Ali Hussein Elfil 1943-2020

Hussein Elfil, Mister Ali, 2011 på balkongen till Helping Hands, på Sofokleusgatan i Aten.

Hussein Elfil dog i Khartoum, Sudan, i början av juli. Minnestexter och meddelanden har publicerats på Facebook.

Husseins erfarenheter lärde mig hur det är att vara erkänd flykting i Grekland. Han var i stort sett hänvisad till att klara sig själv, arbetade så mycket han kunde men han var en gammal man och blev hjälpt av vänner och en relativt välbeställd bror. Han hade många vänner i Aten och jag tror att en anledning var hans motto att man kommer mycket längre med vänlighet än med ilska. Hussein var vänlig och artig och respektfull mot andra människor, en ödmjuk man, men han kunde också vara arrogant och avfärdande när han kände sig dåligt bemött.

De flesta fick vänta på besked i många år och mycket få fick flyktingförklaring. Jag gjorde ett gott intryck, sa han, och hade bland annat förklarat för polisen att han var en gammal man som mycket hellre hade stannat hos sin familj och sina släktingar i Sudan. På den tiden var det polisen som hanterade asylärenden.

Hussein Elfil var min närmaste vän i Aten, vi har känt varandra sedan 2011. Han kom till Grekland som politisk flykting 1999, och att han fick uppehållstillstånd och flyktingförklaring enligt Genèvekonventionen efter drygt ett år var han stolt över. 

De flesta greker har känt honom som Mister Ali. Ali var hans ”nomme de guerre” som politisk regimmotståndare i Sudan och under det namnet kom han till Grekland.

För mig var han först Mister Ali och så småningom Hussein. Jag blev presenterad för honom hos den grekiskamerikanska missionärsorganisationen Helping Hands med sina lokaler på Sofokleosgatan ganska nära Omoniaplatsen. Det var 2011 och jag mötte en ganska lång, smal gråhårig arabisk herre, oerhört vänlig och artig, belevad, en gentleman ut i fingerspetsarna, som talade en oklanderlig engelska. Han var stilig, och inte minst var han stilig i sin grå vinterulster, som han fått genom vännerna i Helping Hands.

Vi hade alltmer kontakt, i Aten och över telefonen och mejl. Så småningom välkomnade han mig i telefonen varje gång jag hade landat på Atens internationella flygplats. Jag kan fortfarande höra inom mig hans vänliga stämma säga ”wellcome to Athens, Annette”, eller i början ”Misses Annette”. Detta kommer jag aldrig höra mer.

Vi gjorde utflykter

Hösten 2013 kom jag tack vare honom en dag till förvaret i Korinth. Hussein var reseledaren, kunde ta sig fram på grekiska och visste hur saker och ting fungerar i Grekland. Men han föredrog att tala engelska.

Besöket på förvaret i Korint var en fruktansvärd upplevelse i inhumanitet för mig, jag beskrev det kort i boken Springa på vatten (2014). Det var fotograferingsförbud och jag kunde inte fotografera. Men jag minns männen som tvingades vara inomhus den mesta tiden och mer eller mindre hängde i klasar i fönstren. Förvaret hade varit en militärförläggning och många greker hade gjort sin militärtjänst här, bland annat teatermannen och vänsterpolitikern Perikles Korovessis, som jag hyrde bostad av en tid och som gick bort i våras.

2013 bestod förvaret i Korint av ett antal stora tvåvåningsbyggnader från 1930- eller 40-talet. Var och en var inhägnad med höga galler. Där hölls män som flytt från olika länder inspärrade. Minns jag rätt tilläts de gå ut på gården en halvtimme två gånger om dagen. Många var från Afghanistan och jag hade fått kontakt med en av männen som vi skulle vi hälsa på. Så vi fick komma in på området men inte innanför gallret. Han och jag tilläts prata en kort stund på var sin sida om gallret. Runtom honom stod många andra män. Han berättade om ett sjuttiotal män per rum, dålig mat, dåliga kläder, många hade varken skor eller strumpor, minimal sjukvård, ingenting att göra och ingen visste hur länge de skulle vara där. Efter en stund sa vakterna att vi måste gå och Hussein sa bestämt att vi måste lyda, annars skulle det bli obehagligt för oss.

Grekland var i svår ekonomisk kris och sedan våren 2012 var regeringen konservativ och dominerad av Ny Demokrati, partiet som har regeringsmakten nu igen. Fler och fler flyktingar sattes i förvar från 2012 och -13. Problemen för dem som kommit via Grekland för att söka asyl i EU var enorma, inte minst var det nästan omöjligt att lämna in sin ansökan om att få söka asyl. Accepterad som asylsökande fick man 6 månaders tillfälligt uppehållstillstånd, som visades upp genom ett rosa kort. De flesta hade inget kort och hade inte kunnat lämna in sin asylansökan. Köerna var enorma, och utlänningspolisen – det var hos dem asyl söktes – tog emot ansökningar en morgon i veckan och valde ut 10-20-30 personer av flera hundra som köat i flera dygn. De flesta flyktingar – många från Afghanistan och så småningom från Syrien – levde papperslösa i Grekland i väntan på att de skulle lyckas resa vidare. Ibland greps de av polisen för illegal vistelse i Grekland. Sedan Ny Demokrati fått regeringsmakten 2012 blev förvaren fler och flyktingar blev kvar i förvaren i flera år i stället för att som tidigare ha släppts efter några veckor.

Media förmedlade uttalanden från den konservativa regeringen om att de som satt i förvar skulle inte släppas förrän de gick med på att åka tillbaka till hemlandet. I sådana uttalanden var det inte tal om att de hade rätt att först få sin asylprocess behandlad. Flyktingar hade sina juridiska försvarare vid olika frivilligorganisationer, men behovet var långt större än tillgången på kostnadsfritt juridiskt stöd.

Den största organisationen var Greek Council for Refugees, som Hussein av och till arbetade för som översättare under sina år i Grekland. Anställningarna byggde på att GCR hade finansierade program, nästan hela verksamheten var uppbyggd på program, och program har som bekant en tidsbestämd början och slut. Det var likadant med de andra frivilligorganisationerna, finansieringen gjordes inom ramarna för program och ansökningar om medel från större internationella organisationer och fonder inom EU.

När vänsterpartiet Syriza vann valet på nyåret 2015 och bildade regering släppte närmare 6 000 förvarstagna män från förvar runtom i Grekland. En del hade vistats där i två år under vedervärdiga förhållanden. Från sommaren var gränserna norrut över västra Balkan i stort sett öppna och de flesta reste vidare, många till Tyskland.

Förvaren används nu igen av den konservativa regeringen – Korint, Amygdaleza närmare Aten, förvaret vid utlänningspolisen Aladapon i Aten och på andra håll. Den här gången har regeringen sagt att de kommer vara effektiva med att dessa ”illegala immigranter” snabbt ska skickas ut ur Grekland till Turkiet eller sina hemländer. De flesta har flyktingprofil.

Hussein följde med mig till den solidariska sjukvårdskliniken i Elleniko, jag tror det var våren 2015. Kliniken gav vård till greker som under den svåra ekonomiska krisen stod utan sjukförsäkring. Läkare, sjukgymnaster och andra vårdprofessionella var volontärer här. Medicinen kom genom gåvor från människor runtom i Europa, som ville stötta. Utan Hussein hade jag aldrig hittat dit. Kliniken flyttar till Glyfada nu.

Vi gjorde också lättsamma saker, som en söndagsutflykt med båt från Pireus till ön Aegina och luncher i den välkända, traditionella, pyttelilla källarrestaurangen strax väster om marknadstorget vid Athinasgatan. Men Hussein var alltid liten i maten och föredrog att vi drack kaffe på någon enkel bar och rökte en cigarett. Ibland väntade han på gatan utanför det enkla hotellet där jag så småningom började bo, men oftast stämde vi möte utanför varuhuset Hondas vid Omoniaplatsen.

Han hade många vänner

Och nu finns han inte mer, avliden i en ärftlig blodsjukdom som sakta urholkar skelettet. I drygt två år bar han sin sjukdom, behandlades med cytostatika vid det stora Alexandrasjukhuset i Aten, och till en början i Amsterdam där sjukdomen diagnosticerades. I Amsterdam bodde han hos en brorson i hopp om att få asyl i Nederländerna eller åtminstone behandlingen genomförd där. Men det gick inte eftersom han redan hade sin flyktingförklaring i Grekland. Han hade blivit tunn och svag när han reste, och strax innan var vi och handlade två par snygga manchesterbyxor i en affär på Panepistimio så han skulle vara välklädd. Då hade han lite sparade pengar efter ett par års arbete för GCR som översättare vid mottagningslägren på Chios och Lesvos. Lönen var inte hög, och lönerna i Grekland hade vid den här tiden sjunkit kraftigt på grund av krisen. Men jag tror att Hussein ändå försökte skicka hem pengar till sonen i Khartoum. Kanske var det mest som en gest, för sonen Mahid var vid den här tiden vuxen och hade ett bra arbete för en internationell organisation.

Våren och sommaren 2020, som var de sista månaderna av Husseins liv, levde han hos sin syster i Khartoum. Hon och hennes man hade gott om utrymme och barnen var utflugna. Tack vare att den sudanesiska diktaturen föll våren 2019 kunde han återvända, och Mahid kom till Aten och hämtade hem sin pappa. De kördes till flygplatsen av Husseins nära vän Themis Sirinides. Som grät i bilen hem medveten om att han aldrig mer skulle träffa Hussein.

Det goda grekamerikanska missionärsparet Themis och Donna Sirinides var Husseins främsta trygghet i Aten under många år. Men han var noga med att inte klaga och hänga sig på dem. Paret verkar inom en grekiskevangelisk kyrka i Aten och inom missionärsorganisationen Helping Hands, och Hussein, som aldrig konverterade men älskade att diskutera religion, deltog i många år i bibelstudier och bibelsamtal med Themis, och med Scott McCracken, som var en av grundarna av Helping Hands. Scott och hans familj återvände till USA för några år sedan, men vänskapen med Hussein bestod. Themis´och Scotts familjer och människorna kring dem var nog Husseins främsta nätverk i Grekland. Den grekisksudanesiska communityn, där Hussein som en äldre man och politisk flykting var högt respekterad, var kanske lika viktig. Och så var det GCR med sina jurister, översättare och socialarbetare, men förstår jag rätt var det mer under arbetstid. Han hade också nära kontakt med den amerikanska socialantropologen Heath Cabbot och hjälpte henne i hennes forskarstudier i Aten 2009-10.

Hussein var väl insatt i Koranen och Bibeln. Han var ändå skeptisk mot religioner, men menade att människan är ibland en svag varelse och behöver en abstrakt kraft som backar upp. Han visste att det finns fler likheter än olikheter mellan vad som står i Bibeln och i Koranen. Fredsbudskapet, som kristna brukar säga att Jesus står för, finns också i Koranen men inte riktigt på samma sätt, svarade han när jag frågade. Koranen säger att du ska inte attackera om inte de andra attackerar dig. Du ska inte skada någon annan om denne inte skadar dig. Och det är bättre att förlåta än att vålla skada. Jag försvarar inte islam, men, tillade han, jag hävdar att jag vet mer än de flesta här om islam. Koranen säger att om du dödar en enda person är det som att döda hela mänskligheten. Och de flesta muslimer vet det.

Hussein berättade – om sina sextio år före flykten

Jag gjorde en lång intervju med Hussein i oktober och november 2011. Den hösten bodde jag tre månader i Aten, och fick låna en liten lägenhet av Perikles Korovessis, författaren och politikern. I intervjun berättade Hussein om sin bakgrund i Sudan och uppväxten i en mycket känd familj. Familjen var inte rik men vi levde ett mycket bekvämt liv, sa han. Pappan var centralbankschef, farfadern hade varit en känd politiker. Hussein gick med i kommunistpartiet som ung och hade många duster med sin pappa om det. Kommunismen var en social rörelse i afrikanska länder i slutet av 1950-talet och tidigt 60-tal, förklarade han. Afrika hade varit koloniserat och Sovjetunionen hjälpte många stater till självständighet.

20 år gammal fängslades han första gången under en period av militärdiktatur men släpptes efter några dagar genom pappans agerande. 1969 tog armén makten igen efter fem år av demokrati. Då hade han lämnat kommunistpartiet bland annat för att han inte accepterade att ledarna skaffade sig dyrbara materiella fördelar. Men han fortsatte att vara politiskt aktiv. Han arresterades flera gånger under militärdiktaturen och flyttade till slut till Saudiarabien. Militärregimen var över 1984 och han återvände 1990. Samma år tog armén makten igen och denna gång som en ”fanatisk muslimsk regim med sharialager”. Många avrättades och många fängslades. 1990-1999 levde han i Kartoum ”och det var en mycket tuff tid för mig”. Han var inte politiskt aktiv men arresterades om och om igen för gamla aktiviteter, som militären hade dokument om i sina arkiv.

Om tortyren ville han inte tala, och sa inledningsvis att han har ingenting emot att bli intervjuad, men utan att gå in på vissa saker.

Livet var svårt för mig och min familj, sa han och påpekade att med familj menade han också sin mamma och sina bröder och systrar. Han hade gift sig och sonen föddes 1983. Släkten hade sagt att det var hög tid för honom att gifta sig och få barn. Hon var ett mycket bra val, sa han. Hon hade en PhD i engelsk litteratur, tog sin examen i USA och är exempel på engelskans höga ställning i Sudan inom den generationen. Tillbaka i Sudan undervisade hon i engelsk litteratur tills hon blev pensionerad. Hussein sa många gånger att hon var mycket mer välutbildad och smartare än han. De skilde sig så småningom men han respekterade henne mycket och när hon några år efter att intervjun gjordes dog sörjde han henne djupt.

Hur han försörjde sig den här perioden av livet? Innan han reste till Saudiarabien arbetade han i en bank i många år. Tillsammans med en vän startade han sedan ett importföretag. De importerade varor och material som regeringen behövde för att utveckla landet, bland annat trä till syllarna för järnvägsbyggen och motorer. I Saudiarabien arbetade han som översättare mellan engelska och arabiska för det statliga flygbolaget. Engelska kunde han bra eftersom Sudan hade varit engelsk koloni och engelskan präglade skolsystemet. De lärde sig engelska i skolan, och i banken var allt på engelska. I dag är allt på arabiska.

Han sa att han var aldrig särskilt framgångsrik som företagare men han hade inte finansiella problem i Sudan. Problemen låg i regimen och att han fängslades otaliga gånger. Materiellt och ekonomiskt hade han ett mycket bättre liv i Sudan än han någonsin fick i Grekland.

Om Grekland

1999 lyckades han lämna Sudan med falska pass och visum till Grekland. Under eget namn hade han aldrig fått pass. Han uppfattade grekerna som vänliga människor, visste att klimatet var bra och han ville till Grekland. Engelska kunde han bra men han var i England på 1960-talet när systern och hennes man bedrev akademiska studier där. Men England var regnigt och människorna var inte lika vänliga som grekerna. Innan han flyttade till Saudiarabien hade han många vänner bland den sudanesisk-grekiska communityn i Khartoum. Den finns inte kvar, de flesta greker lämnade Sudan under den fundamentalistiska shariadiktaturen, och många bor nu i Australien. Att Grekland inte låg så långt från Sudan var också ett skäl. Vänner kunde komma och hälsa på – vilket mycket få sedan har gjort. Sonen fick inte visum till Grekland – men fick det 2020 för att hämta hem fadern – och den enda gång som de träffades under de tio första åren var i Syrien. Några år efter att intervjun gjordes träffades de i Schweiz där sonen var på en konferens. Hussein hade inte pengar att resa för men fick hjälp av oss vänner.

Han var oerhört kritisk till den grekiska byråkratin och alla systemsvårigheter han och andra i hans situation mötte. I intervjun nämnde han ett möte med UNHCR – FN:s flyktingbyrå – som han kallades till 2008 och där den grekiske utrikesministern deltog. Vi vet att Grekland är dörren till Europa, men Grekland är inte ett stort land och har ändå valt att vara gatekeeper, sa han. Grekiska regeringen kunde ha valt att göra som Italien nu i våras. De gav resehandlingar och pass till 18 000 människor, som gav sig iväg till Frankrike, som stängde gränsen. I stället för att bevaka gränsen kunde Grekland ha gjort så också.” (Vilket Grekland gjorde 2015.)

När Hussein fick sitt uppehållstillstånd hade GCR ett integrationsprogram i form av arbeten där staten betalade halva lönen. Första arbetet han fick var i ett fiskeriföretag i norra Grekland. Det var ett kallt och blött arbete där han ständigt hamnade i vattnet. Till slut gav han upp, det gick inte att arbeta så för en nästan sextioårig man. Vid en annan industri var ljudet av en kompressor så högt i sovsalarna att det inte gick att sova. Nästa arbete var också inom programmet, det var hos en fruktodlare på Kreta och Husseins uppgift var att vakta odlingen och hålla rent. Här trivdes han, ibland bjöds han hem på middag till ägaren och han älskade aprikoser och kunde äta hur mycket han ville. I byn intill bodde mest gamla människor och de gamla kvinnorna var snälla och de kallade honom Mavro, som betyder svart på grekiska.

Han minns den tiden som ganska bra men ensamt och så småningom ville han tillbaka till Aten. Han anställdes av GCR för arbete som översättare och lite av socialarbetare på flyktingförläggningen Bikermi på höjderna ovanför Aten. När pengarna tog slut stängdes förläggningen. Här blev han vän med en rysk familj, som flytt från Uzbekistan, familjen Stupin, och de umgicks som nära vänner i många år. Hussein var lite av morfar och farfar till barnen. Familjen kom att hyra ett litet hus med stora mögelfläckar nära Palini i östra Aten, och här brukade Hussein bo kvar några dagar då och då. Han sov på soffan i deras lilla kombinerade kök och vardagsrum och barnen tyckte mycket om det. Sjuttioårsdagen den 3 januari 2013 firade han med dem. Hussein tog mig dit en gång. Stupins hade varit asylsökande i Sverige men Dublindeporterats till Grekland, dit de kommit på turistvisum från Uzbekistans huvudstad. Deras liv som flyktingar med uppehållstillstånd innebar många års svårigheter, periodvis utan arbetstillstånd för att byråkratin inte förmådde ge dem dokument de hade rätt till. Hussein trodde att de under vissa perioder hankade sig fram genom att föräldrarna i Uzbekistan skickade pengar.

När Bikerni stängt återvände Hussein till Aten och arbetade åt GCR av och till. Före Bikermi hade han bott på sudanesiska hotell, som var informella hotell där en sudanes hyrde en lägenhet och hyrde ut sovplatser för 3-5 euro natten. Efter Bikermi bodde han på sudanesiska hotell igen, men det var också nätter när han sov i parker. Han hade lärt känna Scott Mc Cracken på Helping Hands, och de hade fått tag på 200 madrasser, som distribuerades till Atens sudanesiska hotell. Här sov ungefär fyra-fem personer per rum, vilande på madrasser på golvet.

Helping Hands blev en fast punkt. Han kände personalen och han kunde duscha och tvätta kläder där. Tvätta och stryka sina kläder hos Helping Hands gjorde han under alla år vi träffades i Aten.

I några år under de första tio åren i Grekland hade han dubbla arbeten, dagtid för GCR och nattetid som portier på ett av Atens bättre hotell. Han hade blivit bekant med hotellägaren som erbjöd honom en liten bostad i hotellet. Det ledde till att han började arbeta där som nattportier. Scott hos Helping Hands hälsade på honom flera gånger där. 2009 sålde ägaren hotellet. Denne man var en mycket god man, som kom från en mycket rik grekisk familj, sa Hussein.

Hans tid i Grekland som asylsökande, alltså innan han fick uppehållstillstånd, var inte lätt. I början bodde han på hotell och när hans pengar var slut gick han till GCR, som hänvisade honom till ett härbärge för hemlösa greker. Det drevs av kyrkan och han bodde här i tre månader. Sedan fick han arbete på ett litet hotell i sex månader innan han fick uppehållstillståndet och började arbeta på fiskfabriken.

När vi blev bekanta hjälpte han ibland personer med översättningar och tolkning. För sådana privata arbeten fick han 10-15 euro och var ofta orolig att de inte skulle betala honom eller betala tunnelbanebiljetten. Ofta gick han omkring utan pengar på fickan. En välbeställd bror skickade pengar när han bad, men han var generad över att be och försökte undvika det. Men när han inte kunde betala hyran och räkningarna som hörde ihop med den, måste han. Han hyrde vid den här tiden en liten lägenhet i Kipseli, en stadsdel ett par kilometer norr om Omoniaplatsen där många afrikaner bor. För kök, badrum och rum med fönster något nedsänkt från gatunivån betalade han 150 euro i månaden. Så bodde jag också när jag hyrde Perikles Korovessis lilla studio. Lägenheterna på bottenplanet nersänkta under gatunivå har billigare hyra. I ålder var han snart 70 år, arbetade oregelbundet, hade haft a-kassa och skulle söka pension.

Det blev aldrig någon pension för Hussein. Han hade ansökt, men det tog tid och 2016 började han arbeta för GCR igen som översättare på Chios. Jag tror de anställde honom för att de såg hans nöd, att de visste att han var duktig, erfaren, pålitlig och att översättare behövdes i de mottagningsläger som vuxit efter EU-avtalet med Turkiet. Han var glad åt arbetet och kände sig hedrad över att bli anställd trots åldern – han var 73 år. Han överlät lägenheten till en annan sudanes och flyttade till Chios och hyrde en liten studio där.

Vid den här tiden var det lätt att hålla kontakt med andra länder över telefonkort och telefonappar. Han hade långa, långa samtal med sina släktingar i Khartoum, och när en av hans nära systrar plötsligt dog, var han djupt bedrövad och pratade många gånger om henne. Redan då funderade han över att på något sätt ta sig till Sudan och träffa sina närmaste. Men det var riskabelt och diktaturen fanns där.

Han sista bostad i Aten – då var han sjuk och hade tvingats lämna översättarjobbet som då var på Lesvos – var en liten källarlägenhet strax ovanför Platia Kipseli. Där låg han sjuk i månader, en ovärdig bostad, kall och fuktig under vinterhalvåret när inte el-elementet var på. Och det var det inte alltid för elektricitet är dyrt i Grekland. Innan han reste till Chios hade han övertagit en ganska trevlig, enkelt möblerad hyreslägenhet med sovrum och vardagsrum mellan Platia Kouliatsou och Platia Kipseli, en del av Aten där många afrikaner bor. Där sov jag två nätter på väg från Samos till Stockholm. Vid den här tiden skickade brodern pengar regelbundet till honom. Innan han flyttade dit fick han hjälp med bostad genom Evangeliska kyrkan i Koukaki och vännen Themis Sirinides. Hussein delade sovrum, kök och badrum med Mister Adams från Sydsudan. De drog inte jämt, men var tvungna att stå ut med varandras egenheter – två äldre män. Tills lägenheten var tvungen att saneras på grund av vägglöss. Hussein flyttade med glädje och i Kipseli kände han sig hemma, här gick han till sudanesiska caféer och tittade på fotboll – som han älskade – och till den sudanesiska communityns små restauranger vid Platia Kouliatsou gick han och åt. Jag tror han betalade för sig genom tjänster på olika vis. Men mest nöjde han sig med sallad och fetaost, och det var vad som fanns i hans ganska så tomma kylskåp.

Under sitt sista år i Aten i den fuktiga, erbarmliga lägenheten hade han visst stöd av vänner inom den sudanesiska communityn. Några kom och hälsade på honom, handlade åt honom, lagade mat åt honom, hjälpte honom i badrummet och tog hand om hans tvätt. Vännen Themis ordnade hemsjukvård, men hjälpen var volontärbaserad och verkar ha upphört så småningom.

Jag var hos honom flera timmar varje eftermiddag under tio dagar i Aten i april 2019, och trodde att han inte skulle leva så mycket längre. Han var svag och tunn, låg mest till sängs, klagade inte, följde diktaturens fall i Sudan på teve omväxlande med fotbollsmatcher. Då träffade jag några av hans sudanesiska vänner. Efter flera månaders behandling hos Alexandrasjukhuset blev han starkare framåt sommaren, och tillbringade ett par månader i Amsterdam hos brorsonen. Där fick han omvårdnad, bra mat och åt upp sig. Han återvände till Aten på nyåret 2020 för att fortsätta behandlingen som planerat, var mycket svag, blev inlagd på sjukhus, sonen kom resande, de tillbringade några veckor i den fuktiga lägenheten medan papper och biljetter till Khartoum ordnades, sa adjö till amerikanska, grekiska och sudanesiska vänner och GCR, kördes till flygplatsen av vännen Themis och flög till Khartoum. Det var en svår och tröttsam resa berättade han sedan i telefonen från Khartoum över Whatsapp. Sedan pratades vi vid några gånger och eftersom jag frågade och frågade berättade han detaljerat hur väl han togs om hand i sin systers hem och att sonen och den utvidgade familjen månade om honom. Från maj svarade han aldrig mer när jag ringde, och han ringde inte mer.

Jag saknar honom så, som en nära vän och en god kamrat, och det kommer kännas förfärligt nästa gång jag kommer till Aten. Det finns så många platser och så många gator som är förknippade med Hussein. Hela staden är genomsyrad av minnen som har med Hussein och hans värme och vänlighet att göra.

Det här inlägget postades i Grekland. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.