Vårt Europa / Annette Rosengren

Flyktingar från Afghanistan och Syrien, som har rest irreguljärt via Turkiet. Här är de i hamnen i Samos huvudstad Vathi, Grekland, på väg vidare. Foto hösten 2014. A. Rosengren.

Att bekämpa ”irreguljär migration”, som EU nu vidareutvecklar metoderna för, är att hindra människor på flykt i deras jakt på trygghet. Människor ska inte bara få det svårare att komma in i EU utan återvändandet måste säkras och bli effektivare, menar unionens ledande politiker. Så nu blir det fritt fram för EU att inrätta deportationsläger utanför unionen för dem som inte kan återvända ”hem”.

Dit kommer flyktingar med avslag deporteras när de inte kan skickas till sitt första hemland. Slutligt beslut om detta förhandlas nu med EU-kommissionen efter att till slut EU-parlamentet också har sagt ja, inte bara ministerrådet. Ultrahögerfalangen inom parlamentet lyckats få majoriteten med sig. Till det kommer attacker mot Europadomstolen, som efter överklagan dit ofta förbjuder medlemsländer att utvisa individer till ett land där hen riskerar att dödas, torteras eller misshandlas. Danmarks statsminister är en av de ledande i allt detta. Sverige hänger på.

EU:s pakt om asyl och migration presenterades av EU-kommissionen 2020. Den antogs våren 2024 efter omfattande diskussioner i EU:s arbetsgrupper, ministerrådet, EU-parlamentet och i civilsamhället. Civilsamhället har haft många motgångar i detta och pakten är inte vad civilsamhällesorganisationer för mänskliga rättigheter vill. Sedan beslutet 2024 har pakten implementerats i medlemsstaternas lagstiftningar och allt börjar gälla i juni 2026.

EU:s yttre gränsförsvar stärks, smugglare bekämpas och färre ska kunna söka asyl i unionen.

De flesta ländernas regeringar menar att pakten inte är tillräcklig och att återvändandet måste gå fortare och vara mer omfattande. Så våren 2025, ett år efter att pakten antogs, presenterade EU-kommissionen ett förslag till återvändandeförordning. Den ska öka återvändandet direkt efter avslag om asyl, effektuera utvisningarna, och göra det i stort sett omöjligt att söka asyl i ett andra EU-land efter avslag.

Återvändandeförordningen går emot stadgade mänskliga rättigheter och håller på att bli antagen i det slutliga beslutet mellan rådet, parlamentet och kommissionen. Den följer inte EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och protesterna är omfattande inom civilsamhället och den progressiva delen av EU-parlamentet. Det kommer bli deportationsläger i 3e länder, mångåriga inreseförbud till EU för många och förvarstider på upp till två år med förvar också för barn.

Till detta kommer attackerna på Europadomstolen och Europakonventionen.

Under andra halvåret av 2025 var Danmark ordförandeland för EU:s ministerråd och statsministern Mette Fredriksen drev på med krav på hårdare återvändande hantering generellt. Bland annat antog rådet EU-kommissionens förslag till Återvändandeförordning men med flera skärpningar. Ministerrådet kompletterade också själva pakten med en lista på säkra ursprungsländer, att länderna kan använda sig av 3e länder för deportationer av människor med avslag om skydd och att människor som deporteras dit inte behöver ha någon tidigare anknytning till landet i fråga. Sedan rullade det vidare inom EU-parlamentet och återstår bara trilogen.

Danmark har långt före sin nuvarande statsminister Mette Fredriksen och långt före Sverige haft en mycket hård och främlingsfientlig asylpolitik. Danmark var till exempel långt före Sverige med att ha återvändandecenter där flyktingar är mer eller mindre inlåsta och där även barn tvingas leva. Den danska regeringen är en samlingsregering höger- och vänsterut om Socialdemokraterna. Mette F är socialdemokrat och kanske en förebild för Magdalena Andersson. Hårdhet mot flyktingar finns som vi vet också i Italien, och nu senaste året även i Tyskland, som 2025 avvisade vid gränsen 3 000 flyktingar som ville söka asyl. Tyskland har också gjort inskränkningar i rätten till familjeåterförening, skärper kraven på medborgarskap och förhandlar med flera ursprungsländer om att ta tillbaka utvisade, bland annat med Afghanistan. Tyskland är inte längre landet som tar emot flest människor på flykt utan det är nu Frankrike och Spanien.

I Sverige växer äntligen oppositionen mot regeringens katastrofala asyl- och migrationspolitik och de många utvisningarna. Hundratusentals människor – eller ännu fler – är drabbade av nya lagar och lagförslag som väntar på avgöranden i riksdagen. Grannar, arbetskamrater, föräldrar, kamrater, politiker, företagare, erfarna tänkare och debattörer och så vidare protesterar. Kraven på en human migrationspolitik baserad på rättssäkerhet, förutsägbarhet och medmänsklighet växer. Partier på högerkant börjar nu också föra in ”human migrationspolitik” i sin retorik, men det är humanitet på ytan med möjligen några mindre lättnader framöver, inte en kraftigare förändring av djupt inhumana lagar och lagförslag. Invandrare behövs för att Sverige ska klara sig. Vilket inte innebär att för att leva i Sverige måste man vara en duktig arbetare. Asylrätten är för alla. Dessutom är  det just duktiga, skattebetalande arbetare som Sverige nu utvisar, den ena efter den andra, vuxna och barn.

Men om EU och unionens hot mot människorätten är det som sagt nästan tyst i Sverige.

Annette Rosengren

Norrmalmstorg i Stockholm söndagen den 15 mars 2026. Manifestation För en human migrationspolitik. Torget var fullt av människor, som trängdes om utrymmet. Manifestationen var en av många den helgen som samlades under kampanjens paroll. När mars var slut hade ett tretiotal kampanjdemonstationer- och manifestationer ägt rum runtom i landet. Många kampanjmanifestationer och -demonstrationer kommer hållas fram till valtet i september. Foto A. Rosengren.

Människor har rättigheter. Alla människor. FN-deklarationen från 1948, Europakonventionen 1950, andra konventioner och EU:s stadga.

Efter år av extremt våld, massmord, folkmord, omfattande och förödande krig, och länders vägran att ta emot flyktingar enades länder om att i ruinerna av andra världskriget säkerställa att människor har rättigheter. Rättigheterna var inte nya ”påfund” men nu skrev ländernas regeringar under. Det var storslaget.  

Det som stadgades har långt ifrån följts men för myndigheter, länders lagstiftningar och civilsamhällesorganisationer har de varit vägledande för vad som anses rätt och fel. Regeringschefer har kunnat dömas i den internationella domstolen i Haag, länder har utsatts för sanktioner och internationella domstolar har dömt enligt människors rättigheter i konventioner.

1948: FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och de politiska friheterna

Efter 2:a världskriget har FN fungerat som en överstatlig organisation för jordens länder. Tre år efter krigsslutet antogs Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som uttrycker en grundläggande åsikt om att alla människor har rättigheter – alla. Här står att alla människor är lika i värde och rättigheter, har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet, får inte hållas i slaveri, får inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Här listas många andra rättigheter, som rätten till tankefrihet, samvetsfrid, religionsfrihet, yttrandefrihet och inte minst att varje människa har rätt att i andra länder söka och få asyl från förföljelser (asylrätten står i artikel 14). Rättigheterna gäller alla människor.

1950: Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (European Convention of Human Rights, ECHR)

Med konventionen följde dess domstol, Europadomstolen (ECtHR). Konventionen har undertecknats av Europarådets (Council of Europe) 46 länder. Drygt hälften av medlemmarna ingår i EU, några av de andra är kandidatländer. Många av rättigheterna i Europakonventionen är desamma som i FN-deklarationen, men en konvention anses tyngre och undertecknande länder förbinder sig att följa det som står.

Enligt konventionens första artikel är alla fördragsslutande parter skyldiga att respektera de mänskliga rättigheterna. Liksom i FN-deklarationen listas bland annat varje människas rätt till liv (artikel 2), att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 3), förbud mot slaveri och rätt till frihet och säkerhet (utom i vissa fall och då finns regler som handlar om arresterades och fängslades rättigheter). Andra rättigheter är rätt till rättvis rättegång, effektiva rättsmedel och att straff inte får utdömas utan lag, skydd för privat- och familjeliv, tankefrihet, samvetsfrid, religionsfrihet, yttrandefrihet, mötes- och föreningsfrihet, rätt att ingå äktenskap och förbud mot diskriminering, inskränkningar i utlänningars politiska verksamhet, och så vidare.

Europadomstolen

Europakonventionen stadgar upprättandet av den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen, ECtHR). Den sitter i Strasbourg och ska säkerställa att staterna följer konventionens regler gentemot individer, och i ett nästa steg människor generellt – alltså inte bara vissa människor som till exempel EU- medborgare.

Europadomstolen är attackerad i dag 2025/2026 av regeringarna i EU:s medlemsländer för sin tolkning av mänskliga rättigheter när det gäller migranter. Det innebär ett mycket allvarligt angrepp på att vad som stadgades 1950 om universella rättigheter. I konventionen står ingenting om att de ska gälla bara för vissa, som till exempel ländernas medborgare. Nästan samtliga EU-länders ledare vill nu skriva om delar av Europakonventionen. Protesterna mot det är omfattande men förslag till omskrivningar diskuteras inom Europarådet. I maj 2026 ska det upp till diskussion – och kanske beslut – vid Europarådets stora halvårsmöte. 

1951: Flyktingkonventionen. Och sedan följde andra rättighetskonventioner

Efter FN:s Allmänna förklaring och Europakonventionen följde FN:s Flyktingkonvention (Genevekonventionen, 1951 och med tillägg 1967) och en lång rad andra FN-konventioner, som utvecklar människors rättigheter.

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Den är en bas för EU:s medlemsstater och måste antas av varje ny medlemsstat. Mycket är ungefär detsamma som i Europakonventionen. Det som står i EU-stadgan präglar också medlemsländernas lagar och befolkningarnas åsikter. Men det håller på att förändras när det gäller flyktingar och migranter.

Det som står i EU-stadgan är oändlig värdefullt: Människans värdighet är okränkbar och ska respekteras och skyddas. Var och en har rätt till liv, ingen får dömas till döden eller avrättas. Människan har rätt till integritet. Tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling är förbjudet (art 4), liksom slaveri. Människan har rätt till frihet och säkerhet och respekt för sitt privatliv och familjeliv. Människan har rätt till skydd för personuppgifter, rätt att ingå äktenskap och att bilda familj, och rätt till tankefrihet, samvetsfrihet, religionsfrihet, mötes- och föreningsfrihet. Rätten till asyl ska garanteras med iakttagande av reglerna i Genevekonventionen med mera. Här står om skydd för avlägsnande, utvisning och utlämning och att kollektiva utvisningar ska vara förbjudna. …. Och så vidare. Det är i stort samma rättigheter som står i deklarationen och i konventioner och de är präglade av djup humanitet och ingenting står heller här om att det bara skulle gälla ländernas medborgare.

Det som står speglar många invånares grundläggande värderingar. De är välkända och de är en bidragande orsak när människor på flykt söker sig till Europa.

Mycket av vad som har blivit överenskommet genom konventioner har förts in i medlemsstaternas nationella lagstiftningar. Samtidigt finns sorgliga exempel på vad som sedan kan hända. Barnkonventionen, som Sverige skrev under 2020, kringgås när det gäller rättigheter för barn på flykt. Enligt konventionen ska barnets bästa styra men det blir ofta förminskat av myndigheter och domstolar med att över Barnkonventionen och barnets bästa står Sverige rätt att reglera invandringen och att barnets bästa är att följa föräldrarna vid en utvisning. För barnets bästa skulle det ofta vara bättre att stanna i Sverige och i ett nästa steg för barnets bästa att föräldrarna följer barnet. Till försvarets motargument hör ofta kravet på proportionalitet – ett barns behov kan inte hota en stats.

Annette Rosengren

Inlåsning vid yttre gräns. Många kommer efter en kort process inte tillåtas söka asyl i EU.

Demonstrationen i Norrköping För en human migrationspolitik lördagen 28 mars 2026. Foto A. Rosengren.

Pakten börjar gälla i juni 2026.

Den innebär att alla som reser in i EU utan tillstånd, ska samlas ihop i mottagningsläger vid unionens yttre gräns. Här ska de hållas inlåsta under max 7 dagar. En del går vidare för en ”vanlig” asylprocess i ett annat läger längre in i mottagande land, andra får stanna kvar för ett ”påskyndat asylförfarande” med ytterligare inlåsning på max 11 veckor (max 12 veckor inklusive screeningen) och sedan troligen utvisas och hållas inlåsta ytterligare en tid innan utvisningen genomförs. Här blir de planerade deportationslägren i 3:e land aktuella.

Läs utförligare i artiklarna som följer direkt på dessa tre första.

Civilsamhället och många av EU-parlamentarikerna – men inte tillräckligt många – har ifrågasatt många detaljer i själva pakten och ofta med hänvisning till att mänskliga rättigheter sätts ur spel, som rätt till liv, skydd mot tortyr och förnedrande behandling och stora risker för godtyckliga frihetsberövanden. Rättighetsskyddet befaras bli godtyckligt bland annat genom att sökande inte alltid kommer ha rätt att invänta överklagandebeslut utan kan bli deporterad innan beslutet verkligen har bekräftats av domstolar.

Sedan några år tillbaka finns sådana mottagningsanläggningar nära unionens yttre gräns på grekiska öar i Egeiska havet utanför Turkiet, byggda i samarbete med EU och bekostade av EU. De ser ut som säkerhetsklassade stora fängelser för grovt kriminella och signalerar att här finns farliga människor. Lägren har många allvarliga brister och kritiseras ständigt av grekiska människorättsorganisationer. (Se några tidigare texter här i bloggen.) 

De nyanlända screenas för namn, identitet, ålder, eventuella sjukdomar, särskilda behov, nationalitet, resväg och så vidare samt anger om de har kommit för att söka asyl.

På grund av nationalitet och resväg hänvisas vissa till det påskyndade förfarandet, det vill säga snabba processer, och utfallet blir troligen att de förvägras rätten att söka asyl i EU och att de ska vända om. Genom en märklig lögn förklaras dessa center inte ligga på EU:s territorium, människorna anses aldrig har varit inne i EU och har således aldrig försökt söka asyl i EU, och unionen bryter därmed inte mot asylrätten.

Arbetet på pakten påbörjades i och med den stora flyktinginvandringen 2015. Efter ett försök 2016 presenterade EU-kommissionen 2020 förslaget bakom vad medlemsländerna nu ska följa efter beslut av ministerrådet, parlamentet och kommissionen våren 2024. Parlamentet var inte enigt men oppositionen var i minoritet. Förslaget hade då bearbetats på olika nivåer inom EU och inom civilsamhället, som har kritiserat mycket i pakten.

Främlingsfientligheten styr – vi vill inte ha er och ska göra vårt bästa för att slippa ta emot er. Så kan läget sammanfattas.

Det övergripande syftet är flerfaldigt: Skydda unionen för irreguljära migranter, bekämpa smugglare, stärka unionens yttre gränsskydd och att det ska vara lika i alla medlemsländer. Asylsökande, som får avslag i den ordinära asylprocessen, anses därför inte ha skäl att söka på nytt i ett annat EU-land.

En sådan andra ansökan görs ännu svårare än som det är idag och blir förmodligen omöjligt att göra så småningom. Flyktingar och migranter som inte har tillstånd att vistas i unionen ska snabbt och effektivt lämna territoriet.

I stort är det en upptrissad främlingsfientlighet som ligger bakom pakten – vi vill inte ha er – och styrd av EU:s höger- och ultrahögerkrafter. Irreguljära migranter ses som ett hot, består framför allt av flyktingar, som inte kan resa på annat sätt, och uppfattas som lycksökare. Invandrare behövs men EU och medlemsländerna kommer förmodligen skriva överenskommelser med andra länder om migrantarbetare, som stannar en tid. Godkända migrantarbetare reser legalt, är friska och kan börja arbeta med en gång och de har färre rättigheter än flyktingar med uppehållstillstånd.

När pakten antagits var medlemsstaterna missnöjda med hur återvändandet hade skrivits in och EU-kommissionen kompletterade med ett förslag på en återvändandeförordning. Den är nu i stort färdigförhandlad och innebär deportationsläger utanför EU, förvarstider på upp till två år, mindre av rättighetsskydd och att unionen går emot sin egen stadga. En gång utvisad ska kunna förbjudas resa in i EU igen på tio-femton år eller mer. Frivilligt återvändande brukar ha kortare förbudstider eller inte innebära inreseförbud alls.

Det som står i pakten gäller i alla medlemsstater från 1 juli 2026, i vissa stater och till vissa delar redan från 12 juni, och ska vara infört i ländernas lagar.

Tjock lunta med regler om länderna ska följa

Pakten innehåller tio delar och är en gigantisk lunta att sätta sig in i. Det mesta är i form av förordningar, och förordningar är tvingande. De heter så här: Skyddsgrundsförordningen, Screeningförordningen, Förordningen om hantering av asyl och migration, Asylprocedursförordningen, Eurodacförordningen, Förordningen om krissituationer, Förordningen om gränsförfarande vid återvändande, Förordningen om unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl och Förordning om ändring av förordningar. Det som rör mottagandet (tak över huvudet, rätt till vård etc. etc. under asylprocessen) är i form av ett direktiv och ska vara vägledande för medlemsstaterna och säger bland annat vad som är absoluta skyldigheter gentemot asylsökande.

Jag har bara läst några av förordningarna och jag hänvisar även till EU-kommissionens sammanfattning på 18 sidor daterat 4 juni 2024, Asylrättscentrums sammanfattningar och kommentarer och en sammanställning förmedlad av Lamsf i Paris, vänföreningen för dem som tvingats fly vidare från Sverige. Allt kan googlas fram.

I Skyddsgrundsförordningen står mycket tydligt (art.21) att principen om non-refoulment ska respekteras i enlighet med unionsrätten och internationell rätt. Det är en grundprincip i internationell rätt och innebär att ingen får skickas till ett land där hen riskerar dödas eller utsättas för tortyr, misshandel eller förnedring. Principen försvagas genom pakten.

Enligt samma förordning ska medlemsstaterna tillämpa internt skyddsalternativ i landet personen har flytt från, med diverse punkter att beakta (art 8). Människor ska alltså kunna utvisas till en annan del av ursprungslandet än där de har levt, det vill säga enligt samma princip som Sverige olyckligtvis tillämpar sedan länge.

Humanitär status får användas: Enligt Skyddsgrundsförordningen får medlemsstaterna tillämpa en nationell humanitär status – förutsatt att det endast beviljas till personer som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde.

Annette Rosengren

Mer om sållningen vid unionens yttre gräns av människor som vill söka asyl. Många flyktingars asylansökningar kommer inte tas emot.

Skvallertorget i Norrköping lördagen den 28 mars 2026 inför demonstrationen För en human migrationspolitik. Manifestationen och demonstrationen var en av ett trettiotal som genomfördes runtom i Sverige under andra halvan av mars 2026. Foto A. Rosengren.

Sållningen sker som en följd av screeningen i de låsta mottagningslägren för nyanlända. De flesta ligger nära unionens yttre gränser i Grekland, Italien, Cypern, Malta. Spanien, Polen, Litauen, Finland och så vidare men också i medlemsländerna utan yttre gräns, som till exempel Sverige för dem som redan befinner sig här när de vill söka asyl, har lyckats ta sig hit med flyg eller som på något annat sätt har tagit sig hit utan att ha fångats upp vid unionens yttre gräns. I dessa läger ska asylsökande och migranter, som reser in irreguljärt till EU samlas upp. De flesta asylsökande kan inte resa annat än irreguljärt så de kommer förr eller senare fösas in i fållan även om det till slut möjligen blir långt från unionens yttre gräns.

Paktens regler gör att många som vill söka asyl kommer inte få göra det utan ska vända tillbaka varifrån de kom. Ett påskyndande förfarande med avvisande beslut riskerar att gå emot grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till liv och rätten att inte utsättas för tortyr och förnedrande behandling, det vill säga principen om non-refoulment. Märkliga regler om att inte få söka asyl går också emot asylrätten, som ger rätt att söka asyl i ett land när en har kommit in i landet eller i princip har en fot inne. Men genom att förklara lägerterritoriet innanför gränsen för icke EU-land har EU konstruerat en regel som anses lösa unionen från tvånget att ta emot alla ansökningar.

Vid EU:s yttre gräns och den inledande screeningen följt av påskyndat förfarande för många

Screeningen är som jag förstår ungefär som i dag men med flera tillägg och med konsekvenser som blir förödande för många. Där börjar sållningen. Somliga kommer tillåtas söka asyl, andra inte. De som tillåts går vidare in i en mer ordinär process. Screeningen vid yttre gräns får ta högst 7 dagar, i medlemsstat som inte har yttre unionsgräns max 3 dagar.

De, vars asylansökningar inte kommer tas emot, kommer från land, varifrån skyddsprocenten ”bara” är 20 procent eller lägre eller har passerat ett så kallat säkert tredje land. Dit ska de tillbaka efter ett ”påskyndat förfarande”. Snabbprocesser har generellt lägre rättssäkerhet eftersom besluten går snabbare och sökande kan ha mycket svårt att hinna få fram bevis på sina skyddsbehov. Snabbprocess här vid yttre gräns får ta högst 12 veckor inklusive tiden för screening. 12 veckor (3 månader) för ”en påskyndad asylprocess” kan vara alldeles för kort tid för att få fram dokument, som bevisar att personens skyddsansökan bör tas emot. Nationalitet och resväg avgör påskyndat förfarande (snabbprocess) eller vanlig asylprocess.

Eftersom EU nu snart kommer ha deportationsläger i länder utanför EU, kommer alltså medlemsstaterna kunna skicka flyktingar med avslag till främmande länder och utan att personerna ens har anknytning dit. Det kan bli förödande för människor som har velat söka skydd.

Screeningen i lägren vid yttre gräns (eller i en medlemsstat som ligger långt från yttre gräns) gäller registrering med namn, ålder, kön, nationalitet och resväg, civilstånd, ålder, eventuella funktionshinder m.m. Fingeravtryck, biometri och ansiktsigenkänningsbild tas av alla från 6 års ålder, och lagras. Uppgifterna lagras i EU:s arkiv Eurodoc och får användas av diverse databaser inom EU. Som tidigare lagras uppgifter om asylsökande i tio år. Uppgifter om personer som utan tillstånd har passerat EU:s yttre gräns lagras i fem år i stället för som nu 18 månader.

Ensamkommande minderåriga och särskilt sköra människor ska undantas från snabbprocessen här.

Till snabbprocess på grund av nationalitet hänvisas de vars hemländer faller under 20-procentsspärren – i genomsnitt 20 procent eller färre får skyddsförklaring i medlemsstaterna. Skyddsförklaringen avser beslut i första instans och har varit hårt kritiserat eftersom procentsatsen blir högre om överklaganinstanserna räknas med.

Till snabbprocess på grund av resväg gäller dem som på vägen till EU har passerat eller vistats i länder som enligt EU är tillräckligt säkra för att kunna ge skydd. Då bör de stanna där. Enligt Asylprocedursförordningen har medlemsländerna rätt att bedöma 3e länder som säkra länder om de uppfyller vissa villkor. Till dessa länder kan flyktingar skickas tillbaka, liksom till ett land som bedöms som säkert för just en bestämd person även om landet inte går under beteckningen säkert land. Medlemsstaterna åläggs dessutom att använda sig av internflykt, det vill säga flyktingar kan skickas tillbaka till en del av hemlandet även om inte hela landet är tryggt och säkert.

Unionen och de enskilda medlemsstaterna bedömer om länder kan anses säkra. Rimligen måste EU också ha en överenskommelse med landet i fråga om att ta tillbaka. Modell är EU:s överenskommelse med Turkiet för tio år sedan, i mars 2016. Den gällde flyktingar från Syrien, som kom till de grekiska öarna i Egeiska havet. Överenskommelsen har lett till mycket lidande, oro och långa väntetider. Den gäller fortfarande och har inte fungerat på många år. Det är mycket möjligt att när flyktingar nu hänvisas till snabbprocessen, kommer den inte gälla deras egentliga skyddsskäl utan om de sökande har skyddsskäl gentemot det 3e landet. Så var det länge i Grekland.

Inom maximalt 12 veckor ska de som inte får söka asyl ha återvänt till varifrån de kom. Men den tiden kan bli längre. Under tiden för gränsförfarandet får människorna inte lämna det inhägnade lägret. Människor kan med andra ord bli inlåsta ett halvt år – 12 + 12 veckor – eller mer i vad som att döma av de grekiska lägren kommer kunna beskrivas som koncentrationsläger. Människor som vill söka asyl ska inte vara inlåsta.

Beslut att tvingas vända tillbaka kan överklagas, men utmärkande för många beslut inom ramarna för pakten, är att särskilt i snabbprocedursprocesserna är överklagandetiderna korta och i många fall får svaret på överklagan inte inväntas på platsen utan deportationen sker ändå.

Det befaras att många kommer hållas i förvar i väntan på att skickas ut eftersom verkställigheten kan ta lång tid. Förvarstiden får nu vara max 24 månader, i dag är den max 18 månader inom EU, i Sverige än så länge 12 månader.

Asylrätten och principen om non-refoulment är en del av internationell lag

I kritiken mot pakten ingår den befogade oron att utvisningar kommer verkställas utan att handläggare och polis kommer se så allvarligt på förbudet mot refoulment – ingen får tvingas till ett land där hen kan komma att utsättas för tortyr eller förnedrande behandling, eller därifrån skickas vidare till ett land där det kan ske. Dessutom finns ett internationellt förbud mot kollektiva utvisningar. Beslut ska alltid fattas utifrån varje individ.

Det är lätt att se att reglerna uppmanar unionens handläggare att göra allt för att hitta möjligheter att utvisa i stället för att hitta vägar att låta människor på flykt få stanna och bygga upp sina liv igen.

När det gäller mänskliga rättigheter är rätten till liv och rätten att inte utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling (art 2 och 3 i Europakonventionen) övergripande. Vilket innefattar att länderna inte får skicka någon till ett annat land där detta kan ske. Men med paktens regler är risken stor att det blir så.

Det kommer förmodligen bli många överklaganden till internationella domstolar med hjälp av civilsamhällets jurister. Människor kommer visserligen vara inlåsta men de kommer ha tillgång till internet. Men handlingsutrymmet blir begränsat i tid och många överklaganden som borde göras kommer ingen hinna börja arbeta med innan personens/personernas beslut om utvisning har verkställts. Civilsamhället behöver mycket mer resurser.

Hur det kan beslutas att många människor inte får registrera sin asylansökan inom EU trots asylrätten, artikel 18 EU:s stadga

En människa som befinner sig i ett land/liksom i EU eller är på väg in över gränsen får inte förvägras att söka asyl. Flyktingarna bedöms aldrig ha varit inne i EU genom att lägren förklaras vara icke-EU-territorium trots att allt runtomkring mottagningslägren för nyanlända vid yttre gräns är en nations territorium. Ren fake alltså. Manipulationen går under benämningen ”legal fiction”.

Det här liksom mycket annat av vad som ska ske vid yttre gräns har kritiserats mycket, mycket skarpt eftersom det går emot mänskliga rättigheter, EU-rätten och beslut av Europadomstolen.

Yttre gräns och screening i Sverige

Sverige ligger inte vid EU:s yttre gräns, men screeningförfarandet med dess konsekvenser kommer tillämpas också i Sverige. Det blir för dem som av olika skäl söker asyl först när de redan befinner sig i Sverige. Var detta kommer äga rum är oklart, men ”legal fiction” ska tillämpas. Liksom vid EU:s yttre gränser kommer platsen förklaras vara icke-Sverige och icke-EU. Kanske blir det nära Arlanda, och därmed nära internationell flygplats och Migrationsverket förvar (för inlåsta) och återvändandecentrum (för dem som avreser frivilligt) i Märsta.  De måste kanske byggas ut? Screeningförfarandet här långt från unionens yttre gräns ska ta max 3 dagar, men sedan tillkommer de påskyndande asylprocessförfarandet som får ta upp till 12 veckor, följt av högst 12 veckor för att återvändandet/utvisningen ska vara genomförd.

Annette Rosengren

Tillåtna att få söka asyl

Skvallertorget i Norrköping inför manifestationen och demonstrationen För en human migrationspolitik lördagen en 28 mars 2026.

De som klarar sig igenom sållningen i samband med screeningen går vidare till normal asylprocess och får lämna gränsförfarandet för ett annat mottagande, det vill säga ett läger längre bort från gränsen och som nu anses ligga på EU-territoriet.

Asylprocessen kan också ske i andra EU-länder enligt en uträkning om överflyttning till andra medlemsstater när ett land har tagit emot mer än 30 000 sökande på ett år. Detta beskrivs som en solidarisk handling medlemsstaterna emellan. Pakten talar aldrig om solidaritet med människor på flykt. Skyldigheten att ta emot människor kan ersättas med annan hjälp – pengar eller tjänster som till exempel transport av utvisade. Sveriges nuvarande regering har valt detta framför att ta emot människor i nöd.

Asylprocessen gäller nu ärendet i sak, alltså orsaken till flykten.

Handläggningstiderna i asylprocessen har fastställd maximitid till 6 månader, gärna kortare, vid speciella situationer (de beskrivs i Asylprocedursförordningen) kan tiden förlängas med ytterligare 6 månader. Det finns diverse tider angivna för olika situationer. Ledord är effektivitet. Rätt till kostnadsfritt juridiskt biträde finns inte vid första instans (hos Migrationsverket) men finns vid överklagan (ingår i t  ex Europakonventionens listade rättigheter) förutsatt att sökande inte redan har hjälp eller har egna pengar. Sökande har i stället rätt till rådgivning och hjälp att lämna in ansökan, i Sverige blir det en timmes rådgivning inklusive tolk, i speciella fall två timmar. Att personen/personerna har förstått informationen ska konstateras genom skriftlig förfrågan och svar.

En förbättring är att det blir obligatoriskt att personliga intervjuer ska spelas in.

Uppehållstillstånd ska initialt gälla för minst 3 år för personer med flyktingstatus och minst 1 år för personer med alternativt skydd. Vid förlängning ska tiden gälla för minst 3 respektive 2 år.

De som får avslag ska ut ur EU på snabbaste vis. För den som inte kan återvända till ”hemlandet” väntar nu snart deportationsläger i 3e land.  

Kriterierna för att beviljas asyl finns i Skyddsgrundsförordningen och ska vara lika i länderna. Grunden är som tidigare flyktingstatus och alternativt skydd. Flyktingstatus följer Genevekonventionens definitioner. För alternativt skydd gäller risk för allvarlig skada bland annat på grund av urskillningslöst våld i samband med internationell eller intern väpnad konflikt. Familj är fortfarande kärnfamiljen där barnen är upp till 18 år.  Det finns smärre förbättringar som att det räcker nu med att familjerelationer har etablerats före ankomst till EU, inte som tidigare bara i hemlandet. Vuxna barn beroende av föräldrarna för försörjning får ingå, det verkar syfta på barn med svår funktionsnedsättning.

Familjemedlemmar har som tidigare rätt till uppehållstillstånd även om de inte uppfyller kriterierna för skydd. I Sverige vet vi nu hur tillfälligt detta skydd är eftersom 18 åringar utvisas och inte längre anses höra till familjen. Även om 18-årsgränsen kanske ändras efter det enorma trycket på regeringen verkar det bara bli en smärre ändring,

Som familjemedlem ska vuxna syskon till ensamkommande barn kunna räknas. (Innebär det att det ensamkommande barnet inte är ensamkommande längre?) Minderåriga barn till en annan make/maka i ett polygamt äktenskap ska kunna erkännas. Det ställs större krav på förmyndare och godemän för ensamkommande barn, och de ska kunna bytas. Det ska tas större hänsyn till kön, sexuell läggning och underåriga. Bevisbördan ligger hos den sökande men det är förbud mot detaljerade förhör eller närgångna tester a sexuella vanor.

Förordningen om hantering av asyl- och migrationsregler är i mycket sig likt, som att ansökan ska göras i landet en har rest in till, landet som har gett visum etc. Vid asylansökan i ett transitområde på en flygplats blir det berörda landet ansvarigt för asylprocessen. En splittrad asylsökande familj ska återförenas enligt olika regler och skriftliga samtycken. En förbättring är att om en asylsökande har ett examensbevis i ett medlemsland blir det landet ansvarigt om ansökan lämnas in inom sex år efter att examensbeviset utfärdats. För personer med examensbevis från flera länder finns regler om det.

Asylsökandes rätt att stanna på territoriet tills hen har fått beslut av domstol har enligt Asylprocedursförordningen flera undantag. De rör upprepade ansökningar, situationer som involverar en europeisk arresteringsorder eller utlämning till ett land utanför EU (förutsatt att det inte finns risk för refoulment, som ofta avgörs i domstol). Jag tror det är samma som nu men med ett nytt tillägg om den allmänna säkerheten som ett skäl till att inte få invänta svar. Det finns kanske flera anledningar här till att kunna deporteras innan beslutet har kommit.

Det finns fler regler för nekad prövning av asylansökan: En är upprepade ansökningar, som redan har prövats och inte innehåller ”nya relevanta faktorer”. En annan följer principerna om ”första asylland” eller ”säkert tredjeland”, som jag redan har skrivit om. Ännu en är det som kallas sekundär förflyttning, dvs att ett annat medlemsland redan har beviljat sökande internationellt skydd. (Hit räknas de som har fått skyddsförklaring och uppehållstillstånd i Grekland men ingen hjälp till att försörja sig.)

Skyddsgrundsförordningen listar rättigheter för dem som har fått skyddsförklaring och uppehållstillstånd, men de är allmänt hållna. Det står dock att den som har fått skyddsförklaring etc. har rätt att få ut id-handlingar om detta inom 90 dagar. Grekland har ett uselt integrationsförfarande, som bör beskrivas som inget alls för de allra flesta. Går regeln om noll tolerans mot sekundär förflyttning igenom, kommer Grekland snabbt ha ett stort fattigproletariat beroende av ideella organisationers humanitära hjälp och släktingar i andra länder. Fattigproletariat kommer också Sverige ha genom nya lagar om gräns för barnbidrag, krav på kvalificering för bostadsbidrag och en rad andra stöd utöver det grundläggande försörjningsbidraget, som kommer finnas kvar, det vi kallar socialbidrag.

Asylprocedurerna ska effektiviseras, förenklas och harmoniseras med kortare handläggnings- och beslutsprocesser och att det ska vara lika i länderna. Tiden för normal asylprocedur är maximalt 6 månader, som kan förlängas vid komplicerade ärenden med 6 månader till. EUAA (EU:s asylagentur) kommer stå för landinformationer och för kontroller att länderna följer reglerna. Sekundära förflyttningar begränsas (se nedan).

Asylsökande i Sverige ska leva i kollektiva boenden

Asylsökande ska bo tryggt och med respekt för mänsklig värdighet och fysisk och psykisk hälsa. Paktens mottagningsdirektiv fastställer miniminormer om levnadsstandard. Normen är kollektiva boenden. En förbättring är att badrum och toaletter ska vara skilda för män och kvinnor, och att det måste finnas säkra utrymmen för utsatta människor. Asylsökande ska ha rätt att arbeta från 6 månader och gärna tidigare efter att asylansökan har lämnats in. Det står i direktivet en del om förvar och regler för förvarstagande. Ingen får placeras i förvar bara på grund av nationalitet eller att ha lämnat in en asylansökan.

Vi ska komma ihåg att EU-stadgan har frihet som en av de främsta rättigheterna.

I Sverige gäller sedan hösten 2025 att asylsökande ska bo i kollektiva anläggningar. Människorna kommer kontrolleras och kommer kunna bestraffas om de inte tillbringar natten där. Blir de borta flera nätter kan deras asylansökan dras bort. Rätten att röra sig begränsas som det verkar till länet. Barnen ska ha rätt till skola men oklart om det blir skola med andra barn eller om det blir skola i förläggningen. Det är inte klart om civilsamhället kommer ha rätt besöka mottagningsförläggningarna.

En avsikt med förläggningsboende och kontroll är att efter avslag och besked om att lämna Sverige ska människorna enkelt och utan spill kunna föras vidare till återvändandecentrum eller förvar. Förvar är låsta inrättningar för människor som inte är kriminella. Men förvaren är ändå delvis mycket sämre platser att leva på än fängelser. Människorna är inlåsta hela dygnet, har ingen egen privat yta, ska sova i små sovrum med våningssängar för fyra, fem, sex andra i samma situation och som man ofta inte delar språk med. Det finns i princip ingenting att göra på dagarna mer än hänga vid datorer och använda ett litet gym. De flesta kan inte sova på nätterna, förskjuter dygnet, sover på morgnarna och är trötta och hängiga på dagarna. Skulle den inlåste vilja studera finns ingen avskild, tyst yta för det.

Annette Rosengren

Sekundära förflyttningar, det vill säga att söka asyl en andra gång i ett andra EU-land, ska förhindras. Det blir med pakten ännu svårare än i dag och det blir antagligen omöjligt genom Återvändandeförordningen, som håller på att antas.

Enligt pakten dubbleras Dublin 18 månader till 3 år, och första asyllandet kommer ha 1 år på sig att ta tillbaka mot 6 månader i dag.

Dublinförordningen finns inte längre och reglerna är inbyggda i andra förordningar, framför allt den om hantering av asyl- och migrationsregler. För den som söker asyl igen i ett andra land gäller att första land har ett år på sig att ta tillbaka mot 6 månader nu. Landet ska besvara en förfrågan inom 2 veckor, inget svar räknas som ja-svar. För den som håller sig undan förlängs limboperioden till 36 månader (3 år!) i stället för som nu 18 månader innan hen får komma in i asylprocessen. 3-årsperioden gäller också för asylsökande om denne fysiskt motsätter sig överföringen, avsiktligt ser till att hens tillstånd inte medger överföring eller inte uppfyller de medicinska kraven för överföring. Personer som vi i idag säger ”har Dublin” kan enligt Mottagandedirektivet förlora tillgång till bostad och rätt att arbeta. (Vilket innebär 3 år utan rätt att försörja sig!)

Med Återvändandeförordningen försvinner i princip möjligheten att söka asyl i ett andra land. Land nummer två måste genomföra första landets utvisningsbeslut och får inte behandla en ny ansökan. Samma gäller för den som har fått uppehållstillstånd i ett land och sedan söker asyl på nytt i ett andra land (gäller i hög grad flyktingar som fått uppehållstillstånd i Grekland och söker på nytt i Tyskland eller Frankrike till exempel eftersom de inte får hjälp till att leva och försörja sig i Grekland).

Massflykt och instrumentalisering

Vid massankomst, som det kallas, och så kallad instrumentaliseringskris (när ett 3e land uppmuntrar/underlättar förflyttningar mot EU:s yttre gräns i syfte att destabilisera unionen eller medlemslandet) ska Krisförordningen kunna tillämpas. Medlemsstaten måste skicka begäran till EU-kommissionen om situationen, som ska fatta beslut inom två veckor. Krisförordning tillåter längre beslutstider och sämre mottagande men EU:s lagstiftning om hälso- o sjukvård och levnadsstandard måste upprätthållas. Åtgärderna får inledningsvis bara gälla i tre månader, kan efter ansökan igen förlängas med ytterligare 3-månadersperioder, men högst tre 3-månadersförlängningar, alltså totalt högst ett år.

Norrköping lördagen 28 mars 2026. Kampanjen För en human migrationspolitik. Foto A.Rosengren.

Också i pakten

EU:s beslut om säkra ursprungsländer, säkra 3e länder, om att utvisning till ett 3e land kan göras utan att personen har anknytning dit och om deportationsläger/return hubs.

Nu är det mycket snart klart med återvändandecenter (return hubs)/deportationsläger i länder utanför EU för dem som inte kan skickas till landet de en gång har bott i, det som brukar kallas hemlandet men inte har betett sig som ett sådant. I EU-parlamentet sa majoriteten ja till en Återvändandeförordning, som i praktiken innebär att mänskliga rättigheter gäller inte för människor på flykt. Läs här också om Egypten, Tunisien, Libyen och Niger.

Vid ministerrådets möte i Bryssel i december 2025 medan Danmark var ordförandeland enades regeringarna om att som komplettering till paktens Asylprocedursförordning förklara en rad länder som säkra ursprungsländer. De är Egypten, Tunisien, Indien, Bangladesh, Marocko, Colombia, Kosovo. Länderna har en skyddsprocent i EU för medborgare som söker asyl på i genomsnitt 4–5 procent eller mindre. EU:s kandidatländer för medlemskap i unionen ingår i listan förutsatt att de inte är drabbade av väpnad konflikt, att EU inte har vidtagit åtgärder mot dem som rör fundamentala rättigheter och friheter eller att mer än 20 procent av skyddssökande från landet förklaras berättigade för skydd om de söker asyl.  Till dessa länder kommer asylsökande medborgare med avslag kunna skickas tillbaka relativt snabbt.

Rådet beslöt också att till säkert 3e land kan flyktingar och migranter skickas (alltså hubbar) och det utan att ha anknytning till landet i fråga. Samma beslut fick majoritet i EU-parlamentet i mars 2026. Detta som del i Återvändandeförordningen. Länder i Afrika diskuteras om möjliga partners i detta. Och det finns en allvarlig oro för hur dessa läger kommer se ut och under vilka villkor människor kommer vara hänvisade dit.

Själva pakten anger krav som säkra 3e länder måste uppfylla: människors liv och frihet får inte vara hotade på grund av ras, nationalitet, kön med mera, det får inte finnas risk för allvarlig skada av den som skickas dit, landet måste följa principen om non-refoulment och det ska finnas möjlighet att ansöka om och få faktiskt skydd.

Tunisien, Libyen, Niger

Det här är en del av världen som vi i Sverige inte vet så mycket om mer än att vi ibland nås av rapporter om situationen i Sudan. Men vad vet vi om Egypten mer än att det är ett turistland, eller dess grannländer Libyen och Niger, eller Tunisien? Därför en liten utvikning på temat säkra länder och länder som flyktingar passerar.

Det nu för sina medborgare enligt EU säkra ursprungslandet Tunisien är liksom Niger och Libyen stora genomfartsländer för flyktingar, eller har varit det tills nyligen. De har flytt från Sudan, Syd-Sudan, Somalia, Etiopien, Eritrea, Yemen, Palestina, Syrien och andra länder i framför allt Afrika. Med Tunisien och Niger har EU avtal och länderna ska hindra flyktingar att resa igenom, helst att över huvud taget ta sig in och framför allt inte nå EU. (Med Nigeria har EU avtal på gång.) Tunisien och Libyen med sin arabiska befolkning är kända för omfattande rasism mot människor med mörkbrun och svart hud. Rasismen finns också i andra arabiska länder.

Regionen har en miljon flyktingar eller mer varav ungefär tio procent anses vara registrerade som flyktingar hos FN:s flyktingorgan Unhcr. De flesta finns i Libyen, som till ytan är ett mycket stort land och i praktiken uppdelad i två hälfter där östra Libyen är ett land i kaos och där smuggling av flyktingar över Medelhavet är en viktig inkomstkälla. Unhcr är en stor aktör i hela regionen och håller flyktingläger och registrerar flyktingar, som hoppas att de så småningom ska kunna komma till EU, USA, Canada, Australien som kvotflyktingar.

Men Unhcr har inte resurser och människor köar förgäves utanför Unhcr-kontor, som kan ha stängt i brist på medel, och de ringer telefonnummer utan att få svar. De lever i flyktingläger, många har levt så år efter år, i många fall i läger långt ifrån urbanisationer, halvsvältande, väntande, ofta utan rätt att arbeta. En del av flyktingarna från Sudan har levt här sedan det förra folkmordskriget i Darfur. Unhcr har som uppdrag att ta hand om flyktingarna, som tvingas leva under extrem humanitär utsatthet med ett Unhcr som har allt mindre pengar. Människor hänvisas till lägertillvaro, där det inte finns tillräckligt med mat, med skolor och utbildning för barn och unga och att människor dör för att hälso- och sjukvården har enorma brister. I Libanon, Tunisien och Niger har flyktingar bildat organisationer och protesterar mot att mänskliga rättigheter inte gäller ens för dem som är registrerade hos Unhcr och formellt står under organisationens beskydd. En aning känt är protesterna och demonstrationerna i lägret 1 ½ mil utanför ökenstaden Agadez mitt i Niger, där militären misshandlar och håller demonstranter fängslade. (Läs gärna Book of Shame, vol 1. How UNHCR Fail to Protect Refugees in Libya, Tunisia and Niger, 2025. Googla för att hitta den.)

Libyen och Niger har inte förklarats som säkra ursprungsländer eller som säkra 3e länder av EU. Och kommer förhoppningsvis inte bli det. Men vem vet.

Medlemsstater kan dessutom ha egna listor på säkra ursprungsländer och säkra 3e länder.

Till säkra och osäkra länder efter avslag i paktens olika processer

Till säkra länder kommer många flyktingar som nått EU att hänvisas efter den inledande screeningprocessen vid yttre gräns. Beslut kommer fattas i påskyndade processer/snabbprocesser där skyddsskälen som ska bedömas kan komma att gälla eventuella skyddsskäl gentemot 3e land, som de hänvisas till för att söka skydd i. EU måste rimligen ha överenskommet med länderna/landet att ta tillbaka flyktingar och migranter som har passerat eller vistats där en tid på väg till EU, det vill säga byta tjänst mot tjänst. Hur kommer EU se på Libyen och på Tunisien, som kanske anses säkert för majoriteten av sina medborgare, men där flyktingar lever i extrem utsatthet och hopplöshet innan de möjligen lyckas ta sig EU?

Den nu snart antagna Återvändandeförordningen blir ytterligare bevis på att mänskliga rättigheter inte gäller för alla människor, och i synnerhet inte för flyktingar och migranter. Hit hör till exempel den grundläggande rätten till liv och rätten att inte utsättas för tortyr. Kritiken är benhård från ett stort antal enade människorättsorganisationer och från en rad EU-parlamentariker. Det är svårt att tro att inte konsekvenserna blir otaliga överklaganden till internationella domstolar.

Lite samtidshistoria: Beslut av typ säkert 3e land fattades vid EU-kommissionens överenskommelse med Turkiet 2016. I sitt slag var det nytt. Överenskommelsen rörde de många flyktingarna från Syrien, som via Turkiet kommit till de grekiska öarna i Egeiska havet. Turkiet skulle ta tillbaka dem, ge dem skydd och få betalt av EU. Principen var att de inte skulle söka asyl i Grekland och snabbprocessen de hänvisades till gällde deras eventuella skyddsskäl gentemot Turkiet. Denna överenskommelse, som nu ”firar” tio år har orsakat enorma lidanden för människor. Bland annat utvisar Turkiet syrier till Syrien och gjorde det  även långt innan diktaturen hade fallit.

Besluten att skickas tillbaka och inte få söka skydd i Grekland kunde överklagas, och de flesta överklagade. Högre grekisk juridisk instans gav inte minst kurder från Syrien rätt att söka asyl i Grekland. Greker kan sitt grannlands historia och Turkiet anses inte vara säkert för kurder. Regeringen försökte ändra överklagandedomstolarnas beslut bl. a. genom att byta ut beslutfattarna. Men Turkiet tog inte tillbaka. De flesta blev kvar i Grekland, fick så småningom skyddsförklaring och lämnade efter en tid Grekland eftersom de inte fick hjälp att leva och försörja sig.

I pakten, som finns nu, ingår rätt att överklaga beslut om att inte få söka asyl i EU. Paktens författare har rimligen lärt av Grekland, så rätten att få invänta beslutet på plats vid gränsen innan deporteringen genomförs har nu många begränsningar. Överenskommelsen med Turkiet har aldrig fungerat men på flera sätt ändå varit prototyp för överenskommelser med andra 3e länder. Turkiet skulle också hindra flyktingar och migranter att ta sig till Grekland, som nu med Niger och Tunisien.

Avtal med 3e länder

Medlemsstaterna agerar också på egen hand med sina utvisningar, som till exempel Sverige med tvångsutvisningar till ursprungsländer baserade på avtal. Det med Somalia blev skandal. Både Sverige och EU använder biståndspolitiken för att få länderna att ta tillbaka tvångsutvisade medborgare. Tjänst byts mot tjänst.

Enligt EU-ländernas regeringar går återvändandet/utvisningarna för långsamt och de skaffar sig egna avtal om att ta tillbaka medborgare eller migranter som har passerat. Grekiska regeringen vill ha avtal med Libyen om att stoppa flyktingar och migranter, som via östra Libyen tar sig till den lilla klippön Gavdos söder om Kreta. Många kommer från krigets Sudan, där för närvarande världens största humanitära katastrof pågår. Den grekiske migrationsministern, med bakgrund i ultrahögern, menar högljutt att de flesta är ”illegala migranter”, inte flyktingar.  Grekland är genom sin position längs in i östra Medelhavet ett av unionens främsta inreseländer för människor som inte kan resa reguljärt. 70 procent av dem som kommer till Grekland på det viset har tydlig flyktingprofil, enligt grekiska människorättsorganisationer och tidigare Unhce – tvärtemot vad denna migrationsminister och hans tidigare kollegor påstår och har påstått.

Regeringen vill stoppa flyktingarna, men Libyen är ett delat land och östra Libyen, varifrån flyktingbåtarna till Gavdos avgår, är kaotiskt. Det finns ingen partner att sluta avtal med, har ministern beklagat.

Inom regeringen har det dessutom arbetats på att hitta ett land att avtala med så att alla, som nekas skydd, ska kunna deporteras dit om de inte kan skickas till sina ursprungsländer. Ministern har nämnt det säkra ursprungslandet Tunisien. Men landet vill varken vara ett land som flyktingar passerar eller ska kunna skickas tillbaka till.

Nu menar ministern, enligt media, är Uganda det land som verkar mest lämpligt. Vad Uganda erbjuder människor, som kan komma att deporteras dit, vet jag inte. Risken är låsta läger, och placering i områden avsides i landet. Situationen i Niger, Libyen och Tunisien avskräcker. Jag skulle tro att vi är många som är oroliga för fruktansvärda scenarier framöver. Även Tyskland, Österrike, Nederländerna och Danmark undersöker möjligheter att få till överenskommelser om deportationscenter med afrikanska länder.

En del hemländer vill inte, som många vet, ta tillbaka medborgare som inte återvänder frivilligt. Det försöker EU och medlemsstaterna ändra genom förmånliga avtal om pengar och om legal migration som tillfällig arbetskraft.

Till det kommer situationen för statslösa, som ofta inget land vill ta emot eller ta tillbaka. I till exempel Irak förlorar statslösa sitt tillstånd att leva där om de är borta från Irak mer än 6 månader. I Migrationsverkets förvar har nyligen funnits bland annat statslösa palestinier, som polisen vill skicka till Libanon för att de har bott där, trots att Libanon har sagt nej. Ändå har polisen försökt och hoppats på att de ska släppas in, och varit fullständigt okänsliga för vad som i så fall skulle kunna ske. Genom Israels anfallskrig mot Libanon har Migrationsverket stoppat alla utvisningar till Libanon, och de som har varit inspärrade i förvar har släppts.

Hur stämmer det här med alla överenskommelser om mänskliga rättigheter? Om rätten till liv, alla människors lika värde, rätten till familj, rätten till respekt, rätten att bemötas värdigt, förbudet mot tortyr och att utsättas för förnedring.

Det stämmer inte alls och unionen slår sönder vad länder har enats om i fråga om mänskliga rättigheter.

Annette Rosengren

Kampanjen För en human migrationspolitik, som genomfördes på mer än 30 orter under mars 2026. Här i Norrköping lördagen den 28 mars. Foto A. Rosengren.

Europakonventionen och Europadomstolen

På initiativ från Danmarks och Italiens statsministrar Mette Fredriksen och Georgia Meloni blev under våren 2025 Europadomstolen (ECtHR) ifrågasatt av nio regeringschefer i EU i ett brev till Europarådet (European Council) för hur domstolen tolkar Europakonventionen. Domstolens tolkningar och principen om nonrefoulment hindrar länderna att utvisa brottslingar, menade de (Österrike, Belgien, Tjeckien, Polen, Litauen, Estland och Lettland förutom Danmark och Italien).

Brevet misstänkliggjorde irreguljära migranter, vilket är mycket vanligt nu bland medlemsstaternas regeringar. Den irreguljära migrationen måste bekämpas, irreguljära migranter måste hindras att komma in i EU.

Underförstått antyds att irreguljära migranter är kriminella. Det brukar då inte nämnas att majoriteten är flyktingar, som i stort sett alltid måste resa så eftersom de inte får inresevisum. Många har inte heller pass, har kanske aldrig kunnat skaffa pass, eller har flytt i hast.

Irreguljära migranter är till största del människor som behöver skydd för att de är utsatta för krig eller inbördes svåra konflikter, hör till den politiska oppositionen i ett land där denna förföljs, hör till en minoritet som förföljs av etniska, religiösa eller sexuella skäl, för att de är kvinnor eller av andra skäl. Fler och fler kommer vara klimatflyktingar som inte kan försörja sig längre.

Turkiet har varit ett stort genomfartsland för de många flyktingarna från Syrien och Afghanistan, som tar sig till Grekland, och i Sverige har vi inte haft ögonen så mycket på Libyen, eller Tunisien som var ett stort genomfartsland tidigare. Via Libyen och centrala Medelhavet kommer många flyktingar från bland annat krigets och den humanitära katastrofens Sudan, från Egypten med sitt politiska förtryck, från Somalia, Bangladesh och över huvud taget länder som vi i Sverige inte vet så mycket om varför människor flyr. Vi tror att de är säkra länder, och EU har förklarat Egypten och Bangladesh som säkra ursprungsländer.

Brevet från de 9 regeringscheferna lyfte fram kriminaliteten – vilket också är populärt i dag från regeringsföreträdares sida. Undertecknarna menade att grunderna för våra samhällen riskerar undermineras genom att Europadomstolen tolkar konventionen så att fel människor skyddas. Förbudet att utvisa människor till länder där deras säkerhet hotas skadar medlemsstaternas säkerhet och bör skrivas om. De syftade bland annat på den internationella grundprincipen att länder inte får skicka någon till ett land där hen riskerar att dödas eller behandlas illa, dvs non-refoulmentprincipen. Länderna bör själva bestämma vad som ska göras, menade brevskrivarna, inte Europadomstolen.

I ett Europarådsmöte i december 2025 fick brevet stöd hos nästan alla EU:s medlemsländer, inklusive Sverige, vars stadsminister och regeringskollegor gick ut i svensk media och talade för att konventionen måste skrivas om. Bland Europarådets 46 medlemsstater var inte alla lika följsamma. Rådets medlemsländer, som alltså är många fler än EU:s, har undertecknat Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Men man enades om att till ett möte i maj 2026 skulle det finnas förslag till ändringar.

I en artikel i den danska tidningen Information i februari 2026 – en månad före det danska riksdagsvalet – intervjuades partiledaren för Socialistiskt Folkparti, som sedan blev en av vinnarna i valet. Hon förklarade att det inte är själva konventionen som man vill ändra utan Europadomstolens tolkning av det som stadgas i konventionen. Flera vänster- och mittenpartier i Danmark vill lagstifta om regler som går emot Europadomstolens tolkning och att beslut ska fattas nationellt, inte av Europadomstolen.  Därmed kan danska domstolar tvingas följa dansk lag och döma mot Europakonventionen, som i princip är internationell lag. Högerpartier vill att Danmark lämnar Europakonventionen.

Europadomstolens eniga beslut nyligen (26 mars 2026) om att Sveriges beslut att avvisa en afghansk man efter många års vistelse här – han kom som ensamkommande minderårig 2015 – är ett bevis på hur viktig domstolen är för rättvisan. Västernisering, hazarisk identitet och att han konverterat till kristendomen har inte beaktats riktigt av Sverige och inte vägts ihop, skriver domstolen efter en mycket omfattande genomgång och inhämtat underlag om situationen i Afghanistan under talibanväldet från bl.a. UNHCR, amerikanska UNAMA, EUAA, flera länders Migrationsverk, Amnesty, Ecre osv. Domstolen hänvisar till artikel 3 i Europakonventionen. Sverige har inte följt principen om nonrefoulment. (D.M v. Sverige, 32694/23). Domen kommer förmodligen rädda många västerniserade hazarer kvar i Sverige, i synnerhet om de har konverterat. Hade beslut hos nationell domstol gällt över Europadomstolen hade konsekvenserna blivit förödande och en vinst för främlingsfientlighet och rasism.

I Danmark liksom i Sverige drivs nu krav från regeringssidan att den som har fått en fängelsedom på minst ett år, och som saknar danskt/svenskt medborgarskap eller har dubbelt medborgarskap, ska kunna utvisas till ursprungslandet – också om personen har vuxit upp här och har förlorat all anknytning till föräldrarnas ursprungsländer. I Sverige har jag förstått att det finns en politiskt uttryckt önskan från bland annat migrationsministern om att utvisning ska ske så fort det blir en fängelsedom.

Det handlar alltså inte om specifikt grova våldsbrott eller fara för landets säkerhet eftersom fängelse kan bli en följd för upprepade småbrott. Här i Sverige är det en fråga om att kasta ut så många som bara kan vara möjligt.

Och det är klart att under sådana förutsättningar är principer som non-refoulment djupt irriterande för vissa politiker.

Annette Rosengren