrapport för Grekland 2021 finns ett långt avsnitt (s 244 ff) om de enorma svårigheter som erkända skyddsbehövande möter på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, inom hälsovården, socialt stöd, utbildning med mera. Generellt har de samma rättigheter som greker men i praktiken finns en mängd regler som är bakgrunden till att de flesta reser vidare till andra EU-länder för att kunna överleva. Ett kortare avsnitt förklarar hur Tyskland och Nederländerna kommit fram till att inte skicka dem tillbaka till Grekland.

Utvikning 3: Färre flyktingar väljer Grekland men världens flyktingar ökar och i EU söker fler och fler asyl mot bakgrund av världsläget

Syrier som söker asyl nu är mycket få, säger Valia på Solidarity now. Afghanerna har fortsatt komma och de blir kvar i större utsträckning jämfört med för några år sedan när de släpptes vidare in i EU. Förr eller senare får afghanerna uppehållstillstånd, sa Mohammad Mirzay i våras, se tidigare bloggartikel. Får de avslag, överklagar de, och fortsätter överklaga och kämpa för sin överlevnad.  De avvaktar och väntar, överlever på olika sätt och med hopp om att det ska ordna sig.

På Victoriatorget samlas inte särskilt många afghaner längre denna oktober 2022, och i Afghanska föreningens lokaler (Afghan community) en trappa upp på Solomougatan 25 finns nästan ingen verksamhet. Men Mohammad Mirzay har stora planer på kommande verksamhet – datakunskap, kurser i grekiska, grupper för kvinnor att lära sig sy på symaskin.

Generellt har allt färre kommit till Grekland och sökt asyl under de senaste åren jämfört med 2014-15-16-17, under tio tusen personer 2021. Greklands policy med omfattande olagliga pushbacks har verkan, djupt kritiserat av UNHCR, IOM, FNs speciella rapportör för migranters mänskliga rättigheter, Europarådets kommissionär, Greklands ombudsperson och civilsamhällesorganisationer. Ja även från Turkiet, där den turkiska kustbevakningen räddar många i båtar, som tvingats tillbaka från grekiskt territorialvatten.

Vittnesmålen om att Greklands gränsbevakning tvingar tillbaka irreguljära som avser att söka asyl är många, många. Men inte tillförlitliga enligt grekiska regeringen, som envisas med att säga att bevis saknas på att grekiska staten eller grekiska gränsbevakningen skulle vara inblandade. EU-kommissionens inställning för närvarande är att ingenting pekar på att Frontex skulle vara inblandad, och för den nu snabbt växande myndigheten har kommissionären Ylva Johanssons uttalat förtroende än en gång. Men tidigare chefen för Frontex har ersatts – formellt av andra skäl. Det grekiska agerandet får fortsätta, och regeringen får uppskattningar från andra medlemsstater om att de kan försvara gränsen. Alla vet att pushbacks förekommer, inte bara i Grekland, men det tillåts förekomma trots att det är internationellt förbjudet och strider mot asylrätten, som alla medlemsstater förbundit sig att hålla sig till när de godkändes för medlemskap i EU.

Även om varje land har rätt att försvara sina gränser ska den som säger sig vilja söka asyl släppas in i landet. Så vitt känt använder sig inte Sverige av förbjudna pushbacks, men Sverige har inte gräns som samtidigt är EUs yttre gräns. Kommer färre flyktingar till EU, kommer det också färre till Sverige, och ännu färre blir det om situationen för människor på flykt blir allt sämre i Sverige. Och det är det som regeringen vill. Men det kommer inte färre flyktingar till EU nu utan fler.

Färre flyktingar till Grekland, men för 2022 har jag inte aktuella siffror. Inom EU har antalet asylsökande 2022 ökat med 54 procent jämfört med 2021, enligt EUs asylbyrå. Det är konsekvenser av Rysslands angrepp på Ukraina, Afghanistan och talibanväldet, krigshandlingar och förföljelser på flera håll i Afrika och på andra håll i världen. Nyligen meddelade UNHCR att världens flyktingar nu är över 100 miljoner. För några år sedan talade vi om 60 miljoner, en oerhört hög siffra som liknades vid det extremt höga antalet flyktingar vid 2.a världskriget slut. Nu är det nästan dubbelt så många.

Solidarity now: Grekland med sin miniminiva enligt EU-rätten, inre utlänningskontroller, isolerade transitboenden utanför urbana områden och andra svårigheter. Människor åker vidare när de har fått uppehållstillstånd eftersom så mycket är emot dem. Samtidigt behöver Grekland arbetskraft i arbeten som grekerna själva inte vill ha. Hur kommer det bli i Sverige???

Valia Andrakakou och Marina Karta från Solidarity now:

– Humanitära skäl för skydd finns inte längre. Det användes tidigare för dem som varit flera år i Grekland, lärt sig språket och integrerats men vars asylskäl inte räckte. Sjuka kunde få det om deras behandling inte finns i hemlandet, eller de kan visa att de inte kan få det för att deras folkgrupp är diskriminerad. Nej, av ekonomiska skäl fick man det inte.

– Går man i området på kvällarna här och upp mot Platia Victoria (Victoriatorget) är det poliser överallt och kollar id. De kollar inte mitt på gatan utan tar personerna till polisstationen i närheten (förmodligen den på Michail Voda-gatan och den bakom Omoniaplatsen). Nej, det är inga skumma kvarter här och det är inte farligt att gå på gatorna här på kvällarna.

– Många sover ute nu, kanske inte som det var för tio år sedan, men de är många. Det beror på att det är sådan brist på boenden i Atenområdet. Eleionas håller på att stänga och Shisto och Skaramangas har stängts. Estia-lägenheterna håller på att avvecklas och ska vara helt bort sista december 2022. De som arbetar inom Estia-projektet och i Eleionas säger att alla ska till Malakasa. (Det som nämns är boenden för asylsökanden.)

– Malakasa är långt bort och utanför urbanisationen. Det är isolerat. Dit finns bara det vanliga lokaltåget. En enkelbiljett kostar mellan 3 och 4 euro och det är hälften av dagpenningen för asylsökande. Tågbiljetten är mycket dyrare än en metrobiljett. De kunde sätta in en daglig bussförbindelse med Aten, men de gör inte det. Resan tar mer än 40 minuter och sedan måste man gå femton minuter. Fram och tillbaka blir det nästan 8 euro.

– Dagpenningen är 7.50 euro för vuxna och mycket mindre för barnen, plus tre mål mat om dagen i lägret. De behöver gå till sjukhus, köpa mediciner, och handla varor. Barnen behöver gå i skola och det finns ingen ordentlig skola i Malakasa, inte heller finns det arbetstillfällen. Här i Aten finns möjlighet att hitta arbeten och det finns affärer där arbetsgivare ger jobb.

På www.migration@gov.gr finns ett foto av Malakasa, som visar de vanliga små containerhusen i rad tätt intill varandra placerade på platt, torr mark och utan grönska. Det liknar det nya isolerat placerat flyktinglägret på Samos med högt stängsel omkring, eller som jag minns Shisto och även Eleionas med sina containerkuber. Eleionas är inte så långt från Atens centrum och nås med Atens stadsbussar. Efter några år fick lägret lite färg genom invånarnas tvätt på tork, sängkläder på vädring, dekorationer och blomlådor även om grunden fortfarande var samma trista grå containerkuber. Nu töms Eleionas eller är redan stängt.

– Många väljer att bo kvar i Aten och tränger ihop sig i lägenheter, som någon av dem hyr, fortsätter Valia. Ofta är det i närheten av Victoria-torget. (Precis som för åtta-tio år sedan.)

– Tidigare hade asylsökande rätt att arbeta så fort de var registrerade som asylsökande. Nu är det först efter sex månader medan ukrainare har rätt att arbeta från början. Å andra sidan – tillägger både Valia och Marina – har ukrainare sina rättigheter bara under ett år. (Enligt massflyktsdirektivet. Vi är ense om att ukrainarnas rättigheter till skydd och att få arbeta är bra och att det borde gälla alla på flykt.)

Regeringen har sagt att arbetskraften behövs och att det ska bli enklare att kunna arbeta! Valia betvivlar att det skulle få människor att stanna i Grekland när de har fått uppehållstillstånd. Det gäller säsongsbetonat jobb inom turismen, säger hon, med att plocka oliver och frukt, som är ett tungt och mycket dåligt betalt. Och många har haft ett bra jobb som de har tvingats lämna med flykten.

Mer om rättigheter: Lämna in asylansökan, familjeåterförening, rätt till juridiskt biträde, långa handläggningstider, beslut som kan komma för sent för överklagan, ensamkommande minderåriga, när skyddsstatus kan tas tillbaka.

Hos Solidarity now har Asylservice ett lite kontor där en har kunnat få hjälp med att registrera sin asylansökan. Hur det har fungerat förstår jag inte riktigt annat än att det har varit till för särskilt sköra personer, och att asylintervjun sedan görs hos Asylservice på Katherhaki. Valia berättar när vi gör en rundvandring, men hon är inte närmare insatt i vad som sker här, och säger att även om Solidarity now har upplåtit lokalen till Asylservice så har de ingenting att säga till om för verksamheten.

Av och till i Grekland har det varit svårt att lämna in en asylansökan – tidvis i stort sett omöjligt. Under hösten 2021 kom direktiv från migrationsministeriet att det kunde göras bara i registrerings- och mottagningsförläggningarna på öarna i Egeiska havet och på fastlandet bara på speciellt utsedda platser – besked om platserna skulle komma – och att det inte längre gick hos Asylservice´s kontor. Det här skapade kaos under 2021 och jag har skrivit om det i en tidigare bloggartikel. Det gick inte att registrera en asylansökan och få id-kort som asylsökande. Utan giltigt id kan man gripas för illegal vistelse i Grekland.  

Följer jag de engelska instruktionerna nu i oktober 2022 på migration@gov.gr ska asylansökan göras hos mottagnings- och identifikationsförläggningarna på öarna i Egeiska havet, i Evros intill landgränsen till Turkiet och i förläggningarna Malakasa och Diavata, ingenting om Asylservices kontor på Katherhaki eller hos Solidarity now. Senare får jag bekräftat genom juristkollegor till min vän advokaten att i denna del av Grekland ska asylansökan registreras från Malakasa och Diavata, någon annan möjlighet finns inte.

På öarna i Egeiska havet använder sig Grekland av snabbspårförfarande med dess sämre rättssäkerhet. Med hänvisning till att det handlar om gränsförfarande.

Familjeåterförening. För asylsökande kan det ske genom nuvarande Dublinförordningen – Dublin 3. Men medlemsländerna krånglar och medger inte familjeåterförening eller det tar mycket lång tid, säger advokaten Marina och påminner sig att redan för flera år sedan var Sverige avvisande till familjeåterförening genom Dublin till skillnad från flera andra EU-länder. (Jag minns samtal för några år sedan om problemen med Sverige hos organisationen Ecumenical Refugee Support, som hade många sådana ansökningar. Tyskland t ex var mycket mer tillåtande.)

Marina:

– De som har fått uppehållstillstånd som alternativ skyddsbehövande har över huvud taget inte rätt till familjeåterförening (följer minimum av EU-rätten, dvs medlemsstaternas skyldigheter).

– Med flyktingstatus kan du söka inom tre månader utan restriktioner men en rad dokument måste visas upp. Efter tre månader kommer försörjningskraven in. För afghaner i Afghanistan är familjeåterförening i praktiken omöjlig. De måste till grekisk ambassad och det finns inte i Afghanistan och de måste till Pakistan. Och det går inte.

Enligt AIDA-rapporten om Grekland är familjeåterförening en extremt komplicerad och långvarig procedur och tar som minst tre år och konstant juridisk hjälp.

Bland annat Europakonventionen hävdar vars och ens rätt att leva med sin familj.

Rätt till juridiskt ombud gäller bara vid överklagan, inte vid grundansökan (följer minimum, alltså vad medlemsstaterna måste erbjuda). Tilläggsansökan kostar pengar enligt regeringsbeslut hösten 2021, hundra euro per sökande, för en familj samma belopp per person. Det blir många tusen kronor! Beslutet är överklagat av Grekiska flyktingrådet och Refugee Support Aegean till högsta förvaltningsrätten.

Marina:

– Överklagan ska göras inom sju dagar på öarna. (Öarna har ju snabbspår med hänvisning till gränsförfarande.) På så kort tid kan det vara svårt att hitta advokat. På fastlandet gäller 25 dagar. Att överklaga en andra gång kostar pengar, 100 euro per person i en familj. (Infördes i lagen 2020 eller som ett senare tillägg.)

AIDA-rapporten uppmärksammar problemet med att deadline för överklagan alltför ofta har passerats som konsekvens av att avslag på asylansökan och på överklagan når fram för sent och efter att tiden för överklagan har gått ut. Vid överklagan till nästa nivå finns inte rätten att stanna kvar i landet tills prövningen är gjord.

Långa handläggningstider är ett stort problem i Grekland, på alla nivåer.  När uppehållstillstånd med giltigt id ska förlängas – obs det sker var tredje år eller efter ett respektive två år beroende på status och var sjätte månad för asylsökande – blir det ofta lång väntan. Det förklaras med brist på personalresurser hos Asylservice och tekniska problem, men beror naturligtvis på att regler och bestämmelser införs som myndigheter sedan inte ges mer resurser för. Under vänteperioden kan de sökande få ett papper som visar den tillfälliga situationen, men ett sådant papper accepteras oftast inte av arbetsgivare som arbetstillstånd och de förlorar arbetet. Ska de hyra bostad finns hyresvärdar som inte vågar hyra ut till en person som saknar de kända dokumenten. 

Grekland ligger på miniminivån av vad EU-rätten anger för människor på flykt, och Sverige är på väg dit.

Ensamkommande minderåriga – förbättring och försämring

Polisen har haft skyldighet att ta hand om minderåriga som lever på gator och torg och de placerades i förvar och på polisstationerna. Det var upprörande. En vän till mig förklarade att de hade ingen stans att placera dem annat än polisstationerna. (Jag minns att en nytillträdd kommissionär Ylva Johansson vid ett besök på Lesvos påpekade för en nytillträdd migrationsminister Notis Mitarakis att så fick inte barn behandlas.)

– För ensamkommande minderåriga finns det nu ett fungerande system, säger Valia. Det finns en koordinator knuten till migrationsministeriet. De unga fångas upp snabbt nu och kommer till ett boende för ensamkommande minderåriga. Med systemet som fanns tidigare tog det många månader innan barnen kom till ett boende för minderåriga. Under tiden placerads de på polisstationer. Nu finns ett förbud mot att placera ensamkommande barn på polisstationer.

Men jag nås av uppgifter om att platserna på boenden för ensamkommande minderåriga är för få och att boendena har höga överbeläggningar.

När skyddsstatus och uppehållstillstånd kan tas tillbaka

I ECREs databas AIDAs landrapport om Grekland finns ett avsnitt om när skyddsstatus kan undersökas på nytt, upphöra eller dras tillbaka. Det kan ske frivilligt med olika skäl men också när skyddsbehovet inte finns längre på grund av förändringar i ursprungslandet. Förändringarna måste då vara grundläggande och varaktiga. Artiklar om detta finns i den grekiska utlänningslagen från 2020.

Om protesten från Asylkampanjen mot den pågående kriminaliseringen av frivilligorganisationers räddningsarbete. Se annan artikel.

Referenser

AIDA (Asylum information Database): Country Report Greece 2021 Update. Last published 30/5/22. ECRE, European Council for refugees and Exiles/Greek Council for Refugees. www.ecre.com. Nyttig läsning för oss i Sverige

Besök i oktober 2022 hos Solidarity Now, 2 Demokou odoz, Aten.

Närvaro i oktober 2022 på ett juridiskt rådgivningsmöte arrangerat av Afghan community i Aten.

Asylkampanjen är en plattform för grekiska frivilligorganisationer som försvarar asylrätten och stöttar människor på flykt. Dess aktuella pressmeddelande gäller åtalet mot grundaren av grekiska helsingforskommittén, Panagiotis Dimitras, och att grekiska staten systemasikt går ut med falsk information och propaganda mot individer och organisationer från civilsamhället. Det är den bilden som dominerar i media. När de utför sitt arbete, som är att skydda människor på flykt, anklagas de för kriminalitet.

I början av januari 2023 kom ett meddelande från Action2-I:s mejllista. Det handlar om den omfattande kriminaliseringen av människor på flykt genom att anklaga dem för människosmuggling. I snabba rättegångar på ofta bara 30 minuter döms de till mycket långa straff. På måndag den 9 januari kommer överklagan av domen mot den somaliske politiske flyktingen Mohammad H upp i Lesvos högre domstol. Mohammad dömdes i maj 2021 i Mytilenes lokala domstol för människosmuggling. Han hade befunnits vid ratten när en gummibåt med 34 flyktingar, inklusive honom själv, nådde Grekland i december 2020. Då hade smugglaren lämnat båten innan de kom in på grekiskt territorialvatten – det är mycket vanligt att smugglarna gör så – och Mohammad försökte sedan styra båten för att rädda dem alla. Han dömdes till fängelse i 142 år i en snabb rättegång och efter att medpassagerare vittnat om att han räddade deras liv. Meddelandet från Action2-I innehåller många fler detaljer samt hur vanliga dessa domar är. Enligt officiella uppgifter från oktober 2022 består 21 procent av fängelsepopulationen i Grekland av människor som har dömts för att ha transporterat människor på flykt – 2 223 fångar av totalt 10 678. Här finns också fäder som har kört familjens hyrda bil till grekiska gränsen. Fängelser är överfulla. Fängelset i Komotini nära gränsen till Turkiet i norr – Evrosgränsen – har kapacitet för 162 fångar och hyste den 1 oktober 319 fångar. De tar inte emot fler fångar, som i stället placeras på celler på polisstationer.

inklistrat

ASYLKAMPANJENS PRESSMEDDELANDE 19 DECEMBER 2022

WITCH-HUNT AGAINST DEFENDERS OF HUMAN RIGHTS

IN COMPLETE REVERSAL OF REALITY

Athens, 19 December 2022

European and international human rights monitoring bodies record systematic and continuous complaints regarding pushbacks (which are always illegal) of refugees at Greece’s borders. These complaints have become commonplace¹; yet, instead of being investigated, the people and the organisations who denounce them and address the competent bodies are themselves targeted and accused of criminal charges.

In an unprecedented reversal of reality and in a context of systematic disinformation and propaganda against individuals and civil society organisations that dominates the vast majority of Greece´s media, these very persons are accused of allegedly illegal criminal activities, when their purpose is to provide protection to refugees, carrying out exactly their work.

The most recent target is Panagiotis Dimitras, known for defending human rights in Greece for many decades. Panagiotis Dimitras is accused of having “set up a criminal organisation with the purpose of receiving data of third country nationals who attempt to enter Greece illegally, in order to facilitate their illegal entry and stay, sending to the authorities their full details and their exact location in the country, in order for them to be subject to asylum procedures”.

Specifically, he is called for interrogation before the Investigating Magistrate of Kos on 20/12/2022 in response to the above charges, which are classified as felonies. The charges are brought with the aggravating circumstances of commission “by profession, as the infrastructure he has created (namely the operation of the organization Greek Helsinki Monitor) demonstratesanintention of repeated commission of the act and for profit”.

The incident for which Panagiotis Dimitras is accused of the above criminal charges concerns the entry into Greece on 13/07/2021 of an asylum seeker, who is in fact accused of being the leader of the criminal organization. This asylum seeker’s only illegal activity was entering Greece alongside other passengers in a boat. The same asylum seeker had previously appeared on the BBC in a report on pushbacks entitled “The EU countries pushing back asylum seekers at sea”²; which was coincidentally published on the same day (13/07/2021), denouncing two previous pushbacks, one of which was recorded on a video that was published on 10/06/2021 by the Facebook page of the Aegean Boat Report organization, which also systematically denounces incidents of pushbacks in the Aegean and whose main representative, Tommy Olsen, is also accused of being a member of the same alleged criminal organization.

This particular BBC report was publicized widely and received a lot of attention³.This caused the Minister of Migration to react; who, as usual, denounced the accounts as completely unfounded⁴, despite the fact the incidents were confirmed by videos. The Minister cited the fact that many cases of alleged pushbacks had been investigated by European Union institutions and in their reports, no violation of European rights had been recorded. This was of course before the OLAF report was published following an investigation into Frontex, which revealed that Frontex, a European agency, was tolerating if not complicit in carrying out pushbacks. Due to pressure following these revelations, Frontex’s director Fabrice Leggeri, resigned.

In the case currently in question, Panagiotis Dimitras acted in accordance with the aims of theorganization of which he is a founding member since 1993⁵ , namely the support of human rights. He sent the Greek authorities information about the presence of asylum seekers in Greek territory, as well as the will of those asylum seekers to be subject to asylum procedures, i.e. asking for their protection claims to be registered and the legal procedures applied.

As the spokesperson of his organization, he monitors the observance of human rights by collaborating with the competent bodies of the UN, the Council of Europe and the European Union. Panagiotis Dimitrasis a member of the Board of Directors of the European Network for the Enforcement of ECtHR Judgments (EIN)⁶, as well as a member of the General Assembly of the World Organization Against Torture (OMCT)⁷.

On the specific issue of pushbacks, it is known that the Greek Helsinki Monitor has submitted multiple complaints to the competent prosecutors⁸, the Greek Ombudsman⁹, as well as the police. The purpose is always to denounce the relevant incidents and support the victims of these actions in their efforts to address competent authorities and bodies.

None of the above would be of concern, if they were not part of a generalized trend, amounting to the targeting of organizations, workers and volunteers who defend asylum cases, denounce serious rights violations, pushbacks or simply provide humanitarian assistance. This witch-hunting has created a general climate of suspicion, which foments attacks by extreme racist groups. Lengthy legal battles against serious unsubstantiated charges are also a concern, as already observed by the UN Special Rapporteur on Human Rights Defenders, following a special hearing of many of those already accused or threatened with similar charges¹⁰.

The hostile context outlined above is intensified by recent incrimination from officials against organizations with unknown sources of funding and connections with MEPs, lobbyists and journalists, “who systematically circulate abroad images against our country”¹¹, thus contributing to the general climate of suspicion against organizations that have been operating legally and honestly for years.

The above context – harassing and criminalizing organizations and individuals defending human rights – does not only concern Greece, but also the competent institutions of the European Union. Despite the revelations regarding the tolerance if not the participation of Frontex in repeated pushback incidents¹², the European Union institutions remain silent. This contributes to the cover-up of systematic human rights violations committed at the borders of European Union countries, especially in the Balkan Peninsula and the Aegean.

Though we expected the competent bodies and institutions, as well as the judiciary, to investigate the complaints of human rights violations that have come to light, instead we are witnessing accusations against the people and organizations that are active at the country’s borders. Those accused are receiving reports and testimonies of pushbacks against refugees and migrants, which, as they should, they make public and bring to the attention of the competent authorities.

In this context, the Campaign for Access to Asylum and the organizations co-signing this press release call for:

 A stop to the persecution of those individuals and organizations who act in their role as defenders of human rights, against violations by state authorities and institutions.

 A stop to the systematic propaganda and misinformation against persons and organizations providing protection to asylum seekers, refugees and vulnerable persons in general.

 The investigation of all allegations brought to the attention of the competent authorities concerning cases of illegal refoulement.

 A stop to the phenomenon of violations of fundamental human rights that are systematically committed at the borders of Greece and Europe.

CO-SIGNATORIES (in alphabetical order)

ARSIS Association for the Social Support of Youth (http:/arsis.gr)

Equal Rights Beyond Borders (https://equal-rights.org)

Fenix Humanitarian Legal Aid  ( https://www.fenixaid.org )

Greek Council for Refugees ( http://www.gcr.gr )

Greek Forum for Refugees ( http://www.refugees.gr )

Greek Forum of Migrants ( https://www.migrant.gr/ )

Greek Helsinki Monitor ( https://greekhelsinki.wordpress.com )

Hellenic League for Human Rights ( https://www.hlhr.gr )

HIAS ( https://www.hias.org/where/greece )

Lawyers for the Rights of Refugees and Migrants

(http:/www.omadadikigorwn.blogspot.com)

Legal Centre Lesvos ( https://legalcentrelesvos.org )

Network of Social Support for Refugees and Migrants ( http://migrant.diktio.org )

“To Mov” Panhellenic Women`s Rights Association (http:/tomov.gr)

Refugee Legal Support (RLS) ( https://www.refugeelegalsupport.org )

Refugee Support Aegean (RSA) ( http://rsaegean.org/el )

World without Wars and Violence ( https://www.kosmosxorispolemous.gr/ )

—————

Annex of sources documenting cases of refoulement

 The United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR);¹³

 The International Organisation for Migration (IOM); ¹⁴

 The United Nations Committee on Enforced Disappearances (CED); ¹⁵

 The United Nations Committee on the Rights of the Child (CRC); ¹⁶

 The United Nations Human Rights Council; ¹⁷

 The United Nations Working Group on Arbitrary Detention (WGAD); ¹⁸

 The United Nations Special Rapporteur on the human rights of migrants; ¹⁹

 The United Nations Special Rapporteur on human rights defenders; ²⁰

 The Council of Europe Commissioner for Human Rights; ²¹

 The European Committee for the Prevention of Torture (CPT); ²²

 The Frontex Fundamental Rights Officer (FRO); ²³

1 An annex with the relevant sources is provided at the end of this document.

2 BBC 13/07/2021 "EU countries 'pushing back' asylum seekers at sea" available: https://bit.ly/3HLdSe1

3 France 24 13/07/2021 "Greek coastguards hit with new migrant pushback claim" available:

https://bit.ly/3jhxUmo

4 Nauteboriki 13/07/2021 "Mitarakis' response to BBC: "Completely unfounded" accusations of illegal

repatriations" availablehttps://bithttps://bit. ly/3YuRdbV/3YuRdbV

5 https://greekhelsinki.wordpress.com/about/

6 https://www.einnetwork.org/structure-governance

7 https://www.omct.org/en/who-we-are/governance

8 Indicatively: Racist Crimes Watch 04/05/2021 "Criminal complaint to investigate 147 incidents of illegal, violent, racist refoulement or deportation of 7000+ foreigners during March – December 2020" available at https://bit.ly/3Ywyrkkand Racist Crimes Watch 21/07/2021 "200+ illegal refoulement cases of about 10000 foreigners investigated by the Supreme Court Prosecutor's Office and Citizen's Advocate following appeals by the EAPC" available at https://bit.ly/3V2BE8d

9 Greek Helsinki Monitor 21/04/2021 "Complaint to the Ombudsman calling for the investigation of 147 cases of illegal, violent, racist pushback or deportation of 7000+ foreigners in March-December 2020" available athttps://bit.ly/3G2jfEw

10 https://srdefenders.org/information/hearing-with-migrants-rights-defenders-in-greece/

11 Press release of the Ministry of Migration and Asylum 14/12/2022: ”Mitarakis from Parliament: There is an embrace of NGOs with MEPs and journalists who circulate images against our country&quot” available in:https://bit.ly/3W5V9yj

12 The Guardian 14/10/2022 “EU border agency accused of serious rights violations in leaked report” available: https://bit.ly/3uXn8UT

13 UNHCR “UNHCR warns of increasing violence and human rights violations at European borders”; 21 February 2022, available at: https://bit.ly/39Md9L4 “UNHCR concerned by pushback reports, calls for protection of refugees and asylum-seekers”;, 21 August 2020, available at: https://bit.ly/3xNCV9O.

14 IOM, “IOM Alarmed over Reports of Pushbacks from Greece at EU Border with Turkey”;, 11 June 2020, available at: https://bit.ly/39GXQDi.

15 CED, Concluding observations on the report submitted by Greece, CED/C/GRC/CO/1,12 April 2022, paras 28-31, available at: https://bit.ly/3OwtTVh.

16 CRC, “Experts of the Committee on the Rights of the Child Ask Greece about Roma Children and Push Backs of Refugees at the Border”, 4 May 2022, available at: https://bit.ly/3xDCsqA.

17 UN Human Rights Council, Report of the Working Group on the Universal Periodic Review: Greece, A/HRC/49/5, 6 January 2022, paras 130.96, 130.202, 130.204, 130.209, 130.214, 130.215, 130.216, 130.223, 130.226, available at:https://bit.ly/3tSxghE.

18 WGAD, Report of visit to Greece, A/HRC/45/16/Add.1, 29 July 2020, paras 87-88, available at: https://bit.ly/3HINxuZ.

19 UN Special Rapporteur on the human rights of migrants, available at: https://bit.ly/3QxvbBn.

20 UN Special Rapporteur on human rights defenders, “Statement on preliminary observations and recommendations following official visit to Greece”, 22 June 2022, available at: https://bit.ly/3tSwZLB.

21 Council of Europe Commissioner for Human Rights, “Greek authorities should investigate allegations of pushbacks and ill-treatment of migrants, ensure an enabling environment for NGOs and improve reception conditions”, 12 May 2021, available at: https://bit.ly/3OclKptStatement of Council of Europe Commissioner for Human Rights, Dunja Mijatović 21-10-2021 European states must stand up against pushbacks and the attempt to legalise them available at: https://bit.ly/3BCMifd, Statement of Dunja Mijatović, the Council of Europe Commissioner for Human Rights 7 April 2022 Pushed beyond the limits. Urgent action needed to stop pushbacks at Europe`s borders, available at: http://bit.ly/3WnsAMd

22 CPT, “Council of Europe's anti-torture Committee calls on Greece to reform its immigration detention system and stop pushbacks”, 19 November 2020, available at: https://bit.ly/39FChmQ.

23 Frontex, Fundamental Rights Officer Annual Report 2021, June 2022, 7, 14, 39, available at: https://bit.ly/3A1XP7J.

——— SLUT

Efter nästan 20 års alternativ skyddsförklaring har avslagit Nadir Nouris förlängning och gjort honom papperslös, vill deportera honom till Afghanistan, och har just nu fängslat honom under vidriga förhållanden. Men artikeln var tänkt att handla om Nadir Nouri som person och We need books.

Det hela är märkligt och förkastligt. Under åren i Grekland har Nadir Nouri haft en rad grekiska förtroendeuppdrag förutom att han är grundare av det professionellt verksamma biblioteket We need books i Aten. Han ingick t.ex. i den grekiska asylkommittén som tillsattes 2010 under Pasokregeringen för att modernisera asylprocessen till EU-standard och flytta den från polisen. En klok och fredlig person.

Han greps av polisen en vecka efter att jag träffat honom i Aten i slutet av april. Orsak: Han hade gjorts papperslös efter många år av legala uppehållstillstånd – och plötsligt och efter att talibanerna tagit över makten i Afghanistan vägrade grekiska myndigheter och domstolar att förlänga hans skydd och uppehållstillstånd. Hans situation visar på osäkerheten och bristen på långsiktig trygghet med tillfälliga uppehållstillstånd.

Artikeln kommer inte diskutera systemet med tillfälliga uppehållstillstånd – det som vi nu har infört i Sverige – men kan kanske ge tankar.

Det var inte meningen att polisens gripande av Nadir Nouri skulle bli en del av artikeln, däremot avslaget på förlängning av uppehållstillståndet. Men mest ville jag träffa och lyfta fram en märklig och mycket respekterad person, som kom till Grekland som flykting från Afghanistan för många år sedan. En person som på olika sätt har bidragit till att försöka göra Grekland till ett bättre samhälle för greker och för flyktingar. Och så är nu situationen så här:

He is being detained at the police station in Exarcheia. He’s been there for over two weeks, when people are only supposed to be kept there for 24 hours. He is being kept in a basement, with many other people, some of which need medical attention. He has only been out in the fresh air and light the three times he was taken to court and those times I think he didn’t eat all day. We talk to him through a window on the street. 

Så skriver verkställande direktören för We need books till mig i ett mejl den 16 maj, tre veckor efter att jag träffade honom den 25 april 2022, som var annandag påsk i Grekland, på Platia Exarcheia, Exarcheia-torget.

Nadir Nouri är 36 år gammal, en intellektuell tänkare, filosof, metafysiker och fredsälskare. Han haft många viktiga uppdrag i Grekland och att han är grundaren av det multispråkliga biblioteket Weneedbooks i stadsdelen Kipseli är bara en av hans meriter. Vänner och hans advokat arbetar på att få ut honom, och menar att han förmodligen måste söka asyl igen. Men det innebär inte att han släpps utan han kan flyttas till ett mer ordinärt förvar. Det är inte mycket bättre än underjorden på en polisstation men det brukar i alla fall innebära tillgång till en rastgård.

Zarif: We need books är Nadirs skapelse

Zarif hjälpte mig att få kontakt med Nadir den här annandagpåskdagen i Aten när de flesta greker var glada över att ha en dag ledig och sitta på café med vänner om de inte hade lämnat staden genom ledigheten. På Whatsapp bestämde vi att mötas i Exarcheia en timme senare. Zarif lärde jag känna i Aten våren 2011. Han hade dublindeporterats från Sverige till Grekland några månader tidigare. Sverige var en otrevlig upplevelse för honom med brutalitet från svensk polis och ett skadat ben. Zarif fick så småningom uppehållstillstånd i Grekland. Den grekiske advokat som hjälpte honom att överklaga den alternativa skyddsförklaringen så att han fick flyktingförklaring är numera både hans och min vän.

• Nadir borde ha begärt flyktingstatus från början som jag gjorde. Jag hade alternativt skyddsstatus från början men jag överklagade och begärde flyktingstatus och Spyros hjälpte mig och jag fick det.

Zarif visar en bild av Nadir i mobiltelefonen, en kille med skägg, mustasch och långt hår.

• Han går klädd i vida byxor och ser lite annorlunda ut, säger Zarif.
• Som en hippie, säger jag.
• Ja, skrattar Zarif och visar att han respekterar Nadir mycket. We need books är Nadirs skapelse, inte Afghan communitys.

Det var ändå hos den stora diasporaföreningen Afghan community i Aten, som jag först fick höra om We need books och Nadir Nouri. Verksamhetschefen Mohammad Mirzay berättade och ville att jag ska donera mina böcker från Grekland och Frankrike om asyl och människor på flykt till biblioteket.

Jag ville gärna träffa Nadir Nouri och inte bara för detta bibliotek. Hur var det möjligt att efter nästan tjugo år med uppehållstillstånd i Grekland nu efter att talibanerna har tagit makten i Afghanistan ville grekiska staten deportera honom till Afghanistan!!!!!

Så vi träffas på Platia Exarcheia och hittar varandra med hjälp av Whatsapp. Han kommer med en hund i koppel, en halvstor hund med gul och vit päls, en lugn och erfaren hund som fullständigt ignorerar mig. Vad jag förstår är det kanske inte direkt Nadirs hund, men de känner varandra väl och är ofta i sällskap. Nadir ser ut som Zarif beskrev honom, vida byxor i olikfärgade rutor, mörk värmande jacka, på en handens fingrar stora ringar, mörkbrunt skägg och långt hår. Han skrattar när jag säger att han liknar en hippie. Ja, från 80-talet, instämmer han innan vi sätter oss på ett café och tar var sin kaffe.

Han är en mycket speciell människa och håller långa utläggningar av filosofisk och metafysisk art. I det mesta hänger jag inte med men avbryter då och då och frågar vad han menar med det och det och försöker visa att jag ändå hänger med, eller åtminstone lyssnar intresserat. Vi kommer in på asyl, men inte just hans situation, och han säger att vi talar om systemfel, att det är fel på systemet, men det är människor som skapar systemen. Och de måste ändras.

Han citerar den klassiska poeten Rumi, och rättar mig. Rumi var inte persier utan från Khorasan, ett äldre rike än det persiska, och dog slutligen i Turkiet. Och han uppmanar mig att läsa på Wikipedia om Rumi, vilket jag gör.

Vi pratar kort om Afghanistan, amerikanerna, EU och Nato, och om hazarerna. Hazarerna är fredliga, de vill inte ha krig, de vill ha utveckling, studier och inte så mycket religion.

Vad är We need books?

När jag kommer till biblioteket två dagar senare (en av bussarna utanför Arkeologiska nationalmuseet på stora gatan Patission, som går Kipseligatan upp, kliver av på måfå, och frågar på engelska ett äldre par om tvärgatan Evias ligger uppför eller nedåt Kipseligatan.) Stora fönster mot gatan med texten We need book. Ett stort ljust inbjudande rum med hyllor fyllda av böcker, vid entrén ett bokbord med aktuella böcker på bland annat engelska och vid andra sidan en bemannad reception där det går bra att tala engelska. Sedan går jag runt. Här finns böcker på grekiska, engelska, tyska, franska, spanska, farsi, arabiska, ryska och så vidare. Engelska och tyska verkar vara de största språken. Allt är sorterat efter språk och ämne som psykologi, historia, migration. Jag ser en meter böcker på svenska (mest skönlitteratur), en halvmeter på vardera danska och norska. Intill står böcker på ryska, ukrainska, kurdiska, armeniska och andra språk. Biblioteket är möblerat med bekväma fåtöljer, en kaffehörna, en altan med sittgrupper, en ganska stort färgrikt rum för barn med böcker på olika språk, mattor på golvet, leksaker, mjuka låga fåtöljer. I ett studierum bakom stängd dörr med stora glasrutor in mot rummet sitter en grupp runt ett stort avlångt bord – språkstudier kanske.

Böckerna är gåvor och donationer. Det finns inte resurser att skriva till författare och be om böcker, eller att köpa in böcker, säger en av bibliotekarierna. Ändå är många böcker aktuella och böckerna är inte slitna men lästa. Som i alla biblioteket finns också äldre böcker och uppslagsverk.

Jag är djupt imponerad, och vet att hit kommer jag återvända nästa gång jag är i Aten. För den svenska hyllan skickar jag några av mina böcker när jag har kommit hem till Stockholm. Och meddelar Mohammad Mirzay på Afghan community.

När Nadir kort berättar om hur biblioteket kom till lyfter han knappt fram sin egen betydelse. Starten var att han kom i kontakt med en ung grek – hur minns han inte – som just gjort färdigt sina universitetsstudier och ingenting visste om människor på flykt.

• Efter ett tag kom han tillbaka och frågade ”vad kan vi greker göra tillsammans med flyktingar”. Det var något nytt, för till dess hade det bara varit vad kan vi göra för flyktingar. Så kom We need books till.

Grundare är också en grekisk kvinna, säger han. Hon har gett mycket stöd och såg till att de fick sin lokal. Hon är en nära vän till honom, nästan som en syster, säger han. Hyran, fortsätter han, kommer sedan in genom medlemsavgifter och donationer. För dem som vill låna hem böcker krävs medlemskap men vem som helst kan läsa på platsen. De som arbetar där är volontärer och de två personer, som sköter katalogiseringen, arbetar med lön.

Det är i stort sett allt vi säger om We need books. Mer förstår jag efter att ha varit där och från deras hemsida www.weneedbooks.com. Biblioteket har funnits sedan 2017.

Kom till Grekland 2004 som ensamkommande minderårig

Jag smsade på Whatsapp att jag vill höra hans erfarenheten av hur Grekland tar emot människor på flykt och hur det har förändrats under hans många år här. Så småningom kommer vi in på det men utan att han ändå säger så mycket om sina egna problem med att nu vara papperslös. Jag uppfattar honom som en person som inte framhäver sig själv.

2004 kom han till Grekland efter att ha levt flera år i Iran. Talibanerna tog över i Afghanistan 1996. Han flydde till Iran när han var tolv år för att inte tvingas bli krigare för talibanerna. Pappan fanns i Iran men många mil bort och Nadir var ensam där han var.  Som många afghaner i Iran arbetade han i byggbranschen – constructing work. 16 år gammal var han arbetsledare för ett gäng gubbar och andra var förvånade över att en så ung kille hade äldre under sig, berättar han.

Han sparade pengar i Iran och 2004 reste han till Grekland över Turkiet och togs emot som ensamkommande minderårig. Grekland hade inget omhändertagande för ensamkommande minderåriga förutom ett boende på Kreta och dit kom han så småningom efter en tid i Aten. I Aten fanns ingenting ordnat för att ta emot flyktingar. Det som fanns var Caritas för mat och kläder, Läkare i världen för sjukdom och GCR (Greek Council for Refugees) för juridiska ärenden. Hur han bodde i Aten vet jag inte. Polisen skötte asylärenden och man sökte asyl hos utlänningspolisen på Petrou Ralli (precis som när jag började följa flyktingar i Grekland 2011). 2010 under Pasokregeringen bildades en asylkommitté med avsikt att professionalisera asylhanteringen och flytta den från polisen.  I kommittén ingick Nadir. Så småningom bildades ett system med myndigheten Asylservice och asylärenden togs från polisen. (I den processen gav EU med flera EU-länder mycket stöd.)

När han mycket kortfattat tecknar utvecklingen i att få till ett asylsystem i Grekland utanför polisen, nämner han också 2015 när så många flyktingar kom med syrier som den största gruppen och afghaner som den näst största. Att EU-länderna verkar bara beredda att öppna för deportationer till Afghanistan igen, kommenterar han utförligt med att beslutsfattare måste påverkas och ändras, och om hur människors tänkande (mind) måste ändras.

Han berättar inte när han fick sitt uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande och turerna kring det men säger kort att han inte har papper nu, det vill säga inte har uppehållstillstånd nu. Jag får uppfattningen att han tar det med ro. Men jag kan ha helt fel, och veckan efter grips han ju och placeras i den överfyllda källaren under polisstationen.

Afghanistan skulle aldrig släppa in mig, säger han däremot när vi träffas. Han har inga papper på att han är medborgare i Afghanistan och antyder att han i praktiken är statslös. Och att gå till Afghanistans ambassad och be om pass? Varför skulle jag gå dit, svarar han, aldrig att jag skulle gå dit!

Eftersom han är papperslös nu har han lämnat styrelsen för organisationen We are Solomon, säger han om en av Greklands asylrättsförsvarande frivilligorganisationer, www.wearesolomon.org.

• Det ser inte bra ut för organisationens legitimitet att ha en styrelsemedlem som är ”illegalt” i Grekland, säger han.

Han står kvar på deras hemsida som tidigare styrelsemedlem och fotograf, och med följande biografi:

Nadir is a former board member of Solomon and co-founder of We Need Books, a multicultural library established in 2017. He has extensive experience in the humanitarian field as an interpreter and cultural mediator. He has worked with unaccompanied minors and victims of torture, war and gender-based violence. In 2016, he was assigned by the Ministry of Migration Policy and UNHCR as the coordinator of the Helliniko refugee camp. Nadir is also a photographer and has been a member of Solomon’s photography team since its establishment in 2016.

Han kom alltså till ett boende för ensamkommande minderåriga på Kreta och lärde sig tala och skriva grekiska på sex månader. För att få pengar sålde han på öppna marknader i Rethymnion till turister på somrarna och lärde sig att cigaretter är dyrt i Sverige och Norge. Turisterna brukade köpa stora paket med cigaretter. Och han lärde sig säga ”hej, hej” på norska och ”hur mår du, vad heter du”.

Senare har han, som We are Solomon skriver, arbetat som översättare och kulturförmedlare i olika organisationer och ingått i olika representationer. Nuvarande ledaren för Metadrasi, Lorna Pappa, arbetade tidigare för GCR och han nämner att han känner henne väl. Han känner många greker, och när vi sitter på cafeet vid Platia Exarcheia passerar två grekiska damer i övre medelåldern och hälsar hjärtlig på honom.

Nadir läser och har läst mycket, psykologi, filosofi och tänkare som Freud. Han har periodvis varit mycket deprimerad och tvingat sig läsa. Det har varit svårt, det är svårt att koncentrera sig när man är deprimerad.

• Jag har tvingat mig läsa en mening, tänkt, läst en mening till, en sida, tänkt, och så småningom flera sidor.

Han skulle gärna resa – resa till Sydamerika, till Indien, och se hur människor lever. Vill du inte ha familj och barn, frågar jag, det vill ju de flesta människor. Då ler han avspänt och säger att när han var yngre tänkte han mycket på det och ville gifta sig och ha barn. Men de tankarna har avtagit, de är inte så viktiga n

Vi sitter på Cafe Poète, ett av cafeerna på Platia Victoria, Victoriatorget, i stadsdelen Patissia i Aten. Det är grekisk påskafton. Platia Victoria har varit samlingsplats för flyktingar och migranter från Afghanistan i många år. Men de som samlas här är mycket färre nu än jag någonsin har sett tidigare, och det kommer mycket färre afghaner till Grekland.

Under ett par timmar framåt från tre på eftermiddagen blir torget mer och mer befolkat i vårvärmen där träden ger skugga. På bänkarna och på caféerna sitter en del greker, men staden är ganska folktom och många greker har lämnat stan under påskledigheten. Så människor som släntar in på torget är framför allt afghaner. Nära intill vårt café, på andra sidan en krukplanterade häck, slår sig ett gäng kvinnor med sjal över huvudet ner med ryggen mot häcken och caféet. De sitter på marken som de har lagt ut tygsttcken på. Dessa kvinnor fotograferar och pratar jag med lite senare.

Mohammad vet att jag vill vet hur människor överlever, får tag på pengar, skaffar mat, bor. Jag tror jag kan säga att det växer fram en sympati mellan oss och han har sett mina senaste böcker och ber mig donera dem till det mångspråkiga biblioteket We need books (se annan artikel om biblioteket och om grundaren Nadir Nouri).

Asylbidraget, som staten inte betalade ut under hösten efter att den tagit över hanteringen från UNHCR, är i gång igen. Staten klarade inte bankhanteringen men nu betalas den ut sedan några månader till dem som bor i statens flyktingläger efter att Caritas tog över hanteringen. Hur det är med dem som bor i ESTIA-programmets lägenheter, säger han inte. (ESTIA-lägenheterna ska för övrigt avvecklas.)

Att inte kunna registrera sin asylansökan annat än i mottagningslägren på öarna i Egeiska havet gäller fortfarande. Det är ett av de största problemen just nu, har min vän advokaten sagt till mig. De som lyckas ta sig in över gränsen i norr, Evros-området, kan inte lämna in en asylansökan med mindre än att de åker till öarna, eller grips som papperslös och sedan kan de ansöka om asyl i förvaret. Men det troliga är att de försöker ta sig vidare norrut in i EU. Regeringen, asyl- och migrationsdepartementet, lovade för flera månader sedan att öppna mottagnings- och registreringsenheter på fastlandet, men det har inte gjorts.

Det handlar om att vänta på att det blir bättre. Att överleva tills de får uppehållstillstånd i Grekland och kan åka vidare, att överklaga avslag och överklaga igen. 95 procent av afghanerna får uppehållstillstånd till slut.

Enligt Eurostat för första kvartalet 2022 var antalet afghanska medborgare som fick positivt besked på sin asylansökan 2.085 av totalt 2.190 sökande i Grekland.

• Polisen gör ibland razzior, det gjorde de här på Platia Victoria för en tid sedan, och många män greps för de var utan papper, säger han. De placerades i fängelse, alltså i förvar. Där kan de hållas i 18 månader. Under tiden kan de söka asyl och kommer de in i asylprocessen släpps de förr eller senare. Och Turkiet tar inte emot dem.

Så det handlar om att vänta tills lösningen kommer. Under tiden måste de överleva. De måste hitta jobb. Jobb är att samla vad grekerna har slängt och ställt ut på gatorna, eller hitta tillfälliga jobb.

Det finns inte så många nyanlända nu, det kommer inte många till Grekland. Resrouten nu som en del använder sig av är att ta sig till Albanien. Men jag förstår inte om han menar att ta sig från Turkiet med båt till Albanien, och alltså förbi Greklands västra kust och upp till Albanien, eller om han menar från Turkiet till Bulgarien och genom Nordmakedonien och sedan Albanien. Någonstans har jag läst uttalanden från afghaner som har sagt att i Albanien träffar de vänliga invånare.

Mohammad berättar och förklarar vidare.

Många arbetar med att plocka frukt och grönsaker. Det kan vara apelsiner, eller potatis. Det är ett hårt arbete och det går inte utan papper på att de söker asyl och har rätt att vistas i Grekland. De utnyttjas svårt. För en månads arbete kan lönen bli 100 euro.

Man stöder varandra. Många har familjemedlemmar och släktingar i andra EU-länder, eller i till exempel Iran, i Australien eller i Afghanistan som skickar pengar. Det finns många organisationer som hjälper med matkassar och med andra saker. Afghan community till exempel delar ut matkassar och kläder.

Vi pratar om Helios-programmet, det enda integrationsprogram som finns, och som IOM står bakom med EU-medel. Helios ska hjälpa till med boenden och stå för hyran när man kan visa upp kontrakt. Men det är inte bra, säger Mohammad.

• De hittar lägenhet. Men de måste betala en summa vid kontraktskrivandet. För att betala samlar de in pengar från olika håll. Helios lovar att de betalar det sedan och att de betalar månadshyran. Men sen efter några månader säger Helios att tyvärr, vi kan inte betala för vi har slut på pengarna.

Ungefär detsamma säger en av mina vänner i Aten sedan tio år, och som för närvarande arbetar som tolk vid flyktingförläggningen i Korint. Han har många kontakter i Aten och kom hit som flykting 2011. Det är svårt att hitta en hyreslägenhet, säger han, för grekerna vill inte hyra ut eftersom flyktingarna förväntas tränga ihop sig och dela lägenheten med många.

Jag berättar för Mohammad om ”Vita huset” högre upp i Patissia där papperslösa och asylsökande män från Sudan bodde under många år, ett övergivet hus som de flyttat in i med en vildvuxen trädgård bakom. Jag var där på besök för flera år sedan och har passerat förbi flera gånger.  Ockuperade hus finns inte mer, kommenterar Mohammad. Polisen har gjort razzior och tagit bort dem. Det visar sig också stämma med Vita huset. Det är igenbommat med fönster och ytterdörr igenmurade och trädgården, som skymtar bakom en mur, är vildvuxen.

• Men det finns greker som lånar ut sina hus eller sina lägenheter, fortsätter han. Och det finns organisationer och enskilda greker som hyr lägenheter och upplåter dem till flyktingar. Och flyktingarna är inte så många i Grekland numera.

95 % av alla afghaner får uppehållstillstånd nu och då reser de vidare, säger Mohammad. De ser ingen framtid i Grekland. Mohammad visar att han tycker det är synd. Själv har han klarat sig bra, och säger att han har jobbat för det också med skola, utbildning och fem år som översättare hos Solidarity now.

• Det kommer inga nya nu, de blir kvar i Turkiet. Och Turkiet deporterar till Iran över gränsen.

Han kom 2006 och brinner för att ge sitt folk bra förutsättningar

Mohammad kommer från en välbeställd hazarafamilj och växte upp i Gazni. Han kom till Grekland 2006 som ensamkommande minderårig och kom att bo hos en grekisk familj. (Han är 31 år i dag och måste ha varit 15-16 år gammal.) Familjen tog hand om flera barn och hade inte egna barn, berättar han. Av den familjen lärde han sig mycket, liksom av sin egen familj i Afghanistan. Den grekiska familjen är fortfarande hans familj och att han inte tillbringar påsken med dem – det är ju påskafton – beror på att han arbetar och de respekterar det. Han talar grekiska flytande och har gått i grekisk skola.

Hans dröm är ett självständigt Hazarastan, som han säger att han kanske inte kommer uppleva men som kanske realiseras i framtiden. Han drar paralleller till grekernas frihet från turkarna. 

•  På grund av turkarna levde greker i nästan hela världen precis som afghanerna i dag, och särskilt hazarerna. Grekerna hjälptes åt och till slut blev Grekland ett fritt land. Och så blir det för hazarerna också.

Han säger flera gånger att hazarer var slavar, ”vi var förslavade”.

• Idag finns många högutbildade hazarer runtom i västvärlden och i Afghanistan. Och du har rätt som säger att hazarer är generellt mer öppna för västvärlden och för moderniteten än pashtuner och att de är mindre för religion.

Han talar om folkräkningen i Afghanistan, sätter frågetecken för hur många hazarerna egentligen är och menar att den hazariska befolkningen är mycket större än vad som framkommer i afghansk folkräkning. Så är det generellt när det gäller etniciteternas andel av den afghanska befolkningen, menar han, och är medveten om att många afghaner anser att man inte ska tänka etniskt utan nationellt som afghan. Men han håller inte med om det och menar att Afghanistan borde vara en federation. I hazariska traditionella områden bor numera många pashtuner och han säger att de tvingade sig in och de tog vår jord.

Han tänker mycket långsiktigt.

Mohammad brinner för att ge sitt folks förutsättningar att hantera sina problem och få ett bättre liv. Genom att arbeta ihärdig kan man nå långt, säger han. Själv arbetar han mycket och när jag frågar om han inte vill bilda familj, svarar han att han vill ha ett partnerskap och längtar inte efter barn eftersom det finns så många föräldralösa barn att ta hand om. Han har syskonbarn som han hjälper.

När jag träffade honom några dagar tidigare i samband med att Afghan community skulle ha sitt juridiska rådgivningsmöte för asylsökande, visade han mig runt i organisationens fyra-fem mindre och större rum en trappa upp på Solomosgatan 25, porten intill den till Greek Council for Refugees. Han berättade att hans organisation driver språkkurser i grekiska och engelska, har utbildning i datakunskap och för kvinnor i skrädderi, delar ut matkassar, och ger råd och stöd.

Han är en ganska kortvuxen och kraftigt byggd man, som talar grekiska utan problem. Han talar om ett kommande möte i Sverige för afghanska communities i olika länder. Det kommer han delta i. I flera år höll han i ett boende för afghaner i Aten, finansierat av en tysk organisation. När jag visar honom min bok Springa på vatten, känner han igen Chaman, Ghulam och unge Reza, som senare kom till Sverige. Ghulam bodde i Mohammads boende en period. Han tror att Ghulam kom iväg till Tyskland eller Österrike, och jag säger att jag har hört att han finns i Belgien. (Hade jag haft facebook hade jag nog nått honom.)

Innan han kom till Afghan community som verksamhetschef arbetade han i fem år som tolk och kulturförmedlare för Solidarity now.

• Jag har samarbetat med psykologer, jurister och andra professionella och jag har lärt mig mycket av dem.

Min vän advokaten S, som tidigare drev asylrättsbyrån Aitima och är den som har rådgivningsprojektet med Afghan community, träffade Mohammad första gången 2016, när Aitima besökte en skola, där Mohammad fanns.

Finansieringen av Afghan community görs genom att medlemmarna bidrar, säger han. De ger pengar. Pengar kommer också från organisationer och afghan communities i framför allt England och USA, och genom sökta fondmedel. Mohammad är stolt över vad Afghan community gör – undervisningen i grekiska, engelska, datorkunskap och skrädderi (som han säger om den textila verksamheten för kvinnor) och utdelning av matkassar.

• Vi är en röst för afghaner i Grekland.
• Och ja, särskilt för hazarer.

Han har kontakt med andra afghanska organisationer i Europa och Afghan community här är en stor organisation i sammanhanget.

• Och nu har vi juridisk rådgivning också, säger han stolt, syftar på projektet med min vän advokaten.

Det är grekisk påskafton, en ganska varm dag, och staden är ganska stilla. Många greker firar påsk i släktens hembyar.

Jag räknar till 40-50 barn, kvinnor och män från Afghanistan här på Platia Victoria, som har varit mötesplats för flyktingar från Afghanistan i mer än tio år. De flesta bor nog i stadsdelen här, Patissia, där också jag har bott och där det har funnits gott om ganska äldre lägenheter att hyra.

Barn springer omkring och leker.

Män står i klungor och pratar. Två fyrmannagrupper av män sitter på marken med tygstycken under sig och spelar kort i skuggan av ett par träd. En bit bort sitter nio-tio kvinnor i olika åldrar på marken också med tygstycken, kanske täcken, under sig. Intill står ett par barnvagnar med en sovande baby och en sovande pojke i 3-4-årsåldern. På en bänk sitter två kvinnor, en av dem är syster till en av dem på marken. Alla har som vanligt håret täckt med sjal.

De har ingenting emot att bli fotograferade men en av kvinnorna vill inte komma i tidning.

Männen ser glada ut när jag tecknar med kameran och frågar om jag får fotografera. De visar att de tycker det är kul. Genom teckenspråk ber en av dem att jag ska fotografera honom och hans kompis.

De sitter med sina kortlekar alldeles nära där den unge Chaman för åtta-tio år sedan brukade sälja smuggelcigaretter för sin försörjning. Då kunde hundratals afghaner samlas här på torget varje dag. Jämfört med den tiden är torget nästan ödsligt i dag.

Männen kan enstaka ord på engelska och visar med händerna vad de menar, och en av dem talar lite mer engelska och översätter. De har varit tre år i Grekland och väntar på besked. En av dem säger att han och familjen var två år i Moria. Alla männen har familj och alla har flera barn. En äldre man säger att han har sju barn med sin fru. Barnen och frun är i Tyskland och han väntar på att få resa dit men det är oklart med hans identitet. Han har varit fyra år här.

De bor ganska nära, kanske tjugo minuters promenad härifrån och delar lägenhet med andra familjer eller bor i lägenhet för bara familjen.

Ungefär som för fem och tio år sedan. Jag tror flera har lägenheter genom det lyckade EU-finansierade ESTIA-programmet, som är under avveckling på grekiska statens önskan.

De vill inte stanna här, de vill till Tyskland. Grekland är ett bra land, säger flera artigt och vänligt, men det är så mycket problem här.

Nu kommer nästan ingen från Afghanistan till Grekland, får jag veta genom mannen som talar engelska. De åker till Italien med båt i stället, säger jag frågande. Nej, svarar han, det kostar för mycket pengar att resa med båt till Italien, de blir kvar i Turkiet.

Varken männen eller kvinnorna klagar över situationen. De verkar ta det med jämnmod, som att de har anpassat sig till att vänta.

De är så vänliga och artiga mot mig, och senare ser jag en av de yngre männen gå runt till alla och bjuder på dadlar ur en stor platt dadelask.

Kvinnorna jag pratar med svarar också tre år när jag frågar hur länge de har varit i Grekland. Äldsta kvinnan, som är mycket fyllig, har slitet ansikte och påminner om en rysk babuska med sitt huckle. Hennes man och en son dödades av talibanerna, visar hon med att föra fingret som en kniv över strupen. Hon visar det spontant när jag frågar kvinnorna om de har sina män här på torget. Här i Grekland är hon med sina två döttrar. En stark kvinna, kommenterar jag.

Hon som inte vill komma in i en tidning med sitt fotografi är yngre och den sovande babyn i vagn är hennes. Barnet är 6 månader och är född här. Hon talar enstaka engelska ord.

De har bott i tält i lägret på Samos och i lägret Moria. En av dem säger spontant och med få ord att hon har varit med sin familj i Samos camp i två år.  Jag gör tecken för råttor och ormar. Ja ja, instämmer den yngre pigga mamman till babyn.

För att kommunicera mer kallar de till sig en jeansklädd tonårsflicka på kanske 14 år med schal över håret. Hon sparkar lite planlöst på en boll i fotbollsstorlek och kommer till oss när kvinnorna ropar till henne. Hon går i grekisk skola och talar grekiska och lite engelska. Utan hennes engelska hade jag inte förstått vad kvinnorna säger.

De kommer hit varje dag och bor i lägenheter inte så långt härifrån, kanske en tio minuters promenad åt olika håll, förstår jag. Nej, de bor inte ihop. En kvinna bor med sin familj bara den i lägenheten. En annan kvinna delar lägenheten så att de bor en familj per rum. Utrymmet per familj beror på hur stor familjen är, förklarar en av kvinnorna.

Kvinnorna berättar att de har blivit tillsagda av organisationer att de inte får bo kvar i sina lägenheter utan ska flyttas till förläggningar, till Eleionas eller till Malacasa.

Beskedet måste ha att göra med att ESTIA-programmet ska läggas ner. Förläggningen Eleionas ska också läggas ner, så jag förmodar att för de flesta blir det Malacasa om de inte har hunnit lämna Grekland innan. Förläggningsboende blir en stor försämring, de placeras i containerboende eller i tält och det blir långt till den dagliga samvaron på Platia Victoria.

Ett par kvinnor visar sina röda asylsökarkort från Asyl-service. De röda korten, som tidigare var på röd kartong med id-foto på, är nu i plast med foto och röd ram kring, och kortet kallas på engelska fortfarande för ”red card” och motsvarar vårt svenska LMA-kort. Jag skärskådar ett, som är utfärdad 2021 och varar till 2023. De utfärdas alltså för två år i taget! Kvinnorna säger att de alla väntar på sina ID-card och menar med det kortet de får med uppehållstillståndet och som gör att de kan resa vidare. En kvinna vill till Tyskland. Andra säger att Tyskland är inte bestämt, det kanske blir Schweiz, Holland, Frankrike eller Sverige. Jag varnar för Sverige och säger att Sverige skickar tillbaka till Grekland.

Jag har med mig min bok Springa på vatten (2014), och flera av kvinnorna känner igen fotografier från Helping Hands. Bra mat, säger jag. Ja mycket, håller en av kvinnorna med.