Vårt Europa / Annette Rosengren

En sann berättelse om rådighet, förmåga, lite tur, ett visst självförtroende, återhållen åtrå och hur det gick sedan.

När han bad mig i telefonen att bidra med pengar så han kunde få ut henne ur ett fängelse i Istanbul hade jag aldrig hört talas om henne. Det var i maj 2015 en månad efter att jag senast hade varit i Aten och vi hade känt varandra i fyra år. I telefon och via Skype hade hon bett honom om hjälp att lämna Iran, förstod jag.

Först i juni 2015 fick jag veta att de hade varit ett förälskat par när C lämnat Iran 2010 omkring 15 år gammal. Bådas familjer tillhörde Irans diskriminerade afghanska flyktingbefolkning. Då i juni berättade han mer om henne, och vad som hänt i Turkiet. Han har många gånger visat att han är en utförlig detaljerad berättare. Kanske överdriver han lite ibland, men jag vet att han är smart, orädd, taktiskt skicklig och en bra rådgivare.

2015 i juni var han lite över 20 år och hade ganska nyligen fått grekiskt uppehållstillstånd på två år av humanitära skäl. Att det sedan skulle bli förlängt var han inte säker på och han sa att Grekland är ett svårt land där en aldrig kan vara säker. Han hade rest från Iran med kamrater som bokstavligen lett honom vid händerna under hela resan, eftersom han inte kan se. Synen hade han gradvis förlorat i 13-årsåldern, läkare tror att det beror på svår misshandel i ett fängelse där han satt en tid på grund av kloka frågor till mullorna i moskén. På grund av hans låga ålder antogs det att han inte kunde ha hittat på frågorna själv utan var ett redskap för landets fiender.

I juni 2015 var han sedan en tid kontraktsanställd som tolk hos utlänningspolisen i Aten. Han var duktig i både grekiska och engelska, det senare genom att han fått vänner bland amerikanska missionärer som drev två dagcenter för flyktingar och migranter centralt i Aten. Tack vare det kunde han och jag prata med varandra utan problem.

I juni när vi träffades i Aten berättade han utförligt om Masuma och hennes lilla dotter, som snart skulle komma till Aten. De hade varit kära i Iran men C hade rest, hon hade gift sig med en äldre man, försökt ta livet av sig, skilt sig, och sedan hade hon kontaktat C och bett honom hjälpa henne och den lilla dottern att komma ut från Iran och vidare till Grekland.

Han berättade hur han gjort. För deras resa från Iran måste han först hitta en familj som de kunde resa med.

Han började med att ringa till afghanska kamrater från uppväxten i Iran och frågat om de planerade att åka till Europa snart med sin familj. Om svaret var nej eller var ja, men inte nu, frågade han om kamraten kände någon familj som snart skulle resa. Svaren blev olika – jaa, kanske, eller nej, men att den och den kanske känner någon.

• Jag ringde nog två tusen samtal och jag vet inte hur mycket pengar jag har lagt ner på det.

Till slut kom han i kontakt med en familj och talade med mannen.

• Jag förklarade läget och jag sa att jag vet att du har din familj att tänka på och att det kan vara besvärligt att ha med en ung kvinna och ett litet barn, men jag ber dig att tänka noga efter innan du säger nej.

Mannen sa nej först. Men samtalet fortsatte och till slut sa han ja. Och det var inte med hjälp av pengar, sa C när jag frågade. Han fick numret till familjens researrangör (smugglare) i Iran, som sa ja och begärde 1 300 euro för Masuma och barnet. Okej, svarade C. Transaktionen gjordes enligt halalasystemet: C betalade till en afghan i Aten, som i sin tur såg till att mannen i Iran fick sina pengar. Det är så vi gör, förklarade han för mig. Till Masuma ordnade han med 200 euro för att hon skulle utrusta sig och dottern med varma kläder och mat för resan.

Från Teheran reste de först med buss till ett ställe nära gränsen. Där ringde hennes pappa och sa till smugglaren att jag dödar dig om du inte skickar tillbaka min dotter. För att smugglaren skulle låta Masuma och dottern fortsätta resan måste C betala 200 euro till. Masuma hade sagt till pappan i telefonen att det spelar ingen roll om du tvingar mig tillbaka för C kommer skicka mer pengar så att jag kan resa igen. Jag kommer fly från er och ni kan inte hindra mig. Om C hade de sagt att gifter du dig med honom vill vi inte ha med dig att göra längre.

Masumas och dotterns resa fortsatte över bergen. De vandrade i åtta timmar, berättade C. Det var snö. Dottern grät först, men sedan var hon tyst. Flickan är klok, sa han, det verkar som att hon förstod att det var något speciellt och att hon måste vara tyst. Hon sov mest och bars av sin mor, och när hon inte orkade tog andra över. Smugglarna sa att så länge vi är på iranska sidan av gränsen måste ni vara tysta, det går inte annars. Men när vi är över på turkiska sidan kan ni prata hur mycket som helst.

De reste över staden Van i östra Turkiet precis som C gjort fem år tidigare. Det är en vanlig väg.

Masuma och dottern kom fram till Istanbul.

Men i maj 2015 befann sig alltså Masuma i fängelse i Istanbul. Med falska id-papper hade hon försökt åka till Aten från Istanbuls flygplats och gripits. Just det här berättade han i telefonen när jag var i Stockholm. Det var nog inte så bra papper, kommenterade han och frågade om jag kunde låna honom 500 euro för att åka dit och ta henne ut ur fängelset. Han skulle också ta reda på hur situationen var i Turkiet och i Istanbul. Jag frågade hur han praktiskt tänkt ordna för sin vistelse där, underförstått att han är blind och så vitt jag visste utan vänner i Istanbul. Men han svarade att han hade en afghansk vän i Ankara, som skulle länka honom vidare så att han skulle bli omhändertagen och ha någonstans att bo. Jag skickade pengarna.

Men då sa han ingenting om att han hade ordnat hela resan för henne utan bara att han kände henne från Iran. Så jag trodde att det kom som en chock för honom när hon ringde från Turkiet. Senare sa han att han hade hjälpt henne som en vän och att han betraktat deras kärlek som vilande genom de många åren och inte visste om de skulle hitta tillbaka till varandra. Och kanske mest om han skulle hitta tillbaka till henne, tillade han.

Hans långa berättelse kom alltså när jag var tillbaka i Aten i juni. Då var han i sin tur tillbaka från Istanbul sedan några dagar.

Nu berättade han att han lånat pengar från många vänner för att hjälpa henne. För id-papper till Masuma i Istanbul hade han betalat 1 300 euro, pengar som nu var borta. En afghan hos de amerikanska missionärerna hade hjälpt honom. I Turkiet hade Masuma fått hjälp genom Cs grekiska skyddsängel Myrsini, som hade åkt till Istanbul (grekiska medborgare behöver inte visum för Turkiet), träffat Masuma och talat med henne genom teckenspråk. Förstod jag rätt hade Myrsini hjälpt Masuma och dottern med bostad.

Cs stora skulder för resan från Iran blev ännu större genom att Masuma kom i fängelse och han behövde resa dit. Han hade då anställning vid utlänningspolisen i Aten, som inte betalade ut lönerna regelbundet utan lite då och då. Men under veckan som han var i Istanbul betalades löner för fyra månader ut, så när C kom tillbaka hade han 4 000 euro. Men jag har så mycket skulder och jag har fortfarande skulder för nästan 3 500 euro, sa han och frågade om jag ville ha tillbaka mina 500 euro. Jag svarade att det får bli en senare fråga och nu behöver du pengarna för att få hit Masuma.

Men jag ville veta mer och undrade bland annat vad gjorde han i Istanbul.

Först behövde jag ju ett pass, berättade han. Hans afghanska pass hade förstörts när det följt med smutstvätten in tvättmaskinen. Afghanistan hade inte ambassad i Grekland vid den här tiden och han hade fått det genom landets ambassad i Sofia, Bulgarien. Ett nytt afghanskt pass var nu på gång.

Genom sitt tvååriga grekiska uppehållstillstånd fick han sent i maj ett grekiskt pass giltigt i två år. (Under dessa två år besökte bland annat mig i Stockholm, besökte Nederländerna och tog in information om landet, återvände till Grekland och reste senare tillbaka till Nederländerna och sökte asyl, vilket han fick. Han visste att hans framtid i Grekland var mycket skör och det bästa han kunde göra var att söka asyl i ett annat EU-land. Antagligen fick han uppehållstillstånd av humanitära skäl igen.)

Men åter till det grekiska passet han måste ha för att resa till Istanbul. Pass i Grekland brukade ta lång tid att få.  Han fick det efter bara 13 dagar. Inlindat i skämt hade han krävt av polisen när han ansökte att få passet fort. Att det verkligen gick fort berodde nog på att han arbetade som tolk hos utlänningspolisen och var uppskattad.

En annan gång gav han mig exempel på att utlänningspolisen hade respekt för honom. En dag hade han med sig två fotbollar till de inspärrade. Poliserna ifrågasatt att han skulle få ta in fotbollarna och när han förklarade varför det var bra var kommentaren att skulle en flykting veta bättre än polisen vad som är bra. C envisades med goda argument om att de instängda måste ha sysselsättning och att koppla av lite med fotboll var om inte annat så bra för hälsan. Han gav sig inte, talade med polischefen, och denne svarade okej. C hade också haft med sig kläder till de intagna från de amerikanska missionärerna. Senare hade han blivit hejad på och omkramad på gatan av killar som suttit där. Många är svarta människor, sa han till mig.

Innan resan till Istanbul behövde han visum och ringde Turkiets konsulat i Aten. För en kvinnlig tjänsteman berättade han hela historien om Masuma, att de väntat på varandra i fem år, att han skulle besöka Istanbul under bara en vecka, att det var bråttom och att han ville försöka få ut henne ur fängelset, och att han var anställd vid polisen i Aten. Ok, sa damen, kom hit med alla papper, men du ska veta att normalt ger vi inte visum till flyktingar så lätt. C tog sina papper och gick dit med hjälp av vännen Nasir (som strax efteråt lämnade Aten och Grekland för att vandra över gränsen till nuvarande Nordmakedonien och sedan vidare in i EU). På konsulatet togs han emot av en ny kvinna, och han berättade allt igen. Du måste fylla i alla papper och sedan får vi se, sa hon. Sedan hade han tur. Den första damen kom och bad den andra damen gå och sa att hon skulle ta hand om ärendet. Och C fick sitt visum inklistrat i passet.

Han köpte biljett, reste lördagen den 30 maj, en kompis tog honom till flygplatsen. Flygbolaget ordnade ledsagning till flygplanet och i Istanbul från flyget till ankomsthallen. Där väntade den grekiska kvinna, som Masuma bodde hos tack vare Cs grekiska vän Myrsini. Kvinnan är gift med en turkisk man och de skulle på bröllop.

• Men hon sa, att nu har vi en gäst så jag går inte på bröllopet. Hennes man köpte mat och öl och vi åkte i stället till stranden och var där hela kvällen. Vi hade så mycket att prata om och kom inte hem förrän klockan var två.
• Nästa dag åkte vi till fängelset. Polisen ville inte låta mig träffa Masuma, det var inte besökstid. Men den turkiske mannen sa att denne man har kommit resande mycket långt ifrån och de har inte träffats på fem år. Så vi fick träffas tjugo minuter. Masuma kastade sig i mina armar och det var ett mycket speciellt möte med så mycket känslor. Jag satt med armen om hennes rygg.

Nästa dag var C hos advokaten. Denne hade han fått tag i genom en vän till skyddsängeln Myrsini i Aten. Vännen var vid universitet och frågade en student från Turkiet till råds. Studenten hade kontaktat en advokat i Istanbul, som i sin tur hade kontaktat den advokat, som C nu besökte.

• Jag frågade vad han hade gjort för att få ut Masuma. Då började han berätta om olika svårigheter. Men jag sa att jag vill veta ja eller nej om du har gjort det och det, och jag accepterar inga långa förklaringar, jag vill bara veta ja eller nej. Advokaten hade inte gjort någonting men han lovade att göra det nu.

C gick till fängelset igen men fick inte träffa Masuma. Den här gången hade han inte den turkiske mannen med sig utan en afghansk bekant. Vet du, Annette, avbröt han sin berättelse, att turkar talar inte engelska! Kvällen tillbringade han hemma hos den afghanske nye vännen, som bodde ungefär som han själv, det vill säga många tillsammans i en lägenhet. Den ene efter den andre kom och ville veta hur det är i Grekland.

• Det är så många afghaner i Turkiet, och nu vet jag var i Istanbul det bor många afghaner och var de träffas.

På onsdagen ringde Masuma och sa att hon skulle släppas. Han åkte till fängelset och utanför väntade många afghaner på att anhöriga skulle bli fria. Han och kamraten gick till ett tehus mitt emot fängelseporten.

• Och jag tror jag drack fyrtio koppar te. Jag kunde inte lugna ner mig. Min kompis sa ”drick inte så mycket te, det är inte bra”. Så kom några kvinnor ut och vi gick fram och jag frågade ”vet ni vem Masuma är, vet ni om hon kommer släppas?”. ”Ja, ja”, lugnade de, ”hon väntar i kön, hon kommer släppas”. Klockan gick. Vi var där vid nio och vid halv ett kom hon ut genom porten. Hon kastade sig i mina armar och vi kysste varandra överallt i ansiktet och höll om varandra, och jag höll hennes huvud mot mitt bröst och hon höll mitt huvud mot sitt bröst, och afghaner runtom oss sa usch vad ni håller på. Sedan var vi tillsammans hela tiden tills jag åkte tillbaka till Aten på fredagskvällen. Då grät Masuma och jag försökte lugna henne och sa var bara lugn, det blir bra, gråt inte.
• Vad vi gjorde i Istanbul? Jag tog henne ut, jag visade henne det berömda Taksimtorget och andra saker i Istanbul (liksom han tillsammans med en seende afghansk kamrat visade mig runt i Utrecht när jag hälsade på honom 2018). På nätterna låg vi bredvid varandra i samma säng och vi kramade varandra och kysste varandra och smakade på varandras läppar. Det var två mycket romantiska dygn som vi upplevde. Nej, vi hade inget sexuellt, jag hade inte ens en tanke på det, det fanns inte i mitt huvud, det vill jag inte än.
• Hon ville berätta om sin man som hon skilde sig från och hur det var, men jag sa att det tar vi senare, inte nu. Innan skilsmässan försökte hon ta livet av sig med gift och kom till sjukhus.
• Men det finns en sorglig sak i dessa två dygn. Vi ringde min lillasyster och hon var konstig på rösten så jag bad att få tala med min mamma. Hon sa att tala inte med din syster för vi har precis fått veta att hennes man är död, han har gått vidare.
• Min lilla syster är alldeles förtvivlad nu. Hon äter ingenting och säger att vem ska försörja oss när vår pappa är gammal och din yngre bror är försvunnen. (Ett trauma för C innan han flera år senare fick veta att brodern tagit livet av sig. Familjen ville inte berätta det för honom utan sa i stället att han försvunnit.) Jag har försökt lugna henne och jag har sagt att oroa dig inte, det blir bra, jag ska hjälpa er. Men hon äter fortfarande inte.
• Nu måste jag ordna med att få hit Masuma och hennes lilla dotter. Hon vill inte pröva med flyget utan vill hellre komma med båt. Men jag är så orolig att det ska hända henne något. Det händer så mycket och har varit så många olyckor.

Vill du gifta sig med Masuma, undrade jag.

• Ja, men jag vill inte sätta tryck på henne, hon kanske inte vill. Jag vill att hon ska känna sig fri. Vill hon fortsätta från Grekland till ett annat land ska hon göra det.

Han räknade med att Masuma och dottern skulle komma med båt till Lesvos i slutet av veckan. De skulle resa med en kompis till honom. Han hade väntat in Masuma när C hade bett honom. De skulle stanna en vecka i campen (flyktinglägret) och sedan komma till Aten. (Obs att detta var före EU-Turkiet-överenskommelsen i mars 2016 och flyktingar kunde resa vidare till fastlandet från öarna i Egeiska havet.) C hade betalat 2 400 euro för alla tre. En del av pengarna skulle kamraten ge tillbaka. C hade nu ordnat allt i Aten.

Så sa han att han undrar hur Masuma kommer uppfatta Grekland och om hon kommer vilja stanna här.

• I telefonen har hon sagt att ingenting och ingen människa kommer ta ifrån henne hennes kärlek till mig, och jag sa samma till henne.
• Masumas dotter är 1 ½ år och gillade inte mig först och hon slog på mig när vi kramades. Efter en dag blev det bättre och då kunde hon kasta sig i min famn, och sedan drog hon sig snabbt undan. När Masuma och jag sov tillsammans och höll om varandra tätt, tätt, kom hon på morgonen och la sig emellan. Då kramade vi om varandra med henne mellan oss.

Konstigt nog var han inte så orolig för hur det ska bli med pengar och han var säker på att kunna betala av skulderna med lönen från polisen. Ändå hade han lånat mer pengar för att få dem till Grekland. Smugglaren hade accepterat att han betalat 800 euro nu och resten i delbetalningar.

• Jag har lovat att du kommer få dina pengar och han litar på mig.

C använder inte ordet smugglare och utan säger i stället alltid det mer respektfulla ”vägvisare”, på engelska ”guider”.

Han ville nu också berätta vidare om Masumas och dotterns resa innan de kom fram till Istanbul. Men han hann bara börja – mer blev det aldrig. Resan var dramatisk. När gruppen kommit in i Turkiet och gick på en smal väg försvann de tre vägvisarna och lämnade cirka fyrtio personer. De diskuterade vad de skulle göra. Gå tillbaka kunde de inte, iranska polisen skulle skjuta när de kom över gränsen. De beslöt fortsätta vägen fram, och kom till en by. Där frågade de om någon talade arabiska, som en i gruppen gjorde. Till slut kom en kurdisk bybo, som kunde arabiska. De sa att de ville till en stor stad, och mannen svarade att han skulle ringa efter en buss. Men det var till polisen han ringde och bussen som kördes fram var en polisbuss. Men polisen var en snäll och förstående polis …..    Sedan blev inget mer berättat om detta.

Polisens anställningskontrakt med tolkar, psykologer och socialarbetare löpte fram till sista juni. Jag vill minnas att det inte förnyades och att C sedan arbetade av och till för de amerikanska missionärerna och inom den afghanska diasporan. Han följde med till sjukhus och tolkade, och fick lite pengar för det.

Hur gick det med Masuma och dottern? De kom välbehållna till Aten kort efter att jag hade åkt hem till Stockholm igen. Jag träffade dem aldrig. C ordnade ett rum åt dem i en större lägenhet, det vill säga så som afghaner i Aten bodde vid den här tiden, och där alla delade på köket och badrummet. Men Masuma ville inte stanna i Grekland och de fann båda två att de inte skulle dela livet med varandra och hade för olika åsikter i mångt och mycket. Hon och dottern fortsatte till Tyskland och C förlorade kontakten med dem. Idag är han lyckligt gift, familjen bor i Nederländerna och de har tre barn. Ungefär som med Masuma och dottern  hjälpte C sin fru att komma till Grekland. Hon klarade sig från fängelse i Istanbul och följde Cs råd om hur hon skulle resa. Även denna gång fick jag äran att bidra ekonomiskt till resan.

EUs medlemsstater bör ABSOLUT INTE skicka tillbaka flyktingar till Grekland oavsett om de har fått uppehållstillstånd eller avslag där eller om deras asylansökan fortfarande är i process. Detta med hänvisning till artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna. Ta del av rapporten från RSA och Pro Asyl.

95% av alla som får uppehållstillstånd bedöms resa vidare till andra EU-länder. Oftast till Tyskland, som nu vill skicka dem tillbaka till Grekland.

Den som har uppehållstillstånd i EU har rätt att åka till andra EU-länder och stanna tre månader på samma villkor som EU-medborgare. Skyddsbehövande med uppehållstillstånd i Grekland har kunnat resa vidare, de flesta till Tyskland, och sökt asyl på nytt och hänvisat till att de inte kan leva i Grekland. Grekiska staten sägs utfärda resedokument med en effektivitet som annars saknas i grekisk byråkrati.

Enligt Infomigrants.net sökte nästan 10 000 som fått uppehållstillstånd i Grekland asyl i Tyskland 2021, tolv gånger fler än 2020 och tio gånger fler än 2019. De kom med flyg och sina resedokument. En och annan har sökt asyl i Sverige, i Nederländerna och andra EU-stater där domstolarna verkar vara iskalla inför skälen till att de inte kan leva i Grekland.

Det är rimligt att se uppehållstillstånden, de snabbt utfärdade resedokumenten och att de kastats ut från boende och dagersättning en månad efter att de har fått uppehållstillståndet som taktik från regeringen för att bli av med oönskade människor. Det menar nu också tyska parlamentariker.

Flera tyska domstolar har gett tillstånd att söka asyl i Tyskland och menat att Grekland utsätter dem för inhuman och förnedrande behandling – med hänvisning till bl. a. artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna. Tyska migrationsverket BAMF har sedan lagt ärenden på is. 41 000 ärenden väntar.

Tyskland och andra EU-länder har också gett avslag och skickat tillbaka. Refugee Support Aegean och Pro Asyl kom nyligen med en gedigen rapport om hur de tillbakaskickade drabbas genom att få vänta i månader eller över ett år på att få sina uppehållstillstånd uppdaterade och förlängda – detta är förutsättningen för att få alla andra tillstånd och ens kunna hyra en bostad eller få socialtjänstbidrag. De hamnar i ett horribelt utanförskap som är vad artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna handlar om.

Det stora antalet uppges ha bidragit till att Tyskland har haft fler asylansökningar de senaste åren trots att antalet asylsökande i flera andra EU-länder har minskat. Tyska parlamentariker har anklagat Grekland för taktik med sina uppehållstillstånd och brist på integrationsstöd för att få dem att lämna Grekland, och Tysklands inrikesminister har sagt att detta måste ändras och att asyl ansökningarna måste behandlas. Inrikesministern och grekiske asyl- och migrationsministern ska också ha haft ett samtal om att Grekland måste ta tillbaka dessa 41 000 och behandla dem värdigt. Tyskland har lovat ett stödpaket för integrering av flyktingarna. Om tyska asyldomstolar kommer tro på detta återstår att se. I Grekland ändras inte saker och ting så snabbt och nu ligger all fokus på hjälp och stöd till ukrainarna. (Se Infomigrants.net i mars 2022, som hänvisar till Der Spiegel.)

Läs rapporten från RSA och Pro Asyl. Den gör en förtvivlad och förbannad.

REFERENS

Refugee Support Aegean, Stiftung Pro Asyl, March 2022: Beneficiaries of International protection i Greece. Access to documents and socio-economic rights. www.rsaegean.org

Den stora strömmen flyktingar som kom 2015 togs generöst om hand av det grekiska civilsamhället när de kom till öarna i Egeiska havet och reste vidare till fastlandet och sedan till andra EU-länder.

Men med EU-Turkiet-överenskommelsen i mars 2016 fastnade flyktingarna på öarna och i Grekland. De kom att hänvisas till läger, som snart blev överbefolkade humanitära katastrofer. EU pumpade in mycket pengar. Bland öbefolkningen mådde många dåligt av att deras vackra öar förknippades med lidande flyktingar i stället för sol, bad, vacker natur och turism. Om civilsamhällets stöd till människor på flykt handlar min bok Röster från Aten och Samos, 2017.

Flyktingarna borde solidariskt ha omlokaliserats till andra EU-länder, men det var EU-staterna mindre pigga på.  Bristen på det stödet från andra EU-länder är ett av skälen till hårdheten hos den nuvarande regeringen som hör hemma i extremhögern. I grunden hos många greker finns sedan länge utbredd rasism och xenofobi parallellt med gästfrihet mot främlingar – men hos många kanske beroende på varifrån gästerna/främlingarna kommer. Ny Demokratis vokabulär och åsikter när det gäller människor på flykt påminner för övrigt om Sverigedemokraternas.

Att Grekland med ukrainarna återigen välkomnar människor på flykt är som det bör vara. Ukraina ligger nära och konsekvenserna av de ryska krigshandlingarna är påtagliga. Det är krig i Ukraina. Men kriget och flykten var lika påtagligt i Syrien, som också ligger nära Grekland men på andra sidan Medelhavet. Flyktingar från Syrien fick ganska mycket förståelse från vanliga greker till en början, men Greklands rutiner för flyktingmottagande var outvecklat och ganska så brutalt. Nu är det inte outvecklat men fortfarande brutalt. Så det går inte att bortse från att ukrainarna är hjälpta av att vara européer, kristna och vita i hyn. Att Ukraina är nästan ett grannland bidrar. Men Syrien ligger också nära på andra sidan Medelhavet. Afghanistan och Iran har däremot oturen att ligga längre bort. Härifrån tvingas ändå många fly. Å andra sidan kanske välkomnandet av ukrainarna avtar så småningom, och det gör det kanske också i Sverige.  Det vore mycket illa i så fall. I stället borde naturligtvis flyktingar oavsett varifrån de kommer välkomnas.

Den som flyr har rättigheter

Den som flyr har rätt att bli tryggt mottagen, kunna söka skydd och få en rättssäker asylprocess. Det finns inskrivet i internationella konventioner, i europeisk lag och i EU-staternas nationella lagstiftning. Rätten att söka asyl och att få en rättssäker asylprocess gäller alla människor. Däremot är det inte säkert att en i slutändan bedöms behöva skydd. Tyvärr är det si och så med rättssäkerhet i asylprocesserna, också i Sverige enligt en rad jurister och undersökningar.

Det är en enorm skillnad på hur ukrainare, de har rest in via Bulgarien, och flyktingar, som har kommit via Turkiet, har bemötts och bemöts. Gång på gång talar grekiska frivilligorganisationer nu om hyckleri även om det är bra och riktigt att hjälpa och stödja flyktingar från Ukraina. Men alla flyktingar bör få det stöd som ukrainarna får.

Grekiska staten har sedan Ny Demokrati kom till makten systematiskt fortsatt att radera ut de förbättringar i asylrätten som började göras för sju-åtta-nio år sedan med stöd av EU och UNHCR. EU-Turkiet-överenskommelsen kan dock inte ND anklagas för men de har utvidgat omfattningen genom att använda Turkiet som ”säkert 3e land” för så många fler.

Den 18 mars markerade 8 frivilligorganisationer att det nu är 6 år sedan EU-Turkiet-överenskommelsen kom till. Den gav förutsättningarna för att undergräva flyktingars rättigheter. I stället för att kunna resa vidare till fastlandet fastnade de på fem grekiska öar i Egeiska havet och hänvisades snart till överbefolkade humanitärt vidriga lägerförhållanden. I ungefär samma veva började också Schengenländerna stänga sina inre gränser, och Sverige var först eller bland de första.

Överenskommelsen gällde först framför allt syrier men grekiska regeringen beslutar nu enligt Turkiet som säkert 3:e land för flyktingar från Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh, det vill säga majoriteten av alla asylsökande i Grekland. Till det kommer lagändringar som gör livet i Grekland väldigt svårt för människor på flykt. Allt färre väljer att resa på havet till Grekland, i stället är Italien mål nu för många som försöker lämna Turkiet.

När jag började följa människor på flykt 2011 i Aten var många utan stöd och hemlösa. Så är det nu också. Många är papperslösa och i limbo för att de inte får söka asyl i Grekland, kan inte skickas till Turkiet, eller har kunnat söka men fått avslag på sina ansökningar och kan inte skickas tillbaka, har fått avslag i första instans men har inte pengar att överklaga. Andra har fått uppehållstillstånd och kastats ut från boenden, eller de har sökt asyl en andra gång i ett annat EU-land med förklaring att de inte kan överleva i Grekland men har trots det deporterats tillbaka till Grekland. Väl i Grekland tvingas de vänta i månader, ja ibland ett år, för att få sina utgångna uppehållstillstånd förnyade, vilket är förutsättningen för att de ska kunna få alla andra dokument som krävs för ett liv i Grekland – skattenummer, tillstånd att arbeta, tillstånd att hyra bostad och så vidare. Polisen gör razzior i centrala stadsdelar där flyktingar brukar samlas, och de som saknar giltiga dokument ges böter eller förs till förvar utanför staden. En del släpps. Det är godtyckligt. Så här var det också under mina första år i Aten.

Då fanns det gott om lägenheter att hyra i Atens enklare stadsdel Patissia norr om Omoniaplatsen. Den ekonomiska krisen gjorde det billigt att hyra och billigt att köpa en lägenhet. Här levde tusentals flyktingar och migranter, ofta afghaner, i överbefolkade lägenheter. Det var ekonomisk kris och hyrorna var ganska låga. En eller två familjer delade på ett rum beroende på familjernas och rummets storlek, och i större vardagsrum bodde ofta fem-åtta-tio ensamkommande män. Alla delade på toalett och badrum och i köket spis, diskho och kylskåp. I köket fanns också ofta flera små gasolbrännare. Många hade sina egna vattenkokare i rummet och det dracks mycket te. En del barnfamiljer eller funktionsnedsatta fick ibland enklare hotellrum, som betalades av grekiska migrationsmyndigheter med pengar från EU. Jag beskrev det här i boken Springa på vatten (2014).

Rapporten Masafarhána: Inside the invisible refugee houses in Athens bekräftar och beskriver att återigen finns dessa överbefolkade lägenheter (gjord av organisationen We are Solomon, https://wearesolomon.com). Kanske har de funnits hela tiden, men priser och hyror har gått upp. Masafarhána kommer från darins ord masafar=resenär och hana=hem, på dari används ordet för resandehem. Sådana resandehem och tillfälliga boenden finns i Aten för afghaner, för syrier, för människor från Elftenbenskusten med mera, och de är helt informella, enligt rapporten.

Jag antar att många som bor här lever i limbo och ska skickas tillbaka till Turkiet, som inte tar emot dem, eller de ska till hemlandet. De får ihop till hyra och mat genom tillfälliga påhugg, åka iväg periodvis och plocka apelsiner och oliver, genom att samla kartong och metall och genom stöd från familj och släktingar i hemlandet och i andra EU-länder. Ungefär som deras föregångare gjorde åren kring 2013-13-14. Men att arbeta i jordbruket blir omöjligt för många när myndigheterna inte klarar av att förnya deras uppehållstillstånd, som är grunden för att få skattenummer och en rad dokument.

REFERENSER

Rosengren, Annette, 2014: Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Rosengren, Annette, 2017: Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

We are Solomon, March 2022:  Masafarhána: Inside the invisible refugee houses in Athens. https://wearesolomon.com

Grekiska frivilligorganisationer kämpar för att få EU-kommissionen att ingripa. En aktuell begäran från 27 organisationer om att stoppa att Grekland SYSTEMATISKT inte följer Asylprocedursdirektivets artikel 38 (2) och nekar asylansökningar från tusentals människor med hänvisning till att Turkiet, som sedan två år inte tar tillbaka några, är säkert 3e land.

Att pushbacks sker SYSTEMATISKT återkommer nu hos många organisationer. Gör ert jobb och ingrip mot Grekland och andra länder, ungefär så sa vår EU-parlamentariker Malin Björk till EU-kommissionen under en debatt i EU-parlamentet den 6 april. Mer om debatten i artikeln.

Här också om att Grekland välkomnar ukrainarna (det är bra!), att migrationsministern enligt känd extremhögerretorik talar om ”äkta” och ”oäkta” flyktingar, om skrämmande följder av brutala pushbacks av flyktingar som fryser ihjäl, om de låsta lägren som blir fler, och om en inhemsk statlig undersökning som kommer fram till att bevis saknas att grekisk kustbevakning och Frontex skulle vara inblandade i pushbacks.

På internationella kvinnodagen den 8 mars 2022 skickade 27 civilsamhällesorganisationer verksamma inom området asyl och migration i Grekland ett öppet brev till EU-kommissionären Ylva Johansson om att Grekland systematiskt inte följer EU:s Asylprocedursdirektiv när de nekas söka asyl med hänvisning till att de har vistats i säkert 3e land – Turkiet. Artikel 38(4) i direktivet rör när det tredje landet inte tillåter den sökande att komma in på sitt territorium. Då ska medlemsstaten följa direktivets grundprinciper och garantier och själv säkra att personen ges tillgång till asylproceduren och bedöms enligt sina skyddsskäl. Detta är enligt brevet också infört i grekisk lag.

Brevet ger detaljer. Turkiet har inte tagit tillbaka några sedan mars 2020 men Grekland fortsätter systematiskt att använda säkert 3e land-konceptet, nu utökat med ett regeringsbeslut 2021, som gäller flyktingar från fem nationaliteter – Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh, dvs majoriteten av alla skyddssökande. De får order att söka asyl i Turkiet och återvända dit, vilket inte går. 6.424 asylansökningar avfärdades under 2021 som omöjliga att göra med hänvisning till säkert 3e land-konceptet – mer än dubbelt fler än året innan.

Tvärtemot Genevekonventionen och Asylprocedursdirektivet får de aldrig sina sakskäl undersökta, fortsätter brevet, och de hamnar i juridiskt limbo och får inte bostad, mat eller hälsovård. EU-kommissionen har fått åtminstone tre skrivelser från EU-parlamentet om att Grekland inte följder artikel 38(4) i Asylprocedursdirektivet, flera brev från intressenter samt direkta klagomål från utsatta sökande. Kommissionens dialog med grekiska myndigheter har inte lett till att Grekland har rättat sig efter EU-lag. I stället har det blivit ännu sämre (flera regeringsbeslut under 2021 nämns), bland annat en avgift på 100 euro (1 300 Skr ca) per person för att lämna in en överklagan eller tilläggsansökan.

Mot slutet av brevet: Vi kräver därför igen att EU-kommissionen vidtar nödvändiga åtgärder mot Grekland. En effektiv anpassning till Asylprocedursdirektivet artikel 38(4) måste säkras så att asylsökande får sina sakskäl undersökta och att de får juridiskt status och adekvata mottagningsförhållande. Att CEAS (Common European Asylum System, som är den nu gällande samordningen) måste fås att fungera i Grekland, att det säkras och att systematisk icke-anpassning förhindras.

Ungefär så.

Bland undertecknande 27 organisationer finns Action for Women, Arsis – Association for the social support for yourth, Danish Refugee Council, Equal Rights Beyound Borders, Greek Council for Refugees, HIAS Greece, Human Rights360, International Rescue Committee, Lesvos Solidarity, Metadrasi, Safe Passage International, Terre des hommes Hellas, ytterligare organisationer för specifikt juridiskt stöd och många andra. (Se www.gcr.gr/en/news/press-releases-announcements).

Ukraina

En månad efter att Ryssland startade kriget i Ukraina hade omkring 15 000 flyktingar från Ukraina kommit till Grekland. De har välkomnats från första början av regeringen och den grekiska allmänheten. Grekisk xenofobi har inte visat upp sig . Så borde alla flyktingar tas emot. Men för att de ska få plats flyttas andra asylsökande, vilket bl a drabbar skolbarnen.

Grekland kommer följa EUs massflyktsdirektiv, som nu används för första gången i EU och som ger ukrainska flyktingar många fördelar framför människor från andra länder som söker skydd. Orättvisa är inbyggt från början. Grekiska UNHCR och många andra hoppas att välkomnandet av ukrainarna ska leda till större förståelse för vad det innebär att vara flykting och att villkoren för dem som säker skydd förbättras.

Ukrainarna passerar in vid två gränspassager från Bulgarien och tas väl emot. Snabbt genomförde Grekland ett antal räddningsaktioner in i Ukraina för att hjälpa grekiska medborgare och grekisk beskickningspersonal. Cirka 25 000 grekiska medborgare har tills nyligen levt i Ukraina, vilket inte förvånar eftersom greker finns som diasporabefolkningar i i stort sett hela världen. Många ukrainare arbetar i Grekland.

Till en början sökte de flesta ukrainare sig till släktingar och vänner i Grekland. Grekiska myndigheter har ändå varit snabba med att förbereda med tillfälliga mottagningsboenden ganska nära gränsstationerna och mer permanenta boenden längre in i landet. I ett tidigt steg fick Grekland fram 30 000 platser färdiga att ta emot ukrainare, oftast containerboenden. Föredömligt kan man nog säga. Det har kunnat ske genom färre asylsökande kommer till Grekland (drygt 8 tusen 2021 jämfört med 72 000 2919). Att många flyktingar har lämnat landet när de har fått uppehållstillstånd påverkar säkert. På tre år har 88 flyktinganläggningar stängts och nu finns 33 kvar. Flyktingar i läger som förbereds för ukrainare tvingats flytta. Regeringen har sagt att ukrainarna ska inte bo ihop med andra flyktingar. Grekland har också snabbt inrättat en online plattform för registrering och ett callcenter för ukrainska flyktingar och för greker som vill erbjuda bostäder och annan hjälp.

Ett läger som planeras stänga nu i maj är Elaionas i Atens utkant. Hit kommer man enkelt med buss från en gata bakom Omoniaplatsen, jag var där 2016 och hälsade på ett syskonpar från Afghanistan. De som bor där ska flyttas, kanske till Schisto som ligger längre bort från Aten. Vad som händer med skolgången för de över 300 barnen som går i skola verkade ingen har tänkt på, eller struntat i. Många boende blir antagligen hemlösa, framför allt flyktingar med uppehållstillstånd. Om omänskliga svårigheter publicerade Refugee Support Aegean och Pro Asyl en rapport den 30 mars. Rapporten hade fokus på vad som händer människor om EU-länderna tvingar tillbaka till Grekland.

Elaionas läggs alltså snart ner. Det lyckosamma ESTIA-projektet, finansierat av EU, med lägenheterna för särskilt utsatta flyktingar runtom i landet ska avvecklas under 2022. Flera kommuner har protesterat eftersom ESTIA med sin boendeservice har gynnat lokalsamhällen och asylsökandes integrering. De borde vara kvar nu om inte annat så för ukrainarna, har kommunala ledare menat. Hittills har de fått nobben.

Ministern om ”äkta” och ”oäkta” flyktingar och om EU:s nya pakt för asyl och migration, den som EU-kommissionen lagt fram i syfte att ersätta nuvarande CEAS

Migrationsministern Notis Mitarakis har sett EU-staternas stöd till ukrainarna som ett uttryck för att länderna äntligen ser behovet av solidaritet mellan medlemsstaterna om att ta emot flyktingar. Han menar att nu kan förhoppningsvis den nya pakten om migration och asyl gå igenom. I diskussionerna om pakten har Grekland hela tiden krävt solidarisk fördelning av alla flyktingar inom EUs medlemsstater, vilket Ungern och andra länder sagt nej till.

Migrationsministern har talat om ”äkta” och ”oäkta” flyktingar. De som kommer från Ukraina är äkta flyktingar eftersom de kommer från ett grannland till EU och gränsar till fyra EU-medlemsstater. De som når Grekland via Turkiet däremot har redan passerat länder där de kan söka asyl och få skydd. Argumentationen är som hos våra svenska Sverigedemokrater. Ingen av dem säger något om afghanska flyktingars utsatthet i Iran, eller syriers, afghaners och irakiers i Turkiet. EU-Turkiet-överenskommelsen innebär inte varaktig trygghet och framtid. Ingen nämner heller Turkiets deportationer till Afghanistan, Syrien och Irak. Jag har skrivit om det här i bloggen tidigare.

Grekiska UNHCR bemötte migrationsministerns argument med att lyfta fram FNs flyktingkonvention/Genevekonventionen från 1951 och grundläggande regler om flyktingars rättigheter och staters skyldigheter. Ingenting står om att en flykting ska söka skydd i närmaste land eller i första land hen kommer till.

Skydd till ukrainarna blev snabbt beslutat genom att EU för första gången använder sig av unionens massflyktsdirektiv. Inte sedan andra världskriget har så många flytt på så kort tid – inte under flyktinginvandringen 2015-16, och inte under krigen i forna Jugoslavien när massdirektivet dessutom inte fanns. Ukrainarna får nu uppehållstillstånd i ett första år fram till 4 mars 2023, sedan i ett år till, och i ännu ett år. Vad som händer efter tre års uppehållstillstånd är ett frågetecken. Genom massflyktsdirektivet omfattas ukrainarna av rätt till skola, bostad, viss hälsovård, rätt att arbeta, en mindre summa i månadsbidrag. De kan alltid söka asyl enligt EUs regler för asyl.

Mer detaljer om pushbacks och hur de dödar

Samtidigt som Grekland välkomnar ukrainarna fortsätter grekiska statens kamp mot andra flyktingar. I mars drunknade en 4-årig pojke i samband med en pushback. I början av januari frös 19 män ihjäl efter en pushback. Det här i Evros-regionen. I Egeiska havet fortsätter pushbacks, möjligen i mindre omfattning eftersom färre kommer över havet.

Precis som tidigare tvingas flyktingar tillbaka till transitlandet Turkiet genom olagliga pushbacks av grekisk kustbevakning, grekisk milis och med stöd av EUs gränsbevakningsstyrka Frontex. Att bevisa pushbacks är svårt, bland annat för att grekiska myndigheter förstör sina egna dokument och tar ifrån offren deras telefoner. Bevisen är ändå många.

Varje land har enligt internationell lag rätt att skydda sina gränser. Men de måste också släppa in asylsökande. Försvaret av gränsen till Turkiet är också EUs yttre gräns, och turkiska dissidenter som vill söka skydd i EU tvingas tillbaka tillsammans med alla andra utan att ha fått söka asyl. Senast i slutet av mars 2022 rapporterade Sverigebaserade (i Kista) Stockholm Center for Freedom om pushbacks av turkiska militärer och statstjänstemän, som sedan placerats i turkiska fängelser – där flera redan hade suttit.

Pushbacks är förbjudet i internationellt lag. Grundförbudet för stater att skicka någon tillbaka till ett land där hen riskerar att bli dödad eller utsatt för förnedrande behandling finns i artikel 33 Genevekonventionen. Härav principen om nonrefoulment.

Genom åren har det kommit många redogörelser för pushbacks i Grekland – med och utan bildmaterial. Grekland förnekar ihärdigt. När turkiska myndigheter hänvisar till utförliga intervjuer med ”pushbackade” svarar Grekland med att Turkiet ljuger. När människor dör på Medelhavet är det Turkiets fel, eftersom den inte hindra människorna att försöka ta sig vidare, vilket de ska enligt EU-Turkiet-överenskommelsen från mars 2016.

Människor har dött, människor har frusit ihjäl, människor har blivit traumatiserade, människor har förnedrats, människor har, om de inte redan har gjort det, förlorat tron på att de har rättigheter och värde. Små och större grupper har placerats på små öar i Evrosfloden utan mat och vatten och ofta fråntagna dokument, pengar, telefoner, kläder och skor. I bästa fall har någon lyckats gömma en telefon och kontakta en grekisk organisation, som i sin tur har slagit larm. Tidigt i februari hittade turkisk säkerhetspolis på en liten holme i Evrosfloder mindre än en mil från grekiska gränsen kropparna efter 19 flyktingar/migranter som efter pushbacks frusit ihjäl. De flesta identifierades senare som somalier och bangladeshier. De ihjälfrusna väckte stor uppmärksamhet om än inte i Sverige, och ledde till stora demonstrationer i Aten vid flera tillfällen. EU-kommissionären Ylva Johansson informerades, och sägs ha blivit chockad, och satt just då i möte med bl a grekiske migrationsministern. En turkisk människorättsadvokat i Edirne, som är närmaste större turkiska stad i Evrosområdet, började snabbt förbereda en anmälan till Europadomstolen för mänskliga rättigheter om de många pushbacks och om just denna när 19 män frös ihjäl. Migrationsministern fortsätter att säga att grekiska pushbacks är påhittat från Turkiet liksom att de 19 döda ens skulle ha varit i Grekland.

Sedan 2020 har det varit många anmälningar/överklaganden till Europadomstolen om pushbacks – de har förekommit i många år men har ökat från 2020. Inget av detta har än så länge behandlats i domstolen, som är överlastad med ärenden och tar många år på sig innan det blir en dom. Att pushbacks nu sker systematiskt ledde också till att grekiska Helsingforskommittén nyligen skickade en omfattande klagan till Greklands högst domstol, baserad på ett stort antal intervjuer med offer för pushbacks.

I mitten på mars räddades ett trettiotal syrier i sista stund till livet efter att i fyra dagar ha varit placerade på en liten ö i Eurosfloden efter en pushback. Gruppen höll då på att frysa ihjäl. En 4-årig pojke hade drunknat. Han föll i vattnet när grekisk milis med masker för ansiktet var upptagna med att misshandla flyktingarna. Pojkens höggravida och blödande mamma hade fått gå i land. En av de manliga flyktingarna försökte förgäves rädda pojken. Någon av dem lyckades nå grekisk Human Rights360, som kontaktade Europadomstolen. Domstolen agerade nu snabbt och beordrade grekiska myndigheter att omedelbart och före ett visst klockslag ha tagit hand om flyktingarna, gett dem mat, kläder och värme, sett till att de fick söka asyl, och rapporterat tillbaka till domstolen. Innan räddningen verkligen genomfördes hade polisen klagat och meddelat hjälporganisationen att de inte hittade gruppen. Enligt organisationen var det ingen svårighet att hitta gruppen och polisen hade fått noga direktiv – att problemet uppstod visade i stället på polisens ovilja.

Sista dagen i mars skriver Efimerida ton Syntakton/Efsyn.gr att i två dagar nar nu 34 flyktingar varit strandade på en liten ö i Evros. I gruppen finns små barn, kvinnor och en gammal man. Alarm Phone är den som rapporterar till media, och att gruppen är svårt utsatt i kylan, saknar mat och att två av barnen är illa däran. Grekisk polis/eller kustbevakning har meddelat Alarm Phone att de ska föra människorna till Grekland. Gruppen räddas men är oroliga för om de ändå kommer skickas tillbaka till Turkiet – vilket naturligtvis är olagligt.

Bland annat EU-parlamentet har krävt en oberoende utredning om de grekiska pushbacken och Frontex inblandning i detta.

Greklands regering har motsatt sig utredningar och presenterar i mars en inhemsk utredning. Den kommer fram till att det saknas bevis för att grekisk kustbevakningen skulle vara inblandad. Chefen för EUs bedrägerikontor OLAF svarade omedelbart – rasande tror jag – att han kan utan problem plocka fram många bevis.

Greek National Transparency Authority gjorde utredningen och kom fram att det inte finns några bevis som stöder att grekiska kustbevakningen är inblandad i olagliga pushbacks av asylsökande. Regeringens talesperson sammanfattade med att undersökningen visar att landet för en ”strict but fair migration policy” med respekt för grekisk lag och internationell lag (efsyn.se, infomigrants.net m fl media 30 mars 2022). Ville Itälä, chef för EUs bedrägerikontor OLAF, kommenterade att det finns mer än tillräckligt av bevis för att Grekland och unionens gränspatrullerande styrka Frontex trots förnekanden har tvingat tillbaka flyktingar och migranter. OLAF publicerar snart en omfattande rapport om hur Frontex har gjort våld mot EUs lagar och regler, än så länge hemlig men muntligen presenterad för medlemmar i EU-parlamentet (thenationalherald.com). 

DEBATT I EU-PARLAMENTET DEN 6 APRIL ”Brott mot asylrätten och mot nonrefoulment i EUs medlemsstater” (2022/2588 (RSP)

Parlamentets LIBE-kommitté hade skickat en delegation till Grekland i oktober 2021 och till Lettland och Litauen i mars 2022 om detta.

Debatten pågick i drygt en timme med korta, starka inlägg på ca en minut vardera från omkring 25 ledamöter, de följde en talarlista. Att EU nu har två olika standards för människor på flykt, en för ukrainare, som välkomnas av alla medlemsstater, och en för alla andra, som ofta är syrier, afghaner, somalier m. fl. som inte ens får möjlighet att söka asyl, återkom gång på gång. Det ska vara samma för alla, och alla ska ha rätt till en oberoende asylprocess. Sa de flesta. Mest bestämd och väl medveten om att parlamentet är överordnat kommissionen var vår svenska Malin Björk: ”Vi kan inte ha pushbacks och människor som fryser till döds och brutaliteterna vid gränsen. Kommissionen vet om det. Varför händer inget. Varför finansierar du (riktat till närvarande kommissionär) fängelser för människor som söker asyl. Vi ska ge skydd i Grekland och i EU. Ni måste göra ert jobb nu.”

Närvarande EU-kommissionär var inte Ylva Johansson utan för mig obekanta Helena Dalli. Hon inledde och avslutade, och betonade asylrätten, principen om nonrefoulment, att EUs yttregränser ska skyddas men att grundläggande mänskliga rättigheter måste följas samt att kommissionen kommer att analysera Greklands rapport om pushbacks och ”sedan får vi se hur vi går vidare”.

Att medlemsstaterna hindrar flyktingar från Afghanistan, Syrien och andra länder att söka asyl samtidigt som  flyktingarna från Ukraina välkomnas kritiserades skarpt av framför allt miljöpartister, vänsterpartister, socialdemokrater och liberaler. Några, extremhöger tror jag, sa att ukrainska flyktingar ska inte blandas ihop med andra flyktingar. Debatten var inte välbesökt, men ett par parlamentariker som jag vet håller sig informerade om hur människor på flykt bemöts i bland annat Grekland, deltog – Tineke Strik och Cornelia Ernst. Debatten visade att det finns många fler. I parlamentet finns också andra som kämpar för asylrätten och som har kontakter med frivilligorganisationer i inte minst Grekland, men de deltog inte den här gången.

Så här lät det: ”Jag är oerhört imponerad av stödet till ukrainarna, men bara några mil bort vid gränsen till Belarus vägrar Polen släppa in andra flyktingar. På många håll i unionen gäller inte rätten att söka asyl. I Grekland har pushbacks blivit systematiserat. Vi kan inte ha olika regler, vi måste visa alla flyktingar samma respekt.” ”Människor avvisas vid gränsen, men de har rätt att söka asyl och att få en oberoende asylprocess. Det får inte vara sa att de avvisas, vi behöver en oberoende kontrollmekanism.” ”En del här vill inte tala om pushbacks, jag vill det, och jag vill lyfta fram människornas fruktan. De pushas tillbaka, de har inte livvästar, de har inte dricksvatten. De är rädda. Vi behöver ett oberoende undersökningsorgan, som undersöker detta. Det här systemet måste upphöra.” ”För ukrainare är dörren öppen, men inte för afghaner och syrier. Kommissionen måste försäkra allas rätt att söka asyl. Vi måste ta in dem och låta dem söka asyl.” ”Vi måste ha samma skydd för alla flyktingar.” ”Jag var i Grekland. Turkiet tar inte tillbaka dem. Ändå säger Grekland att ni får inte söka asyl här, ni ska tillbaka till Turkiet. De får inte boende eller mat. Ändå fortsätter Grekland. Vi måste stoppa detta.” ”Jag pratade med en taxichaufför, han åker in i Ukraina och hämtar ukrainare. Hur kan vi samtidigt ha att andra människor dör när de vill söka asyl. Vi måste ha säkra legala vägar in i EU och rörelsefrihet mellan EU-länderna.” ”Det måste vara lika lagar. Vi måste följa Genevekonventionen.”  ”Pushbacks är vanliga och sker systematiskt. Polen visar solidaritet med ukrainarna och samtidigt några mil bort pushar Polen tillbaka folk över gränsen till Belarus. Vi måste ha samma rätt för alla flyktingar. Vi kan inte ha yttre gränser om styrs av olaglighet.” ”Det kommer millioner från Ukraina och vi välkomnar dem. Men samtidigt vid andra gränser hindras flyktingar från att komma in. Det blir brott mot principen mot nonrefoulment för vi vet inte vad de skickas tillbaka till.” ”Alla som söker asyl måste bli processade. Det är aldrig rätt att avvisa den som flyr. Det finns skäl till att människor flyr. Vi borde veta det. Men minnet är så kort. Historien kommer döma oss om vi glömmer humaniteten.” ”Pushbacks sker systematiskt i Grekland. UNHCR och många NGOs har lyft det. Det sker i Polen också vid gräsen till Belarus. Men kommissionen har inte gjort någonting mot medlemsstaterna. Var snäll och öppna ögonen.”  

Bland ifrågasättarna: ”Polen har tagit emot så många ukrainare. EU ger pengar till Turkiet för att de tar emot flyktingar. Men vi (Polen) har inte fått något sådant.” ”20 000 har kommit till Tyskland. Vi vet inget om dem. Har vi inte lärt oss något sedan 2015.” ”Blanda inte ihop flyktingarna från Ukraina med illegala migranter. Ukrainarna kommer från krig och de har sina dokument (id, pass). De som kommer till Kroatien och Grekland vet vi inte vilka de är.” ”Vi hjälper visst flyktingar, men vi hjälper inte migranter. Vi får inte blanda ihop dessa grupper” (MEP från Ungern). ”Om du inte tillåter människor att söka asyl hur kan du då skilja på dem som har skäl att söka asyl och de som inte har det?” (ställt till ungerske MEPen i ett så kallat blue card inlägg).

Ungefär samtidigt kom Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter med ett uttalande och rekommendationer om att ”omfattningen och normaliseringen av pushbacks vid Europas gränser kräver omedelbart och bestämt agerande från regeringar och parlamentariker”. Human Right Watch publicerade en omfattande rapport om pushbacks vid gränsen till Turkiet i Evrosområdet. Grekisk polis griper och sätter i förvar asylsökande, tar många gånger kläderna ifrån dem och stjäl deras pengar, mobiltelefoner och andra ägodelar, och lämnar sedan över dem till maskerade män, som tvingar dem i små båtar, för dem till flodens mitt och tvingar dem sedan att vada i vattnet till turkiska sidan.

Min kommentar: Det är obegripligt att inte EU-kommissionen ingriper. Jag säger som Malin Björk, ”gör ert jobb”. Ungern har fördömts mycket starkt för sitt agerande mot människor på flykt och fått ta konsekvenser av det, men Grekland får hållas, och hyllas dessutom av kommissionen och EU-politiker. Även om kommissionärer håller med om att pushbacks är strängt förbjudet blir det aldrig mer än att detta sägs, och att det måste undersökas. I samma andetag sägs alltid att Grekland har varit mycket bra med att minska antalet nya asylsökande och att processa ärenden. Men inget sägs om hur detta har skett. Aldrig kritik utan att landet i samma andetag får beröm. Är det exit Grekland kommissionen är rädd för, exit Grekland och Visegradsländerna ihop, att hela EU ska spricka. EU har starka principer om asylrätten, nonrefoulment och fundamentala rättigheter, men när medlemsstater bryter mot dem visar sig principerna vara alldeles för mycket av papperskonstruktioner.

De låsta kontrollerade lägren och om det på Samos

Låsta, kontrollerade lägren för registrering och mottagande står oförtröttligt på agendan trots långt färre asylsökande än tidigare år. I början på mars 2022 publicerade Greek Council for Refugees och Oxfam en rapport om livet i det första låsta kontrollerade lägret, det på Samos, placerat isolerat och långt från Vathy. Uppgifter om lägret är av samma slag som i Amnesty Greece´ rapport till CAT publicerad i början av året – se angränsande bloggartikel. GCR/Oxfam påminner inledningsvis om att vid tidpunkten för publiceringen har en miljon ukrainare flytt från Ukraina och att rapporten gäller människor som har flytt från andra delar av världen.

Omkring 1 av 5 boende i Samoslägret har i praktiken varit i förvar i flera månader genom att de inte har haft ett id-kort, som har tillåtit dem att lämna lägret. Någon skriftlig motivering har de inte fått. Greek Council for Refugee tog ett av många ärenden till regional domstol, som konstaterade att grekiska statens agerande är olagligt. Praktiken har inte upphört när rapporten görs. GCR/Oxfam konstaterar vidare att myndigheterna ägnar sig åt ”hämndtaktik” mot asylsökande som har berättat för frivilligorganisationer och media om förhållandena i lägret, eller de har på annat sätt agerat helt lagligt. De utsätts för tidiga morgonrazzior, hämtas till polisstationen i Vathy och hotats verbalt med vräkning. Till det kommer det överdrivna bruket av säkerhetsåtgärder som gäller alla boende i lägret: utegångsförbud från åtta på kvällen, allas väskor och kroppar kontrolleras vid ut- och ingång, även skolbarnen, och för ut- och inpassage krävs ett elektroniskt kort med tillstånd inlagda. Nyanlända och de som har fått avslag, vill överklaga men har inte pengar att betala avgiften för att överklaga (100 euro per person) eller väntar på att få sin ansökan baserad på nya skäl registrerad, saknar ofta tillstånd. I december 2021 tre månader efter att lägrets öppnats och ersatt det som låg i Vathy, var omkring 100 av lägrets 450 förbjudna att lämna lägret. Kostnad för Samosbygget är 43 millioner euro som betalas av EU. (Rapporten från GCR/Oxfam kan läsas via www.grc.gr/en/avocacy/reports och nås som GCR & Oxfam Bulletin_March 2022, publicerad 8/3/2022.)

30 mars införde ministeriet samma omfattande tidsödande säkerhetskontroll för personalen, skriver journalisten Dimitris Angelides i efsyn.se att 30 anställda vägrade och släpptes inte in. (DA är en av två journalister i tidningen som kontinuerligt bevakar asylpolitiken och flyktingars villkor – intervjuad av mig i min bok Röster från Aten och Samos, 2017.) När de en gång hade anställts hade lägerdirektören sagt att dessa kontroller aldrig skulle appliceras på de anställda. Nu blev det plötsligt tvärtom. Artikeln i efsyn.gr är utförlig om säkerhetskontroller som införts, om hur olika kategorier får olika kort som tillåter in- och utgång, om att besökande för att få tillstånd att komma in måste anmäla besöket i förväg, lämna utförliga uppgifter om sig själv, om relation till den som ska besökas och varför besöket ska göra, och ange datum och klockslag för besöket. Jag känner väl igen den här utförligheten med rutiner innan en ska besöka någon i ett svenskt fängelse, och jag skäms som EU-medborgare att grekiska myndigheter tillåts behandla människor som söker asyl som om de vore brottslingar.

På öarna Kos och Leros är motsvarande läger på gång men på Lesvos och Chios protesterar invånarna mot lägerbyggen

På Chios har invånare bland annat hindrat byggmaskiner och utrusning från att tas i land. På båda öarna har demonstrationer i städerna samlat många protesterande invånare. På fastlandet har redan Malakasa utanför Aten byggts om med murar och säkerhetsåtgärder, och runtom i mellersta och norra Grekland byggs nu murar runt flyktingläger. I Katsika-lägret utanför Ionnina, den stora hamnstaden på grekiska västkusten, är förvandlingen till fängelse/koncentrationsläger i full gång. Män och kvinnor i Katsika har fått veta att det kommer bli utegångsförbud varje dag mellan sju på kvällen och sju på morgonen, och de protesterar, ”vi vill inte leva som fångar, vi vill ha kontakt med samhället runtom”.

Organisation www.synelefsi.org, som är ett nätverk av humanitära organisationer, experter, analytiker m.fl verksamma i centrala och norra Grekland,  betvivlar att sådana utegångsförbud är lagliga. En representant från nätverket: ”Detta är EU-pengar som grekiska regeringen spenderar och som kunde ha använts till utbildning, språklärande och många enkla saker som gör det möjligt för människor att bli bidragande medlemmar av vårt europeiska samhälle. Men vi går åt helt motsatt håll.” Efsyn.gr skriver att arbetet i Katsika ingår i planen att till en total kostnad av 28.4 millioner euro på motsvarande sätt avskilja, hägna in och säkerhetsutrusta lägren i Koutsockero, Vagiochori, Lagadikia, Alexandria, Filippiada och Serres.

Planerna ändras kanske eller ska ukrainarna också låsas in?

Lite statistik

Grekland har gett en hel del uppehållstillstånd i första instans – under 2021 16 500 enligt Refugee Support Aegean med hänvisning till statistik från Asyl Service. Nästan 80% fick flyktingstatus, och drygt 20% alternativt skydd (av dessa var de flesta afghanska medborgare). Regeringens beslut om att Turkiet är säkert 3e land för syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier trädde i kraft i juni 2021 och kommer säkert synas i kommande statistik. Drygt 12 000 fick avslag första instans under 2021 med hänvisning till att de inte kan söka asyl i Grekland.

De sju största nationaliteterna asylsökande i Grekland 2021 var från Afghanistan (4 600), Pakistan (4 200), Syrien (3 800), Bangladesh (2 700), Turkiet (2 000), Irak (1 600) och Somalia (1 500). Sammantaget är de mycket förre än tidigare år. Mer statistik om 2021: 17 500 överklaganden lämnades in till andra instans Asyl Kommittéerna. De flesta fick avslag även om den positiva andelen ökade från 5% 2020 till 10% 2021. Refugee Support Aegean har förmedlat utförlig statistik i en Policy note 10 mars 2022, www.rsaegean.org.  31 000 ärenden väntade i första instans 2021, 5 200 i andra instans. Jag antar att 2022 kommer besluten om skyddsförklaringar vara mycket, mycket lägre eftersom regeringsbeslutet om Turkiet som säkert 3e land gällt under hela året. Att allt färre söker sig till Grekland fortsätter så och i stället reser längre och farligare på inte minst Medelhavet. I bloggartiklar jag publicerade i början av året skriver jag bl. a. om båtar på väg till Italien som gått under utanför grekisk kust.

Crowdfunding för juridiskt stöd till människor på flykt i Grekland – ett lyckat projekt mellan afghanska, kongolesiska och ukrainska diasporaföreningar i Grekland och ger juridiskt stöd till flyktingar som saknar rätt till kostnadsfritt juridisk hjälp. Föreningarna samarbetar med högt kvalificerade asylrättsjurister – som jag kan gå i god för.

Läs på länkens hemsida om hur situationen är – återigen. Och bidra gärna!!!

https://www.indiegogo.com/projects/online-legal-advice-for-asylum-seekers-in-greece#/

https://www.indiegogo.com/projects/online-legal-advice-for-asylum-seekers-in-greece#/

REFERENSER

www.efsyn.gr: diverse artiklar bland annat 31.3.2022 New excessive surveillance measures/Dimitris Angelidis

www.infomigrants.net    diverse artiklar i mars 2022

https://stockholmcf.org      artiklar  30 mars 2022    (Stockholm center for freedom)

Migrationsverkets månadsstatistik februari 2022 om asylsökande inom vissa europeiska mottagningsländer. www.migrationsverket.se

Refugee Support Aegean: Beneficiaries of International protection i Greece. Access to documents and socio-economic rights.  Tillsammans med Stiftung Pro Asyl, march 2022, www.rsaegean.org)

Refugee Support Aegean: Policy Note 10 mars 2022 om statistik. www.rsaegean.org

UNHCR Greece Press Reviews dagligen

Rapporten från Greek Council for Refugee och Oxfam om lägret på Samos kan läsas via www.grc.gr och nås där som GCR & Oxfam Bulletin_March 2022, publicerad 8/3/2022.)

Se också www.gcr.gr/en/news/press-releases-announcements om organisationernas offentliga brev till EU-kommissionär Ylva Johansson

Titta gärna på www.synelefsi.org och googla t ex organisationer som nämns i artikeln.

FNs tortyrkommitté CAT (Committee against torture) besöker EUs medlemsstater regelbundet och uppmanar civilsamhällesorganisationerna att rapportera till kommittén om brott mot tortyrkonventionen, som också innefattar förnedrande behandling.

Kommittén besöker också Sverige och har bl.a. kritiserat Sveriges långa häktestider och uppmanat regeringen att förkorta dem.

Amnesty Greece menar att Grekland bryter mot FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och FNs konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning.  Rapporten lämnades in till CAT i månadsskiftet januari/februari 2022.

Sedan CATs senaste besök i Grekland 2019 har ytterligare försämringar tillkommit, bl a lagändringar som att Grekland i juni 2021 förklarade Turkiet som säkert 3e land för afghaner, pakistanier, bangladeshier, somalier och syrier. Det innebär att de enligt Grekland inte kan söka asyl i Grekland trots att rätten att söka asyl gäller i alla EU-länder enligt EU-lag.

Rapporten ger stort utrymme åt de många vittnesmålen om pushbacks och är mycket detaljerad. Genom pushbacks tvingas människor tillbaka utan att det har blivit utrett om de riskerar tortyr, omänsklig behandling, att dödas och så vidare. Det är absolut förbjudet enligt konventioner och lagar och kallas principen om nonrefoulment. I samband med pushbacks i framför allt Evrosområdet förnedras offren, tvingas klä av sig inför varandra, får ibland inte tillbaka sin kläder, tas ifrån dokument, id-handlingar, plånböcker och pengar och mobiltelefoner. De blir verbalt och brutalt fysiskt förnedrade, allt uppenbart i syfte att just förnedra och avskräcka att ta sig till Grekland. Allt är strängt förbjudet i EU-lag. Amnestyrapporten bygger på intervjuer med offer och den hänvisar till många tidigare krav om oberoende undersökningar om pushbacks som lämnats från Europarådets tortyrkommitté och kommissionär för mänskliga rättigheter, UNHCR, IOM, Grekiske ombudsmannen m. fl. Grekiska regeringen har meddelat att det räcker med att en grekisk myndighet undersöker, vilket naturligtvis grekiska MR-organisationer har protesterat mot eftersom den inte förväntas bli oberoende. EU-kommissionären för asyl och migration Ylva Johansson vill också ha en oberoende undersökning.

Två månader efter att Amnestyrapporten skickats till CAT kommer den inhemska grekiska utredningen om puschbacks. Den meddelar att bevis för att grekisk kustbevakning och Frontex skulle vara inblandad saknas. Mer om detta i en kommande artikel.

Amnestyrapporten kritiserar också vad som hände i mars 2018 när Turkiet lurade flyktingar med att gränsen till Grekland var öppen i Evrosområdet. Grekland stoppade möjligheterna att söka asyl under en månad och pushade tillbaka flyktingar som ville söka asyl som ett sätt att försvara gränsen.

Det bör vara allmänt känt bland beslutsfattare och politiskt förtroendevalda att det är förbjudet att inte låta människor som vill söka asyl göra det. I stället har många EU-politiker hyllat Grekland för försvaret av gränsen under den här månaden. Grekland sköt också skarpt i luften och på människor, och använde tårgas. Två personer dog, flera skadades.

Efter detta tar Turkiet inte emot avvisade från Grekland. Grekiska regeringens beslut i juni 2021 om Turkiet som säkert 3e land för syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier är ett ensidigt beslut som Turkiet inte har deltagit i. Många placeras i förvar direkt efter avslaget och på obestämd tid eller de hamnar på gatan utan rättigheter. Det här sker alltså avsiktligt i en av EUs medlemsstater.

I samband med pushbacks placeras människor i vad som kan kallas ickeofficiella förvar, det vill säga magasin av något slag vid gränsen eller polisstationer, med olämpliga toaletter och ibland inget annat vatten än vad som finns i tolatetterna. Vittnesmålen är många om att de utsatts för brutalitet och förnedring här, tvingas klä av sig inför varandra, ibland inte får tillbaka alla kläderna, inte får kontakta advokat, tas ifrån telefon, dokument och pengar, och inte accepteras som asylsökande.

När en läser det här är det som att förflyttas tio-tjugo år tillbaka i Grekland. Måste alltså nu grekerna utbildas igen om människors rättigheter och lagar som gäller?

Offren berättar för advokater och mr-organisationer i Turkiet, för anhöriga, eller när de ändå har lyckats ta sig till Grekland. Hos grekisk gränspolis förstörs eventuella bevis.  Det kommer också in mobiltelefonfilmade dokumentationer från offer som kunnat gömma undan telefonen.

Amnestyrapporten tar upp en annan form av olagligt förvarstagande: hur flyktingar i det nya lägret på Samos inte fått lämna lägret under i vissa fall flera månader utan att ges annat än muntliga skäl. De har inte fått id-kort som tillåter dem att passera genom de elektroniska passagekontrollerna. Förklaringarna de får är bland annat att registreringen av deras asylansökan är inte klar eller de har fått avslag på sin asylansökan och deras överklagan har inte blivit färdigregistrerad. Under Samoslägrets första månader hade ungefär hundra av samtliga omkring 450 av de boende inte fått lämna lägret.

Inlåsningen har inte stöd i EU-lag. EU godkänner att förvar av människor som söker asyl BARA ska kunna ske vid vissa situationer och då som en sista åtgärd nära andra möjligheter uttömts. En asylsökande som har fått avslag i alla instanser och som står inför avvisning ska till exempel placeras i förvar bara om det verkligen finns skäl att tro att personen kommer avvika. Innan dess ska andra åtgärder användas, t ex att regelbundet visa upp sig på en polisstation och skriva sin signatur.

I den asyllag som den nuvarande regeringen införde 2019 med tillägg 2020, kallad IPA, står att efter avslag av asylansökan kan människor direkt placeras i förvar inför avvisning. I planen för de nya kontrollerade inhägnade mottagnings- och registreringslägren, där det på Samos är det första, ingår att en del ska vara ett stängt förvar. Det är också tvärtemot vad medlemsstaterna har kommit överens om.

Amnestys rapport beskriver hur asylsystemet har gjorts om bland annat genom regeringens förklaring av Turkiet som säkert 3e land för fem nationaliteter. Det innebär att från juni 2021 accepteras inte asylansökningar från syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier. De kan inte söka asyl i Grekland. Lagen tar inte hänsyn till att Turkiet sedan mer än ett år slutat ta tillbaka avvisade från Grekland, och att flyktingarna då hamnar i ett limbo av en tillvaro utan rättigheter. Lagen beaktar inte heller de svårigheter som asylsökande och migranter mötet i Turkiet inklusive att Turkiet genomför olagliga avvisningar, eller de många andra hinder som finns för att få skydd i Turkiet.

IPA – alltså den nuvarande asyllagen – innebär allvarliga försämringar i asylsökandes rättigheter och skyldigheter, bland annat när det gäller överklagandeprocesser, att posttraumatisk stress tagits bort från kategorin särskilt utsatta asylsökande och att förvar kan användas systematiskt inför avvisningar. Att Turkiet inte tar emot avvisade ligger bakom varför så många sätts i förvar i Grekland. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter (ECHR) och UNHCR har lyft en rad problem med Greklands nya asyllag.

Amnestys rapport till CAT tar bland annat också upp polisvåld mot demonstranter, och att mr-försvarare i arbetet med migranter och asylsökande åtalats och hotas av långa fängelsestraff, samt att våld mot flykting- och migrant kvinnor i nära relationer inte utreds och att kvinnorna inte ges skydd. Bara under 2021 har 17 kvinnor mördats av sin partner eller tidigare partner.

REFERENS

Amnesty International, Greece: Submission to the UN committee against torture, 73^rd session, 19 april – 13 may 2022.

(Hur jag än söker kan jag inte få fram rapporten genom Amnesty.org  eller Amnesty International Greece. Ändå har jag den framför mig i utskrift på mitt skrivbord. Kanske hittade jag den genom www.efsyn.gr)

DE FÅR STORA PROBLEM MED ATT REGISTRERA SIG SOM ASYLSÖKANDE, MED ATT FÅ NÅGONSTANS ATT BO OCH FÅ SINA ANDRA RÄTTIGHETER. OCH DE RISKERAR ATT MISTA RÄTTEN ATT SÖKA ASYL I GREKLAND MED HÄNVISNING TILL BESLUTET ATT TURKIET ÄR SÄKERT 3e LAND. LÄS HÄR OM FALLET YASSER.

Refugee Support Aegean (RSA) har agerat för många människor som har skickats tillbaka till Grekland med hänvisning till Dublinförordningen. Till RSA har många av EUs frivlligorganisationer vänt sig för att höra vad som händer människor som har fått Dublin för Grekland.

Enligt Dublinförordningen ska den som vill söka asyl stanna i första EU-land hen kommer till och det landet har ansvar för personens asylprocess. I en artikel på RSAs hemsida i oktober 2021 skriver organisationen att när EU-länderna har skickat flyktingar tillbaka till Grekland hamnar dessa ofta utanför asylprocessen och blir hemlösa. Afghaner, syrier, somalier, pakistanier och bangladeshier riskerar dessutom att skickas tillbaka till Turkiet med hänvisning till att Grekland ser Turkiet som ett säkert tredje land för dessa nationaliteter. Skyddsskälen bedöms inte utifrån deras verkliga skäl utan deras relation till Turkiet.

Till det kommer den allmänna försämringen för människor som söker skydd i Grekland: pushbacks har ökat sedan mars 2020 när Turkiets försök att skicka flyktingar över gränsen misslyckades. Alltfler flyktingar har placerats i förvar. Grekiska flyktingförläggningar genomgår en gradvis omformning från att ha varit öppna anläggningar för boende till att bli storskaliga låsta kontrollerade anläggningar. Fortfarande saknas dessutom ett system för integration för dem som har getts internationellt skydd.

RSA skriver att EUs och Schengens medlemsstater fortsätter att skicka tillbaka tusentals asylsökande genom Dublinförordningens take back förfrågan. De Dublinskickade förväntas då bemötas så som staterna har kommit överens om när det gäller asylsökandes rättigheter och bemötande. Men Grekland struntar i det.

Flera domstolar i EU har det senaste halvåret dömt att personerna inte ska skickas, bland annat med hänvisning till artikel 3 i Europakonventionen.

RSA beskriver Yassers erfarenheter – hans namn är pseudonym – som exempel på vad som sker:

Yasser kom till Grekland 2019, reste vidare till Tyskland och återvände från Tyskland samma år på grund av Dublinförordningen. Så fort han var tillbaka började han köa utanför Asyl Service kontor (jag skulle tro i Aten). Efter sex dagar i kö fick han tid för en personlig intervju 1 ½ år senare. Han fick inget asylsökandes id-kort och inga andra id-handlingar utan hänvisades till polisstationen för att anmäla att han förlorat sitt gamla id-kort som asylsökande i Grekland. Först därefter skulle han få ett nytt id-kort om 2 månader. Det tog 8 månader. Utan kort hade han inte tillgång till socialt eller finansiellt stöd, inget socialförsäkringsnummer, ingen hälsovård eller medicin, inget boende.

Medan han fortfarande väntade på sin asylintervju beslöt Asyl Service 2021 att avbryta hans ärende och dra tillbaka hans begäran om asyl eftersom han avvikit från Grekland 2019. Grekiska myndigheter var alltså, skriver RSA, beredda att inte följa artikel 18.2 i Dublinförordningen, som säger att asylsökande som tas tillbaka av första asylland ska få sin asylansökan fortsatt undersökt.

Det undermåliga boendet, som Yasser ändå hade fått så småningom, förlorade han när Asyl Service avbröt hans asylärende, likaså tillgången till hälsovård, asylbidrag, rätten att arbeta och andra rättigheter asylsökande har. Han var tvungen att be om hjälp från RSAs jurister för att få en kopia av beslutet från Asyl Service och få dem att se över beslutet igen. Efter RSAs begäran återupptog Asyl Service Yassers asylprocedur och han fick ett nytt id-kort som asylsökande med nummer och hälsoförsäkring etc. Nu levde han inte i en av asyl- och migrationsdepartementets anläggningar och enligt en ny lag från juli 2021 har han därmed inte rätt till bidrag som asylsökande. Men sedan staten tog över hanteringen av asylbidrag från UNHCR får inga asylsökande sitt bidrag. 60% av dem som lever i flyktingförläggningar får inte heller mat, många är asylsökande med avslag.

Ännu viktigare, skriver RSA, är att i enlighet med lagbeslutet från juni 2021 om att Turkiet är säkert tredje land för alla med ursprung i Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh riskerar han nu att deporteras till Turkiet för att söka asyl.

Om han kommer vilja överklaga kostar enligt en förändring i september 2021 en andra, utökad asylansökan hundra euro som ska betalas till Asyl Service,

Två månader senare läser jag om förseningar i att ta emot överklaganden och tilläggsansökningar på grund av oklarheter om vilken myndighet som ska ta emot avgiften.

Referens

https://rsaegean.org: Dublin returns to Greece. 21 October 2021.

Sedan november går det bara att registrera asylansökan längst upp i norr intill gränsen till Turkiet och på de fem öarna utanför Turkiets kust. Det finns nu många oregistrerade flyktingar i framför allt Aten och Thessaloniki. De flesta är nyanlända men här finns också de som inte på över ett ett år har lyckats registrera sig hos Asyl Service. Oregistrerade är papperslösa utan rättigheter och kan placeras i förvar upp till 18 månader.

Regeringen ändrade rutinerna i november för den inledande asylregistreringen, stoppade Skype och annonserade en reform som inte följts upp.

Det är ännu ett uttryck för att den sittande högerregeringen måste bort. Tyvärr finns än så länge inga garantier för att vad som kommer i stället blir bra för människor på flykt. Pushbacks MÅSTE upphöra, människor på flykt måste ha ett drägligt liv oavsett om de har fått uppehållstillstånd, befinner sig i asylprocessen eller ska skickas till Turkiet eller något annat land. Observera att afghaner, syrier, somalier, pakistanier och bangladeshier blir inte bedömda utifrån sina asylskäl utan utifrån om de har skyddsproblem i Turkiet.

2014 införde grekiska migrationsverket Asyl Service rutiner med Skype. För en inledande registrering om att vilja söka asyl skulle sökande ringa ett Skypenummer. Nyordningen fick kritik eftersom kontakten förutsätter tillgång till en kameraförsedd smartphone, internet och digitala kunskaper att ladda ner appen från Asyl Service. Här kunde en också välja något av 18 språk. Genom registreringen fick personen så småningom kallelse till ett av Asyl-Service regionala kontor för personligt möte och registrering. En tid som inte sällan låg långt fram i tiden.

Fördelen med Skype var att varhelst i Grekland en befann sig kunde en registrera sig digitalt och få en tid för personligt besök.

Det var många problem med Skype, bland annat väntetider upp till 14 månader innan en kom till det personliga mötet. Och det är först då den asylsökande har fått id-kort, ett personnummer som ger tillgång till hälsovård, till rätt att arbeta, en plats att bo, månatligt asylbidrag och så vidare. Utan id-kort är risken stor att placeras i förvar vid poliskontroller, och för olagliga pushbacks. Vittnesmålen om utsattheten har blivit otaliga. Utan smartphone har det varit möjlighet att begära personligt möte genom att köa i dagar utanför Asyl Service´s kontor i Aten eller Thessaloniki, eller via e-mail. Men e-mail har oftast lämnats obesvarade om inte begäran kommit från en advokat. Med covid-19-restriktionerna har möjligheterna till personliga möten varit mycket begränsade.

Så många problem

Under flera år har de flesta nyanlända kommit med båt på Egeiska havet till Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros. Det har varit en farlig väg med många drunknade. Problemen på öarna har varit enorma, överbefolkning, humanitär katastrof och långa väntetider på intervjutid. Men de senaste åren med många pushbacks har fler och fler kommit landvägen i norr, och ett mindre antal har kommit direkt till Rhodos och Kreta. 2021 kom 53% av alla nyanlända landvägen, de flesta över Evrosområdet, 2020 38%, 2018 18%. 2015 kom bara 1% landvägen.

2011 när jag började följa människor på flykt i Grekland hade alla jag träffade kommit över landgränsen mot Turkiet i norr, som ju också är yttre gräns för EU. Med hjälp av EU byggde Grekland en kraftig gränsmur här uppe med strålkastare, bevakningspatruller och hundar med mera och resvägen blev i stället Egeiska havet. Det innebär en mycket traumatisk resväg där många har drunknat. Drunknade gjorde människor också i Evrosområdet där en del av gränsen utgör floden Evros, som tog människors liv.  Om det här skrev jag i boken Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och migranter i EUs utkant (2014). Den följdes av Röster från Aten och Samos (2017) där grekiska människorättsförsvarare berättar om de många flyktingarna som kom 2015 och 2016, om vad som hände på öarna efter EUs överenskommelse med Turkiet i mars 2016 och om juridik och humanitet.

Rapporten Control and Containment, changes in access to asylum on mainland Greece, Crete and Rhodes av frivilligorganisationen Mobile Info Team (januari 2022) informerar läsaren om Skype och vad som har hänt efter november 2022 när Skype avskaffades för nyregistrering. Nu har det därför blivit nästan omöjligt att registrera sig om en reser in irreguljärt till grekiska fastlandet, Rhodos eller Kreta. Utan registrering kommer en inte vidare i asylprocessen och har varken giltig id för att vara i Grekland eller personnummer för asylsökande, hälsoförsäkring och andra rättigheter. Risken är stor att gripas av polisen och placeras i förvar 18 månader. Rätten att söka asyl blir som ett teoretiskt påfund utan praktisk tillämpning för dem som kommer landvägen till Grekland. 

Så här var det i november 2021 beskriver rapporten: Först kom ett cirkulär från asyl- och migrationsdepartementet om att hädanefter skulle inledande registrering ske vid mottagnings- och identifkationscentren på Samos, Chios, Lesvos, Leros, Kos och Orestiada. Fylakio/Orestiada ligger i Evrosområdet intill gränsen till Turkiet och är det enda på fastlandet. Det är litet med plats för knappt 300 asylsökande och polishäktet i närheten har använts flitigt. Men flyktingar ska inte placeras i häkte.

Underförstått skulle alltså de flesta ta sig till öarna i Egeiska havet, där invånarna sedan 2016 har bönat och bett och krävt att regeringen ska flytta över flyktingarna till fastlandet. Migrationsministern har upprepat många gånger att antalet asylsökande på öarna skulle minska och att detta har haft högsta prioritet för regeringen. Att det också har blivit så har fått många uppskattande ord från EU-kommissionen och EU-politiker – metoderna har däremot inte ifrågasatts av andra än några medlemmar i EU-parlamentet, jag har skrivit om det i tidigare artiklar. Men nu skulle alltså öarna ta emot nyanlända från hela Grekland. Det blev genast starka protester i parlamentet och ett gemensamt fördömande uttalande från Syrisas ledamöter. I samma veva kom besked att Skype inte ska användas för nyregistreringar utan bara för tilläggsansökningar/nya skäl (kostar efter beslut i somras tusen kronor).

Snabbt kom ett korrigerande cirkulär att bara de som reser in över Egeiska havet ska registreras på de fem öarna. Övriga ska registreras på fastlandet. Men var? Efter några dagar meddelades att det ska ske på en plats i norra Grekland och en i södra.

I söder finns ingenting, och fortfarande ingenting. I norr finns bara nämnda Fylakio/Orestiada intill turkiska gränsen.

Rapporten från Mobile Info Team diskuterar Fylakio/Orestiada och att människor som söker skydd känner till riskerna med att vistas i grekiska gränsområden på grund av pushbacks. De tar sig därifrån längre in i landet snarast möjligt – en del försöker direkt ta sig vidare till Albanien eller Norra Makedonien för att resa vidare till EU. Den vägen är oerhört svår och många fastnar länge i Bosnien-Herzegovina och i Serbien. Målet är att komma in i EU genom Kroatien, som genomför omfattande pushbacks, lika olagliga, förbjudna och fördömliga som grekiska pushbacks. Att ta sig tillbaka till Orestiada för att registrera sig är farligt. Utan att ha blivit registrerade och ha haft sitt första personliga möte – som de kan få vänta länge på – är de olagligt i Grekland. Har de kommit till Rhodos eller Kreta är det över tusen kilometer till Orestiada.

Också före omläggningen i november 2021 fanns många på fastlandet som inte hade lyckats registrera sig. Greek Council for Refugees skriver i den aktuella rapporten Homeless and Hopeless att de har blivit kontaktade av omkring tusen personer och att siffran förmodligen är mycket högre. 

För några dagar sedan, alltså sista veckan i januari 2022, skrev Efimerida ton Syntakton/efsyn.gr om rapporten från Mobile Info Team och om att det inte går att anmäla en asylansökan. Snabbt kom ett svar från asyl- och migrationsdepartementet om att uppgifterna var felaktiga och att sedan november till mitten av januari hade 3 300 nya asylansökningar tagits emot. Tidningen svarade beskt att det inte är första gången som ledningen för departementet använder uppgifter och statistik som det passar dem bäst, och som skapar förvirring och som mörkar verkligheten. Uppgifterna hade kontrollerats av tidningen. De gällde tre speciella kategorier nyregistrerade på fastlandet och på öarna i Egeiska havet med de fem lägren: ensamkommande minderåriga, som hållits i förvar av olika skäl bland annat av polisen, människor som hade rest in genom Schengen och sköra grupper. Men, skrev reportern, ensamkommande minderåriga och de som kommer via Schengen är uttryckligen undantagna i cirkuläret från att inte få registrera sig. Vad gäller sköra grupper är det mycket positivt att de fortsatt har tillgång till nyregistreringsprocessen hos Asyl Service, fortsatte reportern, men det framgår inte av cirkuläret. Alla andra som kommer landvägen, tillade han, har fortfarande bara mottagningscentret längst uppe i Evrosområdet eller de fem på öarna att vända sig till.

De som inte har ett stödjande nätverk lever hemlösa på gatorna i framför allt Aten och Thessaloniki. Rapporten från Mobile Info Team nämner några människor som organisationen är i kontakt med sedan slutet av november och som vill men inte kan söka om asyl: En man som kom till Grekland för två år sedan, som ringde Asyl Service i månader på Skype utan att komma fram och som till slut fick hjälp av en advokat, som lyckades få tid för ett personligt möte för honom till slutet av november. Mötet avbokades av Asyl Service utan förklaring och utan att han fick en annan tid. En utblottad småbarnsfamilj i Aten som är hänvisad till att sova på gatorna och där kvinnan är gravid. En ung man som sover på gatorna i Thessaloniki och inte kan få sitt brutna ben opererat eftersom han inte har hälsoförsäkringen. I en annan barnfamilj som lever på gatan är pappan svårt traumatiserad av tortyr i Afghanistan och från deras flykt till Europa, och får ingen hjälp.

För tio år sedan kunde en söka asyl enbart hos den grekiska utlänningspolisen, Petrou Ralli en bit från Atens centrum, och härutanför köade människor hela natten för få söka asyl, och bara ett fåtal släpptes in för det. Genom Greek Council for Refugees var det möjligt att komma in via en genväg för den som var synnerligen och speciellt utsatt. Jag skriver om det i boken Springa på vatten (2014).

Referenser

Greek Council for Refugees m. fl: Homeless and Hopeless. Januari 2022. www.gcr.gr/en/news/press-releases-announcement

Mobile Info Team: Control and Containment, changes in access to asylum on mainland Greece, Crete and Rhodes (januari 2022). www.mobileinfoteam.org

Efsyn.gr

UNHCR Greece Press Review

Rosengren, Annette: Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och migranter i EUs utkant (Carlsson Bokförlag, 2014).

  ”      ”      Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt. (Carlsson Bokförlag, 2017)

Stängda övervakade anläggningar är ett faktum för flyktingar i Grekland, och sedan tre månader dessutom hunger och inga pengar insatta på asylsökandes bankkontokort – som jag berättade om i bloggtexter publicerade i december.

Sedan nästan två månader går det inte heller att registrera sin asylansökan på grekiska fastlandet utöver uppe i Orestiada intill gränsen till Turkiet. Skype togs bort för nyanlända att registrera en asylansökan i november. Utan id-kort är de papperslösa utan rättigheter. Frivilligorganisationen Mobile Info Team kom med en rapport i nu i januari 2022 om det (se särskild artikel).

Som vanligt använder jag som underlag rapporter, pressöversikter från grekiska UNHCR, ECRES veckobulletiner och vänner inom den grekiska asylrörelsen, som skickar rapporter. Jag förmedlar en del citat och några fallbeskrivningar, bland annat från människor i de nya EU-finansierade stängda, kontrollerade flyktinganläggningarna, som ska bli norm. Identifikation Protection Act från 2019 ger myndigheterna rätt att hålla asylsökande i förvar i 25 dagar i samband med registreringen. Gång på gång i EUs lagstiftning upprepas att förvar inte ska användas för människor som söker asyl utan bara i mycket speciella situationer och efter att andra lösningar har prövats. Grekisk förvaltningsdomstol behandlade detta när det gäller den nya anläggningen i Zervou på Samos, och beslutet var att det är olagligt att inte låta människorna vara fria att gå ut.

Jag skriver också om de fruktansvärda båthaverierna under julhelgen när mer än trettio flyktingar drunknade i Medelhavet mellan Kreta och Peleponnesos på väg till Italien från Turkiet. Här går nämligen den nya resvägen från Turkiet för att komma in i EU sedan patrullering, drönare, pushbacks och andra åtgärder gör att människor undviker Grekland. Som vi vet är de hänvisade till smugglare eftersom de inte får visum och att flygbolag som bryter mot visumkraven straffas. Till det kommer det grekiska regeringsbeslutet om att flyktingar från Afghanistan, Syrien, Somalia, Pakistan och Bangladesh inte får söka asyl i Grekland om de har passerat Turkiet, som Grekland numera, trots många bevis på motsatsen, anser vara ett säkert tredje land för dessa fem nationaliteter. De hamnar i en skyddslös limbosituation i Grekland eftersom Turkiet inte tar emot återförvisade sedan mars 2020.

Livet är kaotiskt och obarmhärtigt för tiotusentals flyktingar i Grekland, och ändå finns det gott om regeringsföreträdare i EU-länderna som hyllar landet för att nu färre flyktingar kommer till EU via Grekland och att antalet flyktingar har minskat i hela landet såväl som på öarna. Misären bland många, många flyktingar med uppehållstillstånd och asylsökande verkar EUs regeringsföreträdarna inte bry sig om. Observera att fler och fler flyktingar och migranter tar sig till Europa nu – bland annat Italien – men inte till Grekland.

Jag lägger också in en artikel om hur asylsökande som skickas tillbaka till Grekland på grund av Dublinförordningen bemöts och att Grekland inte håller sig till medlemsstaternas skyldigheter. Ingen bör skickas tillbaka till Grekland på grund av Dublinförordningen.

Siffror

Antalet asylsökande i EU 2021 har ökat med 58% jämfört med september 2020 (Eurostat). De flesta är från Afghanistan, Syrien, Irak, Bangladesh, Turkiet och Pakistan. Nästan var fjärde söker asyl i Tyskland, var femte i Frankrike och var tionde i Italien respektive i Spanien.

I Grekland har de nyanlända minskat till bara drygt 8 000 för 2021. Drygt hälften kom landvägen i norr. I oktober samma år väntade 42 000 asylsökande på beslut. Ungefär hälften bodde i flyktingläger på fastlandet och i mottagnings- och identifieringsläger på öarna. I öarnas läger finns nu bara drygt 4 000 män, kvinnor och barn.

Under samma år med 8 000 nyanlända – i stort sett alla med Turkiet som transitland – ska 12 000 flyktingar och migranter ha rest från Turkiet till Italien och korsat Egeiska och de andra haven havet i mer än 150 segel- och motorbåtar. (Kanske en uppskattning från grekisk kustbevakning som har sett båtarna på avstånd.) En annan uppgift säger 60 000 till Calabrien i södra Italien från Bodrum/Cesne i Turkiet.

I flera grekiska media påpekas underligheter i redovisningen av nyanlända och räddade av grekisk kustbevakning. Enligt UNHCR anlände lite över 4 000 flyktingar och migranter till de grekiska öarna 2021 (UNHCR anger exakt siffra). Migrationsministern anger 8 600 nyanlända över land och hav – 53% kom landvägen 2021. Kustbevakningen anger 25 000 räddade. Det ska vara en totalsiffra, alltså även turister i sjönöd. Men siffran är hög. I media framförs frågor om vart människorna har tagit vägen. Pushbacks?

Registreringen av frivilligorganisationer, viljan att kriminalisera frivilligorganisationers sök- och räddningsaktioner och EU-kommissionens svar

Grekiska regeringens krav på omfattande uppgifter som ska lämnas tillsammans med nedsättande ordval om frivilligorganisationer i gemen har skapat omfattande kritik inom landet och internationellt, bland annat inom EU-parlamentet och från grekiske ombudsmannen. Ansökan ska godkännas och utan registrering kommer de inte in i flyktingläger, de godkänns inte som juridiska ombud och de godtas inte för att få del av EUs fondmedel för asyl- och migration. Jag har skrivit tidigare om det här och att flera frivilligorganisationer har lagt ner verksamheten. Effekterna har bland annat blivit att det grekiska civilsamhället har utarmats och det anses nu vara ett av de svagaste inom EU. EU verkar för starka civilsamhällen eftersom det stärker demokratin.

I december publicerade även ECRE – European Council on Refugees and Exiles – sin uppfattning om det grekiska nu gällande lagförslaget om registrering av frivilligorganisationer. Ingen är egentligen emot att frivilligorganisationer registreras, men ECRE sällar sig till andra kritiker och är tydlig med att grekiska regeringens agerande innebär ett uppenbart våld på vad som är standard i internationell lag, EU-lag och i Europakonventionen för mänskliga rättigheter (ECHR). Att som det meddelas lag och regler ska vara grundläggande faller genom sin egenmäktighet och brist på kompetens när registreringar avslås. Det skapas en situation av uppenbar juridisk osäkerhet och godtycklighet med vaga och inadekvata skäl till avslag (fallet RSA).

Att migrationsministern Mitarakis vill bestraffa oberoende sök- och räddningsinsatser i Egeiska havet och bara acceptera den grekiska kustbevakningens, när samtidigt rapporterna om kustbevakningens pushbacks är omfattande, har jag nämnt i en av bloggartiklarna publicerade i december. Det togs sedan upp i EU-parlamentet av 22 parlamentsledamöter från Vänstern, De gröna och Socialdemokrater på initiativ av Kostas Arvantis från Syriza, som ställde en fråga till EU-kommissionen. Kommissionären Ylva Johansson svarade bland annat så här: ”Avseende möjligheten att bötfälla frivilligorganisationer som är iblandade i sök- och räddningsaktioner påminner kommissionen att plikten att ge hjälp till personer eller farkoster i sjönöd är en skyldighet enligt internationell lag och humanitär hjälp som ges enligt lag kan inte göras kriminellt.” Hon sa också att även om privata aktörers verksamhet, inklusive frivilligorganisationers, måste vara regulariserad för att försäkra full transparens, måste eventuella restriktioner vara nödvändiga, försvarbara och proportionerliga. Hon sa också att medlemsstater måste agera i full överensstämmelse med relevant internationell lag och EU-lag inklusive EUs fördrag om grundläggande rättigheter.

Stängda, kontrollerade anläggningar

Samos Advocacy Center och Europe Must Act publicerade i december 2022 en rapport om lägret Zervou på Samos, ”All I want is to be free and leave”. Life in the closed controlled access centre in Samos (18.12.2021). Lägret har beskrivits av grekiska myndigheter, migrationsministern och bland annat EU-kommissionären Ylva Johansson som modernt, i enlighet med EU-standard och för flyktingarna säkrare än tidigare läger. Kommissionären lovade att de nya mottagningsförläggningarna på öarna, de finansieras av EU, kommer inte vara låsta, de kommer vara humana, mänskliga, och det kommer finnas områden för familjer och sköra personer. Så har det inte blivit.

Låt vara att de som lever här nu slipper tält och egenbyggda skjul av bräder och presenningar, eller ormar och råttor, och att de förhoppningsvis har tillgång till bättre hygienisk standard. Men de är omgärdade av stängsel, taggtråd och konstant övervakning. De kan inte lämna lägret utan att ha tillståndet inprogrammerat i ID-kortet, och att få detta inprogrammerat har stött på många hinder. Under en månad var flera hundra asylsökande inlåsta i lägret utan tillstånd att gå ut i väntan på att deras ID-kort skulle återaktiveras och/eller i väntan på att en ny asylansökan skulle fyllas i eller undersökas. Migrationsministern hade gjort klart att de som inte har giltigt ID-kort utfärdade av regeringen är förbjudna att lämna anläggningen. GCR (Greek Council for Refugees) överklagade beslutet för en afghansk asylsökande och vann målet i förvaltningsdomstolen under vilken Samos ligger. Domstolen menade att förbudet var olaglig och skulle tas bort. Domen förväntas vara prejudicerande.

Rapporten om det nya lägret på Samos bygger bland annat på intervjuer med en handfull av de till en början drygt 400 invånarna i lägret, som ligger isolerat i vildmarken långt från staden Vathy. Sedan början av hösten när staten tog över administreringen av asylbidraget från UNHCR sätts inga pengar in på asylsökandes bankkort och invånarna har inte pengar att betala bussbiljetten till Vathy, där de skulle kunna köpa den mat de vill ha och mjölk till barnen. Bussbiljett tur och retur till Vathy tar nästan en tiondel av månadsbidraget för en person, så även om pengarna betalades ut skulle det inte kunna bli många resor i månaden. Men utan tillståndet att lämna anläggningen går det över huvud taget inte att komma ut. Dessutom skannas invånare och personal systematiskt varje gång de ska in. Hur känns inte det?

Jag citerar ur rapporten. Personen som talar jämför med när han bodde i det vilda lägret på höjderna ovanför Vathy:

• Tidigare, när jag mådde dåligt, kunde jag komma till staden och prata med vem som helst. Och jag kunde promenera på stranden. Men här måste du vara i lägret och om du vill till staden måste du ha pengar. Utan pengar kan du inte komma dit.

Och andra citat:

• Lägret är placerat mycket isolerat med avsikt att vi inte ska se andra människor och andra ska inte se oss. När som helst kan de bara stänga portarna och du är helt avskärmad från världen.
• Det gör en rädd. Det är som ett fängelse med alla stängsel. Jag flydde från att vara utsatt för att komma hit till ett fängelse.
• Vi har inte utrymme att göra något och under hela dagen gör vi inget annat än använder våra mobiltelefoner och sover. Vi har inget att göra.
• Ett av problemen är att du inte kan sitta på sängarna därför att de är byggda som lådor. Konstruktionen av containerboendena är inte bra gjorda, och nu har elkontakterna inte fungerat så vi har inte kunnat ladda telefonerna på fyra dagar.
• Mitt mål när jag kom hit till EU var att ta hand om min familj och min dotter. Hon var fem månader när jag reste, nu är hon tre år. Mitt mål var att ta dem ut från Syrien så att de skulle vara säkra. Det är fortfarande mitt mål – men jag är mindre optimistisk.

Zervou på Samos var först med att öppna som ett ”closed controlled access centre” i september 2021. Efter det har Leros och Kos också samma typ av läger, och på Lesvos och Chios ska de byggas. På Lesvos blir det i Vastria, en avsides plats, och på Chios i motsvarande Tholos. På Chios har invånare och lokala myndigheter protesterat. De kräver att det nuvarande Vial nära staden ska stängas och inte ersättas med något annat. Därför har öbor också försökt hindra att byggmaterial tas iland från fraktbåtar. Chios ska inte ha någon plats där olyckliga människor ska förvaras, säger öborna. På Lesvos har asyl- och migrationsdepartementet de lokala myndigheterna med sig. Vastria ska ha en kapacitet för 3 000 personer, det nuvarande tältlägret Kara Tepe nära huvudstaden Mytilini har en kapacitet för 8 000 personer och kommer stängas när Vastria öppnar. Jag har skrivit om detta Kara Tepe tidigare, det som kom till efter att det stora Moria brann ner.

Grekiska myndigheter och EU-myndigheter upprepar envist att de nya stängda kontrollerade anläggningarna innebär en förbättring. De inspirerar nu politiker och myndigheter i andra länder till liknande anordningar, som Frankrikes inrikesminister, Storbritanniens statssekreterare för inrikesdepartementet, och tjänstemän hos president Biden, som planerar för gränsen till Mexiko. Det franska högerpartiets presidentkandidat Valérie Pécresse, som beskrivs som den allvarligaste rivalen till president Macron förutom extremhögerns Marie le Pen, besökte Aten och Samos med Zervou nyligen och såg lägrets isolerade placering och den fängelseliknande taggtrådsinhägnandet och bevakning. Hon hade många lovord för Zervou och såg det som en modell för Europa och som lyste av ordning och humanitet. Pécresse hyllade Greklands asylpolicy och den dramatiska minskningen av nyanlända. Hon tweetade om att premiärminister Kyriakos Mitsotakis hade genomfört svåra men modiga reformer och att Grekland har agerat exemplariskt när det gäller migration. Denna franska presidentkandidat har dessutom lovordat den danska socialdemokratiska regeringens planer på att skicka landets alla asylsökande till ett land i 3e världen – det talas om Rwanda. Alltså lägga ut asylprocessen. De som får uppehållstillstånd ska stanna i det andra landet tills de möjligen återvänder till ursprungslandet.

Den danske inrikesministern var kallad till en utfrågning av EU-parlamentets LIBE-kommittee i mitten på januari om detta. Han blev mycket ifrågasatt, bland annat av vår svenska EU-parlamentariker Malin Björk. Högerpolitiker från några länder visade intresse. Kritikerna talade om EUs grundläggande värdegrunder, och att flytta ut asylrätten på det här sättet är inte i enlighet med den värdegrund som alla medlemsstater har ställt sig bakom. Danska kritiker tror inte att planerna kommer bli av, åtminstone inte i det närmaste och bland annat för att det bli svårt att hitta ett land som är villigt. Men det visar vilka visioner danska ledande socialdemokrater har. Förslaget har gått igenom i danska riksdagen med 2/3 majoritet.

Den nu aktuella grekiska normen för flyktingförläggningar håller på att etableras även på fastlandet. Asylsökande ska vara placerade i avsides liggande statliga stora, inhägnade, stängslade läger med elektroniskt övervakade in- och utgångar och där tillåtelsen att passera finns inlagt i vars och ens ID-kort. Finns inte tillståndet inlagt kommer en inte ut. Enligt asyl- och migrationsministern Notis Mitarakis ska registrerings- och identifieringslägren på öarna (Registration- and Identifikation Centers – RIC) hädanefter heta (på engelska) Closed Controlled Access Facilities – CCAFs eller CCFs – of Kos, Leros respektive Samos, och när de blir byggda på Lesvos and Chios. Det är väl känt att sådana anläggningar motverkar integration och skapar stora problem.

Grekland har haft många olika boenden för asylsökande, ofta mindre anläggningar som har drivits av frivilligorganisationer och eller av kommuner och av UNHCR, ibland i form av lägenheter. Men dessa avvecklas. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat om ett mindre väldigt omtyckt boendecenter på Lesvos intill Mytilini och där bland annat flera flyktingar med funktionshinder bodde. Det stängdes av migrationsministern. Ett led i den nya riktningen är att sedan i somras/början av hösten 2021 får den som inte bor i statens boenden dagspenning, alltså inget asylbidrag. Samma beslut drivs nu igenom i Sverige. Men sedan några månader betalas asylbidraget i Grekland inte ut till asylsökande ens i de statliga anläggningarna.

Jag citerar nu ur grekiska Propagandas intervju med 24 årige David (pseudonym) från Syrien som berättar om hur det har varit att vara inlåst i lägret på Samos. Han hade fått möjlighet att göra en tilläggsansökan (kostar numera 100 euro att göra)  och hans fall skulle undersökas på nytt:

• Jag har fått två avslag under två år. Jag lever i ett läger med taggtråd runtom som om jag var terrorist, och innan dess i en djungel utan regler. Jag har inga papper och det betyder att jag är förbjuden att lämna anläggningen. Jag sitter bara här och väntar, utan att veta varför och för hur lång tid. Här bland oss finns forskare och läkare. I Syrien studerade jag och hade det inte varit för kriget, skulle jag ha varit ingenjör nu. Samtidigt var jag coach och referensperson i konsttävlingar. Jag har svart bälte i karate och jag var trefaldig vinnare i mästerskapstävlingar i Syrien. Nu har jag förvandlats till en patient, som väntar i timmar på min tur utanför sjukhusets dörr för att få behandling.

Enligt Internationella Röda Korset på Samos har depressiva symtom ökat bland de boende, skriver tidningen:

• De har återkommande mardrömmar. De skadar sig själva. De håller sig i sina containers och vägrar gå ut. För att ta sig till stan måste de ta en buss, och de flesta har inga pengar till biljett därför att de har stängts av från finansiellt stöd. De är så frustrerade så att också när vi ger dem biljetter för att komma ut, har de inte mod att komma och ta emot dem.

En stor demonstration i Thessaloniki före jul protesterade mot avsikten att alla asylsökande ska bo i statliga anläggningarna och att dessa ska vara stängda och kontrollerade.

Hungern fortsätter och många är hemlösa

Sedan slutet av sommaren 2021 har inte det månatliga EU-finansierade kontantbidraget till asylsökande betalats ut. UNHCR har skött utbetalningen i flera år och det som gått så smidigt slutade fungera när grekiska staten tog över. Såvitt jag vet fungerar det fortfarande inte. Pengarna är som i andra EU-länder till för att asylsökande ska kunna köpa och laga mat själva i stället för att passiviseras och tvingas äta cateringmat levererad till förläggningarna och som ofta har mycket sämre kvalitet än när de själva gör maten. Månadsbidraget ska också räcka till bussbiljetter, en fika på stan, hygienartiklar etc. Som i Sverige. Summan är inte stor och motsvarar ungefär det svenska asylbidraget. I stället för kontanter, med vilka en kan köpa råvaror och laga bra mat, har nu för få portioner cateringmat delats ut. Utan pengar har föräldrar inte heller kunnat köpa mjölk till sina barn. De som har behövt åka buss för att träffa sjukvården har inte haft pengar att åka för. Och så vidare.

De som ska skickas tillbaka till Turkiet och inte får söka asyl i Grekland, eller de med avslag som ska skickas till landet de har medborgarskap i, ska inte ha mat eller pengar, har migrationsminster Mitarakis meddelat. Men sedan nu snart två år har Turkiet vägrat att ta tillbaka flyktingar och migranter från Grekland. Flyktingar som har fått uppehållstillstånd ska inte ha någonting alls utan klara sig själva, har han också sagt, och hänvisat till möjligheten med IOMs integrationsprogram Helios, som inte har resurser till alla. Något statligt integrationsprogram finns fortfarande inte, men något är på gång och publicerades för läsning i november.

Så det har varit hunger och förtvivlan – jag skrev om det i artiklarna inlagda i december – och ilska inom frivilligorganisationer, hos vissa EU-parlamentariker, och jag tror hos kommissionären Ylva Johansson också.

Frivilligorganisationer – nu senast organisationen Fenix Humanitarian Legal Aid uppmanar staten att utreda asylansökningarna igen för dem som förvägrats rätten att söka asyl i Grekland, och nu utifrån deras grundläggande asylskäl och inte utifrån om de har skyddsskäl gentemot Turkiet.

Under julhelgen uppmärksammades hungern igen i grekiska och internationella medier. Enligt frivilligorganisationen Refugee Support Aegean – den välrenommerade organisationen som inte godkänts av asyl- och migrationsdepartementet för sin verksamhet (med följd av protester i och utanför Grekland och i EU) – handlade det i slutet av december om uppskattningsvis 36 000 människor som inte hade fått pengar på nu tre månader. Före jul försåg RSA nödställda och utsatta familjer, som lever i ESTIA-projektets lägenheter, med varuhusvouchers. Så mycket som över 60% av den grekiska flyktingbefolkningen, varav 40% är barn, har inte tillräckligt med mat, skriver medierna och hänvisar till frivilligorganisationers beräkningar.

En tidning på Balkan intervjuade flyktingar från Afghanistan, som har fått uppehållstillstånd i Grekland. De berättar att de känner sig övergivna och beskriver svårigheterna när de har lämnats till att själva försöka ta sig fram utan hjälpen de hade som asylsökande.

EUobserver rapporterade strax före jul (22 december) om flyktingarnas hunger och citerade en verksam vid frivilligorganisationen Terres des Hommes. Hon berättade att det finns migrantbarn som kollapsar av hunger i skolorna:

• Registrerade asylsökande, som bor i läger, är inte det stora problemet. Utan hungern gäller framför allt män, kvinnor och barn som har erkänts som flyktingar och fått uppehållstillstånd i Grekland, de som inte har kunnat registrera sig som asylsökande och de som ska skickas till Turkiet för att grekiska regeringen anser att de ska söka asyl där.

Berliner Zeitung skrev att behandlingen av flyktingar i Europa är en historisk skandal och att EU-politiker därmed i stor skala förråder unionens ord om humanism.

Och det fortsätter. IRC, International Rescue Committee, uppskattade att omkring 6 000 flyktingar som bor i läger har nekats mat på grund av beslutet att stoppa mat till dem som inte längre är i asylprocessen. Med omkring 16 500 flyktingar registrerade i läger på fastlandet gällde cateringskontrakten bara drygt 10 000, meddelade IRC.

20 januari uttalade sig migrationsministern Notis Mitarakis om bidragen till asylsökande i en tevekanal och han sa ungefär så här:

• Bidragen har lockat människor till Grekland och därför har nu regeringen ändrat policyn och betalar inte ut bidrag och har sagt nej till den finansieringen från EU. Genom att färre anländer så kommer asylprocessen gå så fort att de aldrig hinner få några bidrag.

Han sa också att under Syrizas regering tog Grekland emot en miljon migranter och nu 2021 har finns bara 8 000 nyanlända i mottagningsläger och 85 boenden har stängts.

Migrationsministern menar alltså att människor flyr för att få asylbidraget. Jag vet inte om han också menar att asylsökandes bidrag över huvud taget inte kommer återupptas, eller om det ska gälla asylsökande som inte bor i de statliga lägren.

Hemlöshet och kyla

I januari kom den utmärkta 19-sidiga rapporten Homeless and Hopeless. An assessement of the housing situation of asylum applicants and beneficiaries of international protection in Greece. Den inleder med staters skyldigheter enligt internationella konventioner, EUs direktiv och grekisk lag, och fortsätter med en sammanfattning av hur verkligheten ser ut i Grekland. Den är gjord i ett samarbete mellan Greek Council for Refugees, International Rescue Committee Hellas och Diotima centre for gender rights and quality.

Rapporten levererar aktuell statistik där sådan finns. Från januari 2019 till oktober 2021 blev mer än 67 000 människor erkända för internationellt skydd i Grekland, vilket är dubbelt så många som var registrerade i IOMs intergrationsprogram Helios under samma tid. Mer än 97 000 personer har fått skyddsstatus i Grekland sedan 2016. Helios startade i liten skala men utökades när så många vräktes våren 2020. Men Helios har hela tiden haft för lite resurser och många med uppehållstillstånd lever i misär och otrygghet och söker skydd i andra EU-länder.

I oktober 2021 fanns 42 000 asylsökande, som väntade på sina asylbeslut. 18 000 personer levde i förläggningar på fastlandet. Två månader senare är det 16 500. Men beställning av cateringmatportioner är  bara för 10 000 personer drygt, och 6000 människor får inte mat därför att de inte är asylsökande, meddelar International Rescue Committee i ett annat sammanhang. 4 300 levde i mottagnings- och identifieringsläger i oktober, de flesta på öarna. Av de 4 300 var 340 ensamkommande minderåriga. 15 500 personer levde i november 2021 i lägenheter finansierade genom ESTIA-programmet (startat av UNHCR med EU-medel men numera övertaget av staten). Av dessa var 2 500 flyktingar med uppehållstillstånd. Som jag förstår har inga av dessa rätt till vare sig mat eller pengar men många kanske ingår i IOMs integrationsprogram Helios för flyktingar med uppehållstillstånd och som inte har resurser att omfatta alla. En del i Heliosprogrammet har nog lyckats hyra lägenhet eftersom programmet ska hjälpa till det. 1 800 ensamkommande minderåriga levde i ungdomsboenden eller med stöd i lägenheter.

Beslutet den 1 juni 2020 att massvräka tiotusen flyktingar från mottagningsförläggningar för att de fått uppehållstillstånd och inte ge dem något annat var olagligt och är emot EU-lag och EUs sociala rättighetspelare, skriver rapporten. De flesta hamnade på gatorna i Aten tills det så småningom blev en överenskommelse mellan bland annat staten och IOM att de kunde placeras i olika läger för asylsökande. En del återvände till läger de hade bott i och fick fortsätta att bo där. Det är dessa och människor med avslag för att de ska till Turkiet, som nu varken får cateringmat eller pengar.

Att siffrorna inte stämmer överens spelar inte så stor roll i det här sammanhanget. Viktigare är att de säger något om omfattningen. Jag upprepar att Refugee Support Aegan strax före jul uppskattade att 36 000 flyktingar i Grekland sedan fyra månader inte hade fått några pengar, och att media skrev att 60 % av den grekiska flyktingpopulationen inte hade mat, varav 40 % var barn.

Situationen nu är att det finns ett okänt men påtagligt antal människor med internationellt skydd och människor vars asylansökningar har avslagits, som fortsätter att bo i flyktingläger, eller har återvänt dit och/eller som är tvingade att bo på gatan eller i undermåliga byggnader därför att de har inga alternativ. Det finns inga uppgifter om hur många de är annat än att de är många. Har de avslag på sina asylansökningar beror det oftast på att Grekland anser att de ska söka asyl i Turkiet, som inte tar emot dem. Och som sagt, uppgifter om antal saknas.

Det är bakgrunden till att så många hungrar. Oavsett om de bor i flyktingläger, i ESTIA-lägenheter, i ockuperade byggnader eller på gatorna så har de inte rätt till mat från grekiska staten. Jag skulle tro att de som kan lämnar eller har lämnat Grekland och nu försöker hitta en framtid i Tyskland, Belgien, Nederländerna eller i andra EU-länder. Med risk att de skickas tillbaka till Grekland i ett skamligt spel om att vinna röster en politik genomsyrad av nationalistisk främlingsfientlighet.

Andra halvan av januari har varit extremt kall i Grekland och med mycket snö. Aten lamslogs, skolor stängdes, transportsektorn stängde, gatorna plogades inte. I tre veckor var temperaturen under noll i Thessaloniki. Människorna i läger, på gatorna, i undermåliga byggnader kan inte skydda sig för kylan även om det ska finnas värmekaminer i lägren. Till något av lägren kunde cateringfirman inte komma fram på grund av snön. Frivilliga från hjälporganisationer har delat ut filtar, kläder, sovsäckar och mat, och säger att inte minst nyanlända kommer i tunna jackor, utslitna skor eftersom de har gått mycket och egentligen inte har någonting. Till detta kommer att de hungrar, och utan mat fryser man ännu mer.

Pushbacks fortsätter

Aven om grekiska kustbevakningen genomför sök- och räddningsaktioner och var mycket aktiva i försöken att hitta och rädda överlevande från julens tre båttragedier, så har inte pushbacks stoppats eller ens minskat. Regeringen har äntligen sagt ja till en utredning, men inte att den ska göras av oberoende utredare utifrån, och den ifrågasätts. Från Lesvos rapporterade Aegean Boat Report (ABR) i mitten av januari 2022 om 25 människor som arresterades på Lesvos, misshandlades och sedan sattes i en båt som lämnades ute på öppna havet. 17 av de 25 var små barn. ABR kontaktades den 9 januari av gruppen när de hade kommit i land på Lesvos. De höll sig gömda i skogen tills morgonen kom, utan torra kläder, mat eller vatten, rädda att polisen skulle hitta dem och skicka dem tillbaka till Turkiet utan att de fått söka asyl. Vilket också skedde. När det blivit ljust och gruppen gav sig iväg mot en by dök fyra maskerade män (balaklavas) i mörka uniformer upp och tvingade in dem i en buss under vapenhot och körde dem till hamnen. De tvingades ombord på en båt, hölls under däck tills det blev mörkt och tvingades i en livbåt och ut på havet. De räddades senare av turkiska kustbevakningen. 3 av barnen var sjuka och fördes till sjukhus. ABR fick veta var de räddades av turkiska kustbevakningen och räknade ut att de uniformerade männen, som antagligen hör till eller samarbetar med grekiska myndigheter, transporterade flyktingarna 200 km för att pusha tillbaka dem, och att de således är djupt beslutsamma om att med alla tillgängliga medel föra bort så många som möjligt från grekiskt territorium utan att ge dem möjlighet att söka asyl.

I slutet av januari var 25 syrier och 4 turkar sedan fem dagar placerade på en vattensjuk liten ö i Evrosfloden utan mat och vatten, dittvingade av grekisk gränsbevakning. De hade kommit till grekisk mark, mött bevakningen, sagt att de ville söka asyl, blivit slagna, och förts till ön. En av dem var svårt sjuk. Gränsbevakningen vägrade hjälpa dem och hade sagt till dem att ta sig över floden till Turkiet, vilket de vägrade  eftersom de visste vad de hade flytt från. Hur det gick? Jag vet inte än.

 Coronaviruset – pandemin

Jag har inte skrivit mycket om coronaviruset och vaccineringen. Lägren har periodvis varit stängda för ut- och ingång och flyktingarna har varit isolerade. Nyanlända har hållits i karantän. Så småningom har de kunnat bli vaccinerade men med stora svårigheter för dem som av olika skäl inte har haft ID-kort. Organisationen Antigone i Thessaloniki, som har funnits i trettio år och som arbetar mot rasism och våld, för fred, för ekologin och för flyktingars, migranters, romers och andras rättigheter skrev följande i sin senaste årsrapport, som alltid publiceras på World Immigrant Day den 18 december: På grund av levnadsvillkor, socialt utanförskap och bristande tillgång till hälsosystem, har flyktingar och migranter varit bland de mest utsatta för coronaviruset i befolkningen. Vaccinationerna startade senare i lägren än bland befolkningen i övrigt och en lägre andel är vaccinerade. Att procentuellt färre har avlidit anses bero på att flyktingpopulationen generellt är yngre än den grekiska befolkningen.

Inför jul- och nyårshelgerna fick flyktingarna i det blåsiga lägret Kara Tepe inill huvudstaden Mytilini på Lesvos veta att de får inte lämna lägret under jul- och nyårshelgerna på grund av ökad smittspridning av covid 19. Ministeriet meddelade att detta är för att skydda flyktingarna, och eftersom affärerna kommer vara stängda finns det ingen anledning för dem att lämna förläggningen (sic! En anledning kan vara att bara kom bort från lägerlivet.). Tidningarna Afgi och Efsyn/Efimerida ton Syntakton, som brukar skriva ur perspektivet mänskliga rättigheter, ifrågasatte legaliteten i beslutet när ministeriet erkände att det fanns inget officiellt beslut att genomföra en nedstängning av samhället på grund av det allmänna hälsoläget. (Kara Tepe ska stänga när Vastria är byggt efter modellen Zervou på Samos.)

Grekisk jul 2021 – mer än trettio döda i tre båthaverier. De var på väg från Turkiet till Italien

Routen har blivit allt vanligare i takt med att grekiska myndigheter har utvecklat metoderna att bekämpa asylrätten. Enligt migrationsministern anlände 2021 4 500 migranter över Egeiska havet till Grekland medan 12 000 anlände till Italien från Turkiet i båt. Enligt andra siffror anlände 2021 mer än 60 000 flyktingar och migranter till Calabrien i södra Italien på routen från Bodrum/Cesne i Turkiet.

Flyktingar och migranter gör allt de kan för att undvika grekiskt vatten och grekiska öar.

Så här var julen och nyårshelgen 2021.

Döda kroppar spolades iland under nyårshelgen på Naxos, Paros och Folegandros – en man, ett barn på uppskattningsvis tre år, en man i tjugo-tjugofemårsåldern, en kvinna i trettio-trettiofemårsåldern, två flickor i tidiga tonåren, ännu en kvinna. I närheten av det lilla barnet hittades också en ryggsäck med mat. Öarna ligger söder och sydost om Peloponnesos och norr om Kreta.

Öborna förstod att de döda kom från någon av de tre flyktingbåtarna som hade förlist under juldagarna på väg från Turkiet till Italien. Medierna hade rapporterat att minst 31 personer hade drunknat och mer än 160 personer räddadats av grekiska kustbevakningen. Grekiska UNHCR påpekade i media att detta händer på grund av människors desperation och att det i stort sett saknas säkra vägar för dem som söker asyl. Media fördömde de samvetslösa smugglarna men verkar inte ha ifrågasatt de grekiska allt effektivare metoderna att hindra och avskräcka människor från att söka asyl i Grekland: allt mer raffinerad och elektroniskt utrustad gränsbevakning, i internationell lag strängt förbjudna pushbacks, beslut att flyktingar från Afghanistan, Syrien, Somalia, Pakistan och Bangladesh, som har vistats i Turkiet, får inte söka asyl i Grekland utan ska tillbaka till Turkiet (se flera tidigare bloggartiklar om detta). Stora svårigheter för flyktingar som får uppehållstillstånd eftersom det inte finns stöd till integrering från statens sida och det lilla EU-finansierade IOM-projektet Helios inte räcker till.

Inte oväntat har nyanlända asylsökande minskat kraftigt i Grekland under de senaste två åren. Men de har ökat kraftigt till övriga EU. Senaste rapporter från FN säger att 2000 flyktingar och migranter har drunknat i Medelhavet 2021.

Den nya resvägen från Turkiet beskrevs i den statliga grekiska tevekanalen: Båtarna avgår oftast från Bodrum, Cesme och Ali Agha och går sedan väster om Ikaria, öster om Naxos, söder om Folegandros, norr om Kreta och söder om Kythera, och sedan Italien.

Det är en mycket lång och farlig väg.

Mer detaljerat var det så här:

Utanför Folegandros den 21 december: 12 män och en kvinna från Irak, Syrien och Egypten räddades, rapporterade media. Minst tre drunknade. Båten var en plastbåt med åtminstone 32 människor ombord, kanske upp emot 50. Båten fick motorhaveri, tog in vatten och sjönk. Bara två av de tolv räddade hade flytväst. Siffran drunknade skulle ökas.

Utanför Antikythera den 23 december: Minst 11 människor drunknade. 88 personer (51 män, 15 kvinnor och 22 barn) tog sig i land på en liten ö och räddades på morgon och fördes till Pireus hamn.

Utanför Paros den 24 december: 16 döda (12 män, 3 kvinnor och 1 barn). 63 personer (61 män, 2 kvinnor) räddades i en omfattande sök- och räddningsoperation. De fördes till Paros, där en skolbyggnads ställdes i ordning. Sök- och räddningsverksamheten fortsatte i stor skala eftersom det uppgavs att omkring 80 människor fanns ombord. 3 personer arresterades misstänkta för att vara lierade med smugglarna. (Obs Smugglarna väljer ofta några av flyktingarna och migranterna till att styra båten, och dessa blir sedan åtalade för smuggling av den grekiska polisen eller kustbevakningen. Flyktingarna pekar ut dem när de blir utfrågade. De åtalade kanske har gått med på att styra båten mot att få resa gratis, eller så hade de bara fått order.

Resan från Turkiet till Italien ska kosta 9 000 euro per person, enligt tidningarna. Öarna ligger norr om Kreta, Folegandros och Paros i Kykladerna.

Många grekiska och utländska tidningar skrev om båtkatastoferna, bland annat the Guardian, Al-Jazeera, Deutsche Welt och Dagens Nyheter.

23 december seglade en segelbåt med 92 män varav 54 minderåriga på grund utanför Mani på östra Peloponnesos. De verkar alla ha överlevt. Tre personer som försökte fly när de var i land greps och arresterades som smugglare.

Turkiska medborgare söker asyl av politiska skäl

UNHCR Greece press review tar bland annat upp vad grekiska media skriver om flyktingar från Turkiet.

På en av de små Dodekaneiska öarna utanför Turkiets kust hittade i början av januari en öbo en turkisk barnfamilj i sin bil. De hade kommit till ön i en racerbåt och tillbringat natten i bilen. De ville söka asyl i Grekland. Mamman är advokat i Turkiet, pappan polisofficer. Bilägaren tog in dem i sitt hus och ringde kustbevakningen. Pappan tog en bild av familjen och deras husvärd och skickade bilden till sin grekiske advokat, som lät bilden cirkulera på sociala media. På sociala media cirkulerade också en video där mamman bad om skydd från att bli förd tillbaka (pushed back) till Turkiet. I grekisk teve beskrev senare deras grekiske advokat familjens situation i Turkiet. De har ett stort tryck på sig att som regimkritiker bli fängslade och det förekommer liknande fall där föräldrarna sätts i fängelse och barnen placeras på barnhem. Familjen fördes sedan till mottagningslägret på Kos.

Berättelsen visar att de kände väl till riskerna för pushbacks och antagligen hade kontaktat den grekiske advokaten innan de flydde. Enligt grekiska och turkiska advokater och drabbade och deras familjemedlemmar blev åtminstone 233 turkiska medborgare tvingade tillbaka genom pushbacks mellan maj och december 2021, skriver ECRE i sitt veckomeddelande den 17 december 2021.

Den grekiske advokaten som företrädde den turkiska advokat- och polisfamiljen återkom i den stora tidningen Kathimerini om vad som väntade familjen i Turkiet. De hade tillhört Gulen-rörelsen, som regimen anser ligger bakom vad som beskrivs som ett kuppförsök mot Erdoganregimen  i juli 2016. Advokaten menade att fler turkiska medborgare antagligen kommer söka asyl den närmaste tiden eftersom besluten av överklagade domstolsbeslut om Gulensympatisörer förväntas komma snart. 2016-2019 sökte 7 137 turkiska medborgare asyl i Grekland jämfört med mindre än hundra de två föregående åren. 2020 var antalet 1 600. Bara 11% av de turkiska asylansökningarna gavs positivt beslut, skriver tidningen.

UNHCR Greece´´s press review berättar också med referens till flera media, och namnger respektfullt, en tidigare turkisk kvinnlig statsanställd, som drunknade utanför Kos i december med sin man när de försökte nå Grekland i en racerbåt. Mannen var turkisk åklagare. (Jag påminner om att många, många stadsanställda, bland annat domare, åklagare, tjänstemän, universitetsanställda i Turkiet avskedades med skäl att de hade stött den regimkritiska och demokratiska Gulen-rörelsen. Jag vill minnas att också deras bankkonton stängdes.

Paret begravdes på den muslimska kyrkogården på Kos. Anhöriga i Turkiet fick ingen hjälp till visum och utresa för att delta i begravningsceremonin, som genomfördes först efter en månad. Enligt muslimsk såväl som grekisk sed brukar begravningar ske de närmaste dagarna efter döden, bland annat av respekt för avlidna.

Tevekanalen TVXS förmedlade den kurdiske politiske flyktingen Ahmed Ks berättelse i samband med en kampanj mot pushbacks, som kurdiska politiska flyktingar i Grekland tog initiativ till.

Ahmed K har varit med om puschbacks till Turkiet två gånger.

• Kurder kommer till Grekland för att de flyr från att gripas av Erdogan. Vid gränsen torteras de av grekiska myndigheter som tvingar tillbaka dem till att bli fängslande, torterade och förintade.
• Grekiska regeringen tror att de sätter press på Turkiet så här men i stället underlättar den för Erdogan att utrota oss som kämpar. Människorna från Turkiet kommer med medlemskort i HDP. Alla vet vad de går igenom där. Ändå blir de slagna och berövas sina mobiltelefoner, plånböcker och kläder när de kommer hit. De förödmjukas. De dödas. Och Grekland säger att de tar hämnd på Turkiet genom att säga att Du får ta hand om flyktingarna. Men vi är politiska flyktingar. Grekland gör dem en tjänst genom att lämna över oss. Ingen flykting förtjänar det.

Tidigare har många utsatta kurder från Turkiet sökt skydd i Grekland och fått uppehållstillstånd. Stödet till dem har varit stort hos många greker och det finns kurdiska diasporaföreningar. Det lärde jag mig när jag började följa människor på flykt i Grekland 2011.

Utsatta för tortyr

Utlåtanden om att tortyr har ägt rum ska skrivas av de allmänna sjukhusen, enligt grekiska bestämmelser. Men tio stora sjukhus har förklarat att de varken har kapacitet eller erfarenhet för att certifiera eller behandla tortyrskador, meddelar frivilligorganisationen Metadrasi. Det här framkom i de kritiska remissvaren, men regeringen tog inte hänsyn till det. Metadrasi har lång erfarenhet av att arbeta med människor på flykt, att företräda dem, att förmedla tolkar, ta hand om ensamkommande minderåriga (bostäder, skola, gode män etc) och att förmedla kostnadsfritt juridiskt stöd. Verksamheten har finansierats med EU-medel och donationer.  

Läkare i världen har meddelat att de avslutar sitt arbete på kliniken i Aten för överlevande från tortyr. Jag tror att detta innebär att Grekland i stort sett blir utan adekvat vård till tortyrdrabbade.

Referenser

Samos Advocacy Collective & Europe Must Act: “All I want is to be fee and leave”. Life in the closed controlled access centre in Samos (18.12. 2021). www.europemustact.org

Mobile Info Team: Control and Containment, changes in access to asylum on mainland Greece, Crete and Rhodes (januari 2022). www.mobileinfoteam.org

ECRE Weekly Bulletin  www.ecre.org

Efsyn  www.efsyn.gr

Greek Council for Refugees m. fl: Homeless and Hopeless. Januari 2022. www.gcr.gr/en/news/press-releases-announcement

UNHCR Greek Press Review