Vårt Europa / Annette Rosengren

Hårda lagar och bestämmelser för människor på flykt. De med uppehållstillstånd vräks och ställs på bar backe. Coronapandemins restriktioner har tvingats på flyktingar mer än på grekerna i gemen men har inte varit smittorisk.

Källan här är UNHCR Greece press översikt från olika tidningar under juni och juli 2020.

Kort om vad som gäller nu (se också tidigare inlägg)

Nyanlända ska sorteras efter ursprungsland och transitland och det avgör om de får rätt att söka asyl i Grekland. Grekland har numera listat så kallade säkra länder, vars medborgare anses kunna skickas tillbaka utan fara. De som inte ges rätt att söka skydd ska tillbaka till transitlandet Turkiet (enligt EU:s avtal med Turkiet bland annat) eller till ursprungslandet. För dem som får söka ska asylprocesserna gå snabbt, om möjligt på några veckor. Överklagan till domstol av negativt besked om internationellt skydd ska lämnas in inom ett par dagar och formuleras rätt för att godtas som överklagan. Utan juridisk hjälp blir det svårt att överklaga och tillgången till juridisk hjälp är mycket, mycket begränsad. Anländer en till EU/Grekland via öarna i Egeiska havet Lesvos, Samos, Chios, Kos, Leros – de flesta kommer den här vägen – ska en stanna på öarna (med sina vedervärdiga överbefolkade läger) tills en har fått uppehållstillstånd med flykting- eller skyddsförklaring eller fått avslag och ska en skickats tillbaka till Turkiet eller ursprungslandet. Med avslag från domstol ska en omedelbart placeras i förvar i väntan på deportation. För dem som anländer via Evrosgränsen i norr finns inte de geografiska restriktionerna men lagen om hur asylprocessen ska gå till gäller.

Den som har fått uppehållstillstånd måste lämna asylboendet inom en månad och försörjningsbidraget som asylsökande upphör. I ett av sina många uttalanden till media säger migrationsministern Notis Mitarakis att EU-stater är skyldiga enligt internationell lag att finansiellt stödja asylsökande så länge de väntar på beslut, men sedan måste de bli oberoende eller lämna landet. Han har också meddelat att stödet till dem med uppehållstillstånd avslutas eftersom ekonomiska stöd stöttar människosmugglare och passiviserar människor.

Fungerande integrationsprogram med bostad och med försörjning finns inte. Bostadsprogrammet Helios har inte kapacitet att stödja mer än en minoritet med bostad.  Många syns hemlösa på Atens gator

Den handlingskraftiga regeringen

Regeringen framstår i sina uttalanden som handlingskraftig och effektiv när det gäller människor som söker skydd. Premiärministern Mitsotakis prisar kustbevakningen och Frontex, som framgångsrikt försvarar landets gränser och därmed EU:s gränser. Migrationsministern Mitarakis meddelar att färre söker asyl än förra året. Han  använder ordet ”migranter”, inte sällan ihop med ordet ”illegala” trots att majoriteten kommer från de flyktingproducerande länderna Afghanistan, Syrien och Irak och att Grekland ger uppehållstillstånd till majoriteten av dessa.

Jag minns mycket väl att ”illegala migranter” var den konservativa Samarsregeringens språkbruk 2012-14. När Syriza vunnit valet 2015 gick den nytillsatta migrationsministern juristen Tasia Christodoulopoulou ut i media och sa att de som kommer är flyktingar som flyr från krig. Majoriteten var då som nu afghaner och syrier, men i omvänd ordning mot nu. Christodoulopoulou blev avskydd och smutskastad av nästan all media, som var övervägande konservativ. Vilka ord som politiker och ledare använder är, som vi vet, viktigt eftersom människor påverkas.

Nuvarande migrationsministern Notis Mitarakis gjorde en sammanställning i början av juli för årets första halvår. Långt fler asylbeslut hade fattats, mängden väntande ärenden hade minskat (från 139 000 till 101 000) och antalet asylsökande i lägren på öarna hade minskat från nästan 40 000 i början av året till knappt 30 000. (Lägrens totala kapacitet är omkring 6 000.) En del har fått uppehållstillstånd och skickats till fastlandet där de ingenstans har att bo. De andra? Jag vet inte eftersom deportationer till Turkiet och andra länder vilar på grund av pandemin. 5 000 ska skickas iväg så kallat frivilligt och får en summa pengar. Kanske hann flera åka innan pandemin bröt ut och stängde gränserna.

Vi ger asyl till verkliga flyktingar medan migranter separeras nu och framöver, sade migrationsministern i ett av sina uttalanden. De som har får flyktingförklaring har minskat med 40 procent och frivilligt återvändande och deportationer prioriteras 2020.

Ministerns återkommande hänvisning till statistik ifrågasätts av organisationen Refugee Aegan Support, som påpekar att Asyl Service inte längre skickar ut offentliggör statistik, vilket de alltid har gjort varje månad tidigare.

Ministern återkommer till att flyktingar med uppehållstillstånd varken ges boende eller försörjningsbidrag en månad efter besked. De kan inte räkna med att ha en pension som aldrig upphör, säger han, det gynnar smugglare, utan de ombeds nu att arbeta. Att säga och handla så är oerhört arrogant och grymt när det varken finns integrationsprogram eller en övergångsperiod med handledning om hur den grekiska arbetsmarknaden och byråkratin fungerar och ska hanteras. I något annat sammanhang har han sagt att man ska se över de byråkratiska hindren för integrering så att de som fått uppehållstillstånd får bland annat skattenummer, hälso- och försäkringskort och resehandlingar.

Antalet som förts över till fastlandet ökar. Antalet nyanlända har minskat men inte upphört. Sedan mars förs nyanlända till karantän i två veckor.  Lägren i övrigt har hårda utegångsrestriktioner sedan början av mars, och de fortsätter långt efter att grekernas restriktioner har blivit ungefär som i Sverige.

Ministern har också meddelat att under hösten kommer nya läger öppnas på Samos, Kos och Leros och de kommer ha stängsel, elektroniska passerkort med fingeravtryck och strikt kontroll över vilka som passerar in och ut. EU har inte godkänt regeringens ansökan om finansiering av de nya lägren och pengarna tas tills vidare från statsbudgeten (oklart om EU verkligen har sagt nej – i så fall förmodligen för att läger för asylsökande ska inte vara låsta – eller om det handlar om en vanlig budgetfördröjning inom EU, dvs att pengarna kommer i efterskott).

Av Grekland drygt 5000 ensamkommande unga är de flesta hemlösa eller i olika förvar, obs inte ungdomsboenden. Att 1 600 ska föras över till andra EU-stater kom man överens om inom EU i senvintras (Sverige har inte erbjudit sig). Överföringen har försenats på grund av pandemin men har påbörjats. En grupp sjuka barn från öarna har också förts till Tyskland med sina föräldrar. Regeringen har samtidigt svarat med att avsluta verksamheten vid landets mest erfarna, effektiva och transparenta organisation för stöd till ensamkommande minderåriga. Fler boenden ska öppnas, bland annat genom grekiskortodoxa kyrkan. Platserna som anges är för få. Antagligen menar regeringen att antalet ensamkommande unga kommer bli färre ganska snart genom att de sorteras bort om de till exempel kommer från ett så kallat säkert land, eller att de får avslag och deporteras. Snabba processer och många avslag kommer få färre att söka sig till Grekland.

Under den här tiden meddelas också något som är mycket bra: ansökningssystemet för medborgarskap ska bli effektivare, gå snabbare och göras transparent. Som nu väntar 35 000 ärenden på beslut och några har väntat sedan 2011.

De med internationellt skydd vräks och blir hemlösa och utan försörjning, många söker sig till Victoriatorget i Aten. De blir alltfler.

1 juni blev 11.273 flyktingar med uppehållstillstånd ombedda att lämna sina boenden inom 30 dagar (jämfört med inom 6 månader tidigare). Det enda program som ger hjälp med boende till asylsökande som fått flyktingförklaring eller internationellt skydd är Helios, som drivs av IOM, International Organisation for Migration, knutet till FN. Knappt 1 600 av 8 750 registrerade individer fick hyresbidrag i juni. Helios har inte resurser och planering för regeringens alla vräkningar.

Under juni månad lämnade 2 144 flyktingar med uppehållstillstånd Lesvos och kom till fastlandet utan att någonting var ordnat för dem. Många sökte sig till Aten och Viktoriatorget, tio minuters promenad norrut från Omoniaplatsen. Så här fortsätter det under juli. Då och då gör polisen razzior på torget och samlar ihop människorna i sina mörkblå bussar. De förs till bland annat Elaionas, Nea Kavala, Thiva och Malakas, Schisto och Skaramangas, flyktingläger för framför allt asylsökande i Atenregionen, flera ganska långt från Aten. Men vad händer med dem där? En dag i början av juli förs 150 hemlösa flyktingar med uppehållstillstånd från Viktoriatortet till Skaramangas och Shisto. Migrationsministern är närvarande under aktionen och anklagar hjälpande aktivister på torget för att de exploaterar mänskligt lidande i syfte att göra intryck. Någon person påpekar för en tidning att det handlar om människor med uppehållstillstånd som vistas lagligen i Grekland och dem kan man inte förbjuda att vistas på gatorna, de gör ingenting olagligt, de kan inte gripas och sättas i fängelse. Men de behöver hjälp.

Ur pressöversikt den 7 juli. Den dagen syntes omkring 80 afghanska familjer med spädbarn och småbarn på Viktoriatorget. De flesta kom från Moria på Lesvos. Några familjer kom från läger för asylboende i Tessaloniki och hade uppmanats att lämna lägret. Ombedda av boende eller företagare, som oroade sig för hygienen, hade staden dagen innan tagit bort bänkarna på Viktoriatorget.

En vecka senare går Läkare utan gränser ut i pressen och säger upprört att de har patienter med allvarliga sjukdomar som cancer, som är tortyroffer, som är ensamma mödrar med kroniska sjukdomar och som är gravida kvinnor som snart ska föda och som nu lämnas på gatan utan någonstans att sova, utan mat, utan vatten, utan toaletter.

Många organisationer är djupt upprörda över regeringens agerande, och så finns det några som tackar regeringen för sitt utmärkta handlande!!!

21-22-23 juli. En tidning skriver om mötet med en afghansk mamma med två barn som sover på Viktoriatorget efter att en kort tid varit skickad från Viktoriatorget till Amygdaleza, som är ett förvar. Hon lämnade det eftersom de inte fick tillräckligt med mat och barnen fick inte de mediciner de behövde. En tidning rapporterar om 30 hemlösa familjer med uppehållstillstånd som förts till Elaionas. De har placerats i små nylontält på fotbollsplanen, mitt högsommarvärmen och utan elektricitet och utan tillräckligt med mat. De asylsökande i lägret bor i små containerhus med elektricitet och aircondition.

6 000 skulle ha vräkts från boendeprogram för asylsökande, som drivs av UNHCR. Tills vidare har bara 800 flyttat, eftersom det inte fanns någonting att flytta till.

Oftast är det tidningen Efimerida ton Syntagton, Efsyn, som rapporterar om flyktingars utsatthet.

I Idomeni vid gränsen till Nordmakedonien har flyktingar samlats i hopp om att som fem år tidigare kunna ta sig vidare norrut genom Nordmakedonien. Men det rapporteras att nordmakedonska myndigheter skickar flyktingar tillbaka över gränsen till Grekland.

Under 2020 kommer alla asylboenden i hotell upphöra, säger migrationsministern i en citerad intervju. De inrättades för några år sedan med hjälp av UNHCR för att asylsökande skulle få det bättre än att bo i tält, vilket många gjorde under lång tid inte bara på öarna utan också på fastlandet. Han förklarade att dessa hotellboenden upprättade under Syrzias regeringsperiod och antydde att med nuvarande regering kommer de inte behövas eftersom asylprocesserna kommer gå snabbare, många kommer skickas tillbaka, färre kommer som nyanlända och att de som får uppehållstillstånd får klara sig själva och arbeta som alla andra.

Under den här tiden lobbar också migrationsministern och dennes medarbetare med UNHCR, IOM, Internationella Röda Korset och EU:s stater för att ”inte längre bara följa utvecklingen utan vara med om att skapa den”, det vill säga EU:s asyl- och migrationspolitik.

Vi ger asyl till verkliga flyktingar medan migranter separeras nu och framöver, sade migrationsministern i ett av sina uttalanden. De som får flyktingförklaring minskar med 40 procent och frivilligt återvändande och deportationer prioriteras 2020.

Ministerns återkommande hänvisning till statistik ifrågasätts av organisationen Refugee Aegan Support, som påpekar att Asyl Service inte längre skickar ut offentliggör statistik, vilket de alltid har gjort varje månad tidigare.

Ministern återkommer till att flyktingar med uppehållstillstånd vräks efter en månad och förlorar försörjningsbidrag. De kan inte räkna med att ha en pension som aldrig upphör, säger han, det gynnar smugglare, utan de ombeds nu att arbeta. Att säga och handla så är oerhört arrogant och grymt när det varken finns integrationsprogram eller en övergångsperiod med handledning om hur den grekiska arbetsmarknaden och byråkratin fungerar och ska hanteras. Är det utstuderad medveten grymhet eller okunnighet? I något annat sammanhang har han sagt att man ska se över de byråkratiska hindren för integrering så att de som fått uppehållstillstånd får skattenummer, hälso- och försäkringskort och resehandlingar.

Öarna

Här finns numera utbredd främlingsfientlighet mot människor på flykt med många inslag av våld. Asylsökande och även människor som verkar inom frivilligorganisationer har attackerats, och det har bidragit till att flera har lämnat öarna. Möjligen är det värst på Lesvos, i alla fall rapporteras det mest härifrån. Det finns en antirasistisk protesterande minoritet och en stor tyst majoritet som bara vill ha slut på alla problem. Öborna vill att öarna ska associeras med att vara turistparadis. När flyktingarna fastnar länge på öarna under erbarmliga psykiskt och fysiskt påfrestande förhållanden uppstår spänningar. Olivlunda r trampas ner, får stjäls och äts upp av hungriga och uttråkade, inbrott sker, konflikter uppstår i lägren, människor har dödats, asylsökande har protesterat och demonstrerat. Så här har det varit flera år. Nog förstår man att båda öborna och flyktingarna kräver förändring.

En handfull hotellägare på Lesvos, har på grund av ekonomiska svårigheter genom pandemin erbjudit sig att i samarbete med några frivilligorganisationer ge boenden till flyktingar. De utsätts för xenofobiska hot, skadegörelse och smutskastning i juni. När även borgmästaren hotar, drar de tillbaka sina erbjudanden.

Pandemin – Covid 19

Generellt har Grekland, liksom övriga Östeuropa, haft ett mycket lågt antal sjuka och avlidna. Fram till mitten av maj var landet stängt på ungefär samma sätt som flera andra EU-länder. Vuxna och barn tvingades vara hemma om de inte kunde visa papper på att arbetsgivaren krävde deras närvaro på arbetsplatsen, eller för att de skulle handla mat eller apoteksvaror. Andra veckan i maj öppnades samhället upp om än med restriktioner om stora samlingar, munskydd med mera.

Men för flyktingar i asylboenden behöll man samma restriktioner som tidigare.

När pandemin började krävde många stora och små organisationer att de enormt överbefolkade och ohygieniska mottagnings- och registreringslägren på öarna skulle stängas och människorna föras till fastlandet. Det skedde inte utan lägren blev kvar. Men de stängdes av för omvärlden och är fortfarande avstängda. Efter bestämda regler fick en person per hushåll gå ut dagtid för att handla mat, högst 150 stycken per timme och i grupper på högst tio personer. Reglerna har gällt för flyktinglägren på fastlandet också. Nyanlända har sedan i mars förts till två veckors karantän på andra platser. I mars och april var också Asyl Service stängt, nya ansökningar togs inte emot och intervjuer gjordes inte. (Ungefär så var det i flera andra EU-länder.) När samhället i övrigt öppnades för grekerna i maj och verksamheten vid Asyl Service kom igång, har lägren fortsatt att vara stängda. Till en början skedde de flesta kontakter med Asyl Service digitalt, och onlineverksamheten har generellt vuxit och påtvingats asylsökande genom pandemin. Det gäller alltså att den som söker internationellt skydd har smartphone, uppkoppling och tekniska kunskaper! När Asyl Service äntligen öppnade för fysisk betjäning var köerna långa.

Vecka efter vecka har de som tvingas bo i lägren på Lesvos, Samos och de andra öarna inte haft möjlighet att ens ta en promenad utanför lägren, gå för att svalka sig i havet, eller för barnen att springa omkring. De har köat för vatten, för toabesök, för dusch, för mat. Tvål har delats ut ihop med uppmaning att tvätta händerna och hålla avstånd. För närvarande är restriktionerna förlängda fram till 2 augusti.

Men lägrens invånare har inte varit en smittofara för andra. Trots överbefolkning, tältboende, trängsel och omöjlighet att hålla distans har lägren på öarna officiellt inte haft några covid-19-fall. I några av lägren på fastlandet har det funnits smittade men de har varit få och de har isolerats snabbt.

Ändå har alla som söker asyl behandlats som om de var pestsmittade. Restriktionerna med att inte få röra sig utanför lägret har förlängts om och om igen.

Under mars till början av maj gick det inte att söka asyl i Grekland. Till en början infördes stoppet som ett vapen mot flyktingar som försökte ta sig in i Evrosområdet, dit Turkiet fört tusentals i provokation mot Grekland och EU. Åklagaren i Lesvos huvudstad Mytelene åtalade asylsökande som kom in i Grekland över Lesvos under tiden 1mars till 1 april 2020 för illegalt intrång eftersom de inte hade sökt asyl. Att de inte kunde göra det eftersom grekiska regeringen hade stoppat möjligheten att ansöka, spelade ingen roll. Det handlar om uppskattningsvis 850 individer, flera svårt traumatiserade bland annat på grund av vad som hänt under överfarten som att en mamma har sett sitt barn drunkna. Förhoppningsvis har åtalet lagts ner men jag vet inte.

Pushbacks

Pushbacks fortsätter, och från Lesvos sammanställde organisationen Legal Centre Lesvos en rapport om systematiska, olagliga och våldsamma pushbacks med vittnesmål från 30 överlevande. Den publiserades den 13 juli. Videoinspelningar med mobiltelefon visar att grekisk kustbevakning i hög grad är skyldiga till att utsätta människor på flykt för dödsfara.

UNHCR har upprepat sin begäran att regeringen ska undersöka de många vittnesmålen om pushbacks vid Evrosgränsen och i Egeiska havet. Regeringen förnekar pushbacks och hänvisar till fake news.

ECREs veckobulletin 17 juli tar bland annat upp den grekiska regeringens aktuella krav på frivilligorganisationer, jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Ett expertråd vid Europarådet för regler för frivilligorganisationer – krånglig titel – framför allvarlig kritik mot regeringens agerande. Varje land har rätt att registrera frivilligorganisationer och sätta upp regler för deras verksamhet men regeringens krav är orimliga och strider mot artikel 11 om mötes- och föreningsfrihet i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och friheter. Regeringen uppmanas att återgå till europeisk standard. ECRE är också kritisk mot att EU-kommissionen har godtagit den grekiska regeringens förnekande av att ha skjutit skarpt mot flyktingar på turkiska sidan av Evrosgränsen i början av mars, trots bevis om att en man blev skjuten i munnen och dog. I bulletinen kan man bland annat också läsa om vräkningarna av flyktingar med uppehållstillstånd. (ECRE European Council on Refugees and Exiles, www.ecre.org)

Svenskt exempel på inhumanitet

27 juni berättar engelska Independent följande: En 14-årig afghansk flicka förlorade föräldrar och syskon vid överfarten till Lesvos i oktober 2015 i samband med ett skeppshaveri när nästan 70 personer drunknade. Hon led sedan av svår PTSD och flögs från Lesvos till fastlandet, togs om hand av den grekiska frivilligorganisationen Metadrasi (en mycket bra och välrenommerad organisation) och kom att bo i en fosterfamilj i 1 ½ år. I november 2017 kom hon till Sverige genom återförening med en moster. Hon sökte asyl, började må bättre och känna sig trygg. Hon fick avslag, och hade så småningom tre avslag. Så snart hon fyllt 18 kom ett brev att hon skulle lämna Sverige. Migrationsdomstolen i Stockholm informerade Independent att hon inte kunde söka asyl i Sverige eftersom hon redan hade fått internationellt skydd i Grekland.

Sverige hade kunnat handla enligt humanitära klausuler.
EU:s medlemsstater har rätt att agera humant.

Hussein Elfil died in Khartoum, Sudan, in early July. Memorial texts and messages have been published on Facebook.

Hussein Elfil was my closest friend in Athens, we have known each other since 2011. His experiences taught me what it is like to be a recognized refugee in Greece. He had to rely on himself and he worked as hard as he could and could find work. But he was an old man and to survive he had also to be supported by friends and a relatively well-to-do brother.

He had many friends in Athens and I think one reason was his motto that it is much better to show kindness than anger. Hussein was kind and polite and respectful to other people, a humble man. But I also saw that he, with all his right, could be arrogant and dismissive when he felt badly treated.

He came to Greece as a political refugee in 1999, and he was proud that he received a residence permit and refugee recognition with reference to the Genève convention after just a bit over a year. Most asylum seekers had to wait for many years and very few received a refugee status. I made a good impression, he said, and had explained to the police, among other things, that he was an old man who would much rather have stayed with his family and relatives in Sudan. At that time, it was the police who handled asylum cases.

Most Greeks have known him as Mister Ali. Ali was his “nomme de guerre” as a political opponent of the regime in Sudan and under that name he arrived to Greece.

To me, he was at first Mister Ali and later Hussein. I was introduced to him at the Greek-American missionary organization Helping Hands with its premises on Sofokleos street quite close to Omonia Square. It was 2011 and I met a rather tall, slender gray-haired Arab gentleman, extremely friendly and polite, a gentleman at his fingertips, who spoke impeccable English. He looked handsome, and not least he was handsome in his gray winter wool coat, which he received through his friends in Helping Hands.

We had more and more contact, in Athens and over the phone and email. He welcomed me on the phone every time I landed at Athens International Airport. I can still hear inside me his friendly voice saying “wellcome to Athens, Annette”, or at the beginning “Misses Annette”. I will never hear this again.

We made excursions

In the autumn of 2013, thanks to him, I came to the closed detention for refugees in Corinth one day. Hussein was our tour guide as he spoke Greek and knew how things work in Greece. But he preferred to speak English.

This visit to the detention in Corinth was a terrible experience in inhumanity for me, I described it briefly in my book Springa på vatten (Running on Water) (2014). There was a photography ban and I could not take pictures. But I remember well the men who mostly were not allowed to go out and more or less hung in clusters in the windows. The premise had been a military base and many Greeks had done their military service here, including the writer and left politician Perikles Korovessis, of whom I rented a home for a time. Also Perikles died this year.

In 2013, the detention in Corinth consisted of a number of large two-storey buildings from the 1930s or 40s. Each was fenced with high bars. Men who had fled from different countries were detained there. If I remember correctly, they were allowed to go out in the small yard for half an hour twice a day. Many were from Afghanistan and I had made contact with one of the men we were to visit. We were allowed to enter the area but not inside the grid. He and I spoke briefly on opposite sides of the grid. Around him stood many other men. He told of about seventy men in each room, bad food, bad clothes, many had neither shoes nor socks, minimal medical care, nothing to do and no one knew how long they would be there. After a while the guards said we had to go and Hussein said firmly that we must obey, otherwise we would get problems.

Greece was in a severe economic crisis, and since the spring of 2012, the government was conservative and dominated by New Democracy, the party that now has government power again. More and more refugees were detained from 2012 and -13. The problems for those who came through Greece to seek asylum in the EU were enormous, not least it was almost impossible to submit their application for asylum. Accepted as an asylum seeker, they received a 6-month temporary residence permit, which was shown by a pink card. Most had no card and had not been able to submit their asylum application. The queues were huge, and the Aliens Police – it was with them that asylum was sought – received applications one morning a week and selected 10-20-30 people out of several hundreds who queued for several days. Most of those who wanted to seek asylum lived undocumented in Greece, waiting for being successful with leaving Greece for other EU countries. Sometimes they were arrested by the police for illegal stay in Greece. Since New Democracy came to power in 2012, the detentions increased and refugees remained in detention for several years instead of being released after a few weeks as before. They were all called “illegal migrants” by the government and by the police.

The conservative government made also statements in media that those in custody would not be released until they agreed to return to their country of original. There were legal defenders for refugees connected to various voluntary organizations, but the need was far greater than the availability of free legal aid.

The largest organization was the Greek Council for Refugees, for which Hussein occasionally worked as an interpreter during his years in Greece. The employment was based on GCR having funded programs, almost the entire business was built on programs, and programs have, as is well known, a fixed beginning and end. It was the same with the other voluntary organizations, the funding was done within the framework of applications for funding programs from major international organizations, the UNHCR and from funds within the EU.

When the left-wing party Syriza won the election in the new year 2015 and formed a government, they released nearly 6,000 detained men from detentions around Greece. Some had lived there for two years under appalling conditions. From the summer, the borders north across western Balkans were largely open and most travelled on, many to Germany.

The detentions are now used by the conservative government – Corinth, Amygdaleza closer to Athens, the detention part at the Aladapon, the Aliens Police in Athens, and elsewhere. This time, the government has said that it will be effective in sending these “illegal immigrants” quickly out of Greece to Turkey or their home countries. The fact that most of them had a refugee profile was not mentioned.

Hussein accompanied me to the solidarity medical clinic in Athens, in Elleniko, I think it was the spring of 2015. The clinic provided care to Greeks who during the severe economic crisis were without health insurance. Doctors, physiotherapists and other healthcare professionals volunteered here. The medicine came through donations from people around Europe who wanted to support. Without Hussein I would never have found it. The clinic is moving to Glyfada now.

We also mainly enjoyed ourselves, such as a Sunday trip by boat from Piraeus to the island of Aegina, and lunches in the well-known, traditional, tiny down in the cellar restaurant just west of the market square on Athinas street. But Hussein was always small in food and preferred that we had coffee at some simple coffee bar and smoke a cigarette. Sometimes he waited on the street outside the simple hotel where I began to stay, but most of the time we decided to meet outside the Hondas department store at Omonia Square.

He had so many friends

And now he no longer exists, dead in a hereditary blood disease that slowly erodes the skeleton. For more than two years he carried his disease, was treated with chemotherapy at the large Alexandra Hospital in Athens, and initially in Amsterdam where the disease was diagnosed. In Amsterdam, he lived with a nephew in the hope of getting asylum in the Netherlands or at least to have the treatment carried out there. But it did not work because he already had his refugee status in Greece. He had become thin and weak when he left, and just before leaving for Amsterdam we were shopping two pairs of nice Manchester trousers in a shop at Panepistimio so he would be well dressed. At that time he had some money, saved maybe after a couple of years of work for GCR as an interpreter at the reception camps on Chios and Lesvos. Wages were not high, and wages in Greece had fallen sharply at this time due to the crisis and demands from the EU. But I think Hussein was anyhow trying to send money home to his son in Khartoum. Maybe it was mostly like a gesture, because his son Mahid was an adult at this time and had a good job for an international organization.

In the spring and summer of 2020, which were the last months of Hussein’s life, he lived with his sister in Khartoum. She and her husband had plenty of space and their children were grown up and had left. Thanks to the fall of the Sudanese dictatorship in the spring of 2019, he was able to return, and Mahid came to Athens and brought home his father. They were driven to the airport by Hussein’s close friend Themis Sirinides. Who cried in his car back home aware that he would never meet Hussein again.

The good Greek-American missionary couple Themis and Donna Sirinides were Hussein’s main security in Athens for many years. But he was careful not to complain and hang on to them. The couple worked in a Greek evangelical church in Athens and in the missionary organization Helping Hands, and Hussein, who never converted but loved to discuss religion, participated for many years in Bible studies and Bible talks with Themis, and with Scott McCracken, one of the founders of Helping Hands. Scott and his family returned to the United States a few years ago, but their friendship with Hussein lasted. Themis´ and Scott’s families and the people around them were probably Hussein’s main network in Greece. The Greek-Sudanese community, where Hussein as a senior man and political refugee was highly respected, was perhaps just as important. And then he had GCR with its lawyers, interpreters, social workers and others, but if I understand correctly it was more during working hours. He also had close contact with the American social anthropologist Heath Cabbot and helped her in her research studies in Athens 2009-10.

Hussein liked to discuss and was well versed in the Koran and the Bible. He was sceptical of religions, but believed that man is sometimes a weak being and needs an abstract force that backs him and her up. He knew that there are more similarities than differences between what is written in the Bible and the Koran. The message of peace, which Christians usually say Jesus stands for, is also found in the Koran but not quite in the same way, he replied when I asked. The Koran says that you should not attack unless the others attack you. You should not harm anyone else unless they hurt you. And it’s better to forgive than to hurt. I do not defend Islam, but, he added, I claim that I know more than most people here about Islam. The Koran says that killing a single person is like killing all humans. And most Muslims know that, he said.

Hussein told me – about his sixty years before becoming a refugee in Grecce

I had a long interview with Hussein in October and November 2011. That fall I lived in Athens for three months. In the interview, Hussein told about his background in Sudan and growing up in a very famous family. The family was not rich but they lived a very comfortable life, he said. His father was governor of the central bank, his grandfather had been a well-known politician. Hussein joined the communist party as a young man and had many quarrels with his father about it. Communism was a social movement in African countries in the late 1950s and early 60s, he explained. Africa had been colonized and the Soviet Union helped many states to independence.

At the age of 20, he was first imprisoned during a period of military dictatorship but was released after a few days by his father’s actions. In 1969, the army regained power after five years of democracy. He had then left the communist party, among other things, because he did not accept that the leaders acquired precious material benefits. But he continued to be politically active. He was arrested several times during the military dictatorship and eventually emigrated to Saudi Arabia. The military regime was over in 1984 and he returned a couple of years later. The same year the army took power again and this time as a “fanatical Muslim regime with sharia camps”. Many were executed and many were imprisoned. For ten years he lived in Khartoum “and it was a very tough time for me”. He was not politically active but was arrested again and again for old activities, about which the military had documents in its archives.

He did not want to talk about the torture, and initially said that he did not mind being interviewed, but without going into certain things.

Life was difficult for me and my family, he said, pointing out that by family he also meant his mother and his brothers and sisters. He had married and the son was born in 1983. She was a very good woman, he said. She had a PhD in English literature, graduated in the United States and is an example of the high position of English in Sudan within that generation. Back in Sudan, she taught English literature until she retired. Later they divorced. Hussein said many times that she was much more educated and smarter than he was. He respected her a lot and when she died a few years after the interview, he mourned her deeply.

How did he support himself during this period of his life? Before traveling to Saudi Arabia, he worked in a bank for many years. Together with a friend, he then started an import business company. They imported goods and materials that the government needed to develop the country, including wood for the shelves for railway construction and engines. In Saudi Arabia, he worked as an interpreter between English and Arabic for the state airline company. He knew English well because Sudan had been an English colony and English education system characterized the Sudanese school system. They learned English in school, and in the bank, everything was in English. Today everything is in Arabic.

He said he was never very successful as an entrepreneur but he did not have financial problems in Sudan. His problems was with the regime and that he was imprisoned countless times. Materially and financially he had a much better life in Sudan than he ever had in Greece.

About Greece

In 1999, he managed to leave Sudan with fake passport and a visa to Greece. Under his own name, he had never been allowed to get a passport. He understood the Greeks as friendly people, knew the climate was good and he wanted to go to Greece. He could have chosen England, and he was there in the 1960s when his sister and her husband were studying there. But England was rainy and the people were not as friendly as the Greeks. Before moving to Saudi Arabia, he had many friends among the Sudanese-Greek community in Khartoum. It does not exist anymore, most Greeks left Sudan during the fundamentalist Sharia dictatorship, and many now live in Australia. The fact that Greece was not so far from Sudan was also a reason. Friends could come and visit – which very few have done since. The son did not get a visa to Greece – but got it in 2020 to bring his father home – and the only time they met during the first ten years in Greece was in Syria. A few years after the interview, they met in Switzerland, where his son was at a conference. Hussein was helped by us friends to be able to travel there.

He was extremely critical of the Greek bureaucracy and all the systemic difficulties he and others in his situation encountered. In the interview, he mentioned a meeting with the UNHCR – the United Nations High Commissioner for Refugees – which he was called to in 2008 and in which the Greek Foreign Minister participated. We know that Greece is the door to Europe, but Greece is not a big country and has still chosen to be the gatekeeper, he said. The Greek government could have chosen to do as Italy did this spring. They gave travel documents and passports to 18,000 people, who set off for France, which closed the border. Instead of guarding the border, Greece could have done the same. ” (Which Greece did in 2015.)

When Hussein received his residence permit, GCR had an integration program in the form of work where the state paid half the salary. The first job he got was in a fishing company in northern Greece. It was a cold and wet job where he constantly ended up in the water. In the end he gave up, it was not possible to work like that for an almost sixty years old man. In another industry, the sound of a compressor was so loud in the dormitories that it was impossible to sleep. The third job was also within the program, it was with a fruit farm in Crete and his task was to guard the crop and keep the farm clean. Here he liked to stay, sometimes he was invited home for dinner to the owner and he loved apricots and could eat as much as he wanted. In the village next door lived mostly old people and the old women were kind and they called him Mavro, which means black in Greek.

He remembers that time as quite well but quite lonely and eventually he wanted to return to Athens. He was employed by GCR for work as an interpreter and a bit as a social worker at a refugee camp, Bikermi, on the heights above Athens. When the money ran out, the facility closed. Here he became friends with a Russian Refugee family from Uzbekistan, the Stupin family, and they hung out as close friends for many years. Hussein was a bit of a grandfather to the children. The family came to rent a small house with large mold indoor walls near Palini in eastern Athens, and Hussein used to stay here for a few days now and then. He slept on the sofa in their small combined kitchen and living room and the children liked it a lot. He celebrated his seventieth birthday on January 3, 2013 with them. Hussein took me there once. The Stupins had been asylum seekers in Sweden but were Dublin-deported to Greece, where they had arrived on a tourist visa from Uzbekistan’s capital. Their lives as refugees with residence permits meant many years of difficulties, periodically without a necessary work permit because the bureaucracy was unable to provide them with it. Hussein believed that during certain periods they managed to get on with help from their parents in Uzbekistan sending money.

When Bikermi closed, Hussein returned to Athens and worked for the GCR from time to time. Before Bikermi, he had stayed in Sudanese hotels, which were informal hotels where a Sudanese rented an apartment and rented out sleeping places for 3-5 euros a night. After Bikermi, he stayed in Sudanese hotels again, but there were also nights when he slept rough in parks. He had met Scott Mc Cracken at Helping Hands, and they had obtained 200 mattresses, which were distributed to Athens’ Sudanese hotels. Here slept about four to five people per room, resting on mattresses on the floor. (Afghans in Athens had the same system, called Afghan hotels.)

Helping Hands became a fixed point. He knew the staff and he could take showers and wash clothes there. He washed and ironed his clothes at Helping Hands during all the years we met in Athens.

For a few years during his first ten years in Greece, he had double jobs, daytime for GCR and night time as a receptionist at one of Athens’ better hotels. He had become acquainted with the hotel owner who offered him a small accommodation in the hotel. This led him to start working there. Scott at Helping Hands visited him several times there. In 2009 the owner sold the hotel, and Hussein said that this man was a very good man, who came from a very rich Greek family.

His time in Greece as an asylum seeker before he received a residence permit, was not easy. In the beginning he stayed in a hotel and when his money ran out he went to the GCR, which referred him to a shelter for homeless Greeks. It was run by the church and he lived here for three months. He then got a job at a small hotel for six months before he got his residence permit and started working at the fish company.

When we became acquainted, he sometimes helped people with interpretation. For such private work he received 10-15 euros and was often worried that they would not pay him or not pay his subway ticket. He often walked around without money in his pocket. A well-to-do brother sent money when he asked him, but he was embarrassed to ask and tried to avoid it. But when he could not pay the rent and the bills associated with it, he had to. At this time he rented a small apartment in Kipseli, a district just over a kilometre north of Omonia Square, where many Africans live. For kitchen, bathroom and one room with windows slightly lowered from street level, he paid 150 euros a month. I also lived like that when I rented Pericles Korovessi’s small studio. Hussein was almost 70 years old, worked irregularly, had unemployment benefits for a while and was applying for a pension.

Hussein never got a Greek pension. His application took time and in 2016 he started working for GCR again as an interpreter at Chios. I think they hired him because they saw his needs, they knew that he was good, experienced, reliable and that interpreters were needed in the reception camps that arose after the EU agreement with Turkey. He was happy with the job and felt honoured to be employed despite his age – he was 73 years old. He left the apartment in Athens to another Sudanese and moved to Chios and rented a small studio there.

At this time, one could easily be in contact with other countries over telephone cards and apps. He spoke long in the evenings with his relatives in Khartoum, and when one of his close sisters suddenly died, he was deeply sorrow and spoke much of her. Already at this time he thought of possible ways to go to Sudan and meet his big family. But it was risky and the dictatorship was still there.

His last home in Athens – when he was ill and had been forced to leave the interpreting GCR-job that was then on Lesvos – was a small basement apartment just above Platia Kipseli. There he lay ill for months, an unworthy home because it was so cold and damp during the winter and early spring when the electric element was not on. And that was not always the case because electricity is expensive in Greece. Before traveling to Chios, he had a rather nice, simply furnished apartment with a bedroom and living room between Platia Koliatsu and Platia Kipseli, a part of Athens where many Africans live. There I slept two nights on my way from Samos to Stockholm. At this time, the brother regularly sent money to him. Before moving there, he received help with housing through the Evangelical Church in Koukaki and his friend Themis Sirinides. Hussein shared a bedroom, kitchen and bathroom with Mister Adams from South Sudan. They did not go along well, but had to put up with each other’s quirks – two older men. Until the apartment had to be cleaned up due to bed bugs. Hussein moved with joy back to Kipeseli, where he felt at home. Here he went to Sudanese cafes and watched football – which he loved – and to the small restaurants of the Sudanese community at Platia Kouliatsou he had his meals now and then. I think he paid for himself through services in different ways. But most of all, he was content with salad and feta cheese, and that was what was in his rather empty refrigerator.

During his last years in Athens in the damp, pitiful apartment, he had some support from friends within the Sudanese community. Some came to visit him, shop for him, cook for him, help him in the bathroom and take care of his laundry. His friend Themis Sirinides arranged home care, but the help was volunteer-based and seems to have ceased eventually.

I was with him for several hours every afternoon for ten days in Athens in April 2019, and thought he would not live that much longer. He was weak and thin, mostly in bed, did not complain, followed the fall of the dictatorship in Sudan on television alternating with football matches. During these days I met some of his Sudanese friends. He went to scheduled treatment at Alexandra Hospital. I was with him there once. After several months of treatment, he became stronger later in the summer, and spent a couple of months in Amsterdam with his nephew in the autumn. There he received nursing, good food and appetite . He returned to Athens in the New Year 2020 to continue the treatment as planned, was very weak, was hospitalized, his son came traveling, they spent a few weeks in the damp apartment while papers and tickets to Khartoum were arranged, he said goodbye to American, Greek and Sudanese friends and GCR, was driven to the airport by Themis and flew to Khartoum with his son by his side. It was a difficult and tiring journey, he then told me on the phone from Khartoum over Whatsapp. After that we spoke a few times and because I asked and asked, he told me in detail how well he was taken care of in his sister’s home and that his son and his extended family took care of him. From May, he never answered again when I called, and he neither called back nor sent messages.

I miss him so much, as a close friend and a good comrade, and I will feel awful the next time I come to Athens. There are so many places and so many streets associated with Hussein. The whole city is full of memories of Hussein and his warmth and kindness.

Hussein Elfil dog i Khartoum, Sudan, i början av juli. Minnestexter och meddelanden har publicerats på Facebook.

Husseins erfarenheter lärde mig hur det är att vara erkänd flykting i Grekland. Han var i stort sett hänvisad till att klara sig själv, arbetade så mycket han kunde men han var en gammal man och blev hjälpt av vänner och en relativt välbeställd bror. Han hade många vänner i Aten och jag tror att en anledning var hans motto att man kommer mycket längre med vänlighet än med ilska. Hussein var vänlig och artig och respektfull mot andra människor, en ödmjuk man, men han kunde också vara arrogant och avfärdande när han kände sig dåligt bemött.

De flesta fick vänta på besked i många år och mycket få fick flyktingförklaring. Jag gjorde ett gott intryck, sa han, och hade bland annat förklarat för polisen att han var en gammal man som mycket hellre hade stannat hos sin familj och sina släktingar i Sudan. På den tiden var det polisen som hanterade asylärenden.

Hussein Elfil var min närmaste vän i Aten, vi har känt varandra sedan 2011. Han kom till Grekland som politisk flykting 1999, och att han fick uppehållstillstånd och flyktingförklaring enligt Genèvekonventionen efter drygt ett år var han stolt över. 

De flesta greker har känt honom som Mister Ali. Ali var hans ”nomme de guerre” som politisk regimmotståndare i Sudan och under det namnet kom han till Grekland.

För mig var han först Mister Ali och så småningom Hussein. Jag blev presenterad för honom hos den grekiskamerikanska missionärsorganisationen Helping Hands med sina lokaler på Sofokleosgatan ganska nära Omoniaplatsen. Det var 2011 och jag mötte en ganska lång, smal gråhårig arabisk herre, oerhört vänlig och artig, belevad, en gentleman ut i fingerspetsarna, som talade en oklanderlig engelska. Han var stilig, och inte minst var han stilig i sin grå vinterulster, som han fått genom vännerna i Helping Hands.

Vi hade alltmer kontakt, i Aten och över telefonen och mejl. Så småningom välkomnade han mig i telefonen varje gång jag hade landat på Atens internationella flygplats. Jag kan fortfarande höra inom mig hans vänliga stämma säga ”wellcome to Athens, Annette”, eller i början ”Misses Annette”. Detta kommer jag aldrig höra mer.

Vi gjorde utflykter

Hösten 2013 kom jag tack vare honom en dag till förvaret i Korinth. Hussein var reseledaren, kunde ta sig fram på grekiska och visste hur saker och ting fungerar i Grekland. Men han föredrog att tala engelska.

Besöket på förvaret i Korint var en fruktansvärd upplevelse i inhumanitet för mig, jag beskrev det kort i boken Springa på vatten (2014). Det var fotograferingsförbud och jag kunde inte fotografera. Men jag minns männen som tvingades vara inomhus den mesta tiden och mer eller mindre hängde i klasar i fönstren. Förvaret hade varit en militärförläggning och många greker hade gjort sin militärtjänst här, bland annat teatermannen och vänsterpolitikern Perikles Korovessis, som jag hyrde bostad av en tid och som gick bort i våras.

2013 bestod förvaret i Korint av ett antal stora tvåvåningsbyggnader från 1930- eller 40-talet. Var och en var inhägnad med höga galler. Där hölls män som flytt från olika länder inspärrade. Minns jag rätt tilläts de gå ut på gården en halvtimme två gånger om dagen. Många var från Afghanistan och jag hade fått kontakt med en av männen som vi skulle vi hälsa på. Så vi fick komma in på området men inte innanför gallret. Han och jag tilläts prata en kort stund på var sin sida om gallret. Runtom honom stod många andra män. Han berättade om ett sjuttiotal män per rum, dålig mat, dåliga kläder, många hade varken skor eller strumpor, minimal sjukvård, ingenting att göra och ingen visste hur länge de skulle vara där. Efter en stund sa vakterna att vi måste gå och Hussein sa bestämt att vi måste lyda, annars skulle det bli obehagligt för oss.

Grekland var i svår ekonomisk kris och sedan våren 2012 var regeringen konservativ och dominerad av Ny Demokrati, partiet som har regeringsmakten nu igen. Fler och fler flyktingar sattes i förvar från 2012 och -13. Problemen för dem som kommit via Grekland för att söka asyl i EU var enorma, inte minst var det nästan omöjligt att lämna in sin ansökan om att få söka asyl. Accepterad som asylsökande fick man 6 månaders tillfälligt uppehållstillstånd, som visades upp genom ett rosa kort. De flesta hade inget kort och hade inte kunnat lämna in sin asylansökan. Köerna var enorma, och utlänningspolisen – det var hos dem asyl söktes – tog emot ansökningar en morgon i veckan och valde ut 10-20-30 personer av flera hundra som köat i flera dygn. De flesta flyktingar – många från Afghanistan och så småningom från Syrien – levde papperslösa i Grekland i väntan på att de skulle lyckas resa vidare. Ibland greps de av polisen för illegal vistelse i Grekland. Sedan Ny Demokrati fått regeringsmakten 2012 blev förvaren fler och flyktingar blev kvar i förvaren i flera år i stället för att som tidigare ha släppts efter några veckor.

Media förmedlade uttalanden från den konservativa regeringen om att de som satt i förvar skulle inte släppas förrän de gick med på att åka tillbaka till hemlandet. I sådana uttalanden var det inte tal om att de hade rätt att först få sin asylprocess behandlad. Flyktingar hade sina juridiska försvarare vid olika frivilligorganisationer, men behovet var långt större än tillgången på kostnadsfritt juridiskt stöd.

Den största organisationen var Greek Council for Refugees, som Hussein av och till arbetade för som översättare under sina år i Grekland. Anställningarna byggde på att GCR hade finansierade program, nästan hela verksamheten var uppbyggd på program, och program har som bekant en tidsbestämd början och slut. Det var likadant med de andra frivilligorganisationerna, finansieringen gjordes inom ramarna för program och ansökningar om medel från större internationella organisationer och fonder inom EU.

När vänsterpartiet Syriza vann valet på nyåret 2015 och bildade regering släppte närmare 6 000 förvarstagna män från förvar runtom i Grekland. En del hade vistats där i två år under vedervärdiga förhållanden. Från sommaren var gränserna norrut över västra Balkan i stort sett öppna och de flesta reste vidare, många till Tyskland.

Förvaren används nu igen av den konservativa regeringen – Korint, Amygdaleza närmare Aten, förvaret vid utlänningspolisen Aladapon i Aten och på andra håll. Den här gången har regeringen sagt att de kommer vara effektiva med att dessa ”illegala immigranter” snabbt ska skickas ut ur Grekland till Turkiet eller sina hemländer. De flesta har flyktingprofil.

Hussein följde med mig till den solidariska sjukvårdskliniken i Elleniko, jag tror det var våren 2015. Kliniken gav vård till greker som under den svåra ekonomiska krisen stod utan sjukförsäkring. Läkare, sjukgymnaster och andra vårdprofessionella var volontärer här. Medicinen kom genom gåvor från människor runtom i Europa, som ville stötta. Utan Hussein hade jag aldrig hittat dit. Kliniken flyttar till Glyfada nu.

Vi gjorde också lättsamma saker, som en söndagsutflykt med båt från Pireus till ön Aegina och luncher i den välkända, traditionella, pyttelilla källarrestaurangen strax väster om marknadstorget vid Athinasgatan. Men Hussein var alltid liten i maten och föredrog att vi drack kaffe på någon enkel bar och rökte en cigarett. Ibland väntade han på gatan utanför det enkla hotellet där jag så småningom började bo, men oftast stämde vi möte utanför varuhuset Hondas vid Omoniaplatsen.

Han hade många vänner

Och nu finns han inte mer, avliden i en ärftlig blodsjukdom som sakta urholkar skelettet. I drygt två år bar han sin sjukdom, behandlades med cytostatika vid det stora Alexandrasjukhuset i Aten, och till en början i Amsterdam där sjukdomen diagnosticerades. I Amsterdam bodde han hos en brorson i hopp om att få asyl i Nederländerna eller åtminstone behandlingen genomförd där. Men det gick inte eftersom han redan hade sin flyktingförklaring i Grekland. Han hade blivit tunn och svag när han reste, och strax innan var vi och handlade två par snygga manchesterbyxor i en affär på Panepistimio så han skulle vara välklädd. Då hade han lite sparade pengar efter ett par års arbete för GCR som översättare vid mottagningslägren på Chios och Lesvos. Lönen var inte hög, och lönerna i Grekland hade vid den här tiden sjunkit kraftigt på grund av krisen. Men jag tror att Hussein ändå försökte skicka hem pengar till sonen i Khartoum. Kanske var det mest som en gest, för sonen Mahid var vid den här tiden vuxen och hade ett bra arbete för en internationell organisation.

Våren och sommaren 2020, som var de sista månaderna av Husseins liv, levde han hos sin syster i Khartoum. Hon och hennes man hade gott om utrymme och barnen var utflugna. Tack vare att den sudanesiska diktaturen föll våren 2019 kunde han återvända, och Mahid kom till Aten och hämtade hem sin pappa. De kördes till flygplatsen av Husseins nära vän Themis Sirinides. Som grät i bilen hem medveten om att han aldrig mer skulle träffa Hussein.

Det goda grekamerikanska missionärsparet Themis och Donna Sirinides var Husseins främsta trygghet i Aten under många år. Men han var noga med att inte klaga och hänga sig på dem. Paret verkar inom en grekiskevangelisk kyrka i Aten och inom missionärsorganisationen Helping Hands, och Hussein, som aldrig konverterade men älskade att diskutera religion, deltog i många år i bibelstudier och bibelsamtal med Themis, och med Scott McCracken, som var en av grundarna av Helping Hands. Scott och hans familj återvände till USA för några år sedan, men vänskapen med Hussein bestod. Themis´och Scotts familjer och människorna kring dem var nog Husseins främsta nätverk i Grekland. Den grekisksudanesiska communityn, där Hussein som en äldre man och politisk flykting var högt respekterad, var kanske lika viktig. Och så var det GCR med sina jurister, översättare och socialarbetare, men förstår jag rätt var det mer under arbetstid. Han hade också nära kontakt med den amerikanska socialantropologen Heath Cabbot och hjälpte henne i hennes forskarstudier i Aten 2009-10.

Hussein var väl insatt i Koranen och Bibeln. Han var ändå skeptisk mot religioner, men menade att människan är ibland en svag varelse och behöver en abstrakt kraft som backar upp. Han visste att det finns fler likheter än olikheter mellan vad som står i Bibeln och i Koranen. Fredsbudskapet, som kristna brukar säga att Jesus står för, finns också i Koranen men inte riktigt på samma sätt, svarade han när jag frågade. Koranen säger att du ska inte attackera om inte de andra attackerar dig. Du ska inte skada någon annan om denne inte skadar dig. Och det är bättre att förlåta än att vålla skada. Jag försvarar inte islam, men, tillade han, jag hävdar att jag vet mer än de flesta här om islam. Koranen säger att om du dödar en enda person är det som att döda hela mänskligheten. Och de flesta muslimer vet det.

Hussein berättade – om sina sextio år före flykten

Jag gjorde en lång intervju med Hussein i oktober och november 2011. Den hösten bodde jag tre månader i Aten, och fick låna en liten lägenhet av Perikles Korovessis, författaren och politikern. I intervjun berättade Hussein om sin bakgrund i Sudan och uppväxten i en mycket känd familj. Familjen var inte rik men vi levde ett mycket bekvämt liv, sa han. Pappan var centralbankschef, farfadern hade varit en känd politiker. Hussein gick med i kommunistpartiet som ung och hade många duster med sin pappa om det. Kommunismen var en social rörelse i afrikanska länder i slutet av 1950-talet och tidigt 60-tal, förklarade han. Afrika hade varit koloniserat och Sovjetunionen hjälpte många stater till självständighet.

20 år gammal fängslades han första gången under en period av militärdiktatur men släpptes efter några dagar genom pappans agerande. 1969 tog armén makten igen efter fem år av demokrati. Då hade han lämnat kommunistpartiet bland annat för att han inte accepterade att ledarna skaffade sig dyrbara materiella fördelar. Men han fortsatte att vara politiskt aktiv. Han arresterades flera gånger under militärdiktaturen och flyttade till slut till Saudiarabien. Militärregimen var över 1984 och han återvände 1990. Samma år tog armén makten igen och denna gång som en ”fanatisk muslimsk regim med sharialager”. Många avrättades och många fängslades. 1990-1999 levde han i Kartoum ”och det var en mycket tuff tid för mig”. Han var inte politiskt aktiv men arresterades om och om igen för gamla aktiviteter, som militären hade dokument om i sina arkiv.

Om tortyren ville han inte tala, och sa inledningsvis att han har ingenting emot att bli intervjuad, men utan att gå in på vissa saker.

Livet var svårt för mig och min familj, sa han och påpekade att med familj menade han också sin mamma och sina bröder och systrar. Han hade gift sig och sonen föddes 1983. Släkten hade sagt att det var hög tid för honom att gifta sig och få barn. Hon var ett mycket bra val, sa han. Hon hade en PhD i engelsk litteratur, tog sin examen i USA och är exempel på engelskans höga ställning i Sudan inom den generationen. Tillbaka i Sudan undervisade hon i engelsk litteratur tills hon blev pensionerad. Hussein sa många gånger att hon var mycket mer välutbildad och smartare än han. De skilde sig så småningom men han respekterade henne mycket och när hon några år efter att intervjun gjordes dog sörjde han henne djupt.

Hur han försörjde sig den här perioden av livet? Innan han reste till Saudiarabien arbetade han i en bank i många år. Tillsammans med en vän startade han sedan ett importföretag. De importerade varor och material som regeringen behövde för att utveckla landet, bland annat trä till syllarna för järnvägsbyggen och motorer. I Saudiarabien arbetade han som översättare mellan engelska och arabiska för det statliga flygbolaget. Engelska kunde han bra eftersom Sudan hade varit engelsk koloni och engelskan präglade skolsystemet. De lärde sig engelska i skolan, och i banken var allt på engelska. I dag är allt på arabiska.

Han sa att han var aldrig särskilt framgångsrik som företagare men han hade inte finansiella problem i Sudan. Problemen låg i regimen och att han fängslades otaliga gånger. Materiellt och ekonomiskt hade han ett mycket bättre liv i Sudan än han någonsin fick i Grekland.

Om Grekland

1999 lyckades han lämna Sudan med falska pass och visum till Grekland. Under eget namn hade han aldrig fått pass. Han uppfattade grekerna som vänliga människor, visste att klimatet var bra och han ville till Grekland. Engelska kunde han bra men han var i England på 1960-talet när systern och hennes man bedrev akademiska studier där. Men England var regnigt och människorna var inte lika vänliga som grekerna. Innan han flyttade till Saudiarabien hade han många vänner bland den sudanesisk-grekiska communityn i Khartoum. Den finns inte kvar, de flesta greker lämnade Sudan under den fundamentalistiska shariadiktaturen, och många bor nu i Australien. Att Grekland inte låg så långt från Sudan var också ett skäl. Vänner kunde komma och hälsa på – vilket mycket få sedan har gjort. Sonen fick inte visum till Grekland – men fick det 2020 för att hämta hem fadern – och den enda gång som de träffades under de tio första åren var i Syrien. Några år efter att intervjun gjordes träffades de i Schweiz där sonen var på en konferens. Hussein hade inte pengar att resa för men fick hjälp av oss vänner.

Han var oerhört kritisk till den grekiska byråkratin och alla systemsvårigheter han och andra i hans situation mötte. I intervjun nämnde han ett möte med UNHCR – FN:s flyktingbyrå – som han kallades till 2008 och där den grekiske utrikesministern deltog. Vi vet att Grekland är dörren till Europa, men Grekland är inte ett stort land och har ändå valt att vara gatekeeper, sa han. Grekiska regeringen kunde ha valt att göra som Italien nu i våras. De gav resehandlingar och pass till 18 000 människor, som gav sig iväg till Frankrike, som stängde gränsen. I stället för att bevaka gränsen kunde Grekland ha gjort så också.” (Vilket Grekland gjorde 2015.)

När Hussein fick sitt uppehållstillstånd hade GCR ett integrationsprogram i form av arbeten där staten betalade halva lönen. Första arbetet han fick var i ett fiskeriföretag i norra Grekland. Det var ett kallt och blött arbete där han ständigt hamnade i vattnet. Till slut gav han upp, det gick inte att arbeta så för en nästan sextioårig man. Vid en annan industri var ljudet av en kompressor så högt i sovsalarna att det inte gick att sova. Nästa arbete var också inom programmet, det var hos en fruktodlare på Kreta och Husseins uppgift var att vakta odlingen och hålla rent. Här trivdes han, ibland bjöds han hem på middag till ägaren och han älskade aprikoser och kunde äta hur mycket han ville. I byn intill bodde mest gamla människor och de gamla kvinnorna var snälla och de kallade honom Mavro, som betyder svart på grekiska.

Han minns den tiden som ganska bra men ensamt och så småningom ville han tillbaka till Aten. Han anställdes av GCR för arbete som översättare och lite av socialarbetare på flyktingförläggningen Bikermi på höjderna ovanför Aten. När pengarna tog slut stängdes förläggningen. Här blev han vän med en rysk familj, som flytt från Uzbekistan, familjen Stupin, och de umgicks som nära vänner i många år. Hussein var lite av morfar och farfar till barnen. Familjen kom att hyra ett litet hus med stora mögelfläckar nära Palini i östra Aten, och här brukade Hussein bo kvar några dagar då och då. Han sov på soffan i deras lilla kombinerade kök och vardagsrum och barnen tyckte mycket om det. Sjuttioårsdagen den 3 januari 2013 firade han med dem. Hussein tog mig dit en gång. Stupins hade varit asylsökande i Sverige men Dublindeporterats till Grekland, dit de kommit på turistvisum från Uzbekistans huvudstad. Deras liv som flyktingar med uppehållstillstånd innebar många års svårigheter, periodvis utan arbetstillstånd för att byråkratin inte förmådde ge dem dokument de hade rätt till. Hussein trodde att de under vissa perioder hankade sig fram genom att föräldrarna i Uzbekistan skickade pengar.

När Bikerni stängt återvände Hussein till Aten och arbetade åt GCR av och till. Före Bikermi hade han bott på sudanesiska hotell, som var informella hotell där en sudanes hyrde en lägenhet och hyrde ut sovplatser för 3-5 euro natten. Efter Bikermi bodde han på sudanesiska hotell igen, men det var också nätter när han sov i parker. Han hade lärt känna Scott Mc Cracken på Helping Hands, och de hade fått tag på 200 madrasser, som distribuerades till Atens sudanesiska hotell. Här sov ungefär fyra-fem personer per rum, vilande på madrasser på golvet.

Helping Hands blev en fast punkt. Han kände personalen och han kunde duscha och tvätta kläder där. Tvätta och stryka sina kläder hos Helping Hands gjorde han under alla år vi träffades i Aten.

I några år under de första tio åren i Grekland hade han dubbla arbeten, dagtid för GCR och nattetid som portier på ett av Atens bättre hotell. Han hade blivit bekant med hotellägaren som erbjöd honom en liten bostad i hotellet. Det ledde till att han började arbeta där som nattportier. Scott hos Helping Hands hälsade på honom flera gånger där. 2009 sålde ägaren hotellet. Denne man var en mycket god man, som kom från en mycket rik grekisk familj, sa Hussein.

Hans tid i Grekland som asylsökande, alltså innan han fick uppehållstillstånd, var inte lätt. I början bodde han på hotell och när hans pengar var slut gick han till GCR, som hänvisade honom till ett härbärge för hemlösa greker. Det drevs av kyrkan och han bodde här i tre månader. Sedan fick han arbete på ett litet hotell i sex månader innan han fick uppehållstillståndet och började arbeta på fiskfabriken.

När vi blev bekanta hjälpte han ibland personer med översättningar och tolkning. För sådana privata arbeten fick han 10-15 euro och var ofta orolig att de inte skulle betala honom eller betala tunnelbanebiljetten. Ofta gick han omkring utan pengar på fickan. En välbeställd bror skickade pengar när han bad, men han var generad över att be och försökte undvika det. Men när han inte kunde betala hyran och räkningarna som hörde ihop med den, måste han. Han hyrde vid den här tiden en liten lägenhet i Kipseli, en stadsdel ett par kilometer norr om Omoniaplatsen där många afrikaner bor. För kök, badrum och rum med fönster något nedsänkt från gatunivån betalade han 150 euro i månaden. Så bodde jag också när jag hyrde Perikles Korovessis lilla studio. Lägenheterna på bottenplanet nersänkta under gatunivå har billigare hyra. I ålder var han snart 70 år, arbetade oregelbundet, hade haft a-kassa och skulle söka pension.

Det blev aldrig någon pension för Hussein. Han hade ansökt, men det tog tid och 2016 började han arbeta för GCR igen som översättare på Chios. Jag tror de anställde honom för att de såg hans nöd, att de visste att han var duktig, erfaren, pålitlig och att översättare behövdes i de mottagningsläger som vuxit efter EU-avtalet med Turkiet. Han var glad åt arbetet och kände sig hedrad över att bli anställd trots åldern – han var 73 år. Han överlät lägenheten till en annan sudanes och flyttade till Chios och hyrde en liten studio där.

Vid den här tiden var det lätt att hålla kontakt med andra länder över telefonkort och telefonappar. Han hade långa, långa samtal med sina släktingar i Khartoum, och när en av hans nära systrar plötsligt dog, var han djupt bedrövad och pratade många gånger om henne. Redan då funderade han över att på något sätt ta sig till Sudan och träffa sina närmaste. Men det var riskabelt och diktaturen fanns där.

Han sista bostad i Aten – då var han sjuk och hade tvingats lämna översättarjobbet som då var på Lesvos – var en liten källarlägenhet strax ovanför Platia Kipseli. Där låg han sjuk i månader, en ovärdig bostad, kall och fuktig under vinterhalvåret när inte el-elementet var på. Och det var det inte alltid för elektricitet är dyrt i Grekland. Innan han reste till Chios hade han övertagit en ganska trevlig, enkelt möblerad hyreslägenhet med sovrum och vardagsrum mellan Platia Kouliatsou och Platia Kipseli, en del av Aten där många afrikaner bor. Där sov jag två nätter på väg från Samos till Stockholm. Vid den här tiden skickade brodern pengar regelbundet till honom. Innan han flyttade dit fick han hjälp med bostad genom Evangeliska kyrkan i Koukaki och vännen Themis Sirinides. Hussein delade sovrum, kök och badrum med Mister Adams från Sydsudan. De drog inte jämt, men var tvungna att stå ut med varandras egenheter – två äldre män. Tills lägenheten var tvungen att saneras på grund av vägglöss. Hussein flyttade med glädje och i Kipseli kände han sig hemma, här gick han till sudanesiska caféer och tittade på fotboll – som han älskade – och till den sudanesiska communityns små restauranger vid Platia Kouliatsou gick han och åt. Jag tror han betalade för sig genom tjänster på olika vis. Men mest nöjde han sig med sallad och fetaost, och det var vad som fanns i hans ganska så tomma kylskåp.

Under sitt sista år i Aten i den fuktiga, erbarmliga lägenheten hade han visst stöd av vänner inom den sudanesiska communityn. Några kom och hälsade på honom, handlade åt honom, lagade mat åt honom, hjälpte honom i badrummet och tog hand om hans tvätt. Vännen Themis ordnade hemsjukvård, men hjälpen var volontärbaserad och verkar ha upphört så småningom.

Jag var hos honom flera timmar varje eftermiddag under tio dagar i Aten i april 2019, och trodde att han inte skulle leva så mycket längre. Han var svag och tunn, låg mest till sängs, klagade inte, följde diktaturens fall i Sudan på teve omväxlande med fotbollsmatcher. Då träffade jag några av hans sudanesiska vänner. Efter flera månaders behandling hos Alexandrasjukhuset blev han starkare framåt sommaren, och tillbringade ett par månader i Amsterdam hos brorsonen. Där fick han omvårdnad, bra mat och åt upp sig. Han återvände till Aten på nyåret 2020 för att fortsätta behandlingen som planerat, var mycket svag, blev inlagd på sjukhus, sonen kom resande, de tillbringade några veckor i den fuktiga lägenheten medan papper och biljetter till Khartoum ordnades, sa adjö till amerikanska, grekiska och sudanesiska vänner och GCR, kördes till flygplatsen av vännen Themis och flög till Khartoum. Det var en svår och tröttsam resa berättade han sedan i telefonen från Khartoum över Whatsapp. Sedan pratades vi vid några gånger och eftersom jag frågade och frågade berättade han detaljerat hur väl han togs om hand i sin systers hem och att sonen och den utvidgade familjen månade om honom. Från maj svarade han aldrig mer när jag ringde, och han ringde inte mer.

Jag saknar honom så, som en nära vän och en god kamrat, och det kommer kännas förfärligt nästa gång jag kommer till Aten. Det finns så många platser och så många gator som är förknippade med Hussein. Hela staden är genomsyrad av minnen som har med Hussein och hans värme och vänlighet att göra.

Sedan juli 2019 styrs Grekland av konservativa Ny Demokrati, som har majoritet i parlamentet, och regeringen har sedan dess visat kalla handen mot flyktingar. Lägren på öarna kan bli låsta, asylprocedurerna ska gå mycket snabbt och syftet är att de flesta ska tillbaka till Turkiet eller varifrån de har kommit. De som har fått uppehållstillstånd ska klara sig själva och vräks nu till misär och hemlöshet.  Sedan 1 januari 2020 gäller en ny asyllag som fylldes på med ännu fler försämringar i maj. Den nya lagen oroar också för att EUkommissionens kommande förslag till ge-mensam asylhantering befaras gå i samma riktning.

Fem månader efter makttillträdet annonserades regeringen sin avsikt att ersätta de ökända skandalösa mottagningslägren på de fem öarna i Egeiska havet med låsta läger för totalt 18 000 personer. Idag är totala kapaciteten drygt 6 000 personer men lägren hyser mellan 35 000 och 40 000. De flesta hänvisas till små campingtält. Under Coronapandemin har tvål delats ut och uppmaningar att tvätta sig och hålla fysisk distans. Hur ska det gå till när överbefolkningen är som den är och köerna till vattenposterna enorma! I höstas meddelade premiärministern dessutom att de flesta som söker asyl i Grekland är illegala migranter.

Ökad kapacitet och inlåsning är inte verklighet än. EU:s regler om att människor som söker asyl ska inte hållas inlåsta. Förvarstagande kan accepteras bara som en sista åtgärd. Öarnas befolkningar och borgmästare accepterar inte låsta läger på sina öar – än så länge. De vill att mottagningslägren ska bort, inte att de utvidgas och blir som fängelser. Regeringens planer om att befintliga läger för asylsökande på fastlandet skulle bli låsta har också mött protester.

Men generellt är ND-regeringen populär för närvarande. Inte minst uppskattar många greker agerandet vid landets gränser när Turkiet bussade många tusen flyktingar till Evrosgränsen i slutet av februari och påstått att gränsen var öppen. Grekerna svarade med utrullade taggtrådsstängsel, tårgas, gummikulor, puschbacks av flyktingar som tagit sig in i Grekland och ville söka asyl, och genom att under en månad avbryta alla möjligheter att lämna in en asylansökan i Grekland. Avbrottet förlängdes en månad på grund av coronaviruset.

Varje land har rätt att skydda sina gränser men varje land måste också värna om principen om nonrefoulment, det vill säga ingen får skickas tillbaka om det finns risk för att utsättas för livsfara eller förnedrande behandling.

Förgäves har öborna och deras politiker protesterat i flera år mot de vedervärdiga lägren och de har begärt att alla flyktingar ska föras till fastlandet. Den nuvarande regeringen har svarat med att flyktingarna ska föras österut till Turkiet eller hemländerna, inte vidare in i Grekland. De så kallade illegala migranterna kommer från Afghanistan, Syrien, Irak, Demokratiska Republiken Kongo, Pakistan, Bangladesh med mera.  Asylservice, det grekiska asyl- och migrationsverket, bemötte i höstas regeringens uttalande om illegala migranter med att majoriteten av de nyanlända har flyktingprofil med afghaner som den största gruppen. Asylservice meddelade också att Grekland gav afghaner uppehållstillstånd till över 70 procent, Schweiz till drygt 95 procent och Tyskland till 63 procent.

Ministerns uppfattning speglar högerregeringens lagstiftning om hur människor som söker asyl i Grekland ska bemötas.

Ett av vårens uttalande från regeringen gäller dem som har fått internationellt skydd i Grekland.  Regeringens avsikt nu är att de som har rätt till asyl ska få det inom två-tre månader och att en månad efter beskedet ska de lämna asylboendet och att försörjningsbidraget avslutas. Var och en är ansvarig för sig själv, sa ministern. Beslutet motiverades med att annars skulle fler lockas att komma. Efter att ha getts en kort respit på grund av Coronaviruset ställdes nästan 10 000 flyktingar med uppehållstillstånd runtom i Grekland på gatan i slutet maj, drygt 3 000 i Atenregionen. En del började sova på Platia Victoria, som har varit informell samlingsplats i Aten i flera år för framför allt flyktingar från Afghanistan. Härifrån vräktes de av polisen efter några dagar.

Som läget är nu

För en heltäckande aktuell lägesrapport hänvisar jag till AIDAs utförliga Country report Greece, 2019 update.

Situationen i lägren på öarna Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros i Egeiska havet, alltså utanför Turkiets kust, är ökänd sedan länge. Hit förs flyktingar som reser över havet från Turkiet till Grekland. Fler flyktingar kom 2019 än året innan. Så har det också varit på Cypern, i Spanien, i Portugal och i Frankrike. Enligt grekisk statistik kom omkring 60 000 flyktingar till de grekiska öarna 2019 fördelat på 40 % afghaner, 27 % syrier, och i övrigt från bland annat Demokratiska Republiken Congo, Iraq, Pakistan och Bangladesh. De flesta afghaner och syrier kommer i familjer. Nästan 15 000 flydde till Grekland från Turkiet över Evrosområdet i norra Grekland 2019.

Överbeläggningen i lägrem på öarna är värst på Samos, 1 200 %, på Lesvos 655%, på Chios 570%. Tillgången på bajamajor och duschar i Moria på Lesvos har till exempel varit ungefär 160 personer per bajamaja och 240 per dusch. Situationen i lägren var katastrofal redan hösten 2016 ett halvår efter avtalet EU-Turkiet, vilket låste flyktingar fast på öarna.  Sedan har det blivit värre och värre. På Samos ligger lägret alldeles ovanför huvudstaden Vathi och lägerbefolkningen är ungefär lika stor som stadens. Vatten- och avloppsystem, sjukhus eller skolor har kapacitet för staden, inte för en fördubblad befolkning. Greklands förra regeringen skeppade över flyktingar då och då till fastlandet, men genom att det hela tiden anlänt nya flyktingar blev det ingen lättnad. Samtidigt har också världens flyktingar blivit fler, i dag nästan 80 miljoner, för några år sedan 60 miljoner.

De som färdas in över gränsen i norr placerades i mottagningslägret Fylakio, men här upp gäller inte EU:s avtal med Turkiet och de har inte förbud att lämna regionen. En del har rest vidare till Aten där de kan få stora svårigheter att få någonstans att bo och bli registrerad som asylsökande och få den asylsökandes rättigheter.

Sedan flera år förekommer olagliga pushbacks uppe vid Evrosgränsen. Människor som vill söka asyl tvingas tillbaka till Turkiet. I internationell rätt hör pushbacks till det mest förbjudna. Vittnesmålen är många.  Ofta fångar maskerade män upp flyktingarna och kör dem till floden Evros och i båtar, som puttas över till andra sidan. Det här har också drabbat turkiska medborgare som flytt för att de anses vara motståndare till regimen. Grekiska UNHCR, FN:s flyktingbyrå, bad redan den tidigare regeringen att undersöka vad som händer här uppe utan att någonting gjordes, det ryktades att milismän låg bakom med inblandning av ordinarie polismän. Kustbevakningen i Egeiska havet genomför också pushbacks, och de har blivit fler. Dels låter kustbevakningen bli att i många timmar hörsamma nödrop från havet, dels har bevakningen fört tillbaka båtar med flyktingar in på turkiskt vatten. Nyhetsrapporteringen i svensk teve visade ett av många existerande videoinslag nyligen om vad som händer på havet. Grekisk kustbevakning förnekar vad som såg ut att vara försök till mord och har svarat att de gör sitt yttersta för att skydda landet mot illegal invandring.

Asylhanteringen

När jag började följa flyktingar i Aten 2011 var det polisen som hanterade asylprocessen. Väntetiderna var enorma, både till att lämna in en asylansökan och att få besked. I praktiken var det oftast omöjligt att söka asyl. Många levde utan tillstånd. Alla ville ut från Grekland. 2013 inrättades det grekiska Asyl Service efter utbildning och hjälp från andra EU-länder. Det första kontoret öppnades i Aten på sommaren. Idag finns 25 kontor på fastlandet och öarna och med nästan 900 anställda. På öarna har Asyl Service hjälp av EU:s flyktingagentur EASO, som gör intervjuer och har tolkar anställda. Fotografen och teatermannen Zarif Bahtiary, den förste afghanske flykting som jag lärde känna i Aten vårvintern 2011, arbetar i dag som tolk hos EASO på Lesvos och tolkar mellan dari, engelska och grekiska. Asyl Service fattar besluten men EASO rekommenderar beslut efter varje intervju. Polisen medverkar med att ta fingeravtryck och kategorisera de sökande efter medborgarskap. I flera undersökningar har EASO:s intervjuer kritiserats för att inte ge den sökande tid att tala färdigt, för intervjuarens bristande kunskap om olika länder, för okänslighet, förutfattade åsikter och mycket mer. Intervjuerna handlar om personens asylskäl och om huruvida hen ska ha rätt att söka asyl i Grekland, alltså inom EU, eller om det ska ske i Turkiet.

2015 var året när närmare en miljon flyktingar reste in i EU via Grekland. De kom till öarna, stannade till i mottagningsläger som redan fanns eller i tält eller utomhus i hamnarna. Öborna var gästfria och gav mycket hjälp. Sedan reste flyktingarna vidare till fastlandet och vidare in i EU. Sedan EU:s avtal med Turkiet började gälla i mars 2016 är det förbjudet att lämna öarna utan här ska den som vill söka asyl registrera sig, lämna in sin önskan om att söka asyl och invänta asylprocessen.  Avtalet gjorde Turkiet till säkert tredje land till vilket flyktingar ska återvända. Framför allt syrier skulle sedan få stöd i Turkiet med hjälp av EU:s pengar. När avtalet implementerades i grekisk lag gjordes undantag för bland annat sköra och sjuka, ensamkommande minderåriga, småbarnsfamiljer, de som hade asylsökande familjemedlemmar i andra EU-länder och många andra. Och för kurder. Grekerna litar inte på turkarna och vet hur kurderna har förföljts.

Grunden har varit att innan asylansökan lämnas in ska det avgöras om hen hade rätt att söka asyl i Grekland, det vill säga i EU, eller ska göra det i Turkiet. En del har skickats tillbaka till Turkiet eller till hemlandet men långt, långt färre än vad som var avsikten med avtalet. Asylprocesserna har tagit lång tid. Många syrier, och framför allt syriska kurder har fått uppehållstillstånd i Grekland. Efter lång väntan fick så småningom många invänta asylprocessen på fastlandet. En del tilläts fortsätta till ett annat EU-land.

Så småningom har fler och fler fått avslag i både första och andra instans. Men fortfarande i början av 2020 har ganska få tvångsdeporterats. 2019 fattades beslut om drygt 25 000 placeringar i fördeportationsförvar men bara 4 800 tvångsdeportationer genomfördes.

2011-12-13-14 fanns i stort sett inga asylboenden utan de flesta levde i Aten och hyrde in sig i överbefolkade lägenheten. Ensamkommande unga och äldre hyrde en golvplats i ett rum, större familjer hyrde ett rum. Genom överbefolkning blev hyreskostnaden överkomlig. De levde på sparpengar och de som ingenting hade fick hjälp från närstående i hemlandet eller som redan var i Europa. Man hjälpte varandra.

Under 2015-2017 skapades många bostäder för asylsökande flyktingar runtom i Grekland i form av läger med framför allt containerboende och så småningom hyrda lägenheter och hotell genom UNHCR-projektet ESTIA. Många boenden har legat isolerade och långt från urban service med skola och med dåliga transporter.

Ny avvisande asyllag från 1 januari 2020

2019 sökte drygt 75 000 asyl i Grekland och långt fler stod på väntelista att få sina ärenden behandlade. Väntetiderna på att bli intervjuad var ibland flera år.

Den nya regeringens asyllag gäller nu sedan 1 januari 2020, på engelska kallad The International Protection Act. Den fick flera tillägg och ändringar i maj. I den vevan kom också beskeden om att de som får uppehållstillstånd ska klara sig själv efter en månad.

Färre kommer nu få tillstånd att invänta asylprocessen på fastlandet. Fler ska bli kvar på öarna, få sina avslag där eller om beskeden kommer gälla att de inte får söka asyl. Sedan ska de skickas till Turkiet eller till hemlandet. Efter avslag i överklagan ska de genast placeras i förvar. Och snabbt ska det gå. Handläggningstider kommer handla om dagar snarare än veckor. Det kommer slå huvudet av rättssäkerheten. Särskilt snabbt ska det gå för dem som placeras i snabbspår, vilket många kommer göra av olika skäl. Nu i juni 2020 sägs tio tusen människor ha fått avslag och väntar på att skickas till Turkiet så fort landet ger klartecken med hänvisning till Coronapandemin.

Nyanlända på öarna sorteras efter ursprungsland, transitland och en del efter sina individuella asylskäl. Syrier ska förklaras inte ha rätt att söka asyl i Grekland, de ska till Turkiet enligt avtalet EU-Turkiet.  Övriga får varierande besked om de får söka asyl eller inte. Nekas de går det formellt att överklaga – förutsatt att de hinner och klarar av att överklaga.

Vid årsskiftet förklarade Grekland följande 12 länder som säkra ursprungsländer: Albanien, Algeriet, Armenien, Gambia, Georgia, Ghana, Indien, Marocko, Senegal. Togo, Tunisien och Ukraina. Enligt internationell rätt har alla människor rätt att söka asyl, men med nationalitet i dessa länder placeras de i snabbspår, får avslag, och ska skickas hem.

Lagen ger rätt till kostnadsfri juridiskt stöd vid överklagan av ett negativt besked om asyl eller om att få söka asyl, men tillgången till jurister är liten utom i Aten. De flesta kommer bli hänvisade till att överklaga på Lesvos, Samos eller de andra öarna. Samos har ingen sådan jurist, Lesvos har ett ombud på närmare 20 000 flyktinar. Asyl Service har aviserat att en jurist ska anställas på Samos och en till på Lesvos.

Tidigare var det enkelt att göra en överklagan, ett formulär fylldes i och Asyl Service hjälpte till. Nu måste skälen till överklagan formuleras och till det behövs juridiska kunskaper. Det här var en av punkterna i nya asyllagen som kritiserades under remisstiden. Rätt att överklaga beslut är en självklarhet i demokratisk rättsordning, och kostnadsfri juridiskt stöd vid överklagan till andra instans finns hos EU:s andra medlemsländer.

Greklands nya asyllag öppnar upp för att många fler kommer hållas inlåsta i förvar och för längre tider i förvar. Det blir möjligt att placera en person i förvar under hela asylprocessen, bland annat om myndigheten anser att personens identitet och ursprungsland är oklar. Till det kommer att efter avslag i andra instans ska den sökande omedelbart placeras i fördeportationsförvar.

I praktiken tillåter grekisk lag nu en sammanlagd försvarstid på 3 år eftersom tiden i förvar  under asylprocessen och den i fördeportationsförvaret inte räknas ihop. Båda får vara upp till 18 månader vardera. Principen inom EU, formulerat i direktiv och i Dublinförordningen, är att den som söker asyl ska kunna placeras i förvar bara som ett sista alternativ när allt annat är uttömt. Många kommer ändå vara i förvar under hela tiden i Grekland.

Det finns nu också stora möjligheter att straffa den som söker asyl för olika företeelser, straffa genom att ogiltigförklara ansökningen.

2019 kom nästan 8 000 asylansökningar in från personer som satt i förvar. De flesta var från Pakistan, Afghanistan och Bangladesh. Det finns förvar på Lesvos och Kos, i Atenregionen i Amygdaleza, Korint och intill polisstationen Petrou Ralli samt på tre platser i norra Grekland.

I slutet av 2019 fanns vid ett och samma tillfälle drygt ett tusen asylsökande i förvar i Grekland. 212 av dem satt i polisstationer och i gränspolisens stationer. Antalet förväntas öka och kapacitet finns. Det pekar på en återgång till situationen 2011-våren 2015 med många människor placerade under icke acceptabla omständigheter på polisstationer, polisstationers balkonger och hos gränspoliser. Amygdaleza, Korint och Petrou Ralli var ökända, Amygdaleza och Korint är gamla militärförläggningar. När Syriza fick regeringsmakten 2015 fanns 6 000 människor i förvar, de flesta män. Många hade varit där i två år utan slutdatum. De flesta släpptes i stort sett omedelbart.

Dublinförordningen

Dublinförordningens reglerar hanteringen av EU-ländernas beslut om att asyl ska sökas i första EU-land en person kommer till. För väldigt många är det landet Grekland. Fingeravtryck och EU:s stora dataarkiv för fingeravtryck avslöjar om personen har sökt asyl tidigare i ett annat EU-land. Vid träff i arkivet ska personen skickas till första land. Dublinförordningen är resurskrävande, ångestskapande för den det drabbar, och leder ofta till att till slut skickas personen aldrig iväg. Den är mycket orättvis mot länderna i EU:s utkast där staterna i syd oftast är första mottagande länder och ofta har svaga ekonomier. Förordningen har en mängd paragrafer som ska följas och krångligheten gör ibland att domstolar beslutar att personen ska inte överföras till ett annat EU-land därför att reglerna har inte följts. Flera paragrafer reglerar familjers rätt att hållas ihop i ett och samma land för asylprocessen. Länderna har också rätt att ta över ansvaret för personer av humanitära skäl.

I Grekland är familjens rätt att bli hållen ihop i asylprocessen det vanligaste skälet när Asyl Service skickar en begäran till en annan medlemsstat att ta över personer. Humanitära skäl är också ganska vanligt som skäl till begäran. 2019 skickade Grekland 5 500 förfrågningar om överföringar, drygt hälften fick nej av kyligt rigida skäl utan medkänsla för att familjer kommer vara splittrade i flera år. Till Sverige skickades 375 förfrågningar och Sverige sa ja till 253.

Grekland får förfrågningar om att ta tillbaka personer. Då handlar det oftast om människor som har tagit sig ut ur Grekland och sökt asyl i ett andra EU-land, oftast Tyskland. Det har ofta kommit fram att personen har redan sökt asyl i Grekland eller har fått uppehållstillstånd i Grekland. 2011–2016 skickade EU-länderna inte tillbaka människor på flykt som passerat Grekland därför att situationen för flyktingar i Grekland var erbarmligt svår och landet var i stor ekonomisk kris.

2016 ansåg EU-kommissionen att det var dags för Grekland att ta ansvar för alla som passerat Grekland. Beslut blev att Grekland skulle ta tillbaka ett begränsat antal och ha rätt att säga nej. 2019 tog Grekland emot 12 700 förfrågningar om Dublinöverföringar och sa nej till de flesta. 33 överfördes, varav 2 från Sverige.

Med internationellt skydd i / Dublinöverförd till Grekland

De hamnar i en mycket utsatt situation som är ovärdig såväl Grekland som EU. De som fortfarande är asylsökande skickas numera till öarna och placeras i snabbspår. De som har uppehållstillstånd faller mellan stolarna för socioekonomisk hjälp.

Under asylprocessen har de flesta tak över huvudet, på öarna ofta i ett litet campingtält och under vedervärdiga inhumana omständigheter. Vuxna får dagersättning med 150 euro/månad, barnen lägre. Pengarna sätts in på betalkort av ungefär samma typ som också syriska flyktingar i Turkiet får. I december 2019 hade 90 000 personer i Grekland 150 euro/månad, 33% fanns på öarna, 32% i Atenregionen och 17% i norra Grekland. Framöver kommer långt färre leva på fastlandet. Många kommer också ha skickats tillbaka till Turkiet eller till sina ursprungsländer. Österut, som ju är regeringens avsikt.

För landets 5 3000 ensamkommande minderåriga den sista december 2019 fanns 1 300 permanenta boende platser. Ett antal EU-länder med Frankrike, Tyskland och Portugal i spetsen kommer ta över 1 600. Sverige har sagt nej med motiveringen att Sverige har gjort tillräckligt.

2019 fick drygt 17 000 personer internationellt skydd, 2018 15 000 och 2017 drygt 10 000. Enligt grekisk lag har flyktingar med internationellt skydd samma socioekonomiska rättigheter som grekiska medborgare. I praktiken är det inte så.

Inom 30 dagar ska de med internationellt skydd lämna bostaden de har haft. Många har haft boende genom UNHCR och andra organisationer under asylprocessen. Försörjningsbidraget tas också bort. Det finns grekiska hemlösa och det finns olika socioekonomiska stöd i Grekland. Men den byråkratiska processen och kraven på dokument som måste visas upp är oftast omöjliga att få fram eftersom kraven sätter krok för varandra.

Sedan 2017 finns en social solidaritets minimiinkomst på 200 euro/månad för ett hushåll plus 100 euro/månad och vuxen och motsvarande 50 euro för barn. För att få denne minimiinkomst måste man ha ett AMF-nummer, en skattedeklaration att visa upp, ett AMKA-kort, registrerad egen adress, hyreskontakt signerat minst sex månader tidigare eller certifikat på hemlöshet. För att få hemlöshetscertifikat finns en rad regler som hemlösa med internationellt skydd inte uppfyller.

För att få ett AMF-skattenummer måste man vara skriven på en bostad eller ha det där hemlösecertifikatet. AMF krävs för att få öppna ett bankkonto, för att hyra bostad och för att få tillgång till den legala arbetsmarknaden.

AMKA anger social- och hälsoförsäkringsnummer. Systemet gjordes om sommaren 2019 och asylsökande hamnade utanför. Det ledde till enorma problem för svårt sjuka. De kanske fick akut vård men inte subventionerad medicin och subventionerade tester. Cancersjuka som behövde cellgiftsbehandling är kanske värsta exemplen. De med internationellt skydd har rätt till det omgjorda AMKA-kortet förutsatt att de har adress och AFM.

Av den blinde unge Chaman Ghiyami hörde jag första gången talas om AFM, det var 2012 i Aten. Genom att en grekisk välgörare låtit honom skriva sig hos henne, kunde han få AFM. Han kunde själv hyra en liten bostad – amerikanska missionärer hjälpte honom med hyrespengarna – och han stod också för vännen Asefs hyreskontrakt. Asef hyrde ut rum och sängplatser och det bodde alltid tio-femton personer i hans hyrda lägenheter på två eller tre sovrum, vardagsrum, kök och badrum med toalett.

Jag tror att det här är ett system som återkommer nu i Aten, människor kommer tvingas tränga ihop sig, leva på minimala summor och vara beroende av organisationer som Caritas för mat.

Boendestöd är möjligt för den som har bott minst fem år i Grekland, oräknat tiden som asylsökande. Den som föder barn kan få 2 000 euro om hen har bott minst 12 år i Grekland. Och så fortsätter det och gör många nyinflyttade okvalificerade för stöd. För pension krävs bevisat 15 års arbete i Grekland.

I månadsskiftet maj-juni blev drygt 10 000 flyktingar med internationellt skydd vräkta. Och det fortsätter. 29 maj skrevs 9 000 personer in det kostnadsstödjande boendeprojektet Helios, som bland annat stöds av IOM, International Organisation of Migration, en underavdelning till FN. Helios hjälper till med att hitta boenden och bidrar till hyra men har begränsade resurser och kommer inte ha möjlighet att hjälpa alla som vräks.

Grekiska myndigheter utfärdar nu ungefär 200 resehandlingar om dagen för människor med internationellt skydd. Många kommer kunna resa till andra EU-länder där de får stanna i tremånader men inte har rätt att arbeta. Risken är stor att flyktingar med uppehållstillstånd i Grekland kastas som en jojo mellan Grekland och andra EU-länder och levande i ständig misär.

Artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (senast formulerad 2012) säger att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. www.ec.europa.eu

Artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (från 1950) säger detsamma: Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. www.echr.coe.int

Det innebär bland annat att Grekland liksom andra EU-länder har ansvar för dem som får skydd.

Regeringens attacker på frivilligorganisationer

En rad inhemska och internationella frivilligorganisationer har sett till att människor på flykt har mat, kläder, service, möjlighet till meningsfull sysselsättning, kostnadsfri juridisk rådgivning, sjukvård om än otillräcklig och så vidare. Verksamheterna har bekostats genom fondmedel från EU och frivilligarbete. Grekiska UNHCR har varit samordnare till mycket.

Regeringen driver nu kampanj mot frivilligorganisationer och får stöd hos befolkningen genom att anklaga några organisationer för oegentligheter. Frivilligorganisationer måste vara certifierade framöver, och det låter väl i och för sig inte så konstigt. Men kraven för att bli certifierade är krångliga och ofta omöjliga att leva upp till, och många organisationer kommer förmodligen upphöra med verksamheten när de inte finns på de certifierades lista. Det drabbar nu bland annat organisationer som ger kostnadsfri juridiskt stöd och undersöker förhållandena i läger, förvar och rättssäkerhet.

Referenser

ECRE, European Council on Refugees and Exiles/AIDA, Asylum Information Database, 2020: Country Report Greece, 2019 update. www.ecre.com

Greek Council for refugees and Oxfam briefing, 2 July 2020: Diminished, Derogated, Denied. How the right to asylum in Greece is undermined by the lack of EU responsibility sharing. www.oxfam.org

Information från RSA, Refugee Support Aegean, www.rsaegean.org

Samtal med människor inom den grekiska asylrättsrörelsen