Paris i november 2019, del 3 av 3. Frankrike som asylland för flyktingar från Afghanistan och monstret Dublin.

1. 10 november tågade 13 000 parisare mot fransk islamofobi.
2. CAMRES lilla café på 11 Passage Dubail.
 3. “Rådgivningskiosken” på 218, Rue du Faubourg Saint Martin.
4-5 Två av vännerna från Sverige. Foto författaren 2019. 

Under den stora flyktinginvandringen till EU 2015 hade Frankrike bara en 10-procentig ökning av asylsökande. Men nu 2018-2019 har antalet asylsökande ökat, tvärtemot i de flesta andra EU-länder. 119 000 människor sökte asyl i Frankrike 2018. Fingeravtrycksscanning och slagning i EUs Eurodac-arkiv visade att 1/3 hade sökt asyl i andra EU-länder.

Generellt får omkring 70 procent av alla som söker asyl avslag. De flesta kommer då från Albanien, Georgien, flera afrikanska länder och Bangladesh. Därifrån anses få ha asylskäl och avslagen kan ligga på 95 procent.

För afghanerna är situationen annorlunda. 67 procent fick positiva besked i första instans (OFPRA) 2018, och de flesta andra fick det efter överklagan till asyldomstolen. I synnerhet hazarer får stanna, har flera jurister sagt i samtal. Då gäller det att utan taskira – vilket många som har vuxit upp i Iran saknar – visa att man är hazar. Men det är nog inte så svårt.

Nyanlända till Paris måste räkna med att bo på gatan första tiden. Det uppstår och rivs många vilda läger i Paris norra stadsdelar. Här bor en blandning av nyanlända asylsökande, många i 18 månaders limbo på grund av Dublinförordningen samt migranter från Magrebländerna (framför allt Marocko, Algeriet och Tunisien) och från övriga Afrika.

Frihet – Jämlikhet – Broderskap

Frankrike är generellt inte ett särskild humant land för asylsökande. De flesta får avslag. Fransk gränsbevakning genomför otaliga olagliga pushbacks vid gränsen till Italien. Fransk polis är emellanåt mycket otrevlig och hårdhänt mot flyktingar och migranter, och första mottagande av nyanlända flyktingar är uruselt.

Frankrike har en lång tradition av att ha invånare med olika etnisk bakgrund – en följd av fransk kolonialism i olika former. Ultrahögern med Marie Le Pen i spetsen har många anhängare. Det finns rasism och islamofobi. Regeringen har drivit igenom en lag som förbjuder slöja i skolorna. Men det har antagligen att göra med att fransmän vill ogärna blanda ihop stat och religion.

Frankrike är en sekulär stat, och det finns en utbredd humanism och stöd till utsatta migranter och till flyktingar. Civilsamhället är starkt.

Jag har hört svenskafghaner säga att första tiden var de arga på fransmännen för att de inte vill tala engelska. ”Men nu börjar jag tycka om Frankrike och jag bror att Frankrike är ett bättre land för mig än Sverige.” De känner sig inte så annorlunda här när de sitter på bussen eller går på gator. Människorna har alla möjliga bakgrunder och ingen tittar, och ”fransmännen är vänliga och hjälpsamma bara man försöker tala franska”.

Att man ska försöka tror jag har att göra med fransk stolthet. Fransmännen är stolta över sitt språk, sin kultur och mycket av det som har hänt historiskt. Utan franska revolutionen hade vi knappast haft dagens demokrati och parlamentarism. Själv gläds jag åt att på varenda skola i Paris se orden Liberté-Egalité-Fraternité, Frihet-Jämlikhet-Broderskap, skrivet vid ingången. Sedan kan man diskutera hur detta har förvaltats.

Det franska migrationsverket och den franska asyldomstolen som beslutat i asylärenden har en annan uppfattning om Afghanistan än vad till exempel det svenska migrationsverket och våra svenska migrationsdomstolar har.

Än så länge, för uppfattningar kan ändras och det kan gå politik i de franska besluten. Men OFPRA och CNDA hävdar självständighet i sina beslut.

Regeringen har uttryckligen sagt att de inte vill vara mål för så många asylsökande som nu när andra EU-länder har färre asylsökande. Regeringen vill att Frankrike ska följa Dublinförordningen bättre. Precis som i Sverige och i EU-kommissionen säger regeringen att ett nej till uppehållstillstånd ska vara ett nej. Men än så länge får de flesta afghaner uppehållstillstånd och det är sällsynt med tvångsdeportationer till Afghanistan.

Å andra sidan undertecknade Frankrike nyligen EU-avtalet från 2016 med Afghanistan om att ta emot avvisade afghaner.

Att det franska migrationsverket OFPRA och franska domare i CNDA är noga med sin självständighet gentemot regeringen har jag hört från flera håll. Detta står också i AIDAs landrapport om Frankrike. Varje fall avgörs individuellt men oavsett vad regeringen tycker är uppfattningen att de som kommer från Afghanistan behöver skydd, i vissa fall också flyktingstatus, och att de inte kan avvisas till Kabul, som inte anses säkert. Om de kan avvisas till Mazar-e-Sharif eller Herat har jag inte fått klart för mig. Men tvångsavvisningar till Afghanistan är ovanligt. Däremot finns det afghaner som frivilligt har återvänt.

Att Frankrike inte använder sig av internflykt har jag inte fått bekräftat men det kan vara så att det inte är institutionaliserat på samma sätt som i Sverige.

Dublin-monstret

Enligt EUs Dublinförordning ska första land för en persons asylansökan ansvara för hela asylprocessen. Söker personen asyl i ett andra EU-land ska det upptäckas genom fingeravtrycken som tas vid ankomstregistreringen och som kontrolleras mot EUs stora dataarkiv Eurodac.

2018 hade 1/3 av alla som registrerade sin asylansökan i Frankrike redan sökt asyl i andra EU-länder.  Enligt EUs Dublinförordningen skulle de skickas tillbaka till första asylland. 10 300 förfrågningar gick till Tyskland, 1 800 till Sverige, och så vidare. Tyskland och Sverige svarade antagligen genomgående ja. Men bara 1000 respektive 81 personer skickades tillbaka.

Siffermässigt är det inte mycket, men för dem som drabbas kan det vara förödande.

Bara 8 procent av Frankrikes samtliga förfrågningar resulterade i att personerna verkligen Dublindeporterades till annat EU-land 2018. För Tysklands del var siffran 17 procent av alla förfrågningar.

Av dem som Sverige har deporterat till Afghanistan 2018 har flera Dublinskickats tillbaka från Frankrike. De kommer med eskort och lämnas över till svensk polis som placerar dem i förvar. I några fall har försvarstagna lyckats fly tillbaka till Frankrike.

Inom EUs medlemsstater finns en utbredd uppfattning om att Dublinförordningen inte fungerar.  Reglerna är många och länderna hinner inte med. Det finns också en rad rättigheter för asylsökande inskrivna i Dublinförordningen, och som inte följs av medlemsländerna. Hit hör splittrade familjers rätt till att ha sin prövning i ett och samma land. Inte heller använder medlemsländerna den klausul som ger dem rätt att av humanitära skäl strunta i regler som uppenbart missgynnar individer.

Förordningen är också djupt orättvis mot första ankommande EU-land, som ska vara landet där man söker asyl. Det lilla Grekland med sina 11 miljoner invånare och urdåliga ekonomi har liten förmåga att ta hand om alla flyktingar som kommer. Konsekvenser blir svåra för dem som fastnar i Grekland.

Dublin i Frankrike och afghaner från Sverige

Långt ifrån alla som får Dublin skickas iväg. Men Dublinförordningen är ett monster av oro och utsatthet för alla dem som får markering och fasar för vad som ska hända.

Jag skulle tro att majoriteten av Frankrikes 1 800 förfrågningar till Sverige 2018 om Dublinöverföring rör unga män och familjer med afghansk nationalitet, och att majoriteten kom till Sverige 2015.

Jag skulle tro att det är ungefär på samma sätt med förfrågningarna till Tyskland.

Att många unga män från Afghanistan kommer från Tyskland märks i de vilda lägren i Paris och i köerna utanför daghärbärgena.

I ett land som än så länge ger de flesta från Afghanistan uppehållstillstånd är Dublinförordningen den stora grymheten. Även om mindre än 10 procent av dem som Sverige godkänt för överföring överförs, vet inte den som har Dublin om hen kommer höra till de under 10 procenten.

En del av alla dem som undkommer Dublin gör det genom att leva merparten av en 18-månadersperiod i limbo utan rätt till boende och ekonomiskt stöd från franska staten. De klarar tiden genom att i vissa fall låter boendet dem bo kvar, genom att hoppa runt bland kompisar, bo i tält och på gatan, åka till ett annat land och söka asyl och kanske avvakta tills det blir dags att komma tillbaka till Frankrike. Några har tur och blir omhändertagna av franska privatpersoner.

Att få boenden genom organisationer eller 115 när man är i 18 månaders limbo kommer att bli svårare eftersom OFII trycker på om att få listor på alla boenden och att genomföra kontroller.

Sedan är det en fråga om OFIIs har resurser till kontroller.

Genom lagskärpningar försöker staten också göra det svårare och svårare för dem som har Dublin.

Hur hamnar de i Dublinförordningens 18 månaders limbo?

Först och främst genom fingeravtrycken och träff i EUs databas för fingeravtryck – Eurodac.

Efter träff i Eurodac och besvarad förfrågan till det andra EU-landet följer en kallelse till prefektur/polis. Där ska de visa upp sig och med en signatur visa att de har varit där. Hur ofta det ska ske varierar med prefektur, för en del är det varje månad. I fall som kallas husarrest är det varje vecka. Om Frankrike inte har genomfört Dublindeportationen inom sex månader går ansvaret över till Frankrike. (Samma gäller ju alla andra EU-länder – reglerna står i Dublinförordningen.) Många gånger händer ingenting och vid besök hos polisen kommer beskedet att du är nu ”normal” och har rätt att börja asylprocessen. Andra gånger blir det inte alls så.

När besök ska göras hos den stora Cité-prefekturen mitt i Paris är det farligt för den som har Dublin. Härifrån utgår ofta förvarstagandet. Inför kallelse är många på sjukhus i stället av psykiska skäl. Eller de avviker på olika sätt. Efter det väntar ofta 18 månaders limbo, som ibland kan upphöra efter att personen har gått till domstol med hjälp av advokat. Att vinna sådana mål är inte lätt men ibland lyckas advokaten.

Många överklagar beslutet om Dublinöverföring till förvaltningsdomstol när de fått beskedet (till Tribunal Administratif). I Watizat-guiden finns listat organisationer för kostnadsfri hjälp av advokat.

Den ideella organisationen Baam har många afghaner från Sverige bland sina klienter. De är ofta hazarer och inom Baam finns numera expertis på hazarers utsatthet i Afghanistan. Baam ger juridisk rådgivning onsdagar och fredagar från kl. 17 i en gammal ämbetsbyggnad som tillhör Paris stadshus. Adressen är 2 Place Baudoyer, i 4e arrondissementet. Man ska in på en stenlagd gård och sedan ta en dörr åt vänster och upp för en trappa. En vaktmästare vid stora ingången pekar och visar. Närmaste metrostation är Hotel de Ville.

Baam håller också många kurser i franska.

Framgång i Tribunal Administratif brukar bero på att ett fel har begåtts i prefekturens hantering av Dublinärendet – men sällan att Sverige kommer skicka tillbaka personen till Afghanistan. Dublinförordningen är full av regler som ska iakttas. Felet/felen kan bestå i att personens namn eller födelsedatum är fel, att prefekturen har använt sig av fel första asylland, att personen inte har fått den information och den tolkning som hen har rätt till enligt Dublinförordningen, och så vidare. Beslutet kan bli att domstolen skickar tillbaka ärendet till prefekturen, som kan göra en ny vända eller avstå.

Enligt en lag 2018 ska Dublins 6-månadersperiod för verkställighet räknas från datum för domstolsbeslutet om klienten förlorar. Den som överklagar förlorar alltså månader som redan har gått av en 6-månadersperiod. Ett senare tillägg säger att tiden kan bara skjutas fram en gång. Om det blir nya överklaganden till domstol gäller tiden för första domstolsbeslut. Med andra ord – någon måtta får det vara!

Men många väljer att inte överklaga och hoppas på att tiden bara rinner ut i sanden. Det gör den också ofta.

Men långt ifrån alltid.

Att inte veta blir en mardröm som leder till orons vanliga typiska plågor – svårt att sova, trötthet, ont i huvudet, ont i magen, svårt att koncentrera sig, svårt att sitta stilla, ont i hjärttrakten.

Prefekturerna verkar sällan godkänna skälen till varför någon inte infinner sig enligt kallelsen – till exempel på grund av sjukdom. Straffen brukar bestå i att rätten till bostad och asylbidrag tas bort och när personen så småningom ändå får tillgång till asylprocessen placeras hen i snabbspår.

Kommer det att bli svårare att överleva i Paris med 18 månader?

Att vissa organisationer låter asylsökande i 18 månaders limbo bo kvar blir förmodligen svårare framöver. OFII ställer sedan en tid tillbaka krav att få kontrollera vilka som bor i boendena. Det här är en maktkamp som har förts mellan organisationerna och OFII det senaste året. Eftersom OFII finansierar boendena är risken stor att OFII vinner. Å andra sidan är det franska civilsamhället starkt och många organisationer – som till exempel Emmaus – kan inte acceptera att människor ska kastas ut på gatan. France Terre d´Asile håller sig däremot mer strikt till reglerna. Det har sagts mig att OFII försöker få in 115 i kontrollapparaten också.

Det finns de som har fått kontakt med fransmän och bor hos dem. Lärare i franskakurserna är ofta bra ingångar till att få tips om vart man kan vända sig, ibland också till någonstans att bo.

Ett råd är att hitta kurser i franska så fort man har kommit lite på plats, alltså långt innan en limboperiod har inträffat, och att på olika sätt försöka etablera kontakt med det franska civilsamhället.

I 18 månaders limbo ges inte asylbidraget. Risken är att man inte får det efteråt heller eftersom OFII har rätt att straffa och utan att motivera beslutet. De drabbade är hänvisade till civilsamhällets soppkök, gåvor och egna besparingar. I Porte de la Chapelleområdet organiserar olika organisationer frukost, lunch och middag på olika ställen. Mat för fattiga människor oavsett bakgrund går att få på flera håll. WATIZAT-guiden har flera adresser.

Ett annat sätt är att fråga hos Emmaus´och France Terre d´Asiles lilla rådgivningsbyrå/kiosk på 218 Rue du Faubourg Saint Martin och hos CAMRES, som är en kombination av litet café, mötesplats och rådgivningsbyrå på 11 Passage Dubail. Bästa tiderna att gå dit är på förmiddagarna. De ligger båda i 10e arrondisementet och ganska nära Gare de l´Est men åt olika håll. Passage Dubail är en mycket liten gata som går in från Boulevard Magenta strax nedanför Gare de l´Est.

Till CAMRES kommer flyktingar och migranter från många länder och med alla möjliga ärenden. Det är ett varmt och vänligt ställe med olika avkopplande aktiviteter på eftermiddagarna och med utbildade socialsekreterare anställda. För boende hänvisar CAMRES till Emmaus-kiosken och eftersom Emmaus driver kiosken tillsammans med det mer strikta France Terre d´Asil vet jag inte om en person i 18 månaders limbo kan få hjälp med boende. Men kanske med att hitta till soppkök i andra delar av Paris än Porte de la Chapelle. Emmaus har matserveringar för fattiga. En matservering finns i stora Madeleinekyrkans krypta. Maten ska vara bra, men man måste vara inskriven och ha ett kort för att få äta här.

Det här ger ju inte svar på hur man klarar 18 månaders limbo. Jag begriper själv inte hur man står ut. Men som någon sa, man får ta en dag i taget.

Nybildade föreningen ”Svensktalande flyktingars vänner i Frankrike”.

Svenska kyrkan i Paris.

Svenska kyrkan i Paris – 9 Rue Médéric, 17e – har övergett sitt aktiva flyktingstöd till stadens svensktalande flyktingar. Språkcaféet på fredagarna klockan 14-16 finns kvar när inte kyrkan behöver ta församlingssalen i bruk för andra ändamål. Det är ganska välbesökt och lärarna är som tidigare framför allt fransk- och svensktalande församlingsmedlemmar. Sara Brachet håller i språkcaféet men hon är inte anställd eller avlönad av kyrkan längre utan är volontär som de andra.

Med saknad minns jag prästen Tua, pedagogen Sofia, husmor Anna och förra höstens tillfälligt anställda kyrkoherde Kristina. De var närvarande och fick alla att känna sig välkomna och nästan som hemma. Sara var anställd och kunnig.

Under språkcaféets timmar återuppstår den kaffe- och tevagn, som fanns tidigare och där svenskafghanerna var välkomna att bre sig mackor och ta sig te utan kostnad. Kommer de andra dagar är det enda de kan få gratis ett glas vatten.

Så – Pariskyrkans profil har ändrats drastiskt.

Däremot håller en ny förening på att etableras av Sara Brachet och en grupp kring henne och författaren Monika Schwarz. Det är en förening för stöd och information till flyktingar som kommer från Sverige till Frankrike – Les amis des réfugiés suédopones en France (Svensktalande flyktingars vänner i Frankrike). Föreningen har ingen lokal än men öppnar en hemsida i dagarna. Den nås på facebook och den rekommenderar också facebookgruppen Svenska Afghaner i Frankrike.

Jag har en länk här till den nya föreningen men vet inte riktigt hur den fungerar  https://sites.google.com/view/ars-frankrike  .

Källor

AIDAs landinformation om Frankrike, 2018 update.   www.asylumineurope.org

Dublin Regulation: Into the Infernal Machine of the European Asylum system. Deterrence and Exclusion: An analysis of the Impact of the Dublin Procedure on the Rights of Exiles in France. La Cimade, april 2019. www.lacimade.org.

La Cimades hemsida om Dublin, www.lacimade.org

Samtal med France Terre d´Asile, French Refugee Council, olika aktörer inom det franska civilsamhället samt svensktalande afghaner i Paris.

Statiska uppgifter kommer från Eurostat, ibland förmedlat av La Cimade, www.lacimade.org  

Det här inlägget postades i Frankrike. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *