Paris våren 2019. Del 2.


Porte de la Villette, tältlägret nära moskén en bit från Porte de la Chapelle och tälten vid kanalbanken vid Jaurès våren 2018, spårvägsperrongen på Boulevard Ney oktober 2018, under viadukten vid Porte de la Chapelle mars 2019 samt matutdelning i parken vid Porte d´Aubervillier mars 2019. Foto författaren.


För ett år sedan i Paris blev jag hoppfull om hur det skulle gå i Frankrike för svenskafghanerna, som drivits hit från Sverige. Nu ser jag att Dublinförordningen blir ett stort problem för många.

Tiden i Frankrike börjar med att bo på gatan i Paris, få mat och annan hjälp genom franska hjälporganisationers soppkök – som alls inte alltid bara är soppa och bröd – och att lära sig livet på gatan av mer erfarna kompisar. Men så småningom fick de boende, och trenden verkade vara att få uppehållstillstånd efter ett år eller så. Medan svenska myndigheter och domstolar ville skicka afghanska medborgare till ett land i krig har Frankrike en realistisk syn på säkerhetssituationen i Afghanistan. En förklaring finns nog i stor kunskap om Afghanistan, som har haft ambassad i Paris sedan 1930-talet.

Klarar sig afghanska medborgare som söker asyl i Frankrike förbi Dublins glupska gap får de mycket ofta uppehållstillstånd i Frankrike. 

Nyanlända i Paris – första mottagandet

Mötet med nyanlända svenskafghaner Paris våren 2018 gjorde det klart att det inte fanns något första mottagande för nyanlända. De bodde först direkt på gatan med en bit kartong under sig och en jacka över sig eller en filt och kanske en sovsäck. Efter några dagar bodde de ofta i små tält skänkta av franska hjälporganisationer eller enstaka medmänniskor. Här fanns afghaner från flera EU-länder, men också flyktingar och migranter från andra länder, och framför allt många afrikaner. Hjälporganisationer serverade mat och te på olika ställen och nyanlända lärde sig var och ungefär hur dags det skedde. Det var smutsigare i Paris än i Sverige, men det luktade inte direkt illa där de sov och toaletter fanns i närheten.

En och annan sa att första dagen levde de i chock och att Frankrike är inte bra. Plötsligt var allt runtomkring främmande och annorlunda, och fransmännen vill sällan tala engelska.

Vi var då i slutet av april 2018 och den värsta vinterkylan var över. Men det fanns dagar med kylslaget dagsregn. April 2019 ska ha börjat kallt och blåsigt och med kalla nätter.

Av mer erfarna lär sig nyanlända att så småningom får de ett boende. Först hemlöshet en tid, sedan boende. Jag upplevde ingen panik i det, däremot kritik. De måste snarast registrera sin asylansökan och få ett papper på att ha rätt att vistas i Frankrike. Hur registreringen gick till lärde de sig av andra afghaner och av kompisar från Sverige som redan fanns här.

Att bo så här blir en fråga om alltifrån några dagar till flera månader. Det handlade om tur men också om att stå i kö dag efter dag på gatan utanför ett par dagcenters tills man får chans till ett boende (se tidigare bloggartiklar). Ibland kom och kommer plötsligt polisen i bussar och hämtade folk till boenden, men det är vanligare under riktigt kalla perioder. Polisen kan också säga att vi kommer tillbaka i nästa vecka och hämtar er. Men de säger inte exakt när, och det går inte att stanna på samma ställe timme efter timme, dag efter dag.

I början av sommaren 2018 tvingades hemlösa flyktingar och migranter bort från kanalbankerna vid metrostationerna Jaurès och Stalingrad, och från tältläger vid Porte de la Chapelle och Porte de la Villette. Polisen tog brutalt bort och förstörde alla tält de upptäckte och hänsynslöst förbjöd de tält på allmänna platser. Hemlösa sökte sig till andra ställen med sovsäckar de köpte eller som skänkts av hjälporganisationer och medmänniskor. Tält verkar inte ha tillåtits förrän vinterkylan kom mot slutet av året. I oktober såg jag inte ett enda tält där de tidigare stått i rader.

Inte bara nyanlända sover ute utan också de som straffats ut från boenden. De kanske har varit i bråk eller anklagats för att ha startat bråk, eller de har lämnat ett boende som de inte gillar och väntat för länge med att komma tillbaka. Men är de flesta verkar vara nyanlända, papperslösa som håller sig undan Dublinavvisningar eller de som söker asyl och är i Paris för att överklaga ett avslag på uppehållstillstånd. Det är möjligt att en del är migranter som inte vill söka asyl – det vet jag inte.

Under sommaren 2018 ska polisen också ha försökt kriminalisera matutdelning till hemlösa flyktingar och migranter. Men protesterna blev för omfattande. Polisens taktik var ungefär densamma som i Calais i norra Frankrike.

Ungefär så har det varit i många år i Frankrike. Frankrike har tagit emot dem som vill söka asyl på ett erbarmligt sätt först – ett icke-sätt. Det är som om en flykting ska klara sig själv i början eller förväntas ha vänner som tar hand om en. Kanske är det fråga om signalpolitik, att Frankrike menar att det dåliga mottagandet ska avskräcka. Efter att ha registrerat en asylansökan följer så småningom boende och pengar vare månad. Men det kan ta tid.

Att nyanlända människor som vill söka asyl måste bo på gatan första tiden följer inte EUs mottagningsdirektiv om hur asylsökande ska bemötas. Man ska ha ett tak över huvudet, mat, säkerhet och bemötas värdigt.  Men att situationen är som den är i Paris – dit de flesta tar sig när de väl kommit till Frankrike – är ingenting nytt, och det kan ta allt från ett par dagar till en månad eller mer att få någonstans att bo.

2011 i Aten fick jag beskrivet för mig från tidigare Dublindeporterade från Frankrike att det var så här i Paris, och i Behzad Yaghmaian reportageboken Embracing the infidel – Stories of Muslim Migrants on the Journey West läser jag att det var på samma sätt för femton år sedan. (Boken hittade jag hos vännen Hussein Ali i Aten, New York: Delacorte Press/Bantam Dell/Random House, 2005.) Men platserna där man sover utomhus ändras, och antalet asylsökande i Frankrike har ökat de senaste åren. Och det var krångligare förut att registrera sin asylansökan.

Flera killar som jag träffat under våren innan är inte kvar i Paris när jag kom tillbaka i oktober, de hade flyttats till boenden runtom i Frankrike. Det är vanligt – efter en tid i Paris flyttas man till andra delar i Frankrike. Så är det också i Sverige. Att välja boende gick inte och går inte. Stannar man inte kvar dit man flyttats, förlorade man rätt till boende och oftast även månadspengen på runt 200 euro. Då blir det mycket svårt att leva. Ändå hittas utvägar och många klarar det.

I februari-mars, alltså för snart två månader sedan, var jag var i Paris igen. Runt Porte de l´Aubervillier, halvvägs mellan Porte de la Chapelle och Porte de la Vilette, fanns många nyanlända familjer som sov i mindre klungor i parkområden och på boulevardgräsmattor. Tälten stod i grupper och var sällan mer än kanske tio-tolv. Mitt i en trafikkarusell levde flera arabisktalande familjer i stora tält. Vid sidan om stod en rad med små, låga tält där afghanska män sades sova.

Utmed ena långsidan i den större delen av parkområdet delar organisationer ut mat tidigt på kvällarna. De är flera och försöker följa scheman så att varje kväll kommer någon. Ungefär så var det i höstas också, och kanske har det varit så i flera år.

Svälter gör nog knappast de som sover ute, men är de helt utan pengar får de kanske för lite mat i sig. Speciellt om de missar tiden för en matutdelning.

I centrala Paris är parkerna stängda på nätterna. Så är det med den lilla parken i La Chapelle nära metrolinjen. Men nog går det att ta sig in sent på natten, berättade en ung tyskafghan i morgonkön utanför dagcentret  på Avenue Denfert-Rochereau. På morgonen blev han väckt av polisen. Eller var det parkvakten?

Innerstadsparkerna är välvårdade och planerade för att invånare och turister ska ta igen sig i en vacker omgivning. Parkområdena här i norra Paris där hemlösa flyktingar och migranter kan sova är inte inhägnade och inte prydliga och omskötta.

Dublin

Dublin verkade inte vara ett jätteproblem för ett år sedan. Jag mötte många unga svenskafghaner, som berättade att Dublinmarkeringen försvunnit efter ett antal månader, eller att deras fingeravtryck för Sverige aldrig hade kommit upp. Frankrike verkade inte lägga mycket resurser på Dublinprocesser.

Men nu ett år senare skapar Dublin ångest – tankar som kommer om nätterna, svårighet att sova, ont i magen, huvudvärk. I fyra ord förklaras det så här:  ”Jag har mycket stress.

Enligt EUs Dublinförordning ska det land där en asylsökande lämnar in sin asylansökan ansvara för asylprocessen.  Om den som söker asyl söker asyl igen i ett annat EU-land ska hen föras tillbaka till första land. För att kontrollera att inget annat land är ansvarig för asylprocessen tas fingeravtryck i samband med att en ansökan registreras. Fingeravtrycken lagras i en stor digital EU-databas. Kommer personens fingeravtryck upp för ett annat land ska det landet tillskrivas om landet accepterar att ta tillbaka personen. Förfrågan ska göras inom tre månader, svar ska lämnas inom två månader, och frågande land har sedan sex månader på sig att genomföra överföringen. Har överföringen inte gjorts när sex månader har passerat ansvarar nya landet för asylprocessen.

I Frankrike kan man överklaga beslut om Dublinöverföring till domstol. Domstolarna som behandlar överklagan är regionala mindre förvaltningsdomstolar med namnet Tribunal Administratif. Beslutar domstolen om överföring ska enligt fransk lag sex månader räknas från det datum när domstolen beslutade.

I oktober förra året hörde jag mycket mer om Dublin än vad jag gjorde våren innan. Fingeravtrycken för Sverige hade kommit upp för många, men för andra inte, men de jag träffade då var mest mycket nyanlända. I oktober talade jag med flera, som överklagat till Tribunaldomstol och bland annat angett att Sverige skulle komma att skicka dem till Afghanistan. En del hade fått positivt beslut hos Tribunalen, andra negativt.

En och annan bekant från våren 2018 hade fått uppehållstillstånd. För första gången träffade jag också några med avslag i första instans på sin asylansökan. De var i Paris för att överklaga och sov ute.

Hela tiden genomfördes och genomförs Dublindeportationer till Sverige, Tyskland och andra länder. Men av halvårsstatistiken för 2018, som den franska organisationen La Cimade visade mig, genomförde Frankrike bara 11 procent av alla beslutade Dublindeportationer. Det var bara en procentdel högre än året innan.

I oktober mötte jag ett gäng som avvikit på grund av Dublin. Flera hade polisen släppt när de vägrat gå ombord på flygplanet till Sverige. De levde papperslösa i 18-månaderslimbo i Paris utan bostad och pengar. Medan månaderna gick blev de erfarna överlevare. Klarade de 18 månader skulle de tillåtas få sin asylprocess förd i Frankrike (enligt Dublin III:s paragraf 29). Jag träffade flera svenskafghaner som levde enligt den planen. En och annan fick bo kvar i boendet men månadspengen från det franska migrationsverket Ofii var avslutat.

De överlevde genom soppköken och stöd från kompisar, ibland vänner i Sverige. En av dessa svenskafghaner jag lärde känna hade just passerat 18-månadersgränsen tidigare under höstan och kunnat söka asyl efter en del krångel. När jag kom tillbaka i februari-mars hade han nyss fått sitt uppehållstillstånd.

Andra hade rest vidare till Italien, eller till Tyskland, visste kompisar eller kompisars kompisar. Vad som hände sedan visste de inte.

Vintern-våren 2019 pratas det mycket om Dublin och domstolar och om poliskontroller på gator och andra platser

I februari-mars talade var och varannan om Dublin, om överklagan till Tribunaldomstol, om avslag i domstolen och om kallelser att infinna sig hos Citéprefekturen. Än så länge hade de boende, månadspeng och récépissé, dvs A4-pappret med frimärksstort fotografi att de just nu fick vistas lagligt i Frankrike. Advokater hade de fått genom hänvisning av boendets socialsekreterare, genom lärare och olika frivilligorganisationer, och genom kompisar. Det var kostnadsfritt.

En och annan hade fått positivt besked i Tribunaldomstolen. De skulle inte Dublindeporteras till Sverige, som ju skulle deportera dem till Afghanistan. De skulle få sin asylansökan processad i Frankrike.

Att jag träffade många fler med avslag var kanske en tillfällighet. De var och är i alla fall tillräckligt många för att man ska förstå att Dublin har blivit ett stort problem för många. Förmodligen har Frankrike lagt mer resurser på Dublinhanteringen nu.

Dublinavvisningarna till Sverige har ökat jämfört med 2017, statistik från svenska migrationsverket säger att Sverige mottog 81 Dublinavvisade från Frankrike 2018 mot 57 året innan. Men ökar de procentuellt i förhållande till ansökningar? Jag vet inte.

Parallellt fanns och finns nu 2019 de som fått uppehållstillstånd (flera av dem träffade jag för ett år sedan och i oktober), och de som har blivit ”normale” och fått lämna in sin ansökan och i februari/mars antingen hade haft sin intervju eller väntade på den. För en del kom precis som tidigare fingeravtrycken för Sverige aldrig upp, eller de hade försvunnit.

Några hade väntat ett år efter att ha lämnat in sina asylhandlingar utan att ännu kallas till intervju.

Citéprefekturen och Dublin

De som sorteras under Dublinförordningen har i regel korta tillstånd – récépissé – att vara i Frankrike. Tillstånden måste förnyas, i regel varje månad. Det sker hos prefekturen. Avviker de har de inget giltigt récépissé.

Efter avslag i Tribunaldomstol i Paris kallas de ofta till stadens stora prefectur på Ile de la Cité, hundra meter fågelvägen från Notre Dame, och 50 meter från dagcentret där man sticker handen i en svart påse och hoppas på chans. Rätt färg på plastbrickan i påsen ger ett boende nästa dag.

Citéprefekturen anses farlig och socialsekreterare på boenden varnar för att gå hit. Risken är stor att man grips, skickas till förvar och sedan deporteras enligt Dublin.

Alternativet är att inte gå till citéprefekturen, stanna kvar på boendet så länge man får, och planera för vad man ska göra. Finns det någon att bo hos, ska man pröva ett annat land, hur blir det med Dublin då? Italien kanske, som har gett uppehållstillstånd till afghaner med 97 procent. Men i Italien är det nästan omöjligt att hitta arbete även om man har fått uppehållstillstånd.

Men, som en tjugosexårig svenskafghan från Östersund sa i Paris nu i början av mars: Till Italien åker man inte för arbete utan för uppehållstillstånd. Efter uppehållstillstånd åker man till ett annat land och arbetar.

Många unga män och några familjefäder hade kallelser till Citéprefekturen efter avslagsbeslut hos en Tribunaldomstol.

M hade haft extra otur, han ville överklaga Dublinbeslutet, men socialsekreteraren i boendet, som lovat förmedla advokat, glömde bort det. Sedan var det för sent. Nu visste han inte hur han skulle göra, gå till Cité eller inte. Än så länge är han kvar i Paris.

Alla som går till Citéprefekturen grips inte, i alla fall inte första gången. Men kanske andra. I stället för att gripas och föras till förvar får en del en ny tid och ett förnyat récépissé på en eller två månader, ibland till ett datum några månader fram och beskedet att då är flygbiljett till Sverige utställd. Några hade fått ett datum som innebar att då har de varit i Frankrike så länge att enligt Dublinreglerna ska Frankrike ta över ansvaret för dem. Men blir det så? Förmodligen måste de gå till domstol för att få det bekräftat.

Ibland är kallelsen motiverad med att en intervju ska göras.

Oron maler, gå dit eller inte gå dit, och om inte gå dit, hur ska det bli när boendet meddelar datum för när man måste flytta ut.

Så – kan inte sova, tankarna mal, hur ska det bli, vad ska jag göra, har ont i huvudet, har ont i magen, svårt koncentrera mig.

På gatorna gör civilklädd polis kontroller nu, särskilt i områden i norra Paris där flyktingar och migranter känner sig en aning hemma. Den som inte har giltigt récépissé grips och förs till förvar. Om det inte går att prata sig ur situationen, vilket vännen A lyckats med.  

Dublin, domstolar, citéprefekturen och ”vad ska jag göra” var ett mycket vanligt samtalsämne när jag var i Paris för två månader sedan.  Ingenting pekar mot att det skulle ha ändrats.

N hör till dem som inte infann sig i februari hos prefekturen. Månadspengen har upphört och han skulle lämna boendet den 1 april men får bo kvar månaden ut. Han har haft den sällsynta turen att en fransk familj har lovat ta hand om honom tills han kan söka asyl som ”normale”. Dit är det minst ett år.

För A, som nu har vart ett år i Paris och talar ganska bra franska, ville inte prefekturen i början på december acceptera att Dublinförordningens sexmånadersgräns efter domstolsbeslu om att han skulle skickas till Sverige hade passerat och att han nu borde få vara ”normale”. Det hade varit sex månader av oro och ängslan när han varje vecka visade upp sig hos polisen och skrev sin namnteckning. Med stöd av en envis och ihärdig advokat, förmedlad av en lärare i kurs i franska, och flera turer hos Tribunaldomstolen blev han till slut ”normale” och har lämnat in sin asylansökan. Domstolen ålade med skärpa prefekturen, som inte var citéprefekturen, att låta honom lämna in sin fulla asylansökan och att annars betala ganska höga böter.

Jag kan inte låta bli att tro att dessa domstolar ibland visar en medmänsklighet och ödmjukhet inför flyktingen, som svenska migrationsdomstolar verkar sakna.

Boenderegler sätts av det franska migrationsverket och dit hör att man ska lämna boendet efter avslag. Men boenden har olika ägare och ibland kan organisationer tänka lite friare kring myndighetsregler – förmodligen för att de har egna fondpengar. Och A har fått behålla sitt boende.

Men sedan årsskiftet får han inga pengar. De betalas ut av migrationsverket Ofii, som anser att A har obstruerat deras tidigare beslut om avvisning. Han överlever genom soppköken och lån och stöd från vänner – och talar allt bättre franska.

För en annan A har 18 månaders limbon nu krympt till att bara några månader är kvar innan han ska kunna bli ”normale” och få sin asylprocess förd i Frankrike. För att bli klassad som ”normale” kommer han antagligen tvingas gå till domstol. I sju månader bodde han i ett undangömt litet tältläger, och där har flera av hans kamrater klarat vintern och fortsätter att bo. Själv fick han när det började bli riktigt kallt i Paris bo i ett litet källarrum i södra Paris. Där hoppas han få bo den resterande tiden. Läraren i franska ordnade detta.

Vad man bör göra?

Förbereda sig i Sverige på att många problem kan komma upp. Ha med sig pengar, en varm jacka och inte för mycket kläder och saker. Vara rädd om telefonen. Skaffa sig ett nätverk av kompisar, investera i hjälpsamhet, d.v.s. hjälpa andra så får man hjälp tillbaka. Försöka tänka klokt och lära sig franska så mycket som möjligt. Försöka bygga goda relationer till lärare, socialarbetare och andra fransmän man kommer i kontakt med. Ta reda på var organisationer som stöttar flyktingar och migranter finns och höra sig för om hjälp och boenden om man blir utan bostad. Om möjligt ha backups i Sverige som i nödfall kan skicka pengar. Gärna hålla kontakt med Svenska kyrkan i Paris, som ger det stöd de kan.

Fransmän i gemen kan vara svåra att få kontakt med, och många undviker flyktingar och migranter och vill inte tala annat än franska. Men en annan bild är att fransmän demonstrerar och manifesterar för mänskliga rättigheter, stöder flyktingar och migranter och protesterar mot polisens brutalitet. Precis som i Sverige är människor olika. Det finns många högerpopulister och rasister i Frankrike, men det finns också många antirasisterna och människor som kämpar för flyktingars och migranters rätt.

OBS. För hjälp läs www.guideasile.wordpress.com   Den uppdateras och finns i engelsk version.

Det här inlägget postades i Frankrike. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *