FRANKRIKE OCH PARIS I NOVEMBER 2021

Dagcentret på Quai d Austerlitz, Halte Humanitaires dagcenter mitt i city samt 
Place de l Hotel de Ville vid sjutiden på kvällen när Utopia 56 har rådgivning och ger stöd. 
Foto författaren november 2021.

Tillbaka i Paris efter två år, med vaccin i kroppen och innan coviden ökade till nya toppar.

Fortfarande för få asylboenden men pandemin gjorde att nya boenden öppnades upp 2020. Inga stora tältläger, men fortfarande sover flyktingar på gatorna. Många får Dublin vid registreringen, 70 % enligt en av organisationerna, många befinner sig i Dublins 18 månader, och det tar lång tid att få uppehållstillstånd. Procentuellt anses alltså fler ha Dublin 18 månader i dag än 2018 när jag först började vara i Paris, och det gör ju att det tar lång tid innan en ens kommer in i asylprocessen. I våras 2021 kom också min bok JAG BODDE I SVERIGE – om unga svenskafghaner som flydde till Frankrike (2021). Det här besöket nu i november blev delvis återträff med några av killarna.

För att uppdatera mig var jag på några dagcenter för flyktingar och migranter (män), träffade Utopia 56 en kväll på torget framför Hotel de Ville mitt i Paris, träffade Sahra Brachet och Monika Schwarz från Lamsf – Les Amis des migrants suédophones en France – och var i Svenska kyrkans spåkcafé i franska för nybörjare. Från Sverige kommer knappt några afghaner längre, vilket är logiskt eftersom Sverige stoppade deportationerna till Afghanistan i somras. Men hur blir det framöver?

I STOCKHOLM INFÖR 2022

När jag skriver det här har det gått snart två månader sedan jag senast lämnade Paris. I flera år har jag följt unga män från Afghanistan, som flytt vidare till Frankrike från Sverige. Här har de behandlats illa av det svenska asylsystemet, i Frankrike har de flesta så småningom fått skyddsförklaring och en framtid. Många fick först kämpa i misär i Paria på grund av EU:s Dublinförordning om att första asylsökande land bär ansvaret för asylprövningen och beslut ska följas oberoende av utslaget. Genom Dublin tvingades en del tillbaka till Sverige för vidare deportation till Kabul. En av dem, M, skrev jag om i min bok JAG BODDE I SVERIGE – om unga svenskafghaner som flydde till Frankrike (2021). M lyckades med fru och nyfött barn ta sig ut ur Kabul en av de sista dagarna innan flygplatsen stängdes efter talibanernas maktövertagande den 15 augusti 2021. Det gjordes med hjälp av M:s svenska familj i Västsverige.

Efter trycket från talibanerna stoppade Sverige deportationerna till Afghanistan i somras men gav inte afghaner mer stöd än så. Senare kunde de söka inhibition och sent i höstas beslöt Migrationsverket att ta deras asylansökningar under ny prövning. Det finns mycket att säga om hur de har behandlats och vi vet inte hur resultaten av nya prövningar kommer bli. Antagligen följer Sverige EASOs (EUs asylbyrå) nya landinformation om Afghanistan, där många fler riskgrupper nämns än tidigare, bland annat hazarer som det finns många av i Sverige. Men enligt EASO ska omständigheten att vara hazar vägas tillsammans med andra faktorer, det räcker inte med att bara vara hazar. Migrationsverket har också sagt att prövningarna ska nu inte ske mot Kabul, som inte anses säkert längre, utan mot hemorten. Vi har också en ny asyllag sedan i juni. De flesta kom till Sverge 2015. Det innebär många års väntan för människor, och den stor del av unga människors liv.

Jag hör till dem som anser att afghaner, som sökte asyl i Sverige 2015 och åren däromkring har blivit generellt diskriminerade i asylprocessen genom otaliga lag- och regeländringar. Det här är tydligt beskrivet i vittnesskildringarna i DEN ONÖDIGA FLYKTINGKRISEN. Rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015-2021, red Eckerman och Fridell-Anter (2021). Flyktingar behandlas generellt illa i flera europeiska länder och EUs flyktingpolitik, inklusive Sveriges, betonar numera stärkta yttre gränser för unionen och återvändande mycket mer än att ge skydd till människor på flykt.

Arrogans, associerande till illvillja, samt röstfiske högerut inför riksdagsvalet i september 2022 präglar justitieministern Morgans Johansson uttalande dagarna före nyårsafton. Massmedia informerades om att polisen nu ska ha till uppgift att gå in på arbetsplatser och leta efter människor som inte har rätt att vistas i Sverige, alltså papperslösa flyktingar och migranter, som sedan ska skickas tillbaka till länderna de har medborgarskap i. Samtidigt matas vi med informationen om att polisen har för lite resurser för att knäcka utbredd brottslighet och gängskjutningar. Poliserna är för få trots nya utbildningsplatser. Och ändå ska poliserna nu också behöva jaga flyktingar. Dessutom ska Sveriges bistånd användas som påtryckning på länder som vägrar ta tillbaka tvångsavvisade flyktingar – som Irak. Inget mottagande – inget bistånd. Nättidningen Syre skrev och gav utrymme för FARRs v. ordförande Sanna Vestins kritiska kommentar. Morgan Johansson sa dessutom att nu när Miljöpartiet har lämnar regeringen kan regeringen föra en socialdemokratisk politik. Ett sådant politiskt parti kommer jag naturligtvis inte heller fortsättningsvis kunna rösta på. Det finns ju också många socialdemokratiska politiker som är emot partiets officiella asylpolitik.

MEN NU TILL PARIS I NOVEMBER 2021

När jag var tillbaka i Paris två veckor i november hade jag inte varit där sedan slutet av november 2019 på grund av pandemin. Jag hade hållit kontakt genom telefon och internet och boken om unga svenskafghaners flykt till Frankrike (1921) var skriven, publicerad. och uppdaterad till manusets sista korrigeringsstopp i början av 2021.  I boken framgår det att de flesta till slut fått sina uppehållstillstånd i Frankrike med tio år och flyktingförklaring, eller med fyra år som alternativt skyddsbehövande. De är nu i färd med att lära sig franska, med yrkesutbildning eller de jobbar och tjänar pengar. Mer om detta i en annan bloggartikel publicerad samtidigt med denna.

31 augusti 2021 hade franska Le Monde en artikel baserad på situationen före talibanernas maktövertagande samma månad. 2020 fanns nästan 2.6 millioner flyktingar från Afghanistan i världen. Afghanerna representerar därmed 11 % av världens flyktingar, efter syrierna (6.7 millioner) och medborgare i Venezuela (4 millioner). Afghanistan har haft krig i många år. 1990-91 var antalet flyktingar från Afghanistan på topp med över 6.3 millioner på flykt som följd av inbördeskriget som följde på att de sovjetiska trupperna hade dragit sig tillbaka. Under 2000-talet har antalet konstant legat på mellan 2 och 3 millioner.

De flesta afghanska flyktingar lever 2020 i Pakistan (55.4%, 1.4 millioner) och i Iran (30.1%780 000). Det här är förmodligen officiella siffror, det är ju väl känt att det finns också många odokumenterade afghaner här. Pakistan och Iran hyser mer än 85% av världens flyktingar från Afghanistan, och mindre än 13% av flyktingar från Afghanistan når Europa.

Mer än hälften av Europas flyktingar från Afghanistan lever i Tyskland, , på andra plats kommer Österrike följt av Frankrike, Grekland, Sverige, Schweiz, Italien, Storbritannien, Nederländerna och Belgien (statistiken baserad på uppgifter från UNHCR och Eurostat). På senare år har fler och fler afghaner sökt asyl i Frankrike, och afghanerna utgör nu den största flyktinggruppen i Frankrike, före flyktingar från Syrien och Sri Lanka – alltså den grupp med högsta antalet som får skydd och högsta antalet som söker skydd. Majoriteten är unga, ensamkommande män. Tidningen citerar en sakkunnig från frivilligorganisationen Le Cimade: dessa unga män är i synnerhet sköra på grund av traumatiska situationer som de har mött i sitt hemland eller under migrationen och på grund av en stor ekonomisk utsatthet.(www.lemonde.fr/les-codeurs/article/2021/08/31/qui-sont-les-refugies-afghans-en-france-et-dans-le-monde)

Nu har talibanerna tagit makten igen i Afghanistan, Sverige har stoppat deportationerna till Afghanistan och Migrationsverket har öppnar för att se över avslagsbesluten igen för dem som begär det. Så svenskafghaner med avslag avvaktar och har inte sökt sig till Frankrike på minst ett halvår. Däremot finns många svenskafghaner som fortfarande är i den franska Dublinprocessen och som har kontakt med stödorganisation Lamsf i Paris – Les Amis des Migrants Suédophones en France.

På ett dagcenter träffade jag ändå en kille, som kommit till Paris bara några dagar tidigare. Jag vet inte bakgrunden och han talade i stort sett ingen svenska trots fem eller sex år i Sverige.

MÅNGA FÅR DUBLIN

70 % får Dublin enligt företrädare för dagcentret Halte Humanitaire i Paris. Att det är många Dublin numera, säger också Sara Brachet i Lamsf – den svenskfranska stödföreningen för flyktingarna. Många av deltagarna i Svenska kyrkans språkcafé på fredagarna befinner sig i Dublins 18 månader väntan. Kanske de flesta. Eller alla?

Nästan alla som överklagar Dublinbeskedet till domstol får avslag, sa dessutom Hamid, som också har Dublin, och refererade till kamrater och vad hans advokat har sagt.

Så med Dublinförordningen har det blivit hårdare i Frankrike, precis som president Macron har efterlyst.

Men afghaner, som klarar sig igenom Dublin 18 månader, får fortfarande oftast uppehållstillstånd i Frankrike, om inte i första instans så i asyldomstolen CNDA.

Senhösten 2019 – drygt två år sedan alltså – rev polisen det stora vilda lägret vid Porte d´Aubervillier i norra Paris. Ett nytt stort vilt läger växte fram vid den stora sportstadion S:t Denis och vid kanalen i S:t Denis, kommunen på andra sidan Paris stads norra stadsdelar. Sedan revs också de här lägren av polisen och invånarna blev hemlösa eller fick plats i olika boenden, som kommit till genom Coronan. Så också med Hamid och Naser, som jag lärde känna i Svenska kyrkans språkcafé. De hade bott där i tält under sin första tid i Paris. När fingeravtrycken togs blev de Dublin och de hoppas bli ”normale” i början av 2022 och komma in i asylprocessen.

Hur dessa boenden kom till vet jag inte mycket om, men många hotell öppnades för bostadslösa flyktingar och migranter när vanliga hotellgäster försvann med pandemirestriktionerna. Kanske har skötsel och organisering av de nya tillfälligt existerande boendena skötts av humanitärt verkande frivilligorganisationer. I vilket fall som helst blev de hemlösa flyktingarna och migranterna på Paris gator färre, och som jag har förstått i övriga Frankrike också.

Parispolisen har fortsatt att riva tält och tolererar inte större grupper av tält.

När tältinvånarna i Saint Denis drivits bort demonstrerade aktivistorganisationen Utopia 56 på Place de la Republique hösten 2020 tillsammans med bortdrivna flyktingar och migranter och aktivister från olika organisationer. De protesterade mot att flyktingar och migranter nu inte hade någonstans att bo, inte ens i sina tält. Parispolisen gick till attack och jagade brutalt aktivister och migranter på gatorna ut från torget. Utopia 56 har fortsatt med demonstrationer i Paris, och är känd för aktioner och demonstrationer i Calais-området, där polisen av och till har rivit vilda migrantläger, se www.utopia56.org

Nu i början på november 2021 skrev ett stort antal av Paris frivilligorganisationer ett gemensamt brev till myndigheter och politiker om bristen på boenden för asylsökande och migranter. Med coronavaccinationerna och färre restriktioner befarar de att hotellen kommer återgå till sin vanliga verksamhet och flyktingar och migranter kommer att kastas ut på gatorna.

LAMSF – LES AMIS des MIGRANTS SUÉDOSPHONES en FRANCE – DE SVENSKTALANDE MIGRANTENAS VÄNNER I FRANKRIKE

Först kort om denna hjälp- och stödförening för svensktalande flyktingar, som flyr Sverige och kommer till Frankrike. Den startade hösten 2019 efter att Svenska kyrkan i Paris hade upphört med sitt omfattande stöd till de många svensktalande unga som kommit från Sverige.

Nu hjälper kyrkan till med att vara mötesplats för Lamsfs språkundervisning i franska för nybörjare på fredagarna. Men 2017 växte en omfattande stödverksamhet fram i kyrkan här, ungefär så en önskar att alla kyrkor och församlingar skulle verka. Föreningen Lamsf är liten, ger mycket stöd, är väl insatt i den franska asylprocessens juridik och regler och är helt beroende av gåvor för att kunna hjälpa. Hit hör att betala mångas månadskort i kollektivtrafiken så att de inte riskerar att fastna i kontroller som är farliga för dem som är i 18 månaders Dublin. Lamsf får mycket stöd från framför allt svenska anhöriga till de unga – som oftast är från Afghanistan. Lamsf lugnar, förklarar, diskuterar och är en behövlig brobyggare mellan oroliga anhöriga i Sverige och killar i Frankrike.

Alla i Lamsf arbetar ideellt. Vad svenskar i Frankrike kan hjälpa till med som volontärer framgår av webbsidan: undervisa nybörjare i franska, hjälpa en ungdom med kontakter med fransk administration, erbjuda sängplats för en natt eller ett längre boende, tolka via telefon och så vidare. Se www.Lamsf.fr Hemsidan är omfattande och finns på svenska, franska och dari: aktuell och omfattande information om coronan med regler och restriktioner som uppdateras så fort det behövs, vad en ska tänka på inför den franska asylprocessen och resan till Frankrike (men för bästa resvägen finns andra kanaler), information om Paris, röster om flykt med mera.

Jag uppmanar er som läser att om möjligt bidra med pengar till Lamsfs verksamhet – hur man gör framgår av hemsidan. Kontakt också genom info@lamsf.fr, och genom facebook.

AURORES DAGCENTER FÖR FLYKTINGAR OCH MIGRANTER PÅ QUAI D´ AUSTERLITZ

2018-2019 träffade jag många svensktalande afghaner på gatan utanför daghärbärget för flyktingar och migranter för män på Avenue Denfert-Rochereau i 14e. Adressen stod i guiden Watizat men att jag hittade dit första gången berodde på Khan Alis vänner. Centret drevs av organisationen Aurore. Ett annat motsvarande dagcenter då var det som kallades Cité och som ligger på Citéön ett stenkast från den stora Parisprefekturen. På båda ställena köade männen i dagar för att komma in.

Aurore är en gammal humanitär stödorganisation med verksamhet i flera franska regioner. Association är det vanliga franska ordet, om det sedan ska översättas med förening eller organisation, www.aurore.asso.fr  Förstår jag rätt började Aurore verksamhet i Paris för särskilt flyktingar 2015.

Nu hösten 2021 finns Cité kvar på samma plats men Aurores dagcenter för flyktingar och migranter har flyttat till 24 Quai d´Austerlitz i 13e arrondisementet. Adress, öppethållande vardagar 9.00-17.00/14.30 och verksamhet står i guiden Watizat, som precis som tidigare uppdateras varje månad, www.watizat.org

Den nya platsen för centret ligger på sydöstra Seinesidan med en fantastisk utsikt över floden från flera rum inne i centret. Här utmed kajen vid Seine finns många hamnmagasin som nu är ombyggda till olika verksamheteter, bland annat ett stort hostel.

Jag kom hit halv tio en strålande solig förmiddagsvardag och det var vackert med det glittrande vattnet och de stora fria ytorna. Järnvägsstationen Gare d´Austerlitz ligger 500 meter bort, och på andra sidan Seine finns Gare de Lyon. Båda stationerna är pampiga 1800-talsbyggnader, som Paris är så rikt av.

På Denfert-Rochereau kom jag aldrig in och killarna själva måste köa i flera dagar innan de fick tillträde. Nu på Quai d´ Austerlitz gick jag bara rakt in genom en anspråkslös dörr som stod välkomnande öppen, och fram till en anställd/volontär som satt vid ett bord med papper och vad som såg ut som namnlistor framför sig. Jag förklarade min bakgrund, visade min bok, att jag ville uppdatera mig om afghaner som flytt hit från Sverige, och att jag talar engelska men inte franska. En annan kille blev framvinkad, och han ledde mig vidare in i byggnaden och bad mig vänta på en bänk så skulle han kalla på koordinatorn Stephanie. Han berättade att här kan man duscha, tvätta kläder, äta frukost och lunch, få information, få praktisk hjälp att söka asyl, delta i kurser i franska och engelska som leds av volontärer med mera. Många här är volontärer, andra är anställda.

Jag blev otroligt vänligt bemött här.

Omedelbart innanför den lilla ytterdörren möts besökaren av en stor hall, men i övrigt verkar det stora magasinet vara inrett med stora och mindre rum, antagligen i flera plan. Inomhusbyggandet är enkelt, befriande fritt från stålkonstruktioner, betong och påkostade byggnationer. Nära ingången finns en disk i omålat furuträ, bakom vilken ett par tre killar och tjejer svarar på frågor, hänvisar och ger lappar med adresser till köande killar. På vägen in i byggnaden med vitmålade väggar passerar jag flera kursrum med bänkar och stolar och genom fönstren den vidunderliga utsikten över Seine, genom andra dörrar skymtar tvättmaskiner, och bakom stängda dörrar finns förmodligen duschrum såväl som kontorsrum.

Den delen som jag såg är för män, men enligt Watizat finns det också verksamhet för familjer och kvinnor här. Kanske på övervåningen, som jag såg en trätrappa till.

Men det här är ett dagcenter och kanske de flesta som kommer hit sover ute eller i tält på nätterna.

Koordinatorn Stephanie

Stephanie är i 25-30 årsåldern, lite gänglig, halvlångt mörkt hår, ser trevlig ut och är, vad jag förstår av vad hon säger och hennes kroppsspråk, hängiven sitt arbete.

  • Vi tar emot omkring 300 personer varje dag mot 200-250 tidigare. Fler kommer nu eftersom det börjar bli kallare. Men det är också att Ofii är hårdare nu med att ge boenden. Man kan skriva sig på en lista här för att komma till ett boende, och först till ett transitboende då. Vi skickar iväg bussar till boenden. (Hon säger hur många men jag uppfattar inte siffran.) Vi gör det här i samverkan med Ofii och de måste ta det boende som erbjuds. Många skickas ut från Paris till övriga Frankrike.
  • Det finns så få boenden, och vi har protesterat. Vi är många organisationer som har skrivit till staden och myndigheterna att de måste ordna boenden nu för vintern. Vi som har skrivit? Det är vi Aurore, Läkare utan gränser, Utopia 56, Frälsningsarmén, de som driver Cité, Secour Catolique, France Terre d´asile, Emmaus (och många fler). Nej, inte Cimade, de protesterar själva.
  • Med Coronan kom det till många boenden. Många hotell öppnade upp för flyktingar eftersom de inte hade vanliga gäster längre. Men nu återgår de till sina vanliga verksamheter. Och samma med sporthallar, de öppnar upp igen för barn och ungdomar.

Hon rekommenderar mig att för att hitta asylsökande afghaner från Sverige gå till Halte Humanitaire, som enligt deras hemsida drivs av Frälsningsarmén.

Organisationen Utopia 56, säger hon, har fortsatt med aktioner mot att flyktingar och migranter tvingas leva på gatan, efter den stora på Place de la Republique förra året. Den skingrades brutalt av polisen, som jagade demonstranter på gatorna. Polisen är våldsam, säger hon. En demonstration hölls för bara några veckor sedan men hon är osäker på var den var, om det var vid Hotel de Ville kanske. Men de är inte så stora som vid Place de la Republique. (Jag kollar sedan Utopia 56:s hemsida, och återkommer om det, platsen framför Hotel de Ville är för närvarande central mötesplats för Utopia 56:s stöd till familjer, kvinnor och par.)

Finns det politik bakom polisens hårda tag mot flyktingar och migranter och förbud mot större grupper av tält? Hon svarar allvarligt att vi har ett presidentval nästa år och extremhögern är stark. Vi vet inte hur det går.

Flera från Afghanistan – alla med Dublin

Där jag sitter på en bänk och väntar på koordinatorn finns ett stort öppet inomhusfönster till en stor frukostmatsal. Jag häver mig genom fönstret och frågar på franska om några av killarna som sitter vid bordet närmast fönstret kommer från Afghanistan och från Sverige. Killarna är från Afghanistan men inte från just Sverige. Den förste talar inte engelska men lite franska. Det är svårt i Paris, säger han. Han sover på gatan, ”dans la rue”, vid Rosa Park. Men mer exakt var får jag inte klart för mig. Nej, inte i tält, för polisen tillåter inte det. Man kan inte ens gå med sovsäck eller ryggsäck för polisen tar dem. Han har Dublin, men säger aldrig för vilket land.

En annan afghansk kille vid bordet pratar ungefär lika lite franska som jag och inte engelska. En tredje lite äldre kille, som slår sig ner lite vid sidan om, kommer från Sverige. Han har levt 5 år i Sverige, och har arbetat och betalat skatt. Han bodde i Stockholm, i Kista. Men talar knappt någon svenska. Hur är det möjligt, frågar jag, efter 5 år i Sverige? Chefen var också från Afghanistan och vi talade dari. Han lärde sig aldrig svenska och gick aldrig i skola i Sverige (antagligen för att han var över 18 år när han kom). För att han ska förstå mig ställer jag mina frågor på franska, och den afghanske killen som kan ungefär lika lite franska som jag översätter mina frågor till dari, och tolkar sedan tillbaka. Mannen från Kista kom hit till Paris för bara några dagar sedan. Han har varit på Metro 4 och registrerat sin asylansökan och blev Dublin när fingeravtrycken gjordes. På måndag ska han få mer information. Han sover också ”dans la rue”, säger inte var eller under vilka omständigheter men säger att han behöver en psykolog.

Ännu en kille kommer med en mugg i handen. Han talar engelska, bra engelska, och har bott i Schweiz. I Schweiz fick han avslag, men Schweiz deporterar inte till Afghanistan utan vad som sker är att de bara inte ger papper (tillstånd), berättar han. Så han åkte till Frankrike. Här fick han Dublin för Schweiz och skickades tillbaka dit. Där fick han Dublin för Frankrike och skickades tillbaka till Frankrike. Här blev han då ”normale” (Sara Brachet, från föreningen Lamsf, säger i telefonen senare att under sådana omständigheter blir en ”normale”). Men han får varken bostad eller pengar och sover i Porte de la Villette i tält – men säger inte mer exakt var. Där sover ungefär 50 människor, säger han, och polisen låter tälten stå kvar.

Några dagar senare vandrar jag runt vid Porte de la Villette och upptäcker utmed Avenue de la Porte d´Aubervillier ett litet tältläger i en liten skogig park strax under trafikleden Periferique. Här verkar mest afrikaner bo, men kanske är det här han bor. Sara Brachet: Det finns tältläger, men polisen tillåter dem inte att bli stora läger och de ska inte vara så synliga.

På dagcentret träffar jag också Ramat från Malmö, som har varit här i Paris i 8 månader, Han har också Dublin och lyckan att ha en svensk anhörig som hjälper honom med bostad, telefon och lite fickpengar. Föreningen Lamsf betalar månadskort i kollektivtrafiken för honom och flera andra svenskaafghanska killar i Paris. Lamsf är helt beroende på gåvor för sin humanitära och asylrättsliga stödverksamhet.

HALTE HUMANITAIRE

Det är ett dagcenter för flyktingar och migranter, med öppettider varje dag kl. 9 – 18, och ligger i det gamla rådhuset för arrondissement 1 mitt i Paris, 2 rue Perrault. Gatan är en liten tvärgata till stora Rue de Rivoli, strax väster om stadens stora Hotel de Ville. Centret drivs av framför allt Frälsningsarmén, men av hemsidan framgår att andra organisationer medverkar, bland annat Aurore.

Centret öppnade våren 2019 i 18e arrondissementet nära de vilda tältlägren i norra Paris. Lokalerna låg i ett tidigare magasin på Avenue President Wilson nära trafikleden Periferique och nära Porte de la Chapelle. Här kunde flyktingar och migranter duscha, tvätta kläder, äta frukost och lunch, gå kurser i franska, och få juridisk hjälp och hjälp till läkare, psykologer och annat. Centret stängde på den platsen i oktober 2020 och öppnade i nuvarande lokaler en månad senare i november 2020.

Byggnaden är mycket gammal, kanske från 1600-talet, och ytterdörren står välkomnande öppen med en skylt utanför, och innanför portgången finns en liten stenlagd innergård och sedan de andra utrymmena. Men jag kommer aldrig in, jag får inte. Killen i porten hämtar snabbt en annan representant för Halte, som talar engelska, välvilligt svarar på mina frågor och som har auktoritet. Jag vill träffa svensktalande afghaner som har flytt till Frankrike och undrar om det ens finns några här, säger jag och förklarar. Det finns en speciell organisation för dem och jag ska vända mig dit, tycker han. Du menar Lamsf, frågar jag, ja, svarar han.

Det spelar ingen roll vad jag sedan säger, för jag får veta att de som har varit i Sverige är traumatiserade av hur de har behandlats i Sverige, och vi vill inte att de ska påminnas om det, säger han vänligt. Andra har varit i Rumänien, eller i ….  han nämner andra länder …och är traumatiserade av upplevelser i de länderna, och vi vill skydda dem. Det finns afghaner här, fortsätter han, men jag vet inte hur många eller hur många som har varit i Sverige. Sånt vet bara Ofii. Vi för inte register.

Till centret kommer ungefär hundra män varje dag, informerar han. De kan duscha, de får frukost och lunch, vi har psykologer och socialarbetare, och vi ger juridisk hjälp. Han nämner en juridisk organisation som finns med i Watizatguiden och säger att det är en av de bästa. De får också hjälp här med själva asylprocessen, och med kontakterna till Metro 4 och Ofii.

De sover på gatan, säger han. Men var, frågar jag, de stora tältlägren finns ju inte längre, polisen tillåter dem inte?  Utmed kanalerna, under broar, svarar han. Det finns tält i mindre grupper, men inte som de stora lägren som fanns tidigare. Organisationer delar ut tält precis som tidigare.

Han berättar lite om centrets bakgrund – att de har funnits här sedan oktober/november förra året och att de fanns innan dess i ett magasin nära Porte de la Chapelle med ungefär samma verksamhet och service som här. Mycket av verksamheten sköts av volontärer, bland annat språkkurserna.

70 % av dem som söker får numera Dublin, säger han.

På vägen ut byter jag några ord med en lång afrikansk kille från Guinea, en gång fransk koloni. Han talar franska och engelska bara mycket litet.

UTOPIA 56

Utopia 56 bildades 2015 i Bretagne för att stödja flyktingar och migranter i de stora, vilda migrantlägren i Calais och har sedan vuxit till att ha omfattande verksamhet i Frankrike. Till 70 procent finansieras organisationen med gåvor enligt www.utopia56.org

2028-2019 vid Porte de la Chapelle, Porte d´Aubervillier och Rosa Park hörde jag om stödet från Utopia 56 till framför allt barnfamiljer, och att Utopia 56 stod bakom tälten för familjer som sattes upp varje kväll och togs ned varje morgon i Rosa Park hösten 2019. Hösten 2018 trodde jag att Shakila och hennes man hade hjälp av Utopia 56 när de bodde utomhus i den lilla parken vid Porte d´Aubervillier. Nu i november 2021 när vi träffas berättar Shakila att Utopia 56 hjälpte bara barnfamiljer, och de och tre andra barnlösa afghanska par i parken hade till slut fått hotellrum genom nödnumret 115. Att hon fått hjälp till läkare och sjukhus av en av de fransktalande volontärerna i Utopia 56 berodde på att volontären var från Sverige och de talade svenska med varandra. Det var höst, nätterna var kalla och paret sov 40 dagar i parken på kartong och under bar himmel. Shakila fick ryggvärk – möjligen njurarna – och behövde träffa en doktor, som  förklarade att hon borde inte sova utomhus. Kanske bidrog det till att de fick ett hotellrum.

Utopia 56 genomför då och då aktioner mot att flyktingar och migranter hänvisas till att bo på gatan eller i bushen. Den hittills största aktionen i Paris är antagligen den på Place de la Republique hösten 2020 när polisen hade rivit och demolerat det stora tältlägret i Saint Denis strax norr om Porte de la Chapelle. Aktionen på Place de la Republique genomfördes tillsammans med många hemlösa afghaner. Runt statyn satte de upp små turisttält av samma sort som var flyktingarnas hem i de vilda lägren och som polisen skövlat. Polisen attackerade och jagade aktivister och flyktingar brutalt utmed gatorna runtom. Också Paris borgmästare socialisten Anne Hidalgo fördömde polisens agerande.

Utopia 56 har fortsatt med punktvisa aktioner och protester mot att migranter hänvisas till gatan, men kanske i mindre omfattning än den på Place de la Republique. I somras gjordes en aktion i Parc Citroën, för några veckor sedan en aktion på Place de l´Hotel de Ville mitt på dagen, och tidigare i höstas i Parc de Bercy där barnfamiljer sov i tält under en rad nätter.

I november 2021 utgår Utopias dagliga verksamhet i Paris för framför allt barnfamiljer och ensamma kvinnor från Place de l´Hotel de Ville, torget framför stadens vackra rådhus mitt i Paris. Varje kväll från kl.18.00 kan barnfamiljer och ensamma kvinnor, kanske också par, räkna med att få hjälp här till att någonstans få sova i ett tält.

Jag gick en kväll till torget framför Hotel de Ville, pratade med några aktivister och hade senare ett telefonsamtal med en aktivist. När jag kom dit vid sex satt en grupp afrikanska kvinnor och barn på stenbänkarna i kvällsmörkret i nordvästra hörnet av torget. Intill sig hade de stora kassar med tillhörigheter. Efter en timme var de många fler. De väntade. I den här väntande gruppen såg jag inga män. Två yngre par och en ensam yngre kvinna stod och pratade med tre-fyra aktivister från Utopia och fick hjälp att leta sig fram i sina mobiler till att kanske få en sovplats inomhus för en eller flera nätter hos privatpersoner. Vilket är lättare för en-två personer än för en barnfamilj. Eller var det ett jobb som någon av dem sökte sig till, vilket en av aktivisterna sa till mig. Var dessa kanske från Östeuropa?

På Utopias hemsida kan läsaren teckna sig för den hjälp man vill ge – pengar, erbjuda en eller flera nätters sovplats till behövande, eller längre boende, eller annan hjälp.

Aktivisterna berättar: Utopia hjälper familjer att hitta ställen i Paris att tillbringa natten i tält. På grund av polisen flyttar de runt. Ett tag sattes tälten upp i Parc de Bercy men just nu sätts de upp under en bro i Porte de Lilas (nordöstra Paris). Utopia delar ut tält och filtar och plockar ner tälten och tar hand om dem och filtarna på morgonen. På kvällen vid sex samlas de här framför Hotel de Ville igen och tar sig sedan till var de nu ska sova. De åker tillsammans med metron – och naturligtvis kan de inte betala i metron (jag frågar). Utopia brukar också dela ut hygienartiklar och något att äta. Ibland är det varm mat, och maten kommer från andra organisationer. På dagarna finns olika ställen dit familjerna kan gå och duscha.

Den stora gruppen kvinnor med barn, som väntar på stenbänkarna på att aktivisterna ska leda dem till någonstans att sova i natt, är alla afrikaner. Från länder som tidigare var franska kolonier, säger en av aktivisterna. En del söker asyl, andra söker andra former av uppehållstillstånd. Men bland familjer som söker hjälp från Utopia 56 finns också familjer från länder som Georgien.

Jag frågar efter afghanska familjer från Sverige men ingen verkar känna till några nu. De hjälpsökande registreras inte med uppgift från vilket land de kommer. Registreringen görs inte diskret utan inför alla andra, så frågorna är aldrig många.

Jag får ett visitkort med telefonnummer till Utopia 56 för hjälpsökande – 0033 753 94 12 21. Hjälptelefonen går runt bland volontärerna och aktivisten som ger mig kortet rekommenderar mig att ringa på onsdag eftermiddag, när en volontär med längre erfarenhet än hon själv har telefonen. I telefonen blir jag sedan lovad att bli kontaktad om någon vet något eller minns något om familjer från Afghanistan, som har varit i Sverige. Men jag hör aldrig ifrån dem.

Service civique – ett stöd från franska staten till civilsamhället

Aktivisterna i Utopia 56 är dels volontärer, dels anställda hos Utopia 56 genom Service civique (www.service-civique.gouv.fr). Det är första gången jag hör talas om detta franska statens stöd till civilsamhället. Vem som helst kan söka jobb hos en civilsamhällesförening upp till sex månaders anställning med betalning 500 euro i månaden, berättar aktivisten i telefonen. Lönen betalas av staten. Anställningen är på heltid och de arbetar varje dag, medan volontärerna arbetar 1-2 gånger i veckan utan ersättning. Utopia har inga andra statliga bidrag och övrig finansiering sker genom donationer. (Man ansöker via formulär på webbadressen.)

———-

LÄS GÄRNA MINA ANDRA ARTIKLAR FRÅN PARIS I NOVEMBER 2021, alla publicerade i dag den 14 januari 2022. Här finns möten med många svenskafghaner – asylsökande i Dublin och de som har varit längre och har fått uppehållstillstånd sedan vi först träffades i Paris 2018 eller -19. Flera berättar om sin oro för anhöriga efter att talibanerna tagit makten i Afghanistan igen. I stället för att först och främst bygga upp sina liv i Frankrike är risken stor att många nu prioriterar att arbeta i stället för att studera franska och ta vara på tillfället att kunna yrkesutbilda sig.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Svenska kyrkan i Paris hotas av försäljning.

Kyrkans exteriör, innegården och kristusgestalten inne i kyrkorummet 2018, 2019 och 2021. Killarna är alla svenskafghaner som har flytt Sverige för att söka asyl i Frankrike, vilket de flesta säkert har fått eftersom det är några år sedan bilderna togs. Foto författaren. 

SOFIAKYRKAN I PARIS, 9 RUE MÉDÉRIC, I 17e ARRONDISEMENTET hotas av försäljning. Nej, det är inte en skröna, det är allvar.

Sofiaförsamlingen i Paris är Sveriges äldsta utlandsförsamling. På ett kyrkomöte har den nationella svenska kyrkan bestämt att kostnaderna för svenska kyrkan i utlandet måste minska med 50 procent. Svenska kyrkan är rik med bland annat stora markinnehav och mycket skog, men har mindre inkomster från kyrkoskatten eftersom många har lämnat kyrkan. Församlingen i Paris kostar mycket, delvis på grund av kyrkans och församlingshusets renoveringsbehov. I stället tänker sig den nationella svenska kyrkan att församlingen kan hyra lokal i Paris för sin verksamhet.

Församlingsmedlemmarna i Paris är upprörda och förtvivlade, och svenska institutioner i Paris säger att detta skulle Sverige förlora mycket goodwill på eftersom Svenska kyrkan på rue Médéric är känd och viktig i den franska huvudstaden.

Kyrkan och församlingshuset har stort kulturhistoriskt värde men inte tillräckligt stort för att kunna bli förklarat som kulturminne

Den byggdes i början av 1900-talet och invigdes 1913. Arkitekten hette Gustav Adolf Falk. Materialet är typiskt svenskt, rött tegel och granit. Hantverkare kom hit från Sverige.

Bygget finansierades med anslag från svenska staten, försäljning av den tidigare kyrkan, som låg i norra Paris i 18e, i Montmartre, där många svenskar bodde, genom basarinkomster och genom stora donationer.

Att kyrkan är ett viktigt svenskt ansikte i Paris kommer från olika håll i Paris, och Paris är viktigt för Sverige eftersom staden är en av de stora metropolerna i EU, inte minst sedan Storbritannien har lämnat unionen.

Församlingsmedlemmarna är förtvivlade över planerna. Svenska och franska tidningar har gett hotet om försäljning stor uppmärksamhet och svenska kyrkans anseende som kulturförvaltare ifrågasätts.

Kyrkan ligger på kort avstånd från Triumfbågen och på mycket attraktiv mark. En försäljning skulle ge den nationella svenska kyrkan, inte församlingen, mycket pengar och köpare antas snarare bli ett fastighetsbolag som river kyrkan och bygger nytt, än en värdigare köpare. 17es borgmästare förstår kulturvärdet, vill inte ha någon försäljning och har fått byggnaden klassad som ”bevarandevärd”, vilket ger fem års respit medan församlingen och dess vänner på olika håll försöker hitta en lösning. Sveriges ambassad, Svenska kulturinstitutet, svenska företagare i Paris med flera har vittnat om hur viktig den kända tegel- och granitbyggnaden på rue Mederic är kulturellt, socialt och för relationer till andra nationella och internationella verksamheter i Paris. Svenska kyrkans tillsatta utredare föreslår i sin utredning att man försöker hitta andra vägar till att lösa de ekonomiska problemen än att sälja. Utredaren lyfter bland annat fram att kyrkan är att se som en församlingskyrka för svenskarna i Paris och att många har tagit mycket illa vid sig av försäljningshotet. Mer finns att läsa för den som googlar på svenska kyrkan i Paris, och sedan letar sig fram till kyrkorådets ordförandes nyhetsbrev. Där hittar läsaren också en länk till utredningen.

Det brukar sägas att svenska politiker, företagare och ekonomer ligger långt efter sina franska motsvarigheter i att uppskatta och ha kunskaper om kultur, och att kunna diskutera det. I Frankrike kan “alla” diskutera kultur och det hör till att gå på teater, konserter, opera, konst- och kulturutställningar och dito. Och att kunna diskutera detta. Att den nationella svenska kyrkan inte förstår Sofiakyrkans värde i Paris är följaktligen inte förvånande men djupt tragiskt. Nu är svenska kyrkan friställd från staten men om den nationella svenska kyrkan inte förstår bättre än att se till andra värden än primärt bara pengar, så bör svenska staten – kanske ett samarbete mellan kultur-, närings- och utrikesdepartementen – gripa in och rädda Sofiakyrkan.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Paris i november 2021: I VÄNTAN PÅ TRYGGHET, nr 2

Dagcentret på Quai d  Austerlitz, det drivs av Aurore. Två killar från Sudan utanför på gatan och
 så Ramat från Malmö. Foto författaren Paris november 2021.

Ramat från Malmö

Han har varit 8 månader i Paris när jag fotograferar honom i början av november 2021 på dagcentret på Quai d´Austerlitz. Han har Dublin och inget officiellt boende men hans svenska anhöriga har en kontakt i Paris som gör att han kan dela en liten lägenhet med en annan kille. Hon ser också till att han har ett telefonkort med internet och har lite, lite fickpengar. De två har nästan daglig kontakt på sociala media. Han söker i stort sett dagligen upp Paris´ hjälporganisationer för att få lagad mat. Lamsf betalar hans metrokort.

Han tycker om Sverige, har träffat många snälla svenskar men tycker inte om Migrationsverket och domstolarna. Sverige knäcker en och behandlar en så att man tror att man inte har något värde, säger han.

  • Jag gjorde allt de sa att jag skulle göra. Jag lärde mig svenska och jag gjorde allt annat Migrationsverket sa att jag skulle göra. Och ändå blir det alltid nej. Och jag vet inte om det är så mycket att hoppas på här. Hoppas har man sagt hela tiden i Sverige, hoppas, hoppas, och det säger man här också. Många afghaner från Sverige har fått uppehållstillstånd. Men inte alla. I Sverige har de stoppat deportationerna till Afghanistan, men det är tillfälligt och man vet inte hur det blir om kanske några månader, under nästa år.

Han är inte hazar som många afghaner som kommit till Sverige utan från typiskt pashtuland i nordöstra Afghanistan nära Pakistan, och han anser att alla är afghaner, inte till exempel pashtu, hazara eller tadjik. Alla som är emot talibanerna är utsatta, säger han. Alla som har arbetat med amerikanerna till exempel är utsatta. Och alla är afghaner.

Han berättar en del om sin uppväxt i en liten by långt från provinshuvudstaden, om koranskolan och imamen som slog barnen, och om sitt arbete för amerikanarna med att köra lastbil med varor från Pakistan till Afghanistan. Tretton år gammal började han arbeta. Körkort? Nej, ingen frågade efter körkort och alla killar kunde köra bil. Det var att jobba på och amerikanarna var bara intresserade av att varorna kom fram. Han var barnarbetare och sov i lastbilen, som han skyddade med sin kropp så att den inte blev stulen.

Han talar jättebra svenska, har många svenska vänner och borde ha fått stanna i Sverige.

Två killar från Sudan

Utanför ingången till dagcentret på Quai d´Austerlitz kommer två killar från Sudan. Jag fotograferar gatan och ingången till centret, och sedan också killarna. De berättar kort om militärkuppen i Sudan där militären har tagit makten igen. Den långe killen är student i Paris och överväger att söka asyl. Den andre killen har redan sökt asyl och sover på nätterna på en parkeringsplats med kartong under sig och i övrigt i sina kläder. ”Men det är kalla nätter nu.” Han har varken tält eller sovsäck och säger att polisen tar det i beslag. Går en på gatorna med ryggsäck och sovsäck tar polisen det, säger han. Det är inte bra i Frankrike, säger han och vill hellre till England. Och det är också engelska han pratar, inte franska. Kanske har han släktingar eller vänner i England. Men det är mycket svårt att ta sig dit.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Paris i november 2021: I VÄNTAN PÅ TRYGGHET, nr 1

Place Edit Piaf i östra Paris, november 2021. Vi pratar om trädgårdsodling. Hamid till höger
 är utbildad hortonom vid universitetet i Bamian. Foto författaren

De kom till Sverige 2015, flydde vidare till Frankrike efter fem år, fick Dublin och räknar med att de 18 månaderna går ut en bit in på 2022. Då har de varit på flykt i sju år och har fortfarande en asylprocess i Frankrike framför sig. Hamid bodde nära de underbart vackra buddastatyerna i Bamian, och visar i telefonen bilder före och efter att talibanerna förstörde detta världskulturella arv. Många hazarer har universitetsutbildat sig under de senaste tjugo åren. Men sedan talibanerna kom till makten i augusti har många lärare flytt och till dem som finns kvar finns inga löner så de slutar.

De blev bekanta i flyktingförläggningen i Vänersborg. Tillsammans med tre andra killar från Vänersborg reste de till Frankrike. Alla fick Dublin, ingen fick beslutet ändrat i domstolen. Efter en tid i det vilda lägret vid kanalen i S:t Denis fick de boende på grund av pandemin. Organisationerna de bor hos delar ut matkuponger så de kan handla och laga mat. Föreningen Lamsf betalar deras månadskort på metro och pendeltågstrafiken så att de inte grips i biljettkontroller. Korten blir så småningom subventionerade genom det franska systemet med försäkringar för migranter. De har inga pengar, inga kontanter, inget bankkort med pengar på. För telefonkort och internet lånar de pengar av kompisar, köper kort med minsta megabyte och lovar betala tillbaka ”när jag får uppehållstillstånd”. Att ringa till föräldrar och syskon i Afghanistan tömmer korten snabbt. De har försökt hitta jobb men det är svårt.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Hon beslöt att de måste lämna Sverige

Shakila med tioårigt uppehållstillstånd i Frankrike, alltså flyktingförklaring. Foto författaren november 2021.

Shakila och Mohammad är det enda paret som jag har följt. Genom gemensamma vänner i norra Sverige fick vi kontakt. Mohammad var en framgångsrik egenföretagare i Afghanistan, i Ghazni, och båda kommer från välrenommerade familjer. Men de två tvingades fly på grund av en svår och olöslig familjekonflikt. De har haft många svårigheter men de har varandra och är till stort stöd för varandra. Sällsynt dugliga människor, har vänner i Sverige sagt om dem. Ett exempel på när arrangerade äktenskap kan bli mycket lyckade, säger jag.

De fick flyktingförklaring 2020.

I Frankrike hade paret Dublin för Sverige och administrativa domstolen avslog deras överklagan om att skickas tillbaka till Sverige. När de sedan kom till polisen på tiden för kallelse, hade de med sig ett brev från advokaten som förklarade deras situation, att de alltid infunnit sig när polisen kallade, att Sverige skulle skicka dem till Afghanistan och varför de hade flytt därifrån. Polisen ansåg då att de skulle stanna i Frankrike och öppnade upp asylprocessen för dem.

De började sitt liv i Frankrike med att sova under bar himmel på marken i en park. Efter 40 dagar fick de ett hotellrum genom nödnumret 115. Då hade markkylan ätit sig in Shakilas späda kropp och gett henne svår värk. Hotellet dit de kom ligger i en liten stad intill Paris och i samma stad bor de nu i en trevlig lägenhet, som de hyr av en lärare i väntan på att få egen lägenhet i Paris. Båda har deltagit i språkkurser i franska innan, där hon blev bättre än han på att skriva och läsa franska och han bättre än hon på att tala franska.

Tack vare Shakila kommer jag till denna lilla stad i regionen Iles de France med historiska rötter och där Solkonungen brukade övernatta på resorna från Paris till Versailles. Paret bor i närheten av slottet där kungen sov över. Staden ligger en dryg halvtimme från centrala Paris utmed det parisiska pendeltågssystemet. När vi träffas nu i november 2021 har Shakila precis avslutat en 9 månaders yrkesutbildning för att arbeta med barn och med gamla. Den lokala arbetsförmedlingen kommer förse henne med arbete. Hennes man har skjutit fram utbildningar och arbetar inne i Paris för en stor affär för märkeskläder second hand. De hoppas få egen lägenhet snabbare om de visar att de kan försörja sig och de vill helst ha lägenhet inne i Paris. Makens resvägar varje dag är långa nu.

Hans långsiktiga planer är att bli egenföretagare i textil- eller restaurangbranschen, kanske en pizzeria. I Sverige arbetade han i en pizzeria tillräckligt länge för att lära sig hantverket och driften. Han är energisk och företagsam. Hon hoppas att de får egna barn snart och vet att barnlösheten kan bero på den långa stressen. Det var också hon som beslöt att de måste lämna Sverige och inte bara gå och vänta på en deportation som skulle komma till slut. Under alla dessa dagar, månader och år sedan 2015 har hon levt under konstant press tills uppehållstillståndet till slut kom här i Frankrike.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

De håller på att bygga sina liv i Frankrike, men nu när talibanerna har tagit makten igen måste de hjälpa föräldrar och syskon

Paris där det vanliga livet pågår medan flyktingar kämpar med att överleva och att få uppehållstillstånd. Foto författaren 2018

De flesta som kom från Sverige för tre-fyra-fem år sedan har fått uppehållstillstånd i Frankrike, andra som kom för uppemot tre och ett halvt år sedan eller senare väntar fortfarande. Genom Dublin har flera skickats tillbaka till Sverige men ännu fler har väntat ut 18 månader eller väntar fortfarande.

Uppehållstillståndet ger rätt till undervisning i franska upp till 600 timmar. Inledande testning om språkkunskaperna leder ofta till att behovet sätts ner till 400 timmar. De har rätt till kortare yrkesutbildning, formation, omkring 9 månaders, men tiden beror nog på vilket utbildning de kommer överens med handläggaren på Arbetsförmedlingen om (Pol emploi). De som har fyllt 25 år har rätt att få en lägenhet, annars får de plats i ett ungdomsboende. I Paris kan det ta flera år att få en lägenhet.

En del har valt att arbeta först och låta yrkesutbildningen vänta lite.

Men nu efter talibanernas maktövertagande i Afghanistan och den humanitära katastrofen i landet kommer antagligen många fortsätta att prioritera arbete och avvakta med utbildningen. De vill skicka pengar till föräldrar och syskon i Afghanistan men borde prioritera utbildning framför att arbeta, åtminstone tills de har en utbildning.

Det ser så olika ut för var och en.

Nu styr talibanerna Afghanistan igen

Den katastrofala förändringen sedan fyra månader är att talibanerna har tagit över hela Afghanistan. Det finns inte längre en demokratiskt vald regering som är öppen för jämställdhet mellan flickor och pojkar, kvinnor och män, modernisering, influenser från Väst och med demokrati och mänskliga rättigheter. Kvinnor och flickor förtrycks igen och kommer varken till högre utbildning eller i arbete. Kvinnor ska vara i hemmet.

Frankrike, Sverige och andra EU-länder har många, många afghaner, som nu kommer låta ansvaret för föräldrar och syskon i Afghanistan gå före att de behöver sina resurser till att bygga sina egna liv i Europa. Att skicka hem pengar är inte något nytt, men behoven är så mycket större nu. Och här finns också oron, som Samims om hur han ska kunna rädda sin bror från att tvingas in i talibanernas armé.

Talibanövertagande har haft fördelar. Sverige stoppade deportationerna till Afghanistan, gav inhibition så småningom och har nu öppnat asylprocesserna igen för nya skäl. Inom EU finns nya ställningstaganden om Afghanistan hos migrationsmyndigheterna och generellt förväntas skyddsförklaringar till afghaner öka.

I Frankrike verkade det i början av hösten som att alla hazarer nu fick flyktingförklaring i första instans. Men i slutet av hösten är det inte så säkert längre.  

En svenskafghansk väns kompis fick nyligen avslag i första instans trots att han är hazara och därmed hör till en riskgrupp enligt EUs asylbyrå EASO. Han har varit i Sverige och Frankrike sedan 2015 och är klart ”västerniserad”, vilket också anses som en riskfaktor. Hur är det möjligt att han har fått avslag? Naturligtvis har han överklagat till domstolen, till CNDA, och där tror vi – vi som talar om honom – att han kommer få uppehållstillstånd. Ofpras beslut (första instans) skapar nu ångest hos dem som väntar i asylprocessen och dem som fortfarande är i Dublinväntan. Måste de överklaga till domstolen blir deras väntan på uppehållstillstånd ännu längre.

Några exempel

Samim valde att arbeta ett tag först. Han tog körkort för lätt motorcykel och körde varje dag till arbetet i en annan stad. Han bor i en stad söderut i Frankrike. Nu hade han tänkt gå kurserna i franska och en yrkesutbildning, i stället anser han att han måste ha arbete igen för att stötta familjen i Afghanistan. Han har skickat pengar men behövs skicka mycket mer – hans yngre bror måste räddas under talibanernas pågående tvångvärvning till militären.

  • Han måste ut ur Afghanistan, han måste till Iran och till Turkiet och det kostar pengar. Helst om han kan ta sig till Europa. Han försökte få pass i Kabul men talibanerna ger inga pass.

Familjen är hazarer från Malistan i Ghazni. Pappan är död och Samim är äldste sonen. Efter maktövertagande flydde mamman och syskonen till Herat, sedan till Kabul. Det går inte att skicka pengar till bankerna i Afghanistan nu igen, eller ta ut pengar. Så småningom hittar han en person som kan föra över pengar genom hawalasystemet. Sedan talibanerna tog över har han haft många, många samtal med sin mamma och sin bror.

  • Jag borde lära mig franska bättre, säger han i telefonen till mig, jag borde utbilda mig, men jag skulle ändå inte kunna koncentrera mig. Om jag arbetar tjänar jag pengar men har också annat att tänka på. Ibland vaknar jag på nätterna och tänker på hur jag ska få ut min bror.

På andra vägar får jag veta att talibanerna har meddelat att Afghanistans armé ska ha en styrka på 150 000 man och rekrytering pågår.

Amir bor i Paris. Han har nu yrkesutbildning men vill studera vidare och tror att han kan kombinera det med arbete på deltid. Han har också börjat med körkorsutbildningen fast det är svårt, och han spelar teater, och han säger att äntligen nu när han har uppehållstillstånd kan han göra vad han vill. Han har en stor aptit på livet. Tills talibanerna tog över hade han sin familj i Ghazni. Jag kan inte låta mina döttrar växa upp under talibanernas styre, hade Amirs pappa sagt i telefonen och förklarat att de reste omedelbart till Quetta i Pakistan. Pappan är en frihetsälskande man som värderar mänskliga rättigheter högt, och Amir är präglad av sin fars tänkande. Amir skickade sina besparingar till familjen så de kunde få någonstans att bo i Quetta. Hur det blir framöver vet han inte. Själv kommer han med största sannolikhet bli i Paris, han är registrerad för att få lägenhet här men bor än så länge hos en kompis – så gör många. Det tar tid att få lägenhet i Paris. Jag tror det kommer gå bra för honom och jag tror pappan har goda förutsättningar att hitta försörjning för familjen.

Aman har också sin familj i Quetta i Pakistan, återigen för de flydde hit under förra talibanövertagandet. Men den här gången är pappan död sedan länge, familjen saknar uppehållstillstånd och har inte längre en egen bostad. Aman skickar pengar till familjen och bröderna arbetar och försörjer familjen när det finns arbete. Allt står inte och faller med Aman utan han ingår i det försörjningssammanhang som är vanligt för familjer i Afghanistan, och som någon av alla dessa unga män jag har träffat berättade för mig om, att familjer i sin mix av hur de försörjer sig också har någon familjemedlem som skickar pengar från ett annat land.

  • Man måste skicka pengar. Man kan inte neka. Då skulle man må dåligt. Jag skulle inte kunna sova.

Men Aman och Amir har sina familjer utanför Afghanistan. Många har sina familjer kvar i Afghanistan med den brist på pengar, mat, inkomster och trygghet, och på svält och hot från talibanerna, som är ett faktum för många,

Det finns de unga afghaner i Frankrike som inte har uppehållstillstånd än och som skickar av pengarna de får av någon i Sverige, som bryr sig om dem, eller de lånar. Och de i Sverige som skickar av studiemedel så att när studiemedlen tar slut har de inget sparat att leva på medan de söker arbete. Och om de sedan inte får något arbete?

Tills vidare kan kanske de som har vuxit upp i Iran eller Pakistan skatta sig lyckliga att inte ha familjen i Afghanistan.

Jag skulle vilja uttrycka deras oro och deras övertygelse om att de måste bistå sina familjer starkare än vad jag förmår just nu.

Något lite till om killarna i min senaste bok JAG BODDE I SVERIGE – om unga svenskafghaner som flydde till Frankrike (2021).

Khan Ali arbetar som tidigare på ett sjukhus och tycker det är bra. Han hyr nu egen lägenhet strax väster om Paris och betalar hyran med sin lön (han var under 25 år när han fick uppehållstillstånd och då ingår inte egen lägenhet i integrationsstödet). På sociala media lägger han ibland ut fotografier av vad han gör. Jag vet att han har franska vänner med olika etniska ursprung och är mycket igång. Jag tror att på grund av franska vänner följer han i viss mån med i den franska politiken. Han har deltagit i demonstrationer till försvar för mänskliga rättigheter och nu befarar han resultatet av presidentvalet. Situationen är allvarlig, menar han. Du känner till Marine le Pen, säger han i telefonen, och sedan pratar vi om den högerextreme nykomlingen, som Khan säger namnet på och att denne bland annat anser att flyktingar och migranter ska byta sina namn till franska namn. Du menar som till exempel Ali till André, frågar jag. Ja, svarar han.

Den unge, glade Ali Reza, som liksom Aman hörde till gänget i Svenska kyrkan, arbetar på ett större jordbruk med många anställda i nordvästra Frankrike. Han plockar vindruvor, kör traktor, har körkort och egen bil, bor på bondgården och vill inte studera och utbilda sig. Han talar franska mycket bra och lärde sig ju det medan han fortfarande bodde på gatan och i tält som papperslös Dublin.

Aman skriver jag om på annat håll.

Hussein, som jag känner från Stockholm, hade en psykiskt och fysiskt påfrestande 18-månaderstid i Dublin i en stor stad i västra Frankrike. Han bodde växelvis i parker och hos en släkting, som använde droger och som körde med honom. Genom pandemin fick han ett hotellboende, och när han kommit in i asylprocessen fortsatt boende men inga pengar. Vänner i Sverige skickade pengar. Allt gick ganska fort när han väl var inne i asylprocessen. I april 2021 fick sitt uppehållstillstånd med flyktingstatus, drygt två år efter att ha kommit till Frankrike. Denna dag ska nu vara mitt födelsedatum, sa han glädjestrålande i telefonen om uppehållstillståndet. Några dagar senare skickade han ett meddelande där han bad mig ta väl vara på mig, varefter han bytte telefonnummer och slutade höra av sig. Jag är säker på att det går bra för honom.

Flera av killarna är i olika stadier av körkortsutbildning.

Många har fått flyktingförklaring på tio år, andra har fått skydd för fyra år. Efter fyra år med uppehållstillstånd kan de söka franskt medborgarskap, som dock har höga krav på kunskaper i franska och om Frankrike som nation. Sökande ska också vara relativt integrerad i det franska samhället. Med flyktingförklaring är det vanligt att ha blivit fransk medborgare när tio år har gått.

Så har jag förstått.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Aman: JAG HAR SJÄLV FÅTT SÅ MYCKET HJÄLP

Aman framför Gare de Nord i Paris i juni 2019. Foto författaren.

Han kämpade i många år i Europa innan han nu har uppehållstillstånd med flyktingförklaring och bor i Amien. I min bok skriver jag mycket om Aman och hur han klarade sin 18 månaders Dublinperiod. Han fick en egen lägenhet i Amiens ganska snart, som han möblerade med möbler och utrustning från secondhandbutiker, och han började sin yrkesutbildning strax före jul. Han är tillfreds med tillvaron och lugn inför framtiden. Här i texten pratar han lite om att bilda familj och om hur han och an-dra hazarer tänker kring utbildning.

Han har delat sin lägenhet med en kille från Afghanistan, som var i samma situation som han själv tidigare, hemlös och i 18 månaders Dublin.

  • Jag har hjälpt honom för jag har själv fått så mycket hjälp. Nu har han uppehållstillstånd och kommer snart få en egen lägenhet. Jag vet inte om jag kommer bo ensam sedan, men jag har inget emot det. Men om någon behöver någonstans att bo så kanske den personen flyttar in.

Att han vill hjälpa andra gör mig glad! Så ska det helst vara, den som får hjälp ska i sin tur hjälpa andra.

Efter avslutad språkundervisning kommer han nu utbilda sig till vvs-tekniker (plombier). För att bli antagen krävs en kortare praktik där arbetsledaren konstaterat att en är lämplig för utbildningen. Han gick runt på byggen och till företag för att fråga om praktik, och fick det.

Av och till under ett år har han levererat mat genom Uber. Han har en cykel, väntar in uppdragen i telefonen och cyklar runt i Amiens med en låda på ryggen. Arbetet har varit okej för en kortare tid, tycker han och är väl medveten om att det inte är som ett ”riktigt” arbete med ett riktigt arbetes anställningsvillkor och -trygghet.

Aman har berättat mycket för mig genom åren och jag är tacksam mot honom. Han har hjälpt till att göra flyktingars tillvaro i Europa, och särskilt i Frankrike, en aning konkret i sina detaljer om hur en överlever. Dessutom har det alltid varit genuint trevligt att träffa honom.

Varför vill han bli vvs-tekniker, eller rörmokare som vi säger på mer vanlig svenska? Jag har ju hört flera andra afghanska killar som också funderar på att utbilda sig till ”plombier”.

Utbildningen innebär teori och praktik och han kommer behöva två längre praktikperioder på vardera tre veckor. Han verkar inte vara orolig för att hitta praktikplatser, och han har varit så länge i Frankrike nu att han talar bra franska. Han hittade ju också kurser i franska redan när han var papperslös. Men på den tiden tänkte han fortfarande inte så långt framåt.

  • Under alla år i Europa tänkte jag inte längre fram än ”hur ska jag få uppehållstillstånd”. Jag tänkte inte längre. Nu har jag uppehållstillstånd och jag är lugn och tänker att jag vill ha ett jobb och jag vill ta körkort och vill naturligtvis hjälpa min familj.

Vi pratar om utbildning och Aman berättar om en kompis i Malakoff i Paris, där han bodde tiden innan han fick uppehållstillstånd. Kompisen går i gymnasium och vill bli läkare. Han är duktig i skolan och kommer nog klara den sjuåriga läkarutbildningen, tror Aman. Han kommer ha hjälp av en bror,  som är utbildad läkare i Norge och har varit där i 16 år. Kompisen tänker att han ska kunna arbeta under tiden och klara försörjningen så. Han bor billigt i ett kollektiv med andra fransmän.

  • Så han kommer kunna utbilda sig. Men vi hazarer har ingen utbildningstradition, vi har inte kunnat utbilda oss. Och därför tänker vi inte på att studera här i Frankrike utan vi vill arbeta så fort som möjligt. Många av oss som har varit i Iran har arbetat på byggen, och på byggen ser man rörmokeriarbete. Så vi har en hum om vad det innebär, och därför väljer många av oss det. De som kommer direkt från Afghanistan har inte den bakgrunden och kan ha svårare att hitta ”formation” – yrkesutbildning.

Aman levde i 18 månaders Dublin i Paris, först i tält med kompisar, senare i ett litet rum i Malakoff, där han fick bo hyresfritt genom en av de många hjälpsamma fransmän som finns. Mat fick han genom att gå till hjälporganisationer, metro åkte han gratis och olagligt. När han fått uppehållstillstånd fick han ett brev från RATP – som driver Paris allmänna kommunikationer – att betala 1 800 euro i böter för samlade färder han åkt fast för. Han gick dit och pratade med dem och förklarade varför han inte kunde betala – ”jag hade 18 månaders Dublin och hade inte pengar, olika organisationer gav mat, Paris är stort och man måste ta sig fram.” Han fick bötesbeloppet nedsatt till 500 euro, ”500 euro måste du betala, sa RATP.” Amir Ali, Amans kompis, fick ett brev om 3 000 euro och blev tvungen att betala 1 500 euro.

Själv tror jag att Aman är duktig på att förklara och ge argument När han fick uppehållstillstånd trodde han att flyktingförklaringen, som bland annat innebär uppehållstillstånd på tio år, berodde på att han var duktig på att förklara utsattheten för hazarer i området han kommer från.

Som många andra vill han ta körkort och han håller på med teorin.

  • Det är mycket svårt, man måste kunna mycket och allt är på franska. Sen ska man lära sig köra, trafiken är hetsig och reglerna är inte alltså så tydliga och glasklara.

Amans familj kommer från Gazni och befinner sig igen i Quetta i Pakistan sedan några år.  De flydde dit under talibantiden men återvände till hembyn i Gazni när talibanerna fördrivits 2001. Men det var svårt att finna sig tillrätta och de återvände till Quetta. Pappan är död sedan tio år, mer om det vet jag inte.

Med Aman tar jag upp den för mig känsliga frågan om framtida familjebildning. Men det blir inget långt samtal och vi byter snart ämne. Och ändå: många killar har press på sig från familjen att så småningom bilda familj, och de själva vill gärna gifta sig, ha barn och ha en nära kamrat för livet. Jag minns hur M från shiamuslimska Naserija i Irak började söka sig en fru i Irak när han fått uppehållstillstånd och fick hjälp av systrarna, som skickade foton av möjliga fästmör. M lärde jag känna i en flyktingförläggning i Mellansverige i slutet på 1990-talet, och det tog flera år innan han till slut fick uppehållstillstånd. Då bodde han sedan länge i Göteborg. Han åkte så småningom till Naserija, gifte sig, fick hit sin fru och de fick barn. Sista gången vi träffades – vi förlorade kontakten sedan – fick jag se fotona från sonens omskärelseprocess i Naserija, som genomfördes när de var där på besök. M visade mig många foton och på det sätter blev jag lite, lite delaktig.

Chaman, som jag blev nära vän med i Aten, gifte sig så småningom med en afghanska från Iran, som han genom sina kontakter, sin envishet, övertalningsförmåga och lite pengar hjälpte att komma från Turkiet till Grekland. Det är en lång historia bakom, inte minst om hur de kom fram till att de verkligen ville gifta sig med varandra, men det får räcka så här och i dag har paret två barn och lever i Nederländerna. Hustruns föräldrar, syster med familj och bror lever i Sverige.

Å andra sidan, i Rom är Azim, en gång kompis med Chaman i Aten, sedan några år gift men italienska ekonomen Chiara. De lärde känna varandra inom företaget där båda arbetade. Generad och fnissande berättade han i telefonen om deras första kyss.

Men nu alltså Aman och Afghanistan. Många gånger har jag undrat hur dessa tiotusentals ensamkommande unga män som kom till Europa 2015 ska kunna bilda familj. Var ska de hitta sina partner? Bland afghaner som redan finns i Europa? Ja, delvis kanske. Bland svenska, franska eller andra EU-invånare. Ja, säkert i många fall. Men jag tror att många kommer gifta sig i Afghanistan eller bland afghaner i Iran eller Pakistan. Men att få hit sin partner och eventuella barn kräver etablering i EU-landet med hygglig stadigvarande inkomst och hygglig bostad. Jag tror att många kommer gifta sig sent eller aldrig bilda familj.

Aman:

  • Vi afghaner vill hellre gifta oss och ha något stadigt för livet än ha olika förhållanden. Det kommer bli svårt att gifta sig. Att min mamma kommer hitta någon i Quetta för mig? Nej det tror jag inte. Och jag kommer inte heller kunna åka till Quetta, Pakistan, för Pakistan har ingen ambassad i Frankrike nu och det blir svårt med visum. Pakistan stängde ambassaden efter att Macron gjort ett uttalande om Pakistan.

Han lämnar ämnet giftermål och kommer in på Pakistan, pashtuner, hazarer och talibanerna:

  • Pakistan stöder Afghanistan mycket på grund av sin pashtunska befolkning. Talibanerna är aldrig bra för hazarer och talibaner är pashtuner. Men inte alla pashtuner gillar talibaner. Det finns pashtuner också som vill ha ett modernare samhälle, som inte vill ha så mycket religion, som vill att flickor och pojkar, kvinnor och män ska ha samma rättigheter. Hazarer är modernare än pashtuner och inte så religiösa som pashtuner i allmänhet. Tadziker och uzbeker vill inte heller har det ålderdomlig och religiöst som talibaner och många pashtuner. Det har varit många situationer nu när talibanerna har tvingat bort hazarer från sina hem och marker, inte bara byn i Daikundi som du nämner. Om det har varit talibaner eller daish spelar ingen roll, det är samma sak. Vart byinvånarna tar vägen? Till andra byar eller till Iran eller Pakistan.

Mer om Aman i min bok JAG BODDE I SVERIGE – om unga svenskafghaners flykt till Frankrike (1921).

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Grekland senhösten 2021, 1 av 3: Regeringen fortsätter att bekämpa flyktingar och stryks mest medhårs av EU vars högsta prioritet har blivit att försvara unionens yttre gränser.

Aten är en jättestad, bitvis vacker, trevlig att vandra i, men ingenstans har jag sett ett skyltfönster som detta i Livadia, en mindre stad i centrala Grekland. Livadia har varit 
känt för att välkomna flyktingar på olika sätt. Den hade inte en främlingsfientlig 
stadsledning och den visste att nya invånare kan vara bra för en stad plus att människor på flykt måste få känna sig välkomna och få nya hem någonstans. Kanske var 
babysdockorna i skyltfönstret ett sätt att få nyanlända familjer att känna att de var välkomna. Foto författaren 2018.

Allt färre som behöver skydd söker sig till Grekland. Hur flyktingar bemöts och behandlas avskräcker. Pushbacks, dvs att ett land bedriver illegal refoulment, är en av flera metoder. Det är internationellt förbjudet och olagligt. En nyligen publicerad forskningsartikel visar att just pushbacks är en väl etablerad praktik i Grekland sedan många år. Och att den håller på att bli en utbredd gränspolicy inom EU.

I del 2 bland annat om att tre låsta, kontrollerade EU-finansierade läger är i bruk nu på öarna – de som antas bli modeller inom EU – och Malakasa nära Aten. Modellen innebär koncentrationsläger.

I del 3 viktig rapport från fidh och OMCT om trend inom EU att bemöta solidariskt arbete bland annat genom att göra det kriminellt, och här utmärker sig Grekland.

Obs referenser i slutet av del 3.

Som vanligt kommer mina uppgifter från källor förmedlade av UNHCR Press Review för Grekland och länkar de leder vidare till, bl.a. undersökningsrapporter, information som grekiska och internationella frivilligorganisationer har tillgång till och ECRE Weekly Bulletin med sina länkar. Närmare om referenserna finns i slutet av del 3.

Nu 2021 kommer fler flyktingar till Europa igen efter det svåra covid-året 2020, men till Grekland söker sig färre. Samtidigt rapporterar FN att antalet flyktingar i världen fortsätter att ökar. I stället för att göra den livsfarliga resan från Turkiet till de grekiska öarna i Egeiska havet, eller ta sig in över Evrosområdet i norr, väljer alltfler att göra en längre och ännu farligare båtresa till Italien. Bland annat afghaner reser ofta så. En resväg vidare från Grekland till övriga EU går via Albanien till Kosovo, till Kroatien, varifrån många olagligen pushas tillbaka. Resorna till Tyskland för flyktingar, som fått uppehållstillstånd i Grekland, görs mycket säkrare eftersom grekiska staten ger dem resedokument.

En månad efter att talibanerna tog makten i Afghanistan hade asylsökande från Afghanistan inom EU ökat med 72%, och afghaner blev nu den största gruppen asylsökande i EU.

Grekland har 90 % färre nyanlända hittills i år jämfört med 2020, som redan då var lågt, sa grekiske migrationsministern Notis Mitarakis till grekiska tevekanalen ERT i slutet av november, och hänvisade nöjt till landets försvar av gränsen. Enligt grekiska UNHCR och andra organisationer i mitten av december hade under 2021 kommit ungefär 8 000, som sökte asyl – 4 500 kom landvägen i norr, 3 500 över havet. Det är mycket lågt jämfört med tidigare år.

Försvaret av EUs yttre gräns blir allt viktigare inom EU sedan Belarus/läs presidenten Lukasjenka, liksom Turkiet/läs presidenten Erdogan i mars 2020, utnyttjar flyktingar och deras liv och hälsa för att provocera EU. Inför att Frankrike har värdskapet för EU under första halvan av 2022 sa president Macron nyligen att försvaret av EUs yttre gräns blir en av tre prioriteringar att driva. Turkiet och Belarus har alltså drivit på dessa EU-prioriteringar, som sätter mänskliga rättigheter att få söka skydd ur spel.

I det grekiska gränsförsvaret mot Turkiet ingår numera högteknologi, elektronik och it med övervakningskameror, flyg och drönare – till gagn för stora internationella tillverknings- och utvecklingsföretag.

Men att allt färre kommer till Grekland handlar inte bara om gränsförsvar utan om att regeringen för en kamp mot flyktingar och mot själva asylrätten med olika medel, och att information om det sprider sig till människor på flykt utanför EU. Vilket också är grekiska regeringens avsikt. Människor ska inte lockas att ta sig till Grekland. Det är samma avsikt som Sveriges regeringen har, först när gränserna i princip stängdes senhösten 2015, sedan med tillfälliga begränsningslagen och nu med den permanenta utlänningslag som vi sitter med sedan i somras, och som i stort har kopierat den tillfälliga begränsningslagen. Men Sverige har inte, såvitt känt, använt sig av illegala pushbacks.

Grekiska högerregeringen kamp stöds av EU, som visserligen i ord försvarar asylrätten men ännu oftare lyckönskar Grekland till att med framgång försvara unionens yttre gränser, ha minskat antalet asylsökande och tidigare års långa handläggningstider och att bygga nya läger efter EU-standard (i praktiken koncentrationsläger). EU-kommissionens uppmuntran har varit särskilt tydligt sedan Turkiet försökte få tusentals flyktingar att forcera gränsen i början på mars 2020, och misslyckades. EU ställde sig helt bakom Greklands försvar, vilket i sig är förståeligt. Men Grekland använde sig också av olagligheter, som pushbacks av flyktingar som redan kommit in i landet och ville söka asyl.

Enligt migrationsministern har 17 000 asylsökande på öarna 2019 minskat till dagens 3 500. I landet finns i slutet av november omkring 36 000 asylsökande, som väntar på beslut, och omkring 3 000 med negativa beslut som väntade på deportationer.

Metoderna att minska antalet flyktingar och migranter har varit flera:

  • Omfattande gränsbevakning i samarbete med EU:s gränsbevakningsstyrka Frontex gör det mycket svårt att komma in i Grekland.
  • Tvärt emot EU-lag och internationell lag används också pushbacks. Människor som vill söka asyl tvingas tillbaka till Turkiet, i Egeiska havet in på turkiskt vatten och i Evrosområdet över Evrosfloden till Turkiet. Det finns många vittnesmål om att människor som kommit iland på grekisk mark, sagt att de vill söka asyl, tillbringat några dygn i Grekland, har tvingats tillbaka till Turkiet. Grekiska regeringen (oftast premiärministern) förnekar pushbacks trots otaliga vittnesmål, och vägrar utreda. Det handlar om etablerad teknik.
  • I asylprocessen ges avslag till syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier med hänvisning till sommarens beslut att Turkiet är säkert land. Eller snarare de får besked om att de kan inte söka asyl i Grekland eftersom asyl ska sökas i Turkiet. Dit ska de tillbaka. 70-75% av alla asylsökande i Grekland kommer från de fem länderna. En del placeras i förvar, andra hamnar i limbo utan några rättigheter. Turkiet tar inte tillbaka dem.
  • Handläggningstiderna är fortfarande långa, även om de inte är så långa som för tio år sedan när de kunde pågå i många, många år.
  • Alltfler asylsökande låses in i förvar.
  • De som får uppehållstillstånd, i allmänhet har de hunnit få uppehållstillstånd före sommarens beslut om Turkiet, utsätts för umbäranden, emellanåt mycket stora och nu under hösten svält, och inte mycket till integrationsprogram. Många har lämnat Grekland, framför allt för Tyskland.
  • Deportationer av närmare tiotusen avvisade till andra länder, de flesta till Albanien och andra Balkanländer.
  • Till människor som har fått uppehållstillstånd i Grekland ger myndigheterna resedokument, och många söker asyl i Tyskland därför att de trots uppehållstillståndet är skyddslösa i Grekland. 30 000 asylansökningar som har registrerats i Tyskland under 2021 har den bakgrunden.

Olagliga pushbacks. EU-parlamentariker reagerar

EU-kommissionen känner till de många vittnesmålen om pushbacks, men kommissionären Ylva Johansson ligger till synes lågt, i alla fall offentligt, och har ofta sagt att hon har stort förtroende för statsministern och migrationsministern, att landet har tagit emot stora strömmar av flyktingar och har EUs stöd. Kommissionen är nöjd med att unionens yttre gräns skyddas och att regeringen har fått kontroll över de utdragna asylprocesserna, de långa handläggningstiderna och de gräsliga, överbefolkade lägren på öarna. Då och då hörs antydningar om att EUs medlemsstater naturligtvis måste respektera asylrätten, och att den som har kommit in i Grekland eller till en annan medlemsstat och vill söka asyl har rätt att göra det och att mottas värdigt i enlighet med EUs lag och direktiv.

En del vittnesmål handlar om att grekisk kustbevakning, troligen i samarbete med Frontex, samlar ihop människor långt inne på grekiskt territorium och som vill söka asyl, och skickar dem sedan till Turkiet. Människor som har nått land på en ö, har sedan plötsligt försvunnit. Flyktingar har berättat när de är i Turkiet igen, deras anhöriga har berättat, turkisk kustbevakning har berättat.

Jag har skrivit om grekernas pushbacks i tidigare artiklar på bloggen, och det kom också fram i ett videosänt seminarium i somras, som Refugee Support Aegan anordnade.

EU-parlamentariker har tagit upp de många vittnesmålen om pushbacks flera gånger. De kräver utredning och har fått igenom utredning av EUs myndighet Frontex. Frontex-chefen anses sitta löst.

Nu i höstas blev EU-parlamentarikern Cornelia Ernst vittne till vad som antagligen var en pushback iscensatt av grekiska myndigheter. Hon var på en av öarna tillsammans med ett team ur Läkare utan gränser och kunde sedan berätta om en grupp på 19 personer som försvann och där enda rimliga förklaringen var att de hade skickats tillbaka till turkiskt vatten. Turkiets generaldirektör för migration uttalade sig i november och sa att enligt deras genomförda intervjuer omfattade grekiska pushbacks över 17 000 asylsökande bara under 2020 och fram till nu 2021 13.261 personer.

Kan det vara sant att grekiska pushback har den omfattningen? Eller är det turkisk propaganda? Tyvärr kan det vara sant. Turkiets vicepresident har uttalat sig om ”grekiska myndigheters väldokumenterade brutala behandling av asylsökande” och att detta har framkommit i intervjuer med flyktingar sedan 2017. (Själv vill jag minnas att det var under 2017 som vittnesmålen om pushbacks började komma, ofta genomförda av maskerade män, och att grekiska UNHCR bad regeringen att utreda. Den dåvarande Syrizaregeringen  sa sig inte känna till detta, och någon utredning blev det inte.)

Bland flyktingarna finns också turkiska medborgare som har flytt från turkisk repression. Bara sedan maj 2021 har Grekland genomfört illegala pushbacks av 233 turkiska medborgare, flera med kurdisk etnicitet, män, kvinnor och barn, som angett skyddsskäl gentemot turkiska staten.

Den 25 november publicerade New York Times en artikel om hur en av EUs tolkar, och EU-medborgare, råkade ut för pushbacks: ”E.U.Interpreter Says Grecce Expelled Him to Turkey in Migrant Roundup”. Tillsammans med en stor grupp asylsökande skickades han brutalt över gränsen till Turkiet i Evrosområdet i september. Grekiska gränsbevakningen hade skrattat åt hans försäkran att han var EU-medborgare och anställd av EU som tolk. Mannen och de andra i gruppen hade utsatts för stor brutalitet och först förts till ett stort magasin. Gränsbevakarna hade slagit dem och tagit ifrån dem telefoner, pengar och dokument. I en gummibåt hade de skickats över till den turkiska sidan av Evrosfloden.

Mannen anmälde till Frontex. New York Times skriver att på grund av mannens position och hans ljud- och videoupptagningar måste hans berättelse tas på allvar. EU-kommissionären Ylva Johansson hade talat med mannen och sagt att hon blev mycket skakad av vad han berättade. Premiärministern Kyriakos Mitsotakis förnekade som vanligt alla anklagelser om grekiska myndigheters övergrepp på migranter och sade att den grekiska migrationspolitiken är tuff men rättvis.

Tuff men rättvis upprepas ofta av premiärministern.

Händelsen har sedan spritts i andra medier och lett till protester och frågor i grekiska parlamentet (från bland annat Syriazariksdagsmän) och i EU-parlamentet.

EU har grundläggande statuter som länderna accepterade när blev invalda i EU. Sedan  bryter alltfler stater mot dem.

Men EU är svagt och när länderna bryter mot dem får det sällan några allvarligare konsekvenser för landet i fråga. Ungerns och Polens brott mot yttrandefriheten och den demokratiska rättsordningen är exempel, liksom att Polens beteende mot flyktingarna på gränsen till Belarus den här hösten fördöms av de flesta medlemsstater utan att Polen hindras från att skicka tillbaka flyktingar som har lyckats ta sig in i landet. Belarus skickar dem till gränszonen, där de fastnar igen. Här har människor frusit, hungrat och dött framför unionens ögon utan att något påtagligt egentligen görs. Till slut tappar medierna intresset och utan att situationen förbättras. Lokala MR-volontärer rapporterar om minusgrader, om barn, kvinnor, män, åldringar som lever utan mat och vatten i dagar, om gravida kvinnor, barn som kommer bort, människor som hittas döda. Flera hundra anmälningar, nödrop, skickas till Europarådet för mänskliga rättigheter.

EU-kommissionen har nu ett förslag på nödåtgärder för hur krisen ska åtgärdas med respekt för människornas rätt att söka asyl. Polen, Litauen och Lettland ska tillåtas ha ett gränsförfarande där registrering av asylansökan får ta upp till 16 veckor och att mottagandet under den tiden – givetvis med EUs stöd – inte behöver täcka mer än grundbehovet. Kommissionens förslag må ha tillkommit i hast, men har många brister och kan resultera i allvarliga konsekvenser för hur EU hanterar asylrätten i framtiden. På ECREs webbsida www.ecre.org finns organisationens utförliga kommentarer. ECRE – European Council on Refugees and Exiles – företräder ett stort antal frivilligorganisationer i EU.

I Kroatien tvingar kustbevakning människor tillbaka över gränsen till Bosnien Herzegovida med brutala övergrepp och vägrar låta människor söka asyl. Europarådets tortyrkommitté, Amnesty och tidningen Der Spiegel har rapporterat. Det handlar om tusentals människor. Kroatien är medlem i EU sedan snart tio år nu.

Ecre Weekly Bulletin 10 december 2021 har detaljerade skildringar av till synes systematiskt utförda brutala övergrepp mot människor vid gränsen mellan Belarus och Polen och i Kroatien.

I december nås jag av en forskningsartikel om pushbacks i Grekland som en systematisk gränspolitisk åtgärd. Pushbacks har blivit fullständigt normalt agerande, och är en alarmerande trend inom EU. Artikeln är publicerad i State Crime Journal nr 10.2/2021 – se litteraturförteckning i del 3. Med stöd i tre sidors litteraturreferenser beskriver författaren och forskaren Dimitris Koros (jurist vid Greece Council for Refugees, GCR) hur det går till i Grekland och diskuterar detta mot bakgrund av staters ansvar och brott som stater begår utan att bli straffade. Bland referenserna finns många rapporter från väletablerade frivilligorganisationer. Formerna för gripanden ser lite olik ut, men människorna arresteras ofta, förs för en natt eller en dag till en övergiven polisstation eller annan byggnad, får i regel varken mat eller vatten och fråntas pengar, all elektronisk utrusning och ibland också skor och kläder samt bemöts brutalt med fysiskt våld, hånfulla ord och förakt, och förnedring. Agerandet sker systematiskt och blev rutin 2015-19 under regeringen Anel/Syriza, skriver författaren med hänvisning till rapporterna. Även människor som har registrerat en asylansökan drabbas. Vittnandet kommer sedan från drabbade, som har hört av sig från Turkiet eller så har anhöriga gjort det. Men eftersom telefoner och annan elektronik, som skulle kunna ha dokumenterat vad som skett, tas ifrån offren så saknas det bevis.

Pushbacks blev rutin först i Evrosområdet i norra Grekland och spreds till öarna i Egeiska havet med tusentals drabbade varje år. I systematiseringen ingår det ständiga förnekandet från myndigheter och regering, skriver författaren och tillägger att nu är detta även beteende hos flera av EUs medlemsstater – ett beteende som ökar och pågår utan att staterna straffas. Att Frontex direkt eller indirekt är inblandat finns fler och fler bevis för. EU-parlamentet och EUs ombudsman OLAF har engagerat sig.

Avslag om att få söka asyl i Grekland eftersom regeringen har beslutat att Turkiet är säkert tredje land.

Beslutet om att Turkiet är ett säkert 3e land för flyktingar togs i somras av grekiska regeringen och gäller asylsökande från Afghanistan, Syrien, Somalia, Pakistan och Bangladesh. Beslutet omfattar ungefär ¾ av alla som söker asyl i Grekland. Många asylsökande har nu fått avslag med hänvisning till beslutet, som också lutar sig mot EU-Turkietavtalet från 2016. Som skyddsskäl vid asylintervjuerna i Grekland gäller nu inte de mot hemlandet utan eventuella skyddsskäl mot Turkiet. Utan skyddsskäl mot Turkiet kan de inte söka asyl i Grekland, menar nu Grekland. En hel del syrier är kurder, och nu i november protesterade en stor grupp kurder mot besluten att de ska skickas till Turkiet. De facto lever inte kurder säkert i Turkiet.

Grekiska frivilligorganisationer befarar att när flyktingar med uppehållstillstånd ska begära förlängning, kommer de få avslag med hänvisning till att Turkiet är säkert tredje land.

Turkiet tar inte emot avvisade från Grekland sedan mars 2020 och misslyckandet vid Evros-gränsen, och hänvisar till covid 19. De som Grekland anser ska skickas dit hamnar i limbo, i förvar eller mer eller mindre instängda i flyktingläger. Journalistägda Efimerida ton Syntakton tog upp det här igen inför påvens besök på Lesvos i början av december. Tidningen skrev om utbredd ångest och alkohol- och droganvändning i Kara Tepe-lägret.

Grekland har ökat förvarstagandet under senare år – 3 000 är i förvar nu. I förvar finns flyktingar som ska skickas till Turkiet eller andra länder men också asylsökande, som enligt EUs direktiv inte ska vara i förvar. Många familjer som ska avvisas men inte är inlåsta hungrar sedan regeringen har stoppat mat och försörjning till människor, som den menar inte ska vara i Grekland (se mer om lägren och om hungern i del 2 från denna senhöst 2021).

Grekiska regeringen hoppas att EU ska få Turkiet att ta emot alla med avslag. Inget EU-land har så många flyktingar som Turkiet, närmare sex miljoner. De flesta är syrier. EU ger stora summor till Turkiet för att ”ta hand om” flyktingar så att de inte reser vidare till Europa – främst genom EU-Turkiet-avtalet från 2016. Nyss beslutade EU igen om mer pengar till Turkiet. Grekland har också bilaterala avtal med Turkiet. När det gäller flyktingar från det nu talibanstyrda Afghanistan anser EU att de som flyr ska tas omhand av länderna i närområdet, däribland Turkiet. Med undantag för många evakuerade afghaner, ofta högutbildade, som är extremt utsatta och når EU på legala vägar. Här handlar det mycket om att de ska få kvotflyktingstatus. Jag går inte in närmare på det.

De många syrierna i Turkiet har generellt lite bättre levnadsvillkor än afghaner, som sedan flera år är den andra stora gruppen flyktingar i Turkiet. De har blivit fler sedan talibanövertagandet i augusti. Afghaner i Turkiet har ofta svårt att få uppehållstillstånd – som alltid är tillfälliga – och lever ofta i armod utan egentligen andra framtidsutsikter än att kanske, kanske få bli omflyttade till ett EU-land. Dessutom deporterar Turkiet afghaner till Afghanistan och över gränsen till Iran. Det sker i stor omfattningen och ingen går egentligen säker, framför allt inte yngre män utan familj i Turkiet. Iran i sin tur deporterar till Afghanistan. I mitten av november rapporterade nättidningen Blankspot.se att Iran deporterat tiotusentals afghanska flyktingar som har flytt dit från talibanerna och hungern i Afghanistan. Blanksport har också skrivit om afghaner som gång på gång försöker ta sig över gränsen från Iran till Afghanistan innan de möjligen lyckas. Samma sak hör jag i Sverige från anhöriga. Men Grekland vidhåller att Turkiet är säkert 3e land för afghaner. (Mer i långa bloggartikeln om Turkiet från augusti. Där framgår också hur Greklands beslut om Turkiet som säkert land är fattat, föregått av omfattande och redovisade fakta som visar att Turkiet inte är ett säkert land, följt av beslutet att landet är säkert.)

Läs mer i del 2 och del 3.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Grekland senhösten 2021, 2 av 3. Mer om de grekiska metoderna för att bekämpa människor på flykt. Fler låsta kontrollerade läger. Stoppade asylbidrag. Hunger nu i flera månader.

Foton ut mitt arkiv, tio år gamla, män, kvinnor och barn som sökte asyl bodde i överfyllda lägenheter, i byggnader i parker, på tak, i garage, i magasin, och naturligtvis utomhus i parker. Nu är vi där igen, kanske med vissa skillnader, men nu bland annat för flyktingar som har fått uppehållstillstånd. Foto författaren hösten 2011 i Aten.

Flera månader av stoppade försörjningsbidrag och till dem med uppehållstillstånd eller de som ska lämna landet inte heller mat.

Nu finns fyra så kallade låsta kontrollerade läger, som ser ut som koncentrationsläger – skrämmande för flyktingar som placeras här och som inte är skyldiga till annat än att de har flytt.

Som jag har skrivit tidigare kommer information från UNHCR Greece press review, som kommer dagligen och som har många länkar till utförliga artiklar, från ECRE Weekly Bulletin samt från mina kontakter i Grekland, som skickar artiklar och annan information till mig, som kan översättas till engelska.

Lägren

Lägret i Zervou på Samos, planerat för 3 000 personer, öppnade i september. I slutet av november bor drygt 350 asylsökande här enligt regeringens uppgifter. För ett år sedan levde flera tusen i det skandalösa, undermåliga, överbefolkade lägret ovanför Vathy stad, ett läger med basen i containerstugor men där de flesta bodde i tält och tillfälliga kartong- och brädskjul byggda av flyktingarna själva på mark utanför själva lägret. Den sanitära situationen var obeskrivlig.

Antalet asylsökande på Samos har minskat med över 90 procent sedan förra året. Asylsökande har förts över till fastlandet och många har fått uppehållstillstånd. På fastlandet har de blivit hemlösa men placerats i tält i läger igen och så småningom kanske rest vidare till Tyskland. Andra har fått avslag och ska till Turkiet som inte tar tillbaka några från Grekland sedan mars 2020 och hänvisar till covid -19. Enligt myndigheter och regering har de inte rätt att vara i Grekland. De sätts dessa i förvar, lämnas att klara sig själva eller får inte lämna lägret.

Den grekiska migrationsministern Notis Mitarakis hyllar det nya lägret på Samos. Det är rent, snygg, säkert och tryggt för både de som bor där och för invånarna i Vathy, citeras han i media. Mitarakis beskrev de sex åren sedan 2015 som tortyr för ön, och sa att nu är migration historia. Att så få lever i Samoslägret förklarade han med att bra gränssäkerhet har resulterat i ett minimum av nyanlända till de egeiska öarna. I ett teveinslag dagen efter eller samma dag sade premiärminister Mitsotakis som så ofta att landet försvarar sina gränser och kommer fortsätta göra det om fler vill komma in ”illegalt”.  Ministrarna älskar att använda ordet illegalt utan att förklara varför så få flyktingar kan resa in legalt. Ordet illegalt associerar ju till att flyktingar är kriminella.

Det nya lägret på Samos är naturligtvis mer hygieniskt än det gamla i Varthy, men som jag skrev i somras är det som ett isolerat koncentrationsläger. Det är omgärdat av två rader höga ståltrådsstängsel krönta av rullad taggtråd. Mellan de två parallella stängslen löper en gång för vakter att patrullera i. Övervakningskameror kontroller vad människorna gör. In- och utgångar är elektroniskt styrda, och den som inte har tillåtelse inprogrammerat i kortet kommer inte ut, eller in. Enligt rapportering från Grekiska flyktingrådet är in- och utgång bara tillåten under vissa timmar. Kontrollen är omfattande med kroppslig kontroll, genomsök av väskor och användning av metalldetektor. För att köpa mat måste invånarna till staden Vathy 9 km bort, till sjukhuset i andra änden av staden är det mer än 1 mil. Lägret ligger avlägset i vildmarken. Det går buss ibland men bussbiljetten T&R går på 3.20 euro och dagersättningen för asylsökande är 2.50 euro per person eller i en familj 1.75 euro.

Ungefär hälften av de drygt 350 personer som bor där – barn, kvinnor, män – får inte gå ut från lägret därför att lägret fungerar också som ett avreseförvar. De ska vänta där tills Turkiet tar emot dem. Som jag har skrivit tidigare finns inte träd och ingenting som är vackert.

Journalistägda Efimerida ton Syntakton, som är en liten dagstidning jämfört med stora regimtrogna Kathimerini och Ta Nea, rapporterade i mitten av november att i två dagar hade de som fått negativt besked om uppehållstillstånd i andra instans, inte fått lämna Samoslägret. Därmed hade de förvägrats möjlighet att göra en tilläggsansökan eller skaffa sig information om hur det görs. Samtidigt tickar tiden på för den korta tid en har på sig att göra ansökan. Enligt en ny lag kostar det 100 euro att komma in med en tilläggsansökan, skrev tidningen.

Samos-lägret är det första av de ”closed, controlled camps” för registrering och identifikation av asylsökande, som har byggts i samarbete mellan grekiska regeringen och EU, och blivit färdigt. På Leros och Kos har befintliga läger uppdaterats och moderniserats till att vara closed och controlled. De invigdes och öppnades i november. På Chios och Lesvos kommer nya läger byggas, också placerade långt från bebyggelse – på Lesvos 3 mil från staden Mytileni, på Chios drygt en mil från staden Chios. De byggs i samma stil och i samråd med EU. I Fylakio i Evrosområdet blir lägret ombyggt och uppdaterat som på Kos och Leros. På Kos finns också ett stort förvar.

I december blir även Malakasa utanför Aten färdigt som ett closed, controlled läger utrustat med samma övervakningssystem som de andra. I Malakasas lever 1 350 människor, förra året var det 2 700. Malakasa är inte ett registrerings-, identifierings- och första mottagningsläger vid gränsen, som de på öarna, utan en flyktingförläggning på fastlandet för asylsökande. Det hade då stängslats in tidigare under året.

Lägren antas som sagt bli modell för EUs mottagningsläger. EU-kommissionens vice premiärminister Margaritas Schinas, som också har till uppgift att verka för ett europeiskt sätt att leva, talade på en konferens om de nya lägren på öarna, som är ”byggda i enlighet med våra värderingar i Europa”. Han försäkrade att lägren har bekostats helt med EU-medel.

Tältlägret Moria 2 på Lesvos finns tills vidare kvar vid den blåsiga havsviken – lägret som myndigheterna nu mest verkar kalla Kara Tepe. Påven besökte Lesvos och Kara Tepe i början av december under stor mediabevakning. Påven talade för mänskliga rättigheter och mindes sitt besök här 2016. Ett inslag sändes också i svensk teve. Under rubriken ”Vad påven inte kommer att se i Kara Tepe” skrev tidningen Efimerida ton Syntakton om ångesten och alkoholen och drogerna och den begränsade rörelsefriheten – som bland annat har funnits på grund av pandemirestriktioner. Många som tvingas leva här har i princip varit inlåsta. Depressioner är vanligt liksom den utbredda rädslan, skriver tidningen, rädslan för resultatet av asylprocessen, för resultatet av överklagan, för framtiden om det blir avslag, och också rädslan för att får de uppehållstillstånd måste de lämna lägret inom trettio dagar och då blir de också utan sitt försörjningsbidrag – och vad ska de göra då?

Kara Tepe på Lesvos nära staden Mytilini har enligt tidningsartikeln 2 300 invånare, vars hälsa och sjukvård ombesörjs av 2 läkare och några vårdcentraler i och utanför lägret bemannade med läkare och annan sjukvårdspersonal från frivilligorganisationer. Skabb och bett från loppor, löss och flugor är vanligt att söka hjälp för men det största problemet är att så många använder drogrelaterad medicin och kombinerar med alkohol. För att komma in i lägret måste frivilligorganisationer och samhällets allmänna service visa upp en lista på vilka de ska träffa, och många asylsökande missar möten och får sedan vänta och vänta. Problem med själva anläggningen finns kvar. Fortfarande svarar generatorer för elektriciteten, och de räcker inte. Nu väntar också den grekiska vintern med kyla och fukt. Vattenförsörjningen sker genom tankar. Antalet tält har minskat eftersom färre bor här men problemen med sanitet finns kvar. Inför påvens besök blev en del tält ersatta med containerhus.

Infomigrant.net förmedlade i början av december från Läkare utan gränsers rapportering om att migranter och flyktingar på Lesvos lever under ovärdiga och olämpliga förhållanden och i rädsla över framtiden. Omkring 72 % är från Afghanistan och en tredjedel är minderåriga. Att stänga in och begränsa deras rörelsefrihet äventyrar deras hälsa och tvingar dem att leva som om de vore i fängelse, säger Läkare utan gränsers chefsläkare på Lesvos till tidningen. Från januari till oktober 2021 har frivilligorganisationens läkare och psykologer behandlat omkring 70 barn med mentala hälsoproblem. Över hälften av barnen led av posttraumatiskt stressyndrom och många hade symtom på ångest och depression. Här finns hundratals överlevande från våld, övergrepp och tortyr, som har uppmärksammats och erkänts av myndigheterna och ändå placerats i sammanhang som ökar traumatiseringen.

Det nya kontrollerade och låsta lägret på Lesvos planeras ha kapacitet för 3 000 asylsökande, Chios för 1 230. Samoslägret i Zervou med sina drygt 350 inhysta – en annan siffra anger nu 450 personer – har kapacitet för 3 000. Antalet asylsökande i grekiska mottagningsläger har minskat med 75 % sedan förra året, på Samos, Chios och Leros med omkring 90%, på Lesvos med 65% och på Kos med 54%. Detta beror tyvärr inte på att antalet flyktingar i världen har minskat utan på att Grekland har varit framgångsrika i att få människor att inse att de måste undvika Grekland.

Hösten 2021 hungrar, svälter, Greklands flyktingar.

Försörjningsbidraget har inte betalats ut och cateringmaten till lägren räcker inte. Så har det varit i 3 månader nu. De som har fått uppehållstillstånd och de som har fått avslag ska ingenting ha, säger migrationsministern.

Våren 2020 fanns plötsligt tusentals hemlösa flyktingar – mycket ofta barnfamiljer – på Atens gator, på Platia Victoria, i parker. De hade förlorat rätten till bostad genom att de hade fått uppehållstillstånd och de hade kastats ut från flyktingläger och lägenheter. Det året fick 35 000 flyktingar uppehållstillstånd i Grekland. Migrationsministern Notis Mitarakis förklarade att den som fått uppehållstillstånd måste klara sig själv precis som greker måste klara sig själv – arbeta och försörja sig. Han sa inte att till skillnad från flyktingar har greker ofta ett skyddande socialt nätverk och kunskap om hur landet fungerar. Inte heller sa han att det inte fanns integrationshjälp till att förstå det grekiska samhället, arbetsmarknaden och hur en hittar och hyr bostad, var man lär sig språket, hur en skaffar sig de nödvändiga dokumenten för allt detta, hur en skaffar sig socialt stöd om en inte kan försörja sig och hur en över huvud taget överlever utan försörjning. IOM och UNHCR ryckte in med EU-pengar, och det lilla integrationsprojektet Helios, som startat 2019 av IOM och UNHCR, utvidgades. En del reste vidare till andra EU-länder och staten utfärdade beredvilligt resedokument.

Så småningom verkade majoriteten ha fått någonstans att vara – ofta tält i redan existerande läger för asylsökande – och dagersättning i stil med asylbidraget. Heliosprogrammet utvidgades för att hjälpa till att ordna skattenummer, arbetstillstånd, andra nödvändiga dokument, förmedla språkkurser och introducera till arbetsmarknaden. Jag vet inte hur framgångsrikt det har varit men ser en siffra om att drygt 23 000 människor finns i Heliosprogrammet, i vilket människor kan vara inskrivna upp till två år.

Observera att EU som vanligt har betalat trots premiärministerns många gånger upprepade ord om att EU lämnat Grekland i sticket med att ta ansvar för flyktingarna – ”illegala migranter” som grekiska politiker älskar att säga och som konsekvent används av flera massmedia. Illegalt antyder brottslighet, migrant att byta land av ekonomiska skäl.

Om UNHCR och IOM till en början brukar sköta de finansierande EU-medlen så förs i regel pengarna så småningom över till grekiska staten, som sedan svarar för finansiering och drift.

I oktober 2021 larmade 28 frivilligorganisationer att de månatliga försörjningsbidragen till flyktingar inte betalades ut och att maten som delades ut i flyktinglägren inte räckte.

IOM och UNHCR hade administrerat och skickat ut försörjningsbidrag/asylbidrag i flera år, men från 1 oktober 2021 tog grekiska staten över. Då slutade det fungera. (Obs igen att EU betalar.) I början av 2021 hade staten, det vill säga departementet för migration och asyl, tagit över det EU-finansierade bostadsprogrammet ESTIA. Nu skulle utbetalningen av månadsbidragen också skötas av departementet.

Migrationsministern meddelade att pengarna skulle betalas ut senast sista oktober – vilket de inte gjorde – och att det i lägren delades det ut tre mål bra cateringmat om dagen. Han upprepade från tidigare att de som har fått uppehållstillstånd måste klara sig själv – arbeta och försörja sig som grekerna – och de ska inte ha försörjningsbidrag eller mat. Därav mindre mat till lägren.

Mat och pengar ska inte heller de som fått avslag på sina ansökningar ha, utan de ska lämna Grekland, sa han också. Till saken hör att många flyktingar med avslag tas inte emot av sina hemländer. Det sa han inte. Inte heller att Turkiet vägrar ta emot dem som Grekland anser ska skickas dit.

Krisen har fortsatt och den 25 november protesterade ungefär samma frivilligorganisationer i ett upprop om alarmerade hunger bland tiotusentals flyktingar och asylsökande i Grekland. Rädda Barnens pressrelease citerade föräldrar och representanter från frivilligorganisationer: Hungriga barn gråter på nätterna och föräldrarna har inte mat att ge dem, barn måste gå till skolan hungriga, vuxna kan inte komma till läkare och få sin medicin för att de saknar pengar till bussbiljetterna. Bland undertecknande organisationer känner jag igen Arsis, Babel dagcenter, Equal Rights Beyond Borders, Fenix Humanitarian Legal Aid, Greek Council for Refugees, HIAS Greece, International Rescue Committee, Jesuit Refugee Service Greece, Refugee Legal Support, Safe Passage International, Save the Children, Terre des Hommes Hellas. Och jag gläds åt att många frivilligorganisationer har lyckats hålla sig kvar trots regeringens kamp inte bara mot flyktingar utan också frivilligorganisationer som stöder flyktingar och asylrätten (mer om detta i slutet av avsnitt 3 för senhösten 2021).

Jag vet inte om flyktingar med uppehållstillstånd och flyktingar med avslag till slut kommer att kastas ut ur lägren, men har svårt att tro det. Protesterna skulle bli mycket stora.

Alla flyktingar bor inte i läger utan många bor i lägenheter genom ESTIA-programmet. I början av december meddelandes att bostadsprogrammet ESTIA omfattar drygt 23 000 platser fördelade på drygt 3 500 lägenheter och 185 rum i 20 byggnader, som ligger i 15 städer och på en ö.

Utan försörjningsbidraget och utan den cateringmat som ändå distribueras i lägren – men i för liten omfattning – överlever de som bor i lägenheter genom städernas och humanitära organisationer matutdelningar till utblottade, till exempel Caritas i centrala Aten. I början av december skrev tidningen Avgi om svält bland asylsökande och flyktingar inne i läger och utanför, och Efimerida ton Syntakton skrev att migrationsministeriet har haft problem med bankerna, som ser det mer komplicerat än regeringen att distribuera 12 000 bankkort till 35 000 biståndstagare. Regeringen har lovat att bidragen kommer betalas ut retroaktivt, men som tidningen skriver, fortfarande i början av januari kommer förmodligen tiotusentals hushåll vara utan pengar. Avgi skrev om ESTIAs program som funnits i fyra år och skötts av UNHCR och IOM innan regeringen tog över. Att inga pengar sätts in på bankkorten och att asylsökande, som fått positivt eller negativt besked på sina asylansökningar, förlorar allt materiellt stöd har lett till svält inne i och utanför lägren. Människor som är verksamma bland asylsökande och flyktingar menar att det här är en indirekt väg för departementet att tvinga flyktingar ut ur lägren för att på så sätt kunna genomföra löftet att minska antalet flyktingläger i landet. Men, skriver Afgi, människor och deras behov försvinner inte med det.

Humanitära organisationer har gång på gång uppmärksammat att maten som serveras i lägren varken är ätbar eller tillräcklig. 42 riksdagsledamöter från Syriza har ställt frågor till regeringen om detta.

Hungerkrisen bland Greklands flyktingar hela hösten 2021 beror på, förstår jag, regeringens inkompetens, flyktingfientlighet och förakt för människors rättigheter.

I mitten på december gjorde samma 28 frivilligorganisationer ett upprop igen om att oavsett juridisk status måste alla människor få tillgång till vad som är nödvändigt i livet – som mat och nödvändiga hygienartiklar. De begär också att asylsökande vars asylansökan har avslagits som inte möjliga att göra därför att Turkiet är ett säkert 3e land, ska bli undersökta på sina ursprungliga asylskäl mot hemlandet. Organisationerna hade skrivit till kommissionären Ylva Johansson och hon hade gett dem ett utförligt och tydligt svar, som publicerades på Human Rights 360s webbsida: EU har tagit upp situationen med mottagningslägen många gånger med grekiska myndigheter, ”alla personer, oberoende av status, ska åtnjuta den omsorg (benefit) som ska ges i enlighet med EUs lag, inte minst det som mottagningsdirektivet, skyddsgrundsdirektivet och återsändandedirektivet samt EUs stadga om de grundläggande rättigheterna anger”, och grekiska myndigheter har upprepade gånger uppmanats att försäkra sig om att människor, i synnerhet sårbara och särskilt utsatta, får mat, hygienprodukter och andra nödvändigheter. Hon skrev att hon var allvarligt oroad över de administrativa rutinerna som gör det svårt för asylsökande och flyktingar att få tillgång till sina rättigheter, och betonade behovet att implementera varaktiga integrationssystem som underlättar för dem som har fått uppehållstillstånd att leva självständigt såväl som att de får tillgång till sociala stöd på samma grunder som grekiska medborgare. (www.humanrights360.org publicerade en utförlig artikel om detta den 15 dec 2021.)  Man märker i detta en stor irritation, frustration, hos Ylva Johansson, och förmodligen vet hon inte vad hon ska göra med detta land, som så hämningslöst utsätter flyktingar för rent ut sagt utdragen tortyr. Återigen handlar det om EUs svaga makt gentemot medlemsstater, som inte följer unionens grundläggande stadga om mänskliga rättigheter.

De väntar i limbo på att skickas till Turkiet – väntar i förvar eller i läger

Turkiets vägran att ta tillbaka flyktingar med hänvisning till pandemin är kanske rimlig, men beslutet kom strax efter att i början på mars 2020 ha misslyckats med att få tusentals flyktingar att forcera Evrosgränsen till Grekland, något liknande president Lukasjenkas metod nu mot Polen, Litauen och Lettland. Så visst är det nog en hämnd för misslyckandet. Grekland fick unionens fulla stöd när landet försvarade gränsen. Men just då rörde det sig inte om så många, som skulle deporteras från Grekland till Turkiet – de har blivit många fler sedan beslutet sommaren 2021 om att Turkiet är säkert 3e land för syrier, afghaner, pakistanier, bangladeshier och somalier, och att de som kommer den vägen kan inte söka asyl i Grekland.

I november publicerade Grekiska flyktingrådet (Greek Council for Refugees, GCR) och Oxfam en rapport om hur Grekland med stöd av EU alltmer använder förvar som ett allmänt utbrett sätt att placera flyktingar och migranter. 3 000 i förvar uppger rapporten: Sju av tio irreguljära migranter placeras i förvar och majoriteten blir kvar i förvar under asylprocessen. En av fem hålls i förvar i polisceller under mycket längre tid än vad som är syftet med polisceller – det kan röra sig om veckor. Även gravida kvinnor, barn och sjuka sätts i förvar utan tillgång till adekvat sjukvård. Nästan hälften av de förvarstagna blir kvar i över sex månader. Enligt EUs lagstiftning ska asylsökande placeras i förvar bara som en sista åtgärd efter att andra möjligheter har prövats.

Förvarstagandet befaras fortsätta öka. Bara delvis är det fråga om avreseförvar. Efter nya lagstiftningen 2019 används de för personer med oklar identitet. Maximala förvarstiden får nu uppgå till 3 år.

De med uppehållstillstånd försöker resa vidare till ett annat EU-land för att söka asyl igen

Många har rest vidare från Grekland till andra EU-länder, framför allt Tyskland. Tyska migrationsverket (BAMF) registrerade 30 000 asylansökningar under de elva först månaderna av 2021 från människor som troligen har fått skyddsförklaring i Grekland (enligt tyska Deutsche Welle i mitten av december). Enligt Dublinförordningen bör de skickas tillbaka till Grekland när de har fått uppehållstillstånd där som skyddsbehövande. Under 2021 har Tyskland skickat över 7 000 begäran till Grekland om att ta tillbaka personer, men bara en har skickats, läser jag i ECREs veckorapport den 29 oktober.

Några tyska och nederländska domstolar har uttryckligen beslutat att personerna med den bakgrunden, som ärendet gäller, ska få stanna. I månadskrifet november/december uttalades sig Bremens högre förvaltningsdomstol om Grekland att det inte är ett land där flyktingars grundläggande och mänskliga rättigheter garanteras – publicerat i Spiegel.de den 2 december. Om flyktingar återvänder till Grekland möter de allvarlig risk för att utsättas för inhuman och förnedrande behandling, och detta är inte förenligt med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, menade domstolen. Under rådande omständigheter ska därför en flykting få ansöka en andra gång om asyl i Tyskland även om Grekland har lovat denne skydd innan. Jag vet att andra tyska domstolar har fattat samma beslut i enskilda ärenden, men jag har inte fått klart för mig hur prejudicerande detta är. Av Deutche Welles formulering verkar det som att tyska domstolar fattar sådana beslut nu, och en liberal migrationsexpert menar enligt tidningen att tyska regeringen måste öka pressen på Aten om att förbättra levnadsvillkoren för migranter så att det blir möjligt att skicka tillbaka flyktingar till Grekland igen.

Tidigt i höstas försökte jag få klarare besked om Tyskland hade beslutat generellt att flyktingarna med grekiska uppehållstillstånd skulle få söka asyl i Tyskland, eller om det var fråga om beslut att det inte gick att skicka tillbaka dem. När det gäller Sverige fick jag klart för mig att i Sverige blir migrationsdomstolarnas beslut att de ska tillbaka till Grekland. Om de sedan verkligen skickas eller inte, vet jag inte. Jag skulle tro att de stannar i Sverige som papperslösa eller åker till Tyskland. Det är allmänt känt bland frivilligorganisationerna i Grekland att de som verkligen skickas tillbaka från andra EU-länder dels inte får hjälp utan hamnar på gatan, dels stöter på enorma problem i den grekiska byråkratin att ens få de nödvändiga dokumenten för att kunna hyra bostad, kunna arbeta, få det socialbidrag som greker i misär har rätt till och andra tillstånd.


Referenser ligger i del 3.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Grekland senhösten 2021, 3 av 3: Politiken, retoriken och medier. Starkt minskat utrymme för solidariskt arbete, försvagat civilsamhälle. Refugee Support Aegean stoppas.

Aten och Thessaloniki oktober 2013, jag söker upp vänner, lärare och arbetsgivare till Nourus, som är asylsökande i Sundsvall och har levt flera år i Grekland utan att något hände med hans asylansökan, det var innan han kom loss därifrån. Migrationsverket anser inte att Nourus kan bevisa sin identitet. I min oskuld tror jag att det räcker om dessa personer vittnar om vem personen på bilderna är. Det gör det naturligtvis inte. Nourus  fick kämpa i många år och fick till slut uppehållstillstånd i Sverige. Foto Peter Östlund, 
Sundsvalls museum, och jag, bloggförfattaren.


Likhet med Ryssland när Grekland angriper frivilligorganisationer, som försvarar flyktingars rättigheter. Håller solidarisk verksamhet på att bli kriminellt inom EU? Ny rapport från fidh och OMCT ger svar om nuläget.

Politiken

Premiärministern Kyriakos Mitsotakis och migrationsministern Notis Mitarakis har hela tiden förnekat att människor har tvingats tillbaka från grekiskt farvatten eller grekiskt land utan att ha fått söka asyl när de har velat det – trots otaliga vittnesmål förmedlade av UNHCR och många frivilligorganisationer. Pushbacks är olagligt enligt EU-lag och internationella konventioner, som Grekland och många, många länder har undertecknat. UNHCR har förgäves bett regeringen att undersöka saken. Och möjligen är en undersökning på gång nu, som ingen tror blir sanningsenlig. Men grekiska folket verkar inte bry sig, och tror kanske inte att pushbacks förekommer, eller är så omfattande.

Den nuvarande högerregeringen anses sitta säkert. Visst finns det greker och politiska partier som är djupt kritiska till hur Ny demokrati styr landet, men oppositionspartierna är svaga och väljarna ser inte något tillräckligt starkt eller trovärdigt alternativ.

Missnöje med regeringen handlar bland annat om sjuk- och hälsovården men inte direkt om flyktingpolitiken. Där anses Grekland vara offer för sitt geografiska läge och EU-ländernas bristande solidaritet.

Efter tio år av åtstramningar har hälsosystemet reducerats med över 50 %, berättade en av företrädarna för Metropolitan Community Clinic of Heliniko (MCCH) i ett videosänt samtal i början av december med lilla Nätverket för Grekland. MCCH i Aten är en av de många solidariska vårdkliniker som startade när ekonomiska krisen blivit ett faktum. Hur många som finns kvar i dag vet jag inte. MCCH har lokaler just nu i Glyfada, tyvärr för små för kunna ta emot patienter. Men de kan förmedla bland annat psykiatrisk hjälp. Kliniken samlar framför allt in mediciner genom donationer i Grekland och i andra länder. MCCH är politiskt obundet men att här finns ett stort missnöje med den sittande regeringen är uppenbart. Regeringen gick till val på att ge ökade resurser till den offentliga sjukvården, men det har inte skett, får vi höra. Och från annat håll hör jag att privata sjukhus har gynnats.

De offentliga sjukhusen har inte resurser att ta emot alla sjuka, inte minst alla covid -19 sjuka, och människor dör i sina hem. Grekland är för närvarande svårt utsatt för pandemin. Till privatsjukhusen har stora delar av befolkningen inte råd att gå. Till detta kommer läkarbristen, och sedan 2010 har mer än 18 000 läkare lämnat Grekland. Personalen på sjukhusen har långa arbetsdagar, och inom MCCH är det väl känt att läkare och annan sjukvårdspersonal har kollapsat. Regeringens beslut att alla sjukhusanställda måste vara vaccinerade har lett till att många har lämnat sjukvården, vilket innebär ännu färre personal. Det finns ingen organisation eller plan för hur de som vägrar vaccinera sig ska ersättas.

Till det kommer också brist på medicin, som har gjort att offentliga sjukhus har vänt till sig MCCH och frågat efter medicin. Bland MCCHs mottagare av donerad medicin finns också flyktingförläggningar, förvar, sjukhem, boenden för hemlösa, frivilligorganisationer som arbetar med flyktingar och boenden för ensamkommande minderåriga. MCCH har inga statliga medel, är politiskt obundet, är helt beroende av donatorer, men tar inte emot pengar. Donatorerna köper in medicin och skänker efter råd från kliniken om vad som bör köpas. De som arbetar här är volontärer.  När jag frågar hur kliniken har klarat de hårda kraven för att bli registrerad som frivilligorganisation förstår jag svaret som att i den form verksamheten bedrivs behöver de inte vara certifierade. Till denna klinik samlar Nätverket för Grekland in pengar i Sverige – www.natverketforgrekland.se.

Regeringen säger att den ekonomiska krisen är över och att Grekland är tillbaka på den internationella lånemarknaden igen. Men efter lång tid av åtstramningar är många greker utarmade, arbetslösa och fattiga. Pandemin har förvärrat situationen. Så nog finns det skäl att säga att Grekland inte har ekonomi att ta emot människor på flykt. Å andra sidan är det EU, som betalar.  För att se hur pengarna används efterfrågar frivilligorganisationer mer transparens och misstänker korruption, som har varit ett grekiskt gissel tidigare.

Många greker har förståelse för att människor kan behöva fly, och de var själva flyktingar under juntatiden för femtio år sedan. Eller de har nära släktingar, som var flyktingar då eller var det i tidigare generationer under andra världskriget, tyska ockupationen och inbördeskriget.

På öarna i Egeiska havet finns ändå en lättnad över att flyktingarna har blivit mycket färre och att öarna kan återta sin roll att förmedla vad turister vill ha. Befolkningen var oerhört hjälpsam 2015, men när flyktingarna fastnade på öarna genom EU-avtalet med Turkiet mars 2016 växte flyktinglägren och blev humanitära katastrofer.  Befolkningen blev mer och mer trött och förtvivlad över situationen och med en regering som tycktes lamslagen och inte lyssnade till dem.

Den nuvarande regeringen har ändrat på detta, och det ger dem befolkningens stöd. Flyktingar har förts över till fastlandet, och regeringens kamp mot flyktingar har varit framgångsrik utan att alla förstår metoderna (om metoderna se artikel 1 och 2.) Eller bryr sig. Färre söker sig till Grekland nu. På öarna har flyktingbefolkningen minskat med 76% sedan förra året – mätningen jämför oktober 2021 med oktober 2020. Departementet för Migration och Asyl uppgav i november en halvering av antalet asylsökande i hela landet mellan oktober 2021 och oktober 2020, från knappt 88 000 i oktober 2020 till knappt 42 000 i oktober 2021. Sedan 2019 har antalet nyanlända minskat med 90%, sade migrations- och asylministern Notis Mitarakis i ett nyhetsbrev, som publicerades i många tidningar i november. Fler kommer nu till andra EU-länder men inte hit, fortsatte han, därför att vi skyddar våra gränser effektivt, fortsätter följa samma strikta men rättvisa migrationspolicy som ger resultat, har en tydlig hållning mot smugglare och förespråkar legal migration.

Medierna

Grekiska medier är ofta för regeringen, speciellt de större teve- och radiokanalerna och tidningarna, och de backar upp den förda asylpolitiken. Ordet ”illegal” används ofta, med underton av brottlighet. Att de flesta flyktingar aldrig lyckas få visum nämns inte, inte heller nämns omfattande pushbacks.

Stora etablerade medier förmedlar ofta hur bra regeringen sköter asylpolitiken, och först av allt talas det om landets framgångsrika försvar av sina gränser. I slutet av november hade den stora dagstidningen Ta Nea en lång artikel av en av ministrarna om hur landet handhar migrations- och flyktingfrågor: 1) Greklands lands- och vattengränser bevakas nu effektivt medan å andra sidan migranter som är på grekiskt territorium ges möjlighet och hjälp till att söka asyl i enlighet med internationell lag. (Ingenting om alla syrier, afghaner med flera som hänvisas tillbaka till Turkiet, som anses vara säkert land för dem.) Pushbacks av sådana personer äger inte rum även om några personer påstår det utan bevis, skriver han också. 2) Asylprocesserna har snabbats på påtagligt och asylboendena förbättras hela tiden (observera att inget sägs om att fler nu liknar fängelser). Antalet ensamkommande barn och ungdomar har minskat med 60 procent genom att tusen barn har flyttats över till andra EU-länder. (Han höll tyst om att 74% av alla ansökningar från Greklands Asylservice om familjeåterföreningar för ensamkommande barn och unga avslogs av andra EU-medlemsstater. Här handlar det om medlemsstaternas ovilja att ta emot flyktingungdomar. Bakgrunden kan vara att formellt har de ensamkommande ungdomarna hunnit fylla 18. Men det hindrar inte att de kan behöva sina anhöriga och länderna har rätt att säga ja i stället för nej.) 3) Grekiska regeringen har valt laglig migration i motsats till illegal, och Grekland har nyligen tagit emot 700 afghanska medborgare, framför allt kvinnor aktiva i den offentliga sfären och deras familjer, och därför utsatta för fara, fortsätter han.

(Från internationella Politico refererar sedan den lilla journalistägda Ifimerida ton Syntakton att detta skedde genom informella kontakter mellan en mycket rik filantrops bekantskap med premiärministerns fru, och att filantropen står för alla kostnader så länge flyktingarna, som kommer flytta till andra länder, befinner sig i Grekland. De kommer alltså inte ”tära” på grekiska resurser. Men det är bra ändå, tänker jag.) Kvinnorna är till sina yrken domare, politiker, tjänstemän, journalister och så vidare. De ska sedan ha ökats på med ytterligare ett hundratal yrkeskvinnor och deras familjer, som kom med specialchartrat plan från Kabul till Thessaloniki. Tidningar är noga med att rapportera att de ska vara tillfälligt i Grekland innan de reser vidare till andra länder.

Grekiska journalister verkar inte ställa besvärande frågor till premiärministern, inte ens om pushbacks som det finns så många vittnesmål om. Men det gjorde den nederländska journalisten Ingeborg Beugel vid en pressträff i början av november när Grekland hade besök av premiärministern för Nederländerna. Beugel frågade Mitsotakis om de många pushbacks. “When will you finally stop lying about what is happening in Greece? Please do not insult my intelligence and the intelligence of all the journalists in the world. When there are overwhelming evidences you still insist on denying it and lying.” Premiärministern svarade att han inte accepterade att han eller det grekiska folket blir förolämpade med anklagelser som saknar alla bevis. Grekland räddar hundratals, ja tusentals, flyktingar varje dag och har rätt att försvara gränsen när de hindrar turkiska båtar att komma in på grekiskt farvatten, fortsatte han. Flyktingar är inte i fara I Turkiet, sa han, och hon borde anklaga Turkiet för att skicka flyktingar mot Grekland. Han återkom till att hon inte skulle komma och förolämpa honom.

Grekisk teve gjorde ingen större sak av detta men nämnde att premiärministern haft en diskussion med en journalist från Nederländerna. Att jag, Annette, har tagit del av vad som sades beror på en videoupptagning som en av mina grekiska kontakter kommit över och skickade.

För Ingeborg Beugel fick det konsekvenser. Hon bor i Grekland sedan många år men lämnade landet – för en tid har hon sagt – efter många hotelser på sociala media, sedan hon fick en sten kastad i huvudet en kväll utanför sitt hus och blev rådd av vänner att inte vara kvar i Grekland tills vidare. International Press Institute (IPI) och Media Freedom Rapid Respons (MFRR) begärde att Grekland garanterar säker arbetsmiljö för alla journalister. Händelsen spreds och det blev även en flera minuter lång rapportering i svenska P1 en morgon. EU parlamentets LIBE-kommitté skickade en förfrågan till premiärministern, och upprepade en tidigare begäran om en förklaring till mordet på journalisten Giorgos Karaivaz i april. IPI förhörde sig också om Karaivaz. Han var en välrenommerad undersökande journalist och antas ha dödats av maffian – med sex kulor i kroppen, två av dem i huvudet. I Sverige talar vi mycket om det gängrelaterade våldet med skjutningar och mord. I Grekland har det under de sista fyra åren skett i genomsnitt ett mord varannan månad, 45 mord sedan 2009. De anses ha med landets olika kriminella grupper att göra.

Sjöräddaren Iasonas Apostolopoulos uttalande i en mediakanal förmedlades av den nätburna tidning Alterthess (www.alterthess.gr, hemmahörande i Thessaloniki, görs av oberoende journalister) i slutet av november. Han talade ocensurerat om pushbacks, medier och regeringen. ”De är rasande över diskussionerna om pushbacks och gör allt de kan för att vara säkra på att uttalanden som på något sätt kritiserar regeringen i detta inte kommer fram. Det är väl känt att Grekland genomför massmord till sjöss. Världens främsta journalistorganisationer har undersökt detta. De har dokumenterat det och EU-parlamentet har utfärdat en slutsats som säger att brott begås i Egeiska havet och att flyktingars liv inte skyddas. Chefen för Frontex håller på att tas bort, kommissionen kommer blockera finansiering till Grekland om de inte undersöker pushbacks, frivilligorganisationer pekar ständigt på vad som sker. I Grekland finns en slöja av tystnad och den som vågar tala om utländska undersökningar straffas med att placeras så långt i ytterkanten som möjligt. De gör allt de kan för att försäkra sig om att ingenting hörs. Pushbacks är allvarliga brott och utövarna riskerar att få tillbringa många år i fängelse.”

Apostolopoulos tog också upp att journalister skriver negativt om dem som räddar flyktingar till sjöss: ”Att hjälpa en människa och att människor hjälper varandra när de håller på att drunkna är självklart för sjömän, en grundläggande humanitär lag, en instinktiv handling. Kommentarerna inte bara stigmatiserar utan säger också att var och en som handlar så gör det av ekonomisk vinning. Vi talar här om det yttersta av vulgaritet.”

Att stora medier är följsamma mot regeringen får naturligtvis konsekvenser genom att stora delar av befolkningen stryps från information. Och ges det ibland information som inte följs upp, tror läsaren lätt att det är engångsföreteelser och sedan har det blivit bättre. När greker till exempel hör om regeringens försök att strypa frivilligorganisationers stöd för flyktingar, tror många greker att de nya regler som infördes härom året med otaliga uppgifter som ska lämnas in gäller stora internationella vinstskapande organisationer, som tät på grekiska statens medel. Så var det kanske i några fall, men framför allt drabbades små grekiska frivilligorganisationer med många volontärer och små resurser att klara alla krav för att bli lagligt registrerade. Regeringens påbud har stämplats inom EU som angrepp på föreningsfriheten och EU har uppmärksammat Grekland på att landet har ett svagt organiserat civilsamhälle. Greker som bara läser de stora tidningarna och lyssnar till de stora tevekanalerna får sällan information om frivilligorganisationernas svårigheter att tillåtas arbeta med och för människor på flykt och deras mänskliga rättigheter, och det framstår ofta som en suspekt verksamhet. Samma sak med pushbacks, de känner inte till omfattningen och tror att Grekland bara försvarar gränsen.

Att kriminalisera solidarisk verksamhet är en växande trend inom EU, och faktiskt tillåtet i EU fast det inte är syftet, skriver MR-organisationerna fidh och OMCT

Aspostolopoulos nämnde angreppen på människor som räddar flyktingar från att drunkna, och syftade på grekiska statens vilja att döma människor till långa fängelsestraff för detta. I väntan på rättegång, som har skjutits upp, finns nu drygt tjugo personer åtalade för att inom ramarna för frivilligorganisationers verksamhet på Lesvos ha utfört solidarisk oegennyttig hjälpverksamhet. De åtalas för samarbete med smugglare när de har hjälpt flyktingar i land från gummibåtarna, eller hjälpt dem när de har befunnit sig i överlastade små gummibåtar ute på havet, och de hotas av fängelsestraff på upp till 30 år. Åtalet är alldeles uppenbart ett medel från regeringen och den grekiska staten att misstänkliggöra sjöräddare. Döms de får det en förödande inverkan på frivilligorganisationers verksamhet, som redan nu har minskat genom riskerna att bli åtalade och fängslade. Häktestiderna är ofta långa i Grekland och i väntan på rättegångar sitter de fängslade om de inte har lyckats lämna landet.

Det finns flera domar med långa fängelsestraff för flyktingar som har suttit vid ratten i gummibåten med flyktingar, beordrad av smugglarna att styra. I domarna anses de vara smugglare. En somalisk asylsökande flerbarnsfar, som flytt från inbördeskrigets Somalia, sattes av smugglarna att styra gummibåten och räddade sedan ett antal medmänniskor från att drunkna. Han åtalades och dömdes till 146 års fängelse i somras för illegal transport av utlänningar på grekiskt territorium.

När det gäller kriminalisering av solidaritet med migranter spelar Europarådets direktiv 2002/90 en viktig roll. Det framkommer i en nyligen publicerad gedigen rapport (november 2021) av International Federation for Human Rights (fidh) och World Organisation Against Torture (OMCT), Europe: Open season on solidarity. A study on the patterns of criminalisation of solidarity through the voices of migrants´ rights defenders. Den är MYCKET läsvärd. Direktivet ger medlemsstaterna rätt att vidta åtgärder mot personer som avsiktligt hjälper ickemedborgare att komma in på medlemsstatens territorium. Medlemsstaterna uppmanas att föra in direktivet i sin nationella lagstiftning. Det handlar alltså om människosmuggling. Men direktivet ger också länderna möjlighet att inte straffa när avsikten har varit att ge humanitär hjälp. Samtidigt gör direktivet det möjligt att straffa även om agerandet har präglats av oegennytta. Rapporten redovisar olika tillägg till direktivet, som att syftet ska inte vara att kriminalisera handlande som inte har inneburit finansiell eller annan materiell ersättning. Ändå är det just det som sker i bland annat Grekland, Italien och Frankrike. I Italien och Grekland har det handlat om sjöräddning i Medelhavet, i Frankrike oegennyttig hjälp från ortsbor att ta sig över Alperna från Italien till Frankrike.

Attackerna mot människorättsorganisationer och aktivister som arbetar för att försvara migranters rättigheter har ökat dramatiskt i Europa, inleder rapporten och skiljer ut tre mönster: 1) Migranter demoniseras, framstår som ett säkerhetshot och det skapas ett fientligt klimat runt dem. De som hjälper migranter blir suspekta. 2) Med administrativa lagar hindras försvaret av mänskliga rättigheter. 3) Genom att använda lagstiftningen om kriminalitet tystas de som försvarar mänskliga rättigheter. Med andra ord görs solidaritet kriminellt. 

Grekland tar stort utrymme i rapporten för sin användning av administrativa lagar och kriminalisering av solidarisk hjälp till människor på flykt. Här radas de nya lagar och ministerbeslut som togs i rask takt 2019 och -20. De innebär tidsödande skyldigheter för frivilligorganisationer om de vill bli certifierade av staten. Certifiering gjordes till krav för att frivilligorganisationer ska kunna verka i mottagningsläger och förvar – till exempel med att hjälpa människor att söka asyl, överklaga beslut, få vård och över huvud taget utöva sina mänskliga rättigheter. Nya krav tillkom tätt efter varandra. Förutom ekonomi måste namn och data uppges för frivilligorganisationens samtliga medlemmar, anställda, förbundna och volontärer. Förstår jag det rätt måste alla personerna vara certifierade, även om avsikten bara är att vara volontär ett par veckor. Kraven utökades snart till att gälla för alla som vill genomföra aktiviteter inom ramarna för asyl, migration och social integration i Grekland.

Så numera är certifiering nödvändig för frivilligorganisationer som vill verka i mottagningsläger och förvar, i statligt stödda lokaliteter som har med flyktingar och migranter att göra, och för att få tillgång till olika typer av finansiering – finansiering som kommer från EU men söks från staten. Certifiering krävs för att frivilligorganisationer ska kunna sörja för juridiska, psykologiska eller medicinska tjänster, eller ge information eller råd. Det krävs också omfattande redogörelser för ekonomin med inkomster och utgifter och rapportering i detalj över verksamhet och planer. Det är frivilligorganisationer som verkar i fälten asyl, migration, integration, inklusive de som försvarar migranters rättigheter, som har blivit så styrda, inte sociala organisationer generellt. Dessutom har de beskrivits med nedsättande kommentarer. Många, många frivilligorganisationer la ner verksamheten.

Många greker tror på mediernas rapportering om att kraven som ställs är befogade för att hindra organisationer, inte minst stora, utländska, att utnyttja landet, som i sig är så utsatt genom de många flyktingarna. Medierna köpte i allmänhet regeringens utsagor. Det fanns nog frivilligorganisationer som inte drevs bra, men reglerna har drabbat alla som behöver certifiering för att kunna arbeta för flyktingars och migranters mänskliga rättigheter.

Det här klingar så oerhört likt det ryska systemet med ”utländsk agent”.  Utländsk agent riskerar den bli som har tagit emot pengar från utlandet. Det kan handla om något så marginellt som betalning för en skriven och publicerad artikel, eller resebidrag till en konferens. Obekväma MR-organisationer och många undersökande och regeringskritiska medier, journalister och en del konstnärer är numera stämplade som ”utländsk agent”. Särskilt journalister har drabbats under senaste året. Den som får stämpeln utländsk agent måste i alla sammanhang – i alla uttalanden, också korta på twitter – tydligt ange att de är utländsk agent och finansieras med pengar från andra länder. I varje sammanhang ska detta framgå av en ganska omfattande text i stora bokstäver. De måste också skicka in och beskriva syftet med verksamheten och kommande verksamhet och varje kvartal lämna detaljerade uppgifter om bland annat samtliga inkomster och utgifter – för enskilda personer så detaljerat att de måste visa kvitton på matinköp och cafébesök. Personer som blivit ”utländsk agent” berättar att kvartalsrapporteringen tar flera dagar att genomföra varje gång, och man vet aldrig om resultatet blir godkännande eller inte.

Utländsk agent är att bli sedd som en fiende till folket. Nästa steg är att få stämpeln extremistisk organisation, vilket gör det farligt och straffbart för dem som samarbetar med organisationen, eller stöder den, eller skänker pengar till den. I princip går det inte att överleva utan personen/personerna måste lämna Ryssland. ”Utländska agenter” som inte följer reglerna döms efter upprepade förseelser till fängelse i flera år och till risken att klassas som extremistisk organisation. Ryska agentlagen ses som ett allvarligt brott mot föreningsfriheten, som finns stadgad i flera internationella konventioner.

Just nu är åtalet mot den stora, välrenommerade MR-organisationen Memorial uppmärksammat. Memorial är symbolen för ryskt civilsamhälle och för rätten att verka för mänskliga rättigheter. Memorial har lokalkontor på många håll i Ryssland och är känd hela landet. Mest känd är Memorial för den enorma dokumentation och minnesarkiv som har byggts upp om övergreppen mot den ryska befolkningen som ägde rum under framför allt Stalins tid. Memorial blev utländsk agent för flera år sedan och hotas nu i en rättegång av likvidation, som är det, som åklagaren yrkar på. Rättegången har inletts.

Grekland är inte riktig där, men lagarna och regeringsbesluten om vad som måste föregå certifiering har förklarats inom EU vara allvarliga inskränkningar i föreningsfriheten och civilsamhällets rätt att verka. Europarådet har kritiserat de omfattande och tidsödande kraven och har talat om krympande utrymme för det grekiska civilsamhället och för frivilligorganisationers möjligheter att stödja flyktingar och andra migranter.

Regeringen för alltså krig mot frivilligorganisationer som verkar till gagn för flyktingars och migranters mänskliga rättigheter – rättigheter som internationella konventioner och EUs lagstiftning och regler ger dem. Nu har den mycket respekterade frivilligorganisationen Refugee Support Aegan drabbats så att deras ansökan om certifiering avslås med motivering att ge stöd till människor som ska deporteras och befinner sig i förvar är olagligt. 2020 skickade RSA in alla uppgifter som behövdes för att bli registrerad av Ministeriet för asyl och migration. 1 ½ år senare kommer svaret och avslaget – ”att ge stöd till människor som ska deporteras och befinner sig i förvar är inte förenlig med grekisk lagstiftning.” RSA har bett att beslutet omprövas och begär rättliga och detaljerade skäl till avslaget med hänvisning till internationell och grekisk lagstiftning och EUs lagar.

19 frivilligorganisationer gick snabbt samman i en protest mot att RSA inte skulle bli certifierad. Att ge kostnadsfri juridiskt stöd till människor som ska deporteras är en del av civilsamhällesorganisationers dagliga arbete, skrev de, och något som flera redan registrerade organisationer gör. De hänvisade sedan till artiklar i Flyktingkonventionen, artikel 3 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel 3 i Konventionen mot tortyr, lagstiftning i EU och grekisk lag och så vidare. Med detta beslut om RSA befarar de att deras egen aktivitet nu kan ifrågasättas och att beslutet skadar Grekland när ryktet sprids att landet dåligt följer internationell och nationell lag och EU-lag.

I början på december arrangerade migrationsdepartementet ett forum för integritet  – jag vet inte för vad. Specialsekreteraren för koordinering av frivilligorganisationerna – hos vilken RSA och de andra har sökt certifiering – meddelade att hittills hade 53 organisationer registrerats i registret för frivilligorganisationer. 115 organisationer hade avvisats och flera av dem hade ansökt igen. Ministeriet hade genomfört inledande screening för omkring 6 000 ansökningar (handlar kanske om de verksamma medlemmarna, styrelseledamöter, anställda, volontärer etc.) och några hade kriminellt förflutet och har avvisats.

Specialsekreteraren fick frågor om RSA och att 19 organisationer protesterat. Han svarade att när det gäller sök- och räddningsverksamhet på grekiskt territorialvatten så kan staten inte delegera den kompetensen till någon frivilligorganisation. Och samma sak gäller när någon hävdar att målsättningen är att utveckla verksamhet till stöd för människor som ska deporteras och de inte anger att avsikten är att ge juridisk hjälp, vilket i alla sammanhang är en grundläggande mänsklig rättighet.

EU-kommissionens generaldirektör för boende, Beate Gminder, kommenterade att från kommissionens sida är det viktigt att bygga och behålla ett dynamiskt och framgångsrikt civilsamhälle i Europa. Beate Gminder har varit kommissionens samarbetspartner när det gäller utformande av de nya låsta, kontrollerade mottagningslägren på öarna och i Evrosområdet.

Civilsamhället, påminner jag mig, är något som EASO – EUs asylbyrå som snart omvandlas till myndighet och får mer resurser – säger sig värna om och kallar till årliga konferenser med.

Jag vet inte om specialsekreterarens syn på sök- och räddningsverksamhet på grekiskt vatten nu innebär att ingen sådan verksamhet blir tillåten i Grekland om den inte utförs av grekisk kustbevakning eller Frontex. Som i sin tur genomför pushbacks.

Stödet för RSA blir alltmer omfattande. RSA är mycket respekterat inom europeisk asylrättsrörelse, och samarbetar nära med den tyska, och mycket äldre välkända asylrättsorganisationen Pro Asyl. EUs Ombudsman (för mänskliga rättigheter) ber departementet för migration och asyl att ändra beslutet om att inte registrera RSA, och därmed även deras samarbetspartner Pro Asyl. FNs speciella rapportör för försvaret av mänskliga rättigheter protesterar och skriver att beslutet är oroande. Från EU-parlamentets LIBE kommitté kommer protester liksom från ECREs nätverk för asyljurister, ELENA. Och så vidare.

Källor för de tre senaste artiklarna Grekland senhösten 2021

ECRE Weekly Bulletin, 29 oktober – 17 december 2021. www.ecre.org

UNHCR Greece Press Review, november-december 2021 (någon allmän webbsida finns inte men jag står på deras sändlista).

Samtal och korrespondens med personer inom grekiska frivilligorganisationer, och med svenska närstående till flyktingar från Afghanistan.

samt

As Thousands go Hungry in Refugee Camps on the Greek Mainland, 28 organisations echo EU commissioner´s call on Greek Authorities to ensure that All People have full acccess to their Rights and receive basic Means of Subsistence. Human Rights 360 o .15 dec 2021. www.humanrights360.org

Detention as the default. How Greece, with the support of the EU, is generalizing administrative detention of migrants. Greek council for refugees. Oxfam. November 2021. www.gcr.gr/en    www.oxfam.org

De är “fiender” i sitt eget land. I Amnesty Press, nr 4/2021. (Om ryska agentlagen.) www.amnestypress.se

Europe: Open season on solidarity. A study on the patterns of criminalisation of solidarity through the voices of migrants´ rights defenders. International Federation for Human Rights (fidh) och World Organisation Against Torture (OMCT., November 2021. www.fidh.org   www.omct.org

Iran deporterar tusentals afghanska flyktingar. Blankspot 19 november, 2021. www.blankspot.se

Koros, Dimitris, 2021: The normalization of puschbacks in  Greece: Biopolitics and Racist State Crime. I State Crime Journal volume 10 issue 2/2021, distributed by Pluto Journals, www.plutojournals.com, och www.jstor.org

Turkey: Soldiers Beat, Push Afghan Asylum Seekers Back to Iran. Human Right Watch, October 15, 2021. www.hrw.org

Utländska agenter för förändring. En rapport om det ryska civilsamhällets utsatthet och dess arbete för mänskliga rättigheter. Av Maria Hamberg. Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Oktober 2021. www.ostgruppen.se

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar