Foto författaren i april 2018: Ali i mitten vid Porte de la Villette, pojkarna står med ryggen mot kanalen/bassängen och tälten syns inte.
I mitten av juni har det gått en och en halv månad sedan jag lärde känna Ali i Paris i slutet av april. Han följde med mig till vilda tältläger där svenskafghanska ungdomar inleder sin tid som asylsökande i Paris, till Jaurés vid Canal S:t Martin, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette. Vi träffades många gånger. Då i april hade han fått plats i ett boende men som nyanländ två månader tidigare var han uteliggare. När han lämnat fingeravtryck hade Sverige kommit upp som första asylland och han väntade besked från polisen om han skulle skickas tillbaka till Sverige.
Nu i mitten av juni när vi talas vid i telefonen vet han att han ska sändas till Sverige.
För en del svenskafghanska ynglingar kommer Sverige aldrig upp när de lämnar fingeravtryck i Paris, eller så avvaktar både de och polisen och efter omkring ett halvår försvinner Sverige som första asylland. I Alis fall har beskedet blivit att han ska tillbaka till Sverige och att deportationen dit kommer genomföras.
Att en fransk domstol inte brytt sig om Alis invändningar om att Sverige skulle skicka honom till Afghanistan, förvånar mig eftersom Högsta Domstolen i Frankrike i mars beslutat att inte skicka en afghansk vuxen person till Finland, som liksom Sverige deporterar till ett land och en huvudstad som Frankrike inte anser är säkert. Jag trodde HD:s dom skulle få praxiseffekter. Advokaten som Ali talat med har sagt att beslutet inte går att överklaga och var formulerat så att han inte kunde hoppas på att inget skulle hända. Han hade flyttats till ett för-avvisnings-boende, fick inte längre gå i skola för att lära sig franska, och tillbringade dagarna med att försöka hitta arbete. Kan du hålla sig undan 18 månader kan du söka asyl i Frankrike utan risk för Dublin och Sverige som första asylland, hade advokaten informerat. Nu försöker han hitta arbete för att hyra bostad ihop med andra afghaner och i praktiken leva gömd tills 18 månader har gått. I sämsta fall blir han hänvisad till att sova utomhus. Det går bra när det är varmt som nu, säger han i telefonen, men när det är kallt är det svårt. Vi pratade inte om risken med polisrazziorna vid de vilda lägren.
Chansen för de svenskafghanska unga männen i Frankrike att få stanna är stora, men en del skickas tillbaka. Och nu blir kanske Ali en av dem.
I mitten av juni är han alltså i en mycket bekymmersam situation jämfört med när vi träffades i april. Ändå är han lugn i telefonen, säger att han försöker att inte oroa sig så mycket, att livet är sådant, det går upp och det går ner, man kan inte göra så mycket åt saken, och klagar inte. Jag har ju levt med den här situationen ett år nu och jag har vant mig. Det började ju redan i Sverige.
I april berättar han under några timmar i mitt hyresrum i Paris om uppväxten, den långa resan till Sverige, åren i Sverige, avslagen på sin asylansökan, resan till Frankrike och hur han har klarat sig i Paris.
Jag har redan förstått att han tycker om att berätta och att han inte klagar. Men till för några år sedan var han mycket blyg och tyst tills han bestämde sig för att börja ett nytt liv och prata.
Hans svenska är mycket bra efter nästan tre år i Sverige. Bättre än kompisen Amirs, vännen som har tagit med honom när vi träffas i Paris, och som är den jag fick kontakt med i Stockholm innan jag reste. De känner varandra från ett boende i Skåne.
Försöker jag beskriva Ali med få ord blir det känslig men ordknapp om sina sorger, omtänksam mot människor och djur och medkännande, uthållig, klok, språkbegåvad, intelligent, luttrad och med djup känsla för rättvisa. Han liknar många ensamkommande afghanska ungdomar, som kommit ensamma till Sverige och som tillhör minoriteten hazarer. Men att han så gärna vill berätta och prata gör honom extra speciell.
Hans berättelse börjar med den som den föräldralöse som snart fick ta hand om sig själv. En sådan berättelse skulle jag inte tro på, sa en afghansk yngling från Kabul några dagar senare när jag nämnde Alis bakgrund, nästan alla hittar på en historia som ska vara bra som skyddsskäl, och att vara föräldralös hör dit. Jag väljer att tro på Ali, den är för detaljerad och sammanhållen för att vara uppdiktad.
Jag blev stark
När jag var bara två månader dog min mamma, och jag var två år när man pappa dog. Min kusin tog sedan hand om mig tills jag blev sex år – jag tror jag var sex. De såg till att jag fick mat och någonstans att vara. Men mer än så var det inte. Kärlek? Nej, det fick jag inte. Det var i Daikundi, men jag vet inte var, ingen har sagt det till mig. Då hämtade min pappas bror mig till Iran. Jag var hos honom och jobbade med hans fru och plockade jordgubbar och blommor och så. Sen när jag var nio sa de att du kan jobba nu och hitta en plats och bo där. Jag är inte din pappa och vi kan inte ge dig mat mer. Du klarar dig, men jag hjälper dig om du inte klarar dig.
Jag pratade med min chef och hittade ett rum. Sen plockade jag frukt och blommor. När jag blev lite större hittade jag ett annat jobb med att bygga hus.
Hur kändes det att de sa så, att du skulle klara dig själv, frågar jag.
Jag ville sköta mig själv så fort jag kunde, och senare tyckte jag att det var jättebra att de lämnade mig för jag blev stark och kunde ta hand om mig själv, svarar han lugnt och sakligt.
Jag sparade mina pengar och gav till min farbror, som samlade för mig. Varje gång jag fick betalt lämnade jag pengar hos honom. När jag blev femton år hittade jag ett hårt jobb, jag grävde hålen för toaletter under husen. Dom betalade mycket och jag jobbade på natten och på dagen och fick mycket pengar.
Sen är det en annan sak. När jag var liten i Iran så tog polisen mig många gånger. Dom frågade var är din mamma och din pappa, och jag berättade. Dom sa att du är liten så vi skickar dig inte till Afghanistan.
Men jag tänkte att när jag blir sexton kanske polisen tar mig och skickar mig till Afghanistan. Det hände en gång men min chef betalade för mig och de skickade mig inte.
När jag blev 16 ½ bestämde jag att jag inte skulle bo i Iran. De kommer skicka mig till Afghanistan och det går inte, tänkte jag. Jag känner ingen där och kan inte leva där. Jag visste ingenting om Europa men jag hörde att dem som har ingenting hjälper de.
Jag talade med min pappas bror och han talade med smugglare och betalade från mina pengar. Jag fick lite hjälp också från en bror till en arbetskamrat. Men jag har aldrig kunnat betala tillbaka de pengarna.
Jag reste när jag var sjutton. Smugglaren skulle skicka mig till Tyskland.
Vi kastade allt
Sedan åkte jag till Turkiet. Vi var tjugo personer som åkte. Innan vi åkte till Grekland bodde vi två månader i Turkiet. Vi var i Izmir heter det och bodde i smugglarens hus. Fyra personer hade ett rum. De andra var familjer. Den dagen vi åkte samlade flera smugglare alla sina personer. Vi blev nästan 70 personer. Vi var tre timmar på vattnet. Så kom grekisk polis och tog motorn och bensinen och allt. En person i båten talade engelska och frågade om polisen kunde hjälpa oss. Nej, vi tar bara bensinen och motorn från er, det kommer andra och hjälper er. Vi visste inte vad vi skulle göra och vi bara satt. Det var mörkt. Sen kom turkisk polis och tog oss tillbaka.
20 dagar var vi i en fotbollshall för det var inte plats i fängelset. Sen bestämde de att låta oss gå ut. Så vi åkte igen med en båt. Nu var vi 14 personer. Det var stora vågor och båten for upp och ner.
Alla kvinnor och barn gråter.
Jag hade mycket papper och pengar med mig, papper från Turkiet också. Men vi kastade allt i havet för att vi skulle leva. De vuxna sa att vi måste kasta allt över bord. Vi kastade byxor och mat och allt. Vi var i vattnet tre timmar med mycket vatten i båten. Vi hade många saker och kastade, och vi öste med våra händer. Men det kommer in vatten igen.
Barn och kvinnor skriker.
Sen kommer vi till Grekland. Det heter Mitilini (Lesvos).
Alla hade kniv för att ha sönder båten. Ni måste ha sönder den, annars skickar de tillbaka er med båten, hade smugglarna sagt. Det var en polis där och vi frågade om han kunde skjutsa oss till ett boende. Han sa att bara kvinnor och barn kan vi skjutsa, vuxna män måste promenera. Jag var liten och de sa att jag kunde åka med kvinnorna och barnen. Men jag sa nej.
Så jag gick med de andra. Vi promenerade en dag och två nätter. När det kom bilar gav de oss vatten och mat. Sen kom vi till boendet och var där en månad.
När det var? 2015 och nästan sommar, det var kallt i vattnet.
Alla fick tält att fixa för sig i campen, men kartong måste vi hitta själva.
Efter en månad fick jag papper att jag kunde åka vidare och att jag måste lämna Grekland. Men jag hade inga pengar till biljett till Aten, jag hade kastat alla pengar jag hade i havet. Jag frågade en afghan om han kunde betala min biljett och han skulle få pengar senare i Aten. Jag hade inte hämtat med mig alla pengar utan min pappas bror skulle skicka till smugglare när jag behövde pengar. Han sa ja, så jag köpte biljett.
Sen var jag två månader i Aten och bodde hos smugglare. Smugglarna sa att du måste betala mer, pengarna räcker inte för Tyskland. Ja, jag var på ett torg som hette Viktoria. Där var många afghaner. Dit kom smugglare och erbjöd sina tjänster till oss för mindre pengar. Men vi sa nej.
Jag sa att jag skulle åka utan smugglare. Många gjorde det. Men de sa att du kan inte, du är för liten, det finns många kriminella, du klarar inte det.
Jag pratade med smugglarna och sa att jag kan inte ge mer pengar och jag grät. Smugglarna sa att då måste du stanna i Grekland. Men jag hade inget där.
Jag hade två kompisar. Vi träffades på vägen och blev kompisar. De sa att vi vill inte lämna dig här, och de hjälpte med pengar till smugglarna. Så vi åkte till Serbien, Ungern och Österrike. När vi kommit till Österrike var vi i skogen. Smugglarna sa att det är mycket farligt här nu, ni måste sova i skogen. Vi var där i tre dagar. All mat och allt vatten jag hade med mig var slut. Vattnet jag hade gav jag till barn. Jag hade ett äpple, men jag bara tittade på det. Vi var många i skogen, vi var kanske 25. Smugglarna ringde och sa att det var jättefarligt och ni måste åka själva. Men vänta först, för om polisen tar er skickar de er till Grekland, sa de.
Vi var på vägen. Vi var jättehungriga. Vi träffade en taxi. Min kompis från Kabul talade engelska. Jag har inga pengar, sa jag. Han sa att jag hjälper dig.
Sen kom vi till Tyskland. Jag var där två dagar och frågade runt. Sverige är bäst, sa dom. Man kan studera där och de hjälper alla som inte har mycket. Om Sverige visste jag bara Zlatan, för jag tycker om fotboll. Mina kompisar åkte till Norge. De köpte en biljett till Malmö åt mig. Vad ska jag göra i Malmö, frågade jag. De sa att du måste leta efter polis. I Malmö frågade jag en annan afghan, men han visste inte själv. Sen hittade vi två afghaner och de hjälpte oss till ett boende. Då hade jag inte duschat på tjugo dagar.
De ringde, och det kom en person i taxi och hämtade oss till ett större boende, och där sökte jag asyl efter tre dagar. Det var den 5 augusti 2015, det kommer jag ihåg.
Jag kunde inte hålla i pennan. Jag hade inte skrivit innan.
Efter fem dagar fick jag flytta till Bromölla. Jag var jätteblyg och hade inte träffat många när jag levde i Iran. Jag kunde inte förmå mig till att fråga om jag kunde få mat, jag vågade inte.
Vi var åtta personer i boendet. Jag ville äta men jag ville inte äta kött och vågade inte be om något annat. Sen kom jag till skolan och snart vågade jag prata lite. Men i boendet pratade jag inte med någon först.
De andra i boendet var från Afghanistan, Eritrea och Somalia.
Varför jag inte ville äta kött? Det var sedan jag sett hur de dödade djur på en köttmarknad. Det var en ko de dödade, och den försökte komma undan. Det var hemskt. Jag var nio år och var där med en kvinna som skulle köpa kött. Efter det ville jag inte äta kött, och jag gjorde inte det i Iran. Men jag började äta lite kött i Sverige för det var svårt på boendet att förklara att jag inte ville.
Sen fick jag gå till skolan och jag började läsa svenska. Vi började åtta stycken tillsammans.
Jag försökte skriva. Men jag kunde inte hålla i pennan, jag hade inte skrivit tidigare. Jag har aldrig gått i skola i Iran. Men jag kan läsa lite farsi. Som liten älskade jag att läsa tidningar och jag satt och bläddrade i tidningar och låtsades läsa. Då lärde jag mig lite.
Läraren frågade om jag kunde skriva A. I tre dagar tänkte jag över hur skriver man A. Mina kompisar kunde mycket bättre. Och jag bestämde mig för att det går inte så här. Så sen började jag skriva. Mina kompisar gick efter skolan till vattnet och lekte och skojade. Men jag bara skrev och skrev. Sen började jag lära lite. Efter tre dagar. Efter tre dagar skrev jag A, B, C. Läraren förstod inte hur jag plötsligt kunde.
Jag blev duktigare än de andra. Jag skrev jämnt. När jag skulle äta skrev jag ord i min hand. När jag gick ut hade jag ord skrivna på papper. När mina kamrater kom till mitt rum gömde jag undan mina böcker för mina kompisar frågade så mycket. Sen började jag prata svenska.
När jag varit en månad i boendet fick jag post om att jag ska till intervju. Jag var inte i skolan den dagen och jag visste inte vad betyder ´intervju´. Det var fem personer, min gode man, min advokat, en som frågade, jag, och en tolk. Den som frågade sa hela tiden att du måste kolla på mig, och du ljuger, du ljuger. Det var första gången jag hade ett sådant samtal. Jag pratade så mycket, jag kunde inte berätta som de ville och min röst blev inte som nu. Han sa du ljuger och min röst blev jättekonstig.
Jag hade en daritalande tolk i intervjun men jag talade ju farsi för jag hade ju vuxit upp i Iran. Så det blev missförstånd. Men de vägrade byta tolk, så jag talade på svenska.
Jag pratade med min tolk och med min advokat och jag sa att jag förstår inte, jag har aldrig haft ett sådant samtal. Jag förstår att du inte ljuger sa hon och advokaten. De pratade om det, och de sa att vi kanske ska ta ett andra samtal med dig. Sen bestämde de att han inte ska prata så mycket, och de sa att han måste till läkare och de måste kolla min ålder. Gode mannen och advokaten sa att de inte behöver visa min ålder, personalen har sagt att han är 17 år, och vi skickar det pappret.
När jag blev 18 skulle alla fira min födelsedag
Efter det började jag själv prata med personalen. Jag tänkte att nu börjar ett nytt liv. Och jag var glad och spelade fotboll.
Jag var duktig i skolan och talade bra svenska. På boendet tolkade jag mellan de andra och personalen och socialtjänsten och migrationsverket.
Det blev aldrig en andra intervju. Jag väntade ett år.
När jag blivit 18 år skulle alla fira min födelsedag, och jag hade många kompisar. Min gode man sa att du har ett papper, du har en tid hos Migrationsverket.
Sen gick vi till Migrationsverket, och det var tolk per telefon och dåligt ljud. Då sa jag att jag kan tala på svenska, och då var de förvånade.
Hon läste ur ett papper. Du var ett år i Sverige, du följde inte reglerna, du visade aldrig din ålder. Du var aldrig i det svenska samhället. Jag frågade vilket samhälle och sa att jag är med kompisar, de firar min födelsedag, om två dagar bara blir jag 18 år.
Du måste flytta, sa hon. Du ska flytta till XXX hotell. Du får inte bo där du bor nu.
Jag ville respektera regler. Bra, sa dom, annars måste du bo på gatan. Det är inte bra att ni säger så hårda ord till mig, sa jag.
Sen kom jag tillbaka till boendet, och jag var jätteledsen. Min gode man sa att jag kan inte hjälpa dig nu, du har bara advokaten kvar. Migrationsverket hörde av sig och sa att Ali måste flytta ikväll. Så jag flyttade. Det var långt bort, över fem timmars resa.
Jag talade med advokaten, och sa att jag ville att vi skulle pröva min ålder men ni sa att det inte behövdes. Varför sa ni så? Jag vill överklaga, sa jag. Jag vet inte vad hon skrev.
Jag var där i fem månader. Det fanns ingen buss till boendet och det låg mitt i skogen. För att komma till skolan åkte jag sex på morgonen med en personal som jobbade natten och slutade då. Jag följde med till ett torg som heter Brovi (?, Broby). Sen satt jag på torget där en halv timme och tog sen bussen till Kristianstad. Halv tio var jag framme, och tog sedan tåget till Sölvesborg och var framme i skolan. Där var jag till fyra. Sedan åkte jag tillbaka och personal kom och hämtade mig vid torget klockan åtta. De brukade ge mat mellan fem och sju, så jag missade maten. Snälla, kan ni spara mat, bad jag, jag åker så långt. Nej, vi kan inte spara mat för kökspersonalen går hem, blev svaret. Jag hann inte äta frukost och inte äta middag så bara i skolan åt jag. Sen talade jag med en svensk tjej och bad snälla, kan du spara mat för mig. Jag ska göra undantag för dig, sa hon och sparade mat för mig. Varje dag kommer jag hem åtta på kvällen och går ut sex på morgonen. Varje dag är det så.
Migrationsverket brukade komma varje tisdag och jag pratade med dem och bad att de skulle hitta en plats nära skolan. En kvinn grät och sa att jag kan inte, jag är här bara för att fixa pengar och bankkort. Men du kan tala med Migrationsverket i Kristianstad.
Migrationsverket i Kristianstad sa att du ska prata med Migrationsverket som kommer till ditt boende. Dom gör så, dom skyller alltid på varandra. Men det kom papper från Kristianstad till dom på boendet, och dom ringde till ett annat boende, ZZZ som ligger nära skolan och Sölvesborg. Jag flyttade dit och det blev bra. Jag var i skolan i två månader och det var bra.
Sedan sa de att det boendet skulle stänga och att alla får lägenheter. Bara fyra flyttade till YYY, och jag var en av dem. Det låg också i skogen men i Blekinge nära Karlshamn. De hade ingen buss, och det fanns ingenting så jag kunde åka till skolan. Dom som skulle till Migrationsverket ringde de taxi för. Men jag kunde inte åka taxi till skolan varje dag. Så jag ringde taxi och åkte till läraren och förklarade.
Kommunen ville inte byta min skola. De sa sen att vi byter skola bara för dem som har följt skolan regelbundet, men det har inte du, och dom accepterade inte förklaringen att jag inte kunde resa så långt. När de skulle pröva mig för gymnasielagen var det emot mig, och dom sa att jag inte hade gått tillräckligt i skola.
Jag tycker om det svenska språket, jag älskar det. Med svenska lärde jag mig läsa och skriva. Jag gjorde Nationella provet. Men jag gick bara ett år egentligen i svensk skola.
Kom, du kan bo hos mig
Sen fick jag papper från Migrationsverket. Jag fick mitt andra avslag. Dom läste att du är vuxen och kan leva i Afghanistan och ta hand om dig själv. Jag ringde till min advokat. Hon sa kom hit, men du måste betala för tolk. Det behövs inte, jag betalar busskort, sa jag. Jag sa till min advokat att jag vill tala i domstol, och du kan boka tid. Du måste ha nya saker så att vi kan överklaga, sa hon. Jag fick inte gå till domstol och efter en månad fick jag tredje avslaget. Migrationsverket bokade tid för mig i Karlskrona. De sa att du måste åka till Afghanistan. Vi ska hjälpa dig. Du måste åka till afghanska ambassaden och skaffa pass, vi ordnar biljett, och vi ordnar boende tills du åker.
Okej, jag ska fundera, sa jag. Du har inte tid att fundera, sa dom, vi bestämmer. Och du måste ut från boendet om du inte åker till Stockholm och ambassaden.
Jag talade med min lärare. Kom, du kan bo hos mig, sa hon. Jag hjälper dig, och vi går till Migrationsverket tillsammans. Vi åkte dit och de tog bankkortet och LMA-kortet från mig. Om du åker till ambassaden, köper vi biljett och hjälper dig, sa dom.
Sen körde mig min lärare, min familj, mig till afghanska ambassaden. Vi åkte på natten och var framme på morgonen. Jag kunde bara persiska och på ambassaden sa de att sitt där och vänta. Vi sitter där från åtta till eftermiddagen. Andra kommer in och kommer ut. De pratade pashtu. Du bara pratar pashtu, sa jag, vi sitter och väntar hela dagen, det är inte bra, sa jag. Han sa att vi respekterar alla. Sen fixade de mitt pass och sen kom vi hem med det och åkte till Migrationsverket. Okej, sa Migrationsverket, okej, du ska åka till Afghanistan från Malmö, så du åker dit. Jag är jätterädd, jag kan inte åka, sa jag. Vi ska hjälpa dig, sa dom. Nu ska du till förvaret och en dam ska ge dig nyckel. Hur länge ska jag stanna där, frågade jag, och dom sa fem dagar och sen ska du flyga.
Han ska hem till oss, ni får ringa när han ska flyga, sa min familj.
Sen var jag på jobbet och plockade jordgubbar. Klockan nio en dag ringde Migrationsverket och sa att du måste komma nu, flyget går klockan tre. Jag ringde min familj, men hon svarade inte. Jag ringde många gånger tills hon svarade. Vi ska överklaga, vi ska göra verkställighetshinder, sa hon.
De ringde igen och sa okej, din resa är överklagad. Men nästa gång måste du komma.
Jag fick ett papper igen och det stod att du måste tillbaka. Min familj ringde Migrationsverket och sa att Ali har åkt till Malmö och vi vet inte var han är.
Sen var jag där hos min familj fem eller sex månader. Hon har en son på nio år och de har en hund. Jag fick inga pengar eller någonting från Migrationsverket. På sommaren plockade jag jordgubbar, och på vintern började jag jobba med att tvätta bilar hos en arab. Min familj sa att du måste gå till skolan. Nej, sa jag, polisen kan komma. Hon sa att du måste få praktikpapper och går du till skolan så får du det. Så jag gick till skolan och fick papper.
Men sen sa min familj att det fanns ingen plats för mig. Hon skulle gifta sig. Han är afghan och han var inte snäll med mig. Du har jobb nu och du kan hyra en lägenhet, sa min familj. Sen träffade jag en som hade pizzeria och som hyrde ut lägenhet. Du måste betala 700 kronor för lägenheten, sa han. Men jag skulle inte få lön hos honom, jag skulle bara få lära mig baka pizza hos honom. Och hur kunde jag då betala lägenheten!
Då bestämde jag mig för att åka till Tyskland. Kan du fixa biljett på internet, frågade jag min familj, och jag betalade henne.
Sista månaderna i Sverige gick jag varje dag i skola i Sölvesborg. Mina svenska skolkamrater sa att dom älskar mig. Flickorna sa det. Jag vet inte riktigt vad de menar, men jag förstår att de menade som bror och syster. Att de tyckte om mig på det viset. De ville inte att jag skulle resa.
Nej. Jag är inte sur på henne. Jag förstår, det fanns inte plats för mig. Och vi har kontakt. Hon var ändå min mamma i fem månader och tog hand om mig. Hon är den enda mamma jag har haft. Och till sommaren kommer hon hit.
Han ropade Paris, Paris
Sedan var jag i Tyskland två månader.
Men när bussen var inne på båten och vi kom till Tyskland och polisen kom, hade jag min väska på bussen. Jag kunde inte så mycket engelska så jag kunde säga det till polisen. Polisen tog mig och bussen körde vidare med min väska och mina kläder och papper.
Polisen tog mig till ett boende. På morgonen kom en och sa att dom måste ta mina fingrar (fingeravtryck). Och jag sökte asyl. Efter tjugo dagar skulle jag till intervju. Jag berättade allt. Jag berättade att jag inte hade familj i Afghanistan, och Migrationsverket där kunde inte förstå att jag skulle avvisas dit. De sa att om Sverige inte vill ha dig, tar vi dig. Sen efter tio dagar kom ett papper och de sa att du måste tillbaka. Mina kompisar i boendet sa att du måste tala med advokat. Men jag hade inga pengar och jag bestämde mig för att åka till Frankrike.
På stationen träffade jag en kvinna från Danmark och en turkisk man som tolkade. Den natten sov jag hos kvinnan och hon fixade biljett till Köln. Där finns svarta människor som har taxi och som kör till Paris, sa hon. Så från Hamburg åkte jag med buss till två stationer från Köln, jag minns inte namnet, och där såg jag en svart man och han ropade Paris, Paris. Hur mycket, frågade jag, och han svarade 50 euro. Vi var fyra afghaner, som åkte med honom.
Han skjutsade mig till La Chapelle (Porte de la Chapelle). Jag frågade en afghan var är ett boende. Okej, sa han, ger du mig 20 euro ska jag visa dig. Jag hade inte pengar och ringde min kompis i Tyskland och bad att han skulle ringa Amir. Vi kände ju varandra från Bromölla och hade kontakt. Jag hade ringt honom från Hamburg också. Men jag kunde inte ringa honom från min mobil i Paris (med det mobilavtal han hade). Efter två timmar ringde Amir. Han sa en adress till mig och beskrev hur jag skulle gå. Jag såg boendet och träffade många afghaner utanför, som berättade en massa om dåliga boenden.
Men jag visste inte vart jag skulle gå annars.
Så jag sitter utanför boendet med min lilla väska. Den stora med mina kläder och papper hade jag ju inte längre. Klockan sex kommer Amir och han tar med sig min väska så jag har den i säkerhet.
Jag var jättetrött och satt där. Så vaknade jag mitt i natten av polisen som sa att jag inte fick sova där. Så jag promenerade på gatan. Där kände jag igen en klasskamrat från Sverige.
Jag hade inga pengar, men jag fick ett täcke av en organisation där du fotade när vi var där (några dagar tidigare). Sen sov jag på gatan, och när det regnade sov jag under bron.
Vi ville komma in på boendet, men en tolk kom ut och sa att det är stängt, ni får gå till en annan plats. Men sen sa de till dom som köade som inte hade hört det här att de fick komma in. Då sa vi till tolken att det är inte bra som du gör, du lurar oss. Det angår inte mig, sa tolken, jag säger bara vad de säger att jag ska säga. Jag förstår lite arabiska, så jag förstod vad han sa. Ni måste vänta, kanske kommer de öppna, sa han.
Det var jättekallt och regnade varje dag då när jag kom hit, och jag hade ingen jacka för den blev kvar på bussen och jag hade inte pengar att köpa en jacka. Jackan som jag har nu fick jag sedan jag kom till boendet i Cergy.
(Han måste ha frusit förskräckligt, men säger inte det. Över skjortan hade han samma grå ganska tunna stickade tröja han bar första kvällen vi träffades i Paris då han frös framåt kvällen.)
Efter två dagar under bron kom polisen och vi fick kliva in i tre bussar. Jag sprang för att komma med, för jag visste att de kom för att hämta oss till ett boende. Det var tre platser kvar när jag kom, och jag fick en av dem. Andra som kom efter fick inte åka med. Polisen hade arbetare med och dom tog bort tälten och allting. Dom tog oss till Cergy. Det var en fotbollshall och vi sov alla där. Jag visste inte att det var tjuvar där och dom tog min telefon. På två dagar åt jag inte för de bråkade så i kön och jag skämdes så. När Amir kom bad jag honom hämta mat. (Telefonen han har nu är en äldre telefon från Sverige, den han blev bestulen på hade han fått av ”sin familj”.)
Jag var där i tjugo dagar. Från Cergy tog dom oss till att göra våra fingrar hos Metro 4. Sen flyttade jag till staden där jag bor nu. Gennevillier heter min stad och man kommer dit med Metro 13. Jag promenerar från metrostationen dit där jag bor.
Jag har ingenting nu, men jag har börjat ett nytt liv, och jag ska försöka lära mig ett nytt språk. Jag njuter av det.
I augusti, den 5 augusti, blir jag 20 år.
En afghan vet inte det
Det var mitt fel att det blev som det blev i Sverige. Jag kunde inte berätta. Jag älskar fortfarande Sverige. Jag tror att om bara jag hade fått ett andra samtal hade jag fått stanna. Bara det är jag ledsen för. Men jag trodde bara att nu börjar ett nytt liv. I stället var det detta samtal. Om Migrationsverket bara hade kallat mig till ett andra samtal.
Migrationsverket har ett fel. Dom tänker inte på detta att afghaner inte pratar så mycket. Till exempel att om du frågar vad gjorde du idag, så svarar vi ´inget´ fastän vi har gjort mycket. En svensk säger att jag började med att duscha och sen fortsätter svensken och berättar. Men en afghan gör inte det, han säger bara det som är viktigt.
Och med ålder. En svensk skriver sin födelseålder många gånger och vet den. Men en afghan vet inte. Det är bara hans pappa och hans mamma som vet hans ålder. Jag vet min ålder bara för att min kusin har berättat den för mig.
Migrationsverket säger till mig att om du säger att du är 17 år så måste du visa papper på det. Jag säger att hur ska jag göra det, vårt land ger inte papper till barnen om sådant.
Och Migrationsverket frågade inte efter mig under sex månader i Sverige. Dom frågade inte om jag var hungrig och hade någonstans att bo, dom bara frågade efter mig när jag skulle ha pass och biljett.
Kanske Migrationsverket här i Frankrike säger att du måste tillbaka till Sverige igen. Och Sverige säger att jag måste till Afghanistan. Om jag ska bo i Afghanistan måste jag sova på gatan. Men det är inte som att sova på gatan i Europa. I Europa när man sover på gatan får man mat genom organisationer, och ingen kommer och skrattar åt en. Men i Iran när man sover på gatan och har dåliga kläder skrattar dom åt en. I Europa vill alla hjälpa en. I Iran är det inte så, jag vet hur det är. Jag känner inte Afghanistan, men jag tror det är samma.
Om jag får avslag skulle jag sova i skogen, eller på gatan eller överallt. Jag skulle göra vad som helst men inte åka till Afghanistan. Den vägen vi åkte till Europa var det många som dog. Man behöver inte berätta mer. Det är så bara.
Och det är en stor skillnad mellan religioner. Här i Europa spelar det ingen roll vilken religion man följer. I Afghanistan när det är Ramadan måste alla fasta. Den som inte fastar och äter på gatan grips av polisen och åker i fängelse. Man måste göra som alla. I Iran lät inte polisen någon äta ute under Ramadan och jag tror det är likadant i Afghanistan som i Iran.
Det är långt till hösten och som vi lever är ingenting beständigt
Ali frågar om jag har hund, och berättar om hunden i familjen. Varje dag efter skolan gick han ut med hunden. Först gick vi i en kvart, sen sprang vi, berättar han. Vi sprang i en timme. Jag älskar hundar. Den sov hos mig i sängen. Jag älskar den hunden. Min familj har sagt att när jag hade åkt låg hunden utanför min dörr.
Jag vill skaffa hund, jag älskar hundar.
När man lever så här som vi gör är ingenting beständigt och det är långt till hösten när du kommer hit igen. Då kan situationen vara helt annorlunda. Då vet vi inte hur det är här och jag vet inte var jag är.
Jag har inga pengar nu och jag kan inte köpa credit till min telefon och inte internet. Internet kostar 20 euro i månaden. Så jag kan inte ringa. Men jag kan ta emot samtal.
Jag har en lägenhet nu. Vi är tre som delar den, ibland är vi fem. En är min kompis, de andra känner jag inte så bra. Vi lagar maten tillsammans och delar så alla betalar lika mycket. Men jag kan inte laga mat, jag har aldrig lärt mig det, så dom lagar. Men jag har inga pengar än utan får matkuponger. Jag räknar med att jag får pengar den 5 maj, eller annars 5 juni. Jag har inte till busskort eller metrokort. Så jag plankar. Om polisen tar mig får jag böta 100 euro. Jag vet att det är fel, och man kan tro att alla afghaner gör så. Men så är det ju inte. Men när jag inte har pengar! Och jag kan inte bara stanna där ute i Gennevillier.
Onsdagar och torsdagar läser jag franska två timmar om dagen. Jag började i förra veckan, och det är svårt. (Två veckor senare berättar han i telefonen att han gick igenom ett test och blev uppflyttad till nästa klass, så nu läser han varje dag från 9 till 2, och en dag ytterligare två timmar på kvällen. Han säger att nu hinner han inget annat och han tycker det är roligt. Han förstår mycket men har svårt att prata själv än så länge. Men i mitten på juni har skolan tagits bort för honom.)
Med lägenheter i Paris är så att man måste skaffa själv det man behöver, det är inte som i Sverige. Vi har en liten spisplatta men ingen vattenkokare. Men jag dricker inte te varje morgon, jag dricker inte te varje dag.
Jag har ingen kudde, och socialtjänsten ger inte kuddar. Så jag använder min väska och det går bra.
Jag tänker på de personer som sover på gatan
Jag är Dublin nu. Nästa månad i maj ska jag kolla Dublin igen hos polisen. Jag ska byta id-kortet då också. Det är nära i Cergy. Varje vecka ska jag åka dit och kolla min post. Min social ger biljett till resan när jag ska byta kort, men för att kolla post måste jag betala själv. Jag lånar pengar av en kompis då.
Jag är en person som betalar tillbaka. Av de 20 euro du gav mig gav jag 10 till min kompis. Sen köpte jag fotbollskläder i second hand-affären, som min kompis visade. Sen hade jag fem euro kvar och två euro till ska min kompis få, och sen kan jag betala metrobiljetten.
Jag tycker om att spela fotboll, och jag spelar med kompisar där jag bor. När jag får pengar ska jag köpa fotbollsskor second hand. I Sverige hade jag sex par fotbollsskor.
Vad jag vill arbeta med om jag fick välja? Jag vill arbeta med barn. Jag tycker om barn. Och jag tycker om att prata med människor och att hjälpa människor. Jag vill hjälpa dem som är här i Jaurés och Porte de la Chapelle, men jag har inga pengar och jag kan inte göra mycket. Men jag vill gärna informera om hur det går till här och hur systemet är.
Jag gick förbi Jaurés på vägen hit. Det regnade och jag såg ingen. Jag tror inte de var där eller så var de inne i tälten. Vädret blir varmare nu och polisen kommer kanske bara varannan vecka. När det blir plats i boenden kommer polisen.
Många skickas bort från Paris. Många som var med mig flyttade till Marseilles. Vad de säger om det? Inte mycket. När man är i den situationen är man mest glad över att få någonstans att bo.
Nu tänker jag inte så mycket om framtiden, jag tänker mest på de personer som sover på gatan. Jag vill hjälpa dem, jag blir ledsen för deras skull när det regnar som idag. När jag ser dem älskar jag mitt liv och blir stark. När man har sitt liv och vill göra bra saker och kan göra det, då blir man lite stolt.
Jag försöker komma varannan vecka och jag vill sova så ibland för jag vill inte glömma som jag var. När jag ser dem vill jag vara stark och lära mig franska.
——-
En dryg månad senare får han alltså veta att han måste tillbaka till Sverige och att som beskedet är formulerat kommer deportationen genomföras och beslutet inte försvinna, vilket det gör för många. Jag kommer fortsätta följa honom.
——–