Sedan Grekland fick sin nya regering förra sommaren har landet blivit en hårdhänt mottagare av människor på flykt. Grekland är nu EU:s främsta inreseland för människor som flyr till Europa och grekiska regeringen agerar på olika brutala plan för att flyende ska välja bort EU och Grekland. Med den avsikten agerar Sverige också, en signalpolitik om inhumanitet.
Kriget mot
flyktingar sker på flera grekiska arenor: Vid gränsen mot Turkiet med skärpt
bevakning finansierad av EU och olagliga pushbacks. Genom asyllagstiftningen med
stor risk för inlåsning, förvarstagande, att många inte kommer tillåtas söka
asyl och att risken för felaktiga avslag är stor genom snabbheten i
processerna, risk för refoulement. Andra arenor: Utsattheten och armodet som väntar
den som får skydd i Grekland. Pågående förvarstagande i snart ett halvår av
alla asylsökande med hänvisning till coronapandemin. Förberedelser för att
mottagningsläger ska bli låsta inrättningar innan året är slut. Försök att
eliminera frivilligorganisationer som stöder och försvarar människor på flykt. Språkbruket
med ökad användning av ordet illegal i samband med människor på flykt.
Lite utförligare: Det blir allt svårare att nå Europa. Gränsbevakningen mot Turkiet stärks med EU:s hjälp och olagliga pushbacks blir allt vanligare. Regeringen förnekar pushbacks trots många vittnesmål. Den nya asyllagstiftningen sorterar bort många som vill söka skydd. De får inte söka. Den snabbar på asylprocessen så att den blir rättsosäker, och många kommer få felaktiga beslut om behov av internationellt skydd. Genom nya regler kommer många inte bli berättigade att överklaga negativa beslut. Många kommer få tillbringa den mesta tiden av sin asylprocess i låsta förvar. De som får uppehållstillstånd och alltså erkänns ha behov av internationellt skydd ställs på bar backe utan försörjning och bostad en månad efter beskedet med uttalanden från regeringen att passar det inte kan de lämna landet. Den allmänna grekiska nedsläckningen av samhället på grund av Coronapandemin hävdes i början av maj men asylsökande på öarna och på fastlandet hålls inspärrande i sina överbefolkade läger – på öarna vidriga läger – med ständigt framskjutna datum om när detta ska upphöra, nu senast är tiden framskjuten till 31 augusti. Trots att de inte har visat sig vara smittobärare!!!. Det kan ses som en förberedelse för att enligt regeringen kommer de som söker asyl i Grekland leva i slutna läger och att detta kommer vara infört innan 2020 är slut.
De slutna lägren
kan möjligen bli som det är nu med referens till pandemin, besökare till boende
i lägren får inte komma in, de som lever där får bara gå ut i ett begränsat
antal om dagen och under begränsad tid och i syfta att handla mat.
Ännu en arena för kriget mot flyktingarna är regeringens i våras införda krav på frivilligorganisationer som stödjer och försvarar flyktingar. Kraven innebär en makalöst tidsödande och besvärlig exercis för att bli godkänd som organisation, och de nya reglerna stämplas nu för att strida mot Europakonventionens paragraf om människors rätt att bilda och verka inom föreningar och organisationer. Bland organisationerna finns alltifrån FN:s flyktingbyrå och Läkare utan gränser, andra länders internationella flyktingstödjande organisationer verksamma i Grekland som Danska flyktingrådet och Norska flyktingrådet till många stora och små nationella organisationer med inriktning på asyljuridik, tolkning och översättning, humanitärt omhändertagande, fysisk och psykisk vård och behandling (som traumabeabetning, hjälp till tortyroffer), stöd i form av kläder, läromedel, verksamhet för kvinnor och barn, kultur och så vidare. Enskilda och organisationer fyller en avgrund av behov inom områden där grekiska staten inte engagerar sig. Regeringens förklaringar till agerandet har varit att pengarna som går till organisationerna i stället ska gå till den grekiska staten, som ska ombesörja alla behov. Felaktigt har regeringen också misstänkliggjort organisationerna för att generellt försnilla medel. Möjligen vill regeringen samarbeta mer med andra EU-stater, så kan man tolka beskedet att avsluta Läkare utan gränser tillåtelse att bedriva Covid -19-anpassad verksamhet i Moria på Lesvos men i stället öppna upp för ett senare samarbete med danska staten. Hur kriget mot organisationerna ska sluta är oklart, men många organisationer kommer slås ut.
Återvändande och
frivilligt återvändande har fokuserats mycket inom unionens asyl- och
migrationspolitik de senaste åren, mer än behoven hos människor på flykt, och
det har också den grekiska regeringen tagit fasta på. Den räknar med att innan
året är slut kommer 10 000 flyktingar och asylsökande ha rest tillbaka
till Turkiet eller landet de är medborgare i, och regeringen utlovar
återvändandebidrag. Summorna varierar beroende på när en anlände och om landet
hör till de så kallade säkra länderna eller inte i den grekiska listningen av
säkra länder. Än så länge hämmas återvändandet av pandemirestriktioner.
Regeringens
språkbruk är inte oväsentligt och det sprider sig. Människor på flykt kallas
ofta illegala migranter och beskrivs med att illegalt ha tagit sig in i landet.
Det sägs däremot inte att sådana inresor
är den möjlighet som finns för dem som vill söka asyl inom EU, och att rätten
att söka asyl är generell. Ordet illegal verkar också användas genomgående och
oreflekterat inom EU:s gränsbevakningsstyrka Frontex.
Är regeringen framgångsrik
i sitt krig och i sin signalpolitik? Antalet nyanlända har minskat avsevärt. Men
det kan bero på pandemin. Antalet flyktingar i världen minskar inte utan de
ökar. Genom att färre flyktingar och migranter anländer just nu till Grekland och
flera tusen har fått lämna öarna för fastlandet med skyddsförklaring – men utan
bostad eller försörjning – så har mottagningslägrens överbefolkning minskat.
Men de är fortfarande så överbefolkade att det är inte mycket för regeringen av
yvas över.
Grekland har haft många
väntande ärenden i flera år, mer än hundra tusen, och för några år sedan kunde
asylsökande få vänta i flera år innan de ens hade sin asylintervju. Nu arbetas
det på, besluten ökar och de väntande ärenden minskar. Det är i och för sig bra
men om det sker rättssäkert har jag ingen information om.
Grekiska
regeringens krig mot människor på flykt stöds av en utbredd
främlingsfientlighet i landet. Lokalbefolkningar har protesterat i flera år när
flyktingar ska placeras i deras hemkommuner. På öarna förekommer många
rasistiska aktioner och flyktingar och verksamma inom hjälporganisationer har
attackerats. Organisationer har valt att lämna öarna för att skydda sina
anställda och volontärer. I Aten är det
svårt för människor på flykt som har fått uppehållstillstånd att få hyresvärdar
att hyra ut lägenheter – om de nu har pengar och kanske arbete. Det kan bero på
att de inte har de nödvändiga dokumenten, men det sägs bero på omfattande främlingsfientlighet,
xenofobi, i ett land som tidigare har varit så stolta över sin gästfrihet mot
främlingar. Den gästfriheten, säger man i dag, gäller turister och inte
flyktingar. Naturligtvis är inte alla greker xenofober och det finns
fortfarande mycket stöd till flyktingar från greker i allmänhet. Men
främlingsfientligheten i Grekland är utbredd.
Regeringen bedriver mycket lobbyverksamhet med andra EU-stater och med EU-kommissionen och EU-parlamentet för att förklara att landet nu bevakar unionens yttre gränser och agerar till EU:s bästa. Kommissionen ska nu också ha godkänt regeringens ansökan om fondmedel för att inrätta slutna mottagningsläger på öarna. Är detta verkligen sant så strider det helt mot medlemsstaternas överenskommelse om att mottagningsläger ska vara öppna och människor som söker asyl ska hållas inlåsta bara som en allra sista åtgärd sedan allt annat har prövats.
Det ryktas om att
kommissionens kommande förslag till gemensam asyl- och migrationspakt kommer ha
i sig mycket av den asylpolitik som nu bedrivs i Grekland.
Mina senaste
blogginlägg om Grekland tar upp den nya asyllagen utförligare liksom att de som
får uppehållstillstånd vräks från bostad och försörjning efter en månad.
Man ska nog ha läst
de artiklarna för att förstå de korta utdragen från Unhcr Greece Press Revue, distribuerat
för några dagar sedan, och som jag klistrar in.
The Guardian on refugees’ healthcare crisis
The Guardianreported Friday (31/7) on a
healthcare crisis among Greece’s refugee population. Patients on island camps
face long wait for specialist help and mental health services, while in Athens
others are left destitute. MSF announced Thursday (30/7) it has been forced to
closed its Covid-19 isolation centre on Lesvos after authorities imposed fines
and potential charges. “Only highly severe cases can be transferred to the
mainland,” Babis Anitsakis, director of infectious diseases at Mytilene
Hospital, told The Guardian. “This is also the case for the local
population,” he added. Giovanna Scaccabarozzi, an MSF doctor, explained that
even survivors of torture and sexual violence are now left to themselves with
no one to talk to and with no possibility to escape the highly re-traumatizing
space of Moria. “We are deeply disappointed that local authorities could not
quash these fines and potential charges in the light of the global pandemic,
despite some efforts from relevant stakeholders,” said Stephan Oberreit, MSF’s
head of mission in Greece.
In Athens, Kelly
Moraiti, a nurse at the MSF daycare center in the capital, said evictions from
offered accommodation put patients’ health at risk, particularly those living
with diseases such as diabetes. Some of the refugees on the streets of Athens
are heavily pregnant women and new mothers as well as survivors of torture and
sexual violence. Many have significant health conditions often complicated from
their time in camps such as Moria.
EC approves 130 mln euros for closed migrant centres on three islands
The European
Commission approved today (3/8) the disbursement of 130 million euros for the
construction of the three closed migrant facilities on the islands of Samos,
Leros, and Kos. According to a statement from the Migration Ministry, the
European Commission “welcomes the efforts made” by the country to address the
migration situation in Greece and “fully recognizes the urgent need for this
financial support.” The approval came by the EU’s Asylum, Migration and
Integration Fund (AMIF) following a positive opinion from the European
Commission.
Samos: on a 23-year-old Congolese pregnant woman who lost her baby
being unable to find a spot at an Athens facility
Media report on 23-year-old Misa from Congo, for whom Samos
Hospital had issued a medical opinion asking to be taken to a proper facility
in Athens, where she would receive a specialized treatment for her difficult
pregnancy. This was not done and as a result, Misa had a miscarriage.
Gata i centrala Aten. I jakt på försörjning. Foto författaren.
Ung flicka som mist hela familjen i Medelhavet skickas tillbaka från mosterns trygghet i Sverige till Grekland. “Hon har redan internationellt skydd i Grekland.”
Sammanfattat ur UNHCR Greece press review 20 juni-6 juli:
27 juni berättar
engelska Independent följande: En 14-årig afghansk flicka förlorade föräldrar
och syskon vid överfarten till Lesvos i oktober 2015 i samband med ett
skeppshaveri när nästan 70 personer drunknade. Hon led sedan av svår PTSD och
flögs från Lesvos till fastlandet, togs om hand av den grekiska
frivilligorganisationen Metadrasi (en mycket bra och välrenommerad
organisation) och kom att bo i en fosterfamilj i 1 ½ år. I november 2017 kom
hon till Sverige genom återförening med en moster. Hon sökte asyl, började må
bättre och känna sig trygg. Men hon fick inte bli kvar hos sin moster och hade
så småningom tre avslag. När hon fyllt 18 kom ett brev att hon skulle lämna
Sverige. Migrationsdomstolen i Stockholm informerade Independent att hon inte
kunde söka asyl i Sverige eftersom hon redan hade fått internationellt skydd i
Grekland.
Men Sverige hade
kunnat välja att handla enligt humanitära klausuler.
Från Pajala till Paris och nu i kö till boende. Paris hösten 2018. Foto författaren.
Danmark har äntligen öppnat för inresa från Sverige och med det borde det gå att resa landvägen till Frankrike igen. Men enligt min information är det fortfarande id-kontroller av alla vid inresa till Danmark från Sverige, alltså inte bara slumpvisa kontroller. Om det är på grund av coronan eller om det går tillbaka på kontrollbeslutet förra hösten med hänvisning till terrorhot från Sverige, vet jag inte.
Obs att för dem som räknar med att söka internationellt skydd i Frankrike är det bra att hämta information från föreningen Svensktalande migranters vänner i Frankrike, Les Amis des Migrantes Suédophones en France.
Föreningen startade i höstas (2019) och har väldigt bra information för svenskafghaner som söker skydd i Frankrike, webbsidan är på franska och svenska, ja mest på svenska. Det står ingenting om resvägar från Sverige till Frankrike, men det finns mycket om vad man ska tänka på kring asyl i Frankrike och hur det går till. Inte minst för svenska anhöriga är den bra. Föreningen kan hjälpa till på olika sätt.
Sök fram webbsidan www.lamsf.fr . Frågeadressen är info@lamsf.fr. Bra att läsa all information innan en skriver och frågar. Information ligger på olika håll, sök i menyn upptill. Här finns bland annat om vad OFPRA, det franska migrationsverket, vill veta i intervjun, och att en ska berätta och ge många detaljer. Föreningen finns också på Facebook med en klick-länk från webbsidan. På Facebook lägger föreningen ut ny information titt som tätt.
Föreningen ger praktisk hjälp på olika sätt, ger råd och svarar på frågor, kan till exempel översätta svenska dokument till franska och kan agera snabbt i vissa frågor, se webben. Föreningen börjar bli känd, och har fått uppskattande ord av jurister. Sara Brachet har rådgivning på torsdagseftermiddagar på en uppgiven adress i 20:e arrondisementet, se webbsidan. Rådgivningen har varit stängd under coronatiden, och augusti är det semestermånad i Frankrike.
Donera gärna lite
finansiellt support om du kan.
Se också den
slutna Facebookgruppen Svenska afghaner i Frankrike.
Se likaså www.Watizat.org som finns på olika språk men inte just
svenska, och är väldigt informativ för den som söker asyl med utgångspunkt från
Paris. Den uppdateras varje månad.
Så är det nu
Mitt senaste inlägg om Frankrike är från december. Några månader efteråt befann vi oss i en pandemi och det gick inte att resa. Inte heller svenskafghanerna som behövde komma till Frankrike kunde resa. Mina kontakter med svenskafghaner i Frankrike har varit via telefon, framför allt telefon till Paris, Amiens, Brest och Poitiers. Själv har jag skrivit hela vintern och våren på bok om svenskafghanernas flykt till Frankrike och deras erfarenheter. Jag har också träffade svenska närstående till ungdomar i Frankrike, och ett bokkapitel är om dem. Vid midsommar gick bokmanuset till förläggaren. Boken kommer på Carlsson bokförlag under våren eller hösten 2021. Boktitel är inte klart.
Frankrike var nedstängt till in i maj och det rådde i princip utegångsförbud för dem som inte kunde visa papper på ett godtagbart ärende. Tältlägret vid Porte d´Aubervillier blev evakuerat i början av nedstängningen. Verksamheten hos OFPRA, det franska migrationsverket, var stängd under en period precis som hos flera asylmyndigheter i andra EU-länder, och det gick inte att lämna in asylansökan hos prefekturerna.
Jag vet inte hur och om människor på flykt rörde sig över EU:s inre gränser under tiderna som pandemin stängde allt resande. Från Sverige till Frankrike måste det ha varit omöjligt att resa och Danmark har inte accepterat inresa från svenskar i gemen förrän häromdagen. Jag skulle tro att resvägarna är desamma som tidigare, med risk för kontroller i Danmark och Tyskland men att det till slut oftast går bra. Jag hoppas i alla fall att det är så.
Numera är prefekturerna, OFPRA och asyldomstolen CNDA igång. I juni köade asylsökande afghaner utanför Metro 4 i Paris ungefär som vanligt. Men jag tror inte de kom från Sverige. I slutet av juli fick jag veta att det finns många nyanlända afghaner från länder som Österrike men att det var osäkert om någon just då kom från Sverige. Metro 4, alltså prefekturen på Boulevard Ney, tar emot asylansökningar som förut och många kommer dit. Det här var alldeles innan Danmark öppnade gränsen mot Sverige.
Enligt vad jag fick veta får en nyanländ tillfälligt transitboende efter ett par veckor eller en månad. Det sker som tidigare genom dagcentret på Cité-ön (oklart med centret på Avenue Denfert-Rochereau) och genom polisens evakueringar i La Chapellområdet. Från Porte d´Aubervillier och Canal Saint Martin, förmodligen vid Jaurès, evakuerade polisen tältläger för några veckor sedan. Så det verkar fungera ungefär som tidigare, möjligen går det fortare att få tillfälliga transitboende nu. Sedan följer mer stadigt boende någonstans i landet.
Frankrike har gett de flesta svenskafghaner uppehållstillstånd
Nu är det mer än
två år sedan jag började åka till Paris för att följa svenskafghaner som flyr
till Frankrike. De flesta har fått uppehållstillstånd i Frankrike, eller de
väntar på beslut, eller de väntar på sin intervju. Beroende på hur länge sedan det
är de kom, och om de har haft Dublin eller inte.
Men avslagen för afghaner i första instans, alltså hos OFPRA, ökar. Det har vi märkt inom föreningen, säger Sara Brachet på telefon från Paris, en av de drivande bakom Les Amis des Migrants Suédophones en France, LAMSF.
Att fler får avslag syns i fransk asylstatistik, 2019 fick 62 procent av afghanerna uppehållstillstånd i första instans, 2018 67 procent, 2017 över 70 procent.1 De med avslag överklagar till asyldomstolen CNDA, som ofta ändrar OFPRAs avslag till afghaner, i synnerhet för hazarer. Hoppas bara det fortsätter så. Det är i och för sig bra, mindre bra är att asylprocessen förlängs, ofta med runt ett år.
Afghanska
medborgare är sedan några år den största enskilda nationalitet som söker asyl i
Frankrike, omkring 10 000 om året de senaste åren. Många kommer från andra
EU-länder och har fått avslag. 2018 var en tredjedel av alla som sökte asyl i
Frankrike andragångssökande efter avslag i ett annat EU-land, omkring
45 000 av 119 000 asylsökande. Inte bara afghaner hoppas desperat på att
få stanna i Frankrike när ett annat EU-land ger avslag.
Avslag hos OFPRA kan bero på dåliga intervjuer, motsägelsefulla svar, ofullständiga svar men kanske oftare oförmåga att berätta så utförligt och detaljerat som OFORA önskar. Men det vet jag inte, jag vet inte vad avslagen beror på, och jag är glad att asyldomstolen agerar mer självständigt gentemot asylmyndigheten än i Sverige.
Intervjuerna hos OFPRA går oftast ut på att man ska berätta, och berätta med många detaljer, alltså inte att ge korta svar på många frågor. OFPRA vill veta varifrån i Afghanistan en kommer och ber en berätta om orten och kanske peka ut på karta. För den som har vuxit upp i Iran finns det kanske inte så många minnen, men då har nog familjen eller släktingar berättat. OFPRA ska bli övertygad om att en kommer från Afghanistan och att en inte är iransk medborgare (eller från Pakistan om en talar pashtu). OFPRA brukar också fråga vad som händer om en skickas tillbaka till Afghanistan, och det gäller att vara utförlig här också och ge detaljer. Och en ska berätta sanningen, inte hitta på. Och inte vara rädd att OFPRA ska upptäcka att en ju borde ha fått Dublin. Ett lands begäran att första land ska ta tillbaka en ska göras inom två månader efter att fingeravtrycken har tagits. Det är reglerat i Dublinförordningen. När intervjuer genomförs har det gått mer än två månader i Frankrike.
För överklagan
till asyldomstolen CNDA gäller regler. Advokat behövs. Överklagan ska lämnas in
inom 2 veckor. De som har haft Dublin
och hållit sig undan har ofta inte fått asylförörjningsbidrag (c:a 200
euro/månad) och/eller boende när de har blivit normala och är i asylprocessen. Det
kan bli olika turer med advokat om detta.
I början efter att ha fått uppehållstillstånd
Just nu har de flesta svenskafghaner jag har följt på närmare håll fått uppehållstillstånd. Ibland uppstår ett obegripligt vacum mellan att ha haft asylförsörjningsbidraget och sedan få försörjning under integrationsperioden. Den som har fyllt 25 år får i allmänhet lägenhet och ett månadsbidrag medan en läser franska och får en grundutbildning inom ett yrke. Den som är under 25 år får matkuponger och boende i någon form av kollektivboende i stället för pengar och lägenhet.
Men det tar tid
innan det här kommer igång och under tiden förväntas en klara sig själv, eller
vad det franska systemet nu förväntar sig. Efter vad jag har märkt kan en få
vänta uppåt ett halvår utan att ha någon försörjning. Det här gäller
svenskafghaner jag känner och följer och försöker stötta i den mån jag kan. Jag
skulle säga att det är inte klokt. Människor måste ju äta och ta sig. I Paris
finns många organisationer som serverar eller delar ut mat, i städer som Brest
och Poitier finns inte det. Hur ska de klara sig?
Reglerna är
dessutom olika i olika delar av Frankrike.
Några exempel: K och S har båda överklagat till asyldomstolen CNDA sina 4 års uppehållstillstånd med internationellt skydd och begär flyktingförklaring och 10 års uppehållstillstånd. De har olika anledningar att begära flyktingförklaring. För S, som bor i Poitiers, ser situationen ut som att allt går i stå tills det kommer ett beslut från CNDA, vilket kan ta ett år. Under tiden måste han vänta med undervisningen i franska, får inte byta boende och får ingen försörjning. Som det ser ut nu. Är det då meningen att han i ett år ska leva utan möjlighet att köpa mat?????? Naturligtvis blir jag upprörd. K, som bor i Parisregionen, har också överklagat men överklagan skjuter inte fram hans skola och försörjning. Ett halvår efter att han fick sitt uppehållstillstånd på 4 år är han i skola och utlovas att få försörjningsbidrag från och med augusti. Då har han varit utan pengar sedan i mars och hade klokt nog köpt på sig ett matförråd som räckte ett tag i alla fall. Men hans överklagan stoppar alltså inte upp integrationsprocessen som i Poitier.
Dublin
Sedan är det H i Brest. Under 5 månader av sin Dublinperiod hade han ingen försörjning. Nu har han blivit normal, har skickat in sin Demander d´Asile och har ett boende. Men något försörjningsbidrag syns inte vara på väg utan han ska leva på ingenting!!!!!
Enligt Dublinstatistiken överför Frankrike något fler än tidigare, för 2019 generellt drygt 10 procent av alla som får Dublinmarkering. De andra? En del från Sverige överklagar till lokal Tribunal Adminstratiff och hänvisar till att Sverige deporterar till Afghanistan. Enligt Sara Brachet från föreningen LAMSF är det inte ovanligt nu att beskedet blir att de ska inte skickas tillbaka av just detta skäl att i Sverige väntar ett deportationsbeslut till Afghanistan. LAMSF har många gånger hjälpt till inför domstolsförhandlingarna genom att översätta viktiga delar i avslagsbeslut från Sverige, inte minst om väntande deportation till Kabul. LAMSF har fått beröm av franska jurister för hjälpen de har gett.
Men det har än så länge handlat mest om Dublinfall som har blivit kvar i Paris. Så för Dublinmarkerade också på andra håll i Frankrike är det bra att ta kontakt med föreningen. Webb- och infoadress se ovan.
Hur många beslut
om Dublinöverföringar till Sverige som bara rinner ut i sanden, och hur många med
Dublinmarkering som håller sig undan i 18 månader, finns det vad jag vet inga
uppgifter på. Men det är många som hankar sig fram i 18 månader och sedan blir
normala och får söka asyl.
Och fortfarande
får många som har levt i Sverige aldrig markering för Sverige när
fingeravtrycken lämnas.
Hela systemet med Dublin, att av olika anledningar inte få försörjningsbidrag under asylprocessen och/eller i övergången mellan att ha fått uppehållstillstånd och komma in i integrationen, gör att de som har flytt vidare till Frankrike kan behöva stöd i flera perioder.
Kanske det här ändrar sig.
Men det betyder att för oss som har ”skyddslingar” i Frankrike kan det behövas stöd i olika faser, bland annat i glappet mellan att ha fått uppehållstillstånd och innan integrationsprocessen har kommit igång.
Noter
Asylum Information Databases (Aida) landinformation: Country
Report: France, 2019, update 2020. Aida är en del av ECRE, European Council
on Refugees and Exiles. Se www.ecre.org
Aten 2011-2014. 1. Victoriatorget, Platia Victoria, februari 2011, med flyktingar från Afghanistan. 2-3. Av ägaren övergivet hus i norra Aten där sudaneser bodde långt före 2011 och åtminstone till 2014, kanske fortfarande, kallat Vita huset, fotograferat 2011 respektive 2014. 4-5. Platser där vänner från Afghanistan sov på nätterna hösten 2011 och kanske långt efter det. 6. Tomten där män från Afghanistan och andra länder byggt sig små hus 2013 en liten bit bortom Moder Teresas nunnekloster och kyrka i västra Aten. Markägaren hade gett tillstånd till att bo där. Efter en tid blev det bråkigt och allt boende togs bort. Detta var situationen i Aten 2011-2014 och kanske blir det på samma sätt igen. Många öde hus och platser var vad man säger ockuperade, ofta med ägarens tillstånd. Foto författaren.
Hårda lagar och bestämmelser för människor på flykt. De med uppehållstillstånd vräks och ställs på bar backe. Coronapandemins restriktioner har tvingats på flyktingar mer än på grekerna i gemen men har inte varit smittorisk.
Källan här är UNHCR Greece press översikt från olika tidningar under juni och juli 2020.
Kort om vad som gäller nu (se också tidigare inlägg)
Nyanlända ska
sorteras efter ursprungsland och transitland och det avgör om de får rätt att
söka asyl i Grekland. Grekland har numera listat så kallade säkra länder, vars
medborgare anses kunna skickas tillbaka utan fara. De som inte ges rätt att
söka skydd ska tillbaka till transitlandet Turkiet (enligt EU:s avtal med
Turkiet bland annat) eller till ursprungslandet. För dem som får söka ska asylprocesserna
gå snabbt, om möjligt på några veckor. Överklagan till domstol av negativt
besked om internationellt skydd ska lämnas in inom ett par dagar och formuleras
rätt för att godtas som överklagan. Utan juridisk hjälp blir det svårt att
överklaga och tillgången till juridisk hjälp är mycket, mycket begränsad.
Anländer en till EU/Grekland via öarna i Egeiska havet Lesvos, Samos, Chios,
Kos, Leros – de flesta kommer den här vägen – ska en stanna på öarna (med sina
vedervärdiga överbefolkade läger) tills en har fått uppehållstillstånd med
flykting- eller skyddsförklaring eller fått avslag och ska en skickats tillbaka
till Turkiet eller ursprungslandet. Med avslag från domstol ska en omedelbart
placeras i förvar i väntan på deportation. För dem som anländer via
Evrosgränsen i norr finns inte de geografiska restriktionerna men lagen om hur
asylprocessen ska gå till gäller.
Den som har fått
uppehållstillstånd måste lämna asylboendet inom en månad och
försörjningsbidraget som asylsökande upphör. I ett av sina många uttalanden
till media säger migrationsministern Notis Mitarakis att EU-stater är skyldiga
enligt internationell lag att finansiellt stödja asylsökande så länge de väntar
på beslut, men sedan måste de bli oberoende eller lämna landet. Han har också
meddelat att stödet till dem med uppehållstillstånd avslutas eftersom
ekonomiska stöd stöttar människosmugglare och passiviserar människor.
Fungerande integrationsprogram med bostad och med försörjning finns inte. Bostadsprogrammet Helios har inte kapacitet att stödja mer än en minoritet med bostad. Många syns hemlösa på Atens gator
Den handlingskraftiga regeringen
Regeringen
framstår i sina uttalanden som handlingskraftig och effektiv när det gäller
människor som söker skydd. Premiärministern Mitsotakis prisar kustbevakningen
och Frontex, som framgångsrikt försvarar landets gränser och därmed EU:s
gränser. Migrationsministern Mitarakis meddelar att färre söker asyl än förra
året. Han använder ordet ”migranter”,
inte sällan ihop med ordet ”illegala” trots att majoriteten kommer från de
flyktingproducerande länderna Afghanistan, Syrien och Irak och att Grekland ger
uppehållstillstånd till majoriteten av dessa.
Jag minns mycket
väl att ”illegala migranter” var den konservativa Samarsregeringens språkbruk
2012-14. När Syriza vunnit valet 2015 gick den nytillsatta migrationsministern juristen
Tasia Christodoulopoulou ut i media och sa att de som kommer är flyktingar som
flyr från krig. Majoriteten var då som nu afghaner och syrier, men i omvänd
ordning mot nu. Christodoulopoulou blev avskydd och smutskastad av nästan all
media, som var övervägande konservativ. Vilka ord som politiker och ledare
använder är, som vi vet, viktigt eftersom människor påverkas.
Nuvarande migrationsministern
Notis Mitarakis gjorde en sammanställning i början av juli för årets första
halvår. Långt fler asylbeslut hade fattats, mängden väntande ärenden hade
minskat (från 139 000 till 101 000) och antalet asylsökande i lägren
på öarna hade minskat från nästan 40 000 i början av året till knappt 30 000.
(Lägrens totala kapacitet är omkring 6 000.) En del har fått
uppehållstillstånd och skickats till fastlandet där de ingenstans har att bo.
De andra? Jag vet inte eftersom deportationer till Turkiet och andra länder vilar
på grund av pandemin. 5 000 ska skickas iväg så kallat frivilligt och får
en summa pengar. Kanske hann flera åka innan pandemin bröt ut och stängde
gränserna.
Vi ger asyl till
verkliga flyktingar medan migranter separeras nu och framöver, sade migrationsministern
i ett av sina uttalanden. De som har får flyktingförklaring har minskat med 40
procent och frivilligt återvändande och deportationer prioriteras 2020.
Ministerns
återkommande hänvisning till statistik ifrågasätts av organisationen Refugee
Aegan Support, som påpekar att Asyl Service inte längre skickar ut offentliggör
statistik, vilket de alltid har gjort varje månad tidigare.
Ministern återkommer
till att flyktingar med uppehållstillstånd varken ges boende eller
försörjningsbidrag en månad efter besked. De kan inte räkna med att ha en
pension som aldrig upphör, säger han, det gynnar smugglare, utan de ombeds nu
att arbeta. Att säga och handla så är oerhört arrogant och grymt när det varken
finns integrationsprogram eller en övergångsperiod med handledning om hur den
grekiska arbetsmarknaden och byråkratin fungerar och ska hanteras. I något
annat sammanhang har han sagt att man ska se över de byråkratiska hindren för
integrering så att de som fått uppehållstillstånd får bland annat skattenummer,
hälso- och försäkringskort och resehandlingar.
Antalet som förts
över till fastlandet ökar. Antalet nyanlända har minskat men inte upphört. Sedan
mars förs nyanlända till karantän i två veckor.
Lägren i övrigt har hårda utegångsrestriktioner sedan början av mars, och
de fortsätter långt efter att grekernas restriktioner har blivit ungefär som i
Sverige.
Ministern har
också meddelat att under hösten kommer nya läger öppnas på Samos, Kos och Leros
och de kommer ha stängsel, elektroniska passerkort med fingeravtryck och strikt
kontroll över vilka som passerar in och ut. EU har inte godkänt regeringens
ansökan om finansiering av de nya lägren och pengarna tas tills vidare från statsbudgeten
(oklart om EU verkligen har sagt nej – i så fall förmodligen för att läger för
asylsökande ska inte vara låsta – eller om det handlar om en vanlig
budgetfördröjning inom EU, dvs att pengarna kommer i efterskott).
Av Grekland drygt
5000 ensamkommande unga är de flesta hemlösa eller i olika förvar, obs
inte ungdomsboenden. Att 1 600 ska föras över till andra EU-stater kom man
överens om inom EU i senvintras (Sverige har inte erbjudit sig). Överföringen
har försenats på grund av pandemin men har påbörjats. En grupp sjuka barn från
öarna har också förts till Tyskland med sina föräldrar. Regeringen har samtidigt
svarat med att avsluta verksamheten vid landets mest erfarna, effektiva och
transparenta organisation för stöd till ensamkommande minderåriga. Fler boenden
ska öppnas, bland annat genom grekiskortodoxa kyrkan. Platserna som anges är
för få. Antagligen menar regeringen att antalet ensamkommande unga kommer bli
färre ganska snart genom att de sorteras bort om de till exempel kommer från
ett så kallat säkert land, eller att de får avslag och deporteras. Snabba
processer och många avslag kommer få färre att söka sig till Grekland.
Under den här
tiden meddelas också något som är mycket bra: ansökningssystemet för
medborgarskap ska bli effektivare, gå snabbare och göras transparent. Som nu
väntar 35 000 ärenden på beslut och några har väntat sedan 2011.
De med internationellt skydd vräks och blir hemlösa och utan försörjning, många söker sig till Victoriatorget i Aten. De blir alltfler.
1 juni blev 11.273
flyktingar med uppehållstillstånd ombedda att lämna sina boenden inom 30 dagar
(jämfört med inom 6 månader tidigare). Det enda program som ger hjälp med
boende till asylsökande som fått flyktingförklaring eller internationellt skydd
är Helios, som drivs av IOM, International Organisation for Migration, knutet
till FN. Knappt 1 600 av 8 750 registrerade individer fick
hyresbidrag i juni. Helios har inte resurser och planering för regeringens alla
vräkningar.
Under juni månad
lämnade 2 144 flyktingar med uppehållstillstånd Lesvos och kom till
fastlandet utan att någonting var ordnat för dem. Många sökte sig till Aten och
Viktoriatorget, tio minuters promenad norrut från Omoniaplatsen. Så här
fortsätter det under juli. Då och då gör polisen razzior på torget och samlar
ihop människorna i sina mörkblå bussar. De förs till bland annat Elaionas, Nea
Kavala, Thiva och Malakas, Schisto och Skaramangas, flyktingläger för framför
allt asylsökande i Atenregionen, flera ganska långt från Aten. Men vad händer med
dem där? En dag i början av juli förs 150 hemlösa flyktingar med
uppehållstillstånd från Viktoriatortet till Skaramangas och Shisto.
Migrationsministern är närvarande under aktionen och anklagar hjälpande aktivister
på torget för att de exploaterar mänskligt lidande i syfte att göra intryck. Någon
person påpekar för en tidning att det handlar om människor med
uppehållstillstånd som vistas lagligen i Grekland och dem kan man inte förbjuda
att vistas på gatorna, de gör ingenting olagligt, de kan inte gripas och sättas
i fängelse. Men de behöver hjälp.
Ur pressöversikt
den 7 juli. Den dagen syntes omkring 80 afghanska familjer med spädbarn och
småbarn på Viktoriatorget. De flesta kom från Moria på Lesvos. Några familjer
kom från läger för asylboende i Tessaloniki och hade uppmanats att lämna
lägret. Ombedda av boende eller företagare, som oroade sig för hygienen, hade
staden dagen innan tagit bort bänkarna på Viktoriatorget.
En vecka senare går
Läkare utan gränser ut i pressen och säger upprört att de har patienter med
allvarliga sjukdomar som cancer, som är tortyroffer, som är ensamma mödrar med
kroniska sjukdomar och som är gravida kvinnor som snart ska föda och som nu
lämnas på gatan utan någonstans att sova, utan mat, utan vatten, utan
toaletter.
Många
organisationer är djupt upprörda över regeringens agerande, och så finns det
några som tackar regeringen för sitt utmärkta handlande!!!
21-22-23 juli. En
tidning skriver om mötet med en afghansk mamma med två barn som sover på
Viktoriatorget efter att en kort tid varit skickad från Viktoriatorget till
Amygdaleza, som är ett förvar. Hon lämnade det eftersom de inte fick
tillräckligt med mat och barnen fick inte de mediciner de behövde. En tidning rapporterar
om 30 hemlösa familjer med uppehållstillstånd som förts till Elaionas. De har
placerats i små nylontält på fotbollsplanen, mitt högsommarvärmen och utan
elektricitet och utan tillräckligt med mat. De asylsökande i lägret bor i små
containerhus med elektricitet och aircondition.
6 000 skulle
ha vräkts från boendeprogram för asylsökande, som drivs av UNHCR. Tills vidare
har bara 800 flyttat, eftersom det inte fanns någonting att flytta till.
Oftast är det
tidningen Efimerida ton Syntagton, Efsyn, som rapporterar om flyktingars
utsatthet.
I Idomeni vid
gränsen till Nordmakedonien har flyktingar samlats i hopp om att som fem år
tidigare kunna ta sig vidare norrut genom Nordmakedonien. Men det rapporteras
att nordmakedonska myndigheter skickar flyktingar tillbaka över gränsen till
Grekland.
Under 2020 kommer
alla asylboenden i hotell upphöra, säger migrationsministern i en citerad
intervju. De inrättades för några år sedan med hjälp av UNHCR för att
asylsökande skulle få det bättre än att bo i tält, vilket många gjorde under
lång tid inte bara på öarna utan också på fastlandet. Han förklarade att dessa
hotellboenden upprättade under Syrzias regeringsperiod och antydde att med
nuvarande regering kommer de inte behövas eftersom asylprocesserna kommer gå
snabbare, många kommer skickas tillbaka, färre kommer som nyanlända och att de
som får uppehållstillstånd får klara sig själva och arbeta som alla andra.
Under den här
tiden lobbar också migrationsministern och dennes medarbetare med UNHCR, IOM,
Internationella Röda Korset och EU:s stater för att ”inte längre bara följa
utvecklingen utan vara med om att skapa den”, det vill säga EU:s asyl- och
migrationspolitik.
Vi ger asyl till verkliga flyktingar medan migranter separeras nu och framöver, sade migrationsministern i ett av sina uttalanden. De som får flyktingförklaring minskar med 40 procent och frivilligt återvändande och deportationer prioriteras 2020.
Ministerns
återkommande hänvisning till statistik ifrågasätts av organisationen Refugee
Aegan Support, som påpekar att Asyl Service inte längre skickar ut offentliggör
statistik, vilket de alltid har gjort varje månad tidigare.
Ministern återkommer till att flyktingar med uppehållstillstånd vräks efter en månad och förlorar försörjningsbidrag. De kan inte räkna med att ha en pension som aldrig upphör, säger han, det gynnar smugglare, utan de ombeds nu att arbeta. Att säga och handla så är oerhört arrogant och grymt när det varken finns integrationsprogram eller en övergångsperiod med handledning om hur den grekiska arbetsmarknaden och byråkratin fungerar och ska hanteras. Är det utstuderad medveten grymhet eller okunnighet? I något annat sammanhang har han sagt att man ska se över de byråkratiska hindren för integrering så att de som fått uppehållstillstånd får skattenummer, hälso- och försäkringskort och resehandlingar.
Öarna
Här finns numera utbredd
främlingsfientlighet mot människor på flykt med många inslag av våld. Asylsökande
och även människor som verkar inom frivilligorganisationer har attackerats, och
det har bidragit till att flera har lämnat öarna. Möjligen är det värst på
Lesvos, i alla fall rapporteras det mest härifrån. Det finns en antirasistisk
protesterande minoritet och en stor tyst majoritet som bara vill ha slut på
alla problem. Öborna vill att öarna ska associeras med att vara turistparadis. När
flyktingarna fastnar länge på öarna under erbarmliga psykiskt och fysiskt
påfrestande förhållanden uppstår spänningar. Olivlunda r trampas ner, får
stjäls och äts upp av hungriga och uttråkade, inbrott sker, konflikter uppstår
i lägren, människor har dödats, asylsökande har protesterat och demonstrerat.
Så här har det varit flera år. Nog förstår man att båda öborna och flyktingarna
kräver förändring.
En handfull
hotellägare på Lesvos, har på grund av ekonomiska svårigheter genom pandemin
erbjudit sig att i samarbete med några frivilligorganisationer ge boenden till
flyktingar. De utsätts för xenofobiska hot, skadegörelse och smutskastning i
juni. När även borgmästaren hotar, drar de tillbaka sina erbjudanden.
Pandemin – Covid 19
Generellt har
Grekland, liksom övriga Östeuropa, haft ett mycket lågt antal sjuka och avlidna.
Fram till mitten av maj var landet stängt på ungefär samma sätt som flera andra
EU-länder. Vuxna och barn tvingades vara hemma om de inte kunde visa papper på
att arbetsgivaren krävde deras närvaro på arbetsplatsen, eller för att de
skulle handla mat eller apoteksvaror. Andra veckan i maj öppnades samhället upp
om än med restriktioner om stora samlingar, munskydd med mera.
Men för flyktingar
i asylboenden behöll man samma restriktioner som tidigare.
När pandemin
började krävde många stora och små organisationer att de enormt överbefolkade
och ohygieniska mottagnings- och registreringslägren på öarna skulle stängas
och människorna föras till fastlandet. Det skedde inte utan lägren blev kvar. Men
de stängdes av för omvärlden och är fortfarande avstängda. Efter bestämda
regler fick en person per hushåll gå ut dagtid för att handla mat, högst 150
stycken per timme och i grupper på högst tio personer. Reglerna har gällt för
flyktinglägren på fastlandet också. Nyanlända har sedan i mars förts till två
veckors karantän på andra platser. I mars och april var också Asyl Service
stängt, nya ansökningar togs inte emot och intervjuer gjordes inte. (Ungefär så
var det i flera andra EU-länder.) När samhället i övrigt öppnades för grekerna
i maj och verksamheten vid Asyl Service kom igång, har lägren fortsatt att vara
stängda. Till en början skedde de flesta kontakter med Asyl Service digitalt,
och onlineverksamheten har generellt vuxit och påtvingats asylsökande genom
pandemin. Det gäller alltså att den som söker internationellt skydd har smartphone,
uppkoppling och tekniska kunskaper! När Asyl Service äntligen öppnade för
fysisk betjäning var köerna långa.
Vecka efter vecka
har de som tvingas bo i lägren på Lesvos, Samos och de andra öarna inte haft
möjlighet att ens ta en promenad utanför lägren, gå för att svalka sig i havet,
eller för barnen att springa omkring. De har köat för vatten, för toabesök, för
dusch, för mat. Tvål har delats ut ihop med uppmaning att tvätta händerna och
hålla avstånd. För närvarande är restriktionerna förlängda fram till 2 augusti.
Men lägrens
invånare har inte varit en smittofara för andra. Trots överbefolkning,
tältboende, trängsel och omöjlighet att hålla distans har lägren på öarna
officiellt inte haft några covid-19-fall. I några av lägren på fastlandet har
det funnits smittade men de har varit få och de har isolerats snabbt.
Ändå har alla som
söker asyl behandlats som om de var pestsmittade. Restriktionerna med att inte
få röra sig utanför lägret har förlängts om och om igen.
Under mars till
början av maj gick det inte att söka asyl i Grekland. Till en början infördes
stoppet som ett vapen mot flyktingar som försökte ta sig in i Evrosområdet, dit
Turkiet fört tusentals i provokation mot Grekland och EU. Åklagaren i Lesvos
huvudstad Mytelene åtalade asylsökande som kom in i Grekland över Lesvos under
tiden 1mars till 1 april 2020 för illegalt intrång eftersom de inte hade sökt
asyl. Att de inte kunde göra det eftersom grekiska regeringen hade stoppat
möjligheten att ansöka, spelade ingen roll. Det handlar om uppskattningsvis 850
individer, flera svårt traumatiserade bland annat på grund av vad som hänt
under överfarten som att en mamma har sett sitt barn drunkna. Förhoppningsvis
har åtalet lagts ner men jag vet inte.
Pushbacks
Pushbacks
fortsätter, och från Lesvos sammanställde organisationen Legal Centre Lesvos en
rapport om systematiska, olagliga och våldsamma pushbacks med vittnesmål från
30 överlevande. Den publiserades den 13 juli. Videoinspelningar med
mobiltelefon visar att grekisk kustbevakning i hög grad är skyldiga till att
utsätta människor på flykt för dödsfara.
UNHCR har upprepat
sin begäran att regeringen ska undersöka de många vittnesmålen om pushbacks vid
Evrosgränsen och i Egeiska havet. Regeringen förnekar pushbacks och hänvisar
till fake news.
ECREs veckobulletin 17 juli tar bland annat upp den grekiska regeringens aktuella krav på frivilligorganisationer, jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Ett expertråd vid Europarådet för regler för frivilligorganisationer – krånglig titel – framför allvarlig kritik mot regeringens agerande. Varje land har rätt att registrera frivilligorganisationer och sätta upp regler för deras verksamhet men regeringens krav är orimliga och strider mot artikel 11 om mötes- och föreningsfrihet i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och friheter. Regeringen uppmanas att återgå till europeisk standard. ECRE är också kritisk mot att EU-kommissionen har godtagit den grekiska regeringens förnekande av att ha skjutit skarpt mot flyktingar på turkiska sidan av Evrosgränsen i början av mars, trots bevis om att en man blev skjuten i munnen och dog. I bulletinen kan man bland annat också läsa om vräkningarna av flyktingar med uppehållstillstånd. (ECRE European Council on Refugees and Exiles, www.ecre.org)
Svenskt exempel på inhumanitet
27 juni berättar engelska Independent följande: En 14-årig afghansk flicka förlorade föräldrar och syskon vid överfarten till Lesvos i oktober 2015 i samband med ett skeppshaveri när nästan 70 personer drunknade. Hon led sedan av svår PTSD och flögs från Lesvos till fastlandet, togs om hand av den grekiska frivilligorganisationen Metadrasi (en mycket bra och välrenommerad organisation) och kom att bo i en fosterfamilj i 1 ½ år. I november 2017 kom hon till Sverige genom återförening med en moster. Hon sökte asyl, började må bättre och känna sig trygg. Hon fick avslag, och hade så småningom tre avslag. Så snart hon fyllt 18 kom ett brev att hon skulle lämna Sverige. Migrationsdomstolen i Stockholm informerade Independent att hon inte kunde söka asyl i Sverige eftersom hon redan hade fått internationellt skydd i Grekland.
Sverige hade kunnat handla enligt humanitära klausuler. EU:s medlemsstater har rätt att agera humant.
Hussein Elfil, Mr Ali, outside Helping Hands in December 2011. Photo: Annette Rosengren
Hussein Elfil died in Khartoum, Sudan, in early July. Memorial texts and messages have been published on Facebook.
Hussein Elfil was my closest friend in Athens, we have known each other since 2011. His experiences taught me what it is like to be a recognized refugee in Greece. He had to rely on himself and he worked as hard as he could and could find work. But he was an old man and to survive he had also to be supported by friends and a relatively well-to-do brother.
He
had many friends in Athens and I think one reason was his motto that it is much
better to show kindness than anger. Hussein was kind and polite and respectful
to other people, a humble man. But I also saw that he, with all his right,
could be arrogant and dismissive when he felt badly treated.
He
came to Greece as a political refugee in 1999, and he was proud that he
received a residence permit and refugee recognition with reference to the Genève
convention after just a bit over a year. Most asylum seekers had to wait for
many years and very few received a refugee status. I made a good impression, he
said, and had explained to the police, among other things, that he was an old
man who would much rather have stayed with his family and relatives in Sudan.
At that time, it was the police who handled asylum cases.
Most
Greeks have known him as Mister Ali. Ali was his “nomme de guerre” as a
political opponent of the regime in Sudan and under that name he arrived to
Greece.
To
me, he was at first Mister Ali and later Hussein. I was introduced to him at
the Greek-American missionary organization Helping Hands with its premises on
Sofokleos street quite close to Omonia Square. It was 2011 and I met a rather
tall, slender gray-haired Arab gentleman, extremely friendly and polite, a
gentleman at his fingertips, who spoke impeccable English. He looked handsome,
and not least he was handsome in his gray winter wool coat, which he received
through his friends in Helping Hands.
We had more and more contact, in Athens and over the phone and email. He welcomed me on the phone every time I landed at Athens International Airport. I can still hear inside me his friendly voice saying “wellcome to Athens, Annette”, or at the beginning “Misses Annette”. I will never hear this again.
We made excursions
In
the autumn of 2013, thanks to him, I came to the closed detention for refugees
in Corinth one day. Hussein was our tour guide as he spoke Greek and knew how
things work in Greece. But he preferred to speak English.
This
visit to the detention in Corinth was a terrible experience in inhumanity for
me, I described it briefly in my book Springa på vatten (Running on Water)
(2014). There was a photography ban and I could not take pictures. But I
remember well the men who mostly were not allowed to go out and more or less
hung in clusters in the windows. The premise had been a military base and many
Greeks had done their military service here, including the writer and left
politician Perikles Korovessis, of whom I rented a home for a time. Also
Perikles died this year.
In
2013, the detention in Corinth consisted of a number of large two-storey
buildings from the 1930s or 40s. Each was fenced with high bars. Men who had
fled from different countries were detained there. If I remember correctly,
they were allowed to go out in the small yard for half an hour twice a day.
Many were from Afghanistan and I had made contact with one of the men we were
to visit. We were allowed to enter the area but not inside the grid. He and I spoke
briefly on opposite sides of the grid. Around him stood many other men. He told
of about seventy men in each room, bad food, bad clothes, many had neither
shoes nor socks, minimal medical care, nothing to do and no one knew how long
they would be there. After a while the guards said we had to go and Hussein
said firmly that we must obey, otherwise we would get problems.
Greece
was in a severe economic crisis, and since the spring of 2012, the government
was conservative and dominated by New Democracy, the party that now has
government power again. More and more refugees were detained from 2012 and -13.
The problems for those who came through Greece to seek asylum in the EU were
enormous, not least it was almost impossible to submit their application for
asylum. Accepted as an asylum seeker, they received a 6-month temporary
residence permit, which was shown by a pink card. Most had no card and had not
been able to submit their asylum application. The queues were huge, and the Aliens
Police – it was with them that asylum was sought – received applications one
morning a week and selected 10-20-30 people out of several hundreds who queued
for several days. Most of those who wanted to seek asylum lived undocumented in
Greece, waiting for being successful with leaving Greece for other EU countries.
Sometimes they were arrested by the police for illegal stay in Greece. Since
New Democracy came to power in 2012, the detentions increased and refugees
remained in detention for several years instead of being released after a few
weeks as before. They were all called “illegal migrants” by the government and
by the police.
The
conservative government made also statements in media that those in custody
would not be released until they agreed to return to their country of original.
There were legal defenders for refugees connected to various voluntary
organizations, but the need was far greater than the availability of free legal
aid.
The
largest organization was the Greek Council for Refugees, for which Hussein
occasionally worked as an interpreter during his years in Greece. The employment
was based on GCR having funded programs, almost the entire business was built
on programs, and programs have, as is well known, a fixed beginning and end. It
was the same with the other voluntary organizations, the funding was done
within the framework of applications for funding programs from major
international organizations, the UNHCR and from funds within the EU.
When
the left-wing party Syriza won the election in the new year 2015 and formed a
government, they released nearly 6,000 detained men from detentions around
Greece. Some had lived there for two years under appalling conditions. From the
summer, the borders north across western Balkans were largely open and most
travelled on, many to Germany.
The
detentions are now used by the conservative government – Corinth, Amygdaleza
closer to Athens, the detention part at the Aladapon, the Aliens Police in
Athens, and elsewhere. This time, the government has said that it will be
effective in sending these “illegal immigrants” quickly out of Greece
to Turkey or their home countries. The fact that most of them had a refugee
profile was not mentioned.
Hussein
accompanied me to the solidarity medical clinic in Athens, in Elleniko, I think
it was the spring of 2015. The clinic provided care to Greeks who during the
severe economic crisis were without health insurance. Doctors, physiotherapists
and other healthcare professionals volunteered here. The medicine came through
donations from people around Europe who wanted to support. Without Hussein I
would never have found it. The clinic is moving to Glyfada now.
We also mainly enjoyed ourselves, such as a Sunday trip by boat from Piraeus to the island of Aegina, and lunches in the well-known, traditional, tiny down in the cellar restaurant just west of the market square on Athinas street. But Hussein was always small in food and preferred that we had coffee at some simple coffee bar and smoke a cigarette. Sometimes he waited on the street outside the simple hotel where I began to stay, but most of the time we decided to meet outside the Hondas department store at Omonia Square.
He had so many friends
And
now he no longer exists, dead in a hereditary blood disease that slowly erodes
the skeleton. For more than two years he carried his disease, was treated with
chemotherapy at the large Alexandra Hospital in Athens, and initially in
Amsterdam where the disease was diagnosed. In Amsterdam, he lived with a nephew
in the hope of getting asylum in the Netherlands or at least to have the
treatment carried out there. But it did not work because he already had his
refugee status in Greece. He had become thin and weak when he left, and just
before leaving for Amsterdam we were shopping two pairs of nice Manchester
trousers in a shop at Panepistimio so he would be well dressed. At that time he
had some money, saved maybe after a couple of years of work for GCR as an
interpreter at the reception camps on Chios and Lesvos. Wages were not high,
and wages in Greece had fallen sharply at this time due to the crisis and
demands from the EU. But I think Hussein was anyhow trying to send money home
to his son in Khartoum. Maybe it was mostly like a gesture, because his son
Mahid was an adult at this time and had a good job for an international
organization.
In
the spring and summer of 2020, which were the last months of Hussein’s life, he
lived with his sister in Khartoum. She and her husband had plenty of space and
their children were grown up and had left. Thanks to the fall of the Sudanese
dictatorship in the spring of 2019, he was able to return, and Mahid came to
Athens and brought home his father. They were driven to the airport by
Hussein’s close friend Themis Sirinides. Who cried in his car back home aware
that he would never meet Hussein again.
The
good Greek-American missionary couple Themis and Donna Sirinides were Hussein’s
main security in Athens for many years. But he was careful not to complain and
hang on to them. The couple worked in a Greek evangelical church in Athens and
in the missionary organization Helping Hands, and Hussein, who never converted
but loved to discuss religion, participated for many years in Bible studies and
Bible talks with Themis, and with Scott McCracken, one of the founders of
Helping Hands. Scott and his family returned to the United States a few years
ago, but their friendship with Hussein lasted. Themis´ and Scott’s families and
the people around them were probably Hussein’s main network in Greece. The
Greek-Sudanese community, where Hussein as a senior man and political refugee
was highly respected, was perhaps just as important. And then he had GCR with
its lawyers, interpreters, social workers and others, but if I understand
correctly it was more during working hours. He also had close contact with the
American social anthropologist Heath Cabbot and helped her in her research studies
in Athens 2009-10.
Hussein liked to discuss and was well versed in the Koran and the Bible. He was sceptical of religions, but believed that man is sometimes a weak being and needs an abstract force that backs him and her up. He knew that there are more similarities than differences between what is written in the Bible and the Koran. The message of peace, which Christians usually say Jesus stands for, is also found in the Koran but not quite in the same way, he replied when I asked. The Koran says that you should not attack unless the others attack you. You should not harm anyone else unless they hurt you. And it’s better to forgive than to hurt. I do not defend Islam, but, he added, I claim that I know more than most people here about Islam. The Koran says that killing a single person is like killing all humans. And most Muslims know that, he said.
Hussein told me – about his sixty years before becoming a refugee in Grecce
I
had a long interview with Hussein in October and November 2011. That fall I
lived in Athens for three months. In the interview, Hussein told about his
background in Sudan and growing up in a very famous family. The family was not
rich but they lived a very comfortable life, he said. His father was governor
of the central bank, his grandfather had been a well-known politician. Hussein
joined the communist party as a young man and had many quarrels with his father
about it. Communism was a social movement in African countries in the late
1950s and early 60s, he explained. Africa had been colonized and the Soviet
Union helped many states to independence.
At
the age of 20, he was first imprisoned during a period of military dictatorship
but was released after a few days by his father’s actions. In 1969, the army
regained power after five years of democracy. He had then left the communist party,
among other things, because he did not accept that the leaders acquired
precious material benefits. But he continued to be politically active. He was
arrested several times during the military dictatorship and eventually
emigrated to Saudi Arabia. The military regime was over in 1984 and he returned
a couple of years later. The same year the army took power again and this time
as a “fanatical Muslim regime with sharia camps”. Many were executed
and many were imprisoned. For ten years he lived in Khartoum “and it was a
very tough time for me”. He was not politically active but was arrested
again and again for old activities, about which the military had documents in
its archives.
He
did not want to talk about the torture, and initially said that he did not mind
being interviewed, but without going into certain things.
Life
was difficult for me and my family, he said, pointing out that by family he
also meant his mother and his brothers and sisters. He had married and the son
was born in 1983. She was a very good woman, he said. She had a PhD in English
literature, graduated in the United States and is an example of the high
position of English in Sudan within that generation. Back in Sudan, she taught
English literature until she retired. Later they divorced. Hussein said many
times that she was much more educated and smarter than he was. He respected her
a lot and when she died a few years after the interview, he mourned her deeply.
How
did he support himself during this period of his life? Before traveling to
Saudi Arabia, he worked in a bank for many years. Together with a friend, he
then started an import business company. They imported goods and materials that
the government needed to develop the country, including wood for the shelves
for railway construction and engines. In Saudi Arabia, he worked as an
interpreter between English and Arabic for the state airline company. He knew
English well because Sudan had been an English colony and English education
system characterized the Sudanese school system. They learned English in
school, and in the bank, everything was in English. Today everything is in
Arabic.
He said he was never very successful as an entrepreneur but he did not have financial problems in Sudan. His problems was with the regime and that he was imprisoned countless times. Materially and financially he had a much better life in Sudan than he ever had in Greece.
About Greece
In
1999, he managed to leave Sudan with fake passport and a visa to Greece. Under
his own name, he had never been allowed to get a passport. He understood the
Greeks as friendly people, knew the climate was good and he wanted to go to
Greece. He could have chosen England, and he was there in the 1960s when his
sister and her husband were studying there. But England was rainy and the
people were not as friendly as the Greeks. Before moving to Saudi Arabia, he
had many friends among the Sudanese-Greek community in Khartoum. It does not
exist anymore, most Greeks left Sudan during the fundamentalist Sharia
dictatorship, and many now live in Australia. The fact that Greece was not so
far from Sudan was also a reason. Friends could come and visit – which very few
have done since. The son did not get a visa to Greece – but got it in 2020 to
bring his father home – and the only time they met during the first ten years in
Greece was in Syria. A few years after the interview, they met in Switzerland,
where his son was at a conference. Hussein was helped by us friends to be able
to travel there.
He
was extremely critical of the Greek bureaucracy and all the systemic
difficulties he and others in his situation encountered. In the interview, he
mentioned a meeting with the UNHCR – the United Nations High Commissioner for
Refugees – which he was called to in 2008 and in which the Greek Foreign
Minister participated. We know that Greece is the door to Europe, but Greece is
not a big country and has still chosen to be the gatekeeper, he said. The Greek
government could have chosen to do as Italy did this spring. They gave travel
documents and passports to 18,000 people, who set off for France, which closed
the border. Instead of guarding the border, Greece could have done the same.
” (Which Greece did in 2015.)
When
Hussein received his residence permit, GCR had an integration program in the
form of work where the state paid half the salary. The first job he got was in
a fishing company in northern Greece. It was a cold and wet job where he
constantly ended up in the water. In the end he gave up, it was not possible to
work like that for an almost sixty years old man. In another industry, the
sound of a compressor was so loud in the dormitories that it was impossible to
sleep. The third job was also within the program, it was with a fruit farm in
Crete and his task was to guard the crop and keep the farm clean. Here he liked
to stay, sometimes he was invited home for dinner to the owner and he loved
apricots and could eat as much as he wanted. In the village next door lived
mostly old people and the old women were kind and they called him Mavro, which
means black in Greek.
He
remembers that time as quite well but quite lonely and eventually he wanted to
return to Athens. He was employed by GCR for work as an interpreter and a bit as
a social worker at a refugee camp, Bikermi, on the heights above Athens. When
the money ran out, the facility closed. Here he became friends with a Russian Refugee
family from Uzbekistan, the Stupin family, and they hung out as close friends
for many years. Hussein was a bit of a grandfather to the children. The family
came to rent a small house with large mold indoor walls near Palini in eastern
Athens, and Hussein used to stay here for a few days now and then. He slept on
the sofa in their small combined kitchen and living room and the children liked
it a lot. He celebrated his seventieth birthday on January 3, 2013 with them.
Hussein took me there once. The Stupins had been asylum seekers in Sweden but
were Dublin-deported to Greece, where they had arrived on a tourist visa from
Uzbekistan’s capital. Their lives as refugees with residence permits meant many
years of difficulties, periodically without a necessary work permit because the
bureaucracy was unable to provide them with it. Hussein believed that during
certain periods they managed to get on with help from their parents in
Uzbekistan sending money.
When
Bikermi closed, Hussein returned to Athens and worked for the GCR from time to
time. Before Bikermi, he had stayed in Sudanese hotels, which were informal
hotels where a Sudanese rented an apartment and rented out sleeping places for
3-5 euros a night. After Bikermi, he stayed in Sudanese hotels again, but there
were also nights when he slept rough in parks. He had met Scott Mc Cracken at
Helping Hands, and they had obtained 200 mattresses, which were distributed to
Athens’ Sudanese hotels. Here slept about four to five people per room, resting
on mattresses on the floor. (Afghans in Athens had the same system, called
Afghan hotels.)
Helping
Hands became a fixed point. He knew the staff and he could take showers and
wash clothes there. He washed and ironed his clothes at Helping Hands during
all the years we met in Athens.
For
a few years during his first ten years in Greece, he had double jobs, daytime
for GCR and night time as a receptionist at one of Athens’ better hotels. He
had become acquainted with the hotel owner who offered him a small
accommodation in the hotel. This led him to start working there. Scott at
Helping Hands visited him several times there. In 2009 the owner sold the hotel,
and Hussein said that this man was a very good man, who came from a very rich
Greek family.
His
time in Greece as an asylum seeker before he received a residence permit, was
not easy. In the beginning he stayed in a hotel and when his money ran out he went
to the GCR, which referred him to a shelter for homeless Greeks. It was run by
the church and he lived here for three months. He then got a job at a small
hotel for six months before he got his residence permit and started working at
the fish company.
When
we became acquainted, he sometimes helped people with interpretation. For such
private work he received 10-15 euros and was often worried that they would not
pay him or not pay his subway ticket. He often walked around without money in
his pocket. A well-to-do brother sent money when he asked him, but he was
embarrassed to ask and tried to avoid it. But when he could not pay the rent
and the bills associated with it, he had to. At this time he rented a small
apartment in Kipseli, a district just over a kilometre north of Omonia Square,
where many Africans live. For kitchen, bathroom and one room with windows
slightly lowered from street level, he paid 150 euros a month. I also lived like
that when I rented Pericles Korovessi’s small studio. Hussein was almost 70
years old, worked irregularly, had unemployment benefits for a while and was
applying for a pension.
Hussein
never got a Greek pension. His application took time and in 2016 he started
working for GCR again as an interpreter at Chios. I think they hired him
because they saw his needs, they knew that he was good, experienced, reliable
and that interpreters were needed in the reception camps that arose after the
EU agreement with Turkey. He was happy with the job and felt honoured to be
employed despite his age – he was 73 years old. He left the apartment in Athens
to another Sudanese and moved to Chios and rented a small studio there.
At
this time, one could easily be in contact with other countries over telephone
cards and apps. He spoke long in the evenings with his relatives in Khartoum,
and when one of his close sisters suddenly died, he was deeply sorrow and spoke
much of her. Already at this time he thought of possible ways to go to Sudan
and meet his big family. But it was risky and the dictatorship was still there.
His
last home in Athens – when he was ill and had been forced to leave the
interpreting GCR-job that was then on Lesvos – was a small basement apartment
just above Platia Kipseli. There he lay ill for months, an unworthy home
because it was so cold and damp during the winter and early spring when the
electric element was not on. And that was not always the case because
electricity is expensive in Greece. Before traveling to Chios, he had a rather
nice, simply furnished apartment with a bedroom and living room between Platia
Koliatsu and Platia Kipseli, a part of Athens where many Africans live. There I
slept two nights on my way from Samos to Stockholm. At this time, the brother
regularly sent money to him. Before moving there, he received help with housing
through the Evangelical Church in Koukaki and his friend Themis Sirinides.
Hussein shared a bedroom, kitchen and bathroom with Mister Adams from South
Sudan. They did not go along well, but had to put up with each other’s quirks –
two older men. Until the apartment had to be cleaned up due to bed bugs.
Hussein moved with joy back to Kipeseli, where he felt at home. Here he went to
Sudanese cafes and watched football – which he loved – and to the small
restaurants of the Sudanese community at Platia Kouliatsou he had his meals now
and then. I think he paid for himself through services in different ways. But
most of all, he was content with salad and feta cheese, and that was what was
in his rather empty refrigerator.
During
his last years in Athens in the damp, pitiful apartment, he had some support
from friends within the Sudanese community. Some came to visit him, shop for
him, cook for him, help him in the bathroom and take care of his laundry. His
friend Themis Sirinides arranged home care, but the help was volunteer-based
and seems to have ceased eventually.
I
was with him for several hours every afternoon for ten days in Athens in April
2019, and thought he would not live that much longer. He was weak and thin,
mostly in bed, did not complain, followed the fall of the dictatorship in Sudan
on television alternating with football matches. During these days I met some
of his Sudanese friends. He went to scheduled treatment at Alexandra Hospital.
I was with him there once. After several months of treatment, he became
stronger later in the summer, and spent a couple of months in Amsterdam with
his nephew in the autumn. There he received nursing, good food and appetite .
He returned to Athens in the New Year 2020 to continue the treatment as
planned, was very weak, was hospitalized, his son came traveling, they spent a
few weeks in the damp apartment while papers and tickets to Khartoum were
arranged, he said goodbye to American, Greek and Sudanese friends and GCR, was
driven to the airport by Themis and flew to Khartoum with his son by his side.
It was a difficult and tiring journey, he then told me on the phone from
Khartoum over Whatsapp. After that we spoke a few times and because I asked and
asked, he told me in detail how well he was taken care of in his sister’s home
and that his son and his extended family took care of him. From May, he never
answered again when I called, and he neither called back nor sent messages.
I miss him so much, as a close friend and a good comrade, and I will feel awful the next time I come to Athens. There are so many places and so many streets associated with Hussein. The whole city is full of memories of Hussein and his warmth and kindness.
Hussein Elfil, Mister Ali, 2011 på balkongen till Helping Hands, på Sofokleusgatan i Aten.
Hussein Elfil dog i Khartoum, Sudan, i början av juli. Minnestexter och meddelanden har publicerats på Facebook.
Husseins erfarenheter lärde mig hur det är att vara erkänd flykting i Grekland. Han var i stort sett hänvisad till att klara sig själv, arbetade så mycket han kunde men han var en gammal man och blev hjälpt av vänner och en relativt välbeställd bror. Han hade många vänner i Aten och jag tror att en anledning var hans motto att man kommer mycket längre med vänlighet än med ilska. Hussein var vänlig och artig och respektfull mot andra människor, en ödmjuk man, men han kunde också vara arrogant och avfärdande när han kände sig dåligt bemött.
De flesta fick vänta på besked i många år och mycket få fick flyktingförklaring. Jag gjorde ett gott intryck, sa han, och hade bland annat förklarat för polisen att han var en gammal man som mycket hellre hade stannat hos sin familj och sina släktingar i Sudan. På den tiden var det polisen som hanterade asylärenden.
Hussein Elfil var min närmaste vän i Aten, vi har känt varandra sedan 2011. Han kom till Grekland som politisk flykting 1999, och att han fick uppehållstillstånd och flyktingförklaring enligt Genèvekonventionen efter drygt ett år var han stolt över.
De flesta greker
har känt honom som Mister Ali. Ali var hans ”nomme de guerre” som politisk
regimmotståndare i Sudan och under det namnet kom han till Grekland.
För mig var han först
Mister Ali och så småningom Hussein. Jag blev presenterad för honom hos den
grekiskamerikanska missionärsorganisationen Helping Hands med sina lokaler på
Sofokleosgatan ganska nära Omoniaplatsen. Det var 2011 och jag mötte en ganska
lång, smal gråhårig arabisk herre, oerhört vänlig och artig, belevad, en gentleman
ut i fingerspetsarna, som talade en oklanderlig engelska. Han var stilig, och
inte minst var han stilig i sin grå vinterulster, som han fått genom vännerna i
Helping Hands.
Vi hade alltmer kontakt, i Aten och över telefonen och mejl. Så småningom välkomnade han mig i telefonen varje gång jag hade landat på Atens internationella flygplats. Jag kan fortfarande höra inom mig hans vänliga stämma säga ”wellcome to Athens, Annette”, eller i början ”Misses Annette”. Detta kommer jag aldrig höra mer.
Vi gjorde utflykter
Hösten 2013 kom
jag tack vare honom en dag till förvaret i Korinth. Hussein var reseledaren,
kunde ta sig fram på grekiska och visste hur saker och ting fungerar i
Grekland. Men han föredrog att tala engelska.
Besöket på
förvaret i Korint var en fruktansvärd upplevelse i inhumanitet för mig, jag
beskrev det kort i boken Springa på vatten (2014). Det var
fotograferingsförbud och jag kunde inte fotografera. Men jag minns männen som tvingades
vara inomhus den mesta tiden och mer eller mindre hängde i klasar i fönstren. Förvaret
hade varit en militärförläggning och många greker hade gjort sin militärtjänst
här, bland annat teatermannen och vänsterpolitikern Perikles Korovessis, som
jag hyrde bostad av en tid och som gick bort i våras.
2013 bestod förvaret i Korint av ett antal stora tvåvåningsbyggnader från 1930- eller 40-talet. Var och en var inhägnad med höga galler. Där hölls män som flytt från olika länder inspärrade. Minns jag rätt tilläts de gå ut på gården en halvtimme två gånger om dagen. Många var från Afghanistan och jag hade fått kontakt med en av männen som vi skulle vi hälsa på. Så vi fick komma in på området men inte innanför gallret. Han och jag tilläts prata en kort stund på var sin sida om gallret. Runtom honom stod många andra män. Han berättade om ett sjuttiotal män per rum, dålig mat, dåliga kläder, många hade varken skor eller strumpor, minimal sjukvård, ingenting att göra och ingen visste hur länge de skulle vara där. Efter en stund sa vakterna att vi måste gå och Hussein sa bestämt att vi måste lyda, annars skulle det bli obehagligt för oss.
Grekland var i
svår ekonomisk kris och sedan våren 2012 var regeringen konservativ och
dominerad av Ny Demokrati, partiet som har regeringsmakten nu igen. Fler och
fler flyktingar sattes i förvar från 2012 och -13. Problemen för dem som kommit
via Grekland för att söka asyl i EU var enorma, inte minst var det nästan
omöjligt att lämna in sin ansökan om att få söka asyl. Accepterad som
asylsökande fick man 6 månaders tillfälligt uppehållstillstånd, som visades upp
genom ett rosa kort. De flesta hade inget kort och hade inte kunnat lämna in sin
asylansökan. Köerna var enorma, och utlänningspolisen – det var hos dem asyl
söktes – tog emot ansökningar en morgon i veckan och valde ut 10-20-30 personer
av flera hundra som köat i flera dygn. De flesta flyktingar – många från
Afghanistan och så småningom från Syrien – levde papperslösa i Grekland i
väntan på att de skulle lyckas resa vidare. Ibland greps de av polisen för
illegal vistelse i Grekland. Sedan Ny Demokrati fått regeringsmakten 2012 blev
förvaren fler och flyktingar blev kvar i förvaren i flera år i stället för att
som tidigare ha släppts efter några veckor.
Media förmedlade uttalanden
från den konservativa regeringen om att de som satt i förvar skulle inte
släppas förrän de gick med på att åka tillbaka till hemlandet. I sådana uttalanden
var det inte tal om att de hade rätt att först få sin asylprocess behandlad.
Flyktingar hade sina juridiska försvarare vid olika frivilligorganisationer,
men behovet var långt större än tillgången på kostnadsfritt juridiskt stöd.
Den största
organisationen var Greek Council for Refugees, som Hussein av och till arbetade
för som översättare under sina år i Grekland. Anställningarna byggde på att GCR
hade finansierade program, nästan hela verksamheten var uppbyggd på program,
och program har som bekant en tidsbestämd början och slut. Det var likadant med
de andra frivilligorganisationerna, finansieringen gjordes inom ramarna för
program och ansökningar om medel från större internationella organisationer och
fonder inom EU.
När vänsterpartiet Syriza vann valet på nyåret 2015 och bildade regering släppte närmare 6 000 förvarstagna män från förvar runtom i Grekland. En del hade vistats där i två år under vedervärdiga förhållanden. Från sommaren var gränserna norrut över västra Balkan i stort sett öppna och de flesta reste vidare, många till Tyskland.
Förvaren används
nu igen av den konservativa regeringen – Korint, Amygdaleza närmare Aten,
förvaret vid utlänningspolisen Aladapon i Aten och på andra håll. Den här
gången har regeringen sagt att de kommer vara effektiva med att dessa ”illegala
immigranter” snabbt ska skickas ut ur Grekland till Turkiet eller sina
hemländer. De flesta har flyktingprofil.
Hussein följde med
mig till den solidariska sjukvårdskliniken i Elleniko, jag tror det var våren
2015. Kliniken gav vård till greker som under den svåra ekonomiska krisen stod
utan sjukförsäkring. Läkare, sjukgymnaster och andra vårdprofessionella var volontärer
här. Medicinen kom genom gåvor från människor runtom i Europa, som ville stötta.
Utan Hussein hade jag aldrig hittat dit. Kliniken flyttar till Glyfada nu.
Vi gjorde också lättsamma saker, som en söndagsutflykt med båt från Pireus till ön Aegina och luncher i den välkända, traditionella, pyttelilla källarrestaurangen strax väster om marknadstorget vid Athinasgatan. Men Hussein var alltid liten i maten och föredrog att vi drack kaffe på någon enkel bar och rökte en cigarett. Ibland väntade han på gatan utanför det enkla hotellet där jag så småningom började bo, men oftast stämde vi möte utanför varuhuset Hondas vid Omoniaplatsen.
Han hade många vänner
Och nu finns han
inte mer, avliden i en ärftlig blodsjukdom som sakta urholkar skelettet. I drygt
två år bar han sin sjukdom, behandlades med cytostatika vid det stora Alexandrasjukhuset
i Aten, och till en början i Amsterdam där sjukdomen diagnosticerades. I
Amsterdam bodde han hos en brorson i hopp om att få asyl i Nederländerna eller
åtminstone behandlingen genomförd där. Men det gick inte eftersom han redan
hade sin flyktingförklaring i Grekland. Han hade blivit tunn och svag när han
reste, och strax innan var vi och handlade två par snygga manchesterbyxor i en
affär på Panepistimio så han skulle vara välklädd. Då hade han lite sparade
pengar efter ett par års arbete för GCR som översättare vid mottagningslägren
på Chios och Lesvos. Lönen var inte hög, och lönerna i Grekland hade vid den
här tiden sjunkit kraftigt på grund av krisen. Men jag tror att Hussein ändå försökte
skicka hem pengar till sonen i Khartoum. Kanske var det mest som en gest, för
sonen Mahid var vid den här tiden vuxen och hade ett bra arbete för en
internationell organisation.
Våren och sommaren 2020, som var de sista månaderna av Husseins liv, levde han hos sin syster i Khartoum. Hon och hennes man hade gott om utrymme och barnen var utflugna. Tack vare att den sudanesiska diktaturen föll våren 2019 kunde han återvända, och Mahid kom till Aten och hämtade hem sin pappa. De kördes till flygplatsen av Husseins nära vän Themis Sirinides. Som grät i bilen hem medveten om att han aldrig mer skulle träffa Hussein.
Det goda grekamerikanska
missionärsparet Themis och Donna Sirinides var Husseins främsta trygghet i Aten
under många år. Men han var noga med att inte klaga och hänga sig på dem. Paret
verkar inom en grekiskevangelisk kyrka i Aten och inom missionärsorganisationen
Helping Hands, och Hussein, som aldrig konverterade men älskade att diskutera
religion, deltog i många år i bibelstudier och bibelsamtal med Themis, och med
Scott McCracken, som var en av grundarna av Helping Hands. Scott och hans
familj återvände till USA för några år sedan, men vänskapen med Hussein bestod.
Themis´och Scotts familjer och människorna kring dem var nog Husseins främsta
nätverk i Grekland. Den grekisksudanesiska communityn, där Hussein som en äldre
man och politisk flykting var högt respekterad, var kanske lika viktig. Och så
var det GCR med sina jurister, översättare och socialarbetare, men förstår jag
rätt var det mer under arbetstid. Han hade också nära kontakt med den
amerikanska socialantropologen Heath Cabbot och hjälpte henne i hennes
forskarstudier i Aten 2009-10.
Hussein var väl insatt i Koranen och Bibeln. Han var ändå skeptisk mot religioner, men menade att människan är ibland en svag varelse och behöver en abstrakt kraft som backar upp. Han visste att det finns fler likheter än olikheter mellan vad som står i Bibeln och i Koranen. Fredsbudskapet, som kristna brukar säga att Jesus står för, finns också i Koranen men inte riktigt på samma sätt, svarade han när jag frågade. Koranen säger att du ska inte attackera om inte de andra attackerar dig. Du ska inte skada någon annan om denne inte skadar dig. Och det är bättre att förlåta än att vålla skada. Jag försvarar inte islam, men, tillade han, jag hävdar att jag vet mer än de flesta här om islam. Koranen säger att om du dödar en enda person är det som att döda hela mänskligheten. Och de flesta muslimer vet det.
Hussein berättade – om sina sextio år före flykten
Jag gjorde en lång
intervju med Hussein i oktober och november 2011. Den hösten bodde jag tre
månader i Aten, och fick låna en liten lägenhet av Perikles Korovessis, författaren
och politikern. I intervjun berättade Hussein om sin bakgrund i Sudan och uppväxten
i en mycket känd familj. Familjen var inte rik men vi levde ett mycket bekvämt
liv, sa han. Pappan var centralbankschef, farfadern hade varit en känd
politiker. Hussein gick med i kommunistpartiet som ung och hade många duster
med sin pappa om det. Kommunismen var en social rörelse i afrikanska länder i
slutet av 1950-talet och tidigt 60-tal, förklarade han. Afrika hade varit
koloniserat och Sovjetunionen hjälpte många stater till självständighet.
20 år gammal
fängslades han första gången under en period av militärdiktatur men släpptes
efter några dagar genom pappans agerande. 1969 tog armén makten igen efter fem
år av demokrati. Då hade han lämnat kommunistpartiet bland annat för att han
inte accepterade att ledarna skaffade sig dyrbara materiella fördelar. Men han
fortsatte att vara politiskt aktiv. Han arresterades flera gånger under
militärdiktaturen och flyttade till slut till Saudiarabien. Militärregimen var
över 1984 och han återvände 1990. Samma år tog armén makten igen och denna gång
som en ”fanatisk muslimsk regim med sharialager”. Många avrättades och många
fängslades. 1990-1999 levde han i Kartoum ”och det var en mycket tuff tid för
mig”. Han var inte politiskt aktiv men arresterades om och om igen för gamla
aktiviteter, som militären hade dokument om i sina arkiv.
Om tortyren ville
han inte tala, och sa inledningsvis att han har ingenting emot att bli
intervjuad, men utan att gå in på vissa saker.
Livet var svårt för mig och min familj, sa han och påpekade att med familj menade han också sin mamma och sina bröder och systrar. Han hade gift sig och sonen föddes 1983. Släkten hade sagt att det var hög tid för honom att gifta sig och få barn. Hon var ett mycket bra val, sa han. Hon hade en PhD i engelsk litteratur, tog sin examen i USA och är exempel på engelskans höga ställning i Sudan inom den generationen. Tillbaka i Sudan undervisade hon i engelsk litteratur tills hon blev pensionerad. Hussein sa många gånger att hon var mycket mer välutbildad och smartare än han. De skilde sig så småningom men han respekterade henne mycket och när hon några år efter att intervjun gjordes dog sörjde han henne djupt.
Hur han försörjde sig den här perioden av livet? Innan han reste till Saudiarabien arbetade han i en bank i många år. Tillsammans med en vän startade han sedan ett importföretag. De importerade varor och material som regeringen behövde för att utveckla landet, bland annat trä till syllarna för järnvägsbyggen och motorer. I Saudiarabien arbetade han som översättare mellan engelska och arabiska för det statliga flygbolaget. Engelska kunde han bra eftersom Sudan hade varit engelsk koloni och engelskan präglade skolsystemet. De lärde sig engelska i skolan, och i banken var allt på engelska. I dag är allt på arabiska.
Han sa att han var aldrig särskilt framgångsrik som företagare men han hade inte finansiella problem i Sudan. Problemen låg i regimen och att han fängslades otaliga gånger. Materiellt och ekonomiskt hade han ett mycket bättre liv i Sudan än han någonsin fick i Grekland.
Om Grekland
1999 lyckades han lämna Sudan med falska pass och visum till Grekland. Under eget namn hade han aldrig fått pass. Han uppfattade grekerna som vänliga människor, visste att klimatet var bra och han ville till Grekland. Engelska kunde han bra men han var i England på 1960-talet när systern och hennes man bedrev akademiska studier där. Men England var regnigt och människorna var inte lika vänliga som grekerna. Innan han flyttade till Saudiarabien hade han många vänner bland den sudanesisk-grekiska communityn i Khartoum. Den finns inte kvar, de flesta greker lämnade Sudan under den fundamentalistiska shariadiktaturen, och många bor nu i Australien. Att Grekland inte låg så långt från Sudan var också ett skäl. Vänner kunde komma och hälsa på – vilket mycket få sedan har gjort. Sonen fick inte visum till Grekland – men fick det 2020 för att hämta hem fadern – och den enda gång som de träffades under de tio första åren var i Syrien. Några år efter att intervjun gjordes träffades de i Schweiz där sonen var på en konferens. Hussein hade inte pengar att resa för men fick hjälp av oss vänner.
Han var oerhört
kritisk till den grekiska byråkratin och alla systemsvårigheter han och andra i
hans situation mötte. I intervjun nämnde han ett möte med UNHCR – FN:s
flyktingbyrå – som han kallades till 2008 och där den grekiske utrikesministern
deltog. Vi vet att Grekland är dörren till Europa, men Grekland är inte ett
stort land och har ändå valt att vara gatekeeper, sa han. Grekiska regeringen
kunde ha valt att göra som Italien nu i våras. De gav resehandlingar och pass
till 18 000 människor, som gav sig iväg till Frankrike, som stängde
gränsen. I stället för att bevaka gränsen kunde Grekland ha gjort så också.”
(Vilket Grekland gjorde 2015.)
När Hussein fick
sitt uppehållstillstånd hade GCR ett integrationsprogram i form av arbeten där
staten betalade halva lönen. Första arbetet han fick var i ett fiskeriföretag i
norra Grekland. Det var ett kallt och blött arbete där han ständigt hamnade i
vattnet. Till slut gav han upp, det gick inte att arbeta så för en nästan
sextioårig man. Vid en annan industri var ljudet av en kompressor så högt i
sovsalarna att det inte gick att sova. Nästa arbete var också inom programmet,
det var hos en fruktodlare på Kreta och Husseins uppgift var att vakta odlingen
och hålla rent. Här trivdes han, ibland bjöds han hem på middag till ägaren och
han älskade aprikoser och kunde äta hur mycket han ville. I byn intill bodde
mest gamla människor och de gamla kvinnorna var snälla och de kallade honom
Mavro, som betyder svart på grekiska.
Han minns den tiden som ganska bra men ensamt och så småningom ville han tillbaka till Aten. Han anställdes av GCR för arbete som översättare och lite av socialarbetare på flyktingförläggningen Bikermi på höjderna ovanför Aten. När pengarna tog slut stängdes förläggningen. Här blev han vän med en rysk familj, som flytt från Uzbekistan, familjen Stupin, och de umgicks som nära vänner i många år. Hussein var lite av morfar och farfar till barnen. Familjen kom att hyra ett litet hus med stora mögelfläckar nära Palini i östra Aten, och här brukade Hussein bo kvar några dagar då och då. Han sov på soffan i deras lilla kombinerade kök och vardagsrum och barnen tyckte mycket om det. Sjuttioårsdagen den 3 januari 2013 firade han med dem. Hussein tog mig dit en gång. Stupins hade varit asylsökande i Sverige men Dublindeporterats till Grekland, dit de kommit på turistvisum från Uzbekistans huvudstad. Deras liv som flyktingar med uppehållstillstånd innebar många års svårigheter, periodvis utan arbetstillstånd för att byråkratin inte förmådde ge dem dokument de hade rätt till. Hussein trodde att de under vissa perioder hankade sig fram genom att föräldrarna i Uzbekistan skickade pengar.
När Bikerni stängt
återvände Hussein till Aten och arbetade åt GCR av och till. Före Bikermi hade
han bott på sudanesiska hotell, som var informella hotell där en sudanes hyrde
en lägenhet och hyrde ut sovplatser för 3-5 euro natten. Efter Bikermi bodde
han på sudanesiska hotell igen, men det var också nätter när han sov i parker.
Han hade lärt känna Scott Mc Cracken på Helping Hands, och de hade fått tag på
200 madrasser, som distribuerades till Atens sudanesiska hotell. Här sov
ungefär fyra-fem personer per rum, vilande på madrasser på golvet.
Helping Hands blev
en fast punkt. Han kände personalen och han kunde duscha och tvätta kläder där.
Tvätta och stryka sina kläder hos Helping Hands gjorde han under alla år vi
träffades i Aten.
I några år under
de första tio åren i Grekland hade han dubbla arbeten, dagtid för GCR och
nattetid som portier på ett av Atens bättre hotell. Han hade blivit bekant med
hotellägaren som erbjöd honom en liten bostad i hotellet. Det ledde till att han
började arbeta där som nattportier. Scott hos Helping Hands hälsade på honom
flera gånger där. 2009 sålde ägaren hotellet. Denne man var en mycket god man,
som kom från en mycket rik grekisk familj, sa Hussein.
Hans tid i
Grekland som asylsökande, alltså innan han fick uppehållstillstånd, var inte
lätt. I början bodde han på hotell och när hans pengar var slut gick han till
GCR, som hänvisade honom till ett härbärge för hemlösa greker. Det drevs av
kyrkan och han bodde här i tre månader. Sedan fick han arbete på ett litet
hotell i sex månader innan han fick uppehållstillståndet och började arbeta på
fiskfabriken.
När vi blev
bekanta hjälpte han ibland personer med översättningar och tolkning. För sådana
privata arbeten fick han 10-15 euro och var ofta orolig att de inte skulle
betala honom eller betala tunnelbanebiljetten. Ofta gick han omkring utan
pengar på fickan. En välbeställd bror skickade pengar när han bad, men han var
generad över att be och försökte undvika det. Men när han inte kunde betala
hyran och räkningarna som hörde ihop med den, måste han. Han hyrde vid den här
tiden en liten lägenhet i Kipseli, en stadsdel ett par kilometer norr om
Omoniaplatsen där många afrikaner bor. För kök, badrum och rum med fönster
något nedsänkt från gatunivån betalade han 150 euro i månaden. Så bodde jag
också när jag hyrde Perikles Korovessis lilla studio. Lägenheterna
på bottenplanet nersänkta under gatunivå har billigare hyra. I ålder var han snart
70 år, arbetade oregelbundet, hade haft a-kassa och skulle söka pension.
Det blev aldrig någon pension för Hussein. Han hade ansökt, men det tog tid och 2016 började han arbeta för GCR igen som översättare på Chios. Jag tror de anställde honom för att de såg hans nöd, att de visste att han var duktig, erfaren, pålitlig och att översättare behövdes i de mottagningsläger som vuxit efter EU-avtalet med Turkiet. Han var glad åt arbetet och kände sig hedrad över att bli anställd trots åldern – han var 73 år. Han överlät lägenheten till en annan sudanes och flyttade till Chios och hyrde en liten studio där.
Vid den här tiden var det lätt att hålla kontakt med andra länder över telefonkort och telefonappar. Han hade långa, långa samtal med sina släktingar i Khartoum, och när en av hans nära systrar plötsligt dog, var han djupt bedrövad och pratade många gånger om henne. Redan då funderade han över att på något sätt ta sig till Sudan och träffa sina närmaste. Men det var riskabelt och diktaturen fanns där.
Han sista bostad i Aten – då var han sjuk och hade tvingats lämna översättarjobbet som då var på Lesvos – var en liten källarlägenhet strax ovanför Platia Kipseli. Där låg han sjuk i månader, en ovärdig bostad, kall och fuktig under vinterhalvåret när inte el-elementet var på. Och det var det inte alltid för elektricitet är dyrt i Grekland. Innan han reste till Chios hade han övertagit en ganska trevlig, enkelt möblerad hyreslägenhet med sovrum och vardagsrum mellan Platia Kouliatsou och Platia Kipseli, en del av Aten där många afrikaner bor. Där sov jag två nätter på väg från Samos till Stockholm. Vid den här tiden skickade brodern pengar regelbundet till honom. Innan han flyttade dit fick han hjälp med bostad genom Evangeliska kyrkan i Koukaki och vännen Themis Sirinides. Hussein delade sovrum, kök och badrum med Mister Adams från Sydsudan. De drog inte jämt, men var tvungna att stå ut med varandras egenheter – två äldre män. Tills lägenheten var tvungen att saneras på grund av vägglöss. Hussein flyttade med glädje och i Kipseli kände han sig hemma, här gick han till sudanesiska caféer och tittade på fotboll – som han älskade – och till den sudanesiska communityns små restauranger vid Platia Kouliatsou gick han och åt. Jag tror han betalade för sig genom tjänster på olika vis. Men mest nöjde han sig med sallad och fetaost, och det var vad som fanns i hans ganska så tomma kylskåp.
Under sitt sista år i Aten i den fuktiga, erbarmliga lägenheten hade han visst stöd av vänner inom den sudanesiska communityn. Några kom och hälsade på honom, handlade åt honom, lagade mat åt honom, hjälpte honom i badrummet och tog hand om hans tvätt. Vännen Themis ordnade hemsjukvård, men hjälpen var volontärbaserad och verkar ha upphört så småningom.
Jag var hos honom flera timmar varje eftermiddag under tio dagar i Aten i april 2019, och trodde att han inte skulle leva så mycket längre. Han var svag och tunn, låg mest till sängs, klagade inte, följde diktaturens fall i Sudan på teve omväxlande med fotbollsmatcher. Då träffade jag några av hans sudanesiska vänner. Efter flera månaders behandling hos Alexandrasjukhuset blev han starkare framåt sommaren, och tillbringade ett par månader i Amsterdam hos brorsonen. Där fick han omvårdnad, bra mat och åt upp sig. Han återvände till Aten på nyåret 2020 för att fortsätta behandlingen som planerat, var mycket svag, blev inlagd på sjukhus, sonen kom resande, de tillbringade några veckor i den fuktiga lägenheten medan papper och biljetter till Khartoum ordnades, sa adjö till amerikanska, grekiska och sudanesiska vänner och GCR, kördes till flygplatsen av vännen Themis och flög till Khartoum. Det var en svår och tröttsam resa berättade han sedan i telefonen från Khartoum över Whatsapp. Sedan pratades vi vid några gånger och eftersom jag frågade och frågade berättade han detaljerat hur väl han togs om hand i sin systers hem och att sonen och den utvidgade familjen månade om honom. Från maj svarade han aldrig mer när jag ringde, och han ringde inte mer.
Jag saknar honom
så, som en nära vän och en god kamrat, och det kommer kännas förfärligt nästa
gång jag kommer till Aten. Det finns så många platser och så många gator som är
förknippade med Hussein. Hela staden är genomsyrad av minnen som har med
Hussein och hans värme och vänlighet att göra.
Samos 2017 och Platia Victoria i Aten 2011. Foto författaren.
Sedan juli 2019 styrs Grekland av konservativa Ny Demokrati, som har majoritet i parlamentet, och regeringen har sedan dess visat kalla handen mot flyktingar. Lägren på öarna kan bli låsta, asylprocedurerna ska gå mycket snabbt och syftet är att de flesta ska tillbaka till Turkiet eller varifrån de har kommit. De som har fått uppehållstillstånd ska klara sig själva och vräks nu till misär och hemlöshet. Sedan 1 januari 2020 gäller en ny asyllag som fylldes på med ännu fler försämringar i maj. Den nya lagen oroar också för att EUkommissionens kommande förslag till ge-mensam asylhantering befaras gå i samma riktning.
Fem månader efter makttillträdet annonserades regeringen sin avsikt att ersätta de ökända skandalösa mottagningslägren på de fem öarna i Egeiska havet med låsta läger för totalt 18 000 personer. Idag är totala kapaciteten drygt 6 000 personer men lägren hyser mellan 35 000 och 40 000. De flesta hänvisas till små campingtält. Under Coronapandemin har tvål delats ut och uppmaningar att tvätta sig och hålla fysisk distans. Hur ska det gå till när överbefolkningen är som den är och köerna till vattenposterna enorma! I höstas meddelade premiärministern dessutom att de flesta som söker asyl i Grekland är illegala migranter.
Ökad kapacitet och
inlåsning är inte verklighet än. EU:s regler om att människor som söker asyl
ska inte hållas inlåsta. Förvarstagande kan accepteras bara som en sista
åtgärd. Öarnas befolkningar och borgmästare accepterar inte låsta läger på sina
öar – än så länge. De vill att mottagningslägren ska bort, inte att de utvidgas
och blir som fängelser. Regeringens planer om att befintliga läger för
asylsökande på fastlandet skulle bli låsta har också mött protester.
Men generellt är
ND-regeringen populär för närvarande. Inte minst uppskattar många greker agerandet
vid landets gränser när Turkiet bussade många tusen flyktingar till
Evrosgränsen i slutet av februari och påstått att gränsen var öppen. Grekerna svarade
med utrullade taggtrådsstängsel, tårgas, gummikulor, puschbacks av flyktingar
som tagit sig in i Grekland och ville söka asyl, och genom att under en månad
avbryta alla möjligheter att lämna in en asylansökan i Grekland. Avbrottet
förlängdes en månad på grund av coronaviruset.
Varje land har
rätt att skydda sina gränser men varje land måste också värna om principen om
nonrefoulment, det vill säga ingen får skickas tillbaka om det finns risk för
att utsättas för livsfara eller förnedrande behandling.
Förgäves har
öborna och deras politiker protesterat i flera år mot de vedervärdiga lägren
och de har begärt att alla flyktingar ska föras till fastlandet. Den nuvarande
regeringen har svarat med att flyktingarna ska föras österut till Turkiet eller
hemländerna, inte vidare in i Grekland. De så kallade illegala migranterna kommer
från Afghanistan, Syrien, Irak, Demokratiska Republiken Kongo, Pakistan,
Bangladesh med mera. Asylservice, det
grekiska asyl- och migrationsverket, bemötte i höstas regeringens uttalande om
illegala migranter med att majoriteten av de nyanlända har flyktingprofil med
afghaner som den största gruppen. Asylservice meddelade också att Grekland gav
afghaner uppehållstillstånd till över 70 procent, Schweiz till drygt 95 procent
och Tyskland till 63 procent.
Ministerns uppfattning
speglar högerregeringens lagstiftning om hur människor som söker asyl i
Grekland ska bemötas.
Ett av vårens uttalande från regeringen gäller dem som har fått internationellt skydd i Grekland. Regeringens avsikt nu är att de som har rätt till asyl ska få det inom två-tre månader och att en månad efter beskedet ska de lämna asylboendet och att försörjningsbidraget avslutas. Var och en är ansvarig för sig själv, sa ministern. Beslutet motiverades med att annars skulle fler lockas att komma. Efter att ha getts en kort respit på grund av Coronaviruset ställdes nästan 10 000 flyktingar med uppehållstillstånd runtom i Grekland på gatan i slutet maj, drygt 3 000 i Atenregionen. En del började sova på Platia Victoria, som har varit informell samlingsplats i Aten i flera år för framför allt flyktingar från Afghanistan. Härifrån vräktes de av polisen efter några dagar.
Som läget är nu
För en heltäckande
aktuell lägesrapport hänvisar jag till AIDAs utförliga Country report Greece,
2019 update.
Situationen i
lägren på öarna Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros i Egeiska havet, alltså
utanför Turkiets kust, är ökänd sedan länge. Hit förs flyktingar som reser över
havet från Turkiet till Grekland. Fler flyktingar kom 2019 än året innan. Så
har det också varit på Cypern, i Spanien, i Portugal och i Frankrike. Enligt
grekisk statistik kom omkring 60 000 flyktingar till de grekiska öarna
2019 fördelat på 40 % afghaner, 27 % syrier, och i övrigt från bland annat Demokratiska
Republiken Congo, Iraq, Pakistan och Bangladesh. De flesta afghaner och syrier
kommer i familjer. Nästan 15 000 flydde till Grekland från Turkiet över
Evrosområdet i norra Grekland 2019.
Överbeläggningen i
lägrem på öarna är värst på Samos, 1 200 %, på Lesvos 655%, på Chios 570%.
Tillgången på bajamajor och duschar i Moria på Lesvos har till exempel varit
ungefär 160 personer per bajamaja och 240 per dusch. Situationen i lägren var
katastrofal redan hösten 2016 ett halvår efter avtalet EU-Turkiet, vilket låste
flyktingar fast på öarna. Sedan har det
blivit värre och värre. På Samos ligger lägret alldeles ovanför huvudstaden
Vathi och lägerbefolkningen är ungefär lika stor som stadens. Vatten- och
avloppsystem, sjukhus eller skolor har kapacitet för staden, inte för en
fördubblad befolkning. Greklands förra regeringen skeppade över flyktingar då
och då till fastlandet, men genom att det hela tiden anlänt nya flyktingar blev
det ingen lättnad. Samtidigt har också världens flyktingar blivit fler, i dag
nästan 80 miljoner, för några år sedan 60 miljoner.
De som färdas in
över gränsen i norr placerades i mottagningslägret Fylakio, men här upp gäller
inte EU:s avtal med Turkiet och de har inte förbud att lämna regionen. En del har
rest vidare till Aten där de kan få stora svårigheter att få någonstans att bo
och bli registrerad som asylsökande och få den asylsökandes rättigheter.
Sedan flera år
förekommer olagliga pushbacks uppe vid Evrosgränsen. Människor som vill
söka asyl tvingas tillbaka till Turkiet. I internationell rätt hör pushbacks
till det mest förbjudna. Vittnesmålen är många. Ofta fångar maskerade män upp flyktingarna och
kör dem till floden Evros och i båtar, som puttas över till andra sidan. Det
här har också drabbat turkiska medborgare som flytt för att de anses vara motståndare
till regimen. Grekiska UNHCR, FN:s flyktingbyrå, bad redan den tidigare
regeringen att undersöka vad som händer här uppe utan att någonting gjordes,
det ryktades att milismän låg bakom med inblandning av ordinarie polismän.
Kustbevakningen i Egeiska havet genomför också pushbacks, och de har blivit
fler. Dels låter kustbevakningen bli att i många timmar hörsamma nödrop från
havet, dels har bevakningen fört tillbaka båtar med flyktingar in på turkiskt
vatten. Nyhetsrapporteringen i svensk teve visade ett av många existerande
videoinslag nyligen om vad som händer på havet. Grekisk kustbevakning förnekar
vad som såg ut att vara försök till mord och har svarat att de gör sitt
yttersta för att skydda landet mot illegal invandring.
Asylhanteringen
När jag började
följa flyktingar i Aten 2011 var det polisen som hanterade asylprocessen.
Väntetiderna var enorma, både till att lämna in en asylansökan och att få
besked. I praktiken var det oftast omöjligt att söka asyl. Många levde utan
tillstånd. Alla ville ut från Grekland. 2013 inrättades det grekiska Asyl
Service efter utbildning och hjälp från andra EU-länder. Det första kontoret öppnades
i Aten på sommaren. Idag finns 25 kontor på fastlandet och öarna och med nästan
900 anställda. På öarna har Asyl Service hjälp av EU:s flyktingagentur EASO,
som gör intervjuer och har tolkar anställda. Fotografen och teatermannen Zarif
Bahtiary, den förste afghanske flykting som jag lärde känna i Aten vårvintern
2011, arbetar i dag som tolk hos EASO på Lesvos och tolkar mellan dari,
engelska och grekiska. Asyl Service fattar besluten men EASO rekommenderar
beslut efter varje intervju. Polisen medverkar med att ta fingeravtryck och
kategorisera de sökande efter medborgarskap. I flera undersökningar har EASO:s
intervjuer kritiserats för att inte ge den sökande tid att tala färdigt, för intervjuarens
bristande kunskap om olika länder, för okänslighet, förutfattade åsikter och mycket
mer. Intervjuerna handlar om personens asylskäl och om huruvida hen ska ha rätt
att söka asyl i Grekland, alltså inom EU, eller om det ska ske i Turkiet.
2015 var året när
närmare en miljon flyktingar reste in i EU via Grekland. De kom till öarna, stannade
till i mottagningsläger som redan fanns eller i tält eller utomhus i hamnarna.
Öborna var gästfria och gav mycket hjälp. Sedan reste flyktingarna vidare till
fastlandet och vidare in i EU. Sedan EU:s avtal med Turkiet började gälla i
mars 2016 är det förbjudet att lämna öarna utan här ska den som vill söka asyl
registrera sig, lämna in sin önskan om att söka asyl och invänta asylprocessen.
Avtalet gjorde Turkiet till säkert
tredje land till vilket flyktingar ska återvända. Framför allt syrier skulle
sedan få stöd i Turkiet med hjälp av EU:s pengar. När avtalet implementerades i
grekisk lag gjordes undantag för bland annat sköra och sjuka, ensamkommande
minderåriga, småbarnsfamiljer, de som hade asylsökande familjemedlemmar i andra
EU-länder och många andra. Och för kurder. Grekerna litar inte på turkarna och
vet hur kurderna har förföljts.
Grunden har varit
att innan asylansökan lämnas in ska det avgöras om hen hade rätt att söka asyl i
Grekland, det vill säga i EU, eller ska göra det i Turkiet. En del har skickats
tillbaka till Turkiet eller till hemlandet men långt, långt färre än vad som
var avsikten med avtalet. Asylprocesserna har tagit lång tid. Många syrier, och
framför allt syriska kurder har fått uppehållstillstånd i Grekland. Efter lång
väntan fick så småningom många invänta asylprocessen på fastlandet. En del
tilläts fortsätta till ett annat EU-land.
Så småningom har
fler och fler fått avslag i både första och andra instans. Men fortfarande i
början av 2020 har ganska få tvångsdeporterats. 2019 fattades beslut om drygt
25 000 placeringar i fördeportationsförvar men bara 4 800
tvångsdeportationer genomfördes.
2011-12-13-14
fanns i stort sett inga asylboenden utan de flesta levde i Aten och hyrde in
sig i överbefolkade lägenheten. Ensamkommande unga och äldre hyrde en golvplats
i ett rum, större familjer hyrde ett rum. Genom överbefolkning blev hyreskostnaden
överkomlig. De levde på sparpengar och de som ingenting hade fick hjälp från
närstående i hemlandet eller som redan var i Europa. Man hjälpte varandra.
Under 2015-2017
skapades många bostäder för asylsökande flyktingar runtom i Grekland i form av
läger med framför allt containerboende och så småningom hyrda lägenheter och
hotell genom UNHCR-projektet ESTIA. Många boenden har legat isolerade och långt
från urban service med skola och med dåliga transporter.
Ny avvisande asyllag från 1 januari 2020
2019 sökte drygt
75 000 asyl i Grekland och långt fler stod på väntelista att få sina
ärenden behandlade. Väntetiderna på att bli intervjuad var ibland flera år.
Den nya regeringens
asyllag gäller nu sedan 1 januari 2020, på engelska kallad The International
Protection Act. Den fick flera tillägg och ändringar i maj. I den vevan kom
också beskeden om att de som får uppehållstillstånd ska klara sig själv efter
en månad.
Färre kommer nu få
tillstånd att invänta asylprocessen på fastlandet. Fler ska bli kvar på öarna,
få sina avslag där eller om beskeden kommer gälla att de inte får söka asyl. Sedan
ska de skickas till Turkiet eller till hemlandet. Efter avslag i överklagan ska
de genast placeras i förvar. Och snabbt ska det gå. Handläggningstider kommer
handla om dagar snarare än veckor. Det kommer slå huvudet av rättssäkerheten. Särskilt
snabbt ska det gå för dem som placeras i snabbspår, vilket många kommer göra av
olika skäl. Nu i juni 2020 sägs tio tusen människor ha fått avslag och väntar
på att skickas till Turkiet så fort landet ger klartecken med hänvisning till Coronapandemin.
Nyanlända på öarna
sorteras efter ursprungsland, transitland och en del efter sina individuella asylskäl.
Syrier ska förklaras inte ha rätt att söka asyl i Grekland, de ska till Turkiet
enligt avtalet EU-Turkiet. Övriga får
varierande besked om de får söka asyl eller inte. Nekas de går det formellt att
överklaga – förutsatt att de hinner och klarar av att överklaga.
Vid årsskiftet
förklarade Grekland följande 12 länder som säkra ursprungsländer: Albanien,
Algeriet, Armenien, Gambia, Georgia, Ghana, Indien, Marocko, Senegal. Togo,
Tunisien och Ukraina. Enligt internationell rätt har alla människor rätt att
söka asyl, men med nationalitet i dessa länder placeras de i snabbspår, får
avslag, och ska skickas hem.
Lagen ger rätt
till kostnadsfri juridiskt stöd vid överklagan av ett negativt besked om
asyl eller om att få söka asyl, men tillgången till jurister är liten utom i
Aten. De flesta kommer bli hänvisade till att överklaga på Lesvos, Samos eller
de andra öarna. Samos har ingen sådan jurist, Lesvos har ett ombud på närmare
20 000 flyktinar. Asyl Service har aviserat att en jurist ska anställas på
Samos och en till på Lesvos.
Tidigare var det
enkelt att göra en överklagan, ett formulär fylldes i och Asyl Service hjälpte
till. Nu måste skälen till överklagan formuleras och till det behövs juridiska
kunskaper. Det här var en av punkterna i nya asyllagen som kritiserades under
remisstiden. Rätt att överklaga beslut är en självklarhet i demokratisk
rättsordning, och kostnadsfri juridiskt stöd vid överklagan till andra instans
finns hos EU:s andra medlemsländer.
Greklands nya
asyllag öppnar upp för att många fler kommer hållas inlåsta i förvar och
för längre tider i förvar. Det blir möjligt att placera en person i förvar
under hela asylprocessen, bland annat om myndigheten anser att personens
identitet och ursprungsland är oklar. Till det kommer att efter avslag i andra
instans ska den sökande omedelbart placeras i fördeportationsförvar.
I praktiken
tillåter grekisk lag nu en sammanlagd försvarstid på 3 år eftersom tiden i
förvar under asylprocessen och den i
fördeportationsförvaret inte räknas ihop. Båda får vara upp till 18 månader
vardera. Principen inom EU, formulerat i direktiv och i Dublinförordningen, är
att den som söker asyl ska kunna placeras i förvar bara som ett sista
alternativ när allt annat är uttömt. Många kommer ändå vara i förvar under hela
tiden i Grekland.
Det finns nu också
stora möjligheter att straffa den som söker asyl för olika företeelser, straffa
genom att ogiltigförklara ansökningen.
2019 kom nästan
8 000 asylansökningar in från personer som satt i förvar. De flesta var
från Pakistan, Afghanistan och Bangladesh. Det finns förvar på Lesvos och Kos,
i Atenregionen i Amygdaleza, Korint och intill polisstationen Petrou Ralli samt
på tre platser i norra Grekland.
I slutet av 2019 fanns vid ett och samma tillfälle drygt ett tusen asylsökande i förvar i Grekland. 212 av dem satt i polisstationer och i gränspolisens stationer. Antalet förväntas öka och kapacitet finns. Det pekar på en återgång till situationen 2011-våren 2015 med många människor placerade under icke acceptabla omständigheter på polisstationer, polisstationers balkonger och hos gränspoliser. Amygdaleza, Korint och Petrou Ralli var ökända, Amygdaleza och Korint är gamla militärförläggningar. När Syriza fick regeringsmakten 2015 fanns 6 000 människor i förvar, de flesta män. Många hade varit där i två år utan slutdatum. De flesta släpptes i stort sett omedelbart.
Dublinförordningen
Dublinförordningens
reglerar hanteringen av EU-ländernas beslut om att asyl ska sökas i första
EU-land en person kommer till. För väldigt många är det landet Grekland.
Fingeravtryck och EU:s stora dataarkiv för fingeravtryck avslöjar om personen
har sökt asyl tidigare i ett annat EU-land. Vid träff i arkivet ska personen
skickas till första land. Dublinförordningen är resurskrävande, ångestskapande
för den det drabbar, och leder ofta till att till slut skickas personen aldrig
iväg. Den är mycket orättvis mot länderna i EU:s utkast där staterna i syd
oftast är första mottagande länder och ofta har svaga ekonomier. Förordningen
har en mängd paragrafer som ska följas och krångligheten gör ibland att
domstolar beslutar att personen ska inte överföras till ett annat EU-land
därför att reglerna har inte följts. Flera paragrafer reglerar familjers rätt
att hållas ihop i ett och samma land för asylprocessen. Länderna har också rätt
att ta över ansvaret för personer av humanitära skäl.
I Grekland är familjens
rätt att bli hållen ihop i asylprocessen det vanligaste skälet när Asyl Service
skickar en begäran till en annan medlemsstat att ta över personer. Humanitära
skäl är också ganska vanligt som skäl till begäran. 2019 skickade Grekland
5 500 förfrågningar om överföringar, drygt hälften fick nej av kyligt
rigida skäl utan medkänsla för att familjer kommer vara splittrade i flera år.
Till Sverige skickades 375 förfrågningar och Sverige sa ja till 253.
Grekland får
förfrågningar om att ta tillbaka personer. Då handlar det oftast om människor
som har tagit sig ut ur Grekland och sökt asyl i ett andra EU-land, oftast Tyskland.
Det har ofta kommit fram att personen har redan sökt asyl i Grekland eller har
fått uppehållstillstånd i Grekland. 2011–2016 skickade EU-länderna inte
tillbaka människor på flykt som passerat Grekland därför att situationen för
flyktingar i Grekland var erbarmligt svår och landet var i stor ekonomisk kris.
2016 ansåg EU-kommissionen att det var dags för Grekland att ta ansvar för alla som passerat Grekland. Beslut blev att Grekland skulle ta tillbaka ett begränsat antal och ha rätt att säga nej. 2019 tog Grekland emot 12 700 förfrågningar om Dublinöverföringar och sa nej till de flesta. 33 överfördes, varav 2 från Sverige.
Med internationellt skydd i / Dublinöverförd till Grekland
De hamnar i en
mycket utsatt situation som är ovärdig såväl Grekland som EU. De som fortfarande
är asylsökande skickas numera till öarna och placeras i snabbspår. De som har
uppehållstillstånd faller mellan stolarna för socioekonomisk hjälp.
Under
asylprocessen har de flesta tak över huvudet, på öarna ofta i ett litet
campingtält och under vedervärdiga inhumana omständigheter. Vuxna får
dagersättning med 150 euro/månad, barnen lägre. Pengarna sätts in på betalkort
av ungefär samma typ som också syriska flyktingar i Turkiet får. I december 2019
hade 90 000 personer i Grekland 150 euro/månad, 33% fanns på öarna, 32% i
Atenregionen och 17% i norra Grekland. Framöver kommer långt färre leva på
fastlandet. Många kommer också ha skickats tillbaka till Turkiet eller till
sina ursprungsländer. Österut, som ju är regeringens avsikt.
För landets 5 3000
ensamkommande minderåriga den sista december 2019 fanns 1 300 permanenta
boende platser. Ett antal EU-länder med Frankrike, Tyskland och Portugal i spetsen
kommer ta över 1 600. Sverige har sagt nej med motiveringen att Sverige
har gjort tillräckligt.
2019 fick drygt
17 000 personer internationellt skydd, 2018 15 000 och 2017 drygt
10 000. Enligt grekisk lag har flyktingar med internationellt skydd samma
socioekonomiska rättigheter som grekiska medborgare. I praktiken är det inte
så.
Inom 30 dagar ska
de med internationellt skydd lämna bostaden de har haft. Många har haft boende
genom UNHCR och andra organisationer under asylprocessen. Försörjningsbidraget
tas också bort. Det finns grekiska hemlösa och det finns olika socioekonomiska
stöd i Grekland. Men den byråkratiska processen och kraven på dokument som
måste visas upp är oftast omöjliga att få fram eftersom kraven sätter krok för
varandra.
Sedan 2017 finns
en social solidaritets minimiinkomst på 200 euro/månad för ett hushåll plus 100
euro/månad och vuxen och motsvarande 50 euro för barn. För att få denne
minimiinkomst måste man ha ett AMF-nummer, en skattedeklaration att visa upp, ett
AMKA-kort, registrerad egen adress, hyreskontakt signerat minst sex månader
tidigare eller certifikat på hemlöshet. För att få hemlöshetscertifikat finns
en rad regler som hemlösa med internationellt skydd inte uppfyller.
För att få ett AMF-skattenummer
måste man vara skriven på en bostad eller ha det där hemlösecertifikatet. AMF
krävs för att få öppna ett bankkonto, för att hyra bostad och för att få
tillgång till den legala arbetsmarknaden.
AMKA anger social-
och hälsoförsäkringsnummer. Systemet gjordes om sommaren 2019 och asylsökande
hamnade utanför. Det ledde till enorma problem för svårt sjuka. De kanske fick
akut vård men inte subventionerad medicin och subventionerade tester. Cancersjuka
som behövde cellgiftsbehandling är kanske värsta exemplen. De med
internationellt skydd har rätt till det omgjorda AMKA-kortet förutsatt att de
har adress och AFM.
Av den blinde unge
Chaman Ghiyami hörde jag första gången talas om AFM, det var 2012 i Aten. Genom
att en grekisk välgörare låtit honom skriva sig hos henne, kunde han få AFM.
Han kunde själv hyra en liten bostad – amerikanska missionärer hjälpte honom
med hyrespengarna – och han stod också för vännen Asefs hyreskontrakt. Asef
hyrde ut rum och sängplatser och det bodde alltid tio-femton personer i hans
hyrda lägenheter på två eller tre sovrum, vardagsrum, kök och badrum med
toalett.
Jag tror att det
här är ett system som återkommer nu i Aten, människor kommer tvingas tränga
ihop sig, leva på minimala summor och vara beroende av organisationer som Caritas
för mat.
Boendestöd är
möjligt för den som har bott minst fem år i Grekland, oräknat tiden som
asylsökande. Den som föder barn kan få 2 000 euro om hen har bott minst 12
år i Grekland. Och så fortsätter det och gör många nyinflyttade okvalificerade
för stöd. För pension krävs bevisat 15 års arbete i Grekland.
I månadsskiftet
maj-juni blev drygt 10 000 flyktingar med internationellt skydd vräkta.
Och det fortsätter. 29 maj skrevs 9 000 personer in det kostnadsstödjande
boendeprojektet Helios, som bland annat stöds av IOM, International Organisation
of Migration, en underavdelning till FN. Helios hjälper till med att hitta
boenden och bidrar till hyra men har begränsade resurser och kommer inte ha
möjlighet att hjälpa alla som vräks.
Grekiska
myndigheter utfärdar nu ungefär 200 resehandlingar om dagen för människor med
internationellt skydd. Många kommer kunna resa till andra EU-länder där de får
stanna i tremånader men inte har rätt att arbeta. Risken är stor att flyktingar
med uppehållstillstånd i Grekland kastas som en jojo mellan Grekland och andra
EU-länder och levande i ständig misär.
Artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (senast formulerad 2012) säger att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. www.ec.europa.eu
Artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (från 1950) säger detsamma: Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. www.echr.coe.int
Det innebär bland annat att Grekland liksom andra EU-länder har ansvar för dem som får skydd.
Regeringens attacker på frivilligorganisationer
En rad inhemska
och internationella frivilligorganisationer har sett till att människor på
flykt har mat, kläder, service, möjlighet till meningsfull sysselsättning,
kostnadsfri juridisk rådgivning, sjukvård om än otillräcklig och så vidare.
Verksamheterna har bekostats genom fondmedel från EU och frivilligarbete.
Grekiska UNHCR har varit samordnare till mycket.
Regeringen driver nu kampanj mot frivilligorganisationer och får stöd hos befolkningen genom att anklaga några organisationer för oegentligheter. Frivilligorganisationer måste vara certifierade framöver, och det låter väl i och för sig inte så konstigt. Men kraven för att bli certifierade är krångliga och ofta omöjliga att leva upp till, och många organisationer kommer förmodligen upphöra med verksamheten när de inte finns på de certifierades lista. Det drabbar nu bland annat organisationer som ger kostnadsfri juridiskt stöd och undersöker förhållandena i läger, förvar och rättssäkerhet.
Referenser
ECRE,
European Council on Refugees and Exiles/AIDA, Asylum Information Database, 2020:
Country Report Greece, 2019 update. www.ecre.com
Greek
Council for refugees and Oxfam briefing, 2 July 2020: Diminished, Derogated,
Denied. How the right to asylum in Greece is undermined by the lack of EU
responsibility sharing. www.oxfam.org
1. 10 november tågade 13 000 parisare mot fransk islamofobi. 2. CAMRES lilla café på 11 Passage Dubail. 3. “Rådgivningskiosken” på 218, Rue du Faubourg Saint Martin. 4-5 Två av vännerna från Sverige. Foto författaren 2019.
Under den stora flyktinginvandringen till
EU 2015 hade Frankrike bara en 10-procentig ökning av asylsökande. Men nu
2018-2019 har antalet asylsökande ökat, tvärtemot i de flesta andra EU-länder.
119 000 människor sökte asyl i Frankrike 2018. Fingeravtrycksscanning och
slagning i EUs Eurodac-arkiv visade att 1/3 hade sökt asyl i andra EU-länder.
Generellt får omkring 70 procent av alla som söker asyl avslag. De flesta kommer då från Albanien, Georgien, flera afrikanska länder och Bangladesh. Därifrån anses få ha asylskäl och avslagen kan ligga på 95 procent.
För afghanerna är situationen annorlunda. 67 procent fick positiva besked i första instans (OFPRA) 2018, och de flesta andra fick det efter överklagan till asyldomstolen. I synnerhet hazarer får stanna, har flera jurister sagt i samtal. Då gäller det att utan taskira – vilket många som har vuxit upp i Iran saknar – visa att man är hazar. Men det är nog inte så svårt.
Nyanlända till Paris måste räkna med att bo på gatan första tiden. Det uppstår och rivs många vilda läger i Paris norra stadsdelar. Här bor en blandning av nyanlända asylsökande, många i 18 månaders limbo på grund av Dublinförordningen samt migranter från Magrebländerna (framför allt Marocko, Algeriet och Tunisien) och från övriga Afrika.
Frihet – Jämlikhet – Broderskap
Frankrike är
generellt inte ett särskild humant land för asylsökande. De flesta får avslag.
Fransk gränsbevakning genomför otaliga olagliga pushbacks vid gränsen till
Italien. Fransk polis är emellanåt mycket otrevlig och hårdhänt mot flyktingar
och migranter, och första mottagande av nyanlända flyktingar är uruselt.
Frankrike har en lång tradition av att ha invånare med olika etnisk bakgrund – en följd av fransk kolonialism i olika former. Ultrahögern med Marie Le Pen i spetsen har många anhängare. Det finns rasism och islamofobi. Regeringen har drivit igenom en lag som förbjuder slöja i skolorna. Men det har antagligen att göra med att fransmän vill ogärna blanda ihop stat och religion.
Frankrike är en
sekulär stat, och det finns en utbredd humanism och stöd till utsatta migranter
och till flyktingar. Civilsamhället är starkt.
Jag har hört
svenskafghaner säga att första tiden var de arga på fransmännen för att de inte
vill tala engelska. ”Men nu börjar jag tycka om Frankrike och jag bror att
Frankrike är ett bättre land för mig än Sverige.” De känner sig inte så
annorlunda här när de sitter på bussen eller går på gator. Människorna har alla
möjliga bakgrunder och ingen tittar, och ”fransmännen är vänliga och hjälpsamma
bara man försöker tala franska”.
Att man ska försöka tror jag har att göra med fransk stolthet. Fransmännen är stolta över sitt språk, sin kultur och mycket av det som har hänt historiskt. Utan franska revolutionen hade vi knappast haft dagens demokrati och parlamentarism. Själv gläds jag åt att på varenda skola i Paris se orden Liberté-Egalité-Fraternité, Frihet-Jämlikhet-Broderskap, skrivet vid ingången. Sedan kan man diskutera hur detta har förvaltats.
Det franska
migrationsverket och den franska asyldomstolen som beslutat i asylärenden har
en annan uppfattning om Afghanistan än vad till exempel det svenska
migrationsverket och våra svenska migrationsdomstolar har.
Än så länge, för uppfattningar kan ändras och det kan gå politik i de franska besluten. Men OFPRA och CNDA hävdar självständighet i sina beslut.
Regeringen har
uttryckligen sagt att de inte vill vara mål för så många asylsökande som nu när
andra EU-länder har färre asylsökande. Regeringen vill att Frankrike ska följa
Dublinförordningen bättre. Precis som i Sverige och i EU-kommissionen säger
regeringen att ett nej till uppehållstillstånd ska vara ett nej. Men än så
länge får de flesta afghaner uppehållstillstånd och det är sällsynt med
tvångsdeportationer till Afghanistan.
Å andra sidan
undertecknade Frankrike nyligen EU-avtalet från 2016 med Afghanistan om att ta
emot avvisade afghaner.
Att det franska migrationsverket OFPRA och franska domare i CNDA är noga med sin självständighet gentemot regeringen har jag hört från flera håll. Detta står också i AIDAs landrapport om Frankrike. Varje fall avgörs individuellt men oavsett vad regeringen tycker är uppfattningen att de som kommer från Afghanistan behöver skydd, i vissa fall också flyktingstatus, och att de inte kan avvisas till Kabul, som inte anses säkert. Om de kan avvisas till Mazar-e-Sharif eller Herat har jag inte fått klart för mig. Men tvångsavvisningar till Afghanistan är ovanligt. Däremot finns det afghaner som frivilligt har återvänt.
Att Frankrike inte
använder sig av internflykt har jag inte fått bekräftat men det kan vara så att
det inte är institutionaliserat på samma sätt som i Sverige.
Dublin-monstret
Enligt EUs Dublinförordning ska första
land för en persons asylansökan ansvara för hela asylprocessen. Söker personen
asyl i ett andra EU-land ska det upptäckas genom fingeravtrycken som tas vid
ankomstregistreringen och som kontrolleras mot EUs stora dataarkiv Eurodac.
2018 hade 1/3 av alla som registrerade sin asylansökan i Frankrike redan sökt asyl i andra EU-länder. Enligt EUs Dublinförordningen skulle de skickas tillbaka till första asylland. 10 300 förfrågningar gick till Tyskland, 1 800 till Sverige, och så vidare. Tyskland och Sverige svarade antagligen genomgående ja. Men bara 1000 respektive 81 personer skickades tillbaka.
Siffermässigt är det inte mycket, men för
dem som drabbas kan det vara förödande.
Bara 8 procent av Frankrikes samtliga förfrågningar resulterade i att personerna verkligen Dublindeporterades till annat EU-land 2018. För Tysklands del var siffran 17 procent av alla förfrågningar.
Av dem som Sverige har deporterat till
Afghanistan 2018 har flera Dublinskickats tillbaka från Frankrike. De kommer
med eskort och lämnas över till svensk polis som placerar dem i förvar. I några
fall har försvarstagna lyckats fly tillbaka till Frankrike.
Inom EUs medlemsstater finns en utbredd
uppfattning om att Dublinförordningen inte fungerar. Reglerna är många och länderna hinner inte
med. Det finns också en rad rättigheter för asylsökande inskrivna i
Dublinförordningen, och som inte följs av medlemsländerna. Hit hör splittrade
familjers rätt till att ha sin prövning i ett och samma land. Inte heller
använder medlemsländerna den klausul som ger dem rätt att av humanitära skäl
strunta i regler som uppenbart missgynnar individer.
Förordningen är också djupt orättvis mot
första ankommande EU-land, som ska vara landet där man söker asyl. Det lilla Grekland
med sina 11 miljoner invånare och urdåliga ekonomi har liten förmåga att ta
hand om alla flyktingar som kommer. Konsekvenser blir svåra för dem som fastnar
i Grekland.
Dublin i Frankrike och afghaner från Sverige
Långt ifrån alla som får Dublin skickas
iväg. Men Dublinförordningen är ett monster av oro och utsatthet för alla dem
som får markering och fasar för vad som ska hända.
Jag skulle tro att majoriteten av
Frankrikes 1 800 förfrågningar till Sverige 2018 om Dublinöverföring rör unga
män och familjer med afghansk nationalitet, och att majoriteten kom till
Sverige 2015.
Jag skulle tro att det är ungefär på samma
sätt med förfrågningarna till Tyskland.
Att många unga män från Afghanistan kommer
från Tyskland märks i de vilda lägren i Paris och i köerna utanför daghärbärgena.
I ett land som än så länge ger de flesta från Afghanistan uppehållstillstånd är Dublinförordningen den stora grymheten. Även om mindre än 10 procent av dem som Sverige godkänt för överföring överförs, vet inte den som har Dublin om hen kommer höra till de under 10 procenten.
En del av alla dem som undkommer Dublin gör det genom att leva merparten av en 18-månadersperiod i limbo utan rätt till boende och ekonomiskt stöd från franska staten. De klarar tiden genom att i vissa fall låter boendet dem bo kvar, genom att hoppa runt bland kompisar, bo i tält och på gatan, åka till ett annat land och söka asyl och kanske avvakta tills det blir dags att komma tillbaka till Frankrike. Några har tur och blir omhändertagna av franska privatpersoner.
Att få boenden
genom organisationer eller 115 när man är i 18 månaders limbo kommer att bli
svårare eftersom OFII trycker på om att få listor på alla boenden och att genomföra
kontroller.
Sedan är det en fråga om OFIIs har resurser till kontroller.
Genom
lagskärpningar försöker staten också göra det svårare och svårare för dem som
har Dublin.
Hur hamnar de i
Dublinförordningens 18 månaders limbo?
Först och främst
genom fingeravtrycken och träff i EUs databas för fingeravtryck – Eurodac.
Efter träff i
Eurodac och besvarad förfrågan till det andra EU-landet följer en kallelse till
prefektur/polis. Där ska de visa upp sig och med en signatur visa att de har
varit där. Hur ofta det ska ske varierar med prefektur, för en del är det varje
månad. I fall som kallas husarrest är det varje vecka. Om Frankrike inte har
genomfört Dublindeportationen inom sex månader går ansvaret över till Frankrike.
(Samma gäller ju alla andra EU-länder – reglerna står i Dublinförordningen.) Många
gånger händer ingenting och vid besök hos polisen kommer beskedet att du är nu
”normal” och har rätt att börja asylprocessen. Andra gånger blir det inte alls
så.
När besök ska
göras hos den stora Cité-prefekturen mitt i Paris är det farligt för den som
har Dublin. Härifrån utgår ofta förvarstagandet. Inför kallelse är många på
sjukhus i stället av psykiska skäl. Eller de avviker på olika sätt. Efter det
väntar ofta 18 månaders limbo, som ibland kan upphöra efter att personen har
gått till domstol med hjälp av advokat. Att vinna sådana mål är inte lätt men
ibland lyckas advokaten.
Många överklagar beslutet
om Dublinöverföring till förvaltningsdomstol när de fått beskedet (till Tribunal
Administratif). I Watizat-guiden finns listat organisationer för kostnadsfri
hjälp av advokat.
Den ideella
organisationen Baam har många afghaner från Sverige bland sina klienter. De är
ofta hazarer och inom Baam finns numera expertis på hazarers utsatthet i
Afghanistan. Baam ger juridisk rådgivning onsdagar och fredagar från kl. 17 i
en gammal ämbetsbyggnad som tillhör Paris stadshus. Adressen är 2 Place
Baudoyer, i 4e arrondissementet. Man ska in på en stenlagd gård och sedan ta en
dörr åt vänster och upp för en trappa. En vaktmästare vid stora ingången pekar
och visar. Närmaste metrostation är Hotel de Ville.
Baam håller också många
kurser i franska.
Framgång i
Tribunal Administratif brukar bero på att ett fel har begåtts i prefekturens
hantering av Dublinärendet – men sällan att Sverige kommer skicka tillbaka
personen till Afghanistan. Dublinförordningen är full av regler som ska
iakttas. Felet/felen kan bestå i att personens namn eller födelsedatum är fel,
att prefekturen har använt sig av fel första asylland, att personen inte har
fått den information och den tolkning som hen har rätt till enligt Dublinförordningen,
och så vidare. Beslutet kan bli att domstolen skickar tillbaka ärendet till
prefekturen, som kan göra en ny vända eller avstå.
Enligt en lag 2018
ska Dublins 6-månadersperiod för verkställighet räknas från datum för
domstolsbeslutet om klienten förlorar. Den som överklagar förlorar alltså månader
som redan har gått av en 6-månadersperiod. Ett senare tillägg säger att tiden kan
bara skjutas fram en gång. Om det blir nya överklaganden till domstol gäller
tiden för första domstolsbeslut. Med andra ord – någon måtta får det vara!
Men många väljer
att inte överklaga och hoppas på att tiden bara rinner ut i sanden. Det gör den
också ofta.
Men långt ifrån
alltid.
Att inte veta blir
en mardröm som leder till orons vanliga typiska plågor – svårt att sova,
trötthet, ont i huvudet, ont i magen, svårt att koncentrera sig, svårt att
sitta stilla, ont i hjärttrakten.
Prefekturerna verkar sällan godkänna skälen till varför någon inte infinner sig enligt kallelsen – till exempel på grund av sjukdom. Straffen brukar bestå i att rätten till bostad och asylbidrag tas bort och när personen så småningom ändå får tillgång till asylprocessen placeras hen i snabbspår.
Kommer det att bli svårare att överleva i Paris med 18 månader?
Att vissa organisationer
låter asylsökande i 18 månaders limbo bo kvar blir förmodligen svårare framöver.
OFII ställer sedan en tid tillbaka krav att få kontrollera vilka som bor i
boendena. Det här är en maktkamp som har förts mellan organisationerna och OFII
det senaste året. Eftersom OFII finansierar boendena är risken stor att OFII
vinner. Å andra sidan är det franska civilsamhället starkt och många
organisationer – som till exempel Emmaus – kan inte acceptera att människor ska
kastas ut på gatan. France Terre d´Asile håller sig däremot mer strikt till
reglerna. Det har sagts mig att OFII försöker få in 115 i kontrollapparaten
också.
Det finns de som
har fått kontakt med fransmän och bor hos dem. Lärare i franskakurserna är ofta
bra ingångar till att få tips om vart man kan vända sig, ibland också till
någonstans att bo.
Ett råd är att
hitta kurser i franska så fort man har kommit lite på plats, alltså långt innan
en limboperiod har inträffat, och att på olika sätt försöka etablera kontakt
med det franska civilsamhället.
I 18 månaders
limbo ges inte asylbidraget. Risken är att man inte får det efteråt heller
eftersom OFII har rätt att straffa och utan att motivera beslutet. De drabbade är
hänvisade till civilsamhällets soppkök, gåvor och egna besparingar. I Porte de
la Chapelleområdet organiserar olika organisationer frukost, lunch och middag
på olika ställen. Mat för fattiga människor oavsett bakgrund går att få på
flera håll. WATIZAT-guiden har flera adresser.
Ett annat sätt är att fråga hos Emmaus´och France Terre d´Asiles lilla rådgivningsbyrå/kiosk på 218 Rue du Faubourg Saint Martin och hos CAMRES, som är en kombination av litet café, mötesplats och rådgivningsbyrå på 11 Passage Dubail. Bästa tiderna att gå dit är på förmiddagarna. De ligger båda i 10e arrondisementet och ganska nära Gare de l´Est men åt olika håll. Passage Dubail är en mycket liten gata som går in från Boulevard Magenta strax nedanför Gare de l´Est.
Till CAMRES kommer
flyktingar och migranter från många länder och med alla möjliga ärenden. Det är
ett varmt och vänligt ställe med olika avkopplande aktiviteter på
eftermiddagarna och med utbildade socialsekreterare anställda. För boende
hänvisar CAMRES till Emmaus-kiosken och eftersom Emmaus driver kiosken
tillsammans med det mer strikta France Terre d´Asil vet jag inte om en person i
18 månaders limbo kan få hjälp med boende. Men kanske med att hitta till
soppkök i andra delar av Paris än Porte de la Chapelle. Emmaus har
matserveringar för fattiga. En matservering finns i stora Madeleinekyrkans
krypta. Maten ska vara bra, men man måste vara inskriven och ha ett kort för
att få äta här.
Det här ger ju
inte svar på hur man klarar 18 månaders limbo. Jag begriper själv inte hur man
står ut. Men som någon sa, man får ta en dag i taget.
Nybildade föreningen ”Svensktalande flyktingars vänner i Frankrike”.
Svenska kyrkan i Paris.
Svenska kyrkan i Paris – 9 Rue Médéric, 17e – har övergett sitt aktiva flyktingstöd till stadens svensktalande flyktingar. Språkcaféet på fredagarna klockan 14-16 finns kvar när inte kyrkan behöver ta församlingssalen i bruk för andra ändamål. Det är ganska välbesökt och lärarna är som tidigare framför allt fransk- och svensktalande församlingsmedlemmar. Sara Brachet håller i språkcaféet men hon är inte anställd eller avlönad av kyrkan längre utan är volontär som de andra.
Med saknad minns jag
prästen Tua, pedagogen Sofia, husmor Anna och förra höstens tillfälligt
anställda kyrkoherde Kristina. De var närvarande och fick alla att känna sig
välkomna och nästan som hemma. Sara var anställd och kunnig.
Under språkcaféets
timmar återuppstår den kaffe- och tevagn, som fanns tidigare och där
svenskafghanerna var välkomna att bre sig mackor och ta sig te utan kostnad.
Kommer de andra dagar är det enda de kan få gratis ett glas vatten.
Så – Pariskyrkans
profil har ändrats drastiskt.
Däremot håller en
ny förening på att etableras av Sara Brachet och en grupp kring henne och
författaren Monika Schwarz. Det är en förening för stöd och information till flyktingar
som kommer från Sverige till Frankrike – Les amis des réfugiés suédopones en
France (Svensktalande flyktingars vänner i Frankrike). Föreningen har ingen
lokal än men öppnar en hemsida i dagarna. Den nås på facebook och den
rekommenderar också facebookgruppen Svenska Afghaner i Frankrike.
Dublin Regulation: Into the Infernal Machine of the
European Asylum system. Deterrence and Exclusion: An analysis of the Impact of
the Dublin Procedure on the Rights of Exiles in France. La Cimade, april 2019. www.lacimade.org.
I och kring det vilda lägret i Porte d´Aubervilliers, eller Rosa Parks som en del säger, i november och i juni 2019. Samt en morgonbild från 82 Avenue Denfer Rochechouar med kö för boende och från “Cite” på Boulevard du Paris. Foto författaren.
Paris tar emot nyanlända som vill söka
asyl på sämsta vis.
Utan pengar till hotell eller vänner med
egen bostad – de flera har ingetdera –tvingas de bo på gatan första tiden. Har
de redan kompisar i Parisregionen, bor dessa oftast i en asylförläggning och får
inte ta emot besök, än mindre ha någon sovande där. Andra kompisar har flyttats
till asylförläggningar runtom i landet.
Nyanlända håller mest till kring Porte de la Chapelle, som ligger inom Paris stadsgräns i norra delen av staden. Paris är indelat i 20 stadsdelar (arrondissement) och de migranttäta är 18e och 19e. Här finns de vilda tältlägren och här finns frivilligorganisationer som ger mat. Svälta gör man inte som nyanländ, men man kan missa tiderna för matutdelning och det händer att man blir magsjuk.
Under trafikledsbroar nära Porte de la
Chapelle finns av och till ett stort vilt tältläger, som polisen ibland river. Vilda
tältläger brukar finnas vid tvärgator öster- och västerut från Porte de la
Chapelle om man går den breda Boulevard Ney eller åker spårvagn 1-2
hållplatser. De växer upp och de rivs. Vid Porte d´Aubervilliers två
hållplatser från Porte de la Chapelle har det under sommaren och hösten funnits
ett stort vilt tältläger på båda sidor om en stor trafikled. Kommunen har
ställt ut urinoarer och bajamajor och det finns en vattenkran. Här har killar
från Sverige tillbringat sin första tid i Paris den här hösten. Många kallar
området inte för Porte d´Aubervilliers, som är svårt att uttala för nyanlända,
utan för Rosa Parks efter ett stort supermodernt shoppingcenter intill.
Ja, det är riktigt, namnet kommer av den afroamerikanska aktivisten Rosa Park som bussdemonstrerade i 1950-talets USA mot segregationen. Andra hållplatser utmed den nyanlagda spårvägslinjen här i norra Paris har namn efter framstående kvinnor från 1960-70-80-talen, som Ella Firzgerald (jazzsångerskan), Diane Arbus (amerikansk fotograf) och Delphine Seyring (fransk skådespelerska). Området kring detta stora Parc de la Villette var till in på 1980-talet Paris stora slakthusområde och ersattes med dagens modern storskaliga bebyggelse i glas och metall. Förutom ett stort köpcentrum finns ett stort vetenskapscenter med utställningshallar, bibliotek och mediatek. Biblioteket här i Parc de la Villette (spårvagnshållplatsen och metrostationen är Porte de la Villette) fungerar som en sorts dagcenter för många nyanlända. Här går det bra att ladda telefonerna, använda datorerna med internet, och toaletterna med varmvatten för enklare tvätt. Biblioteket är bara en liten del i denna jättebyggnad, som också innehåller butiker.
Vilda läger och polisbussar
Porte de la Chapelle-lägret revs av polisen nu i början av november, och för Porte d´Aubervillers-lägret aviserade polisen att det skulle rivas någon vecka senare. Men de kommer säkert uppstå igen, för här i norra Paris rivs och återuppstår vilda läger. Ibland på samma plats, ibland på andra platser i området. Vilda tältläger kring Porte de la Chapelle, Porte d´Aubervilliers/Rosa Parks och Porte de la Villette har varit första anhalt för många killar, barnlösa par och familjer.
När det blir kallt och temperaturen närmar
sig noll har staden åtminstone de senaste åren tagit stora sporthallar i bruk
och utrustat med tältsängar och personal. Dit förs tältinvånarna genom att
polisen kommer med bussar tidigt en del morgnar och genom direkta aktioner när
tälten dessutom rivs.
Polisen erbjuder dem som vill att kliva in
i bussarna och föras till tillfälliga boenden. Nu i november 2019 har 15
sporthallar tagits i bruk som nödbostäder för vintern. De lär ska vara för stadens
alla hemlösa. Polisen hämtar upp asylsökande under sommarhalvåret också men mer
glest. Det här är en av tre vägar för nyanlända asylsökande att få boende. Ett
annat sätt är att köa hos olika dagcenter, ett tredje att ringa 115 för i
första hand en eller ett par-tre nätters akut tak över huvudet.
Asylsökande brukar efter 1-2 månader i
tillfälligt transitboende (ofta alltså i sporthallar) flyttas till permanent asylboende,
som motsvarar svenska asylförläggning. Man delar rum och kan laga mat själv. Standarden
är ofta lägre än i Sverige. En del blir kvar i Parisregionen, andra flyttas ut.
Det är ganska vanligt att polisen hämtar
med bussar utan att riva lägren. Det kan gå många veckor mellan hämtningarna
beroende på väder och temperatur. I juni träffade jag några barnlösa par i
lägret i Porte d´Aubervilliers som räknade med att bo här i tält ett par-tre
månader innan polisen skulle hämta dem i bussar. Barnfamiljer prioriteras, hade
polisen sagt, och vuxna utan barn får vänta.
En del har tur och får tak över huvudet genom polisens bussar efter bara några dagar, andra kan bli boende i tält flera veckor, ja flera månader. Tur eller otur kan man säga, men det beror också på när de nyanlända kommer i förhållande till polisen hämtningar, och om de är på plats när bussarna kommer.
Tält, sovsäckar och underlägg går att köpa
billigt. I det stora köpcentret vid Rosa Parks finns en stor butik med
fritidsutrustning. Ett litet tält för två, sovsäckar och underlägg går att köpa
för under tusen kronor/100 euro, kanske under 500 kronor/50 euro. Sent på
kvällarna kommer folk från frivilligorganisationer ibland och delar ut tält och
sovsäckar till den som ingenting har.
I de vilda tältlägren med människor från
alla möjliga länder – alltså inte bara afghaner – bor nyanlända såväl som
papperslösa. Papperslösa kan vara flyktingar med avslag, migrantarbetare som
aldrig sökt asyl (ofta nordafrikaner och andra afrikaner) och asylsökande med
Dublin som har avvikit och nu befinner sig i 18 månaders limbo.
Det gäller att stå ut. Folk bråkar, i
vårvintras inträffade två mord i tältlägret i Porte de la Chapelle, det finns
mycket droger och droghandel, det finns möss och råttor, det luktar urin här
och där. Men staden placerar ut urinoarer och toaletter, och det finns ofta
vattenkranar. Regnar det så blir marken en lervälling.
Hur märkligt det än är tycker en del att
det är lite spännande och mysigt att bo i tält. Och hur är det med bråken? ”Då
står vi en bit bort och tittar på, och hejar kanske på några.”
Eller så är det så här: ”Nu står jag inte
ut längre, i morgon går jag till polisbussarna om de kommer.”
De flesta håller sig till sin egen
språkgrupp, och klungor av killar från Afghanistan finns lite här och där. På
öppna nästan torgliknande platser mellan tälten har de som lever här byggt
enkla eldplatser – ofta en grop marken – där killar samlas, värmer sig, kokar
vatten och dricker te och pratar. Tälten står i välordnade rader, tätt intill
varandra, med gångstråk emellan. Många tält står på Europa-pallar, som kan
hämtas från ett lager en bit bort. De som bor här informerar varandra. Det råder
en viss ordning och är inte bara eländigt.
När polisen kommer med bussar är det inte
för att i första hand ta papperslösa till förvar, informerade stora frivillighetsorganisationen
France Terre d´Asile mig dagen innan jag åkte hem den 14 november. Killar i 18
månaders limbo som har varit med om det här, har berättat för mig att polisen med
bussarna visserligen frågar efter id-papper men låter dem som inte har giltiga
id-handlingar gå.
France Terre d´ Asile menade att andra
polisgrupper i området, inte just de som kommer med bussarna, gör id-kontroller
av och till i syfte att fånga in papperslösa.
Det kan bli mycket mer kontroller i
framtiden. Men det handlar också om polisens resurser. Fler förvar ska byggas,
men platserna blir kanske procentuellt inte så många fler i förhållande till
att fler asylsökande och migranter kommer.
Hos France Terre d´Asile sa man att det är knappast afghaner, som polisen och regeringen är ute efter utan det stora antalet som kommer från Albanien, Georgien och afrikanska länder, det vill säga länder som anses ”säkra”. En debatt i Frankrike nu handlar om sjukvårdsflyktingar, och lagen om asylsökandes rätt till kostnadsfri sjukvård har nyligen skärpts. Först efter tre månader får asylsökande rätt till samma kostnadsfria sjukvård som fransmännen. Tills dess gäller bara rätt till akut sjukvård. Sjukvårdskortets giltighetstid har sänkts från ett år till 6 månader.
Bostad efter registreringen
Asylboenden sköts av frivilligorganisationer
och finansieras av OFII. France Terre d´Asile är en av de största aktörerna i
Parisregionen, Coallia är också stor. Men det finns många, många andra som
sköter stora och små asylboenden.
Asylegistreringen ger inte omedelbart
plats i boende. I stället ges adresser till dagcenter där bostadslösa köar för
boende. Alternativet är att vänta in polisens bussar eller ringa nödnumret 115.
Barnfamiljer och ensamkommande minderåriga får adress till andra dagcenter än
de ensamkommande männen. De fyller
ungefär samma funktion – någonstans att vara på dagarna och att länka över till
boende. Köerna är långa och det tar ofta flera dagar innan man kommer till ett
transitboende och sedan ett asylboende. Dagcentren sköts av
frivilligorganisationer.
Adresserna till de två dagcentren för
ensamkommande män är 82 Avenue Denfert-Rochereau, 14e arrondissementet, och 1
Boulevard du Paris, 4e arrondissementet, kallat Cité av killarna. Vid det
första sköts köordningen genom fotografering varje morgon, vid det andra ges
chans varje morgon för 24-25 killar att komma in genom lottdragning.
Metrostationer är Raspail respektive Cité. Det brukar alltid gå att hitta
kompisar som kan visa hur man tar sig dit. Man ska vara här senast 8.30 på
morgonen. Vardagar endast.
Har man tur hos Cité körs man med buss
till tillfälligt transitboende nästa dag. Hos Denfert-Rochereau tar det längre
tid. Väntetiden varierar med hur många som söker boende. De brukar vara färre
på somrarna när många bor i tält mer frivilligt.
Paris är stort men metron är lätt att lära
sig. En biljett kostar knappt 2 euro men många plankar.
Dagcentren är också för bostadslösa migranter.
Ofta har de kommit nyss till Paris för att söka jobb.
Nyanlända kan köa här utan att hela registreringen hos OFII/prefekturen är slutförd, men det går ju inte att ha en tid hos OFII klockan 9 och samtidigt vara här och köa. Man får ta upp det med den eller dem som håller i köandet.
Ett tredje sätt att hitta boende är att ringa akutnumret 115. Väntetiden i telefonen blir ofta lång, och sedan blir svaret att vi har ingenting nu, var vänligt återkom senare. Det går att kommunicera på flera språk. I första hand är det bara för en natt, och man får ringa dag för dag. Barnfamiljer prioriteras. När man har kommit in i deras system kan man efter en tid få boende för en vecka. Ett svenskafghanskt par i Paris bodde i en park i flera månader under hösten 2018 och fick så småningom hotellrum genom 115. Efter ett halvår fick de behålla rummet med ett telefonsamtal varje månad en exakt veckodag. Ändå måste de vänta flera timmar på att komma fram. Varför just de fortfarande finns kvar i Paris, vet jag inte. Deras svenskafghanska vänner, också barnlösa och med Dublinmarkering, flyttades till Marseille.
Till boenden finns alltid socialsekreterare. Uppfinningsrikedom och medkänsla varierar väl men det verkar finnas många socialsekreterare som stöttar och tar parti för sina klienter.
De flesta får så småningom boenden långt från Paris i städer och byar. Från och med 2019 finns stränga regler om att man måste bo kvar i boendet, man kan inte välja. Man kan heller inte vara borta från boendet mer än fyra nätter per månad och man måste anmäla det innan. Bryter man mot reglerna förlorar man rätten till bostad. Ett råd: Hör med boendet vilka regler som gäller och håll dem!
1.Till Gare de l Est kommer tågresnärerna från Tyskland. 2. På Boulevard de la Chapelle mellan La Chapelle och BarbesRochechouart, utsikt över spåren från Gare de Nord. 3-4. Del av metrokarta runt La Chapelle och tips. 5. Stora gatan Marx Dormoy från La Chapelle mot Porte de la Chapelle. 6. Rue Doudeauville mot nr 4 där France Terre d Asile håller postkontor för asylsökande. 7. Anslag i fönstret om veckodag för ens posthämtning. Foto författaren 2018-19.
Efter ännu en månad i Paris, och femte
besöket sedan april 2018, förstår jag mer av hur det fungerar i Paris och
departementet Ile-de-France.
I Paris finns många från Afghanistan som nu söker asyl i Frankrike efter avslag i annat EU-land. Oftast med 2-3-4 år i Tyskland, Österrike, Sverige, Norge, Finland och så vidare hoppas de få en ny chans. Hela hösten har det fortsatt komma nya unga svensktalande. Hur många vet jag inte.
Och de har verkligen god chans. Medborgare i Afghanistan har än så länge oftast fått uppehållstillstånd i Frankrike, om inte i första instans (hos OFPRA=Office Francais de Protection de Réfugiés et Apatrides) så efter överklagan till den nationella asyldomstolen (CNDA=Cour National du Droit d´Asile). De flesta får skyddsstatus, som från och med 2019 ges på fyra år och sedan förlängs.
Enligt Eurostat registrerades 119 000 nya asylansökningar i Frankrike 2018. 10 000 var från Afghanistan. Men långt fler kom från Albanien, Georgien och Bangladesh tillsammans, och härifrån får nästan alla avslag, likaså från flera afrikanska länder.
Men med Dublinmarkering för ett annat EU-land blir vägen komplicerad och ofta lång och svår. Alltfler får Dublin men antalet nyanlända som söker asyl i Frankrike har också ökat. 2018 fick omkring 45 000 personer Dublinmarkering. Procentuellt har överföringarna inte ökat och Dublindeporterade till andra EU-länder är under 10 procent. Jag återkommer om det i tredje artikeln.
Mycket information och många nyttiga adresser om Paris och Ile-de-France finns i guiden WATIZAT, som nås via www.guideasile.wordpress.com Jag har hänvisat till den tidigare. AIDAs 130-sidiga landinformation om Frankrike är mycket utförlig och detaljerad, se www.asylumineurope.org
Registreringen hos prefekturen och OFII
I Frankrike registreras asylsökande hos polisen. Det görs på polisstationer – prefekturer – med migrationsbehörighet, det vill säga där OFII (Office Francais d´Immigration et d´Integration) är verksamma. OFII är den del av det franska migrationsverket, som registrerar, informerar, tar fingeravtrycken, sköter Dublinprocedurerna, öppnar upp för asylprocessen och administrerar boenden och asylbidragen. OFPRA är enheten som behandlar asylprocessen med asylintervjuer och beslut.
För en utomstående är det svårt att skilja
på polisprefektur och OFII. Prefekturer finns det många av i Parisregionen och
de flesta har inte med OFII att göra.
Att registrera sin önskan att söka asyl måste
göras inom 90 dagar efter ankomst till Frankrike.
För att registrera sig behöver man ha
skaffat ett franskt simkort till telefonen. Telefonen bör vara en smartphone.
Sedan början av maj 2018 ringer man i
Paris och departementet Ile-de-France, där Paris ingår, 01 42 500 900
vardagar från 9.00 till 15.30. Innan dess köade man, i april 2018 hela natten
innan. Systemet med att ringa gäller inte övriga Frankrike. 01 är telefonprefix
för Parisregionen.
Telefonsamtalet är inte gratis, och det
kan vara jättesvårt att komma fram. Man måste vara ihärdig och inte lägga på
telefonen. Det finns de som prövar dag efter dag och säger att det är hopplöst
– men till slut kommer de fram. När det blir ett svar ska man vänta tills det
kommer en röst igen. Man uppger sitt namn och väljer språk, och så småningom
kommer det upp en adress till platsen för för-registreringen.
Den sköts av en frivilligorganisation, i Paris stad av France Terre d´Asile. En svenskafghansk kille jag träffade i det vilda lägret i Porte de l´Aubervillers hade fått adress till Melun, som ligger en timmes pendeltågsresa sydöst om Paris, och uppgift att han skulle tas emot av frivilligorgansationen Coallia. Andra adresser som kan dyka upp är i Crepeil och i Bobigny.
Många svenskafghaner blir registrerade i den
stora Parisprefekturen på Boulevard Ney i Porte de la Chapelle-området där de
flesta nyanlända håller till. Paris andra stora prefektur, som asylsökande kan
komma i kontakt med, ligger på Cité-ön mitt i Paris och mycket nära Notre Dame.
Hit kallas många som har Dublin och här riskerar de föras till förvar för Dublindeportation.
Frankrike använda uttrycket plattformar, och plattformen som sköter för-registreringen hos en frivilligorganisation kallas PADA. Registreringen hos prefekturen kallas GUDA. Normalt finns den inledande PADA på annan adress än prefekturens, men i Paris finns Terre d´Asiles för-registrerings-plattform hos prefekturen på Boulevard Ney.
Begreppen PADA och GUDA dyker upp i olika
sammanhang och kan vara bra att känna till. Även asylboenden och boenden för
dem som har fått uppehållstillstånd har sina förkortningar. Italien har något
motsvarande.
Polisen i Frankrike lyder under staten, och staten har sedan åtminstone 1970-talet lagt ut uppdrag till civilsamhällets organisationer när det gäller att ta hand om människor som söker asyl. Därav för-registreringen hos en frivilligorganisation. Den är först med att informera om asylprocessen och asylsökandes rättigheter och skyldigheter. Då ges också mötestid och adress till prefekturen för registrering.
Registreringen
ska enligt lagen sedan ske inom 3 dagar från för-registreringen.
Men det finns i lagen ingenting om hur
maximalt lång tid det får ta att komma fram på telefonen för för-registrering.
Frivilligorganisationer svarar också för den officiella postadress som asylsökande ska ha, och ger under för-registreringen information om var posten ska hämtas. I Paris stad hämtas post hos France Terre d´Asile på 4, Rue Doudeauville, en tvärgata mellan Porte de la Chapelle (metrostation linje 12) och La Chapelle (metrostation linje 2). Med ett litet kort kan man kontrollera utanför på gatan mot en skanner om man har post. Det kan man också se via internet och kortets nummer. Varje vardag mellan 14 och 17 är det långa köer utanför. Var och en har fått en viss dag i veckan när post ska hämtas. Det är viktigt att hålla koll för hit kommer kallelser till intervju, besked från OFII, OFPRA, sjukvården, banken och så vidare.
På samma adress kan man söka tid för
rådgivning hos France Terre d´Asil. Huvudkontoret ligger några kvarter österut
på 24 Rue Marc Seguin.
De flesta vill till ”Metro 4”.
Svenskafghanerna i Paris säger nästan alla att de vill registreras och lämna sina fingeravtryck hos prefekturen/OFII på Boulevard Ney i Porte de la Chapelle-området. De kallar den ”Metro 4”. Närmaste metrostation är Porte de Clignancourt utmed metrolinje 4. Här kommer inte fingeravtrycken för Sverige upp för en del, säger många – och det stämmer. Det händer också vid prefekturen i Bobigny, kallad ”Metro 5”, men mindre ofta, vet killarna.
Slipper de Dublinmarkering kommer de in i
den normala asylprocessen med en gång och behöver inte kämpa med
Dublin-monstret. För Dublin är ett grymt monster. Den normala asylprocessen
kallas ”process normale”.
För att bli registrerad hos Metro 4 hänger många killar utanför prefekturen på Boulevard Ney med sina telefoner. Tekniken sägs avläsa var telefonen befinner sig och är den nära blir det Metro 4. Om det verkligen stämmer alltid, vet jag inte. Observera: Den senaste informationen är att det inte stämmer utan att man ska ringa före 11 för att komma till Metro 4, och ringer man senare kommer man till Metro 5, Bobigny.
Vid registreringen hos prefekturen/OFFI (GUDA-plattformen) ges information om asylprocessen igen, görs en kort intervju om namn, nationalitet, födelsedatum, inresedatum till Frankrike, var familjen finns, den sökandes fysiska och psykiska behov och om personen är funktionsnedsatt, är sjuk etc. De ges ett A4-papper med tillfälligt uppehållstillstånd – ett ”récépissé” – och datum när det ska förnyas, ett bankkonto med bankkort för det månatliga asylbidraget, ochde får veta att pengar ska finnas på kortet om 45 dagar. De ges information om sjukförsäkringskortet och adresser vart de ska gå för att registrera sig och hämta kort. Via sjukförsäkringskortet ges rätt till kraftigt rabatterat månadskort till kollektivtrafiken i Paris och övriga Ile-de-France – cirka 19 euro.
Det månatliga asylbidraget räknas utifrån
ungefär samma dagersättning som i Sverige och är omkring 200 Euro.
Det som görs hos OFII sker med hjälp av
tolk.
Ny regel från november 2019 är att det går
inte att ta ut kontanter från bankkortet utan bara att betala med, och högst 25
gånger per månad. Praktiska problem har uppstått, t ex affärer som inte
accepterar kortet. Förhoppningsvis initialproblem. Men hur ska de göra om de
vill handla på gatan när säljaren inte tar emot bankkort?
I ett försök att bromsa dem som söker asyl på grund av sjukdom ändras sjukförsäkringskortets giltighetstid nu från ett år till 6 månader, och det börjar inte gälla förrän efter 3 månader från registreringen av asylansökan. Till dess omfattar den kostnadsfria sjukvården bara akut sjukvård.
Vid registreringen ska de också underteckna att de godkänner att få hjälp av franska staten när det gäller boende, bidrag etc.
Den ”normala” asylprocessen och snabbspåret. Om OFPRA och överklagan till CNDA
2017 tog det mindre än ett år att få
uppehållstillstånd om man inte fick Dublin. Det kunde gå fort 2018 också, men
generellt tar det längre tid nu från registrering till uppehållstillstånd. Jag
har träffat flera killar som kom 2018 och sedan har väntat mer än 9 månader på
att kallas till intervju efter att ha lämnat in sin asylansökan. Intervju ska
dock hållas inom 6 månader, om inte ska OFPRA meddela förseningen. För dem som
har Dublin och blivit kvar i Frankrike tar processen flera år nu.
De som har haft Dublin och anses ha
avvikit straffas ofta av OFII med att placeras i snabbspår och att varken få
bostad eller pengar. Samma sak kan fortsätta gälla om de får negativt besked
och överklagar till domstolen CNDA. Det blir jättesvårt.
Snabbspåret handlar inte om att snabbt komma till intervju. Snabbspåret handlar bland annat om att beslutet kan avgöras av en domare i stället för tre, och att det i vissa fall inte ges garanti att få stanna i Frankrike under processen med överklagan. Mer om detta i AIDAs landinformation.
Förutsättningarna att få OFPRA att öppna
ärendet igen efter ett avslag hos domstolen är ungefär lika svårt som i
Sverige.
OFII ger dokumentet ”Demander d´Asile” när
de ger tillträde till asylprocessen. Namn, födelsedatum, land, föräldrars namn,
inresedatum till Frankrike, när personen lämnade hemlandet och inte minst en
skildring av bakgrunden till att söka asyl i Frankrike ska in på dokumentet.
Allt ska vara skrivet på franska och ha kommit OFPRA tillhanda senast 21 dagar
efter att personen fick pappret från OFII.
OFII ger adress till var personen kan få
handledning i hur dokumentet ska fyllas i – oftast hos France Terre d´Asiles
kontor på 4, Rue Doudeauville – och var
det kan bli översatt från hemspråket till franska.
Så småningom kommer kallelse till
intervju, skickat till adressen som har getts. Har hen flyttats från Paris
ändras naturligtvis adressen.
En rad frivilligorganisationer ger
kostnadsfri advokat för överklagan av Dublinbeslut, inför Dublindeportationer
och för den som finns i förvar, och för överklagan till domstol av OFPRAs
beslut. Men advokatstöd inför och under intervjun med OFPRA ingår inte med
automatik. De flesta intervjuer görs utan advokat.
Intervjun
äger rum hos OFPRA i Paris och ska infalla inom 6 månader men kan bli senare.
Intervjun görs med handläggare hos OFPRA och tolk på det språk man har
uppgetts. Normalt är de alltså tre personer under intervjun.
Den är i regel enklare och kortare än hos det svenska migrationsverket, säger svenskafghanerna. Inklusive tolkning pågår den runt 1 ½ – 2 – 2 ½ timme. Som jag har förstått verkar intervjuer göras med mer respekt än i Sverige för vad den intervjuade berättar.
S, som jag känner sedan ett år tillbaka
och som numera bor på en asylförläggning i sydvästra Frankrike, fick vänta ett
år på sin intervju. Den gick inte bra, sa han, och berättade om två handläggare
som ställde frågor om helt olika saker och pratade i munnen på varandra. Han
kallades sedan till en ny intervju, men varför vet han inte. Den andra
intervjun var han nöjd med.
A, som nyligen har haft sin intervju, blev
ombedd att berätta vem han är, vad han mindes av sin födelseort, vad det
innebär att vara hazara, bakgrunden till att han kom till Europa och vad han
har att vänta om han skickas till Afghanistan. Känslan efteråt är att det gick bra
och att han kommer få uppehållstillstånd.
En annan A, också hazara, hade sin intervju i augusti efter att ha genomlevt 18 månaders limbo. Han berättade i förra veckan att dagen innan kom beskedet om att han fått uppehållstillstånd på 10 år, alltså flyktingförklaring. Hans hemby i Ghazni ligger inklämd i Zabul, är omringad av pashtubyar och resor ut och in till byn har länge varit livsfarligt. Kanske inverkade det på flyktingförklaringen. 7,5 % av de afghaner som fick uppehållstillstånd 2018 fick flyktingstatus. I Sverige fick han avslag men han levde här i fyra år och talar utmärkt svenska.
Enligt bland annat France Terre d´Asile lägger OFPRA ganska mycket tid under intervjun på att göra det klart att personen verkligen kommer från Afghanistan, och från vilken region. Det kommer frågor om hur det såg ut på ursprungsorten till exempel men det läggs inte lika stor vikt som i Sverige på att dokument ska bekräfta identiteten. Det är som att OFPRA har mycket större kunskap om Afghanistan än Sverige har.
Men att berätta om den ursprungliga hemorten kan bli svårt för den som kom till Iran eller Pakistan som litet barn och inte minns mycket. För As del var det ändå inte så svårt, sa han, han blev ombedd att berätta vad han mindes och det räckte så.
Det verkar vara vanligt att vänta 3-6
månader på svar från OFPRA, antagligen också längre.
Hur man gör vid överklagan till asyldomstolen CNDA finns beskrivet i WATIZAT, www.guideasile.wordpress.com Det gäller att snabbt ha en advokat. Överklagandetiden är kort och inom 15 dagar måste man ha kommit in med en ansökan om kostnadsfri advokathjälp.
För den som har fått uppehållstillstånd väntar 6-700 timmars heltidsstudier för att lära sig franska och sedan viss utbildning till arbete. Arbete finns för dem som talar franska, inte minst i Paris och andra större franska städer. Så har det sagts mig av insatta fransmän. För den som vill studera länge har Frankrike inte samma möjligheter som Sverige till studielån. Så det är arbete som gäller, inte högskolestudier.