Vårt Europa / Annette Rosengren

Allt färre som behöver skydd söker sig till Grekland. Hur flyktingar bemöts och behandlas avskräcker. Pushbacks, dvs att ett land bedriver illegal refoulment, är en av flera metoder. Det är internationellt förbjudet och olagligt. En nyligen publicerad forskningsartikel visar att just pushbacks är en väl etablerad praktik i Grekland sedan många år. Och att den håller på att bli en utbredd gränspolicy inom EU.

I del 2 bland annat om att tre låsta, kontrollerade EU-finansierade läger är i bruk nu på öarna – de som antas bli modeller inom EU – och Malakasa nära Aten. Modellen innebär koncentrationsläger.

I del 3 viktig rapport från fidh och OMCT om trend inom EU att bemöta solidariskt arbete bland annat genom att göra det kriminellt, och här utmärker sig Grekland.

Obs referenser i slutet av del 3.

Som vanligt kommer mina uppgifter från källor förmedlade av UNHCR Press Review för Grekland och länkar de leder vidare till, bl.a. undersökningsrapporter, information som grekiska och internationella frivilligorganisationer har tillgång till och ECRE Weekly Bulletin med sina länkar. Närmare om referenserna finns i slutet av del 3.

Nu 2021 kommer fler flyktingar till Europa igen efter det svåra covid-året 2020, men till Grekland söker sig färre. Samtidigt rapporterar FN att antalet flyktingar i världen fortsätter att ökar. I stället för att göra den livsfarliga resan från Turkiet till de grekiska öarna i Egeiska havet, eller ta sig in över Evrosområdet i norr, väljer alltfler att göra en längre och ännu farligare båtresa till Italien. Bland annat afghaner reser ofta så. En resväg vidare från Grekland till övriga EU går via Albanien till Kosovo, till Kroatien, varifrån många olagligen pushas tillbaka. Resorna till Tyskland för flyktingar, som fått uppehållstillstånd i Grekland, görs mycket säkrare eftersom grekiska staten ger dem resedokument.

En månad efter att talibanerna tog makten i Afghanistan hade asylsökande från Afghanistan inom EU ökat med 72%, och afghaner blev nu den största gruppen asylsökande i EU.

Grekland har 90 % färre nyanlända hittills i år jämfört med 2020, som redan då var lågt, sa grekiske migrationsministern Notis Mitarakis till grekiska tevekanalen ERT i slutet av november, och hänvisade nöjt till landets försvar av gränsen. Enligt grekiska UNHCR och andra organisationer i mitten av december hade under 2021 kommit ungefär 8 000, som sökte asyl – 4 500 kom landvägen i norr, 3 500 över havet. Det är mycket lågt jämfört med tidigare år.

Försvaret av EUs yttre gräns blir allt viktigare inom EU sedan Belarus/läs presidenten Lukasjenka, liksom Turkiet/läs presidenten Erdogan i mars 2020, utnyttjar flyktingar och deras liv och hälsa för att provocera EU. Inför att Frankrike har värdskapet för EU under första halvan av 2022 sa president Macron nyligen att försvaret av EUs yttre gräns blir en av tre prioriteringar att driva. Turkiet och Belarus har alltså drivit på dessa EU-prioriteringar, som sätter mänskliga rättigheter att få söka skydd ur spel.

I det grekiska gränsförsvaret mot Turkiet ingår numera högteknologi, elektronik och it med övervakningskameror, flyg och drönare – till gagn för stora internationella tillverknings- och utvecklingsföretag.

Men att allt färre kommer till Grekland handlar inte bara om gränsförsvar utan om att regeringen för en kamp mot flyktingar och mot själva asylrätten med olika medel, och att information om det sprider sig till människor på flykt utanför EU. Vilket också är grekiska regeringens avsikt. Människor ska inte lockas att ta sig till Grekland. Det är samma avsikt som Sveriges regeringen har, först när gränserna i princip stängdes senhösten 2015, sedan med tillfälliga begränsningslagen och nu med den permanenta utlänningslag som vi sitter med sedan i somras, och som i stort har kopierat den tillfälliga begränsningslagen. Men Sverige har inte, såvitt känt, använt sig av illegala pushbacks.

Grekiska högerregeringen kamp stöds av EU, som visserligen i ord försvarar asylrätten men ännu oftare lyckönskar Grekland till att med framgång försvara unionens yttre gränser, ha minskat antalet asylsökande och tidigare års långa handläggningstider och att bygga nya läger efter EU-standard (i praktiken koncentrationsläger). EU-kommissionens uppmuntran har varit särskilt tydligt sedan Turkiet försökte få tusentals flyktingar att forcera gränsen i början på mars 2020, och misslyckades. EU ställde sig helt bakom Greklands försvar, vilket i sig är förståeligt. Men Grekland använde sig också av olagligheter, som pushbacks av flyktingar som redan kommit in i landet och ville söka asyl.

Enligt migrationsministern har 17 000 asylsökande på öarna 2019 minskat till dagens 3 500. I landet finns i slutet av november omkring 36 000 asylsökande, som väntar på beslut, och omkring 3 000 med negativa beslut som väntade på deportationer.

Metoderna att minska antalet flyktingar och migranter har varit flera:

• Omfattande gränsbevakning i samarbete med EU:s gränsbevakningsstyrka Frontex gör det mycket svårt att komma in i Grekland.
• Tvärt emot EU-lag och internationell lag används också pushbacks. Människor som vill söka asyl tvingas tillbaka till Turkiet, i Egeiska havet in på turkiskt vatten och i Evrosområdet över Evrosfloden till Turkiet. Det finns många vittnesmål om att människor som kommit iland på grekisk mark, sagt att de vill söka asyl, tillbringat några dygn i Grekland, har tvingats tillbaka till Turkiet. Grekiska regeringen (oftast premiärministern) förnekar pushbacks trots otaliga vittnesmål, och vägrar utreda. Det handlar om etablerad teknik.
• I asylprocessen ges avslag till syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier med hänvisning till sommarens beslut att Turkiet är säkert land. Eller snarare de får besked om att de kan inte söka asyl i Grekland eftersom asyl ska sökas i Turkiet. Dit ska de tillbaka. 70-75% av alla asylsökande i Grekland kommer från de fem länderna. En del placeras i förvar, andra hamnar i limbo utan några rättigheter. Turkiet tar inte tillbaka dem.
• Handläggningstiderna är fortfarande långa, även om de inte är så långa som för tio år sedan när de kunde pågå i många, många år.
• Alltfler asylsökande låses in i förvar.
• De som får uppehållstillstånd, i allmänhet har de hunnit få uppehållstillstånd före sommarens beslut om Turkiet, utsätts för umbäranden, emellanåt mycket stora och nu under hösten svält, och inte mycket till integrationsprogram. Många har lämnat Grekland, framför allt för Tyskland.
• Deportationer av närmare tiotusen avvisade till andra länder, de flesta till Albanien och andra Balkanländer.
• Till människor som har fått uppehållstillstånd i Grekland ger myndigheterna resedokument, och många söker asyl i Tyskland därför att de trots uppehållstillståndet är skyddslösa i Grekland. 30 000 asylansökningar som har registrerats i Tyskland under 2021 har den bakgrunden.

Olagliga pushbacks. EU-parlamentariker reagerar

EU-kommissionen känner till de många vittnesmålen om pushbacks, men kommissionären Ylva Johansson ligger till synes lågt, i alla fall offentligt, och har ofta sagt att hon har stort förtroende för statsministern och migrationsministern, att landet har tagit emot stora strömmar av flyktingar och har EUs stöd. Kommissionen är nöjd med att unionens yttre gräns skyddas och att regeringen har fått kontroll över de utdragna asylprocesserna, de långa handläggningstiderna och de gräsliga, överbefolkade lägren på öarna. Då och då hörs antydningar om att EUs medlemsstater naturligtvis måste respektera asylrätten, och att den som har kommit in i Grekland eller till en annan medlemsstat och vill söka asyl har rätt att göra det och att mottas värdigt i enlighet med EUs lag och direktiv.

En del vittnesmål handlar om att grekisk kustbevakning, troligen i samarbete med Frontex, samlar ihop människor långt inne på grekiskt territorium och som vill söka asyl, och skickar dem sedan till Turkiet. Människor som har nått land på en ö, har sedan plötsligt försvunnit. Flyktingar har berättat när de är i Turkiet igen, deras anhöriga har berättat, turkisk kustbevakning har berättat.

Jag har skrivit om grekernas pushbacks i tidigare artiklar på bloggen, och det kom också fram i ett videosänt seminarium i somras, som Refugee Support Aegan anordnade.

EU-parlamentariker har tagit upp de många vittnesmålen om pushbacks flera gånger. De kräver utredning och har fått igenom utredning av EUs myndighet Frontex. Frontex-chefen anses sitta löst.

Nu i höstas blev EU-parlamentarikern Cornelia Ernst vittne till vad som antagligen var en pushback iscensatt av grekiska myndigheter. Hon var på en av öarna tillsammans med ett team ur Läkare utan gränser och kunde sedan berätta om en grupp på 19 personer som försvann och där enda rimliga förklaringen var att de hade skickats tillbaka till turkiskt vatten. Turkiets generaldirektör för migration uttalade sig i november och sa att enligt deras genomförda intervjuer omfattade grekiska pushbacks över 17 000 asylsökande bara under 2020 och fram till nu 2021 13.261 personer.

Kan det vara sant att grekiska pushback har den omfattningen? Eller är det turkisk propaganda? Tyvärr kan det vara sant. Turkiets vicepresident har uttalat sig om ”grekiska myndigheters väldokumenterade brutala behandling av asylsökande” och att detta har framkommit i intervjuer med flyktingar sedan 2017. (Själv vill jag minnas att det var under 2017 som vittnesmålen om pushbacks började komma, ofta genomförda av maskerade män, och att grekiska UNHCR bad regeringen att utreda. Den dåvarande Syrizaregeringen  sa sig inte känna till detta, och någon utredning blev det inte.)

Bland flyktingarna finns också turkiska medborgare som har flytt från turkisk repression. Bara sedan maj 2021 har Grekland genomfört illegala pushbacks av 233 turkiska medborgare, flera med kurdisk etnicitet, män, kvinnor och barn, som angett skyddsskäl gentemot turkiska staten.

Den 25 november publicerade New York Times en artikel om hur en av EUs tolkar, och EU-medborgare, råkade ut för pushbacks: ”E.U.Interpreter Says Grecce Expelled Him to Turkey in Migrant Roundup”. Tillsammans med en stor grupp asylsökande skickades han brutalt över gränsen till Turkiet i Evrosområdet i september. Grekiska gränsbevakningen hade skrattat åt hans försäkran att han var EU-medborgare och anställd av EU som tolk. Mannen och de andra i gruppen hade utsatts för stor brutalitet och först förts till ett stort magasin. Gränsbevakarna hade slagit dem och tagit ifrån dem telefoner, pengar och dokument. I en gummibåt hade de skickats över till den turkiska sidan av Evrosfloden.

Mannen anmälde till Frontex. New York Times skriver att på grund av mannens position och hans ljud- och videoupptagningar måste hans berättelse tas på allvar. EU-kommissionären Ylva Johansson hade talat med mannen och sagt att hon blev mycket skakad av vad han berättade. Premiärministern Kyriakos Mitsotakis förnekade som vanligt alla anklagelser om grekiska myndigheters övergrepp på migranter och sade att den grekiska migrationspolitiken är tuff men rättvis.

Tuff men rättvis upprepas ofta av premiärministern.

Händelsen har sedan spritts i andra medier och lett till protester och frågor i grekiska parlamentet (från bland annat Syriazariksdagsmän) och i EU-parlamentet.

EU har grundläggande statuter som länderna accepterade när blev invalda i EU. Sedan  bryter alltfler stater mot dem.

Men EU är svagt och när länderna bryter mot dem får det sällan några allvarligare konsekvenser för landet i fråga. Ungerns och Polens brott mot yttrandefriheten och den demokratiska rättsordningen är exempel, liksom att Polens beteende mot flyktingarna på gränsen till Belarus den här hösten fördöms av de flesta medlemsstater utan att Polen hindras från att skicka tillbaka flyktingar som har lyckats ta sig in i landet. Belarus skickar dem till gränszonen, där de fastnar igen. Här har människor frusit, hungrat och dött framför unionens ögon utan att något påtagligt egentligen görs. Till slut tappar medierna intresset och utan att situationen förbättras. Lokala MR-volontärer rapporterar om minusgrader, om barn, kvinnor, män, åldringar som lever utan mat och vatten i dagar, om gravida kvinnor, barn som kommer bort, människor som hittas döda. Flera hundra anmälningar, nödrop, skickas till Europarådet för mänskliga rättigheter.

EU-kommissionen har nu ett förslag på nödåtgärder för hur krisen ska åtgärdas med respekt för människornas rätt att söka asyl. Polen, Litauen och Lettland ska tillåtas ha ett gränsförfarande där registrering av asylansökan får ta upp till 16 veckor och att mottagandet under den tiden – givetvis med EUs stöd – inte behöver täcka mer än grundbehovet. Kommissionens förslag må ha tillkommit i hast, men har många brister och kan resultera i allvarliga konsekvenser för hur EU hanterar asylrätten i framtiden. På ECREs webbsida www.ecre.org finns organisationens utförliga kommentarer. ECRE – European Council on Refugees and Exiles – företräder ett stort antal frivilligorganisationer i EU.

I Kroatien tvingar kustbevakning människor tillbaka över gränsen till Bosnien Herzegovida med brutala övergrepp och vägrar låta människor söka asyl. Europarådets tortyrkommitté, Amnesty och tidningen Der Spiegel har rapporterat. Det handlar om tusentals människor. Kroatien är medlem i EU sedan snart tio år nu.

Ecre Weekly Bulletin 10 december 2021 har detaljerade skildringar av till synes systematiskt utförda brutala övergrepp mot människor vid gränsen mellan Belarus och Polen och i Kroatien.

I december nås jag av en forskningsartikel om pushbacks i Grekland som en systematisk gränspolitisk åtgärd. Pushbacks har blivit fullständigt normalt agerande, och är en alarmerande trend inom EU. Artikeln är publicerad i State Crime Journal nr 10.2/2021 – se litteraturförteckning i del 3. Med stöd i tre sidors litteraturreferenser beskriver författaren och forskaren Dimitris Koros (jurist vid Greece Council for Refugees, GCR) hur det går till i Grekland och diskuterar detta mot bakgrund av staters ansvar och brott som stater begår utan att bli straffade. Bland referenserna finns många rapporter från väletablerade frivilligorganisationer. Formerna för gripanden ser lite olik ut, men människorna arresteras ofta, förs för en natt eller en dag till en övergiven polisstation eller annan byggnad, får i regel varken mat eller vatten och fråntas pengar, all elektronisk utrusning och ibland också skor och kläder samt bemöts brutalt med fysiskt våld, hånfulla ord och förakt, och förnedring. Agerandet sker systematiskt och blev rutin 2015-19 under regeringen Anel/Syriza, skriver författaren med hänvisning till rapporterna. Även människor som har registrerat en asylansökan drabbas. Vittnandet kommer sedan från drabbade, som har hört av sig från Turkiet eller så har anhöriga gjort det. Men eftersom telefoner och annan elektronik, som skulle kunna ha dokumenterat vad som skett, tas ifrån offren så saknas det bevis.

Pushbacks blev rutin först i Evrosområdet i norra Grekland och spreds till öarna i Egeiska havet med tusentals drabbade varje år. I systematiseringen ingår det ständiga förnekandet från myndigheter och regering, skriver författaren och tillägger att nu är detta även beteende hos flera av EUs medlemsstater – ett beteende som ökar och pågår utan att staterna straffas. Att Frontex direkt eller indirekt är inblandat finns fler och fler bevis för. EU-parlamentet och EUs ombudsman OLAF har engagerat sig.

Avslag om att få söka asyl i Grekland eftersom regeringen har beslutat att Turkiet är säkert tredje land.

Beslutet om att Turkiet är ett säkert 3e land för flyktingar togs i somras av grekiska regeringen och gäller asylsökande från Afghanistan, Syrien, Somalia, Pakistan och Bangladesh. Beslutet omfattar ungefär ¾ av alla som söker asyl i Grekland. Många asylsökande har nu fått avslag med hänvisning till beslutet, som också lutar sig mot EU-Turkietavtalet från 2016. Som skyddsskäl vid asylintervjuerna i Grekland gäller nu inte de mot hemlandet utan eventuella skyddsskäl mot Turkiet. Utan skyddsskäl mot Turkiet kan de inte söka asyl i Grekland, menar nu Grekland. En hel del syrier är kurder, och nu i november protesterade en stor grupp kurder mot besluten att de ska skickas till Turkiet. De facto lever inte kurder säkert i Turkiet.

Grekiska frivilligorganisationer befarar att när flyktingar med uppehållstillstånd ska begära förlängning, kommer de få avslag med hänvisning till att Turkiet är säkert tredje land.

Turkiet tar inte emot avvisade från Grekland sedan mars 2020 och misslyckandet vid Evros-gränsen, och hänvisar till covid 19. De som Grekland anser ska skickas dit hamnar i limbo, i förvar eller mer eller mindre instängda i flyktingläger. Journalistägda Efimerida ton Syntakton tog upp det här igen inför påvens besök på Lesvos i början av december. Tidningen skrev om utbredd ångest och alkohol- och droganvändning i Kara Tepe-lägret.

Grekland har ökat förvarstagandet under senare år – 3 000 är i förvar nu. I förvar finns flyktingar som ska skickas till Turkiet eller andra länder men också asylsökande, som enligt EUs direktiv inte ska vara i förvar. Många familjer som ska avvisas men inte är inlåsta hungrar sedan regeringen har stoppat mat och försörjning till människor, som den menar inte ska vara i Grekland (se mer om lägren och om hungern i del 2 från denna senhöst 2021).

Grekiska regeringen hoppas att EU ska få Turkiet att ta emot alla med avslag. Inget EU-land har så många flyktingar som Turkiet, närmare sex miljoner. De flesta är syrier. EU ger stora summor till Turkiet för att ”ta hand om” flyktingar så att de inte reser vidare till Europa – främst genom EU-Turkiet-avtalet från 2016. Nyss beslutade EU igen om mer pengar till Turkiet. Grekland har också bilaterala avtal med Turkiet. När det gäller flyktingar från det nu talibanstyrda Afghanistan anser EU att de som flyr ska tas omhand av länderna i närområdet, däribland Turkiet. Med undantag för många evakuerade afghaner, ofta högutbildade, som är extremt utsatta och når EU på legala vägar. Här handlar det mycket om att de ska få kvotflyktingstatus. Jag går inte in närmare på det.

De många syrierna i Turkiet har generellt lite bättre levnadsvillkor än afghaner, som sedan flera år är den andra stora gruppen flyktingar i Turkiet. De har blivit fler sedan talibanövertagandet i augusti. Afghaner i Turkiet har ofta svårt att få uppehållstillstånd – som alltid är tillfälliga – och lever ofta i armod utan egentligen andra framtidsutsikter än att kanske, kanske få bli omflyttade till ett EU-land. Dessutom deporterar Turkiet afghaner till Afghanistan och över gränsen till Iran. Det sker i stor omfattningen och ingen går egentligen säker, framför allt inte yngre män utan familj i Turkiet. Iran i sin tur deporterar till Afghanistan. I mitten av november rapporterade nättidningen Blankspot.se att Iran deporterat tiotusentals afghanska flyktingar som har flytt dit från talibanerna och hungern i Afghanistan. Blanksport har också skrivit om afghaner som gång på gång försöker ta sig över gränsen från Iran till Afghanistan innan de möjligen lyckas. Samma sak hör jag i Sverige från anhöriga. Men Grekland vidhåller att Turkiet är säkert 3e land för afghaner. (Mer i långa bloggartikeln om Turkiet från augusti. Där framgår också hur Greklands beslut om Turkiet som säkert land är fattat, föregått av omfattande och redovisade fakta som visar att Turkiet inte är ett säkert land, följt av beslutet att landet är säkert.)

Läs mer i del 2 och del 3.

Flera månader av stoppade försörjningsbidrag och till dem med uppehållstillstånd eller de som ska lämna landet inte heller mat.

Nu finns fyra så kallade låsta kontrollerade läger, som ser ut som koncentrationsläger – skrämmande för flyktingar som placeras här och som inte är skyldiga till annat än att de har flytt.

Som jag har skrivit tidigare kommer information från UNHCR Greece press review, som kommer dagligen och som har många länkar till utförliga artiklar, från ECRE Weekly Bulletin samt från mina kontakter i Grekland, som skickar artiklar och annan information till mig, som kan översättas till engelska.

Lägren

Lägret i Zervou på Samos, planerat för 3 000 personer, öppnade i september. I slutet av november bor drygt 350 asylsökande här enligt regeringens uppgifter. För ett år sedan levde flera tusen i det skandalösa, undermåliga, överbefolkade lägret ovanför Vathy stad, ett läger med basen i containerstugor men där de flesta bodde i tält och tillfälliga kartong- och brädskjul byggda av flyktingarna själva på mark utanför själva lägret. Den sanitära situationen var obeskrivlig.

Antalet asylsökande på Samos har minskat med över 90 procent sedan förra året. Asylsökande har förts över till fastlandet och många har fått uppehållstillstånd. På fastlandet har de blivit hemlösa men placerats i tält i läger igen och så småningom kanske rest vidare till Tyskland. Andra har fått avslag och ska till Turkiet som inte tar tillbaka några från Grekland sedan mars 2020 och hänvisar till covid -19. Enligt myndigheter och regering har de inte rätt att vara i Grekland. De sätts dessa i förvar, lämnas att klara sig själva eller får inte lämna lägret.

Den grekiska migrationsministern Notis Mitarakis hyllar det nya lägret på Samos. Det är rent, snygg, säkert och tryggt för både de som bor där och för invånarna i Vathy, citeras han i media. Mitarakis beskrev de sex åren sedan 2015 som tortyr för ön, och sa att nu är migration historia. Att så få lever i Samoslägret förklarade han med att bra gränssäkerhet har resulterat i ett minimum av nyanlända till de egeiska öarna. I ett teveinslag dagen efter eller samma dag sade premiärminister Mitsotakis som så ofta att landet försvarar sina gränser och kommer fortsätta göra det om fler vill komma in ”illegalt”.  Ministrarna älskar att använda ordet illegalt utan att förklara varför så få flyktingar kan resa in legalt. Ordet illegalt associerar ju till att flyktingar är kriminella.

Det nya lägret på Samos är naturligtvis mer hygieniskt än det gamla i Varthy, men som jag skrev i somras är det som ett isolerat koncentrationsläger. Det är omgärdat av två rader höga ståltrådsstängsel krönta av rullad taggtråd. Mellan de två parallella stängslen löper en gång för vakter att patrullera i. Övervakningskameror kontroller vad människorna gör. In- och utgångar är elektroniskt styrda, och den som inte har tillåtelse inprogrammerat i kortet kommer inte ut, eller in. Enligt rapportering från Grekiska flyktingrådet är in- och utgång bara tillåten under vissa timmar. Kontrollen är omfattande med kroppslig kontroll, genomsök av väskor och användning av metalldetektor. För att köpa mat måste invånarna till staden Vathy 9 km bort, till sjukhuset i andra änden av staden är det mer än 1 mil. Lägret ligger avlägset i vildmarken. Det går buss ibland men bussbiljetten T&R går på 3.20 euro och dagersättningen för asylsökande är 2.50 euro per person eller i en familj 1.75 euro.

Ungefär hälften av de drygt 350 personer som bor där – barn, kvinnor, män – får inte gå ut från lägret därför att lägret fungerar också som ett avreseförvar. De ska vänta där tills Turkiet tar emot dem. Som jag har skrivit tidigare finns inte träd och ingenting som är vackert.

Journalistägda Efimerida ton Syntakton, som är en liten dagstidning jämfört med stora regimtrogna Kathimerini och Ta Nea, rapporterade i mitten av november att i två dagar hade de som fått negativt besked om uppehållstillstånd i andra instans, inte fått lämna Samoslägret. Därmed hade de förvägrats möjlighet att göra en tilläggsansökan eller skaffa sig information om hur det görs. Samtidigt tickar tiden på för den korta tid en har på sig att göra ansökan. Enligt en ny lag kostar det 100 euro att komma in med en tilläggsansökan, skrev tidningen.

Samos-lägret är det första av de ”closed, controlled camps” för registrering och identifikation av asylsökande, som har byggts i samarbete mellan grekiska regeringen och EU, och blivit färdigt. På Leros och Kos har befintliga läger uppdaterats och moderniserats till att vara closed och controlled. De invigdes och öppnades i november. På Chios och Lesvos kommer nya läger byggas, också placerade långt från bebyggelse – på Lesvos 3 mil från staden Mytileni, på Chios drygt en mil från staden Chios. De byggs i samma stil och i samråd med EU. I Fylakio i Evrosområdet blir lägret ombyggt och uppdaterat som på Kos och Leros. På Kos finns också ett stort förvar.

I december blir även Malakasa utanför Aten färdigt som ett closed, controlled läger utrustat med samma övervakningssystem som de andra. I Malakasas lever 1 350 människor, förra året var det 2 700. Malakasa är inte ett registrerings-, identifierings- och första mottagningsläger vid gränsen, som de på öarna, utan en flyktingförläggning på fastlandet för asylsökande. Det hade då stängslats in tidigare under året.

Lägren antas som sagt bli modell för EUs mottagningsläger. EU-kommissionens vice premiärminister Margaritas Schinas, som också har till uppgift att verka för ett europeiskt sätt att leva, talade på en konferens om de nya lägren på öarna, som är ”byggda i enlighet med våra värderingar i Europa”. Han försäkrade att lägren har bekostats helt med EU-medel.

Tältlägret Moria 2 på Lesvos finns tills vidare kvar vid den blåsiga havsviken – lägret som myndigheterna nu mest verkar kalla Kara Tepe. Påven besökte Lesvos och Kara Tepe i början av december under stor mediabevakning. Påven talade för mänskliga rättigheter och mindes sitt besök här 2016. Ett inslag sändes också i svensk teve. Under rubriken ”Vad påven inte kommer att se i Kara Tepe” skrev tidningen Efimerida ton Syntakton om ångesten och alkoholen och drogerna och den begränsade rörelsefriheten – som bland annat har funnits på grund av pandemirestriktioner. Många som tvingas leva här har i princip varit inlåsta. Depressioner är vanligt liksom den utbredda rädslan, skriver tidningen, rädslan för resultatet av asylprocessen, för resultatet av överklagan, för framtiden om det blir avslag, och också rädslan för att får de uppehållstillstånd måste de lämna lägret inom trettio dagar och då blir de också utan sitt försörjningsbidrag – och vad ska de göra då?

Kara Tepe på Lesvos nära staden Mytilini har enligt tidningsartikeln 2 300 invånare, vars hälsa och sjukvård ombesörjs av 2 läkare och några vårdcentraler i och utanför lägret bemannade med läkare och annan sjukvårdspersonal från frivilligorganisationer. Skabb och bett från loppor, löss och flugor är vanligt att söka hjälp för men det största problemet är att så många använder drogrelaterad medicin och kombinerar med alkohol. För att komma in i lägret måste frivilligorganisationer och samhällets allmänna service visa upp en lista på vilka de ska träffa, och många asylsökande missar möten och får sedan vänta och vänta. Problem med själva anläggningen finns kvar. Fortfarande svarar generatorer för elektriciteten, och de räcker inte. Nu väntar också den grekiska vintern med kyla och fukt. Vattenförsörjningen sker genom tankar. Antalet tält har minskat eftersom färre bor här men problemen med sanitet finns kvar. Inför påvens besök blev en del tält ersatta med containerhus.

Infomigrant.net förmedlade i början av december från Läkare utan gränsers rapportering om att migranter och flyktingar på Lesvos lever under ovärdiga och olämpliga förhållanden och i rädsla över framtiden. Omkring 72 % är från Afghanistan och en tredjedel är minderåriga. Att stänga in och begränsa deras rörelsefrihet äventyrar deras hälsa och tvingar dem att leva som om de vore i fängelse, säger Läkare utan gränsers chefsläkare på Lesvos till tidningen. Från januari till oktober 2021 har frivilligorganisationens läkare och psykologer behandlat omkring 70 barn med mentala hälsoproblem. Över hälften av barnen led av posttraumatiskt stressyndrom och många hade symtom på ångest och depression. Här finns hundratals överlevande från våld, övergrepp och tortyr, som har uppmärksammats och erkänts av myndigheterna och ändå placerats i sammanhang som ökar traumatiseringen.

Det nya kontrollerade och låsta lägret på Lesvos planeras ha kapacitet för 3 000 asylsökande, Chios för 1 230. Samoslägret i Zervou med sina drygt 350 inhysta – en annan siffra anger nu 450 personer – har kapacitet för 3 000. Antalet asylsökande i grekiska mottagningsläger har minskat med 75 % sedan förra året, på Samos, Chios och Leros med omkring 90%, på Lesvos med 65% och på Kos med 54%. Detta beror tyvärr inte på att antalet flyktingar i världen har minskat utan på att Grekland har varit framgångsrika i att få människor att inse att de måste undvika Grekland.

Hösten 2021 hungrar, svälter, Greklands flyktingar.

Försörjningsbidraget har inte betalats ut och cateringmaten till lägren räcker inte. Så har det varit i 3 månader nu. De som har fått uppehållstillstånd och de som har fått avslag ska ingenting ha, säger migrationsministern.

Våren 2020 fanns plötsligt tusentals hemlösa flyktingar – mycket ofta barnfamiljer – på Atens gator, på Platia Victoria, i parker. De hade förlorat rätten till bostad genom att de hade fått uppehållstillstånd och de hade kastats ut från flyktingläger och lägenheter. Det året fick 35 000 flyktingar uppehållstillstånd i Grekland. Migrationsministern Notis Mitarakis förklarade att den som fått uppehållstillstånd måste klara sig själv precis som greker måste klara sig själv – arbeta och försörja sig. Han sa inte att till skillnad från flyktingar har greker ofta ett skyddande socialt nätverk och kunskap om hur landet fungerar. Inte heller sa han att det inte fanns integrationshjälp till att förstå det grekiska samhället, arbetsmarknaden och hur en hittar och hyr bostad, var man lär sig språket, hur en skaffar sig de nödvändiga dokumenten för allt detta, hur en skaffar sig socialt stöd om en inte kan försörja sig och hur en över huvud taget överlever utan försörjning. IOM och UNHCR ryckte in med EU-pengar, och det lilla integrationsprojektet Helios, som startat 2019 av IOM och UNHCR, utvidgades. En del reste vidare till andra EU-länder och staten utfärdade beredvilligt resedokument.

Så småningom verkade majoriteten ha fått någonstans att vara – ofta tält i redan existerande läger för asylsökande – och dagersättning i stil med asylbidraget. Heliosprogrammet utvidgades för att hjälpa till att ordna skattenummer, arbetstillstånd, andra nödvändiga dokument, förmedla språkkurser och introducera till arbetsmarknaden. Jag vet inte hur framgångsrikt det har varit men ser en siffra om att drygt 23 000 människor finns i Heliosprogrammet, i vilket människor kan vara inskrivna upp till två år.

Observera att EU som vanligt har betalat trots premiärministerns många gånger upprepade ord om att EU lämnat Grekland i sticket med att ta ansvar för flyktingarna – ”illegala migranter” som grekiska politiker älskar att säga och som konsekvent används av flera massmedia. Illegalt antyder brottslighet, migrant att byta land av ekonomiska skäl.

Om UNHCR och IOM till en början brukar sköta de finansierande EU-medlen så förs i regel pengarna så småningom över till grekiska staten, som sedan svarar för finansiering och drift.

I oktober 2021 larmade 28 frivilligorganisationer att de månatliga försörjningsbidragen till flyktingar inte betalades ut och att maten som delades ut i flyktinglägren inte räckte.

IOM och UNHCR hade administrerat och skickat ut försörjningsbidrag/asylbidrag i flera år, men från 1 oktober 2021 tog grekiska staten över. Då slutade det fungera. (Obs igen att EU betalar.) I början av 2021 hade staten, det vill säga departementet för migration och asyl, tagit över det EU-finansierade bostadsprogrammet ESTIA. Nu skulle utbetalningen av månadsbidragen också skötas av departementet.

Migrationsministern meddelade att pengarna skulle betalas ut senast sista oktober – vilket de inte gjorde – och att det i lägren delades det ut tre mål bra cateringmat om dagen. Han upprepade från tidigare att de som har fått uppehållstillstånd måste klara sig själv – arbeta och försörja sig som grekerna – och de ska inte ha försörjningsbidrag eller mat. Därav mindre mat till lägren.

Mat och pengar ska inte heller de som fått avslag på sina ansökningar ha, utan de ska lämna Grekland, sa han också. Till saken hör att många flyktingar med avslag tas inte emot av sina hemländer. Det sa han inte. Inte heller att Turkiet vägrar ta emot dem som Grekland anser ska skickas dit.

Krisen har fortsatt och den 25 november protesterade ungefär samma frivilligorganisationer i ett upprop om alarmerade hunger bland tiotusentals flyktingar och asylsökande i Grekland. Rädda Barnens pressrelease citerade föräldrar och representanter från frivilligorganisationer: Hungriga barn gråter på nätterna och föräldrarna har inte mat att ge dem, barn måste gå till skolan hungriga, vuxna kan inte komma till läkare och få sin medicin för att de saknar pengar till bussbiljetterna. Bland undertecknande organisationer känner jag igen Arsis, Babel dagcenter, Equal Rights Beyond Borders, Fenix Humanitarian Legal Aid, Greek Council for Refugees, HIAS Greece, International Rescue Committee, Jesuit Refugee Service Greece, Refugee Legal Support, Safe Passage International, Save the Children, Terre des Hommes Hellas. Och jag gläds åt att många frivilligorganisationer har lyckats hålla sig kvar trots regeringens kamp inte bara mot flyktingar utan också frivilligorganisationer som stöder flyktingar och asylrätten (mer om detta i slutet av avsnitt 3 för senhösten 2021).

Jag vet inte om flyktingar med uppehållstillstånd och flyktingar med avslag till slut kommer att kastas ut ur lägren, men har svårt att tro det. Protesterna skulle bli mycket stora.

Alla flyktingar bor inte i läger utan många bor i lägenheter genom ESTIA-programmet. I början av december meddelandes att bostadsprogrammet ESTIA omfattar drygt 23 000 platser fördelade på drygt 3 500 lägenheter och 185 rum i 20 byggnader, som ligger i 15 städer och på en ö.

Utan försörjningsbidraget och utan den cateringmat som ändå distribueras i lägren – men i för liten omfattning – överlever de som bor i lägenheter genom städernas och humanitära organisationer matutdelningar till utblottade, till exempel Caritas i centrala Aten. I början av december skrev tidningen Avgi om svält bland asylsökande och flyktingar inne i läger och utanför, och Efimerida ton Syntakton skrev att migrationsministeriet har haft problem med bankerna, som ser det mer komplicerat än regeringen att distribuera 12 000 bankkort till 35 000 biståndstagare. Regeringen har lovat att bidragen kommer betalas ut retroaktivt, men som tidningen skriver, fortfarande i början av januari kommer förmodligen tiotusentals hushåll vara utan pengar. Avgi skrev om ESTIAs program som funnits i fyra år och skötts av UNHCR och IOM innan regeringen tog över. Att inga pengar sätts in på bankkorten och att asylsökande, som fått positivt eller negativt besked på sina asylansökningar, förlorar allt materiellt stöd har lett till svält inne i och utanför lägren. Människor som är verksamma bland asylsökande och flyktingar menar att det här är en indirekt väg för departementet att tvinga flyktingar ut ur lägren för att på så sätt kunna genomföra löftet att minska antalet flyktingläger i landet. Men, skriver Afgi, människor och deras behov försvinner inte med det.

Humanitära organisationer har gång på gång uppmärksammat att maten som serveras i lägren varken är ätbar eller tillräcklig. 42 riksdagsledamöter från Syriza har ställt frågor till regeringen om detta.

Hungerkrisen bland Greklands flyktingar hela hösten 2021 beror på, förstår jag, regeringens inkompetens, flyktingfientlighet och förakt för människors rättigheter.

I mitten på december gjorde samma 28 frivilligorganisationer ett upprop igen om att oavsett juridisk status måste alla människor få tillgång till vad som är nödvändigt i livet – som mat och nödvändiga hygienartiklar. De begär också att asylsökande vars asylansökan har avslagits som inte möjliga att göra därför att Turkiet är ett säkert 3e land, ska bli undersökta på sina ursprungliga asylskäl mot hemlandet. Organisationerna hade skrivit till kommissionären Ylva Johansson och hon hade gett dem ett utförligt och tydligt svar, som publicerades på Human Rights 360s webbsida: EU har tagit upp situationen med mottagningslägen många gånger med grekiska myndigheter, ”alla personer, oberoende av status, ska åtnjuta den omsorg (benefit) som ska ges i enlighet med EUs lag, inte minst det som mottagningsdirektivet, skyddsgrundsdirektivet och återsändandedirektivet samt EUs stadga om de grundläggande rättigheterna anger”, och grekiska myndigheter har upprepade gånger uppmanats att försäkra sig om att människor, i synnerhet sårbara och särskilt utsatta, får mat, hygienprodukter och andra nödvändigheter. Hon skrev att hon var allvarligt oroad över de administrativa rutinerna som gör det svårt för asylsökande och flyktingar att få tillgång till sina rättigheter, och betonade behovet att implementera varaktiga integrationssystem som underlättar för dem som har fått uppehållstillstånd att leva självständigt såväl som att de får tillgång till sociala stöd på samma grunder som grekiska medborgare. (www.humanrights360.org publicerade en utförlig artikel om detta den 15 dec 2021.)  Man märker i detta en stor irritation, frustration, hos Ylva Johansson, och förmodligen vet hon inte vad hon ska göra med detta land, som så hämningslöst utsätter flyktingar för rent ut sagt utdragen tortyr. Återigen handlar det om EUs svaga makt gentemot medlemsstater, som inte följer unionens grundläggande stadga om mänskliga rättigheter.

De väntar i limbo på att skickas till Turkiet – väntar i förvar eller i läger

Turkiets vägran att ta tillbaka flyktingar med hänvisning till pandemin är kanske rimlig, men beslutet kom strax efter att i början på mars 2020 ha misslyckats med att få tusentals flyktingar att forcera Evrosgränsen till Grekland, något liknande president Lukasjenkas metod nu mot Polen, Litauen och Lettland. Så visst är det nog en hämnd för misslyckandet. Grekland fick unionens fulla stöd när landet försvarade gränsen. Men just då rörde det sig inte om så många, som skulle deporteras från Grekland till Turkiet – de har blivit många fler sedan beslutet sommaren 2021 om att Turkiet är säkert 3e land för syrier, afghaner, pakistanier, bangladeshier och somalier, och att de som kommer den vägen kan inte söka asyl i Grekland.

I november publicerade Grekiska flyktingrådet (Greek Council for Refugees, GCR) och Oxfam en rapport om hur Grekland med stöd av EU alltmer använder förvar som ett allmänt utbrett sätt att placera flyktingar och migranter. 3 000 i förvar uppger rapporten: Sju av tio irreguljära migranter placeras i förvar och majoriteten blir kvar i förvar under asylprocessen. En av fem hålls i förvar i polisceller under mycket längre tid än vad som är syftet med polisceller – det kan röra sig om veckor. Även gravida kvinnor, barn och sjuka sätts i förvar utan tillgång till adekvat sjukvård. Nästan hälften av de förvarstagna blir kvar i över sex månader. Enligt EUs lagstiftning ska asylsökande placeras i förvar bara som en sista åtgärd efter att andra möjligheter har prövats.

Förvarstagandet befaras fortsätta öka. Bara delvis är det fråga om avreseförvar. Efter nya lagstiftningen 2019 används de för personer med oklar identitet. Maximala förvarstiden får nu uppgå till 3 år.

De med uppehållstillstånd försöker resa vidare till ett annat EU-land för att söka asyl igen

Många har rest vidare från Grekland till andra EU-länder, framför allt Tyskland. Tyska migrationsverket (BAMF) registrerade 30 000 asylansökningar under de elva först månaderna av 2021 från människor som troligen har fått skyddsförklaring i Grekland (enligt tyska Deutsche Welle i mitten av december). Enligt Dublinförordningen bör de skickas tillbaka till Grekland när de har fått uppehållstillstånd där som skyddsbehövande. Under 2021 har Tyskland skickat över 7 000 begäran till Grekland om att ta tillbaka personer, men bara en har skickats, läser jag i ECREs veckorapport den 29 oktober.

Några tyska och nederländska domstolar har uttryckligen beslutat att personerna med den bakgrunden, som ärendet gäller, ska få stanna. I månadskrifet november/december uttalades sig Bremens högre förvaltningsdomstol om Grekland att det inte är ett land där flyktingars grundläggande och mänskliga rättigheter garanteras – publicerat i Spiegel.de den 2 december. Om flyktingar återvänder till Grekland möter de allvarlig risk för att utsättas för inhuman och förnedrande behandling, och detta är inte förenligt med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, menade domstolen. Under rådande omständigheter ska därför en flykting få ansöka en andra gång om asyl i Tyskland även om Grekland har lovat denne skydd innan. Jag vet att andra tyska domstolar har fattat samma beslut i enskilda ärenden, men jag har inte fått klart för mig hur prejudicerande detta är. Av Deutche Welles formulering verkar det som att tyska domstolar fattar sådana beslut nu, och en liberal migrationsexpert menar enligt tidningen att tyska regeringen måste öka pressen på Aten om att förbättra levnadsvillkoren för migranter så att det blir möjligt att skicka tillbaka flyktingar till Grekland igen.

Tidigt i höstas försökte jag få klarare besked om Tyskland hade beslutat generellt att flyktingarna med grekiska uppehållstillstånd skulle få söka asyl i Tyskland, eller om det var fråga om beslut att det inte gick att skicka tillbaka dem. När det gäller Sverige fick jag klart för mig att i Sverige blir migrationsdomstolarnas beslut att de ska tillbaka till Grekland. Om de sedan verkligen skickas eller inte, vet jag inte. Jag skulle tro att de stannar i Sverige som papperslösa eller åker till Tyskland. Det är allmänt känt bland frivilligorganisationerna i Grekland att de som verkligen skickas tillbaka från andra EU-länder dels inte får hjälp utan hamnar på gatan, dels stöter på enorma problem i den grekiska byråkratin att ens få de nödvändiga dokumenten för att kunna hyra bostad, kunna arbeta, få det socialbidrag som greker i misär har rätt till och andra tillstånd.

Referenser ligger i del 3.

Likhet med Ryssland när Grekland angriper frivilligorganisationer, som försvarar flyktingars rättigheter. Håller solidarisk verksamhet på att bli kriminellt inom EU? Ny rapport från fidh och OMCT ger svar om nuläget.

Politiken

Premiärministern Kyriakos Mitsotakis och migrationsministern Notis Mitarakis har hela tiden förnekat att människor har tvingats tillbaka från grekiskt farvatten eller grekiskt land utan att ha fått söka asyl när de har velat det – trots otaliga vittnesmål förmedlade av UNHCR och många frivilligorganisationer. Pushbacks är olagligt enligt EU-lag och internationella konventioner, som Grekland och många, många länder har undertecknat. UNHCR har förgäves bett regeringen att undersöka saken. Och möjligen är en undersökning på gång nu, som ingen tror blir sanningsenlig. Men grekiska folket verkar inte bry sig, och tror kanske inte att pushbacks förekommer, eller är så omfattande.

Den nuvarande högerregeringen anses sitta säkert. Visst finns det greker och politiska partier som är djupt kritiska till hur Ny demokrati styr landet, men oppositionspartierna är svaga och väljarna ser inte något tillräckligt starkt eller trovärdigt alternativ.

Missnöje med regeringen handlar bland annat om sjuk- och hälsovården men inte direkt om flyktingpolitiken. Där anses Grekland vara offer för sitt geografiska läge och EU-ländernas bristande solidaritet.

Efter tio år av åtstramningar har hälsosystemet reducerats med över 50 %, berättade en av företrädarna för Metropolitan Community Clinic of Heliniko (MCCH) i ett videosänt samtal i början av december med lilla Nätverket för Grekland. MCCH i Aten är en av de många solidariska vårdkliniker som startade när ekonomiska krisen blivit ett faktum. Hur många som finns kvar i dag vet jag inte. MCCH har lokaler just nu i Glyfada, tyvärr för små för kunna ta emot patienter. Men de kan förmedla bland annat psykiatrisk hjälp. Kliniken samlar framför allt in mediciner genom donationer i Grekland och i andra länder. MCCH är politiskt obundet men att här finns ett stort missnöje med den sittande regeringen är uppenbart. Regeringen gick till val på att ge ökade resurser till den offentliga sjukvården, men det har inte skett, får vi höra. Och från annat håll hör jag att privata sjukhus har gynnats.

De offentliga sjukhusen har inte resurser att ta emot alla sjuka, inte minst alla covid -19 sjuka, och människor dör i sina hem. Grekland är för närvarande svårt utsatt för pandemin. Till privatsjukhusen har stora delar av befolkningen inte råd att gå. Till detta kommer läkarbristen, och sedan 2010 har mer än 18 000 läkare lämnat Grekland. Personalen på sjukhusen har långa arbetsdagar, och inom MCCH är det väl känt att läkare och annan sjukvårdspersonal har kollapsat. Regeringens beslut att alla sjukhusanställda måste vara vaccinerade har lett till att många har lämnat sjukvården, vilket innebär ännu färre personal. Det finns ingen organisation eller plan för hur de som vägrar vaccinera sig ska ersättas.

Till det kommer också brist på medicin, som har gjort att offentliga sjukhus har vänt till sig MCCH och frågat efter medicin. Bland MCCHs mottagare av donerad medicin finns också flyktingförläggningar, förvar, sjukhem, boenden för hemlösa, frivilligorganisationer som arbetar med flyktingar och boenden för ensamkommande minderåriga. MCCH har inga statliga medel, är politiskt obundet, är helt beroende av donatorer, men tar inte emot pengar. Donatorerna köper in medicin och skänker efter råd från kliniken om vad som bör köpas. De som arbetar här är volontärer.  När jag frågar hur kliniken har klarat de hårda kraven för att bli registrerad som frivilligorganisation förstår jag svaret som att i den form verksamheten bedrivs behöver de inte vara certifierade. Till denna klinik samlar Nätverket för Grekland in pengar i Sverige – www.natverketforgrekland.se.

Regeringen säger att den ekonomiska krisen är över och att Grekland är tillbaka på den internationella lånemarknaden igen. Men efter lång tid av åtstramningar är många greker utarmade, arbetslösa och fattiga. Pandemin har förvärrat situationen. Så nog finns det skäl att säga att Grekland inte har ekonomi att ta emot människor på flykt. Å andra sidan är det EU, som betalar.  För att se hur pengarna används efterfrågar frivilligorganisationer mer transparens och misstänker korruption, som har varit ett grekiskt gissel tidigare.

Många greker har förståelse för att människor kan behöva fly, och de var själva flyktingar under juntatiden för femtio år sedan. Eller de har nära släktingar, som var flyktingar då eller var det i tidigare generationer under andra världskriget, tyska ockupationen och inbördeskriget.

På öarna i Egeiska havet finns ändå en lättnad över att flyktingarna har blivit mycket färre och att öarna kan återta sin roll att förmedla vad turister vill ha. Befolkningen var oerhört hjälpsam 2015, men när flyktingarna fastnade på öarna genom EU-avtalet med Turkiet mars 2016 växte flyktinglägren och blev humanitära katastrofer.  Befolkningen blev mer och mer trött och förtvivlad över situationen och med en regering som tycktes lamslagen och inte lyssnade till dem.

Den nuvarande regeringen har ändrat på detta, och det ger dem befolkningens stöd. Flyktingar har förts över till fastlandet, och regeringens kamp mot flyktingar har varit framgångsrik utan att alla förstår metoderna (om metoderna se artikel 1 och 2.) Eller bryr sig. Färre söker sig till Grekland nu. På öarna har flyktingbefolkningen minskat med 76% sedan förra året – mätningen jämför oktober 2021 med oktober 2020. Departementet för Migration och Asyl uppgav i november en halvering av antalet asylsökande i hela landet mellan oktober 2021 och oktober 2020, från knappt 88 000 i oktober 2020 till knappt 42 000 i oktober 2021. Sedan 2019 har antalet nyanlända minskat med 90%, sade migrations- och asylministern Notis Mitarakis i ett nyhetsbrev, som publicerades i många tidningar i november. Fler kommer nu till andra EU-länder men inte hit, fortsatte han, därför att vi skyddar våra gränser effektivt, fortsätter följa samma strikta men rättvisa migrationspolicy som ger resultat, har en tydlig hållning mot smugglare och förespråkar legal migration.

Medierna

Grekiska medier är ofta för regeringen, speciellt de större teve- och radiokanalerna och tidningarna, och de backar upp den förda asylpolitiken. Ordet ”illegal” används ofta, med underton av brottlighet. Att de flesta flyktingar aldrig lyckas få visum nämns inte, inte heller nämns omfattande pushbacks.

Stora etablerade medier förmedlar ofta hur bra regeringen sköter asylpolitiken, och först av allt talas det om landets framgångsrika försvar av sina gränser. I slutet av november hade den stora dagstidningen Ta Nea en lång artikel av en av ministrarna om hur landet handhar migrations- och flyktingfrågor: 1) Greklands lands- och vattengränser bevakas nu effektivt medan å andra sidan migranter som är på grekiskt territorium ges möjlighet och hjälp till att söka asyl i enlighet med internationell lag. (Ingenting om alla syrier, afghaner med flera som hänvisas tillbaka till Turkiet, som anses vara säkert land för dem.) Pushbacks av sådana personer äger inte rum även om några personer påstår det utan bevis, skriver han också. 2) Asylprocesserna har snabbats på påtagligt och asylboendena förbättras hela tiden (observera att inget sägs om att fler nu liknar fängelser). Antalet ensamkommande barn och ungdomar har minskat med 60 procent genom att tusen barn har flyttats över till andra EU-länder. (Han höll tyst om att 74% av alla ansökningar från Greklands Asylservice om familjeåterföreningar för ensamkommande barn och unga avslogs av andra EU-medlemsstater. Här handlar det om medlemsstaternas ovilja att ta emot flyktingungdomar. Bakgrunden kan vara att formellt har de ensamkommande ungdomarna hunnit fylla 18. Men det hindrar inte att de kan behöva sina anhöriga och länderna har rätt att säga ja i stället för nej.) 3) Grekiska regeringen har valt laglig migration i motsats till illegal, och Grekland har nyligen tagit emot 700 afghanska medborgare, framför allt kvinnor aktiva i den offentliga sfären och deras familjer, och därför utsatta för fara, fortsätter han.

(Från internationella Politico refererar sedan den lilla journalistägda Ifimerida ton Syntakton att detta skedde genom informella kontakter mellan en mycket rik filantrops bekantskap med premiärministerns fru, och att filantropen står för alla kostnader så länge flyktingarna, som kommer flytta till andra länder, befinner sig i Grekland. De kommer alltså inte ”tära” på grekiska resurser. Men det är bra ändå, tänker jag.) Kvinnorna är till sina yrken domare, politiker, tjänstemän, journalister och så vidare. De ska sedan ha ökats på med ytterligare ett hundratal yrkeskvinnor och deras familjer, som kom med specialchartrat plan från Kabul till Thessaloniki. Tidningar är noga med att rapportera att de ska vara tillfälligt i Grekland innan de reser vidare till andra länder.

Grekiska journalister verkar inte ställa besvärande frågor till premiärministern, inte ens om pushbacks som det finns så många vittnesmål om. Men det gjorde den nederländska journalisten Ingeborg Beugel vid en pressträff i början av november när Grekland hade besök av premiärministern för Nederländerna. Beugel frågade Mitsotakis om de många pushbacks. “When will you finally stop lying about what is happening in Greece? Please do not insult my intelligence and the intelligence of all the journalists in the world. When there are overwhelming evidences you still insist on denying it and lying.” Premiärministern svarade att han inte accepterade att han eller det grekiska folket blir förolämpade med anklagelser som saknar alla bevis. Grekland räddar hundratals, ja tusentals, flyktingar varje dag och har rätt att försvara gränsen när de hindrar turkiska båtar att komma in på grekiskt farvatten, fortsatte han. Flyktingar är inte i fara I Turkiet, sa han, och hon borde anklaga Turkiet för att skicka flyktingar mot Grekland. Han återkom till att hon inte skulle komma och förolämpa honom.

Grekisk teve gjorde ingen större sak av detta men nämnde att premiärministern haft en diskussion med en journalist från Nederländerna. Att jag, Annette, har tagit del av vad som sades beror på en videoupptagning som en av mina grekiska kontakter kommit över och skickade.

För Ingeborg Beugel fick det konsekvenser. Hon bor i Grekland sedan många år men lämnade landet – för en tid har hon sagt – efter många hotelser på sociala media, sedan hon fick en sten kastad i huvudet en kväll utanför sitt hus och blev rådd av vänner att inte vara kvar i Grekland tills vidare. International Press Institute (IPI) och Media Freedom Rapid Respons (MFRR) begärde att Grekland garanterar säker arbetsmiljö för alla journalister. Händelsen spreds och det blev även en flera minuter lång rapportering i svenska P1 en morgon. EU parlamentets LIBE-kommitté skickade en förfrågan till premiärministern, och upprepade en tidigare begäran om en förklaring till mordet på journalisten Giorgos Karaivaz i april. IPI förhörde sig också om Karaivaz. Han var en välrenommerad undersökande journalist och antas ha dödats av maffian – med sex kulor i kroppen, två av dem i huvudet. I Sverige talar vi mycket om det gängrelaterade våldet med skjutningar och mord. I Grekland har det under de sista fyra åren skett i genomsnitt ett mord varannan månad, 45 mord sedan 2009. De anses ha med landets olika kriminella grupper att göra.

Sjöräddaren Iasonas Apostolopoulos uttalande i en mediakanal förmedlades av den nätburna tidning Alterthess (www.alterthess.gr, hemmahörande i Thessaloniki, görs av oberoende journalister) i slutet av november. Han talade ocensurerat om pushbacks, medier och regeringen. ”De är rasande över diskussionerna om pushbacks och gör allt de kan för att vara säkra på att uttalanden som på något sätt kritiserar regeringen i detta inte kommer fram. Det är väl känt att Grekland genomför massmord till sjöss. Världens främsta journalistorganisationer har undersökt detta. De har dokumenterat det och EU-parlamentet har utfärdat en slutsats som säger att brott begås i Egeiska havet och att flyktingars liv inte skyddas. Chefen för Frontex håller på att tas bort, kommissionen kommer blockera finansiering till Grekland om de inte undersöker pushbacks, frivilligorganisationer pekar ständigt på vad som sker. I Grekland finns en slöja av tystnad och den som vågar tala om utländska undersökningar straffas med att placeras så långt i ytterkanten som möjligt. De gör allt de kan för att försäkra sig om att ingenting hörs. Pushbacks är allvarliga brott och utövarna riskerar att få tillbringa många år i fängelse.”

Apostolopoulos tog också upp att journalister skriver negativt om dem som räddar flyktingar till sjöss: ”Att hjälpa en människa och att människor hjälper varandra när de håller på att drunkna är självklart för sjömän, en grundläggande humanitär lag, en instinktiv handling. Kommentarerna inte bara stigmatiserar utan säger också att var och en som handlar så gör det av ekonomisk vinning. Vi talar här om det yttersta av vulgaritet.”

Att stora medier är följsamma mot regeringen får naturligtvis konsekvenser genom att stora delar av befolkningen stryps från information. Och ges det ibland information som inte följs upp, tror läsaren lätt att det är engångsföreteelser och sedan har det blivit bättre. När greker till exempel hör om regeringens försök att strypa frivilligorganisationers stöd för flyktingar, tror många greker att de nya regler som infördes härom året med otaliga uppgifter som ska lämnas in gäller stora internationella vinstskapande organisationer, som tät på grekiska statens medel. Så var det kanske i några fall, men framför allt drabbades små grekiska frivilligorganisationer med många volontärer och små resurser att klara alla krav för att bli lagligt registrerade. Regeringens påbud har stämplats inom EU som angrepp på föreningsfriheten och EU har uppmärksammat Grekland på att landet har ett svagt organiserat civilsamhälle. Greker som bara läser de stora tidningarna och lyssnar till de stora tevekanalerna får sällan information om frivilligorganisationernas svårigheter att tillåtas arbeta med och för människor på flykt och deras mänskliga rättigheter, och det framstår ofta som en suspekt verksamhet. Samma sak med pushbacks, de känner inte till omfattningen och tror att Grekland bara försvarar gränsen.

Att kriminalisera solidarisk verksamhet är en växande trend inom EU, och faktiskt tillåtet i EU fast det inte är syftet, skriver MR-organisationerna fidh och OMCT

Aspostolopoulos nämnde angreppen på människor som räddar flyktingar från att drunkna, och syftade på grekiska statens vilja att döma människor till långa fängelsestraff för detta. I väntan på rättegång, som har skjutits upp, finns nu drygt tjugo personer åtalade för att inom ramarna för frivilligorganisationers verksamhet på Lesvos ha utfört solidarisk oegennyttig hjälpverksamhet. De åtalas för samarbete med smugglare när de har hjälpt flyktingar i land från gummibåtarna, eller hjälpt dem när de har befunnit sig i överlastade små gummibåtar ute på havet, och de hotas av fängelsestraff på upp till 30 år. Åtalet är alldeles uppenbart ett medel från regeringen och den grekiska staten att misstänkliggöra sjöräddare. Döms de får det en förödande inverkan på frivilligorganisationers verksamhet, som redan nu har minskat genom riskerna att bli åtalade och fängslade. Häktestiderna är ofta långa i Grekland och i väntan på rättegångar sitter de fängslade om de inte har lyckats lämna landet.

Det finns flera domar med långa fängelsestraff för flyktingar som har suttit vid ratten i gummibåten med flyktingar, beordrad av smugglarna att styra. I domarna anses de vara smugglare. En somalisk asylsökande flerbarnsfar, som flytt från inbördeskrigets Somalia, sattes av smugglarna att styra gummibåten och räddade sedan ett antal medmänniskor från att drunkna. Han åtalades och dömdes till 146 års fängelse i somras för illegal transport av utlänningar på grekiskt territorium.

När det gäller kriminalisering av solidaritet med migranter spelar Europarådets direktiv 2002/90 en viktig roll. Det framkommer i en nyligen publicerad gedigen rapport (november 2021) av International Federation for Human Rights (fidh) och World Organisation Against Torture (OMCT), Europe: Open season on solidarity. A study on the patterns of criminalisation of solidarity through the voices of migrants´ rights defenders. Den är MYCKET läsvärd. Direktivet ger medlemsstaterna rätt att vidta åtgärder mot personer som avsiktligt hjälper ickemedborgare att komma in på medlemsstatens territorium. Medlemsstaterna uppmanas att föra in direktivet i sin nationella lagstiftning. Det handlar alltså om människosmuggling. Men direktivet ger också länderna möjlighet att inte straffa när avsikten har varit att ge humanitär hjälp. Samtidigt gör direktivet det möjligt att straffa även om agerandet har präglats av oegennytta. Rapporten redovisar olika tillägg till direktivet, som att syftet ska inte vara att kriminalisera handlande som inte har inneburit finansiell eller annan materiell ersättning. Ändå är det just det som sker i bland annat Grekland, Italien och Frankrike. I Italien och Grekland har det handlat om sjöräddning i Medelhavet, i Frankrike oegennyttig hjälp från ortsbor att ta sig över Alperna från Italien till Frankrike.

Attackerna mot människorättsorganisationer och aktivister som arbetar för att försvara migranters rättigheter har ökat dramatiskt i Europa, inleder rapporten och skiljer ut tre mönster: 1) Migranter demoniseras, framstår som ett säkerhetshot och det skapas ett fientligt klimat runt dem. De som hjälper migranter blir suspekta. 2) Med administrativa lagar hindras försvaret av mänskliga rättigheter. 3) Genom att använda lagstiftningen om kriminalitet tystas de som försvarar mänskliga rättigheter. Med andra ord görs solidaritet kriminellt. 

Grekland tar stort utrymme i rapporten för sin användning av administrativa lagar och kriminalisering av solidarisk hjälp till människor på flykt. Här radas de nya lagar och ministerbeslut som togs i rask takt 2019 och -20. De innebär tidsödande skyldigheter för frivilligorganisationer om de vill bli certifierade av staten. Certifiering gjordes till krav för att frivilligorganisationer ska kunna verka i mottagningsläger och förvar – till exempel med att hjälpa människor att söka asyl, överklaga beslut, få vård och över huvud taget utöva sina mänskliga rättigheter. Nya krav tillkom tätt efter varandra. Förutom ekonomi måste namn och data uppges för frivilligorganisationens samtliga medlemmar, anställda, förbundna och volontärer. Förstår jag det rätt måste alla personerna vara certifierade, även om avsikten bara är att vara volontär ett par veckor. Kraven utökades snart till att gälla för alla som vill genomföra aktiviteter inom ramarna för asyl, migration och social integration i Grekland.

Så numera är certifiering nödvändig för frivilligorganisationer som vill verka i mottagningsläger och förvar, i statligt stödda lokaliteter som har med flyktingar och migranter att göra, och för att få tillgång till olika typer av finansiering – finansiering som kommer från EU men söks från staten. Certifiering krävs för att frivilligorganisationer ska kunna sörja för juridiska, psykologiska eller medicinska tjänster, eller ge information eller råd. Det krävs också omfattande redogörelser för ekonomin med inkomster och utgifter och rapportering i detalj över verksamhet och planer. Det är frivilligorganisationer som verkar i fälten asyl, migration, integration, inklusive de som försvarar migranters rättigheter, som har blivit så styrda, inte sociala organisationer generellt. Dessutom har de beskrivits med nedsättande kommentarer. Många, många frivilligorganisationer la ner verksamheten.

Många greker tror på mediernas rapportering om att kraven som ställs är befogade för att hindra organisationer, inte minst stora, utländska, att utnyttja landet, som i sig är så utsatt genom de många flyktingarna. Medierna köpte i allmänhet regeringens utsagor. Det fanns nog frivilligorganisationer som inte drevs bra, men reglerna har drabbat alla som behöver certifiering för att kunna arbeta för flyktingars och migranters mänskliga rättigheter.

Det här klingar så oerhört likt det ryska systemet med ”utländsk agent”.  Utländsk agent riskerar den bli som har tagit emot pengar från utlandet. Det kan handla om något så marginellt som betalning för en skriven och publicerad artikel, eller resebidrag till en konferens. Obekväma MR-organisationer och många undersökande och regeringskritiska medier, journalister och en del konstnärer är numera stämplade som ”utländsk agent”. Särskilt journalister har drabbats under senaste året. Den som får stämpeln utländsk agent måste i alla sammanhang – i alla uttalanden, också korta på twitter – tydligt ange att de är utländsk agent och finansieras med pengar från andra länder. I varje sammanhang ska detta framgå av en ganska omfattande text i stora bokstäver. De måste också skicka in och beskriva syftet med verksamheten och kommande verksamhet och varje kvartal lämna detaljerade uppgifter om bland annat samtliga inkomster och utgifter – för enskilda personer så detaljerat att de måste visa kvitton på matinköp och cafébesök. Personer som blivit ”utländsk agent” berättar att kvartalsrapporteringen tar flera dagar att genomföra varje gång, och man vet aldrig om resultatet blir godkännande eller inte.

Utländsk agent är att bli sedd som en fiende till folket. Nästa steg är att få stämpeln extremistisk organisation, vilket gör det farligt och straffbart för dem som samarbetar med organisationen, eller stöder den, eller skänker pengar till den. I princip går det inte att överleva utan personen/personerna måste lämna Ryssland. ”Utländska agenter” som inte följer reglerna döms efter upprepade förseelser till fängelse i flera år och till risken att klassas som extremistisk organisation. Ryska agentlagen ses som ett allvarligt brott mot föreningsfriheten, som finns stadgad i flera internationella konventioner.

Just nu är åtalet mot den stora, välrenommerade MR-organisationen Memorial uppmärksammat. Memorial är symbolen för ryskt civilsamhälle och för rätten att verka för mänskliga rättigheter. Memorial har lokalkontor på många håll i Ryssland och är känd hela landet. Mest känd är Memorial för den enorma dokumentation och minnesarkiv som har byggts upp om övergreppen mot den ryska befolkningen som ägde rum under framför allt Stalins tid. Memorial blev utländsk agent för flera år sedan och hotas nu i en rättegång av likvidation, som är det, som åklagaren yrkar på. Rättegången har inletts.

Grekland är inte riktig där, men lagarna och regeringsbesluten om vad som måste föregå certifiering har förklarats inom EU vara allvarliga inskränkningar i föreningsfriheten och civilsamhällets rätt att verka. Europarådet har kritiserat de omfattande och tidsödande kraven och har talat om krympande utrymme för det grekiska civilsamhället och för frivilligorganisationers möjligheter att stödja flyktingar och andra migranter.

Regeringen för alltså krig mot frivilligorganisationer som verkar till gagn för flyktingars och migranters mänskliga rättigheter – rättigheter som internationella konventioner och EUs lagstiftning och regler ger dem. Nu har den mycket respekterade frivilligorganisationen Refugee Support Aegan drabbats så att deras ansökan om certifiering avslås med motivering att ge stöd till människor som ska deporteras och befinner sig i förvar är olagligt. 2020 skickade RSA in alla uppgifter som behövdes för att bli registrerad av Ministeriet för asyl och migration. 1 ½ år senare kommer svaret och avslaget – ”att ge stöd till människor som ska deporteras och befinner sig i förvar är inte förenlig med grekisk lagstiftning.” RSA har bett att beslutet omprövas och begär rättliga och detaljerade skäl till avslaget med hänvisning till internationell och grekisk lagstiftning och EUs lagar.

19 frivilligorganisationer gick snabbt samman i en protest mot att RSA inte skulle bli certifierad. Att ge kostnadsfri juridiskt stöd till människor som ska deporteras är en del av civilsamhällesorganisationers dagliga arbete, skrev de, och något som flera redan registrerade organisationer gör. De hänvisade sedan till artiklar i Flyktingkonventionen, artikel 3 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel 3 i Konventionen mot tortyr, lagstiftning i EU och grekisk lag och så vidare. Med detta beslut om RSA befarar de att deras egen aktivitet nu kan ifrågasättas och att beslutet skadar Grekland när ryktet sprids att landet dåligt följer internationell och nationell lag och EU-lag.

I början på december arrangerade migrationsdepartementet ett forum för integritet  – jag vet inte för vad. Specialsekreteraren för koordinering av frivilligorganisationerna – hos vilken RSA och de andra har sökt certifiering – meddelade att hittills hade 53 organisationer registrerats i registret för frivilligorganisationer. 115 organisationer hade avvisats och flera av dem hade ansökt igen. Ministeriet hade genomfört inledande screening för omkring 6 000 ansökningar (handlar kanske om de verksamma medlemmarna, styrelseledamöter, anställda, volontärer etc.) och några hade kriminellt förflutet och har avvisats.

Specialsekreteraren fick frågor om RSA och att 19 organisationer protesterat. Han svarade att när det gäller sök- och räddningsverksamhet på grekiskt territorialvatten så kan staten inte delegera den kompetensen till någon frivilligorganisation. Och samma sak gäller när någon hävdar att målsättningen är att utveckla verksamhet till stöd för människor som ska deporteras och de inte anger att avsikten är att ge juridisk hjälp, vilket i alla sammanhang är en grundläggande mänsklig rättighet.

EU-kommissionens generaldirektör för boende, Beate Gminder, kommenterade att från kommissionens sida är det viktigt att bygga och behålla ett dynamiskt och framgångsrikt civilsamhälle i Europa. Beate Gminder har varit kommissionens samarbetspartner när det gäller utformande av de nya låsta, kontrollerade mottagningslägren på öarna och i Evrosområdet.

Civilsamhället, påminner jag mig, är något som EASO – EUs asylbyrå som snart omvandlas till myndighet och får mer resurser – säger sig värna om och kallar till årliga konferenser med.

Jag vet inte om specialsekreterarens syn på sök- och räddningsverksamhet på grekiskt vatten nu innebär att ingen sådan verksamhet blir tillåten i Grekland om den inte utförs av grekisk kustbevakning eller Frontex. Som i sin tur genomför pushbacks.

Stödet för RSA blir alltmer omfattande. RSA är mycket respekterat inom europeisk asylrättsrörelse, och samarbetar nära med den tyska, och mycket äldre välkända asylrättsorganisationen Pro Asyl. EUs Ombudsman (för mänskliga rättigheter) ber departementet för migration och asyl att ändra beslutet om att inte registrera RSA, och därmed även deras samarbetspartner Pro Asyl. FNs speciella rapportör för försvaret av mänskliga rättigheter protesterar och skriver att beslutet är oroande. Från EU-parlamentets LIBE kommitté kommer protester liksom från ECREs nätverk för asyljurister, ELENA. Och så vidare.

Källor för de tre senaste artiklarna Grekland senhösten 2021

ECRE Weekly Bulletin, 29 oktober – 17 december 2021. www.ecre.org

UNHCR Greece Press Review, november-december 2021 (någon allmän webbsida finns inte men jag står på deras sändlista).

Samtal och korrespondens med personer inom grekiska frivilligorganisationer, och med svenska närstående till flyktingar från Afghanistan.

samt

As Thousands go Hungry in Refugee Camps on the Greek Mainland, 28 organisations echo EU commissioner´s call on Greek Authorities to ensure that All People have full acccess to their Rights and receive basic Means of Subsistence. Human Rights 360 ^o .15 dec 2021. www.humanrights360.org

Detention as the default. How Greece, with the support of the EU, is generalizing administrative detention of migrants. Greek council for refugees. Oxfam. November 2021. www.gcr.gr/en    www.oxfam.org

De är “fiender” i sitt eget land. I Amnesty Press, nr 4/2021. (Om ryska agentlagen.) www.amnestypress.se

Europe: Open season on solidarity. A study on the patterns of criminalisation of solidarity through the voices of migrants´ rights defenders. International Federation for Human Rights (fidh) och World Organisation Against Torture (OMCT., November 2021. www.fidh.org   www.omct.org

Iran deporterar tusentals afghanska flyktingar. Blankspot 19 november, 2021. www.blankspot.se

Koros, Dimitris, 2021: The normalization of puschbacks in  Greece: Biopolitics and Racist State Crime. I State Crime Journal volume 10 issue 2/2021, distributed by Pluto Journals, www.plutojournals.com, och www.jstor.org

Turkey: Soldiers Beat, Push Afghan Asylum Seekers Back to Iran. Human Right Watch, October 15, 2021. www.hrw.org

Utländska agenter för förändring. En rapport om det ryska civilsamhällets utsatthet och dess arbete för mänskliga rättigheter. Av Maria Hamberg. Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Oktober 2021. www.ostgruppen.se