Vårt Europa / Annette Rosengren

Under den stora flyktinginvandringen till EU 2015 hade Frankrike bara en 10-procentig ökning av asylsökande. Men nu 2018-2019 har antalet asylsökande ökat, tvärtemot i de flesta andra EU-länder. 119 000 människor sökte asyl i Frankrike 2018. Fingeravtrycksscanning och slagning i EUs Eurodac-arkiv visade att 1/3 hade sökt asyl i andra EU-länder.

Generellt får omkring 70 procent av alla som söker asyl avslag. De flesta kommer då från Albanien, Georgien, flera afrikanska länder och Bangladesh. Därifrån anses få ha asylskäl och avslagen kan ligga på 95 procent.

För afghanerna är situationen annorlunda. 67 procent fick positiva besked i första instans (OFPRA) 2018, och de flesta andra fick det efter överklagan till asyldomstolen. I synnerhet hazarer får stanna, har flera jurister sagt i samtal. Då gäller det att utan taskira – vilket många som har vuxit upp i Iran saknar – visa att man är hazar. Men det är nog inte så svårt.

Nyanlända till Paris måste räkna med att bo på gatan första tiden. Det uppstår och rivs många vilda läger i Paris norra stadsdelar. Här bor en blandning av nyanlända asylsökande, många i 18 månaders limbo på grund av Dublinförordningen samt migranter från Magrebländerna (framför allt Marocko, Algeriet och Tunisien) och från övriga Afrika.

Frihet – Jämlikhet – Broderskap

Frankrike är generellt inte ett särskild humant land för asylsökande. De flesta får avslag. Fransk gränsbevakning genomför otaliga olagliga pushbacks vid gränsen till Italien. Fransk polis är emellanåt mycket otrevlig och hårdhänt mot flyktingar och migranter, och första mottagande av nyanlända flyktingar är uruselt.

Frankrike har en lång tradition av att ha invånare med olika etnisk bakgrund – en följd av fransk kolonialism i olika former. Ultrahögern med Marie Le Pen i spetsen har många anhängare. Det finns rasism och islamofobi. Regeringen har drivit igenom en lag som förbjuder slöja i skolorna. Men det har antagligen att göra med att fransmän vill ogärna blanda ihop stat och religion.

Frankrike är en sekulär stat, och det finns en utbredd humanism och stöd till utsatta migranter och till flyktingar. Civilsamhället är starkt.

Jag har hört svenskafghaner säga att första tiden var de arga på fransmännen för att de inte vill tala engelska. ”Men nu börjar jag tycka om Frankrike och jag bror att Frankrike är ett bättre land för mig än Sverige.” De känner sig inte så annorlunda här när de sitter på bussen eller går på gator. Människorna har alla möjliga bakgrunder och ingen tittar, och ”fransmännen är vänliga och hjälpsamma bara man försöker tala franska”.

Att man ska försöka tror jag har att göra med fransk stolthet. Fransmännen är stolta över sitt språk, sin kultur och mycket av det som har hänt historiskt. Utan franska revolutionen hade vi knappast haft dagens demokrati och parlamentarism. Själv gläds jag åt att på varenda skola i Paris se orden Liberté-Egalité-Fraternité, Frihet-Jämlikhet-Broderskap, skrivet vid ingången. Sedan kan man diskutera hur detta har förvaltats.

Det franska migrationsverket och den franska asyldomstolen som beslutat i asylärenden har en annan uppfattning om Afghanistan än vad till exempel det svenska migrationsverket och våra svenska migrationsdomstolar har.

Än så länge, för uppfattningar kan ändras och det kan gå politik i de franska besluten. Men OFPRA och CNDA hävdar självständighet i sina beslut.

Regeringen har uttryckligen sagt att de inte vill vara mål för så många asylsökande som nu när andra EU-länder har färre asylsökande. Regeringen vill att Frankrike ska följa Dublinförordningen bättre. Precis som i Sverige och i EU-kommissionen säger regeringen att ett nej till uppehållstillstånd ska vara ett nej. Men än så länge får de flesta afghaner uppehållstillstånd och det är sällsynt med tvångsdeportationer till Afghanistan.

Å andra sidan undertecknade Frankrike nyligen EU-avtalet från 2016 med Afghanistan om att ta emot avvisade afghaner.

Att det franska migrationsverket OFPRA och franska domare i CNDA är noga med sin självständighet gentemot regeringen har jag hört från flera håll. Detta står också i AIDAs landrapport om Frankrike. Varje fall avgörs individuellt men oavsett vad regeringen tycker är uppfattningen att de som kommer från Afghanistan behöver skydd, i vissa fall också flyktingstatus, och att de inte kan avvisas till Kabul, som inte anses säkert. Om de kan avvisas till Mazar-e-Sharif eller Herat har jag inte fått klart för mig. Men tvångsavvisningar till Afghanistan är ovanligt. Däremot finns det afghaner som frivilligt har återvänt.

Att Frankrike inte använder sig av internflykt har jag inte fått bekräftat men det kan vara så att det inte är institutionaliserat på samma sätt som i Sverige.

Dublin-monstret

Enligt EUs Dublinförordning ska första land för en persons asylansökan ansvara för hela asylprocessen. Söker personen asyl i ett andra EU-land ska det upptäckas genom fingeravtrycken som tas vid ankomstregistreringen och som kontrolleras mot EUs stora dataarkiv Eurodac.

2018 hade 1/3 av alla som registrerade sin asylansökan i Frankrike redan sökt asyl i andra EU-länder.  Enligt EUs Dublinförordningen skulle de skickas tillbaka till första asylland. 10 300 förfrågningar gick till Tyskland, 1 800 till Sverige, och så vidare. Tyskland och Sverige svarade antagligen genomgående ja. Men bara 1000 respektive 81 personer skickades tillbaka.

Siffermässigt är det inte mycket, men för dem som drabbas kan det vara förödande.

Bara 8 procent av Frankrikes samtliga förfrågningar resulterade i att personerna verkligen Dublindeporterades till annat EU-land 2018. För Tysklands del var siffran 17 procent av alla förfrågningar.

Av dem som Sverige har deporterat till Afghanistan 2018 har flera Dublinskickats tillbaka från Frankrike. De kommer med eskort och lämnas över till svensk polis som placerar dem i förvar. I några fall har försvarstagna lyckats fly tillbaka till Frankrike.

Inom EUs medlemsstater finns en utbredd uppfattning om att Dublinförordningen inte fungerar.  Reglerna är många och länderna hinner inte med. Det finns också en rad rättigheter för asylsökande inskrivna i Dublinförordningen, och som inte följs av medlemsländerna. Hit hör splittrade familjers rätt till att ha sin prövning i ett och samma land. Inte heller använder medlemsländerna den klausul som ger dem rätt att av humanitära skäl strunta i regler som uppenbart missgynnar individer.

Förordningen är också djupt orättvis mot första ankommande EU-land, som ska vara landet där man söker asyl. Det lilla Grekland med sina 11 miljoner invånare och urdåliga ekonomi har liten förmåga att ta hand om alla flyktingar som kommer. Konsekvenser blir svåra för dem som fastnar i Grekland.

Dublin i Frankrike och afghaner från Sverige

Långt ifrån alla som får Dublin skickas iväg. Men Dublinförordningen är ett monster av oro och utsatthet för alla dem som får markering och fasar för vad som ska hända.

Jag skulle tro att majoriteten av Frankrikes 1 800 förfrågningar till Sverige 2018 om Dublinöverföring rör unga män och familjer med afghansk nationalitet, och att majoriteten kom till Sverige 2015.

Jag skulle tro att det är ungefär på samma sätt med förfrågningarna till Tyskland.

Att många unga män från Afghanistan kommer från Tyskland märks i de vilda lägren i Paris och i köerna utanför daghärbärgena.

I ett land som än så länge ger de flesta från Afghanistan uppehållstillstånd är Dublinförordningen den stora grymheten. Även om mindre än 10 procent av dem som Sverige godkänt för överföring överförs, vet inte den som har Dublin om hen kommer höra till de under 10 procenten.

En del av alla dem som undkommer Dublin gör det genom att leva merparten av en 18-månadersperiod i limbo utan rätt till boende och ekonomiskt stöd från franska staten. De klarar tiden genom att i vissa fall låter boendet dem bo kvar, genom att hoppa runt bland kompisar, bo i tält och på gatan, åka till ett annat land och söka asyl och kanske avvakta tills det blir dags att komma tillbaka till Frankrike. Några har tur och blir omhändertagna av franska privatpersoner.

Att få boenden genom organisationer eller 115 när man är i 18 månaders limbo kommer att bli svårare eftersom OFII trycker på om att få listor på alla boenden och att genomföra kontroller.

Sedan är det en fråga om OFIIs har resurser till kontroller.

Genom lagskärpningar försöker staten också göra det svårare och svårare för dem som har Dublin.

Hur hamnar de i Dublinförordningens 18 månaders limbo?

Först och främst genom fingeravtrycken och träff i EUs databas för fingeravtryck – Eurodac.

Efter träff i Eurodac och besvarad förfrågan till det andra EU-landet följer en kallelse till prefektur/polis. Där ska de visa upp sig och med en signatur visa att de har varit där. Hur ofta det ska ske varierar med prefektur, för en del är det varje månad. I fall som kallas husarrest är det varje vecka. Om Frankrike inte har genomfört Dublindeportationen inom sex månader går ansvaret över till Frankrike. (Samma gäller ju alla andra EU-länder – reglerna står i Dublinförordningen.) Många gånger händer ingenting och vid besök hos polisen kommer beskedet att du är nu ”normal” och har rätt att börja asylprocessen. Andra gånger blir det inte alls så.

När besök ska göras hos den stora Cité-prefekturen mitt i Paris är det farligt för den som har Dublin. Härifrån utgår ofta förvarstagandet. Inför kallelse är många på sjukhus i stället av psykiska skäl. Eller de avviker på olika sätt. Efter det väntar ofta 18 månaders limbo, som ibland kan upphöra efter att personen har gått till domstol med hjälp av advokat. Att vinna sådana mål är inte lätt men ibland lyckas advokaten.

Många överklagar beslutet om Dublinöverföring till förvaltningsdomstol när de fått beskedet (till Tribunal Administratif). I Watizat-guiden finns listat organisationer för kostnadsfri hjälp av advokat.

Den ideella organisationen Baam har många afghaner från Sverige bland sina klienter. De är ofta hazarer och inom Baam finns numera expertis på hazarers utsatthet i Afghanistan. Baam ger juridisk rådgivning onsdagar och fredagar från kl. 17 i en gammal ämbetsbyggnad som tillhör Paris stadshus. Adressen är 2 Place Baudoyer, i 4e arrondissementet. Man ska in på en stenlagd gård och sedan ta en dörr åt vänster och upp för en trappa. En vaktmästare vid stora ingången pekar och visar. Närmaste metrostation är Hotel de Ville.

Baam håller också många kurser i franska.

Framgång i Tribunal Administratif brukar bero på att ett fel har begåtts i prefekturens hantering av Dublinärendet – men sällan att Sverige kommer skicka tillbaka personen till Afghanistan. Dublinförordningen är full av regler som ska iakttas. Felet/felen kan bestå i att personens namn eller födelsedatum är fel, att prefekturen har använt sig av fel första asylland, att personen inte har fått den information och den tolkning som hen har rätt till enligt Dublinförordningen, och så vidare. Beslutet kan bli att domstolen skickar tillbaka ärendet till prefekturen, som kan göra en ny vända eller avstå.

Enligt en lag 2018 ska Dublins 6-månadersperiod för verkställighet räknas från datum för domstolsbeslutet om klienten förlorar. Den som överklagar förlorar alltså månader som redan har gått av en 6-månadersperiod. Ett senare tillägg säger att tiden kan bara skjutas fram en gång. Om det blir nya överklaganden till domstol gäller tiden för första domstolsbeslut. Med andra ord – någon måtta får det vara!

Men många väljer att inte överklaga och hoppas på att tiden bara rinner ut i sanden. Det gör den också ofta.

Men långt ifrån alltid.

Att inte veta blir en mardröm som leder till orons vanliga typiska plågor – svårt att sova, trötthet, ont i huvudet, ont i magen, svårt att koncentrera sig, svårt att sitta stilla, ont i hjärttrakten.

Prefekturerna verkar sällan godkänna skälen till varför någon inte infinner sig enligt kallelsen – till exempel på grund av sjukdom. Straffen brukar bestå i att rätten till bostad och asylbidrag tas bort och när personen så småningom ändå får tillgång till asylprocessen placeras hen i snabbspår.

Kommer det att bli svårare att överleva i Paris med 18 månader?

Att vissa organisationer låter asylsökande i 18 månaders limbo bo kvar blir förmodligen svårare framöver. OFII ställer sedan en tid tillbaka krav att få kontrollera vilka som bor i boendena. Det här är en maktkamp som har förts mellan organisationerna och OFII det senaste året. Eftersom OFII finansierar boendena är risken stor att OFII vinner. Å andra sidan är det franska civilsamhället starkt och många organisationer – som till exempel Emmaus – kan inte acceptera att människor ska kastas ut på gatan. France Terre d´Asile håller sig däremot mer strikt till reglerna. Det har sagts mig att OFII försöker få in 115 i kontrollapparaten också.

Det finns de som har fått kontakt med fransmän och bor hos dem. Lärare i franskakurserna är ofta bra ingångar till att få tips om vart man kan vända sig, ibland också till någonstans att bo.

Ett råd är att hitta kurser i franska så fort man har kommit lite på plats, alltså långt innan en limboperiod har inträffat, och att på olika sätt försöka etablera kontakt med det franska civilsamhället.

I 18 månaders limbo ges inte asylbidraget. Risken är att man inte får det efteråt heller eftersom OFII har rätt att straffa och utan att motivera beslutet. De drabbade är hänvisade till civilsamhällets soppkök, gåvor och egna besparingar. I Porte de la Chapelleområdet organiserar olika organisationer frukost, lunch och middag på olika ställen. Mat för fattiga människor oavsett bakgrund går att få på flera håll. WATIZAT-guiden har flera adresser.

Ett annat sätt är att fråga hos Emmaus´och France Terre d´Asiles lilla rådgivningsbyrå/kiosk på 218 Rue du Faubourg Saint Martin och hos CAMRES, som är en kombination av litet café, mötesplats och rådgivningsbyrå på 11 Passage Dubail. Bästa tiderna att gå dit är på förmiddagarna. De ligger båda i 10e arrondisementet och ganska nära Gare de l´Est men åt olika håll. Passage Dubail är en mycket liten gata som går in från Boulevard Magenta strax nedanför Gare de l´Est.

Till CAMRES kommer flyktingar och migranter från många länder och med alla möjliga ärenden. Det är ett varmt och vänligt ställe med olika avkopplande aktiviteter på eftermiddagarna och med utbildade socialsekreterare anställda. För boende hänvisar CAMRES till Emmaus-kiosken och eftersom Emmaus driver kiosken tillsammans med det mer strikta France Terre d´Asil vet jag inte om en person i 18 månaders limbo kan få hjälp med boende. Men kanske med att hitta till soppkök i andra delar av Paris än Porte de la Chapelle. Emmaus har matserveringar för fattiga. En matservering finns i stora Madeleinekyrkans krypta. Maten ska vara bra, men man måste vara inskriven och ha ett kort för att få äta här.

Det här ger ju inte svar på hur man klarar 18 månaders limbo. Jag begriper själv inte hur man står ut. Men som någon sa, man får ta en dag i taget.

Nybildade föreningen ”Svensktalande flyktingars vänner i Frankrike”.

Svenska kyrkan i Paris.

Svenska kyrkan i Paris – 9 Rue Médéric, 17e – har övergett sitt aktiva flyktingstöd till stadens svensktalande flyktingar. Språkcaféet på fredagarna klockan 14-16 finns kvar när inte kyrkan behöver ta församlingssalen i bruk för andra ändamål. Det är ganska välbesökt och lärarna är som tidigare framför allt fransk- och svensktalande församlingsmedlemmar. Sara Brachet håller i språkcaféet men hon är inte anställd eller avlönad av kyrkan längre utan är volontär som de andra.

Med saknad minns jag prästen Tua, pedagogen Sofia, husmor Anna och förra höstens tillfälligt anställda kyrkoherde Kristina. De var närvarande och fick alla att känna sig välkomna och nästan som hemma. Sara var anställd och kunnig.

Under språkcaféets timmar återuppstår den kaffe- och tevagn, som fanns tidigare och där svenskafghanerna var välkomna att bre sig mackor och ta sig te utan kostnad. Kommer de andra dagar är det enda de kan få gratis ett glas vatten.

Så – Pariskyrkans profil har ändrats drastiskt.

Däremot håller en ny förening på att etableras av Sara Brachet och en grupp kring henne och författaren Monika Schwarz. Det är en förening för stöd och information till flyktingar som kommer från Sverige till Frankrike – Les amis des réfugiés suédopones en France (Svensktalande flyktingars vänner i Frankrike). Föreningen har ingen lokal än men öppnar en hemsida i dagarna. Den nås på facebook och den rekommenderar också facebookgruppen Svenska Afghaner i Frankrike.

Jag har en länk här till den nya föreningen men vet inte riktigt hur den fungerar  https://sites.google.com/view/ars-frankrike  .

Källor

AIDAs landinformation om Frankrike, 2018 update.   www.asylumineurope.org

Dublin Regulation: Into the Infernal Machine of the European Asylum system. Deterrence and Exclusion: An analysis of the Impact of the Dublin Procedure on the Rights of Exiles in France. La Cimade, april 2019. www.lacimade.org.

La Cimades hemsida om Dublin, www.lacimade.org

Samtal med France Terre d´Asile, French Refugee Council, olika aktörer inom det franska civilsamhället samt svensktalande afghaner i Paris.

Statiska uppgifter kommer från Eurostat, ibland förmedlat av La Cimade, www.lacimade.org  

Paris tar emot nyanlända som vill söka asyl på sämsta vis.

Utan pengar till hotell eller vänner med egen bostad – de flera har ingetdera –tvingas de bo på gatan första tiden. Har de redan kompisar i Parisregionen, bor dessa oftast i en asylförläggning och får inte ta emot besök, än mindre ha någon sovande där. Andra kompisar har flyttats till asylförläggningar runtom i landet.

Nyanlända håller mest till kring Porte de la Chapelle, som ligger inom Paris stadsgräns i norra delen av staden. Paris är indelat i 20 stadsdelar (arrondissement) och de migranttäta är 18e och 19e. Här finns de vilda tältlägren och här finns frivilligorganisationer som ger mat. Svälta gör man inte som nyanländ, men man kan missa tiderna för matutdelning och det händer att man blir magsjuk.

Under trafikledsbroar nära Porte de la Chapelle finns av och till ett stort vilt tältläger, som polisen ibland river. Vilda tältläger brukar finnas vid tvärgator öster- och västerut från Porte de la Chapelle om man går den breda Boulevard Ney eller åker spårvagn 1-2 hållplatser. De växer upp och de rivs. Vid Porte d´Aubervilliers två hållplatser från Porte de la Chapelle har det under sommaren och hösten funnits ett stort vilt tältläger på båda sidor om en stor trafikled. Kommunen har ställt ut urinoarer och bajamajor och det finns en vattenkran. Här har killar från Sverige tillbringat sin första tid i Paris den här hösten. Många kallar området inte för Porte d´Aubervilliers, som är svårt att uttala för nyanlända, utan för Rosa Parks efter ett stort supermodernt shoppingcenter intill.

Ja, det är riktigt, namnet kommer av den afroamerikanska aktivisten Rosa Park som bussdemonstrerade i 1950-talets USA mot segregationen. Andra hållplatser utmed den nyanlagda spårvägslinjen här i norra Paris har namn efter framstående kvinnor från 1960-70-80-talen, som Ella Firzgerald (jazzsångerskan), Diane Arbus (amerikansk fotograf) och Delphine Seyring (fransk skådespelerska). Området kring detta stora Parc de la Villette var till in på 1980-talet Paris stora slakthusområde och ersattes med dagens modern storskaliga bebyggelse i glas och metall. Förutom ett stort köpcentrum finns ett stort vetenskapscenter med utställningshallar, bibliotek och mediatek. Biblioteket här i Parc de la Villette (spårvagnshållplatsen och metrostationen är Porte de la Villette) fungerar som en sorts dagcenter för många nyanlända. Här går det bra att ladda telefonerna, använda datorerna med internet, och toaletterna med varmvatten för enklare tvätt. Biblioteket är bara en liten del i denna jättebyggnad, som också innehåller butiker.

Vilda läger och polisbussar

Porte de la Chapelle-lägret revs av polisen nu i början av november, och för Porte d´Aubervillers-lägret aviserade polisen att det skulle rivas någon vecka senare. Men de kommer säkert uppstå igen, för här i norra Paris rivs och återuppstår vilda läger. Ibland på samma plats, ibland på andra platser i området. Vilda tältläger kring Porte de la Chapelle, Porte d´Aubervilliers/Rosa Parks och Porte de la Villette har varit första anhalt för många killar, barnlösa par och familjer.

När det blir kallt och temperaturen närmar sig noll har staden åtminstone de senaste åren tagit stora sporthallar i bruk och utrustat med tältsängar och personal. Dit förs tältinvånarna genom att polisen kommer med bussar tidigt en del morgnar och genom direkta aktioner när tälten dessutom rivs.

Polisen erbjuder dem som vill att kliva in i bussarna och föras till tillfälliga boenden. Nu i november 2019 har 15 sporthallar tagits i bruk som nödbostäder för vintern. De lär ska vara för stadens alla hemlösa. Polisen hämtar upp asylsökande under sommarhalvåret också men mer glest. Det här är en av tre vägar för nyanlända asylsökande att få boende. Ett annat sätt är att köa hos olika dagcenter, ett tredje att ringa 115 för i första hand en eller ett par-tre nätters akut tak över huvudet.

Asylsökande brukar efter 1-2 månader i tillfälligt transitboende (ofta alltså i sporthallar) flyttas till permanent asylboende, som motsvarar svenska asylförläggning. Man delar rum och kan laga mat själv. Standarden är ofta lägre än i Sverige. En del blir kvar i Parisregionen, andra flyttas ut.

Det är ganska vanligt att polisen hämtar med bussar utan att riva lägren. Det kan gå många veckor mellan hämtningarna beroende på väder och temperatur. I juni träffade jag några barnlösa par i lägret i Porte d´Aubervilliers som räknade med att bo här i tält ett par-tre månader innan polisen skulle hämta dem i bussar. Barnfamiljer prioriteras, hade polisen sagt, och vuxna utan barn får vänta.

En del har tur och får tak över huvudet genom polisens bussar efter bara några dagar, andra kan bli boende i tält flera veckor, ja flera månader. Tur eller otur kan man säga, men det beror också på när de nyanlända kommer i förhållande till polisen hämtningar, och om de är på plats när bussarna kommer.

Tält, sovsäckar och underlägg går att köpa billigt. I det stora köpcentret vid Rosa Parks finns en stor butik med fritidsutrustning. Ett litet tält för två, sovsäckar och underlägg går att köpa för under tusen kronor/100 euro, kanske under 500 kronor/50 euro. Sent på kvällarna kommer folk från frivilligorganisationer ibland och delar ut tält och sovsäckar till den som ingenting har.

I de vilda tältlägren med människor från alla möjliga länder – alltså inte bara afghaner – bor nyanlända såväl som papperslösa. Papperslösa kan vara flyktingar med avslag, migrantarbetare som aldrig sökt asyl (ofta nordafrikaner och andra afrikaner) och asylsökande med Dublin som har avvikit och nu befinner sig i 18 månaders limbo.

Det gäller att stå ut. Folk bråkar, i vårvintras inträffade två mord i tältlägret i Porte de la Chapelle, det finns mycket droger och droghandel, det finns möss och råttor, det luktar urin här och där. Men staden placerar ut urinoarer och toaletter, och det finns ofta vattenkranar. Regnar det så blir marken en lervälling.

Hur märkligt det än är tycker en del att det är lite spännande och mysigt att bo i tält. Och hur är det med bråken? ”Då står vi en bit bort och tittar på, och hejar kanske på några.”

Eller så är det så här: ”Nu står jag inte ut längre, i morgon går jag till polisbussarna om de kommer.”

De flesta håller sig till sin egen språkgrupp, och klungor av killar från Afghanistan finns lite här och där. På öppna nästan torgliknande platser mellan tälten har de som lever här byggt enkla eldplatser – ofta en grop marken – där killar samlas, värmer sig, kokar vatten och dricker te och pratar. Tälten står i välordnade rader, tätt intill varandra, med gångstråk emellan. Många tält står på Europa-pallar, som kan hämtas från ett lager en bit bort. De som bor här informerar varandra. Det råder en viss ordning och är inte bara eländigt.

När polisen kommer med bussar är det inte för att i första hand ta papperslösa till förvar, informerade stora frivillighetsorganisationen France Terre d´Asile mig dagen innan jag åkte hem den 14 november. Killar i 18 månaders limbo som har varit med om det här, har berättat för mig att polisen med bussarna visserligen frågar efter id-papper men låter dem som inte har giltiga id-handlingar gå.

France Terre d´ Asile menade att andra polisgrupper i området, inte just de som kommer med bussarna, gör id-kontroller av och till i syfte att fånga in papperslösa.

Det kan bli mycket mer kontroller i framtiden. Men det handlar också om polisens resurser. Fler förvar ska byggas, men platserna blir kanske procentuellt inte så många fler i förhållande till att fler asylsökande och migranter kommer.

Hos France Terre d´Asile sa man att det är knappast afghaner, som polisen och regeringen är ute efter utan det stora antalet som kommer från Albanien, Georgien och afrikanska länder, det vill säga länder som anses ”säkra”. En debatt i Frankrike nu handlar om sjukvårdsflyktingar, och lagen om asylsökandes rätt till kostnadsfri sjukvård har nyligen skärpts. Först efter tre månader får asylsökande rätt till samma kostnadsfria sjukvård som fransmännen. Tills dess gäller bara rätt till akut sjukvård. Sjukvårdskortets giltighetstid har sänkts från ett år till 6 månader.

Bostad efter registreringen

Asylboenden sköts av frivilligorganisationer och finansieras av OFII. France Terre d´Asile är en av de största aktörerna i Parisregionen, Coallia är också stor. Men det finns många, många andra som sköter stora och små asylboenden.

Asylegistreringen ger inte omedelbart plats i boende. I stället ges adresser till dagcenter där bostadslösa köar för boende. Alternativet är att vänta in polisens bussar eller ringa nödnumret 115. Barnfamiljer och ensamkommande minderåriga får adress till andra dagcenter än de ensamkommande männen.  De fyller ungefär samma funktion – någonstans att vara på dagarna och att länka över till boende. Köerna är långa och det tar ofta flera dagar innan man kommer till ett transitboende och sedan ett asylboende. Dagcentren sköts av frivilligorganisationer.

Adresserna till de två dagcentren för ensamkommande män är 82 Avenue Denfert-Rochereau, 14e arrondissementet, och 1 Boulevard du Paris, 4e arrondissementet, kallat Cité av killarna. Vid det första sköts köordningen genom fotografering varje morgon, vid det andra ges chans varje morgon för 24-25 killar att komma in genom lottdragning. Metrostationer är Raspail respektive Cité. Det brukar alltid gå att hitta kompisar som kan visa hur man tar sig dit. Man ska vara här senast 8.30 på morgonen. Vardagar endast.

Har man tur hos Cité körs man med buss till tillfälligt transitboende nästa dag. Hos Denfert-Rochereau tar det längre tid. Väntetiden varierar med hur många som söker boende. De brukar vara färre på somrarna när många bor i tält mer frivilligt.

Paris är stort men metron är lätt att lära sig. En biljett kostar knappt 2 euro men många plankar.

Dagcentren är också för bostadslösa migranter. Ofta har de kommit nyss till Paris för att söka jobb.

Nyanlända kan köa här utan att hela registreringen hos OFII/prefekturen är slutförd, men det går ju inte att ha en tid hos OFII klockan 9 och samtidigt vara här och köa. Man får ta upp det med den eller dem som håller i köandet.

Ett tredje sätt att hitta boende är att ringa akutnumret 115. Väntetiden i telefonen blir ofta lång, och sedan blir svaret att vi har ingenting nu, var vänligt återkom senare. Det går att kommunicera på flera språk. I första hand är det bara för en natt, och man får ringa dag för dag. Barnfamiljer prioriteras. När man har kommit in i deras system kan man efter en tid få boende för en vecka. Ett svenskafghanskt par i Paris bodde i en park i flera månader under hösten 2018 och fick så småningom hotellrum genom 115. Efter ett halvår fick de behålla rummet med ett telefonsamtal varje månad en exakt veckodag. Ändå måste de vänta flera timmar på att komma fram. Varför just de fortfarande finns kvar i Paris, vet jag inte. Deras svenskafghanska vänner, också barnlösa och med Dublinmarkering, flyttades till Marseille.

Till boenden finns alltid socialsekreterare. Uppfinningsrikedom och medkänsla varierar väl men det verkar finnas många socialsekreterare som stöttar och tar parti för sina klienter.

De flesta får så småningom boenden långt från Paris i städer och byar. Från och med 2019 finns stränga regler om att man måste bo kvar i boendet, man kan inte välja. Man kan heller inte vara borta från boendet mer än fyra nätter per månad och man måste anmäla det innan. Bryter man mot reglerna förlorar man rätten till bostad. Ett råd: Hör med boendet vilka regler som gäller och håll dem!

Efter ännu en månad i Paris, och femte besöket sedan april 2018, förstår jag mer av hur det fungerar i Paris och departementet Ile-de-France.

I Paris finns många från Afghanistan som nu söker asyl i Frankrike efter avslag i annat EU-land. Oftast med 2-3-4 år i Tyskland, Österrike, Sverige, Norge, Finland och så vidare hoppas de få en ny chans. Hela hösten har det fortsatt komma nya unga svensktalande. Hur många vet jag inte.

Och de har verkligen god chans. Medborgare i Afghanistan har än så länge oftast fått uppehållstillstånd i Frankrike, om inte i första instans (hos OFPRA=Office Francais de Protection de Réfugiés et Apatrides) så efter överklagan till den nationella asyldomstolen (CNDA=Cour National du Droit d´Asile). De flesta får skyddsstatus, som från och med 2019 ges på fyra år och sedan förlängs.

Enligt Eurostat registrerades 119 000 nya asylansökningar i Frankrike 2018. 10 000 var från Afghanistan. Men långt fler kom från Albanien, Georgien och Bangladesh tillsammans, och härifrån får nästan alla avslag, likaså från flera afrikanska länder.

Men med Dublinmarkering för ett annat EU-land blir vägen komplicerad och ofta lång och svår. Alltfler får Dublin men antalet nyanlända som söker asyl i Frankrike har också ökat. 2018 fick omkring 45 000 personer Dublinmarkering. Procentuellt har överföringarna inte ökat och Dublindeporterade till andra EU-länder är under 10 procent. Jag återkommer om det i tredje artikeln.

Mycket information och många nyttiga adresser om Paris och Ile-de-France finns i guiden WATIZAT, som nås via www.guideasile.wordpress.com Jag har hänvisat till den tidigare. AIDAs 130-sidiga landinformation om Frankrike är mycket utförlig och detaljerad, se www.asylumineurope.org

Registreringen hos prefekturen och OFII

I Frankrike registreras asylsökande hos polisen. Det görs på polisstationer – prefekturer – med migrationsbehörighet, det vill säga där OFII (Office Francais d´Immigration et d´Integration) är verksamma. OFII är den del av det franska migrationsverket, som registrerar, informerar, tar fingeravtrycken, sköter Dublinprocedurerna, öppnar upp för asylprocessen och administrerar boenden och asylbidragen. OFPRA är enheten som behandlar asylprocessen med asylintervjuer och beslut.

För en utomstående är det svårt att skilja på polisprefektur och OFII. Prefekturer finns det många av i Parisregionen och de flesta har inte med OFII att göra.

Att registrera sin önskan att söka asyl måste göras inom 90 dagar efter ankomst till Frankrike.

För att registrera sig behöver man ha skaffat ett franskt simkort till telefonen. Telefonen bör vara en smartphone.

Sedan början av maj 2018 ringer man i Paris och departementet Ile-de-France, där Paris ingår, 01 42 500 900 vardagar från 9.00 till 15.30. Innan dess köade man, i april 2018 hela natten innan. Systemet med att ringa gäller inte övriga Frankrike. 01 är telefonprefix för Parisregionen.

Telefonsamtalet är inte gratis, och det kan vara jättesvårt att komma fram. Man måste vara ihärdig och inte lägga på telefonen. Det finns de som prövar dag efter dag och säger att det är hopplöst – men till slut kommer de fram. När det blir ett svar ska man vänta tills det kommer en röst igen. Man uppger sitt namn och väljer språk, och så småningom kommer det upp en adress till platsen för för-registreringen.

Den sköts av en frivilligorganisation, i Paris stad av France Terre d´Asile. En svenskafghansk kille jag träffade i det vilda lägret i Porte de l´Aubervillers hade fått adress till Melun, som ligger en timmes pendeltågsresa sydöst om Paris, och uppgift att han skulle tas emot av frivilligorgansationen Coallia. Andra adresser som kan dyka upp är i Crepeil och i Bobigny.

Många svenskafghaner blir registrerade i den stora Parisprefekturen på Boulevard Ney i Porte de la Chapelle-området där de flesta nyanlända håller till. Paris andra stora prefektur, som asylsökande kan komma i kontakt med, ligger på Cité-ön mitt i Paris och mycket nära Notre Dame. Hit kallas många som har Dublin och här riskerar de föras till förvar för Dublindeportation.

Frankrike använda uttrycket plattformar, och plattformen som sköter för-registreringen hos en frivilligorganisation kallas PADA. Registreringen hos prefekturen kallas GUDA. Normalt finns den inledande PADA på annan adress än prefekturens, men i Paris finns Terre d´Asiles för-registrerings-plattform hos prefekturen på Boulevard Ney.

Begreppen PADA och GUDA dyker upp i olika sammanhang och kan vara bra att känna till. Även asylboenden och boenden för dem som har fått uppehållstillstånd har sina förkortningar. Italien har något motsvarande.

Polisen i Frankrike lyder under staten, och staten har sedan åtminstone 1970-talet lagt ut uppdrag till civilsamhällets organisationer när det gäller att ta hand om människor som söker asyl. Därav för-registreringen hos en frivilligorganisation. Den är först med att informera om asylprocessen och asylsökandes rättigheter och skyldigheter. Då ges också mötestid och adress till prefekturen för registrering.

Registreringen ska enligt lagen sedan ske inom 3 dagar från för-registreringen.

Men det finns i lagen ingenting om hur maximalt lång tid det får ta att komma fram på telefonen för för-registrering.

Frivilligorganisationer svarar också för den officiella postadress som asylsökande ska ha, och ger under för-registreringen information om var posten ska hämtas. I Paris stad hämtas post hos France Terre d´Asile på 4, Rue Doudeauville, en tvärgata mellan Porte de la Chapelle (metrostation linje 12) och La Chapelle (metrostation linje 2). Med ett litet kort kan man kontrollera utanför på gatan mot en skanner om man har post. Det kan man också se via internet och kortets nummer. Varje vardag mellan 14 och 17 är det långa köer utanför. Var och en har fått en viss dag i veckan när post ska hämtas. Det är viktigt att hålla koll för hit kommer kallelser till intervju, besked från OFII, OFPRA, sjukvården, banken och så vidare.

På samma adress kan man söka tid för rådgivning hos France Terre d´Asil. Huvudkontoret ligger några kvarter österut på 24 Rue Marc Seguin.

De flesta vill till ”Metro 4”.

Svenskafghanerna i Paris säger nästan alla att de vill registreras och lämna sina fingeravtryck hos prefekturen/OFII på Boulevard Ney i Porte de la Chapelle-området. De kallar den ”Metro 4”. Närmaste metrostation är Porte de Clignancourt utmed metrolinje 4. Här kommer inte fingeravtrycken för Sverige upp för en del, säger många – och det stämmer. Det händer också vid prefekturen i Bobigny, kallad ”Metro 5”, men mindre ofta, vet killarna.

Slipper de Dublinmarkering kommer de in i den normala asylprocessen med en gång och behöver inte kämpa med Dublin-monstret. För Dublin är ett grymt monster. Den normala asylprocessen kallas ”process normale”.

För att bli registrerad hos Metro 4 hänger många killar utanför prefekturen på Boulevard Ney med sina telefoner. Tekniken sägs avläsa var telefonen befinner sig och är den nära blir det Metro 4. Om det verkligen stämmer alltid, vet jag inte. Observera: Den senaste informationen är att det inte stämmer utan att man ska ringa före 11 för att komma till Metro 4, och ringer man senare kommer man till Metro 5, Bobigny.

Vid registreringen hos prefekturen/OFFI (GUDA-plattformen) ges information om asylprocessen igen, görs en kort intervju om namn, nationalitet, födelsedatum, inresedatum till Frankrike, var familjen finns, den sökandes fysiska och psykiska behov och om personen är funktionsnedsatt, är sjuk etc. De ges ett A4-papper med tillfälligt uppehållstillstånd – ett ”récépissé” – och datum när det ska förnyas, ett bankkonto med bankkort för det månatliga asylbidraget, ochde får veta att pengar ska finnas på kortet om 45 dagar. De ges information om sjukförsäkringskortet och adresser vart de ska gå för att registrera sig och hämta kort. Via sjukförsäkringskortet ges rätt till kraftigt rabatterat månadskort till kollektivtrafiken i Paris och övriga Ile-de-France – cirka 19 euro.

Det månatliga asylbidraget räknas utifrån ungefär samma dagersättning som i Sverige och är omkring 200 Euro.

Det som görs hos OFII sker med hjälp av tolk.

Ny regel från november 2019 är att det går inte att ta ut kontanter från bankkortet utan bara att betala med, och högst 25 gånger per månad. Praktiska problem har uppstått, t ex affärer som inte accepterar kortet. Förhoppningsvis initialproblem. Men hur ska de göra om de vill handla på gatan när säljaren inte tar emot bankkort?

I ett försök att bromsa dem som söker asyl på grund av sjukdom ändras sjukförsäkringskortets giltighetstid nu från ett år till 6 månader, och det börjar inte gälla förrän efter 3 månader från registreringen av asylansökan. Till dess omfattar den kostnadsfria sjukvården bara akut sjukvård.

Vid registreringen ska de också underteckna att de godkänner att få hjälp av franska staten när det gäller boende, bidrag etc.

Den ”normala” asylprocessen och snabbspåret. Om OFPRA och överklagan till CNDA

2017 tog det mindre än ett år att få uppehållstillstånd om man inte fick Dublin. Det kunde gå fort 2018 också, men generellt tar det längre tid nu från registrering till uppehållstillstånd. Jag har träffat flera killar som kom 2018 och sedan har väntat mer än 9 månader på att kallas till intervju efter att ha lämnat in sin asylansökan. Intervju ska dock hållas inom 6 månader, om inte ska OFPRA meddela förseningen. För dem som har Dublin och blivit kvar i Frankrike tar processen flera år nu.

De som har haft Dublin och anses ha avvikit straffas ofta av OFII med att placeras i snabbspår och att varken få bostad eller pengar. Samma sak kan fortsätta gälla om de får negativt besked och överklagar till domstolen CNDA. Det blir jättesvårt.

Snabbspåret handlar inte om att snabbt komma till intervju. Snabbspåret handlar bland annat om att beslutet kan avgöras av en domare i stället för tre, och att det i vissa fall inte ges garanti att få stanna i Frankrike under processen med överklagan. Mer om detta i AIDAs landinformation.

Förutsättningarna att få OFPRA att öppna ärendet igen efter ett avslag hos domstolen är ungefär lika svårt som i Sverige.

OFII ger dokumentet ”Demander d´Asile” när de ger tillträde till asylprocessen. Namn, födelsedatum, land, föräldrars namn, inresedatum till Frankrike, när personen lämnade hemlandet och inte minst en skildring av bakgrunden till att söka asyl i Frankrike ska in på dokumentet. Allt ska vara skrivet på franska och ha kommit OFPRA tillhanda senast 21 dagar efter att personen fick pappret från OFII.

OFII ger adress till var personen kan få handledning i hur dokumentet ska fyllas i – oftast hos France Terre d´Asiles kontor på 4, Rue Doudeauville  – och var det kan bli översatt från hemspråket till franska.

Det finns också andra ställen.

Se mycket mer i WATIZAT-guiden www.guideasile.wordpress.com

Så småningom kommer kallelse till intervju, skickat till adressen som har getts. Har hen flyttats från Paris ändras naturligtvis adressen.

En rad frivilligorganisationer ger kostnadsfri advokat för överklagan av Dublinbeslut, inför Dublindeportationer och för den som finns i förvar, och för överklagan till domstol av OFPRAs beslut. Men advokatstöd inför och under intervjun med OFPRA ingår inte med automatik. De flesta intervjuer görs utan advokat.

Intervjun äger rum hos OFPRA i Paris och ska infalla inom 6 månader men kan bli senare. Intervjun görs med handläggare hos OFPRA och tolk på det språk man har uppgetts. Normalt är de alltså tre personer under intervjun.

Den är i regel enklare och kortare än hos det svenska migrationsverket, säger svenskafghanerna. Inklusive tolkning pågår den runt 1 ½ – 2 – 2 ½ timme. Som jag har förstått verkar intervjuer göras med mer respekt än i Sverige för vad den intervjuade berättar.

S, som jag känner sedan ett år tillbaka och som numera bor på en asylförläggning i sydvästra Frankrike, fick vänta ett år på sin intervju. Den gick inte bra, sa han, och berättade om två handläggare som ställde frågor om helt olika saker och pratade i munnen på varandra. Han kallades sedan till en ny intervju, men varför vet han inte. Den andra intervjun var han nöjd med.

A, som nyligen har haft sin intervju, blev ombedd att berätta vem han är, vad han mindes av sin födelseort, vad det innebär att vara hazara, bakgrunden till att han kom till Europa och vad han har att vänta om han skickas till Afghanistan. Känslan efteråt är att det gick bra och att han kommer få uppehållstillstånd.

En annan A, också hazara, hade sin intervju i augusti efter att ha genomlevt 18 månaders limbo. Han berättade i förra veckan att dagen innan kom beskedet om att han fått uppehållstillstånd på 10 år, alltså flyktingförklaring. Hans hemby i Ghazni ligger inklämd i Zabul, är omringad av pashtubyar och resor ut och in till byn har länge varit livsfarligt. Kanske inverkade det på flyktingförklaringen. 7,5 % av de afghaner som fick uppehållstillstånd 2018 fick flyktingstatus. I Sverige fick han avslag men han levde här i fyra år och talar utmärkt svenska.

Enligt bland annat France Terre d´Asile lägger OFPRA ganska mycket tid under intervjun på att göra det klart att personen verkligen kommer från Afghanistan, och från vilken region. Det kommer frågor om hur det såg ut på ursprungsorten till exempel men det läggs inte lika stor vikt som i Sverige på att dokument ska bekräfta identiteten. Det är som att OFPRA har mycket större kunskap om Afghanistan än Sverige har.

Men att berätta om den ursprungliga hemorten kan bli svårt för den som kom till Iran eller Pakistan som litet barn och inte minns mycket. För As del var det ändå inte så svårt, sa han, han blev ombedd att berätta vad han mindes och det räckte så.

Det verkar vara vanligt att vänta 3-6 månader på svar från OFPRA, antagligen också längre.

Hur man gör vid överklagan till asyldomstolen CNDA finns beskrivet i WATIZAT, www.guideasile.wordpress.com    Det gäller att snabbt ha en advokat. Överklagandetiden är kort och inom 15 dagar måste man ha kommit in med en ansökan om kostnadsfri advokathjälp.

För den som har fått uppehållstillstånd väntar 6-700 timmars heltidsstudier för att lära sig franska och sedan viss utbildning till arbete. Arbete finns för dem som talar franska, inte minst i Paris och andra större franska städer. Så har det sagts mig av insatta fransmän. För den som vill studera länge har Frankrike inte samma möjligheter som Sverige till studielån. Så det är arbete som gäller, inte högskolestudier.

Sedan hösten 2017 har Svenska kyrkan i Paris varit en mötesplats för många unga svenska afghaner, som Sverige vill deportera till Afghanistan. En del av dem har aldrig varit i Afghanistan sedan föräldrarna flytt till Iran (eller Pakistan). De har sökt sig till Frankrike, som ger uppehållstillstånd till de flesta afghaner och som inte använder sig av internflykt.

De flesta kom till Sverige 2015 som ensamkommande minderåriga. Många talar bra svenska när de kommer till Frankrike och har gått i svensk skola och gjort det som Sverige sagt att de ska göra. En del har känt att Sverige har stulit flera viktiga år av deras liv till ingen nytta.

Med Dublinförordningen är risken stor att de skickas tillbaka till Sverige.

Vad har hjälpen från den svenska kyrkan i Paris bestått i? Den som nu upphör efter det svenskparisiska kyrkorådets beslut.

Först och främst har de känt att de är välkomna när kyrkan är öppen på dagarna. De har bjudits på te eller kaffe från en särskild fikavagn och fått bre sig enkla mackor med svensk ost. Ibland har det funnits frukt, ibland har de fått lagad mat som blivit över efter kyrkans luncher för församlingsmedlemmar i Paris. Mitt i allt det franska, som de inte förstår, har de fått höra och tala svenska. De har fått kramar och uppmuntrande klappar. Har de haft för lite kläder i kylan har de ibland fått kläder ur second hand förrådet, som församlingsmedlemmar har skänkt. De har kunnat ladda telefonerna, och de har kunnat sitta tryggt och spela spel. De har kunnat få med sig tandborste, tandkräm, duschkräm och kanske en handduk.

De har haft någonstans att vara på dagarna, extra viktigt för nyanlända som inte har kommit in i systemet med boende och månadsbidrag från franska staten. Tills vidare har de bott under broar, på gator och i parker. Det har kunnat ta månader innan de fått tak över huvudet.

Svenska kyrkan i Paris har välkomnat människor på flykt ungefär som en del kyrkor i Sverige gör oavsett om de behövande är asylsökande eller fått avslag utan att kunna åka tillbaka till ursprungslandet.

I detta nu fungerar en rad kyrkor i Stockholm som natthärbärgen för unga svenskafghaner som myndigheterna har tagit bostaden ifrån.

Jesus skulle ha gillat kyrkornas hjälp och antagligen tyckt att en del kunde göra mer.

Jesus skulle också ha gillat den svenska pariskyrkans välkomnande.

De flesta har varit och är unga killar. Eftersom de inte talar franska, men desto bättre svenska, har de ibland fått hjälp med att förstå vad som står i dokumenten de får från franska myndigheter. En del har fått hjälp att översätta delar i papperna från svenska Migrationsverket och svenska migrationsdomstolarnas om deras avslag, papper som de har behövt i den franska asylprocessen. Församlingsmedlemmar har hjälpt till frivilligt. Ibland har de fått förvara dokumenten i kyrkan, och ibland en väska.

Till en början kunde de duscha och tvätta kläder. Men trycket blev för stort, duschen möglade och tvättmaskinen slets ut. Till i höstas kunde svenska mammor, mormödrar, systrar och andra som bryr sig om dem i Sverige swischa pengar. Kyrkans revisorer i Sverige sa sedan att så får man inte göra.

Under en period fick kyrkan extra pengar från Skut (Svenska kyrkan i utlandet) för att projektanställa en person för att ägna sig åt flyktingarna, som varit i Sverige. Sara Brachet blev en klippa i sammanhanget. När pengarna var slut kom så småningom pengar direkt från församlingar i Sverige. Sara kunde anställas för en ny period (och är anställd fram till och med augusti) och med pengarna fanns det medel för fikavagnen, frukt, lite godis, hygienkit och lite annat.

Sara har kunnat informera om hur asylsystemet fungerar i Frankrike och ge en del råd.

På fredagarna finns ett språkkafé (som i många kyrkor i Sverige) där killarna (det är mest killar) har lärt sig lite franska med hjälp av fransktalande svenskar i Paris, som har engagerat sig frivilligt. Ibland har de gett några timmars språkundervisning andra dagar i veckan. Med hjälp av pengarna från de svenska församlingarna har Sara skrivit ihop, stencilerat och delat ut övningar i franska.

Personalen har känt att kyrkan har gjort något viktigt och värdefullt, och haft kyrkorådet och dess ordförande med sig.

Det har setts som en diakonal verksamhet.

Jag skulle kalla det humanitär och medmänsklig verksamhet. Det kanske är samma sak.

Svenska dagstidningar och Svenska kyrkans tidning har skrivit om den svenska pariskyrkans hjälp till de svenskspråkiga afghanska flyktingarna. Till och med franska tidningar har skrivit om det.

Kyrkan har varit just så hjälpande och stödjande mot människor i nöd och utsatthet som många önskar att alla kyrkor är. Som man tror hör till något av det viktigaste kyrkor har att göra.

När jag har berättat för vänner har jag fått kommentarer som att ”när jag hör vad svenska kyrkan i Paris gör så blir jag glad att jag fortfarande är medlem i svenska kyrkan fast jag inte är religiös”.

Men i vintras ska den franska juridiken ha sagt att den här typen av diakoni har svenska kyrkan inte tillstånd att bedriva i Frankrike. Var det så att fikavagnen ansågs konkurrera med fransk caféverksamhet, eller minns jag fel? Men fikavagnen är bara för svensktalande flyktingar, inte för vem som helst.

Kyrkorådets ordförande ska ha blivit rädd att bli åtalad och dömd till fängelse om verksamheten fortsätter.

Plötsligt fick personalen veta att från 1 juni upphör allt flyktingstöd. Från hemsidan är sidan om flyktinghjälp bortagen.

Det är konstigt att inte kyrkorådets ordförande aktivt sökt former för hur kyrkan kan fortsätta att hjälpa flyktingar utan att bryta mot fransk lag.

Varför bara plötsligt sätta stopp?

Sara sa en gång: ”Jag har träffat över 800 som har kommit från Sverige och det har aldrig varit problem med dem. De är snälla och vänliga, de bråkar inte, det försvinner inte saker och de är hjälpsamma. När vi stänger på eftermiddagen är det alltid några som plockar undan, torkar av borden och ställer stolarna i ordning. Och hur skulle vi ha klarat julbasaren i december utan dem?”

Jag berättar för vänner i Sverige att det aldrig har varit stölder med svenskafghanerna, att varken personalens eller kyrkans mobiltelefoner, pengar eller väskor har försvunnit. Då klagar mina vänner över att när de har glömt tvättmedel i tvättstugan så har alltid någon av grannarna tagit det nästa dag.

Vad ligger bakom kyrkorådets beslut mer än att kyrkan måste följa fransk lag? Varför försöker inte kyrkorådet hitta vägar som ryms inom fransk lag? Jag vill inte tro det, men ligger det främlingsfientlig politik bakom? Vill kyrkorådet bara se genuint svenskar i kyrkan? Och vilka är i så fall genuint svenskar? Inte lätt att säga när vi befinner oss i Frankrike. Vill rådet och ett antal församlingsmedlemmar inte se mörkhåriga människor som inte bara talar svenska (vilket de flesta gör) utan också dari och pashtu och är mycket vänligare och artigare än svenska ungdomar brukar vara.

Är det i grunden fråga om rasism?

Själv är jag förtvivlad och förbannad över beslutet. Kyrkan har också varit ett stort stöd för många svenska anhöriga i Sverige (familjehem) som har ringt och mejlat. De har varit oroliga för sin son eller sitt barnbarn, och med Svenska kyrkan i Paris har det funnits någon att bolla sin oro med och bli lite lugnad av.

Svenska kyrkan i Paris har tills nu försökt följa Jesus budskap om att hjälpa sina medmänniskor oavsett hudfärg eller nationalitet, så som varje kyrka och kyrkoförsamling bör göra. Men nu är det alltså slut med det.