Förändringar väntar i Grekland för flyktingar och migranter efter att högern vann valet

Samos, lägret ovanför Vathy, 2017. Foto författaren

Högerpartiet Ny Demokrati vann valet i Grekland den 7 juli och har nu egen majoritet i parlamentet. Det nyfascistiska Gyllene Gryning kom inte in, ND tog antagligen många av deras röster. ND vann många borgmästarval i maj, bland annat i Aten och Thessaloniki.

Den nye premiärministern heter Kyriakos Mitsotakis och tillhör en av Greklands välkända politikerfamiljer där politiskt ledarskap går i arv.

För asyl- och migrationsfrågor innebär regeringsskiftet stora förändringar. Dessa placeras som ett av flera olika ärenden under Ministeriet för invånarnas skydd (på engelska Ministry of Citizens´ Protection). Hit förs också hanteringen av AMIF-fonden, som innebär fondmedel från EU för asyl, migration och integration, den låg tidigare under finansdepartementet. Under ministeriet för invånarnas skydd ligger framför allt polisen, och nu knyts alltså flyktingar och migranter ihop med polisärenden och kriminalitet.

Så var det under tidigare regeringar, men Syriza ändrade på det så fort de kom till makten 2015. Partiet hade en grupp kunniga asylrättsförsvarare, bland annat advokaten Tasia Christodoulopoulou, som blev migrationsminister under Syrizaregeringens första halvår. Kritiker påminner nu om hur det var när polisen beslöt i asylärenden fram till mitten av 2013. Då inrättade Grekland en från polisen fristående myndighet för asylärenden. Den kommer nog inte försvinna, men förutsättningarna för dess arbete kan ändras.

Minnen från när Ny Demokrati dominerade asylpolitiken åren före 2015: Flyktingar kallades illegala immigranter, togs upp i pressen mest i samband med kriminalitet, och premiärministern talade om att Atens gator måste rensas. Åren närmast före 2013 var förskräckliga med otroligt långa handläggningstider av asylärenden (inte sällan åtta-tio år), mycket stora svårigheter att över huvud taget registrera en asylansökan, samt godtyckliga arresteringar på gatorna. Låt oss hoppas att sådant aldrig upprepas.

Placeringen ihop med polisen ger inte bra signaler när asyl- och migration handlar om mänskliga rättigheter och inte om kriminalitet. Den nye ministern för asyl- och migration heter Michalis Chryssochoidis. Han hade samma regeringsansvar 1999-2003 men hörde då till PASOK, som var ett närmast socialdemokratiskt parti.

Premiärministern har meddelat att invånarna kommer få det bättre, så även flyktingar, ekonomin kommer stabiliseras, skatter sänkas, utländska bolag lockas att investera i Grekland, privatiseringen öka och medelklassen byggas upp (framför allt småföretagarna nästan utraderades genom ekonomiska krisen). Likaså säger han och hans minister att säkerheten ska öka när landet nu utsätts för dagens hot knutna till terrorism, kriminalitet på global nivå och cyberkrig, kriminalitet generellt ska bekämpas och gränsskyddet ska förstärkas, inte minst kustbevakningen. Konservativa partier brukar tala mycket om behovet av säkerhet och kamp mot kriminalitet.

Oppositionen är rädd att olagliga puschbacks kommer öka.

Skattetrycket blev högt när banker och utlåningsinstitut skulle räddas, så det är kanske bra att sänka skatter. Men varifrån ska statens förlorade inkomster tas i stället? Blir det från hälsosektorn, utbildningssektorn och pensioner? Det befarar mina grekiska vänner.

När det gäller människor på flykt utlovar regeringen att mottagningslägren på öarna och i Evrosområdet i norra Grekland ska bli låsta. Antagligen är det en flirt med grekisk lokalbefolkning.  Låsta flyktingförläggningar är emot alla EU-direktiv och inte utan skäl ser oppositionen likheter med Orbans Ungern. Asylhanteringen på öarna ska göras på några veckor. Där avgörs i första hand om sökande ska godkännas för att över huvud taget få söka asyl. Processen tar lång tid och ett negativt beslut kan överklagas. Att minska tiden på öarna är bra och öarnas läger är hemska och enormt överbefolkade, särskilt det på Samos och Moria på Lesvos. Men blir processen rättssäker om den ska göras på bara några veckor? Och hur blir det med rätten att överklaga?

Asyllagen ska göras om och detta ska vara klart i slutet av 2019, hör också till premiärministerns löften. Asylrättsorganisationer befarar att det ska leda till att överklagandesteget tas bort, vilket är ett rättsvidrigt ingrepp. Regeringen har gått ut och sagt att den nya lagen ska vara säker, human och effektiv. Det är så som regeringar brukar säga. Återigen görs associeringar med Orbans Ungern och med Salvinis Italien.

Regeringen har också meddelat att de nuvarande riktlinjerna för flyktingars och migranternas tillgång till kostnadsfri vård och till arbetsmarknaden ska stoppas och göras om. Jag är osäker på om det också gäller den lilla summa pengar som varje månad sätts in på asylsökandes och nyligen erkända flyktingar bankkort. Utan den slanten har de ingenting att köpa mat för så länge de inte har arbete i detta land med så hög arbetslöshet. Än så länge har regeringen ingenting sagt om erkända flyktingars nuvarande rätt till undervisning i grekiska språket och flyktingbarnens rätt till skola. Över huvud taget är ingenting sagt som rör integrationen, och ingenting om en rad projekt – otillräckliga – som finns kring asylsökandes bostäder, hälsa och leverne.

Desto snabbare har betonats att de som har fått avslag ska skickas ut från Grekland med det snaraste, och i första hand skickas till Turkiet om de har kommit den vägen. Det här sägs i olika sammanhang. Grekland och Turkiet har sedan många år ett bilateralt avtal om återtagande, och det är kanske det som åsyftas. EU-Turkietavtalet från mars 2016 ska Grekland hålla fast vid, säger regeringen.

Ungefär samtidigt har Turkiets utrikesminister nyligen sagt i turkisk teve att avtalet med EU kommer sägas upp eftersom turkiska medborgare skulle få visumfrihet för inresa till EU. Så har det inte blivit och nu har Turkiet fått nog. Å andra sidan har Turkiets president och turkiska ministrar använt massmedia otaliga gånger för att hota Grekland med att släppa loss en miljon migranter som de säger vill in i Grekland.

Även om Syriza-regeringens migrationsdepartement lyckades föra över till fastlandet tusentals flyktingar och migranter från de fem grekiska öarna i Egeiska havet under hösten och vintern, så är lägren på öarna enormt överbefolkade eftersom det hela tiden kommer nya flyktingar.

Lägren är byggda för sammanlagt drygt 5 000 flyktingar och hyser omkring 15 000. Värst är fortfarande situationen på Samos och i Moria på Lesvos. Många bor i små turisttält i vildmarken utanför själva lägret. Det i huvudstaden Vathy på Samos är byggt för knappt 800 flyktingar och har nu i sommar 3 200 inhysta i och utanför lägret. Just nu planeras för två flyktingförläggningar långt utanför staden och den nuvarande i Vathy ska stängas. Planeringen för ett andra läger startade under Syriza-regeringen. Och nu blir det kanske två placerade i periferin någonstans.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Familjerna från Afghanistan i lyckad demonstration genom centrala Stockholm

I tisdags eftermiddag 30 juli 2019 vandrade de afghanska familjerna från en rad byar och städer i Sverige i ett långt tåg från Norra Bantorget och Vasagatan fram förbi Centralstationen, regerings- och riksdagsbyggnader och så till Mynttorget. Nätverket Liv utan gränsers demonstration var välorganiserad, ordnad, snygg och allvarlig. Ensamkommandes förbund, Ung i Sverige och Ingen människa är illegal hade hjälpt till. Eftermiddagssolen sken och vädret ville väl.

Redan på håll från Norra Bantorget syntes att här pågick något genom raderna av barnteckningar som plastats in och hängde på snören. Nu fanns välgjorda banderoller med långa texter om bland annat Barnkonventionen och mindre plakat om fred och kärlek som barnen och kvinnorna höll i handen. Polisen skyddade och unga afghaner i gula västar höll ordning. Körer med ”Afghanistan är inte säkert” och ”Den som flyr har inget val” hördes högt och tydligt. Likaså att barn har samma värde och rättigheter oberoende av om de är från Sverige eller från Afghanistan, och att riksdagen bär det yttersta ansvaret för Sveriges syn på Afghanistan. Med mera.

På gatorna var ganska mycket folk som stannade upp och tittade när tåget drog fram vid sextiden.

Flickor, kvinnor och män vittnade på Mynttorget om vad livet i Sverige betyder för dem. Just nu är de i säkerhet för krig, bomber och övergrepp och de har lärt sig att barn, flickor och kvinnor har rätt att bli lyssnade på och att arbeta och verka i samhället. Men Sveriges syn på säkerhetsläget i Afghanistan och avslagen från Migrationsverket gör att de aldrig får ro och kan komma igång med sina liv.

Nätverket har skickat en skrivelse till utrikesministern. Förmodligen handlar den om att Sverige måste sluta att se Afghanistan som säkert.

Representanter från Grön Ungdom och FI:s ungdomsförbund talade. Synd att inte Ung Vänster också gjorde det.

Men än så länge har ingen från Migrationsverket och ingen ansvarig politiker kommit och träffat familjerna.

Publicerat i Sverige | Lämna en kommentar

Familjernas strejk fortsätter

De svenskafghanska familjernas sittstrejk på Norra Bantorget i Stockholm med familjenätverket Liv utan Gränser växte snabbt och har fortsatt. De har levt i Sverige i fyra år, och kommer nu närmast från Junsele, Mellansel, Östersund, Skellefteå, Örnsköldsvik, Sollefteå, Kramfors, Riddarhyttan och Norberg i Bergslagen, Jönköping, Älgarås i norra Skaraborg och andra orten. Totalt är de närmare 300. Många är småbarn födda i Sverige, ibland som barn till föräldrar som har hittat varandra här och gift sig här. Många är tonåringar, som talar utmärkt svenska, går på gymnasiet och vill utbilda sig i yrken som skulle vara omöjligt i Afghanistan, inte minst för flickorna. Här har de och deras mödrar lärt sig att kvinnor och flickor får ta plats i samhället, att deras röster är viktiga och att det är möjligt och önskvärt att flickor och kvinnor arbetar och engagerar sig i samhället. I Afghanistan blir det inte möjligt.

Under åren i Sverige har barnen också lärt sig att de har rätt till egna åsikter och att föräldrar – inte minst pappor – ska lyssna på sina barn.

Afghanistan är världens farligaste land i dag plus att den svaga staten inte skyddar för övergrepp och röveri.

Familjerna skulle vara ännu fler om inte bussbiljetterna till Stockholm vore så dyra.

De behöver akut stöd till mat och metrobiljetter till sovplatser, swisha därför gärna till 123 28 00 001 Refugees Wellcome Stockholm, och skriv sittstrejken, eller Liv utan Gränser. Eller besök Norra Bantorget och fråga till vem i familjenätverket ni kan ge lite stöd.

Nu har det också varit media rapportering, bland annat en lång artikel i tidningen Arbetaren den 17 juli 2019.
Arbetaren 19-07-17: “Jag vill leva här, inte dö i Afghanistan” 

Artiklar finns att läsa genom www.farr.se där du hittar Asylnytt 21 juli 2019 med artiklar om strejken under rubrik Stöd och solidaritet.
http://www.sanna-ord.se/asylnytt/brev/190721.html

Publicerat i Sverige | Lämna en kommentar

Familjer från Afghanistan sittstrejkar på Norra Bantorget i Stockholm

Den 9 juli inledde knappt tio familjer från Afghanistan en tiodagars sittstrejk på Norra Bantorget intill Branting-monumentet. Det är högsommar men ingen värme, regntunga moln, småblåsigt, 12 grader. Som om vädret vill dem gott blir det solsken och varmt dagen efter.

Strejken ska pågå till 19 juli som det är sagt nu.

Norra Bantorget är klassisk socialdemokratisk mark med stora samlingar 1 maj. Ett stenkast bort står August Palm i staty, skräddaren som reste runt i Sverige och introducerade socialismen.

Det är länge sedan och mycket vatten har runnit. Idag är Norra Bantorget mest en trafikkarusell som få passerar till fots. Det är inte ett idealiskt ställe för en sittstrejk, som behöver uppmärksammas.

Varför inte Mynttorget där det är mer folk i rörelse även om riksdagspersonerna har semester nu? De fick inte tillstånd, platsen var redan bokad av annat.

KOM DÄRFÖR DIT OCH STÖD DEM.

De flesta kommer från Junsele i Västernorrland, har rest i många timmar och betalat mycket pengar för tågbiljetterna. De är inte särskilt väl förberedda, men en del har resväskor med sig med filtar och varma kläder till i första hand barnen. Några har mat med sig, andra inte. En familj är från gruvsamhället Norberg i Bergslagen där en by utanför numera bebos bara av flyktingar.

De är knappt tjugo vuxna sittstrejkens första dag – mammor, pappor, mor- och farmödrar.  Och ungefär lika många barn, flera är småbarn med mycket spring i benen, några är tonåringar. Barnen och de unga pratar bra svenska, några av de äldre förstår och talar bättre än man skulle tro.

Fler familjer är på väg.

(Nästa dag har fler familjer kommit, bland annat från Kramfors. Andra är på ingång framöver.)

Varför?

DE HAR VARIT HÄR 4 ÅR, anpassat sig till Sverige OCH KAN INTE ÅKA TILLBAKA TILL ETT LAND SOM BEFINNER SIG I DET VETTLÖSA HELVETE SOM INBÖRDESKRIG INNEBÄR AV ÖVERGREPP, RÄTTSVIDRIGHET, VÅLD, DÖD.

ATT SKICKA TILLBAKA DEM INNEBÄR OCKSÅ ATT KNÄCKA UNGA MÄNNISKOR, I SYNNERHET UNGA KVINNOR.

De har fått alla avslag. Tre, fyra, fem eftersom Migrationsverket varken anser att det finns nya skäl att ompröva deras ärenden eller besluta om verkställighetshinder.

Atefa börjar gråta efter ett tag. 17 år, perfekt svenska, intelligent, går i gymnasiet, kommer ta studenten om några år – om hon får stanna. Vill bli advokat eller åklagare.

  • Jag tycker det är så intressant med lagar. Du tycker det är bättre att bli advokat, säger du. Aha, för att det är bättre att försvara. Hon ler lite.

Hennes familj är från Ghazni. Vad händer om de skickas till Afghanistan? Atefa kommer inte bli advokat. Hennes familj har inte råd att låta henne gå på universitet. Förmodligen kommer hon snabbt giftas och inte omöjligt på ett sätt som är förmånligt för familjen. Antagligen vet hon mycket mer än så.

Och hur är det nu? På samma sätt som så många andra har upplevt och upplever – mardrömslikt. Kan inte sova, sömntabletter hjälper inte, tankar, tankar, oro, det maler, enorm trötthet, orkar inte, bryr sig knappt, ont i magen och huvudet, irritation, och pappor som promenerar och promenerar, röker och röker och inte vet hur de ska kunna ta hand om sin familj.

De behöver stöd och solidaritet

Nu sitter och står familjerna från Junsele och Norberg här vid Brantingmonumentet, några med filtar om sig. Några barn kickar boll. Babysar vilar i vagnar. Två kvinnor kommer fram till mig och säger att det vore bra om jag kunde få fram sittunderlag och filtar, gärna täcken. Det är ändå kanske omväxling att ha åkt hit. Att ta sig för något. Att hoppas. Några äldre män står en bit bort och pratar. Småbarnspapporna är ibland med sina fruar och småbarn, ibland med de äldre männen. Stenbalustraden och marken som några kvinnor sitter på är kall, och jag tänker på risken för urinvägsinfektion.

De vet inte var de ska sova? Tillståndet att få sittstrejka på Norra Bantorget gäller 7.00 till 24.00 – inte för natten. Dessutom är det så kallt.

Benjamin F från Ung i Sverige och Ensakommandes förbund är familjernas länk till Stockholm. Han har kontakter med flera organisationer och hoppas att det ordnas med övernattningar och annan hjälp, framför allt av svenskar. Han är lugn och har ett outtröttligt engagemang. Men ska så mycket vila på honom?

Andra afghaner i Stockholmstrakten, frågar jag? De bor med hjälp av soss, svarar han, och soss tillåter inte övernattande gäster. Och de redan etablerade?

  • Vet du, de säger till mig att hur kan du, som har uppehållstillstånd, engagera dig i strejker och demonstrationer. Som om de har glömt hur det är att vara flykting.

Bland kraven som nu arbetas fram finns uppmaningen till Migrationsverket och regeringen att

  • Omvärdera säkerhetsläget i Afghanistan och inse att ingen del är säker, absolut inte Kabul.
  • Ingen ska skickas tillbaka till Afghanistan.

Det får inte vara så här att människor skickas till Afghanistan nu

Återigen tänker jag på Sverige och 30-talet. Judiska och politiska flyktingar från förföljelsernas Tyskland jagade Europa runt i jakt efter att få stanna i säkerhet någonstans. De välkomnades inte heller till Sverige. Möjligen kunde de få stanna tillfälligt om de visade att de var välkomna till USA eller ett annat land.

För flyktingar från Afghanistan – de flesta i Sverige är hazarer – väntar inte ett industrialiserat folkmord. Men skickas till Afghanistan kommer förstöra deras liv och kanske blir det döden för flera efter ett tag. Antagligen inte från dag ett, men senare.

De som har väntat fyra år nu kom 2015 och i början kändes det bra. Nu ska de ut, och Sverige verkar än så länge inte sky några medel även om de flesta som sätts på flygplan till Afghanistan än så länge är män. Men även barnfamiljer, också familjer med bara en kvinnlig försörjare, finner Migrationsverket en rad skäl till att ge avslag. Sedan länge anses familjer med en vuxen manlig försörjare kunna klara sig i Kabul även om de inte kan återvända till hemorten.

SVERIGE MÅSTE INSE ATT KABUL ÄR I ETT SÄKERHETSLÄGE ATT MAN INTE KAN SKICKA MÄNNISKOR DIT.

SVERIGE MÅSTE OCKSÅ INSE ATT DET ÄR FULLSTÄNDIGT ORIMLIGT ATT FÖRVÄNTA SIG ATT AFGHANER KAN FLYTTA RUNT OCH BOSÄTTA SIG VAR SOM HELST I LANDET. AFGHANISTAN ÄR ETT HELT ANNAT SORTS SAMHÄLLE ÄN SVERIGE – ÄVEN OM MÅNGA YNGRE AFGHANER ÖNSKAR ATT LANDET VORE MER MODERNT OCH MER SOM I VÄST.

De som söker sig till andra EU-länder, förföljs av Dublinförordningen om att de ska tillbaka till första asylland. Lyckas de klara sig förbi den snaran är det egentligen bara Frankrike och Italien som ger de flesta från Afghanistan uppehållstillstånd – Italien sagt med viss tveksamhet nu. Men första tiden i Frankrike – i Paris – kan bli mycket svår.

Familjerna har bildat nätverket Liv utan gränser – ett nätverk för asylsökande barnfamiljer från Afghanistan.

Swish till sittstrejken går över Refugee Wellcome Stockholm med swishnummer 123 28 00 001.

Publicerat i Sverige | Lämna en kommentar

Nyval i Grekland tidigt i juli


Ny Demokrati gick fram kraftigt i EU-valet, med tio procentenheter mer än Syriza. Så här är siffrorna som har gjort att premiärministern Alexis Tsipras meddelat att parlamentsvalet ska hållas 7 juli. Ny Demokrati 33 % och 8 platser i EU-parlamentet, Syriza 23 % och 6 platser, Kinal (med bland annat socialdemokratiska Pasok) 7 % och 2 platser, KKE 5% och 2 platser, Laikos, som är Gyllene Gryning, 4% och 2 platser, Lysi (som är ett ganska nytt nationalistiskt högerparti) 4% och 1 plats, .

Antagligen vinner Ny Demokrati parlamentsvalet i Grekland och då väntar nog svårare tider för människor på flykt – om man ska tänka på hur det var under de fyra åren 2012-2014. Många i förvar, förvarstider mer än två år – från regeringen sa ansvarig minister att de ska sitta tills de går med på att skickas till hemlandet oavsett hur länge de sedan sitter. Det var ständiga polisrazzior på Atens gator med början hösten 2012, och premiärministern Antonis Samaras hade lovat att rensa Atens gator. Retoriken kring flyktingar var “illegala immigranter”. Många förblev irreguljära länge eftersom det var nästan hopplöst att komma in med sin asylansökan och få asylsökandes röda lilla kort. Kortet skulle förnyas var sjätte månad och visade att en hade rätt att vistas i landet. Jag är också rädd att många nu kommer skickas tillbaka från öarna till Turkiet, som det är sagt i EU-Turkiet-överenskommelsen.

Men man vet ju inte – inte än i alla fall.

I kommunalvalen/borgmästarvalen gick ND fram i Aten och Thessaloniki liksom på många andra platser. Borgmästarna i Aten och Thessaloniki kommer alltså vara konservativa partipolitiskt. Vilket kanske innebär att “gatorna ska rensas från illegala”.

Källa: Jag har uppdaterat mig kring det grekiska EU-valet genom nyhetssaiten Greek Reporter, https://greece.greekreporter.com , sök på Google om inte länken förmedlas. Och Unhcr greek press review.

På Greek Reporter införd 27 maj dagen efter EU-valet ligger en lång artikel kallad sju orsaker till varför grekiska väljare straffade Tsipras i söndags. En annan artikel handlar om att Gyllene Gryning nu äntligen fick mycket förre röster än vid förra EU-valet men ändå får in två personer i EU-parlamentet. Sedan 2015 pågår rättegången mot flera ledare i Gyllene Gryning för mordet på musikern Pavlos Fryssas 2013. Bland de åtalade är flera medlemmar i grekiska parlamentet varav en är GG:s ordförande.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Svenska kyrkan i Paris slutar hjälpa flyktingar

I Svenska kyrkan i Paris, foto författaren 2018 och 2019.


Sedan hösten 2017 har Svenska kyrkan i Paris varit en mötesplats för många unga svenska afghaner, som Sverige vill deportera till Afghanistan. En del av dem har aldrig varit i Afghanistan sedan föräldrarna flytt till Iran (eller Pakistan). De har sökt sig till Frankrike, som ger uppehållstillstånd till de flesta afghaner och som inte använder sig av internflykt.

De flesta kom till Sverige 2015 som ensamkommande minderåriga. Många talar bra svenska när de kommer till Frankrike och har gått i svensk skola och gjort det som Sverige sagt att de ska göra. En del har känt att Sverige har stulit flera viktiga år av deras liv till ingen nytta.

Med Dublinförordningen är risken stor att de skickas tillbaka till Sverige.

Vad har hjälpen från den svenska kyrkan i Paris bestått i? Den som nu upphör efter det svenskparisiska kyrkorådets beslut.

Först och främst har de känt att de är välkomna när kyrkan är öppen på dagarna. De har bjudits på te eller kaffe från en särskild fikavagn och fått bre sig enkla mackor med svensk ost. Ibland har det funnits frukt, ibland har de fått lagad mat som blivit över efter kyrkans luncher för församlingsmedlemmar i Paris. Mitt i allt det franska, som de inte förstår, har de fått höra och tala svenska. De har fått kramar och uppmuntrande klappar. Har de haft för lite kläder i kylan har de ibland fått kläder ur second hand förrådet, som församlingsmedlemmar har skänkt. De har kunnat ladda telefonerna, och de har kunnat sitta tryggt och spela spel. De har kunnat få med sig tandborste, tandkräm, duschkräm och kanske en handduk.

De har haft någonstans att vara på dagarna, extra viktigt för nyanlända som inte har kommit in i systemet med boende och månadsbidrag från franska staten. Tills vidare har de bott under broar, på gator och i parker. Det har kunnat ta månader innan de fått tak över huvudet.

Svenska kyrkan i Paris har välkomnat människor på flykt ungefär som en del kyrkor i Sverige gör oavsett om de behövande är asylsökande eller fått avslag utan att kunna åka tillbaka till ursprungslandet.

I detta nu fungerar en rad kyrkor i Stockholm som natthärbärgen för unga svenskafghaner som myndigheterna har tagit bostaden ifrån.

Jesus skulle ha gillat kyrkornas hjälp och antagligen tyckt att en del kunde göra mer.

Jesus skulle också ha gillat den svenska pariskyrkans välkomnande.

De flesta har varit och är unga killar. Eftersom de inte talar franska, men desto bättre svenska, har de ibland fått hjälp med att förstå vad som står i dokumenten de får från franska myndigheter. En del har fått hjälp att översätta delar i papperna från svenska Migrationsverket och svenska migrationsdomstolarnas om deras avslag, papper som de har behövt i den franska asylprocessen. Församlingsmedlemmar har hjälpt till frivilligt. Ibland har de fått förvara dokumenten i kyrkan, och ibland en väska.

Till en början kunde de duscha och tvätta kläder. Men trycket blev för stort, duschen möglade och tvättmaskinen slets ut. Till i höstas kunde svenska mammor, mormödrar, systrar och andra som bryr sig om dem i Sverige swischa pengar. Kyrkans revisorer i Sverige sa sedan att så får man inte göra.

Under en period fick kyrkan extra pengar från Skut (Svenska kyrkan i utlandet) för att projektanställa en person för att ägna sig åt flyktingarna, som varit i Sverige. Sara Brachet blev en klippa i sammanhanget. När pengarna var slut kom så småningom pengar direkt från församlingar i Sverige. Sara kunde anställas för en ny period (och är anställd fram till och med augusti) och med pengarna fanns det medel för fikavagnen, frukt, lite godis, hygienkit och lite annat.

Sara har kunnat informera om hur asylsystemet fungerar i Frankrike och ge en del råd.

På fredagarna finns ett språkkafé (som i många kyrkor i Sverige) där killarna (det är mest killar) har lärt sig lite franska med hjälp av fransktalande svenskar i Paris, som har engagerat sig frivilligt. Ibland har de gett några timmars språkundervisning andra dagar i veckan. Med hjälp av pengarna från de svenska församlingarna har Sara skrivit ihop, stencilerat och delat ut övningar i franska.

Personalen har känt att kyrkan har gjort något viktigt och värdefullt, och haft kyrkorådet och dess ordförande med sig.

Det har setts som en diakonal verksamhet.

Jag skulle kalla det humanitär och medmänsklig verksamhet. Det kanske är samma sak.

Svenska dagstidningar och Svenska kyrkans tidning har skrivit om den svenska pariskyrkans hjälp till de svenskspråkiga afghanska flyktingarna. Till och med franska tidningar har skrivit om det.

Kyrkan har varit just så hjälpande och stödjande mot människor i nöd och utsatthet som många önskar att alla kyrkor är. Som man tror hör till något av det viktigaste kyrkor har att göra.

När jag har berättat för vänner har jag fått kommentarer som att ”när jag hör vad svenska kyrkan i Paris gör så blir jag glad att jag fortfarande är medlem i svenska kyrkan fast jag inte är religiös”.

Men i vintras ska den franska juridiken ha sagt att den här typen av diakoni har svenska kyrkan inte tillstånd att bedriva i Frankrike. Var det så att fikavagnen ansågs konkurrera med fransk caféverksamhet, eller minns jag fel? Men fikavagnen är bara för svensktalande flyktingar, inte för vem som helst.

Kyrkorådets ordförande ska ha blivit rädd att bli åtalad och dömd till fängelse om verksamheten fortsätter.

Plötsligt fick personalen veta att från 1 juni upphör allt flyktingstöd. Från hemsidan är sidan om flyktinghjälp bortagen.

Det är konstigt att inte kyrkorådets ordförande aktivt sökt former för hur kyrkan kan fortsätta att hjälpa flyktingar utan att bryta mot fransk lag.

Varför bara plötsligt sätta stopp?

Sara sa en gång: ”Jag har träffat över 800 som har kommit från Sverige och det har aldrig varit problem med dem. De är snälla och vänliga, de bråkar inte, det försvinner inte saker och de är hjälpsamma. När vi stänger på eftermiddagen är det alltid några som plockar undan, torkar av borden och ställer stolarna i ordning. Och hur skulle vi ha klarat julbasaren i december utan dem?”

Jag berättar för vänner i Sverige att det aldrig har varit stölder med svenskafghanerna, att varken personalens eller kyrkans mobiltelefoner, pengar eller väskor har försvunnit. Då klagar mina vänner över att när de har glömt tvättmedel i tvättstugan så har alltid någon av grannarna tagit det nästa dag.

Vad ligger bakom kyrkorådets beslut mer än att kyrkan måste följa fransk lag? Varför försöker inte kyrkorådet hitta vägar som ryms inom fransk lag? Jag vill inte tro det, men ligger det främlingsfientlig politik bakom? Vill kyrkorådet bara se genuint svenskar i kyrkan? Och vilka är i så fall genuint svenskar? Inte lätt att säga när vi befinner oss i Frankrike. Vill rådet och ett antal församlingsmedlemmar inte se mörkhåriga människor som inte bara talar svenska (vilket de flesta gör) utan också dari och pashtu och är mycket vänligare och artigare än svenska ungdomar brukar vara.

Är det i grunden fråga om rasism?

Själv är jag förtvivlad och förbannad över beslutet. Kyrkan har också varit ett stort stöd för många svenska anhöriga i Sverige (familjehem) som har ringt och mejlat. De har varit oroliga för sin son eller sitt barnbarn, och med Svenska kyrkan i Paris har det funnits någon att bolla sin oro med och bli lite lugnad av.

Svenska kyrkan i Paris har tills nu försökt följa Jesus budskap om att hjälpa sina medmänniskor oavsett hudfärg eller nationalitet, så som varje kyrka och kyrkoförsamling bör göra. Men nu är det alltså slut med det.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Grekland: I trygghet? Nej.

Akropolis och Partenontemplet, det mest kända av Aten. Foto Nikos Pournaras 2018. 
Taher från Iranska Kurdistan, Azim  och Chaman från Afghanistan och uppvuxna i Iran – 
vi blev vänner 2011. Azim bor nu i Rom, Taher är i England och Chaman 
i Nederländerna. Bild 3, Vilia påskprocession mitt i centrum natten till påskdagen, 2018. Året efter attackerades ett hotell med flyktingar. Bild 4-5 april 2018, Livadias gamla pitoreska centrum, Livadia var först av fastlandskommunerna att välkomna flyktingar. En butik i Livadia med babydockor, som inte bara har vit hud. I april 2019 är Mike från Syrien en av många bostadslösa i Aten. Bakom gatans filtar finns en bädd på ett av trappstegen, en av tvärgatorna mellan 3e september och Patission nära Viktoriatorget. Foto författaren.

Artikeln tar upp vräkningar som väntar flyktingar med uppehållstillstånd, berättar om ännu ett fall av att inte få bostad och stöd efter att ha skickats tillbaka till Grekland från ett annat EU-land enligt Dublin, samt om rasismen som finns.

Med uppehållstillstånd

Sedan 2015 har drygt 36 000 flyktingar fått uppehållstillstånd i Grekland med antingen flyktingförklaring eller som alternativt skyddssökande. Många har överklagat avslag i första instans, och väntar på beslut. Totalt ska det finnas ungefär 80 000 flyktingar i Grekland, de flesta från Syrien, Afghanistan och Irak.

Grekland har inte haft mycket av integrations verksamhet. Den tidigare migrationsministern Yannis Mouzalas talade gärna om planerade språk- och jobbprogram. Det blev begränsat. Yannis Mouzalas är för övrigt en av dem som kandiderar för Syriza till EU-parlamentet nu. Kanske tänkte regeringen att flyktingarna återvänder nog till sitt hemland.

Från 2015-2016 har det skapats boenden för de flesta som söker asyl – standarden har varit tält, hotellrum, lägenheter och containerboenden i flyktingbyar som ofta har legat o-centralt. Lägenheter har hyrts av grekiska UNHCR i samråd med kommuner i Grekland, bland annat i Aten, och finansierats av EU i projektform, programmet ESTIA.

Allt som görs för flyktingar i Grekland finansieras i projektform, och projekt har som alla vet en början och ett slut.

Dessa boenden har varit för asylsökande. Efter att ha fått uppehållstillstånd har hen förväntats hitta arbete och boende själv, vilket har varit omöjligt för de flesta. De har fått bo kvar på halvårskontrakt.

I februari släppte UNHCR en nyhetsskräll. 200 personer med uppehållstillstånd i mer än två år måste lämna sitt boende för att nu klara sig själv. Andra ska följa efter, först de som fick uppehållstillstånd 2017, sedan de som fick 2018, och så 2019.

Uppehållstillstånden ökar, under första kvartalet 2019 fick 4 500 positivt besked mot knappt 3 000 motsvarande tid året innan.

Tusentals flyktingar med uppehållstillstånd kommer vräkas och som det ser ut nu kastas ut i hemlöshet. ESTIA-programmet börjar fasas ut och pengarna från EU tar slut. Flyttar de frivilligt får de behålla sin månatliga utbetalning i tre månader. Kritiken från många humanitära organisationer har varit hård. Vräkningarna ska ha skjutits upp i avvaktan på utgången av kommunalvalen 26 maj.

Det finns flera ockuperade byggnader i Aten där människor på flykt bor. Mest känt är City Plaza, ett hotell på en tvärgata till stora Acharnongatan tio minuters promenad norrut från Omoniaplatsen, eller mer exakt från Platia Vathy. Det stod tomt i många år, ockuperades av grekiska solidaritetsaktivister och flyktingar för ganska exakt tre år sedan och blev kollektivboende med många familjer. City Plaza lever vidare. Andra solidariskt ockuperade byggnader finns i Exarchia. Polisen har ibland stormat och kastat ut invånarna, senast nu i april från ett hus på Bouboulinasgatan .

Utkastade

Människor som flyr och fastnar i Grekland är djupt beroende av EU:s flyktingfonder i sina olika former. Arbetslösheten bland greker är för stor för att flyktingar och migranter ska sugas upp av arbetsmarknaden – även om det fortfarande finns arbeten som greker väljer bort.

Enligt grekisk lag har flyktingar med uppehållstillstånd samma rätt till socialt försörjningsstöd och a-kassa som greker. Men för att få a-kassa måste man ha arbetat. För att få försörjningsstöd måste man klara av en enorm byråkrati, och visa upp dokument, som man ofta inte kan få för att andra dokument saknas, som man i sin tur inte kan få för att de första dokumenten saknas.  Om detta skrev jag här på bloggen i artikeln Vad väntar flyktingar som får uppehållstillstånd i Grekland, postad 28 januari 2019. Den grekiska organisationen RSA, Refugee Support Aegan, hade mycket konkret undersökt flera fall. Se också artiklarna Grekland inför valen, postade 11 januari och 16 januari.

Enligt inofficiella källor hotar Tyskland med att skicka tillbaka 8 000 flyktingar till Grekland, som de har passerat på väg till Tyskland.

För dem som skickas tillbaka till Grekland från EU-länderna finns ingen hjälp, inga bostäder och inga pengar. De hamnar utanför systemet.

I tidningen Arbetet den 7 maj 2019 berättar journalisten Urban Amid om en man från Sudan. Han kom till Grekland, försökte resa vidare från Patras, lyckades inte, gav upp för en tid men kom 2015 till Sverige. Våren 2018 skickades han tillbaka till Aten med hänvisning till Dublinkonventionen. Svenska migrationsverket försäkrade att Grekland tar hand om dig, myndigheterna kommer skaffa jobb och bostad. Det var lögn. Han har fått klara sig själv, inte fått jobb men däremot besked från restauranger att vi kan inte anställa afrikaner för då kommer inte gäster. Sedan han kom från Sverige har han bott på gatan och i fallfärdiga rivningskåkar utan el och vatten. Mat och förnödenheten har han fått från olika frivilligorganisationer. När reportaget gjordes i vintras bodde han i en fallfärdig rivningskåk utan el och vatten tillsammans med ett tjugotal andra från Sudan. 2008 protesterade han mot den sudanesiske diktatorns krig och förtryck i Darfur, greps av polisen, registrerades, torterades och flydde när han släppts. Han var då nästan klar med sin universitetsexamen.

Senare i vår fick han visserligen uppehållstillstånd i Grekland men ingen försörjning.

Av hans historia bör var och en lära sig att mot diktatorer, förtryck och krig ska man inte protestera, och definitivt inte sedan fly till Europa, som visserligen hyllar demokrati, yttrandefrihet och politisk frihet, men ….. Med bitterhet känner jag återigen igen Europas kluvna tunga.

I Norge planeras ett undersökande projekt om vad som har hänt flyktingar som har skickats tillbaka till Grekland sedan EU-länderna började göra det 2017. Det lär gälla något mellan hundra och tvåhundra personer från Norge, tyvärr minns jag inte antalet. Projektet kommer då göras tillsammans med en grekisk frivilligorganisation. Från Sverige hörs ingenting sådant.

Visst finns de som har kommit som flyktingar de senaste tolv-femton-tjugo åren och som det har gått bra för i Grekland. Men alla utom två av dem som jag skrev om i boken Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant har lämnat Grekland sedan boken kom ut 2014. Några tog sig tillbaka till hemlandet.

De flesta lyckades resa vidare och befinner sig i dag i andra EU-länder, i Tyskland, Sverige, Holland, Österrike, Frankrike, Italien, Belgien och så vidare. Några är fortfarande asylsökande eller lever papperslösa men de flesta har fått uppehållstillstånd.

Kvar i Grekland finns:  Z, som har ett bra arbete, förbereder sig för att söka grekiskt medborgarskap men som kanske flyttar till ett annat EU-land. H som är gammal nu och sjuk men som ser tillbaka på sitt liv i Grekland som mycket svårt men där han också har mött mycket vänskap. Och så finns Younos Mohammadi, som envist kämpar för flyktingars rättigheter och möjligheter, som har blivit grekisk medborgare och som nu för första gången röstar i grekiska val och som kandiderar till EU-parlamentet för Syriza.

I en intervju nyligen efterlyser han mer solidaritet, ansvarstagande och demokrati inom EU. Mindre än 5 % av världens flyktingar når EU, som inte står inför en flyktingkris utan snarare inför en politisk kris och en kris om solidaritet och delat ansvar, sa han.

Rasismen

I januari 2013 blev 27-årige Shezad Lugman från Pakistan mördad en tidig morgon i Aten när han var på väg till arbetet. Två greker högg honom med kniv sju gånger för att han var utlänning och muslim. Så småningom greps de grekiska mördarna och de dömdes till livstids fängelse. Domen överklagades och straffet sänktes nyligen till 21 år och fyra månaders fängelse på grund av gott uppförande. Mordet betecknas av domaren som Greklands första mord av uttryckligen rasistiska skäl. 2013 pågick Gyllene Grynings omfattande förföljelse och misshandel av flyktingar. Flyktingar och migranter var rädda att gå ut på kvällarna och det ryktades om lik som placerats i containrar. Domstolen ansåg att det saknas bevis för att mordet på Shezad Lugman gjordes på uppdrag av Gyllene Gryning men de två grekerna finns med i den pågående stora rättegången mot partiorganisationen.

Att domstolen sänkte straffet väckte starka protester hos åhörarna.

Gyllene Gryning har sina platser i parlamentet men antas inte få så stort stöd i EU-valet och kommunalvalen den 26 maj, enligt senaste väljarundersökningar 6 procent. Det har varit för mycket negativ uppmärksamhet på Gyllene Gryning och de uppfattas som en kriminell organisation i dag. De konservativa partierna har dessutom gått mer åt höger och tagit över en del av retoriken och främlingsfientligheten.

Så här kan det låta när Gyllene Grynings kandidat till kommunalvalet för Aten presenterar vad han vill: Staden ska rensas från alla ”illegala” immigranter, moskén (som nu äntligen byggs eller rentav är invigd) ska inte få verka, ockuperade hus och mottagningsläger ska evakueras. Greker ska stödjas, partiet kommer ge 1 000 euro (10 000 kronor) till varje nyfödd grekisk medborgare, greker ska ha förtur till offentlig service, endast greker tillåts arbeta i kommunala projekt och alla grekiska barn kommer ha plats i statliga dagis. (Förmedlat i UNHCR Greek pressreview i maj 2019).

Mycket verkar vara hämtat från Victor Orbans Fides-retorik i Ungern. Men grekerna är nog klokare än att de säger ja till en sådan illvilja mot immigranter och Gyllene Gryning förväntas bara få 6 %. Det är i och för sig mycket nog. Men Gyllene Gryning har inte media med sig som förr, och när partiet ordnade en presskonferens nu inför valet, bestämde sig statliga tevekanalen ERT att inte sända den.

Den nuvarande migrationsministern Dimitris Vitsas har gått ut i media många gånger och sagt och att grekerna är inte rasister. Det kanske är så. Eller det kanske är så att de flesta är inte aktiva rasister men att de förhåller sig passiva inför rasism. Eller så bejakar de faktiskt mycket i ultrahögerns retorik om att grekiska värden står på spel och är rädda för en islamisering av Europa.

Att det finns greker som ägnar sig åt rasistiska utspel, rasistiska vokabulär och våld eller hot om våld går inte att förneka. Det händer i Aten och i Thessaloniki, på Lesvos, Samos och Chios, det ligger bakom push backs, och det händer när människor på flykt ska placeras i deras lilla stad.

För några månader kom den lilla bergsstaden Vilia i mediafokus. Vilia ligger en timmes bilresa västerut från Aten. Här finns många hotell, som har stått mer eller mindre tomma sedan krisen. Staden har sina vinter- och sommarturister, har ofta snö på vintern, ibland mycket snö, och det är ganska nära till Korintiska viken för den som har bil och vill bada på sommaren. Nu i mars blev ett av hotellen flyktingförläggning. Med ägarens godkännande givetvis. Men kanske var inte kommunledningen tillfrågad. Närmare hundra Viliabor samlades utanför hotellet och skrek och larmade och gjorde de nyanlända livrädda. Regionledningen har tagit avstånd och åtal väntar. För officiellt accepterar inte Grekland rasism och det finns en antirasistisk myndighet. Några veckor senare kom en delegation med representanter från olika organisationer och förmedlade att Grekland inte är ett rasistiskt och xenofobiskt land.

Vilia är inte den enda staden, men det gick mer våldsamt till här än i andra städer där invånare protesterar. De flesta protesterar inte, i alla fall inte så här, men de kan tycka ungefär så här: Vi förstår att flyktingar måste ha någonstans att bo, men just vår stad passar inte för det. Uttrycket Not in our neighbour kan passa lika väl för Grekland som när svenskar protesterar mot att hemlösa och drogberoende ska bo i området. Det här känner vi väl till i Sverige, och här har också flyktingförläggningar attackerats.

Jag har en grekisk väninna som kommer från Vilia. Hon skäms för sin stad just nu. Hon avstår från att ta diskussionen med sina släktingar i staden för hon vill inte äventyra den goda relationen. Jag var med henne en gång för två år sedan när stadens borgmästare hade kallat till möte för att diskutera ett förslag om att låta flyktingar bo i ett av hotellen. Det var ett kompakt motstånd, och borgmästarens information till invånarna var felaktig. Min väninna, som är väl insatt i dessa frågor, bad att få förklara utförligare vad saken gällde och hur staden skulle gynnas. Hon ville säga att de nya byborna skulle bara bo där medan de väntade på att omlokaliseras till andra EU-länder, och under tiden skulle de använda sina månadspengar i staden. De skulle handla i butikerna och gå på caféerna. Barnen skulle gå i skolan. Men hon tilläts inte tala med förklaring att hon var utomstående – trots att hon har vuxit upp här, har mycket släkt här, har ett hus här, tillbringar nästan alla ledigheter här. Borgmästaren och de som samlats till mötet ville inte veta.

Då och då i Aten och i Thessaloniki samlas antirasister och antifascister till demonstrationer. Thessaloniki har haft en dynamisk borgmästare som har gjort mycket för flyktingar och migranter. Liksom den lilla staden Livadia på Thessaliaslätten, som var den första mindre stad att välkomna flyktingar och skapa bostäder och försök till integration. Andra städer och kommuner har följt efter, och nog förekommer det försök med lokal integration.

Till den svarta sidan av Grekland hör att Thessalonikis välkomnande borgmästare utsattes för en våldsam attack för ett år sedan när han talade på ett stort offentligt torgmöte. Det var nära att han miste livet.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Grekland: Innanför EU:s yttre gräns

Aten november 2015, en nyanländ familj har kommit till Omoniaplatsen. De reste säkert 
vidare, förmodligen i direktbuss från Aten upp till gränsen till nuvarande Nordmakedonien och sedan upp genom Europa. Fotografierna är tagna samma dag. 
Bild 3, 29 mars 2016, Pireus hamn, varje familj har en yta stor som ett par utbredda filtar, gränsen norrut har nyligen
stängts. Bild 4, hösten 2011, min vän Chaman är 19 år och säljer smuggelcigaretter på Viktoriatorget. Eftersom han är blind och utan familj håller grekiska staten honom med ett hotellrum. Åtta år senare är han gift och bor i 
Nederländerna. 6 maj 2019 blev han pappa. Foto författaren.

Grekland är det EU-land som har flest asylsökande i förhållande till invånarantalet. Artikeln tar upp den ekonomiska krisen som består, flyktingars känsla av hopplöshet, pressen från andra EU-länder, svårigheten att lämna in sin asylansökan, långa väntetider, och att 16 grekiska frivilligorganisationer nyligen än en gång protesterat mot att människor som söker asyl placeras i förvar.

Är Greklands ekonomiska kris över nu? Nej.

Premiärministern Alexis Tsipras har officiellt sagt att Grekland har lämnat den ekonomiska krisen bakom sig.

Men effekten av den långa krisen är inte över. Långvarig utarmning äter sig in i människors liv.

Många har skatteskulder och bankskulder och vet inte om de kommer kunna behålla sina hem. Många har blivit vräkta på grund av att de inte har kunnat betala för sig. Många äktenskap har spruckit på grund av påtvingad trångboddhet, arbetslöshet och fattigdom. Människor har dött i förtid, en del genom självmord. Den höga arbetslösheten sägs ha minskat något, men frågan är om inte det beror på att många har emigrerat. Unga utbildade har lämnat Grekland i flera år nu, och fortfarande drömmer många om att göra det. Grekland är det mest skuldsatta landet i eurozonen och skulden har ökat trots avbetalningarna. Nya nedskärningar planeras troligen.

Det är lätt att se att Grekland är ett land med stor ekonomisk ojämlikhet. Många invånare lever mycket bra, kanske i en bubbla av ekonomiskt oberoende. Det finns så många fina bilar på Atens gator! Men den som går på gatorna i i mörkret ser många hemlösa som lagt sig i något hörn insvepta i en filt. Och många köar för mat.

Grekiska media har av och till intervjuer med flyktingar som har varit några år i Grekland, och som säger ”vi har ingen framtid i Grekland”.

Vad det grekiska parlamentsvalet kommer resultera i får vi se. Det ska bli i höst eller början av 2020. Datum är inte fastställt, inte heller för regionvalet. Kommunalval och valet till EU-parlamentet blir 26 maj. I de senaste valundersökningarna leder högerns Ny Demokrati med 8 till 6 procentenheter.

Utan framtid

2015 med den stora flyktinginvandringen till Europa var Grekland första EU-land för de flesta som kom resande. De riskerade sina liv, många drunknade. Överlevde de havsresan kom de till grekiska öar utanför Turkiets kust och blev hjälpta av öbefolkningen och frivilligorganisationer från många länder. Staten förmådde inte mycket och EU-pengarna lät vänta på sig. Efter några dagar kunde de resa vidare till grekiska fastlandet, och från Pireus och Aten gick direktbussar upp till gränsen mot vad som i dag heter Nordmakedonien. Resan fortsatte upp genom Europa med tåg, buss och till fots. Sedan stängdes gränserna och tiotusentals flyktingar blev kvar i Grekland. Med finansiering från EU-fonder och praktisk hjälp från UNHCR skapades flyktingförläggningar runtom i Grekland, till en början mest som tältläger utomhus eller i nedlagda fabriker och flyghangarer. I mars 2016 började EU:s överenskommelse med Turkiet att gälla, och med det fastnade nyanlända på Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros. På fastlandet fanns alla de andra som fastnat, och de som i sista stund förts över från öarna till framför allt Pireus. Totalt fanns omkring 60 000 människor på flykt på fastlandet.

2017 avslutade EU-länderna en tvåårig överenskommelse om att ta över asylsökande flyktingar från Grekland. Har de inte lyckats resa vidare genom att ha familjemedlemmar i andra EU-länder har de blivit kvar. Eller de har tagit sig vidare på egen hand med stor risk att de så småningom tvingas tillbaka till Grekland.

Nyanlända har fortsatt riskera livet och komma till öarnas läger, som betecknats som humanitära katastrofer. Långt färre kommer än 2015. Den offentliga förklaringen är att Turkiet är framgångsrikt med att hindra människor från att fara. Bland hjälporganisationer hävdas att flyktingar i Turkiet vet att de fastnar på öarna, sedan fastnar i Grekland och att Grekland inte förmår erbjuda dem en tillvaro som är värd att riskera livet för och betala smugglarna så mycket pengar som krävs.

Efter lång väntan på öarna har de flesta så småningom förts till grekiska fastlandet. Få har skickats tillbaka till Turkiet, tvärtemot EU-Turkiet-överenskommelsens avsikt.

I Grekland väntar arbetslöshet och bostadslöshet för asylsökande som fått uppehållstillstånd. Med uppehållstillståndet har de som alla EU-medborgare rätt att besöka andra EU-länder i tre månader men de har inte arbetstillstånd.

Enligt Eurostat sökte 581 tusen människor asyl i EU 2018, varav 65 tusen i Grekland, 110 tusen i Frankrike och 162 tusen i Tyskland. I relation till invånarantalet har Grekland flest asylsökande av EU:s länder, i faktiska siffror kommer Grekland på tredje plats. I alla länder utom Grekland och Frankrike minskade antalet jämfört med året innan. I Sverige sökte drygt 20 tusen nyanlända asyl 2018, det vill säga en tredjedel så många som i Grekland. Länderna har ungefär samma invånarantal, men Sverige är ett mycket rikt land jämfört med Grekland.

De flesta, som sökte asyl 2018, kom från Syrien, Afghanistan och Irak i nu nämnd ordning. Många från Afghanistan hade levt länge i Iran.

Många som kom till Frankrike hade nått Europa via Italien över Medelhavet.

Inom EU säger grekiska statsministern och hens ministrar gång på gång att Grekland kan inte vara ensam om att ta hand om alla flyktingar som kommer via Turkiet – även om EU-skickar finansiering för människor som söker asyl.

EU-länderna, inte minst Tyskland, säger att Grekland måste följa EU-Turkiet-överenskommelsen och skicka tillbaka flyktingar från öarna. Genom grekisk lag och undantag i överenskommelsen för särskilt sårbara flyktingar har bara knappt 2 000 personer skickats till Turkiet med hänvisning till överenskommelsen. Men de andra har hållits kvar i månader och år i öarnas mottagningsläger. Tills de till slut förs över till fastlandet.

De två senaste åren har fler och fler, som vill söka asyl, rest in över Evrosregionen i norra Grekland i stället för över Egeiska havet. Här uppe gäller inte EU-Turkiet-överenskommelsen.

Grekland anses inte kunna bevaka EU:s yttre gräns.

Under de första fyra månaderna av 2019 nådde 7 000 personer öarna för att söka skydd inom EU.

Hotet om förvar

Den som vill söka asyl tar kontakt med det grekiska migrationsverket Asylservice, som lyder under Migrationsverket. Kontakt ska tas genom Skype, som inte har tillräckligt många linjer och personal att ta emot samtalen. Att söka asyl innebär alltså ett krav att behärska Skype. Väntetiderna genom Skype kan bli långa och under tiden har man inget papper på att man inte vistas illegalt i Grekland. Andra EU-länder har sina motsvarigheter. I Frankrike och regionen runt Paris ska man börja med att ringa ett telefonnummer, och det kan ta dagar – veckor att komma fram. Efter protester från organisationer för mänskliga rättigheter ålade högsta domstolen det franska migrationsverket i Parisregionen att öppna fler linjer och anställa fler operatörer. Mönstret känns igen från Grekland.

De som reser in över Evros har Asylservice i Thessaloniki att kontakta via Skype.

Numera finns i princip boenden för de flesta, som söker asyl, även om en del är usla. Väl inne i systemet får man ett månadsbidrag på omkring 200 euro per person, något mindre än det dubbla för två vuxna som bor tillsammans, och mindre för små barn. Det är ungefär samma nivåer som i Frankrike och Sverige. Finansieringen sker genom EU-fonder. Så var det inte 2011 när jag började följa människor på flykt i Grekland. Då fick man klara sig själv och ideella organisationer delade ut mat och matkassar.

Det är oacceptabelt långa väntetider på beslut och att få sin intervju idag. Nu rapporteras om asylsökande som får tid för intervju 2023 och 2024. Ja, det är sant, och det drabbar – enligt uppgift – inte minst turkiska medborgare. De har flytt från anklagelser att vara Gülen-anhängare eller för att de är kurder, som återigen förföljs av turkiska staten. 4 000 turkiska medborgare sökte asyl i Grekland 2018 enligt Eurostat.

Innan asylansökan är registrerad riskerar man att gripas i kontroller och placeras i förvar. Från förvaret går det att lämna in en asylansökan, men det kan ta tid. Den 16 maj lämnade 16 grekiska organisationer ett samlat brev till Medborgarskyddsministern (jag är osäker på om det motsvarar Inrikesministern) och chefen för Greklands polis om att staten måste ändra taktik i samband med förvar av flyktingar och följa internationella regler. Systematiskt och felaktigt placeras flyktingar i förvar med hänvisning till allmän ordning, barn och sjuka spärras in, ensamkommande minderåriga placeras med okända vuxna. Det är brist på tolkar, svårt att få vård, brist på hygienartiklar – förhållandena i förvaren är generellt under all kritik. Juristfrivilligorganisationen Aitima har studerat och rapporterat om förvaren under många år, se www.aitima.org.gr . Grekiska flyktingrådet har gjort ungefär detsamma. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har gång på gång påtalat detta. Alla protesterar de och ber regeringen att ändra systemet med förvar.

Det är inget nytt att det är krångligt och svårt att söka asyl i Grekland, men en förbättring är i alla fall att det inte längre är polisen som hanterar och beslutar i asylärenden. 2011 var köerna oändliga till att registrera sig som asylsökande hos polisen på Petroralli i Aten. Jag skrev om det i min bok Springa på vatten, Transit Grekland. Många gav upp. På gatorna i centrala Aten såg man nästan alltid grupper av män, som polisen samlat ihop och som skulle i förvar. De släpptes ofta efter ett par veckor. 2012 byggde högerregeringen om gamla militärförläggningar till förvar och där placerades många på obestämd tid. När Syriza bildat regering 2015 släpptes nästan 6 000 som varit där mer än sex månader. 2018 var 18 000 personer i förvar även om de flesta inte fanns där under många år. De är i förvar för att de inte har lyckats få papper på att de är asylsökande med rätt att vara i landet, eller för att polisen godtyckligt anser att de stör ordningen, eller de har fått avslag i andra instans och placerats i förvar trots att de har rätt att överklaga till tredje instans.

Någonstans att bo fick man ordna själv 2011. Många sov på gatan, i parker, i öde hus, hyrde en madrass på golvet för några euro eller trängde ihop sig i lägenheter. Man fick vänta i flera år på att få svar på en asylansökan, som ofta var negativ, och sedan ännu ett antal år på domstolens beslut efter överklagan. Det var inte ovanligt att till slut ha väntat sju-åtta-år eller mer.

Idag sover människor på gatan och i öde hus, mest ensamkommande män – vuxna män kommer alltid i sista hand för hjälp och stöd. En del har uppehållstillstånd. En del står inte ut med att vara förpassade till boenden långt utanför Aten och hoppas att de kan få jobb i storstaden. Några – oklart hur många – har skickats tillbaka till Grekland från andra EU-länder. Andra är ensamkommande minderåriga som driver omkring, och givetvis greker som har blivit utblottade och hemlösa genom den ekonomiska krisen. 8 % av alla minderåriga ensamkommande lever på gatorna.

Ensamkommande minderåriga

Enligt beräkningar finns det 3 800 ensamkommande minderåriga i Grekland.

De är en särskilt utsatt grupp, som mottagningslägren ska hitta och ge särskilt stöd. Men det blir ofta inte så. Ibland tror de unga att de förlorar frihet och självständighet om de tas om hand.

De har särskilda rättigheter i hela EU eftersom de är barn och kommer utan anhöriga. En rätt är att enligt Dublinförordningen få återförenas med sin familj om de har familj eller andra nära anhöriga i ett annat EU-land.

Att familjer ska hållas samman och att beslut ska fattas enligt principen om ”barnets bästa utifrån vad som är i barnets intresse” är en av de främsta principerna i förordningen, tydliggjord genom en dom i EU-domstolen. I barnets intresse är att så fort som möjligt återförenas med sin familj. I praktiken blir familjeåterföreningsprocessen en utdragen process genom överdrivna krav på dokument och detaljinformation, missuppfattningar, förseningar och att ständigt bortse från vad som är till barnets bästa. Felen och fördröjningarna görs inte i första hand av Grekland utan av mottagande land. Processen inleds i mottagningslägren och fortsätter på fastlandet. (Se Safe Passage & Praksis, december 2018: Unaccompanied children in Greece in the Dublin family reunification process. www.safepassage.org.uk).

6 av 10 ensamkommande minderårig lever under dåliga omständigheter, sammanfattar jurist- och mr-organisationen Metadrasi. Jo, de har rätt till gode män men det finns för få boenden för ensamkommande minderåriga. I stället lever de på polisstationer, i lägren med andra vuxna män eller de bor på gatorna. Överallt finns risken att de utnyttjas och utsätts för våld, inte minst sexuellt våld.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Vid EU:s yttre gräns

Samos, “jungeln” utanför det så kallade mottagningslägret ovanför staden Vathy, hösten 2017.  Nedre bilden med färjan till Pireus i bakgrunden är från 2014 när det fortfarande gick att lämna lägret och ön efter några veckor. 
De fem männen är från Syrien. Foto författaren.

Artikeln tar upp aspekter på att Greklands gräns mot Turkiet hör till EU:s yttre bevakade gräns. Vid Evrosgränsen i norr utförs olagliga push backs av maskerade män. Mottagningslägren på öarna utanför Turkiets kust är fortfarande eländiga och fungerar i praktiken som förvar även om flyktingarna får röra sig utan lägret. Samos har blivit mer främlingsfientligt och det verkar bli av att flytta lägret från huvudstaden Vathy.

Yttre gränsen

EU pressar på om gränsbevakningen mot Turkiet. Det gör också Tyskland, som har en lång historia av inflytande över grekisk politik och ledarskap. Av och till har Grekland anklagats för att inte sköta gränsbevakningen trots att landet för sju år sedan byggde en 12 mil lång omsorgsfullt och flyktingfientligt konstruerad hög mur längs den del av norra gränsen mot Turkiet som inte utgörs av floden Evros. I övrigt finns gränsbevakare och gränshinder. Dessutom finns gamla minfält här uppe, Turkiet har ju setts som ärkefiende. Området är livsfarligt att vandra i.

Unionen och medlemsstaterna har inte uttryckt någon större förståelse för att hav och tusentals öar i princip gör det omöjligt att hindra den som verkligen vill komma in i Grekland.

Över hela EU-talar politiker om att EU:s yttre gräns måste förstärkas. Inom EU kommer Frontex ges mycket pengar och manskap de närmaste åren. Frontex ska ha en bevakningsstyrka på tio tusen man.

Om att lägga miljarder euro på att förstärka gränsen är man enig, men inte om hur flyktingar ska kunna söka asyl i EU utan att dö på Medelhavet. Inte heller om att fördela dem som söker skydd mellan EU-staterna. Att söka asyl är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna – detta enades länderna om efter andra världskrigets ohyggligheter.

Inom EU talas om att investera i afrikanska länder för att motverka viljan att migrera. 

Men de flesta som kommer till Grekland kommer inte från Afrika utan från tre länder som befinner sig i olika faser av krig – Syrien, Afghanistan och Irak.

Nu talas det mycket om unionens säkerhet och att hindra IS-medlemmar att komma in som asylsökande. I det försöker Grekland göra sitt bästa i samband med registreringen av nyanlända flyktingar. Än så länge har IS inte varit så många, högst 100, rapporterade migrationsministern nyligen.

I Sverige förlänger regeringen tillståndskontrollerna för alla som reser in från Danmark. Skälet nu är inte längre att hindra flyktingar, säger regeringen, utan det handlar om säkerhet och risk för terrorism eftersom man inte anser att EU:s yttre gränsskydd fungerar. Vilket gör Grekland till syndabock.

Nyligen sa en svensk kandidat till EU-parlamentet att Grekland litar han inte på, ett land som stänger in människor i burar. Han hade fått frågan om han var för eller emot att ge mer pengar till Frontex. Han var för eftersom han vill ha ett starkare gränsskydd. Men Grekland placerar faktiskt inte flyktingar i burar även om mycket är dåligt och flyktingar placeras i förvar. Inget EU-land bör heller skicka tillbaka flyktingar till Grekland för även om de inte sätts i förvar får de inte det stöd som det svenska migrationsverket påstår att de får.  

Push backs

Trots internationell rätts skarpa förbud att tvinga den som vill söka asyl tillbaka över gränsen har grekiska gränsbevakare gjort det i många år. Det blir aldrig klarlagt vilka som ligger bakom eller på vems order det sker. De utförs av maskerade män som ibland ser ut som poliser.

De senaste åren har det kommit otaliga rapporteringar om push backs i Evrosregionen, och de ökar. Drabbade berättar via mobiltelefoner och i intervjuer om män med svarta huvor, troligen poliser, som tvingat tillbaka dem till Turkiet. De är ofta turkiska medborgare som flyr repression och förföljelse i Turkiet.

En rapportering i Grekiska UNHCR:s pressöversikt nyligen tog upp att de senaste tre veckorna (från sista veckan i april och framåt) har drygt 80 turkiska medborgare, som har velat söka asyl i Grekland, skickats tillbaka över Evrosgränsen. Hälften fängslades när de kom tillbaka till Turkiet.

Pressöversikten 10 maj sammanfattade en tidningsartikel om en push back i Evrosregionen på grekisk-ortodoxa långfredagskvällen 26 april. 11 turkiska medborgare tvingades tillbaka över gränsen. Några var barn, en var gravid, en var äldre och funktionshindrad, en var diplomat. De vuxna ansågs höra till ett Gülennätverk och är förföljda av Erdoganregimen. En av grekerna talade turkiska och sa att deras asylansökningar skulle ändå avslås. De vädjade och berättade vad som skulle hända dem i Turkiet. De blev slagna med tillhyggen. Tillbaka på turkiska sidan gömde de sig i buskage, lyckades ta sig över till grekiska sidan nästa dag, tog sig till en polisstation där de behandlades väl och kände igen den turkisktalande, som var polisman. De kände också igen samma sorts poliskläder som männen haft som tvingade dem tillbaka. De berättade detta för en FN-tjänsteman.

Grekiska tidningar skriver då och då om push backs här uppe i norr. Asylrättsorganisationer agerar, och härom veckan skickade tio organisationer inom den grekiska Asylrättskampanjen ett öppet brev till regeringen. UNHCR och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har sagt till regeringen att ta itu med detta

Grekiska regeringen nekar varje gång till att vara inblandad. Men det antas att push backs har förankring i departementet som polisen lyder under oavsett partifärg på regeringen.

Öarna

Mottagningslägren på öarna i Egeiska havet befinner sig vid EU: yttre gräns. Vid Evrosgränsen i norr finns numera ett mottagningsläger, som ibland har varit enormt överbefolkat och saknat skydd för framför allt kvinnor.

Öarnas läger är fortfarande gräsliga och överbefolkade trots år av omfattande kritik. Lägren har beskrivits som humanitära katastrofer. Värst är Moria på Lesvos och lägret i Vathy på Samos. Att avloppssystemet i Moria inte har klarat av överbefolkningen har varit välkänt, men det är många andra saker också som har gjort tillvaron i lägren hemska. Lägrens bostadscontainrar har inte räckt till och många bor i tält, dels små turisttält, dels större tält där familjer hänger upp filtar för att ha någon form av privatliv. Var och en kan tänka sig konsekvenserna av att bo i tält när det regnar, när det finns ormar och råttor, när grannarna är högljudda, att inte våga gå på toaletten när det är mörkt på grund av risken för våldtäkt, att leva där renhållningen inte fungerar och där maten och saniteten ofta är usel. Samt av att bo så här bland flera tusen människor av 40 nationaliteter i månader och ibland år utan att veta hur länge till de ska leva så här.

Nära lägret i Vathy finns dock ett glädjeämne – Alpha Center, som drivs av den internationella volontärorganisation Samos Volunteers. Centret är ett hus med aktiviteter för lägerinvånarna öppet alla dagar men en dag i veckan för bara kvinnor och barn.

En aktuell undersökning på Lesvos uppmärksammar kristna flyktingars utsatthet. Majoriteten i flyktinglägren på öarna är muslimer och rapporten berättar att särskilt konvertiter utsätts för hot, glåpord och övergrepp – som att tvingas längst bak av de andra i kön till mat eller dusch. Enligt sharialag är det förbjudet att överge islam. Undersökningen är gjord av den Atenbaserade brittiska hjälporganisationen International Christian Consulate, www.internationalchristianconsulate.com. ICC har också rapporterat om kristnas utsatthet i flyktingboenden på fastlandet, bland annat i Atenregionen. Kristna har inte uppmärksammats som särskilt utsatta i flyktinglägren, kanske för att i Europa är religionsförföljelser historia. ICC menar att kristna måste få särskilda boenden utanför en muslimsk kontext.

Det finns mycket att säga om konvertiters utsatthet, inte minst i svenska migrationsverkets och svenska migrationsdomstolars bedömning av deras asylärenden. Vilket Sveriges kristna råd har påpekat i en aktuell genomgång av asylbedömningar, som konstaterar att konvertiter misstros, begärs kunna svara på extremt svåra frågor om bibeln och den kristna tron, och ofta får avslag på sina asylansökningar. Men det är en annan berättelse än den här om Grekland.

Sedan ett halvår är Samoslägret värst efter att tusentals flyktingar från Lesvos förts över till flyktingläger, hotell och en del lägenheter på fastlandet. Flera boenden på fastlandet blev nu överbefolkade och försämrade. I Moria och i lägret på Samos bor fortfarande långt många fler än de har kapacitet för. Människor från lägren förs över till fastlandet i omgångar, i första hand sjuka, funktionsnedsatta, ensamma kvinnor med barn, ensamkommande minderåriga och utsatta barnfamiljer. Men nya anländer. En del blir kvar i lägren i månader och år.

Ibland är det framför allt ensamkommande minderåriga som internationell press skriver om när det gäller lägren. De upptäcks ofta inte och får inte de rättigheter de har enligt lagen.

I flera år gick rykten om att Migrationsdepartementet skulle flytta mottagningslägret på höjderna ovanför huvudstaden Vathy till den lilla bergsstaden Mytilinioi mitt på ön ungefär en timmes bussresa från Vathy. Borgmästaren och invånarna protesterade ilsket och hotfullt och tog för givet att flyktingarna är kriminella, tjuvar och våldtäktsmän. Det mottagningslägret blir nu i Zervou, som på kartan är en liten klunga spridda byggnader halvvägs till Mytilinioi. Knappast finns mataffär eller ens kiosk där. Vathy är en vacker stad vid havet med strandpromenad, många affärer och badstränder. Zervou ligger mitt i ingenting i bergen. Vad finns det för flyktingar att göra göra där mer än att härda ut, tänker jag som en dag för några år sedan tog lokalbussen till Mytilinioi för en dagsutflykt och snabbt hade sett hela staden fastän den ändå är mycket större än Zervou. Zervou ska ha plats för 1 200 personer, mot Vathy-lägret som är byggt för 800 och haft mångfallt fler år efter år. Det har sagt att det ska tas i bruk i augusti men redan nu verkar flyktingar ha börjat bo där. Får de bussbiljetter för att komma till Vathy?

Från Vathy har kommit rapporter om växande främlingsfientlighet, om föräldraprotester över att deras barn ska gå i samma skola som barn från lägret, och om att många affärer inte tillåter flyktingar att komma in i butikerna. Vad ligger bakom? Är hygienen i lägren så dålig att barnen har löss och smittsamma sjukdomar? Finns det en föreställning om att alla från lägret stjäl? Kanske gör den långa hopplösheten en del flyktingar till tjuvar. Det vore inte så konstigt i så fall. Men antagligen är Vathys invånare också trötta på att lägret inte blir bättre och att regeringen verkar strunta i att samosborna inte vill ha ett så illa beryktat läger där människor mår så dåligt.

Att mottagningslägren är som de är beror på att EU:s pengar inte räcker, säger en talesperson från Migrationsdepartementet. En annan förklaring är att det är medveten signalpolitik och skrämseltaktik.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

EU-VALET 2019 ÄR HÄR

Paris Sacre Coer oktober 2018, Stockholm våren 2019 sett från Stadshuset och Stadshusets gård med en 
arkitektur som har tankerötter i norditaliensk senmedeltid, Pride i Aten juni 2015, affisch i Rom 2015. Foto författaren. 

— Buxton (Nick Buxton, TNI) also denounced how the EU externalises its borders by pressuring other countries (48% of which have authoritarian governments) to accept deportees, donations of monitoring and surveillance equipment and its offers to train police and border guards and develop biometric systems. Another central element in migratory policies is the construction of walls. Close to 1,000 km of walls (the equivalent of more than six Berlin Walls) have been built in Europe since the 1990s.

Ur Monica Vargas artikel “The globalisation of border control and peoples’ resistance” (en workshop vid World Social Forum of Migration 2018 arrangerad av TNI, Transnational institute, m.fl.). Artikeln hittar man  på institutes hemsida, den är publicerad i mars 2019 (www.tni.org). Sök på Border wars. Stora aktörer bakom säkerhetsbyggandet inklusive vapenförsäljare: Hensoldt, Airbus, Rheinmetall, Leonardo och Intermarine. Bland företag som bidrar till den biometriska kontrollapparaten: Veridos, OT Morpho och Gemalto. Okända företag för de flesta svenskar, men jag nämner dem.

Nu uppmärksammar media valet till EU-parlamentet om några veckor. Valdeltagandet tros bli ganska lågt. Man har befarat att högerpopulismen kommer öka i parlamentet och vinna på ett lågt valdeltagande. Migration och människor på flykt är ett av debattämnena inför EU-valet. Främlingsfientligheten har blivit utbredd och EU-ledningen lägger mycket pengar på att hindra flyktingar och migranter att nå unionen. Inte alla nominerade till parlamentet tycker att det är en klok och EU-värdig användning av våra skattepengar.  Dessutom behöver EU migranter på högkvalificerade såväl som ganska enkla arbeten i de flesta medlemsländerna eftersom arbetskraften inte räcker till.

Texten tar upp EU:s fortsatta Fort Europa-bygge och agerande i Afrika för att stoppa migranter att nå EU, och bygger delvis på rapporter från Transnational Institute och Concord Europe. TNI och Concord arbetar med globala frågor inom områden som utveckling, hållbarhet och rättvisa, samarbetar med erfarna forskare, publicerar rapporter och bidrar med kunskap till bland annat EU-parlamentariker. Se www.tni.org (skriv in Border wars i sökrutan) och www.concord.se . Det kan vara bra att känna till inför valet.

Oavsett om vi gillar EU eller inte så är vi en del av unionen. Så rösta och ta reda på vad partierna och särskilt toppkandidaterna står för (mer om dem och partierna mot slutet).

Främlingsfientligheten har kanske nått sin kulmen

Enligt aktuella väljarundersökningar i EU-länderna är 15 procent av medborgarna mycket oroade av immigrationen. Det innebär att 85 procent inte är det. I många länder är det i stället emigrationen och högerextremismen som oroar (Ecre weekbulletine 2019-04-19).

Det finns så många fördomar mot människor på flykt, som när en svensk politiker nyligen sa att alla flyktingar är analfabeter. Att en förtroendevald politiker inom ett väletablerat parti uttrycker sig så och är så okunnig är bedrövligt och skrämmande. Hen blev avstängd från sitt uppdrag.

Människor som flyr har olika skyddsskäl och alla möjliga bakgrunder. Precis som vi om vi skulle tvingas fly.

Främlingsfientlighet och rasism ökar inte per automatik av att ett land tar emot många flyktingar och migranter. Men det ökar när regeringar ändrar retorik, säger att landet klarar inte mer, stramar åt asylpolitiken och anpassar sig till högerpopulistisk xenofobi, säger forskning. Media följer efter och främlingsfientligheten får vind i seglen. Vi ser det till exempel i Danmark. Men vi har också sett att regeringens retorik kan bidra till det omvända, som i Grekland när Syriza kom till makten i början av 2015 och började tala om flyktingar i stället för att som den tidigare högerregeringen tala om illegala immigranter när flyktingar från Afghanistan, Irak och Syrien kom.

Sverige har förändrats efter regeringens helomvändning hösten 2015. Vi fick gränshinder och en begränsningslag som tog bort permanenta uppehållstillstånd, humanitära orsaker som skäl till att få stanna och för de flesta rätten att få förenas med familjemedlemmar som inte kunnat följa med under flykten. Unga ensamkommande, barn med uppgivenhetssyndrom (apatiska barn), familjer som vill återförenas och många andra har drabbats. Lagen sas mycket bestämt från början att den skulle gälla i tre år, men nu förlängs den.

Sverige beter sig skamligt men vårt rykte utomlands är fortfarande oförskämt gott. Vi människor tenderar att hålla oss till gängse uppfattningar om ett land även när de kanske inte har fog för sig längre. Men också andra länder inom EU och EU-etablissemanget har blivit mycket inhumana och misstänksamma mot dem som flyr.

Nuläget kring EU:s gemensamma asylsystem – CEAS – Common European Asylum System

Yet, State’s reaction to migration has often been driven by distrust, nationalism, or xenophobia. People on the move are frequently used as scapegoats by political leaders who blame them for economic and social problems. As a result, migration has essentially been framed as a national security issue, leading to the militarisation of border control, strict visa requirement policies and increased surveillance, criminalisation and detention of migrants. Movements of people have recently been reduced to a « migration crisis », calling for emergency and extraordinary measures.

Ur Michel Forsts förord till rapporten ”Solidarity as a crime”. Forst är FN:s specielle rapportör om situationen för försvarare av mänskliga rättigheter. Artikel 6 november 2019. Se TNI, www.tni.org  (sök på Border wars).

EU:s regelsystem för hur flyktingar ska bemötas, när asyl ska ges, vilket land en flykting ska söka asyl i med mera heter CEAS – Common European Asylum System. Som det är i dag är bara Dublinförordningen tvingande. Övriga delar i asylpaketet är i form av icke-tvingande direktiv. I det föreslagna gemensamma asylsystemet, som bland annat Stefan Löfven talar om, ska allt utom mottagandet vara i form av tvingande förordningar. Tanken är att det ska vara lika i detta EU med alla sina olikheter och att asylsökande ska fördelas mellan alla EU:s länder.

Paketet skulle ha tagits i somras. Men länderna enades inte, och kan fortfarande inte enas. Paketet har fastnat men arbetas på.

I väntan på ett gemensamt asylsystem inom EU har regeringen bestämt att den tillfälliga begränsningslagen för asyl ska förlängas i två år. Som en gardering mot att det kanske inte blir ett nytt CEAS ska en mindre utredning om delar av den svenska asyllagstiftningen göras.

Begränsningslagen har så länge den har gällt i nu snart tre år gjort Sverige till ett av de allra minst humana EU-länderna för människor på flykt. Det är en av förklaringarna till att få söker asyl i Sverige nu.

Nya CEAS innebär tyvärr många, många försämringar för människor som söker skydd i EU – och en del förbättringar. Det är lätt att tro att nya CEAS ändå är bättre än den nuvarande svenska begränsningslagen. I fråga om familjens rätt att hålla samman är den bättre än nuvarande CEAS och vår svenska begränsningslag. För utkantsländerna som i dag tar emot EU:s flesta flyktingar – Grekland och tills nyligen Italien främst – är nya CEAS bättre eftersom alla som kommer att tillåtas söka asyl i EU ska fördelas mellan EU:s länder. Fördelningen kan flera länder inte acceptera, de vill inte ta emot flyktingar. De vill heller inte ha överstatliga beslut.

En del i nya föreslagna CEAS är att många människor som har flytt kommer skickas till ett land utanför EU som hen har passerat under flyktvägen och som EU bedömer som ”tillräckligt säkert”. ”Tillräckligt säkert” är diffust och än så länge finns Turkiet på listan över tillräckligt säkra länder trots att tiotusentals människor har flytt från Turkiet sedan sommaren 2016. Tanken i EU:s agerande är att många som vill nå EU antingen aldrig lyckas, eller de ska skickas vidare till ett land utanför EU om de väl har kommit in i unionen. Här kommer EU:s relativt nya avtal med ett antal länder om att ta emot flyktingar och migranter som har passerat landet, in i bilden.

Och vidare i föreslagna CEAS: Uppehållstillstånd kommer vara tillfälliga och människor kan när som helst skickas tillbaka till hemlandet om EU tycker att det har blivit tillräckligt säkert. Det gör att den som har flytt aldrig kan känna sig lugn och trygg. Asylsökande kommer också kunna straffas för diverse saker och sedan bland annat kunna placeras i förvar, få sin asylansökan avbruten och bli deporterad.

Som det är nu hamnar man i Sverige i ett dilemma om man ska välja. Vill vi att regeringen verkar för att det föreslagna CEAS tas av EU och därmed ersätter den begränsade asyllag vi har nu, därför att vi tror att nya CEAS är bättre? Det är som att välja mellan två mycket dåliga alternativ, mellan pest och kolera.

Vi kan inte tala för det föreslagna CEAS utan att nämna försämringarna det innebär för människor på flykt – och de är många fler än jag har nämnt. Blir det inte ett avsevärt förbättrat och humant CEAS än som det ser ut nu, tror jag att det är bättre att behålla nuvarande CEAS – som också har mycket dåligt i sig för människor på flykt, bland annat Dublinförordningen.

Den kommande svenska utredningen måste leda till att asylreglerna blir humana jämfört med vad vi har nu. Humanitära skäl, permanenta uppehållstillstånd och rätt till familjeåterförening måste in i lagen. I EU ska Sverige fortsätta kämpa för att länderna fördelar flyktingar som fastnat i Grekland, Italien och andra första ankomstländer emellan sig. Dessa länder måste avlastas med tanke på inte minst framtidsutsikterna på flyktingar som får uppehållstillstånd. För närvarande väntar flyktingar som fått uppehållstillstånd i Grekland de senaste åren på vräkning ut i hemlöshet eftersom boenden för flyktingar är för asylsökande

Dessutom måste Dublin bli humanare.

EU har som regel att beslut ska tas i consensus mellan länderna – man ska kompromissa tills man når enighet. Pragmatiska röster inom EU menar att det bör kunna bli ett gemensamt asylsystem för stater som vill gå med. 

För att stoppa flyktingar och migranter

I somras och höstas hade EU planer på att inrätta ”landstigningsplattformar” med läger utanför EU där räddningsfartyg i Medelhavet skulle placera räddade migranter. Därifrån skulle asyl sökas. Inget land utanför EU har sagt ja än så länge och det har inte genomförts än.

Mycket hårda visumregler, straff för transportföretag som transporterar migranter utan visum och bevakning av unionens yttre gränser hör till vad som gör det i stort sett omöjligt att resa in reguljärt till EU för människor som flyr. Delvis så har Fort Europa byggts.

EU:s gräns- och kustbevakningsbyrå Frontex har fått mycket mer resurser sedan den inrättades 2005. 2005 – 2018 har anslagen från EU ökat från 6 miljoner till 340 miljoner euro, en ökning med mer än 5 000 procent. Resurserna ska fortsätta att öka. Inom två år ska Frontex, som ska byta namn, ha 5 000 polis och militär som gränsbevakare, om fem år 10 000. Det är sagt att de bland annat ska användas när människor på flykt ska tvingas tillbaka.

Sedan 1990-talet har medlemsländerna och Schengenländerna byggt nästan tusen kilometer mur för att hindra icke-EU-medborgare att ta sig in i unionen. Den längden är sex gånger längre än muren som Östtyskland byggde mot väst. Utmed kusterna patrulleras gränserna från Calais vid engelska kanalen till långt in i Medelhavet mot norra Grekland.

Vill vi använda våra skattepengar till detta? Och vad tycker EU-parlamentarikerna? Läs mer mot slutet av artikeln. EU vill dessutom att Sverige nu bidrar med många miljoner mer i betalning till unionens verksamhet. Flera nominerade säger nej.

EU och medlemsstater som Italien och Tyskland gör mycket mer för att hindra flyktingar och migranter att nå Europa. EU:s retorik kring detta är att ”döden på Medelhavet måste stoppas och smugglarna måste bekämpas.” Smugglarna må vara hänsynslösa när de gör business på en okontrollerad marknad, men grunden är människors drift att förbättra livet och EU hindrar människor så att resan innebär risk för livet. Som vi vet dör MÅNGA. Viljan att överleva och att göra livet bättre för sig och sina närmaste är en av de starkaste drivkrafterna i människors liv. Det går inte att stoppa migrationen antingen den grundar sig i flykt från krig, våld, förföljelse och/eller ekonomisk hopplöshet.

Aldrig någonsin har tvångsförflyttade (fördrivna, flyktade) människor i världen varit så många som i dag, säger statistiken från FN:s flyktingsekretariat. Närmare 70 miljoner människor. De finns i Asien, Afrika, Australien, Amerika och Europa. Självklart vill de försöka göra det bättre för sig. Medelhavet (49%), Afrika (30%, huvudsakligen Norra Afrika) och Amerika (11%, framför allt i Mexico och gränsen till USA) är de dödligaste reseregionerna. 

EU flyttar i praktiken unionens sydgräns till att gå långt ner i Afrika

Ungefär så ska en EU-ambassadör i ett afrikanskt land ha sagt – gränsen går inte vid Medelhavet utan i Niger och i Sudan.

Less well known is that it has also led the EU to put migration control at the heart of its international policies and its relations with third countries, insisting on border control agreements with more than 35 neighbouring nations to control migration, labelled in Commission-speak as “border externalization”. These agreements require signatory nations to accept deported migrants from Europe, to increase border controls and staff on borders, introduce new biometric identity and passport systems to monitor migrants, as well as to build detention camps to detain refugees.

The rationale given by the EU is that this will prevent the deaths of refugees, but a more likely reason is that it wants to make sure that refugees are stopped long before they get to European shores. This satisfies both the hostile racist politicians in Europe as well as those seemingly more liberal politicians unwilling to confront whipped-up anti-immigrant sentiment, who want the crisis out of sight, out of mind. Germany, for example, with a relatively progressive record of welcoming refugees (at least in the summer of 2015), is also one of the main funders of border externalization, happily signing agreements with dictators like Sisi in Egypt to prevent refugees heading to Europe.

The evidence suggests these agreements may have served the EU’s ultimate purpose of decreasing numbers entering Europe, but it certainly has not increased refugees’ safety and security. Most studies show that it has forced refugees to seek more dangerous routes and rely on ever more unscrupulous traffickers. The proportion of recorded deaths to arrivals on Mediterranean routes to Europe in 2017 was over five times as high in 2017 as it was in 2015. Many more deaths at sea and in deserts in North Africa are never recorded.

Ur Burton & Akkerman rapport ”The Rise of Border Imperialism”, i en artikel från oktober 2018 publicerad TNI, Transnational institutet – www.tni.org  (sök på Border wars).

Europas kolonialistiska verksamhet i Afrika har inte upphört! För att stoppa migrationen är EU mycket verksam i Niger, i Sudan och i Mali, och länderna fås att ta tillbaka de som har passerat.

Särskilt Niger är en stor knutpunkt för migranter på väg norrut.

Räknat per capita har det mycket fattiga Niger blivit den största mottagaren i världen av EU:s hjälp. Det låter i och för sig bra men samtidigt har gränser som alltid har varit öppna, stängts, och människor hindras i sin traditionella försörjning. En nomadiserande befolkning har rört sig över nationsgränser ungefär som samer i Norden en gång gjorde, men det är svårt med gränshinder. EU har samtidigt avtalat med Niger om att ta tillbaka människor som har passerat under resan norrut till Medelhavet. Samma sak ska ha skett med Mali.

For the Niger case, CONCORD research also highlights an imbalanced partnership, relying on conditionalities linked to migration control. Almost half of all EUTF support to Niger (see chart 1) is allocated to local authorities to reduce transit of migrants. The remaining EUTF projects focus on development and protection activities. However local actors fear that the projects have limited impact, and raise concerns about the opaque selection procedures, monitoring and evaluation processes and the overall coherence. The projects also fail to take into account the intertwining of smuggling networks and the government system which risks facilitating corruption practices and endangering human rights. In Niger, the EU’s programming of the EUTF should be adjusted to improve effectiveness, contribute to better governance, mobilise and strengthen local civil society organisations (CSOs), offer local economic alternatives and protect those in need. This must also be coupled with policies to maximize the benefits of legal regional migration, and provide safe pathways to Europe.

Concord Europas rapport Parnership or Conditionality – monitoring the migration compacts and EU Trust Fund for Africa, 2018. Se www.concord.se  

För finansieringen används Emergency Trust Fond for Africa, som har gjorts till ett effektivt verktyg för att hantera irreguljär migration. Fondinvesteringarna bygger på partnerskap. Concords rapport Partnership or Conditinality – European Union Emergency Trust Fond for Africa konstaterar att det är ett partnerskap i obalans. I stället för att stimulera utveckling är arbetet knutet till lokala myndigheter i syfte att reducera transit migranter. En mycket stor del av fondens investeringar placeras i detta.

EU vill investera i ekonomisk utveckling i flera afrikanska länder. Det låter bra, men forskning visar att ekonomisk utveckling inte minskar migration.

Avtal har likaså slutits med Libyen, Turkiet och Egypten om att stoppa flyktingar och migranter. Avtalen kopplas till belöningar i form av pengar.

EU och Italien har investerat mycket pengar i Libyens kustförsvar och båtarna med flyktingar och migranter stoppas numera redan på libyskt vatten. Passagerarna placeras i fångläger och behandlas vidrigt. 85% av alla räddningsaktioner på Medelhavet sker nu genom libyska kustbevakningen och människorna förs tillbaka till Libyen. FN-organisationer försöker hjälpa strandade och extra utsatta flyktingar och migranter genom att skicka tillbaka dem till Niger.

Lyssna på Alice Petréns reportage från Libyen i Sveriges Radio P 1!

När hjälporganisationer hjälper extra utsatta flyktingar och migranter brukar friska vuxna män komma på sista plats – barn, kvinnor, gamla, sjuka och funktionsnedsatta går alltid före. Det är kanske riktigt, men unga vuxna män är inte alltid de bästa överlevarna.

Niger, Mali och Libyen är genomfartsländer för människor från Afrika. Oftast är länderna ekonomiskt svaga i förhållande till EU, och deras regeringar auktoritära. Länderna respekterar inte mänskliga rättigheter.

Turkiet är genomfartsland för människor från länder som Syrien, Afghanistan, Iran och Irak.

Med Turkiet slöt EU avtal redan våren 2016. Det avtalet har gjort att flyktingar fastnar i de skandalösa lägren på grekiska öar. Enligt avtalet ska Grekland skicka tillbaka syrierna till Turkiet. Men så har det inte blivit på grund av grekisk lagstiftning. Bland annat Tyskland pressar Grekland om att följa avtalet och skicka tillbaka flyktingar.

Ett annat exempel på avtal kopplat till bistånd är EU:s och flera medlemsstaters återtagandeavtal med Afghanistan. Sambandet bistånd-återtagande förnekades av EU när avtalen slöts. Återtagandeavtalet var tvåårigt men gäller nu fortlöpande. Unga och gamla med afghansk nationalitet skickas till ett land i krig, som FN:s flyktingkommissariat säger att ingen bör skickas till.

Vi är inte bundna att följa UNHCR, säger Migrationsverket. I stället lutar sig Sverige mot EU:s flyktingbyrå EASO, som med ett kommande nytt CEAS ska få mycket mer resurser och bli mycket större och mäktigare.

Att göra hjälp till flyktingar kriminellt och att själv (EU) agera kriminellt

På Medelhavet tar Italien räddningsfartyg i beslag och åtalar och fängslar besättningar. Det är exempel på hur länder kriminaliserar hjälp till flyktingar och migranter.

Medlemsstaternas räddningsoperation Sofia skapades för några år sedan för att förstöra smugglares sjöovärdiga träbåtar. Den italienska EU-parlamentarikern Barbara Spinelli är en ihärdig försvarare av flyktingars och migranters rättigheter, jag citerar henne:

Sofia är en militär operation med en mycket politisk agenda. Den har blivit ett instrument för refoulment och för att legitimera milisgrupper med kriminell agenda och utklädda som kustbevakare. (Refoulment betyder att skicka tillbaka flyktingar och migranter över gränsen – det är absolut förbjudet i internationell lag).

Över hela världen ökar repressionen från stater och företag mot organisationer och individer som engagerar sig i sociala och politiska frågor. Bland annat TNI (www.tni.org) har rapporter om detta.

I Frankrike har människor som hjälpt flyktingar och migranter i Calais åtalats för människosmuggling. I Ungern är det kriminellt att på något sätt hjälpa flyktingar. I Sverige dömdes en medmänniska för att ha rest sig upp i ett flygplan och försökt hindra avvisningen av en äldre, sjuk man från Afghanistan. Hon gjorde bara vad varje människa bör göra, protestera mot omänsklighet.

Att kriminalisera hjälp till flyktingar tror vi inte kan införas i Sverige. Men det har skett i Danmark, vindar kan vända också i Sverige, och det har diskuterats att hjälp till papperslösa skulle förbjudas. Att tiggeri förbjuds i flera kommuner, ett av mänsklighetens äldsta sätt för fattiga människor att försörja sig, kan vara ett steg åt det hållet.

Vad säger de nominerade EU-parlamentarikerna

Refugees Wellcome Sverige (RWS) och Flyktinggruppernas riksråd (FARR) skickade en enkät till de svenska toppkandidaterna i partier som finns representerade i EU-parlamentet. Enkäten bestod av sju frågor som fokuserade:

  • EU:s migrationssamarbeten med länder utanför EU. Fågorna rörde att EU:s bistånd villkoras mot att landet tar emot flyktingar från EU som inte får söka asyl i EU – typ EU-Turkiet-avtalet – samt fortsatt samarbete med Libyen med stöd till dess kustbevakning.
  • Det föreslagna CEAS. En fråga rörde de nominerades inställning till att asylskäl som uppstår under eller efter flykten inte ska räknas in – det kallas ”sur-place-skäl” och gäller oftast konvertering, att komma ut med ändrad sexuell läggning och/eller göra politiska uttalanden. Andra frågor rörde att EU bara ska ge tillfälliga uppehållstillstånd samt att Sverige ska följa EU:s lista med ”säkra länder”.
  • Frågor gällde även ökade anslag till Frontex och kriminalisering av hjälp till skyddssökande.

Partierna har svarat i olika hög grad.

De flesta partier är emot att bara tillfälliga uppehållstillstånd ska ges, att inte sur-place-skäl ska gälla (men inte L!) och att hjälp till skyddssökande skulle bli straffbart. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Fi är mest humana med nej till alla försämringar för människor på flykt, summerat är svaren på enkäten beklämmande hårda och kanske okunniga om konsekvenserna av vad EU ger resurser till. Bland annat tycker de flesta att det är rätt att fortsätta samarbetet med Libyien!

Läs enkäten med frågor och svar på www.rwsserige.se/eus-asylpolitik. Eller sök på www.farr.se där artikeln är publicerad 24 april under rubriken Överraskande antal …. Får ni inte upp länkarna är det enkelt att skriva in och söka.

Högerpopulisterna kommer att vinna på lågt valdeltagande eftersom de går till valurnorna. De är inte eniga i allt men de kan bli en farlig maktfaktor och det gagnar vare sig en human asylpolitik eller demokrati.

Många demokrater och människor som avskyr högerpopulism och främlingsfientlighet kommer att rösta i EU-valet runtom i Europa. Gör det du också!

De som står för en mer human flyktingpolitik i EU-parlamentet behöver stöd i en stark opinion för sina åsikter. I Sverige genomförs valet den 26 maj!

Publicerat i Allmänt Europa | Lämna en kommentar