1 av 3: Första mötet med Paris blir en chock – de svenskafghanska unga männen

Spårvägsrefugen på Boulevard Ney där många nyanlända svenskafghaner sover natt efter natt. På gården till Svenska kyrkan i Paris: Morteza, Ali Reza, Aman, Reza, Rohullah och Sadeqh, alla har känt sig rotade i Sverige. Foto författaren i oktober 2018.

 

Nu är vi inne i november 2018 och hela hösten har det kommit nya svenskafghanska ungdomar som Sverige vill skicka till Afghanistan. Vad är det för ett Paris och Frankrike som de nyanlända möter när de vill söka asyl och hur kan det komma att gå på sikt? Hur får man någonstans att bo, hur registrerar man sig om asylsökande och hur blir det med Dublin- och asylprocesserna. Det här tas upp i tre artiklar.

I kommande än så länge oskrivna artiklar berättar jag mer om flera av dem.

 

Nästan varje dag i september och oktober har det kommit nya svenskafghanska unga män till Paris.

De har bott och känt sig hemma i alla delar av Sverige från Pajala och Kiruna i norr till Malmö och Ystad i söder och pratar oftast mycket bra svenska. Många gick i gymnasium och i två-tre-fyra år har de gjort sitt bästa för att klara skolan, språket och det nya landet. De hade rotat sig och fått kompisar, vänner, svensk mormor, mamma, pappa, syskon eller andra svenska anhöriga. Sedan fick de känna som att allt varit lönlöst. De fick avslag på sina asylansökningar och de omfattas inte av reglerna för nya gymnasielagen. Förr eller senare skulle de bli deporterade till krigets Afghanistan, också om de aldrig varit där och inte känner någon i Afghanistan.

Svenska myndigheter och politiker har valt att inte se hur utbrett kriget är i Afghanistan, även om det kanske kan kallas lågintensivt jämfört med hur kriget har varit i Syrien. Sverige flyger afghaner till Kabul och säger i avvisningssamtalen innan att vi förstår att du inte kan bo i hemprovinsen men Kabul kan du leva i. Attackerna i Kabul blir allt intensivare och ingen stadsdel anses säker i dag. Dessutom går det inte att leva ens doften av ett värdigt liv i Kabul eller någon annan stans när man inte har något nätverk. Nätverk saknar många av svenskafghanerna eftersom de har vuxit upp i Iran eller kommer från en del av Afghanistan dit de inte kan ta sig på grund av att vägarna och landsbygden inte är säkra.  När jag skriver just dessa meningar nås jag av ett nytt pressmeddelande från #howsafeisafg, som  med hänvisning till experter lyfter fram hur extremt utsatta särskilt hazarer är. De flesta afghaner i Sverige är hazarer, en shiamuslimsk minoritet, som har en lång historia i Afghanistan av förföljelser och avrättningar. Detta går i perioder. De senaste åren har många hazarer mördats, bland annat genom självmordsbombare i samlingslokaler i Kabul. Hazarernas utsatta situation uppmärksammas mer och mer nu i Europa genom civilsamhällets aktörer.

Den afghanska majoritetsbefolkningen pashtuner har dominerat i Frankrike och England, och kanske ser deras flyktskäl generellt lite annorlunda ut än hazarernas.

Det började bra för dem i Sverige, men sedan kom problemen med migrationsverket som inte ville tro på deras berättelser, deras identitet, deras ålder. De lämnade sammanhang de växte upp i och nu har de en gång slitits från svenska mammor och pappor och mormödrar och från lärare, skolkamrater, kompisar och boendepersonal, och de har åkt till Paris och hoppas på Frankrike. Det har gjort ont i dem, och gör ont, och det är också smärtsamt för de svenska familjerna. “Han är min son och jag tänker på honom varje dag”, “jag är hans svenska mormor och jag undrar varje dag hur han har det”, så har jag hört svenska mammor och mormödrar säga.

Jag har varit i Paris hela oktober och frågat och lyssnat, och jag kan inte se det annat än som djupt inhumant och tvärtemot internationella överenskommelser om grundläggande mänskliga rättigheter när svenska myndigheter uppbackade av politiker  kastar ut dem från Sverige. De flesta hade dessutom alla förutsättningar att vara bra för vårt land.

Idag är de flesta 18-19-20-21 år och var minderåriga när de kom till Europa utan anhöriga. Några är äldre och har familj med fru och barn i Iran.

När jag var ung var Frankrike ett drömland med sitt vackra språk, vackra städer, rika kultur inte minst när det gällde film, god mat, billigt och gott rödvin, romantiska skimmer och charmiga små bilar av märket Citroën 2 CV.

Och jag tänker – åh de kommer bli franskspråkiga, ha ett språk som så många talar jämfört med svenskan, och de kommer bli fransmän. Men så lätt är det ju inte.

För svenskafghanerna som kommer nu blir de första dagarna ofta en chock, inte alls en känsla av att Frankrike är fantastiskt. De förstår inte språket, fransmännen vill inte tala engelska, vilket en del svenskafghaner kan, och det finns inget omedelbart ordnat mottagande utan de blir lika bostadslösa, som flera redan hade blivit i Sverige när de kastades ut från boenden. Men här blir det ofta ännu värre efter som de måste börja från noll. Och många kommer direkt från hemmet i en svensk familj som de har blivit en del av.

De flesta tar sig till Paris med tåg eller irreguljär taxi från Tyskland och de blir boende på gatan eller i parker den första tiden. En och annan är lyckligt lottad och har några veckors eller månaders boende ordnat hos kompisar eller vänners vänner. Men det är ovanligt. (Den som vill veta mer om resvägen kan kontakta mig.)

Den första känslan är att det inte går bra i Frankrike. De saknar vänner, familjer, skola och lärare i Sverige. Sverige är bra, säger många, men migrationsverket är inte bra. En del är upprörda, ”jag gjorde allt de sa, jag kämpade i skolan, jag lärde mig svenska, och sedan fick jag ändå inte stanna”. Själv blir jag förundrad över med vilken envishet de kämpar vidare.

Bristen på boenden och att den som vill söka asyl måste ordna så mycket själv är ingen bra början. Det är inget nytt i Paris. Sedan många år lever nyanlända migranter som vill söka asyl eller som har hamnat utanför asylsystemet på gatan, och de gör det för en längre eller kortare tid. Med rivningarna av de vilda lägren utanför Calais härom året blev de hemlösa i Paris ännu fler. Nya läger har uppstått i Calaisregionen, och återigen är polisen där och river.

Allmänt

Det är inte lätt att börja om, men de försöker verkligen och oddsen är inte helt emot dem. Frankrike har hittills gett uppehållstillstånd till afghaner i mycket högre grad än Sverige gör, 83 procent 2017 i första instans mot Sveriges under 30 procent i dag. (Se i AIDA:s landsrapport France sid 74, www.asylumineurope.org. Mer aktuella siffror för Frankrike har jag inte fått tag i.) I genomsnitt får däremot knappt en tredjedel av alla som söker asyl i Frankrike stanna. Man kan tolka det så att Frankrike har en mer realistisk syn på säkerhetsläget i Afghanistan än vad Sverige har.

Frankrike är ett stort invandrarland och även om det finns överfyllda deportationsförvar så deporterar landet jämförelsevis sällan till migranters eller flyktingars ursprungsland och att deportera till internflykt, vilket Sverige gör, är inte vanligt. Dublinavvisningar i sin tur har inte så hög prioritet. Ofta försvinner Dublinmarkeringarna för svenskafghanerna efter ett antal månader och personen blir så kallad ”normal” och får starta sin asylansökningsprocess, ta fram skyddsskälen mot Afghanistan i en inledande skriven berättelse och senare komma till intervju.

Men det blir inte alltid så, och alla får inte uppehållstillstånd. Det finns också många papperslösa i Frankrike och en stor svart arbetsmarknad.

EU propagerar för ökat återvändande och effektivare rutiner för återvändande och jag frågar mig hur länge det franska systemet kring deportationer och Dublin ska hålla. Det har saknats pengar och kunskap om Dublinförordningen och dess paragrafer, men jag har också fått höra att många fransmän tycker illa om avvisningar och Dublin. Staten har fördelat mer pengar de senaste åren och nu finns det på i stort sett varje prefectur i landet agenter för att driva Dublinfrågor, berättade min kontaktperson på La Cimade i Paris. La Cimade är en organisation från 1939, har kontor runtom i landet och hör till de organisationer som ger kostnadsfritt juridiskt stöd till flyktingar och asylsökande. La Cimade driver också landsomfattande kampanjer och aktioner för flyktingars och andra migranters rättigheter. Se www.lacimade.org

Även om inte hela befolkningen är generös så är det över hela landet många fransmän som ger hjälp till utsatta invånare och till hemlösa asylsökande och andra migranter. I Paris ger organisationer och privatpersoner lagad mat, kläder och när det är kallt filtar och sovsäckar till dem som sover ute. I metron ser man inte så sällan att prydliga unga kontorsklädda människor plockar upp mynt och ger till den som tigger, mer än vad jag tycker mig se i Stockholms tunnelbanor.

Men givetvis finns främlingsfientlighet och rasism i Frankrike, och framför allt stora grupper som anser att invandringen måste minska. Samtidigt måste man komma ihåg att Frankrike med sin långa koloniala historia länge har varit ett invandrarland på ett helt annat sätt än Sverige. Det märks inte minst i Paris.

Migrationsmyndigheten heter i första hand OFII – l´Office Francais de l´Immigration et de l´Integration. Den verkar ihop med polisen och med prefekturen, som är en kommunal angelägenhet där fransmän bland annat söker och hämtar många tillstånd. Det är hos OFII man registrerar sig som asylsökande. Men en annan myndighet – OFPRA – håller i asylprocessen och beslutar i första instans om personen ska få stanna och om det ska bli med flyktingförklaring eller som alternativt skyddsbehövande. De flesta från Afghanistan får som alternativt skyddsbehövande. OFPRAS beslut kan överklagas till domstolar och det finns kostnadsfri juridisk hjälp för det.

Men något första ordnat mottagande finns inte, inte i den meningen att den som vill söka asyl får tak över huvudet, mat och information från första stund. Det är som att Frankrike räknar med att asylsökande alltid har ett ingångskapital med sig eller att det finns landsmän som tar hand om dem. Därför tvingas nästan alla att först sova på gatan. Parkerna? Nja, inte vilka parker som helst för de flesta parker i Paris har höga staket och stängs med grindar på kvällarna.

Den franska polisen lyder under Inrikesministeriet och motsättningar mellan Paris borgmästare och polisen har varit tydliga när polisen har uppträtt brutalt mot hemlösa flyktingar och andra migranter. Kanske beror det på den nuvarande borgmästaren, men jag tror det ska tolkas så att borgmästaren ger uttryck för många Parisbors frustration över att människor som söker asyl och andra migranter ska behöva på gatan, liksom en del utblottade fransmän.

Att få någonstans att bo och att söka asyl

Asylboenden och transitboenden drivs av organisationer på uppdrag av staten, och de varierar mycket. Många beslut kring boende går tillbaka till OFII. Bland organisationer som driver boenden och inledande daghärbärgen (se mer i del 2 och 3) finns den stora France Terre d´Asile med många uppdrag från staten. En annan stor organisation är Emmaus Solidaritet, som finns över hela Frankrike och ger hjälp och stöd till exkluderade av olika slag. De driver flera boenden i Paris och de har ett bra informationskontor för flyktingar i 10:e arrondissementet (stadsdelen) ihop med bland annat France Terre d´Asile. France Horizont och Association Aurore driver de två daghärbärgen, som är ingångar för ensamkommande män till att få ett asylboende. Emmaus Solidaritet driver ett motsvarande för barnfamiljer och är också engagerade i matserveringar för hemlösa. Utopia56 är aktiv bland hemlösa flyktingar och migranter i området kring Porte de la Chapelle och Porte d´Aubervillier. Det finns många organisationer, och det finns organisationer som likt La Cimade ger kostnadsfri juridisk hjälp till asylsökande.

För många svenskafghaner är Svenska kyrkan på 9, Rue Médéric i 17:e arrondissementet en oas (metrolinje 2, station Courcelles). Kyrkan har små resurser men personal och kyrkoråd är övertygade om att kyrkans välkomnande är i linje med sann kristen gärning. Kyrkan är enastående även om den inte kan göra mycket mer än att ge lite praktisk hjälp och låta dem som kommer få värme, dricka lite te, bli glatt igenkända, välkomnade och ibland omkramade, få ladda sina telefoner och både få möjlighet att tala svenska och lära sig lite franska. Bland annat för verksamheter som detta är jag medlem i Svenska kyrkan trots att jag förlorade tron för många år sedan.

Boenden för asylsökande finns spridda över landet och från Paris flyttas många ut till någonstans i Frankrike efter en tid. Organisationerna om driver asylboenden är många och reglerna för dem som bor där varierar. Valfrihet till boenden finns inte – man får ta det som OFIL anvisar till och tackar man nej eller avviker, får man klara sig själv och blir utan boende och tillgång till sociala rättigheter som dagsersättning. Dagpengen är ungefär som i Sverige och innebär omkring 200 euro i månaden för en ensamstående, lägre än det dubbla för ett par. Genom asylboendet får man ett försäkringskort som ger rätt till kostnadsfri sjukvård på sjukhus och hos läkare, och i Paris subventionerat månadskort till metro- buss- och pendeltåg.

Men hur kommer man in på ett asylboende?

För nyanlända kan det ta allt från några dagar till flera månader. Frivilligorganisationer har protesterat och kampanjat gång på gång mot att det ska vara så. Ibland har det hjälpt. Mot brutala polisrazzior mot människor som inte har någon annan stans att sova än på gatan, har många naturligtvis protesterat.

Enligt EU:s mottagningsdirektiv är medlemsstaterna skyldiga att ge värdigt boende till asylsökande. Franska staten har inte prioritet den skyldigheten tillräckligt även om nya boenden har öppnats på senare år i samarbete med frivilligorganisationer. Men platserna räcker inte.

Asylsökande har också haft svårt att få sin vilja att söka asyl registrerad. Väntetiden hos OFII och prefekturerna kan ha varit över en månad, och är fortfarande långa i delar av landet. I Paris har just det blivit bättre. Sedan i början av maj ringer den som befinner sig i Paris och i övriga departementet (länet) Ile-de-France telefonnumret 01 42 500 900 och får då en adress och en tid till närmaste prefektur med OFII-befogenheter (se mer i del 2 och 3). Det kan vara svårt att komma fram på linjen, men det brukar gå om man ringer igen, och jag har inte hört ett utbrett klagande över att inte komma fram. Inom tre dagar ska man få komma till OFII, men det kan ta lite längre. En ansökan ska registreras inom 90 dagar från ankomst till Frankrike, inte senare. Tills nyligen var det inom 120 dagar.

Det kan vara svårt att förstå asylsystemet även om OFII numera delar ut en asylguide, som finns på flera språk. Och jag märker att de svenskafghanska unga männen kan det här efter ett tag, de samlar på sig information och lär sig.

 

Läs vidare del 2 och 3.

 

Det här inlägget postades i Frankrike. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *