M:S KOMPIS I PARIS OCH DEN INFERNALISKA MASKINEN DUBLIN

Jag får ett samtal i Stockholm en kväll i slutet av april. M, som jag har känt i åtta år, är darrig och allvarlig på rösten:

”Min kompis ringde, han är på Arlanda. Dom skickade honom till Sverige. Du vet han var i Paris och vi pratade om ifall han skulle gå till migrationsverket där eller inte. Han hade en kallelse och han visste att det var farligt. Han hade Dublin. Sverige ville ta emot honom och han hade varit i domstol och berättat att Sverige skulle skicka honom till Afghanistan. Men domstolen sa att han skulle skickas till Sverige. Vi kom fram till att han i alla fall skulle gå eftersom han var kallad och att han skulle höra vad dom skulle säga.  Vi hoppades att det skulle gå bra och att han skulle ta sig hit själv och sedan leva här svart tills vi hoppades att det skulle lösa sig.

Men dom kallade på polis och sen skickade dom honom till Arlanda. Och på Arlanda sa polisen att dom skulle skicka honom direkt till Afghanistan. Han har aldrig varit i Afghanistan. Han har vuxit upp i Iran. Precis som jag. Han känner INGEN i Afghanistan. Och det är FARLIGT att sen försöka ta sig till Iran från Afghanistan och det kostar mycket pengar. Och kommer han dit blir han svart där, och polisen kan ta honom och skicka honom till Afghanistan.”

M själv kom till Sverige i en tid när minderåriga ensamkommande med hans bakgrund och skyddsbehov fick uppehållstillstånd. Men hans kompis, som kom 2015, har utsatts för samma behandling som tusentals andra unga från Afghanistan: Lång väntan på beslut, uppskrivning i ålder till vuxenstatus, misstänkliggörande av asylskälen med avslag i alla instanser, slutligen avslag också på att få studera genom Nya gymnasielagen.

Från Arlanda fördes M:s kompis till förvaret i Gävle och där är han nu. M har kontaktat en advokat och hoppas att advokaten kan hjälpa honom.

M:s kompis är ett exempel på Dublins grymhet. Han är en av många som har skickats tillbaka till ett annat EU-land från Frankrike. Sverige anses ansvarig för hans asylprocess men Sverige ger honom avslag och ska skicka honom till Afghanistan där han aldrig har varit. Frankrike har en annan uppfattning av säkerhetsläget i Afghanistan än Sverige och de flesta från Afghanistan får uppehållstillstånd. Det skulle förmodligen även M:s kompis få om det inte vore för Dublin. En del franska domstolar dömer till den afghanske flyktingens fördel, men många väljer att följa de stränga Dublinreglerna, som dock ger möjlighet för ett land att överta asylprocessen.

Hade M:s kompis inte följt kallelsen och infunnit sig hos vad M kallar migrationsverket men förmodligen är en prefektur, hade han kanske kunnat bli kvar i Frankrike eftersom det är variationer kring hur Frankrike hanterar Dublinprocesser. Det hade nog blivit en svår och trixig men inte alldeles hopplös väg. Kanske hade han måst leva 18 månader utan bostad och pengar, och försöka undvika riskera att gripas i poliskontroller. Jättesvårt ja, men möjligt för den som är uthållig, har byggt upp ett kompisnätverk och är klok. Kanske hade han i stället tagit sig tillbaka till Sverige? Det här inte lätt på grund av Sveriges id-kontroller vid svenska gränsen och danska id-kontroller på tågen från Hamburg till Köpenhamn.  Men andra har lyckats, och det kanske M:s kompis också skulle göra med vägledning. Men hur skulle det gå för honom på sikt i Sverige som papperslös?

Eller skulle han ha rest till Italien, som många har sett som en utväg? Italien har gett uppehållstillstånd till nästan alla från Afghanistan, men det har varit svårt på många andra sätt i Italien. Med den nuvarande högerpopulistiska regeringen har situationen för utlänningar som söker skydd blivit mycket, mycket sämre, och främlingsfientligheten inom politiken är stark.  Italien har inte brytt sig så mycket om Dublin, men nu verkar Dublindeportationerna till andra EU-länder bli allt vanligare. Az, min ”gamle” vän från Aten, som numera lever i Rom, ringde härom dagen och berättade ungefär samma sak som M i Stockholm: En kompis hade levt tre år i Sverige, fått alla avslag och sedan kommit till Italien för drygt ett halvår sedan, innan dess hade han varit i Frankrike. Efter sex månader i Italien skickades han till Sverige. Italien är inte som förut, sa Az i telefonen, det har blivit mycket svårt här.

Minns mannen från Afghanistan och från Östersund i kön till dagcentret på Avenue Denfert-Rochereau i början på mars. Han sa att till Italien åker man för uppehållstillstånd, inte för arbete. För arbete åker man sedan till ett annat land.

Det kanske inte fungerar så längre.

Var finns den europeiska humaniteten för alla dessa, som drivs från det ena EU-landet till det andra och som inte får stanna någonstans. Orsaken är Dublinförordningen och att EU-landet som anses ansvarig för deras asylprocess inte respekterar deras skyddsskäl. När det gäller Afghanistan anser stora humanitära organisationer att det är världens farligaste land i dag.

Som tur är fungerar inte Dublin helt som förordningen är tänkt i Frankrike. Antagligen inte i Italien heller. Alla, som har sökt asyl i ett första EU-land som till exempel Sverige, skickas inte tillbaka från Frankrike. Migrationsverkets statistik från 2018 säger att totalt 81 personer togs tillbaka av Sverige från Frankrike, och 13 från Italien. Dublinåtertagna till Sverige från EU-länder 2018 var totalt 930. Nästan hälften av de återtagna skickades från Tyskland, 431 personer, följt av 116 personer från Danmark. Återförda från Frankrike ligger på tredje plats. Uppgifterna anger inte nationalitet, men antagligen är den största nationella gruppen afghaner.

Dublin – det europeiska asylsystemets infernaliska maskin

På franska La Cimades hemsida (www.lacimade.org) ligger en nyligen publicerad rapport om Dublin i Frankrike gjord av organisationen, ”La Machine Infernale de l´asile européen”, fritt översatt till svenska ”Det europeiska asylsystemets infernaliska maskin”. Rapporten använder sig av statistik från 2017 när de beskriver det lynniga och oberäkneliga Dublinmaskineriet i Frankrike där i slutändan 9 procent skickades tillbaka till ett annat EU-land som följd av Dublin. 2017 fanns 1 384 Dublinregistrerade från Sverige och 57 personer togs tillbaka till Sverige. För Norge är siffrorna 65 återtagna av 1 026 Dublinregistrerade. För Tyskland 869 av 8 688 Dublinregistrerade. För Schweiz 38 återtagna av 1 198 registrerade. Låga siffror men med stor oro för de Dublinregistrerade och en stor byråkrati inkopplad.

Vad hände med de andra? En del blev alldeles säkert kvar i systemet, de skickades aldrig och efter sex månader övertog Frankrike ansvaret för asylprocessen. Andra gick säkert ut i en 18 månaders osäker tillvaro utan något officiellt stöd, varefter Frankrike tar över asylprocessen om personen begär det. Båda de här processerna har blivit komplicerade och kräver både advokat och beslut i domstol. Återigen andra åkte antagligen till ett annat EU-land, kanske Italien, Tyskland, Spanien, Portugal. Någon av vännerna i Paris sa att en möjlighet är kanske att vänta ut de 18 månaderna i Italien eller ett annat varmt land och sedan åka tillbaka till Paris. Många fasar för att tillbringa vintern i Paris utan tak över huvudet.

Frankrike har utbildat fler i hur Dublinprocessen används, och mer resurser sägs bli lagt på Dublin. Då är avsikten att öka antalet som skickas tillbaka till andra EU-länder. 2018 ska 11 procent av Dublinregistrerade ha skickats tillbaka till hens tidigare EU-land.

2016-18 hade cirka 100.000 människor Dublin av de asylsökande i Frankrike, skriver rapporten. För 2018 hade 23.650 vuxna Dublin. Under 2017 avvek 7 500 på grund av Dublin, 2018 uppskattningsvis omkring 10 000. Avvek innebär att gå ut i 18 månader eller resa till andra länder.

La Cimade pekar i rapporten på till synes nyckfulla vägar som processen kan ta för dem som blir Dublinfall vid registreringen. Det är nog de flesta, och med Dublin hängande över sig vet inte vad som väntar när de kallas till prefekturen titt och tätt.  Dagar och månader fylls av oro, svårigheter att sova, ont i magen och huvudet, och att jaga efter lösningar på situationer som uppkommer. Till vilken nytta är denna oro och osäkerhet och byråkrati och domstolsöverklaganden när i slutändan ändå en ganska liten procent skickas tillbaka enligt Dublin? Rapporten finns på La Cimades hemsida www.lacimade.org  . En engelsk översättning ska komma.

La Cimades hemsida har också en lång redogörelse för vad jag kallar myndighetstrakasserier mot den som har haft Dublin och där ansvaret för asylprocessen gått över till Frankrike efter sex respektive 18 månader. Sedan halvårsskiftet 2018 har många tidigare Dublinfall straffats materiellt när de äntligen har fått komma in i den franska asylprocessen. Då har de förvägrats rätten till bostad och till ekonomiskt stöd, ibland bara stödet.  Tillsammans med andra organisationer har La Cimade fört upp detta till domstol.

Rådet från La Cimade är att hämta papper från migrationsverket (Ofii) att de inte får något stöd och är mycket utsatta, och sedan gå till domstol med hjälp av advokat. Beroende på olika regler och beslut kan resultatet bli framgång, men också att Ofiis beslut ska bestå.

Här finns sammanhanget till att vännen A inte får ekonomiskt bistånd efter att han äntligen blev av med Dublin, lämnade in sin asylberättelse och har fått den antagen. Som tur är har han kvar sitt boendet, som drivs av en fri stiftelse/organisation. Vad lever han av? Stöd av vänner och bekanta samtidigt som han har en stark uppbackning från lärare och advokater. Men han skäms för att be om pengar och hankar sig fram, idogt studerande franska och i hopp om snart beslut om uppehållstillstånd.

—–

Statistik om Dublin, asylsökande, avresta och så vidare handlar alltid om människor, människor som ofta är rädda, förtvivlade, har ångest, och om vilka det inte finns mycket kunskap om hur livet blir för dem som deporteras till landet där de anses höra hemma.

Eller som en av de engagerade, djupt berörda och kunniga i ”#Vi står inte ut men vi gör vad vi kan” har sagt om dem som Sverige skickar till Afghanistan: De flesta överlever nog när de har skickats tillbaka eftersom de hjälper varandra. Men det handlar då om att överleva, inte om att leva.

Enligt brittisk-afghansk forskning i mindre skala lämnar de flesta Afghanistan så snart de kan, i första hand för Iran och Pakistan som första land.  De som vet brukar vara de närmast anhöriga. 

——

För drygt en vecka sedan skickade tjugo franska organisationer ett öppet brev daterat 25 april 2019 till Frankrikes premiärminister. Brevet protesterar mot situationen för utlänningar i Paris med människor som sover på gatorna i nordöstra Paris och under ringlinjen Peripherin, och som har ökat dramatiskt sedan 2015. De tjugo undertecknarna är Cimade, Emmaüs France, MdM France, MSF, Utopia 56, Caritas France och andra.