Vårt Europa / Annette Rosengren

Efter nästan 20 års alternativ skyddsförklaring har avslagit Nadir Nouris förlängning och gjort honom papperslös, vill deportera honom till Afghanistan, och har just nu fängslat honom under vidriga förhållanden. Men artikeln var tänkt att handla om Nadir Nouri som person och We need books.

Det hela är märkligt och förkastligt. Under åren i Grekland har Nadir Nouri haft en rad grekiska förtroendeuppdrag förutom att han är grundare av det professionellt verksamma biblioteket We need books i Aten. Han ingick t.ex. i den grekiska asylkommittén som tillsattes 2010 under Pasokregeringen för att modernisera asylprocessen till EU-standard och flytta den från polisen. En klok och fredlig person.

Han greps av polisen en vecka efter att jag träffat honom i Aten i slutet av april. Orsak: Han hade gjorts papperslös efter många år av legala uppehållstillstånd – och plötsligt och efter att talibanerna tagit över makten i Afghanistan vägrade grekiska myndigheter och domstolar att förlänga hans skydd och uppehållstillstånd. Hans situation visar på osäkerheten och bristen på långsiktig trygghet med tillfälliga uppehållstillstånd.

Artikeln kommer inte diskutera systemet med tillfälliga uppehållstillstånd – det som vi nu har infört i Sverige – men kan kanske ge tankar.

Det var inte meningen att polisens gripande av Nadir Nouri skulle bli en del av artikeln, däremot avslaget på förlängning av uppehållstillståndet. Men mest ville jag träffa och lyfta fram en märklig och mycket respekterad person, som kom till Grekland som flykting från Afghanistan för många år sedan. En person som på olika sätt har bidragit till att försöka göra Grekland till ett bättre samhälle för greker och för flyktingar. Och så är nu situationen så här:

He is being detained at the police station in Exarcheia. He’s been there for over two weeks, when people are only supposed to be kept there for 24 hours. He is being kept in a basement, with many other people, some of which need medical attention. He has only been out in the fresh air and light the three times he was taken to court and those times I think he didn’t eat all day. We talk to him through a window on the street. 

Så skriver verkställande direktören för We need books till mig i ett mejl den 16 maj, tre veckor efter att jag träffade honom den 25 april 2022, som var annandag påsk i Grekland, på Platia Exarcheia, Exarcheia-torget.

Nadir Nouri är 36 år gammal, en intellektuell tänkare, filosof, metafysiker och fredsälskare. Han haft många viktiga uppdrag i Grekland och att han är grundaren av det multispråkliga biblioteket Weneedbooks i stadsdelen Kipseli är bara en av hans meriter. Vänner och hans advokat arbetar på att få ut honom, och menar att han förmodligen måste söka asyl igen. Men det innebär inte att han släpps utan han kan flyttas till ett mer ordinärt förvar. Det är inte mycket bättre än underjorden på en polisstation men det brukar i alla fall innebära tillgång till en rastgård.

Zarif: We need books är Nadirs skapelse

Zarif hjälpte mig att få kontakt med Nadir den här annandagpåskdagen i Aten när de flesta greker var glada över att ha en dag ledig och sitta på café med vänner om de inte hade lämnat staden genom ledigheten. På Whatsapp bestämde vi att mötas i Exarcheia en timme senare. Zarif lärde jag känna i Aten våren 2011. Han hade dublindeporterats från Sverige till Grekland några månader tidigare. Sverige var en otrevlig upplevelse för honom med brutalitet från svensk polis och ett skadat ben. Zarif fick så småningom uppehållstillstånd i Grekland. Den grekiske advokat som hjälpte honom att överklaga den alternativa skyddsförklaringen så att han fick flyktingförklaring är numera både hans och min vän.

• Nadir borde ha begärt flyktingstatus från början som jag gjorde. Jag hade alternativt skyddsstatus från början men jag överklagade och begärde flyktingstatus och Spyros hjälpte mig och jag fick det.

Zarif visar en bild av Nadir i mobiltelefonen, en kille med skägg, mustasch och långt hår.

• Han går klädd i vida byxor och ser lite annorlunda ut, säger Zarif.
• Som en hippie, säger jag.
• Ja, skrattar Zarif och visar att han respekterar Nadir mycket. We need books är Nadirs skapelse, inte Afghan communitys.

Det var ändå hos den stora diasporaföreningen Afghan community i Aten, som jag först fick höra om We need books och Nadir Nouri. Verksamhetschefen Mohammad Mirzay berättade och ville att jag ska donera mina böcker från Grekland och Frankrike om asyl och människor på flykt till biblioteket.

Jag ville gärna träffa Nadir Nouri och inte bara för detta bibliotek. Hur var det möjligt att efter nästan tjugo år med uppehållstillstånd i Grekland nu efter att talibanerna har tagit makten i Afghanistan ville grekiska staten deportera honom till Afghanistan!!!!!

Så vi träffas på Platia Exarcheia och hittar varandra med hjälp av Whatsapp. Han kommer med en hund i koppel, en halvstor hund med gul och vit päls, en lugn och erfaren hund som fullständigt ignorerar mig. Vad jag förstår är det kanske inte direkt Nadirs hund, men de känner varandra väl och är ofta i sällskap. Nadir ser ut som Zarif beskrev honom, vida byxor i olikfärgade rutor, mörk värmande jacka, på en handens fingrar stora ringar, mörkbrunt skägg och långt hår. Han skrattar när jag säger att han liknar en hippie. Ja, från 80-talet, instämmer han innan vi sätter oss på ett café och tar var sin kaffe.

Han är en mycket speciell människa och håller långa utläggningar av filosofisk och metafysisk art. I det mesta hänger jag inte med men avbryter då och då och frågar vad han menar med det och det och försöker visa att jag ändå hänger med, eller åtminstone lyssnar intresserat. Vi kommer in på asyl, men inte just hans situation, och han säger att vi talar om systemfel, att det är fel på systemet, men det är människor som skapar systemen. Och de måste ändras.

Han citerar den klassiska poeten Rumi, och rättar mig. Rumi var inte persier utan från Khorasan, ett äldre rike än det persiska, och dog slutligen i Turkiet. Och han uppmanar mig att läsa på Wikipedia om Rumi, vilket jag gör.

Vi pratar kort om Afghanistan, amerikanerna, EU och Nato, och om hazarerna. Hazarerna är fredliga, de vill inte ha krig, de vill ha utveckling, studier och inte så mycket religion.

Vad är We need books?

När jag kommer till biblioteket två dagar senare (en av bussarna utanför Arkeologiska nationalmuseet på stora gatan Patission, som går Kipseligatan upp, kliver av på måfå, och frågar på engelska ett äldre par om tvärgatan Evias ligger uppför eller nedåt Kipseligatan.) Stora fönster mot gatan med texten We need book. Ett stort ljust inbjudande rum med hyllor fyllda av böcker, vid entrén ett bokbord med aktuella böcker på bland annat engelska och vid andra sidan en bemannad reception där det går bra att tala engelska. Sedan går jag runt. Här finns böcker på grekiska, engelska, tyska, franska, spanska, farsi, arabiska, ryska och så vidare. Engelska och tyska verkar vara de största språken. Allt är sorterat efter språk och ämne som psykologi, historia, migration. Jag ser en meter böcker på svenska (mest skönlitteratur), en halvmeter på vardera danska och norska. Intill står böcker på ryska, ukrainska, kurdiska, armeniska och andra språk. Biblioteket är möblerat med bekväma fåtöljer, en kaffehörna, en altan med sittgrupper, en ganska stort färgrikt rum för barn med böcker på olika språk, mattor på golvet, leksaker, mjuka låga fåtöljer. I ett studierum bakom stängd dörr med stora glasrutor in mot rummet sitter en grupp runt ett stort avlångt bord – språkstudier kanske.

Böckerna är gåvor och donationer. Det finns inte resurser att skriva till författare och be om böcker, eller att köpa in böcker, säger en av bibliotekarierna. Ändå är många böcker aktuella och böckerna är inte slitna men lästa. Som i alla biblioteket finns också äldre böcker och uppslagsverk.

Jag är djupt imponerad, och vet att hit kommer jag återvända nästa gång jag är i Aten. För den svenska hyllan skickar jag några av mina böcker när jag har kommit hem till Stockholm. Och meddelar Mohammad Mirzay på Afghan community.

När Nadir kort berättar om hur biblioteket kom till lyfter han knappt fram sin egen betydelse. Starten var att han kom i kontakt med en ung grek – hur minns han inte – som just gjort färdigt sina universitetsstudier och ingenting visste om människor på flykt.

• Efter ett tag kom han tillbaka och frågade ”vad kan vi greker göra tillsammans med flyktingar”. Det var något nytt, för till dess hade det bara varit vad kan vi göra för flyktingar. Så kom We need books till.

Grundare är också en grekisk kvinna, säger han. Hon har gett mycket stöd och såg till att de fick sin lokal. Hon är en nära vän till honom, nästan som en syster, säger han. Hyran, fortsätter han, kommer sedan in genom medlemsavgifter och donationer. För dem som vill låna hem böcker krävs medlemskap men vem som helst kan läsa på platsen. De som arbetar där är volontärer och de två personer, som sköter katalogiseringen, arbetar med lön.

Det är i stort sett allt vi säger om We need books. Mer förstår jag efter att ha varit där och från deras hemsida www.weneedbooks.com. Biblioteket har funnits sedan 2017.

Kom till Grekland 2004 som ensamkommande minderårig

Jag smsade på Whatsapp att jag vill höra hans erfarenheten av hur Grekland tar emot människor på flykt och hur det har förändrats under hans många år här. Så småningom kommer vi in på det men utan att han ändå säger så mycket om sina egna problem med att nu vara papperslös. Jag uppfattar honom som en person som inte framhäver sig själv.

2004 kom han till Grekland efter att ha levt flera år i Iran. Talibanerna tog över i Afghanistan 1996. Han flydde till Iran när han var tolv år för att inte tvingas bli krigare för talibanerna. Pappan fanns i Iran men många mil bort och Nadir var ensam där han var.  Som många afghaner i Iran arbetade han i byggbranschen – constructing work. 16 år gammal var han arbetsledare för ett gäng gubbar och andra var förvånade över att en så ung kille hade äldre under sig, berättar han.

Han sparade pengar i Iran och 2004 reste han till Grekland över Turkiet och togs emot som ensamkommande minderårig. Grekland hade inget omhändertagande för ensamkommande minderåriga förutom ett boende på Kreta och dit kom han så småningom efter en tid i Aten. I Aten fanns ingenting ordnat för att ta emot flyktingar. Det som fanns var Caritas för mat och kläder, Läkare i världen för sjukdom och GCR (Greek Council for Refugees) för juridiska ärenden. Hur han bodde i Aten vet jag inte. Polisen skötte asylärenden och man sökte asyl hos utlänningspolisen på Petrou Ralli (precis som när jag började följa flyktingar i Grekland 2011). 2010 under Pasokregeringen bildades en asylkommitté med avsikt att professionalisera asylhanteringen och flytta den från polisen.  I kommittén ingick Nadir. Så småningom bildades ett system med myndigheten Asylservice och asylärenden togs från polisen. (I den processen gav EU med flera EU-länder mycket stöd.)

När han mycket kortfattat tecknar utvecklingen i att få till ett asylsystem i Grekland utanför polisen, nämner han också 2015 när så många flyktingar kom med syrier som den största gruppen och afghaner som den näst största. Att EU-länderna verkar bara beredda att öppna för deportationer till Afghanistan igen, kommenterar han utförligt med att beslutsfattare måste påverkas och ändras, och om hur människors tänkande (mind) måste ändras.

Han berättar inte när han fick sitt uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande och turerna kring det men säger kort att han inte har papper nu, det vill säga inte har uppehållstillstånd nu. Jag får uppfattningen att han tar det med ro. Men jag kan ha helt fel, och veckan efter grips han ju och placeras i den överfyllda källaren under polisstationen.

Afghanistan skulle aldrig släppa in mig, säger han däremot när vi träffas. Han har inga papper på att han är medborgare i Afghanistan och antyder att han i praktiken är statslös. Och att gå till Afghanistans ambassad och be om pass? Varför skulle jag gå dit, svarar han, aldrig att jag skulle gå dit!

Eftersom han är papperslös nu har han lämnat styrelsen för organisationen We are Solomon, säger han om en av Greklands asylrättsförsvarande frivilligorganisationer, www.wearesolomon.org.

• Det ser inte bra ut för organisationens legitimitet att ha en styrelsemedlem som är ”illegalt” i Grekland, säger han.

Han står kvar på deras hemsida som tidigare styrelsemedlem och fotograf, och med följande biografi:

Nadir is a former board member of Solomon and co-founder of We Need Books, a multicultural library established in 2017. He has extensive experience in the humanitarian field as an interpreter and cultural mediator. He has worked with unaccompanied minors and victims of torture, war and gender-based violence. In 2016, he was assigned by the Ministry of Migration Policy and UNHCR as the coordinator of the Helliniko refugee camp. Nadir is also a photographer and has been a member of Solomon’s photography team since its establishment in 2016.

Han kom alltså till ett boende för ensamkommande minderåriga på Kreta och lärde sig tala och skriva grekiska på sex månader. För att få pengar sålde han på öppna marknader i Rethymnion till turister på somrarna och lärde sig att cigaretter är dyrt i Sverige och Norge. Turisterna brukade köpa stora paket med cigaretter. Och han lärde sig säga ”hej, hej” på norska och ”hur mår du, vad heter du”.

Senare har han, som We are Solomon skriver, arbetat som översättare och kulturförmedlare i olika organisationer och ingått i olika representationer. Nuvarande ledaren för Metadrasi, Lorna Pappa, arbetade tidigare för GCR och han nämner att han känner henne väl. Han känner många greker, och när vi sitter på cafeet vid Platia Exarcheia passerar två grekiska damer i övre medelåldern och hälsar hjärtlig på honom.

Nadir läser och har läst mycket, psykologi, filosofi och tänkare som Freud. Han har periodvis varit mycket deprimerad och tvingat sig läsa. Det har varit svårt, det är svårt att koncentrera sig när man är deprimerad.

• Jag har tvingat mig läsa en mening, tänkt, läst en mening till, en sida, tänkt, och så småningom flera sidor.

Han skulle gärna resa – resa till Sydamerika, till Indien, och se hur människor lever. Vill du inte ha familj och barn, frågar jag, det vill ju de flesta människor. Då ler han avspänt och säger att när han var yngre tänkte han mycket på det och ville gifta sig och ha barn. Men de tankarna har avtagit, de är inte så viktiga n

Vi sitter på Cafe Poète, ett av cafeerna på Platia Victoria, Victoriatorget, i stadsdelen Patissia i Aten. Det är grekisk påskafton. Platia Victoria har varit samlingsplats för flyktingar och migranter från Afghanistan i många år. Men de som samlas här är mycket färre nu än jag någonsin har sett tidigare, och det kommer mycket färre afghaner till Grekland.

Under ett par timmar framåt från tre på eftermiddagen blir torget mer och mer befolkat i vårvärmen där träden ger skugga. På bänkarna och på caféerna sitter en del greker, men staden är ganska folktom och många greker har lämnat stan under påskledigheten. Så människor som släntar in på torget är framför allt afghaner. Nära intill vårt café, på andra sidan en krukplanterade häck, slår sig ett gäng kvinnor med sjal över huvudet ner med ryggen mot häcken och caféet. De sitter på marken som de har lagt ut tygsttcken på. Dessa kvinnor fotograferar och pratar jag med lite senare.

Mohammad vet att jag vill vet hur människor överlever, får tag på pengar, skaffar mat, bor. Jag tror jag kan säga att det växer fram en sympati mellan oss och han har sett mina senaste böcker och ber mig donera dem till det mångspråkiga biblioteket We need books (se annan artikel om biblioteket och om grundaren Nadir Nouri).

Asylbidraget, som staten inte betalade ut under hösten efter att den tagit över hanteringen från UNHCR, är i gång igen. Staten klarade inte bankhanteringen men nu betalas den ut sedan några månader till dem som bor i statens flyktingläger efter att Caritas tog över hanteringen. Hur det är med dem som bor i ESTIA-programmets lägenheter, säger han inte. (ESTIA-lägenheterna ska för övrigt avvecklas.)

Att inte kunna registrera sin asylansökan annat än i mottagningslägren på öarna i Egeiska havet gäller fortfarande. Det är ett av de största problemen just nu, har min vän advokaten sagt till mig. De som lyckas ta sig in över gränsen i norr, Evros-området, kan inte lämna in en asylansökan med mindre än att de åker till öarna, eller grips som papperslös och sedan kan de ansöka om asyl i förvaret. Men det troliga är att de försöker ta sig vidare norrut in i EU. Regeringen, asyl- och migrationsdepartementet, lovade för flera månader sedan att öppna mottagnings- och registreringsenheter på fastlandet, men det har inte gjorts.

Det handlar om att vänta på att det blir bättre. Att överleva tills de får uppehållstillstånd i Grekland och kan åka vidare, att överklaga avslag och överklaga igen. 95 procent av afghanerna får uppehållstillstånd till slut.

Enligt Eurostat för första kvartalet 2022 var antalet afghanska medborgare som fick positivt besked på sin asylansökan 2.085 av totalt 2.190 sökande i Grekland.

• Polisen gör ibland razzior, det gjorde de här på Platia Victoria för en tid sedan, och många män greps för de var utan papper, säger han. De placerades i fängelse, alltså i förvar. Där kan de hållas i 18 månader. Under tiden kan de söka asyl och kommer de in i asylprocessen släpps de förr eller senare. Och Turkiet tar inte emot dem.

Så det handlar om att vänta tills lösningen kommer. Under tiden måste de överleva. De måste hitta jobb. Jobb är att samla vad grekerna har slängt och ställt ut på gatorna, eller hitta tillfälliga jobb.

Det finns inte så många nyanlända nu, det kommer inte många till Grekland. Resrouten nu som en del använder sig av är att ta sig till Albanien. Men jag förstår inte om han menar att ta sig från Turkiet med båt till Albanien, och alltså förbi Greklands västra kust och upp till Albanien, eller om han menar från Turkiet till Bulgarien och genom Nordmakedonien och sedan Albanien. Någonstans har jag läst uttalanden från afghaner som har sagt att i Albanien träffar de vänliga invånare.

Mohammad berättar och förklarar vidare.

Många arbetar med att plocka frukt och grönsaker. Det kan vara apelsiner, eller potatis. Det är ett hårt arbete och det går inte utan papper på att de söker asyl och har rätt att vistas i Grekland. De utnyttjas svårt. För en månads arbete kan lönen bli 100 euro.

Man stöder varandra. Många har familjemedlemmar och släktingar i andra EU-länder, eller i till exempel Iran, i Australien eller i Afghanistan som skickar pengar. Det finns många organisationer som hjälper med matkassar och med andra saker. Afghan community till exempel delar ut matkassar och kläder.

Vi pratar om Helios-programmet, det enda integrationsprogram som finns, och som IOM står bakom med EU-medel. Helios ska hjälpa till med boenden och stå för hyran när man kan visa upp kontrakt. Men det är inte bra, säger Mohammad.

• De hittar lägenhet. Men de måste betala en summa vid kontraktskrivandet. För att betala samlar de in pengar från olika håll. Helios lovar att de betalar det sedan och att de betalar månadshyran. Men sen efter några månader säger Helios att tyvärr, vi kan inte betala för vi har slut på pengarna.

Ungefär detsamma säger en av mina vänner i Aten sedan tio år, och som för närvarande arbetar som tolk vid flyktingförläggningen i Korint. Han har många kontakter i Aten och kom hit som flykting 2011. Det är svårt att hitta en hyreslägenhet, säger han, för grekerna vill inte hyra ut eftersom flyktingarna förväntas tränga ihop sig och dela lägenheten med många.

Jag berättar för Mohammad om ”Vita huset” högre upp i Patissia där papperslösa och asylsökande män från Sudan bodde under många år, ett övergivet hus som de flyttat in i med en vildvuxen trädgård bakom. Jag var där på besök för flera år sedan och har passerat förbi flera gånger.  Ockuperade hus finns inte mer, kommenterar Mohammad. Polisen har gjort razzior och tagit bort dem. Det visar sig också stämma med Vita huset. Det är igenbommat med fönster och ytterdörr igenmurade och trädgården, som skymtar bakom en mur, är vildvuxen.

• Men det finns greker som lånar ut sina hus eller sina lägenheter, fortsätter han. Och det finns organisationer och enskilda greker som hyr lägenheter och upplåter dem till flyktingar. Och flyktingarna är inte så många i Grekland numera.

95 % av alla afghaner får uppehållstillstånd nu och då reser de vidare, säger Mohammad. De ser ingen framtid i Grekland. Mohammad visar att han tycker det är synd. Själv har han klarat sig bra, och säger att han har jobbat för det också med skola, utbildning och fem år som översättare hos Solidarity now.

• Det kommer inga nya nu, de blir kvar i Turkiet. Och Turkiet deporterar till Iran över gränsen.

Han kom 2006 och brinner för att ge sitt folk bra förutsättningar

Mohammad kommer från en välbeställd hazarafamilj och växte upp i Gazni. Han kom till Grekland 2006 som ensamkommande minderårig och kom att bo hos en grekisk familj. (Han är 31 år i dag och måste ha varit 15-16 år gammal.) Familjen tog hand om flera barn och hade inte egna barn, berättar han. Av den familjen lärde han sig mycket, liksom av sin egen familj i Afghanistan. Den grekiska familjen är fortfarande hans familj och att han inte tillbringar påsken med dem – det är ju påskafton – beror på att han arbetar och de respekterar det. Han talar grekiska flytande och har gått i grekisk skola.

Hans dröm är ett självständigt Hazarastan, som han säger att han kanske inte kommer uppleva men som kanske realiseras i framtiden. Han drar paralleller till grekernas frihet från turkarna. 

•  På grund av turkarna levde greker i nästan hela världen precis som afghanerna i dag, och särskilt hazarerna. Grekerna hjälptes åt och till slut blev Grekland ett fritt land. Och så blir det för hazarerna också.

Han säger flera gånger att hazarer var slavar, ”vi var förslavade”.

• Idag finns många högutbildade hazarer runtom i västvärlden och i Afghanistan. Och du har rätt som säger att hazarer är generellt mer öppna för västvärlden och för moderniteten än pashtuner och att de är mindre för religion.

Han talar om folkräkningen i Afghanistan, sätter frågetecken för hur många hazarerna egentligen är och menar att den hazariska befolkningen är mycket större än vad som framkommer i afghansk folkräkning. Så är det generellt när det gäller etniciteternas andel av den afghanska befolkningen, menar han, och är medveten om att många afghaner anser att man inte ska tänka etniskt utan nationellt som afghan. Men han håller inte med om det och menar att Afghanistan borde vara en federation. I hazariska traditionella områden bor numera många pashtuner och han säger att de tvingade sig in och de tog vår jord.

Han tänker mycket långsiktigt.

Mohammad brinner för att ge sitt folks förutsättningar att hantera sina problem och få ett bättre liv. Genom att arbeta ihärdig kan man nå långt, säger han. Själv arbetar han mycket och när jag frågar om han inte vill bilda familj, svarar han att han vill ha ett partnerskap och längtar inte efter barn eftersom det finns så många föräldralösa barn att ta hand om. Han har syskonbarn som han hjälper.

När jag träffade honom några dagar tidigare i samband med att Afghan community skulle ha sitt juridiska rådgivningsmöte för asylsökande, visade han mig runt i organisationens fyra-fem mindre och större rum en trappa upp på Solomosgatan 25, porten intill den till Greek Council for Refugees. Han berättade att hans organisation driver språkkurser i grekiska och engelska, har utbildning i datakunskap och för kvinnor i skrädderi, delar ut matkassar, och ger råd och stöd.

Han är en ganska kortvuxen och kraftigt byggd man, som talar grekiska utan problem. Han talar om ett kommande möte i Sverige för afghanska communities i olika länder. Det kommer han delta i. I flera år höll han i ett boende för afghaner i Aten, finansierat av en tysk organisation. När jag visar honom min bok Springa på vatten, känner han igen Chaman, Ghulam och unge Reza, som senare kom till Sverige. Ghulam bodde i Mohammads boende en period. Han tror att Ghulam kom iväg till Tyskland eller Österrike, och jag säger att jag har hört att han finns i Belgien. (Hade jag haft facebook hade jag nog nått honom.)

Innan han kom till Afghan community som verksamhetschef arbetade han i fem år som tolk och kulturförmedlare för Solidarity now.

• Jag har samarbetat med psykologer, jurister och andra professionella och jag har lärt mig mycket av dem.

Min vän advokaten S, som tidigare drev asylrättsbyrån Aitima och är den som har rådgivningsprojektet med Afghan community, träffade Mohammad första gången 2016, när Aitima besökte en skola, där Mohammad fanns.

Finansieringen av Afghan community görs genom att medlemmarna bidrar, säger han. De ger pengar. Pengar kommer också från organisationer och afghan communities i framför allt England och USA, och genom sökta fondmedel. Mohammad är stolt över vad Afghan community gör – undervisningen i grekiska, engelska, datorkunskap och skrädderi (som han säger om den textila verksamheten för kvinnor) och utdelning av matkassar.

• Vi är en röst för afghaner i Grekland.
• Och ja, särskilt för hazarer.

Han har kontakt med andra afghanska organisationer i Europa och Afghan community här är en stor organisation i sammanhanget.

• Och nu har vi juridisk rådgivning också, säger han stolt, syftar på projektet med min vän advokaten.

Det är grekisk påskafton, en ganska varm dag, och staden är ganska stilla. Många greker firar påsk i släktens hembyar.

Jag räknar till 40-50 barn, kvinnor och män från Afghanistan här på Platia Victoria, som har varit mötesplats för flyktingar från Afghanistan i mer än tio år. De flesta bor nog i stadsdelen här, Patissia, där också jag har bott och där det har funnits gott om ganska äldre lägenheter att hyra.

Barn springer omkring och leker.

Män står i klungor och pratar. Två fyrmannagrupper av män sitter på marken med tygstycken under sig och spelar kort i skuggan av ett par träd. En bit bort sitter nio-tio kvinnor i olika åldrar på marken också med tygstycken, kanske täcken, under sig. Intill står ett par barnvagnar med en sovande baby och en sovande pojke i 3-4-årsåldern. På en bänk sitter två kvinnor, en av dem är syster till en av dem på marken. Alla har som vanligt håret täckt med sjal.

De har ingenting emot att bli fotograferade men en av kvinnorna vill inte komma i tidning.

Männen ser glada ut när jag tecknar med kameran och frågar om jag får fotografera. De visar att de tycker det är kul. Genom teckenspråk ber en av dem att jag ska fotografera honom och hans kompis.

De sitter med sina kortlekar alldeles nära där den unge Chaman för åtta-tio år sedan brukade sälja smuggelcigaretter för sin försörjning. Då kunde hundratals afghaner samlas här på torget varje dag. Jämfört med den tiden är torget nästan ödsligt i dag.

Männen kan enstaka ord på engelska och visar med händerna vad de menar, och en av dem talar lite mer engelska och översätter. De har varit tre år i Grekland och väntar på besked. En av dem säger att han och familjen var två år i Moria. Alla männen har familj och alla har flera barn. En äldre man säger att han har sju barn med sin fru. Barnen och frun är i Tyskland och han väntar på att få resa dit men det är oklart med hans identitet. Han har varit fyra år här.

De bor ganska nära, kanske tjugo minuters promenad härifrån och delar lägenhet med andra familjer eller bor i lägenhet för bara familjen.

Ungefär som för fem och tio år sedan. Jag tror flera har lägenheter genom det lyckade EU-finansierade ESTIA-programmet, som är under avveckling på grekiska statens önskan.

De vill inte stanna här, de vill till Tyskland. Grekland är ett bra land, säger flera artigt och vänligt, men det är så mycket problem här.

Nu kommer nästan ingen från Afghanistan till Grekland, får jag veta genom mannen som talar engelska. De åker till Italien med båt i stället, säger jag frågande. Nej, svarar han, det kostar för mycket pengar att resa med båt till Italien, de blir kvar i Turkiet.

Varken männen eller kvinnorna klagar över situationen. De verkar ta det med jämnmod, som att de har anpassat sig till att vänta.

De är så vänliga och artiga mot mig, och senare ser jag en av de yngre männen gå runt till alla och bjuder på dadlar ur en stor platt dadelask.

Kvinnorna jag pratar med svarar också tre år när jag frågar hur länge de har varit i Grekland. Äldsta kvinnan, som är mycket fyllig, har slitet ansikte och påminner om en rysk babuska med sitt huckle. Hennes man och en son dödades av talibanerna, visar hon med att föra fingret som en kniv över strupen. Hon visar det spontant när jag frågar kvinnorna om de har sina män här på torget. Här i Grekland är hon med sina två döttrar. En stark kvinna, kommenterar jag.

Hon som inte vill komma in i en tidning med sitt fotografi är yngre och den sovande babyn i vagn är hennes. Barnet är 6 månader och är född här. Hon talar enstaka engelska ord.

De har bott i tält i lägret på Samos och i lägret Moria. En av dem säger spontant och med få ord att hon har varit med sin familj i Samos camp i två år.  Jag gör tecken för råttor och ormar. Ja ja, instämmer den yngre pigga mamman till babyn.

För att kommunicera mer kallar de till sig en jeansklädd tonårsflicka på kanske 14 år med schal över håret. Hon sparkar lite planlöst på en boll i fotbollsstorlek och kommer till oss när kvinnorna ropar till henne. Hon går i grekisk skola och talar grekiska och lite engelska. Utan hennes engelska hade jag inte förstått vad kvinnorna säger.

De kommer hit varje dag och bor i lägenheter inte så långt härifrån, kanske en tio minuters promenad åt olika håll, förstår jag. Nej, de bor inte ihop. En kvinna bor med sin familj bara den i lägenheten. En annan kvinna delar lägenheten så att de bor en familj per rum. Utrymmet per familj beror på hur stor familjen är, förklarar en av kvinnorna.

Kvinnorna berättar att de har blivit tillsagda av organisationer att de inte får bo kvar i sina lägenheter utan ska flyttas till förläggningar, till Eleionas eller till Malacasa.

Beskedet måste ha att göra med att ESTIA-programmet ska läggas ner. Förläggningen Eleionas ska också läggas ner, så jag förmodar att för de flesta blir det Malacasa om de inte har hunnit lämna Grekland innan. Förläggningsboende blir en stor försämring, de placeras i containerboende eller i tält och det blir långt till den dagliga samvaron på Platia Victoria.

Ett par kvinnor visar sina röda asylsökarkort från Asyl-service. De röda korten, som tidigare var på röd kartong med id-foto på, är nu i plast med foto och röd ram kring, och kortet kallas på engelska fortfarande för ”red card” och motsvarar vårt svenska LMA-kort. Jag skärskådar ett, som är utfärdad 2021 och varar till 2023. De utfärdas alltså för två år i taget! Kvinnorna säger att de alla väntar på sina ID-card och menar med det kortet de får med uppehållstillståndet och som gör att de kan resa vidare. En kvinna vill till Tyskland. Andra säger att Tyskland är inte bestämt, det kanske blir Schweiz, Holland, Frankrike eller Sverige. Jag varnar för Sverige och säger att Sverige skickar tillbaka till Grekland.

Jag har med mig min bok Springa på vatten (2014), och flera av kvinnorna känner igen fotografier från Helping Hands. Bra mat, säger jag. Ja mycket, håller en av kvinnorna med.

En sann berättelse om rådighet, förmåga, lite tur, ett visst självförtroende, återhållen åtrå och hur det gick sedan.

När han bad mig i telefonen att bidra med pengar så han kunde få ut henne ur ett fängelse i Istanbul hade jag aldrig hört talas om henne. Det var i maj 2015 en månad efter att jag senast hade varit i Aten och vi hade känt varandra i fyra år. I telefon och via Skype hade hon bett honom om hjälp att lämna Iran, förstod jag.

Först i juni 2015 fick jag veta att de hade varit ett förälskat par när C lämnat Iran 2010 omkring 15 år gammal. Bådas familjer tillhörde Irans diskriminerade afghanska flyktingbefolkning. Då i juni berättade han mer om henne, och vad som hänt i Turkiet. Han har många gånger visat att han är en utförlig detaljerad berättare. Kanske överdriver han lite ibland, men jag vet att han är smart, orädd, taktiskt skicklig och en bra rådgivare.

2015 i juni var han lite över 20 år och hade ganska nyligen fått grekiskt uppehållstillstånd på två år av humanitära skäl. Att det sedan skulle bli förlängt var han inte säker på och han sa att Grekland är ett svårt land där en aldrig kan vara säker. Han hade rest från Iran med kamrater som bokstavligen lett honom vid händerna under hela resan, eftersom han inte kan se. Synen hade han gradvis förlorat i 13-årsåldern, läkare tror att det beror på svår misshandel i ett fängelse där han satt en tid på grund av kloka frågor till mullorna i moskén. På grund av hans låga ålder antogs det att han inte kunde ha hittat på frågorna själv utan var ett redskap för landets fiender.

I juni 2015 var han sedan en tid kontraktsanställd som tolk hos utlänningspolisen i Aten. Han var duktig i både grekiska och engelska, det senare genom att han fått vänner bland amerikanska missionärer som drev två dagcenter för flyktingar och migranter centralt i Aten. Tack vare det kunde han och jag prata med varandra utan problem.

I juni när vi träffades i Aten berättade han utförligt om Masuma och hennes lilla dotter, som snart skulle komma till Aten. De hade varit kära i Iran men C hade rest, hon hade gift sig med en äldre man, försökt ta livet av sig, skilt sig, och sedan hade hon kontaktat C och bett honom hjälpa henne och den lilla dottern att komma ut från Iran och vidare till Grekland.

Han berättade hur han gjort. För deras resa från Iran måste han först hitta en familj som de kunde resa med.

Han började med att ringa till afghanska kamrater från uppväxten i Iran och frågat om de planerade att åka till Europa snart med sin familj. Om svaret var nej eller var ja, men inte nu, frågade han om kamraten kände någon familj som snart skulle resa. Svaren blev olika – jaa, kanske, eller nej, men att den och den kanske känner någon.

• Jag ringde nog två tusen samtal och jag vet inte hur mycket pengar jag har lagt ner på det.

Till slut kom han i kontakt med en familj och talade med mannen.

• Jag förklarade läget och jag sa att jag vet att du har din familj att tänka på och att det kan vara besvärligt att ha med en ung kvinna och ett litet barn, men jag ber dig att tänka noga efter innan du säger nej.

Mannen sa nej först. Men samtalet fortsatte och till slut sa han ja. Och det var inte med hjälp av pengar, sa C när jag frågade. Han fick numret till familjens researrangör (smugglare) i Iran, som sa ja och begärde 1 300 euro för Masuma och barnet. Okej, svarade C. Transaktionen gjordes enligt halalasystemet: C betalade till en afghan i Aten, som i sin tur såg till att mannen i Iran fick sina pengar. Det är så vi gör, förklarade han för mig. Till Masuma ordnade han med 200 euro för att hon skulle utrusta sig och dottern med varma kläder och mat för resan.

Från Teheran reste de först med buss till ett ställe nära gränsen. Där ringde hennes pappa och sa till smugglaren att jag dödar dig om du inte skickar tillbaka min dotter. För att smugglaren skulle låta Masuma och dottern fortsätta resan måste C betala 200 euro till. Masuma hade sagt till pappan i telefonen att det spelar ingen roll om du tvingar mig tillbaka för C kommer skicka mer pengar så att jag kan resa igen. Jag kommer fly från er och ni kan inte hindra mig. Om C hade de sagt att gifter du dig med honom vill vi inte ha med dig att göra längre.

Masumas och dotterns resa fortsatte över bergen. De vandrade i åtta timmar, berättade C. Det var snö. Dottern grät först, men sedan var hon tyst. Flickan är klok, sa han, det verkar som att hon förstod att det var något speciellt och att hon måste vara tyst. Hon sov mest och bars av sin mor, och när hon inte orkade tog andra över. Smugglarna sa att så länge vi är på iranska sidan av gränsen måste ni vara tysta, det går inte annars. Men när vi är över på turkiska sidan kan ni prata hur mycket som helst.

De reste över staden Van i östra Turkiet precis som C gjort fem år tidigare. Det är en vanlig väg.

Masuma och dottern kom fram till Istanbul.

Men i maj 2015 befann sig alltså Masuma i fängelse i Istanbul. Med falska id-papper hade hon försökt åka till Aten från Istanbuls flygplats och gripits. Just det här berättade han i telefonen när jag var i Stockholm. Det var nog inte så bra papper, kommenterade han och frågade om jag kunde låna honom 500 euro för att åka dit och ta henne ut ur fängelset. Han skulle också ta reda på hur situationen var i Turkiet och i Istanbul. Jag frågade hur han praktiskt tänkt ordna för sin vistelse där, underförstått att han är blind och så vitt jag visste utan vänner i Istanbul. Men han svarade att han hade en afghansk vän i Ankara, som skulle länka honom vidare så att han skulle bli omhändertagen och ha någonstans att bo. Jag skickade pengarna.

Men då sa han ingenting om att han hade ordnat hela resan för henne utan bara att han kände henne från Iran. Så jag trodde att det kom som en chock för honom när hon ringde från Turkiet. Senare sa han att han hade hjälpt henne som en vän och att han betraktat deras kärlek som vilande genom de många åren och inte visste om de skulle hitta tillbaka till varandra. Och kanske mest om han skulle hitta tillbaka till henne, tillade han.

Hans långa berättelse kom alltså när jag var tillbaka i Aten i juni. Då var han i sin tur tillbaka från Istanbul sedan några dagar.

Nu berättade han att han lånat pengar från många vänner för att hjälpa henne. För id-papper till Masuma i Istanbul hade han betalat 1 300 euro, pengar som nu var borta. En afghan hos de amerikanska missionärerna hade hjälpt honom. I Turkiet hade Masuma fått hjälp genom Cs grekiska skyddsängel Myrsini, som hade åkt till Istanbul (grekiska medborgare behöver inte visum för Turkiet), träffat Masuma och talat med henne genom teckenspråk. Förstod jag rätt hade Myrsini hjälpt Masuma och dottern med bostad.

Cs stora skulder för resan från Iran blev ännu större genom att Masuma kom i fängelse och han behövde resa dit. Han hade då anställning vid utlänningspolisen i Aten, som inte betalade ut lönerna regelbundet utan lite då och då. Men under veckan som han var i Istanbul betalades löner för fyra månader ut, så när C kom tillbaka hade han 4 000 euro. Men jag har så mycket skulder och jag har fortfarande skulder för nästan 3 500 euro, sa han och frågade om jag ville ha tillbaka mina 500 euro. Jag svarade att det får bli en senare fråga och nu behöver du pengarna för att få hit Masuma.

Men jag ville veta mer och undrade bland annat vad gjorde han i Istanbul.

Först behövde jag ju ett pass, berättade han. Hans afghanska pass hade förstörts när det följt med smutstvätten in tvättmaskinen. Afghanistan hade inte ambassad i Grekland vid den här tiden och han hade fått det genom landets ambassad i Sofia, Bulgarien. Ett nytt afghanskt pass var nu på gång.

Genom sitt tvååriga grekiska uppehållstillstånd fick han sent i maj ett grekiskt pass giltigt i två år. (Under dessa två år besökte bland annat mig i Stockholm, besökte Nederländerna och tog in information om landet, återvände till Grekland och reste senare tillbaka till Nederländerna och sökte asyl, vilket han fick. Han visste att hans framtid i Grekland var mycket skör och det bästa han kunde göra var att söka asyl i ett annat EU-land. Antagligen fick han uppehållstillstånd av humanitära skäl igen.)

Men åter till det grekiska passet han måste ha för att resa till Istanbul. Pass i Grekland brukade ta lång tid att få.  Han fick det efter bara 13 dagar. Inlindat i skämt hade han krävt av polisen när han ansökte att få passet fort. Att det verkligen gick fort berodde nog på att han arbetade som tolk hos utlänningspolisen och var uppskattad.

En annan gång gav han mig exempel på att utlänningspolisen hade respekt för honom. En dag hade han med sig två fotbollar till de inspärrade. Poliserna ifrågasatt att han skulle få ta in fotbollarna och när han förklarade varför det var bra var kommentaren att skulle en flykting veta bättre än polisen vad som är bra. C envisades med goda argument om att de instängda måste ha sysselsättning och att koppla av lite med fotboll var om inte annat så bra för hälsan. Han gav sig inte, talade med polischefen, och denne svarade okej. C hade också haft med sig kläder till de intagna från de amerikanska missionärerna. Senare hade han blivit hejad på och omkramad på gatan av killar som suttit där. Många är svarta människor, sa han till mig.

Innan resan till Istanbul behövde han visum och ringde Turkiets konsulat i Aten. För en kvinnlig tjänsteman berättade han hela historien om Masuma, att de väntat på varandra i fem år, att han skulle besöka Istanbul under bara en vecka, att det var bråttom och att han ville försöka få ut henne ur fängelset, och att han var anställd vid polisen i Aten. Ok, sa damen, kom hit med alla papper, men du ska veta att normalt ger vi inte visum till flyktingar så lätt. C tog sina papper och gick dit med hjälp av vännen Nasir (som strax efteråt lämnade Aten och Grekland för att vandra över gränsen till nuvarande Nordmakedonien och sedan vidare in i EU). På konsulatet togs han emot av en ny kvinna, och han berättade allt igen. Du måste fylla i alla papper och sedan får vi se, sa hon. Sedan hade han tur. Den första damen kom och bad den andra damen gå och sa att hon skulle ta hand om ärendet. Och C fick sitt visum inklistrat i passet.

Han köpte biljett, reste lördagen den 30 maj, en kompis tog honom till flygplatsen. Flygbolaget ordnade ledsagning till flygplanet och i Istanbul från flyget till ankomsthallen. Där väntade den grekiska kvinna, som Masuma bodde hos tack vare Cs grekiska vän Myrsini. Kvinnan är gift med en turkisk man och de skulle på bröllop.

• Men hon sa, att nu har vi en gäst så jag går inte på bröllopet. Hennes man köpte mat och öl och vi åkte i stället till stranden och var där hela kvällen. Vi hade så mycket att prata om och kom inte hem förrän klockan var två.
• Nästa dag åkte vi till fängelset. Polisen ville inte låta mig träffa Masuma, det var inte besökstid. Men den turkiske mannen sa att denne man har kommit resande mycket långt ifrån och de har inte träffats på fem år. Så vi fick träffas tjugo minuter. Masuma kastade sig i mina armar och det var ett mycket speciellt möte med så mycket känslor. Jag satt med armen om hennes rygg.

Nästa dag var C hos advokaten. Denne hade han fått tag i genom en vän till skyddsängeln Myrsini i Aten. Vännen var vid universitet och frågade en student från Turkiet till råds. Studenten hade kontaktat en advokat i Istanbul, som i sin tur hade kontaktat den advokat, som C nu besökte.

• Jag frågade vad han hade gjort för att få ut Masuma. Då började han berätta om olika svårigheter. Men jag sa att jag vill veta ja eller nej om du har gjort det och det, och jag accepterar inga långa förklaringar, jag vill bara veta ja eller nej. Advokaten hade inte gjort någonting men han lovade att göra det nu.

C gick till fängelset igen men fick inte träffa Masuma. Den här gången hade han inte den turkiske mannen med sig utan en afghansk bekant. Vet du, Annette, avbröt han sin berättelse, att turkar talar inte engelska! Kvällen tillbringade han hemma hos den afghanske nye vännen, som bodde ungefär som han själv, det vill säga många tillsammans i en lägenhet. Den ene efter den andre kom och ville veta hur det är i Grekland.

• Det är så många afghaner i Turkiet, och nu vet jag var i Istanbul det bor många afghaner och var de träffas.

På onsdagen ringde Masuma och sa att hon skulle släppas. Han åkte till fängelset och utanför väntade många afghaner på att anhöriga skulle bli fria. Han och kamraten gick till ett tehus mitt emot fängelseporten.

• Och jag tror jag drack fyrtio koppar te. Jag kunde inte lugna ner mig. Min kompis sa ”drick inte så mycket te, det är inte bra”. Så kom några kvinnor ut och vi gick fram och jag frågade ”vet ni vem Masuma är, vet ni om hon kommer släppas?”. ”Ja, ja”, lugnade de, ”hon väntar i kön, hon kommer släppas”. Klockan gick. Vi var där vid nio och vid halv ett kom hon ut genom porten. Hon kastade sig i mina armar och vi kysste varandra överallt i ansiktet och höll om varandra, och jag höll hennes huvud mot mitt bröst och hon höll mitt huvud mot sitt bröst, och afghaner runtom oss sa usch vad ni håller på. Sedan var vi tillsammans hela tiden tills jag åkte tillbaka till Aten på fredagskvällen. Då grät Masuma och jag försökte lugna henne och sa var bara lugn, det blir bra, gråt inte.
• Vad vi gjorde i Istanbul? Jag tog henne ut, jag visade henne det berömda Taksimtorget och andra saker i Istanbul (liksom han tillsammans med en seende afghansk kamrat visade mig runt i Utrecht när jag hälsade på honom 2018). På nätterna låg vi bredvid varandra i samma säng och vi kramade varandra och kysste varandra och smakade på varandras läppar. Det var två mycket romantiska dygn som vi upplevde. Nej, vi hade inget sexuellt, jag hade inte ens en tanke på det, det fanns inte i mitt huvud, det vill jag inte än.
• Hon ville berätta om sin man som hon skilde sig från och hur det var, men jag sa att det tar vi senare, inte nu. Innan skilsmässan försökte hon ta livet av sig med gift och kom till sjukhus.
• Men det finns en sorglig sak i dessa två dygn. Vi ringde min lillasyster och hon var konstig på rösten så jag bad att få tala med min mamma. Hon sa att tala inte med din syster för vi har precis fått veta att hennes man är död, han har gått vidare.
• Min lilla syster är alldeles förtvivlad nu. Hon äter ingenting och säger att vem ska försörja oss när vår pappa är gammal och din yngre bror är försvunnen. (Ett trauma för C innan han flera år senare fick veta att brodern tagit livet av sig. Familjen ville inte berätta det för honom utan sa i stället att han försvunnit.) Jag har försökt lugna henne och jag har sagt att oroa dig inte, det blir bra, jag ska hjälpa er. Men hon äter fortfarande inte.
• Nu måste jag ordna med att få hit Masuma och hennes lilla dotter. Hon vill inte pröva med flyget utan vill hellre komma med båt. Men jag är så orolig att det ska hända henne något. Det händer så mycket och har varit så många olyckor.

Vill du gifta sig med Masuma, undrade jag.

• Ja, men jag vill inte sätta tryck på henne, hon kanske inte vill. Jag vill att hon ska känna sig fri. Vill hon fortsätta från Grekland till ett annat land ska hon göra det.

Han räknade med att Masuma och dottern skulle komma med båt till Lesvos i slutet av veckan. De skulle resa med en kompis till honom. Han hade väntat in Masuma när C hade bett honom. De skulle stanna en vecka i campen (flyktinglägret) och sedan komma till Aten. (Obs att detta var före EU-Turkiet-överenskommelsen i mars 2016 och flyktingar kunde resa vidare till fastlandet från öarna i Egeiska havet.) C hade betalat 2 400 euro för alla tre. En del av pengarna skulle kamraten ge tillbaka. C hade nu ordnat allt i Aten.

Så sa han att han undrar hur Masuma kommer uppfatta Grekland och om hon kommer vilja stanna här.

• I telefonen har hon sagt att ingenting och ingen människa kommer ta ifrån henne hennes kärlek till mig, och jag sa samma till henne.
• Masumas dotter är 1 ½ år och gillade inte mig först och hon slog på mig när vi kramades. Efter en dag blev det bättre och då kunde hon kasta sig i min famn, och sedan drog hon sig snabbt undan. När Masuma och jag sov tillsammans och höll om varandra tätt, tätt, kom hon på morgonen och la sig emellan. Då kramade vi om varandra med henne mellan oss.

Konstigt nog var han inte så orolig för hur det ska bli med pengar och han var säker på att kunna betala av skulderna med lönen från polisen. Ändå hade han lånat mer pengar för att få dem till Grekland. Smugglaren hade accepterat att han betalat 800 euro nu och resten i delbetalningar.

• Jag har lovat att du kommer få dina pengar och han litar på mig.

C använder inte ordet smugglare och utan säger i stället alltid det mer respektfulla ”vägvisare”, på engelska ”guider”.

Han ville nu också berätta vidare om Masumas och dotterns resa innan de kom fram till Istanbul. Men han hann bara börja – mer blev det aldrig. Resan var dramatisk. När gruppen kommit in i Turkiet och gick på en smal väg försvann de tre vägvisarna och lämnade cirka fyrtio personer. De diskuterade vad de skulle göra. Gå tillbaka kunde de inte, iranska polisen skulle skjuta när de kom över gränsen. De beslöt fortsätta vägen fram, och kom till en by. Där frågade de om någon talade arabiska, som en i gruppen gjorde. Till slut kom en kurdisk bybo, som kunde arabiska. De sa att de ville till en stor stad, och mannen svarade att han skulle ringa efter en buss. Men det var till polisen han ringde och bussen som kördes fram var en polisbuss. Men polisen var en snäll och förstående polis …..    Sedan blev inget mer berättat om detta.

Polisens anställningskontrakt med tolkar, psykologer och socialarbetare löpte fram till sista juni. Jag vill minnas att det inte förnyades och att C sedan arbetade av och till för de amerikanska missionärerna och inom den afghanska diasporan. Han följde med till sjukhus och tolkade, och fick lite pengar för det.

Hur gick det med Masuma och dottern? De kom välbehållna till Aten kort efter att jag hade åkt hem till Stockholm igen. Jag träffade dem aldrig. C ordnade ett rum åt dem i en större lägenhet, det vill säga så som afghaner i Aten bodde vid den här tiden, och där alla delade på köket och badrummet. Men Masuma ville inte stanna i Grekland och de fann båda två att de inte skulle dela livet med varandra och hade för olika åsikter i mångt och mycket. Hon och dottern fortsatte till Tyskland och C förlorade kontakten med dem. Idag är han lyckligt gift, familjen bor i Nederländerna och de har tre barn. Ungefär som med Masuma och dottern  hjälpte C sin fru att komma till Grekland. Hon klarade sig från fängelse i Istanbul och följde Cs råd om hur hon skulle resa. Även denna gång fick jag äran att bidra ekonomiskt till resan.

EUs medlemsstater bör ABSOLUT INTE skicka tillbaka flyktingar till Grekland oavsett om de har fått uppehållstillstånd eller avslag där eller om deras asylansökan fortfarande är i process. Detta med hänvisning till artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna. Ta del av rapporten från RSA och Pro Asyl.

95% av alla som får uppehållstillstånd bedöms resa vidare till andra EU-länder. Oftast till Tyskland, som nu vill skicka dem tillbaka till Grekland.

Den som har uppehållstillstånd i EU har rätt att åka till andra EU-länder och stanna tre månader på samma villkor som EU-medborgare. Skyddsbehövande med uppehållstillstånd i Grekland har kunnat resa vidare, de flesta till Tyskland, och sökt asyl på nytt och hänvisat till att de inte kan leva i Grekland. Grekiska staten sägs utfärda resedokument med en effektivitet som annars saknas i grekisk byråkrati.

Enligt Infomigrants.net sökte nästan 10 000 som fått uppehållstillstånd i Grekland asyl i Tyskland 2021, tolv gånger fler än 2020 och tio gånger fler än 2019. De kom med flyg och sina resedokument. En och annan har sökt asyl i Sverige, i Nederländerna och andra EU-stater där domstolarna verkar vara iskalla inför skälen till att de inte kan leva i Grekland.

Det är rimligt att se uppehållstillstånden, de snabbt utfärdade resedokumenten och att de kastats ut från boende och dagersättning en månad efter att de har fått uppehållstillståndet som taktik från regeringen för att bli av med oönskade människor. Det menar nu också tyska parlamentariker.

Flera tyska domstolar har gett tillstånd att söka asyl i Tyskland och menat att Grekland utsätter dem för inhuman och förnedrande behandling – med hänvisning till bl. a. artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna. Tyska migrationsverket BAMF har sedan lagt ärenden på is. 41 000 ärenden väntar.

Tyskland och andra EU-länder har också gett avslag och skickat tillbaka. Refugee Support Aegean och Pro Asyl kom nyligen med en gedigen rapport om hur de tillbakaskickade drabbas genom att få vänta i månader eller över ett år på att få sina uppehållstillstånd uppdaterade och förlängda – detta är förutsättningen för att få alla andra tillstånd och ens kunna hyra en bostad eller få socialtjänstbidrag. De hamnar i ett horribelt utanförskap som är vad artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna handlar om.

Det stora antalet uppges ha bidragit till att Tyskland har haft fler asylansökningar de senaste åren trots att antalet asylsökande i flera andra EU-länder har minskat. Tyska parlamentariker har anklagat Grekland för taktik med sina uppehållstillstånd och brist på integrationsstöd för att få dem att lämna Grekland, och Tysklands inrikesminister har sagt att detta måste ändras och att asyl ansökningarna måste behandlas. Inrikesministern och grekiske asyl- och migrationsministern ska också ha haft ett samtal om att Grekland måste ta tillbaka dessa 41 000 och behandla dem värdigt. Tyskland har lovat ett stödpaket för integrering av flyktingarna. Om tyska asyldomstolar kommer tro på detta återstår att se. I Grekland ändras inte saker och ting så snabbt och nu ligger all fokus på hjälp och stöd till ukrainarna. (Se Infomigrants.net i mars 2022, som hänvisar till Der Spiegel.)

Läs rapporten från RSA och Pro Asyl. Den gör en förtvivlad och förbannad.

REFERENS

Refugee Support Aegean, Stiftung Pro Asyl, March 2022: Beneficiaries of International protection i Greece. Access to documents and socio-economic rights. www.rsaegean.org

Den stora strömmen flyktingar som kom 2015 togs generöst om hand av det grekiska civilsamhället när de kom till öarna i Egeiska havet och reste vidare till fastlandet och sedan till andra EU-länder.

Men med EU-Turkiet-överenskommelsen i mars 2016 fastnade flyktingarna på öarna och i Grekland. De kom att hänvisas till läger, som snart blev överbefolkade humanitära katastrofer. EU pumpade in mycket pengar. Bland öbefolkningen mådde många dåligt av att deras vackra öar förknippades med lidande flyktingar i stället för sol, bad, vacker natur och turism. Om civilsamhällets stöd till människor på flykt handlar min bok Röster från Aten och Samos, 2017.

Flyktingarna borde solidariskt ha omlokaliserats till andra EU-länder, men det var EU-staterna mindre pigga på.  Bristen på det stödet från andra EU-länder är ett av skälen till hårdheten hos den nuvarande regeringen som hör hemma i extremhögern. I grunden hos många greker finns sedan länge utbredd rasism och xenofobi parallellt med gästfrihet mot främlingar – men hos många kanske beroende på varifrån gästerna/främlingarna kommer. Ny Demokratis vokabulär och åsikter när det gäller människor på flykt påminner för övrigt om Sverigedemokraternas.

Att Grekland med ukrainarna återigen välkomnar människor på flykt är som det bör vara. Ukraina ligger nära och konsekvenserna av de ryska krigshandlingarna är påtagliga. Det är krig i Ukraina. Men kriget och flykten var lika påtagligt i Syrien, som också ligger nära Grekland men på andra sidan Medelhavet. Flyktingar från Syrien fick ganska mycket förståelse från vanliga greker till en början, men Greklands rutiner för flyktingmottagande var outvecklat och ganska så brutalt. Nu är det inte outvecklat men fortfarande brutalt. Så det går inte att bortse från att ukrainarna är hjälpta av att vara européer, kristna och vita i hyn. Att Ukraina är nästan ett grannland bidrar. Men Syrien ligger också nära på andra sidan Medelhavet. Afghanistan och Iran har däremot oturen att ligga längre bort. Härifrån tvingas ändå många fly. Å andra sidan kanske välkomnandet av ukrainarna avtar så småningom, och det gör det kanske också i Sverige.  Det vore mycket illa i så fall. I stället borde naturligtvis flyktingar oavsett varifrån de kommer välkomnas.

Den som flyr har rättigheter

Den som flyr har rätt att bli tryggt mottagen, kunna söka skydd och få en rättssäker asylprocess. Det finns inskrivet i internationella konventioner, i europeisk lag och i EU-staternas nationella lagstiftning. Rätten att söka asyl och att få en rättssäker asylprocess gäller alla människor. Däremot är det inte säkert att en i slutändan bedöms behöva skydd. Tyvärr är det si och så med rättssäkerhet i asylprocesserna, också i Sverige enligt en rad jurister och undersökningar.

Det är en enorm skillnad på hur ukrainare, de har rest in via Bulgarien, och flyktingar, som har kommit via Turkiet, har bemötts och bemöts. Gång på gång talar grekiska frivilligorganisationer nu om hyckleri även om det är bra och riktigt att hjälpa och stödja flyktingar från Ukraina. Men alla flyktingar bör få det stöd som ukrainarna får.

Grekiska staten har sedan Ny Demokrati kom till makten systematiskt fortsatt att radera ut de förbättringar i asylrätten som började göras för sju-åtta-nio år sedan med stöd av EU och UNHCR. EU-Turkiet-överenskommelsen kan dock inte ND anklagas för men de har utvidgat omfattningen genom att använda Turkiet som ”säkert 3e land” för så många fler.

Den 18 mars markerade 8 frivilligorganisationer att det nu är 6 år sedan EU-Turkiet-överenskommelsen kom till. Den gav förutsättningarna för att undergräva flyktingars rättigheter. I stället för att kunna resa vidare till fastlandet fastnade de på fem grekiska öar i Egeiska havet och hänvisades snart till överbefolkade humanitärt vidriga lägerförhållanden. I ungefär samma veva började också Schengenländerna stänga sina inre gränser, och Sverige var först eller bland de första.

Överenskommelsen gällde först framför allt syrier men grekiska regeringen beslutar nu enligt Turkiet som säkert 3:e land för flyktingar från Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh, det vill säga majoriteten av alla asylsökande i Grekland. Till det kommer lagändringar som gör livet i Grekland väldigt svårt för människor på flykt. Allt färre väljer att resa på havet till Grekland, i stället är Italien mål nu för många som försöker lämna Turkiet.

När jag började följa människor på flykt 2011 i Aten var många utan stöd och hemlösa. Så är det nu också. Många är papperslösa och i limbo för att de inte får söka asyl i Grekland, kan inte skickas till Turkiet, eller har kunnat söka men fått avslag på sina ansökningar och kan inte skickas tillbaka, har fått avslag i första instans men har inte pengar att överklaga. Andra har fått uppehållstillstånd och kastats ut från boenden, eller de har sökt asyl en andra gång i ett annat EU-land med förklaring att de inte kan överleva i Grekland men har trots det deporterats tillbaka till Grekland. Väl i Grekland tvingas de vänta i månader, ja ibland ett år, för att få sina utgångna uppehållstillstånd förnyade, vilket är förutsättningen för att de ska kunna få alla andra dokument som krävs för ett liv i Grekland – skattenummer, tillstånd att arbeta, tillstånd att hyra bostad och så vidare. Polisen gör razzior i centrala stadsdelar där flyktingar brukar samlas, och de som saknar giltiga dokument ges böter eller förs till förvar utanför staden. En del släpps. Det är godtyckligt. Så här var det också under mina första år i Aten.

Då fanns det gott om lägenheter att hyra i Atens enklare stadsdel Patissia norr om Omoniaplatsen. Den ekonomiska krisen gjorde det billigt att hyra och billigt att köpa en lägenhet. Här levde tusentals flyktingar och migranter, ofta afghaner, i överbefolkade lägenheter. Det var ekonomisk kris och hyrorna var ganska låga. En eller två familjer delade på ett rum beroende på familjernas och rummets storlek, och i större vardagsrum bodde ofta fem-åtta-tio ensamkommande män. Alla delade på toalett och badrum och i köket spis, diskho och kylskåp. I köket fanns också ofta flera små gasolbrännare. Många hade sina egna vattenkokare i rummet och det dracks mycket te. En del barnfamiljer eller funktionsnedsatta fick ibland enklare hotellrum, som betalades av grekiska migrationsmyndigheter med pengar från EU. Jag beskrev det här i boken Springa på vatten (2014).

Rapporten Masafarhána: Inside the invisible refugee houses in Athens bekräftar och beskriver att återigen finns dessa överbefolkade lägenheter (gjord av organisationen We are Solomon, https://wearesolomon.com). Kanske har de funnits hela tiden, men priser och hyror har gått upp. Masafarhána kommer från darins ord masafar=resenär och hana=hem, på dari används ordet för resandehem. Sådana resandehem och tillfälliga boenden finns i Aten för afghaner, för syrier, för människor från Elftenbenskusten med mera, och de är helt informella, enligt rapporten.

Jag antar att många som bor här lever i limbo och ska skickas tillbaka till Turkiet, som inte tar emot dem, eller de ska till hemlandet. De får ihop till hyra och mat genom tillfälliga påhugg, åka iväg periodvis och plocka apelsiner och oliver, genom att samla kartong och metall och genom stöd från familj och släktingar i hemlandet och i andra EU-länder. Ungefär som deras föregångare gjorde åren kring 2013-13-14. Men att arbeta i jordbruket blir omöjligt för många när myndigheterna inte klarar av att förnya deras uppehållstillstånd, som är grunden för att få skattenummer och en rad dokument.

REFERENSER

Rosengren, Annette, 2014: Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Rosengren, Annette, 2017: Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

We are Solomon, March 2022:  Masafarhána: Inside the invisible refugee houses in Athens. https://wearesolomon.com