FRANKRIKE OCH PARIS I NOVEMBER 2021

Dagcentret på Quai d Austerlitz, Halte Humanitaires dagcenter mitt i city samt 
Place de l Hotel de Ville vid sjutiden på kvällen när Utopia 56 har rådgivning och ger stöd. 
Foto författaren november 2021.

Tillbaka i Paris efter två år, med vaccin i kroppen och innan coviden ökade till nya toppar.

Fortfarande för få asylboenden men pandemin gjorde att nya boenden öppnades upp 2020. Inga stora tältläger, men fortfarande sover flyktingar på gatorna. Många får Dublin vid registreringen, 70 % enligt en av organisationerna, många befinner sig i Dublins 18 månader, och det tar lång tid att få uppehållstillstånd. Procentuellt anses alltså fler ha Dublin 18 månader i dag än 2018 när jag först började vara i Paris, och det gör ju att det tar lång tid innan en ens kommer in i asylprocessen. I våras 2021 kom också min bok JAG BODDE I SVERIGE – om unga svenskafghaner som flydde till Frankrike (2021). Det här besöket nu i november blev delvis återträff med några av killarna.

För att uppdatera mig var jag på några dagcenter för flyktingar och migranter (män), träffade Utopia 56 en kväll på torget framför Hotel de Ville mitt i Paris, träffade Sahra Brachet och Monika Schwarz från Lamsf – Les Amis des migrants suédophones en France – och var i Svenska kyrkans spåkcafé i franska för nybörjare. Från Sverige kommer knappt några afghaner längre, vilket är logiskt eftersom Sverige stoppade deportationerna till Afghanistan i somras. Men hur blir det framöver?

I STOCKHOLM INFÖR 2022

När jag skriver det här har det gått snart två månader sedan jag senast lämnade Paris. I flera år har jag följt unga män från Afghanistan, som flytt vidare till Frankrike från Sverige. Här har de behandlats illa av det svenska asylsystemet, i Frankrike har de flesta så småningom fått skyddsförklaring och en framtid. Många fick först kämpa i misär i Paria på grund av EU:s Dublinförordning om att första asylsökande land bär ansvaret för asylprövningen och beslut ska följas oberoende av utslaget. Genom Dublin tvingades en del tillbaka till Sverige för vidare deportation till Kabul. En av dem, M, skrev jag om i min bok JAG BODDE I SVERIGE – om unga svenskafghaner som flydde till Frankrike (2021). M lyckades med fru och nyfött barn ta sig ut ur Kabul en av de sista dagarna innan flygplatsen stängdes efter talibanernas maktövertagande den 15 augusti 2021. Det gjordes med hjälp av M:s svenska familj i Västsverige.

Efter trycket från talibanerna stoppade Sverige deportationerna till Afghanistan i somras men gav inte afghaner mer stöd än så. Senare kunde de söka inhibition och sent i höstas beslöt Migrationsverket att ta deras asylansökningar under ny prövning. Det finns mycket att säga om hur de har behandlats och vi vet inte hur resultaten av nya prövningar kommer bli. Antagligen följer Sverige EASOs (EUs asylbyrå) nya landinformation om Afghanistan, där många fler riskgrupper nämns än tidigare, bland annat hazarer som det finns många av i Sverige. Men enligt EASO ska omständigheten att vara hazar vägas tillsammans med andra faktorer, det räcker inte med att bara vara hazar. Migrationsverket har också sagt att prövningarna ska nu inte ske mot Kabul, som inte anses säkert längre, utan mot hemorten. Vi har också en ny asyllag sedan i juni. De flesta kom till Sverge 2015. Det innebär många års väntan för människor, och den stor del av unga människors liv.

Jag hör till dem som anser att afghaner, som sökte asyl i Sverige 2015 och åren däromkring har blivit generellt diskriminerade i asylprocessen genom otaliga lag- och regeländringar. Det här är tydligt beskrivet i vittnesskildringarna i DEN ONÖDIGA FLYKTINGKRISEN. Rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015-2021, red Eckerman och Fridell-Anter (2021). Flyktingar behandlas generellt illa i flera europeiska länder och EUs flyktingpolitik, inklusive Sveriges, betonar numera stärkta yttre gränser för unionen och återvändande mycket mer än att ge skydd till människor på flykt.

Arrogans, associerande till illvillja, samt röstfiske högerut inför riksdagsvalet i september 2022 präglar justitieministern Morgans Johansson uttalande dagarna före nyårsafton. Massmedia informerades om att polisen nu ska ha till uppgift att gå in på arbetsplatser och leta efter människor som inte har rätt att vistas i Sverige, alltså papperslösa flyktingar och migranter, som sedan ska skickas tillbaka till länderna de har medborgarskap i. Samtidigt matas vi med informationen om att polisen har för lite resurser för att knäcka utbredd brottslighet och gängskjutningar. Poliserna är för få trots nya utbildningsplatser. Och ändå ska poliserna nu också behöva jaga flyktingar. Dessutom ska Sveriges bistånd användas som påtryckning på länder som vägrar ta tillbaka tvångsavvisade flyktingar – som Irak. Inget mottagande – inget bistånd. Nättidningen Syre skrev och gav utrymme för FARRs v. ordförande Sanna Vestins kritiska kommentar. Morgan Johansson sa dessutom att nu när Miljöpartiet har lämnar regeringen kan regeringen föra en socialdemokratisk politik. Ett sådant politiskt parti kommer jag naturligtvis inte heller fortsättningsvis kunna rösta på. Det finns ju också många socialdemokratiska politiker som är emot partiets officiella asylpolitik.

MEN NU TILL PARIS I NOVEMBER 2021

När jag var tillbaka i Paris två veckor i november hade jag inte varit där sedan slutet av november 2019 på grund av pandemin. Jag hade hållit kontakt genom telefon och internet och boken om unga svenskafghaners flykt till Frankrike (1921) var skriven, publicerad. och uppdaterad till manusets sista korrigeringsstopp i början av 2021.  I boken framgår det att de flesta till slut fått sina uppehållstillstånd i Frankrike med tio år och flyktingförklaring, eller med fyra år som alternativt skyddsbehövande. De är nu i färd med att lära sig franska, med yrkesutbildning eller de jobbar och tjänar pengar. Mer om detta i en annan bloggartikel publicerad samtidigt med denna.

31 augusti 2021 hade franska Le Monde en artikel baserad på situationen före talibanernas maktövertagande samma månad. 2020 fanns nästan 2.6 millioner flyktingar från Afghanistan i världen. Afghanerna representerar därmed 11 % av världens flyktingar, efter syrierna (6.7 millioner) och medborgare i Venezuela (4 millioner). Afghanistan har haft krig i många år. 1990-91 var antalet flyktingar från Afghanistan på topp med över 6.3 millioner på flykt som följd av inbördeskriget som följde på att de sovjetiska trupperna hade dragit sig tillbaka. Under 2000-talet har antalet konstant legat på mellan 2 och 3 millioner.

De flesta afghanska flyktingar lever 2020 i Pakistan (55.4%, 1.4 millioner) och i Iran (30.1%780 000). Det här är förmodligen officiella siffror, det är ju väl känt att det finns också många odokumenterade afghaner här. Pakistan och Iran hyser mer än 85% av världens flyktingar från Afghanistan, och mindre än 13% av flyktingar från Afghanistan når Europa.

Mer än hälften av Europas flyktingar från Afghanistan lever i Tyskland, , på andra plats kommer Österrike följt av Frankrike, Grekland, Sverige, Schweiz, Italien, Storbritannien, Nederländerna och Belgien (statistiken baserad på uppgifter från UNHCR och Eurostat). På senare år har fler och fler afghaner sökt asyl i Frankrike, och afghanerna utgör nu den största flyktinggruppen i Frankrike, före flyktingar från Syrien och Sri Lanka – alltså den grupp med högsta antalet som får skydd och högsta antalet som söker skydd. Majoriteten är unga, ensamkommande män. Tidningen citerar en sakkunnig från frivilligorganisationen Le Cimade: dessa unga män är i synnerhet sköra på grund av traumatiska situationer som de har mött i sitt hemland eller under migrationen och på grund av en stor ekonomisk utsatthet.(www.lemonde.fr/les-codeurs/article/2021/08/31/qui-sont-les-refugies-afghans-en-france-et-dans-le-monde)

Nu har talibanerna tagit makten igen i Afghanistan, Sverige har stoppat deportationerna till Afghanistan och Migrationsverket har öppnar för att se över avslagsbesluten igen för dem som begär det. Så svenskafghaner med avslag avvaktar och har inte sökt sig till Frankrike på minst ett halvår. Däremot finns många svenskafghaner som fortfarande är i den franska Dublinprocessen och som har kontakt med stödorganisation Lamsf i Paris – Les Amis des Migrants Suédophones en France.

På ett dagcenter träffade jag ändå en kille, som kommit till Paris bara några dagar tidigare. Jag vet inte bakgrunden och han talade i stort sett ingen svenska trots fem eller sex år i Sverige.

MÅNGA FÅR DUBLIN

70 % får Dublin enligt företrädare för dagcentret Halte Humanitaire i Paris. Att det är många Dublin numera, säger också Sara Brachet i Lamsf – den svenskfranska stödföreningen för flyktingarna. Många av deltagarna i Svenska kyrkans språkcafé på fredagarna befinner sig i Dublins 18 månader väntan. Kanske de flesta. Eller alla?

Nästan alla som överklagar Dublinbeskedet till domstol får avslag, sa dessutom Hamid, som också har Dublin, och refererade till kamrater och vad hans advokat har sagt.

Så med Dublinförordningen har det blivit hårdare i Frankrike, precis som president Macron har efterlyst.

Men afghaner, som klarar sig igenom Dublin 18 månader, får fortfarande oftast uppehållstillstånd i Frankrike, om inte i första instans så i asyldomstolen CNDA.

Senhösten 2019 – drygt två år sedan alltså – rev polisen det stora vilda lägret vid Porte d´Aubervillier i norra Paris. Ett nytt stort vilt läger växte fram vid den stora sportstadion S:t Denis och vid kanalen i S:t Denis, kommunen på andra sidan Paris stads norra stadsdelar. Sedan revs också de här lägren av polisen och invånarna blev hemlösa eller fick plats i olika boenden, som kommit till genom Coronan. Så också med Hamid och Naser, som jag lärde känna i Svenska kyrkans språkcafé. De hade bott där i tält under sin första tid i Paris. När fingeravtrycken togs blev de Dublin och de hoppas bli ”normale” i början av 2022 och komma in i asylprocessen.

Hur dessa boenden kom till vet jag inte mycket om, men många hotell öppnades för bostadslösa flyktingar och migranter när vanliga hotellgäster försvann med pandemirestriktionerna. Kanske har skötsel och organisering av de nya tillfälligt existerande boendena skötts av humanitärt verkande frivilligorganisationer. I vilket fall som helst blev de hemlösa flyktingarna och migranterna på Paris gator färre, och som jag har förstått i övriga Frankrike också.

Parispolisen har fortsatt att riva tält och tolererar inte större grupper av tält.

När tältinvånarna i Saint Denis drivits bort demonstrerade aktivistorganisationen Utopia 56 på Place de la Republique hösten 2020 tillsammans med bortdrivna flyktingar och migranter och aktivister från olika organisationer. De protesterade mot att flyktingar och migranter nu inte hade någonstans att bo, inte ens i sina tält. Parispolisen gick till attack och jagade brutalt aktivister och migranter på gatorna ut från torget. Utopia 56 har fortsatt med demonstrationer i Paris, och är känd för aktioner och demonstrationer i Calais-området, där polisen av och till har rivit vilda migrantläger, se www.utopia56.org

Nu i början på november 2021 skrev ett stort antal av Paris frivilligorganisationer ett gemensamt brev till myndigheter och politiker om bristen på boenden för asylsökande och migranter. Med coronavaccinationerna och färre restriktioner befarar de att hotellen kommer återgå till sin vanliga verksamhet och flyktingar och migranter kommer att kastas ut på gatorna.

LAMSF – LES AMIS des MIGRANTS SUÉDOSPHONES en FRANCE – DE SVENSKTALANDE MIGRANTENAS VÄNNER I FRANKRIKE

Först kort om denna hjälp- och stödförening för svensktalande flyktingar, som flyr Sverige och kommer till Frankrike. Den startade hösten 2019 efter att Svenska kyrkan i Paris hade upphört med sitt omfattande stöd till de många svensktalande unga som kommit från Sverige.

Nu hjälper kyrkan till med att vara mötesplats för Lamsfs språkundervisning i franska för nybörjare på fredagarna. Men 2017 växte en omfattande stödverksamhet fram i kyrkan här, ungefär så en önskar att alla kyrkor och församlingar skulle verka. Föreningen Lamsf är liten, ger mycket stöd, är väl insatt i den franska asylprocessens juridik och regler och är helt beroende av gåvor för att kunna hjälpa. Hit hör att betala mångas månadskort i kollektivtrafiken så att de inte riskerar att fastna i kontroller som är farliga för dem som är i 18 månaders Dublin. Lamsf får mycket stöd från framför allt svenska anhöriga till de unga – som oftast är från Afghanistan. Lamsf lugnar, förklarar, diskuterar och är en behövlig brobyggare mellan oroliga anhöriga i Sverige och killar i Frankrike.

Alla i Lamsf arbetar ideellt. Vad svenskar i Frankrike kan hjälpa till med som volontärer framgår av webbsidan: undervisa nybörjare i franska, hjälpa en ungdom med kontakter med fransk administration, erbjuda sängplats för en natt eller ett längre boende, tolka via telefon och så vidare. Se www.Lamsf.fr Hemsidan är omfattande och finns på svenska, franska och dari: aktuell och omfattande information om coronan med regler och restriktioner som uppdateras så fort det behövs, vad en ska tänka på inför den franska asylprocessen och resan till Frankrike (men för bästa resvägen finns andra kanaler), information om Paris, röster om flykt med mera.

Jag uppmanar er som läser att om möjligt bidra med pengar till Lamsfs verksamhet – hur man gör framgår av hemsidan. Kontakt också genom info@lamsf.fr, och genom facebook.

AURORES DAGCENTER FÖR FLYKTINGAR OCH MIGRANTER PÅ QUAI D´ AUSTERLITZ

2018-2019 träffade jag många svensktalande afghaner på gatan utanför daghärbärget för flyktingar och migranter för män på Avenue Denfert-Rochereau i 14e. Adressen stod i guiden Watizat men att jag hittade dit första gången berodde på Khan Alis vänner. Centret drevs av organisationen Aurore. Ett annat motsvarande dagcenter då var det som kallades Cité och som ligger på Citéön ett stenkast från den stora Parisprefekturen. På båda ställena köade männen i dagar för att komma in.

Aurore är en gammal humanitär stödorganisation med verksamhet i flera franska regioner. Association är det vanliga franska ordet, om det sedan ska översättas med förening eller organisation, www.aurore.asso.fr  Förstår jag rätt började Aurore verksamhet i Paris för särskilt flyktingar 2015.

Nu hösten 2021 finns Cité kvar på samma plats men Aurores dagcenter för flyktingar och migranter har flyttat till 24 Quai d´Austerlitz i 13e arrondisementet. Adress, öppethållande vardagar 9.00-17.00/14.30 och verksamhet står i guiden Watizat, som precis som tidigare uppdateras varje månad, www.watizat.org

Den nya platsen för centret ligger på sydöstra Seinesidan med en fantastisk utsikt över floden från flera rum inne i centret. Här utmed kajen vid Seine finns många hamnmagasin som nu är ombyggda till olika verksamheteter, bland annat ett stort hostel.

Jag kom hit halv tio en strålande solig förmiddagsvardag och det var vackert med det glittrande vattnet och de stora fria ytorna. Järnvägsstationen Gare d´Austerlitz ligger 500 meter bort, och på andra sidan Seine finns Gare de Lyon. Båda stationerna är pampiga 1800-talsbyggnader, som Paris är så rikt av.

På Denfert-Rochereau kom jag aldrig in och killarna själva måste köa i flera dagar innan de fick tillträde. Nu på Quai d´ Austerlitz gick jag bara rakt in genom en anspråkslös dörr som stod välkomnande öppen, och fram till en anställd/volontär som satt vid ett bord med papper och vad som såg ut som namnlistor framför sig. Jag förklarade min bakgrund, visade min bok, att jag ville uppdatera mig om afghaner som flytt hit från Sverige, och att jag talar engelska men inte franska. En annan kille blev framvinkad, och han ledde mig vidare in i byggnaden och bad mig vänta på en bänk så skulle han kalla på koordinatorn Stephanie. Han berättade att här kan man duscha, tvätta kläder, äta frukost och lunch, få information, få praktisk hjälp att söka asyl, delta i kurser i franska och engelska som leds av volontärer med mera. Många här är volontärer, andra är anställda.

Jag blev otroligt vänligt bemött här.

Omedelbart innanför den lilla ytterdörren möts besökaren av en stor hall, men i övrigt verkar det stora magasinet vara inrett med stora och mindre rum, antagligen i flera plan. Inomhusbyggandet är enkelt, befriande fritt från stålkonstruktioner, betong och påkostade byggnationer. Nära ingången finns en disk i omålat furuträ, bakom vilken ett par tre killar och tjejer svarar på frågor, hänvisar och ger lappar med adresser till köande killar. På vägen in i byggnaden med vitmålade väggar passerar jag flera kursrum med bänkar och stolar och genom fönstren den vidunderliga utsikten över Seine, genom andra dörrar skymtar tvättmaskiner, och bakom stängda dörrar finns förmodligen duschrum såväl som kontorsrum.

Den delen som jag såg är för män, men enligt Watizat finns det också verksamhet för familjer och kvinnor här. Kanske på övervåningen, som jag såg en trätrappa till.

Men det här är ett dagcenter och kanske de flesta som kommer hit sover ute eller i tält på nätterna.

Koordinatorn Stephanie

Stephanie är i 25-30 årsåldern, lite gänglig, halvlångt mörkt hår, ser trevlig ut och är, vad jag förstår av vad hon säger och hennes kroppsspråk, hängiven sitt arbete.

  • Vi tar emot omkring 300 personer varje dag mot 200-250 tidigare. Fler kommer nu eftersom det börjar bli kallare. Men det är också att Ofii är hårdare nu med att ge boenden. Man kan skriva sig på en lista här för att komma till ett boende, och först till ett transitboende då. Vi skickar iväg bussar till boenden. (Hon säger hur många men jag uppfattar inte siffran.) Vi gör det här i samverkan med Ofii och de måste ta det boende som erbjuds. Många skickas ut från Paris till övriga Frankrike.
  • Det finns så få boenden, och vi har protesterat. Vi är många organisationer som har skrivit till staden och myndigheterna att de måste ordna boenden nu för vintern. Vi som har skrivit? Det är vi Aurore, Läkare utan gränser, Utopia 56, Frälsningsarmén, de som driver Cité, Secour Catolique, France Terre d´asile, Emmaus (och många fler). Nej, inte Cimade, de protesterar själva.
  • Med Coronan kom det till många boenden. Många hotell öppnade upp för flyktingar eftersom de inte hade vanliga gäster längre. Men nu återgår de till sina vanliga verksamheter. Och samma med sporthallar, de öppnar upp igen för barn och ungdomar.

Hon rekommenderar mig att för att hitta asylsökande afghaner från Sverige gå till Halte Humanitaire, som enligt deras hemsida drivs av Frälsningsarmén.

Organisationen Utopia 56, säger hon, har fortsatt med aktioner mot att flyktingar och migranter tvingas leva på gatan, efter den stora på Place de la Republique förra året. Den skingrades brutalt av polisen, som jagade demonstranter på gatorna. Polisen är våldsam, säger hon. En demonstration hölls för bara några veckor sedan men hon är osäker på var den var, om det var vid Hotel de Ville kanske. Men de är inte så stora som vid Place de la Republique. (Jag kollar sedan Utopia 56:s hemsida, och återkommer om det, platsen framför Hotel de Ville är för närvarande central mötesplats för Utopia 56:s stöd till familjer, kvinnor och par.)

Finns det politik bakom polisens hårda tag mot flyktingar och migranter och förbud mot större grupper av tält? Hon svarar allvarligt att vi har ett presidentval nästa år och extremhögern är stark. Vi vet inte hur det går.

Flera från Afghanistan – alla med Dublin

Där jag sitter på en bänk och väntar på koordinatorn finns ett stort öppet inomhusfönster till en stor frukostmatsal. Jag häver mig genom fönstret och frågar på franska om några av killarna som sitter vid bordet närmast fönstret kommer från Afghanistan och från Sverige. Killarna är från Afghanistan men inte från just Sverige. Den förste talar inte engelska men lite franska. Det är svårt i Paris, säger han. Han sover på gatan, ”dans la rue”, vid Rosa Park. Men mer exakt var får jag inte klart för mig. Nej, inte i tält, för polisen tillåter inte det. Man kan inte ens gå med sovsäck eller ryggsäck för polisen tar dem. Han har Dublin, men säger aldrig för vilket land.

En annan afghansk kille vid bordet pratar ungefär lika lite franska som jag och inte engelska. En tredje lite äldre kille, som slår sig ner lite vid sidan om, kommer från Sverige. Han har levt 5 år i Sverige, och har arbetat och betalat skatt. Han bodde i Stockholm, i Kista. Men talar knappt någon svenska. Hur är det möjligt, frågar jag, efter 5 år i Sverige? Chefen var också från Afghanistan och vi talade dari. Han lärde sig aldrig svenska och gick aldrig i skola i Sverige (antagligen för att han var över 18 år när han kom). För att han ska förstå mig ställer jag mina frågor på franska, och den afghanske killen som kan ungefär lika lite franska som jag översätter mina frågor till dari, och tolkar sedan tillbaka. Mannen från Kista kom hit till Paris för bara några dagar sedan. Han har varit på Metro 4 och registrerat sin asylansökan och blev Dublin när fingeravtrycken gjordes. På måndag ska han få mer information. Han sover också ”dans la rue”, säger inte var eller under vilka omständigheter men säger att han behöver en psykolog.

Ännu en kille kommer med en mugg i handen. Han talar engelska, bra engelska, och har bott i Schweiz. I Schweiz fick han avslag, men Schweiz deporterar inte till Afghanistan utan vad som sker är att de bara inte ger papper (tillstånd), berättar han. Så han åkte till Frankrike. Här fick han Dublin för Schweiz och skickades tillbaka dit. Där fick han Dublin för Frankrike och skickades tillbaka till Frankrike. Här blev han då ”normale” (Sara Brachet, från föreningen Lamsf, säger i telefonen senare att under sådana omständigheter blir en ”normale”). Men han får varken bostad eller pengar och sover i Porte de la Villette i tält – men säger inte mer exakt var. Där sover ungefär 50 människor, säger han, och polisen låter tälten stå kvar.

Några dagar senare vandrar jag runt vid Porte de la Villette och upptäcker utmed Avenue de la Porte d´Aubervillier ett litet tältläger i en liten skogig park strax under trafikleden Periferique. Här verkar mest afrikaner bo, men kanske är det här han bor. Sara Brachet: Det finns tältläger, men polisen tillåter dem inte att bli stora läger och de ska inte vara så synliga.

På dagcentret träffar jag också Ramat från Malmö, som har varit här i Paris i 8 månader, Han har också Dublin och lyckan att ha en svensk anhörig som hjälper honom med bostad, telefon och lite fickpengar. Föreningen Lamsf betalar månadskort i kollektivtrafiken för honom och flera andra svenskaafghanska killar i Paris. Lamsf är helt beroende på gåvor för sin humanitära och asylrättsliga stödverksamhet.

HALTE HUMANITAIRE

Det är ett dagcenter för flyktingar och migranter, med öppettider varje dag kl. 9 – 18, och ligger i det gamla rådhuset för arrondissement 1 mitt i Paris, 2 rue Perrault. Gatan är en liten tvärgata till stora Rue de Rivoli, strax väster om stadens stora Hotel de Ville. Centret drivs av framför allt Frälsningsarmén, men av hemsidan framgår att andra organisationer medverkar, bland annat Aurore.

Centret öppnade våren 2019 i 18e arrondissementet nära de vilda tältlägren i norra Paris. Lokalerna låg i ett tidigare magasin på Avenue President Wilson nära trafikleden Periferique och nära Porte de la Chapelle. Här kunde flyktingar och migranter duscha, tvätta kläder, äta frukost och lunch, gå kurser i franska, och få juridisk hjälp och hjälp till läkare, psykologer och annat. Centret stängde på den platsen i oktober 2020 och öppnade i nuvarande lokaler en månad senare i november 2020.

Byggnaden är mycket gammal, kanske från 1600-talet, och ytterdörren står välkomnande öppen med en skylt utanför, och innanför portgången finns en liten stenlagd innergård och sedan de andra utrymmena. Men jag kommer aldrig in, jag får inte. Killen i porten hämtar snabbt en annan representant för Halte, som talar engelska, välvilligt svarar på mina frågor och som har auktoritet. Jag vill träffa svensktalande afghaner som har flytt till Frankrike och undrar om det ens finns några här, säger jag och förklarar. Det finns en speciell organisation för dem och jag ska vända mig dit, tycker han. Du menar Lamsf, frågar jag, ja, svarar han.

Det spelar ingen roll vad jag sedan säger, för jag får veta att de som har varit i Sverige är traumatiserade av hur de har behandlats i Sverige, och vi vill inte att de ska påminnas om det, säger han vänligt. Andra har varit i Rumänien, eller i ….  han nämner andra länder …och är traumatiserade av upplevelser i de länderna, och vi vill skydda dem. Det finns afghaner här, fortsätter han, men jag vet inte hur många eller hur många som har varit i Sverige. Sånt vet bara Ofii. Vi för inte register.

Till centret kommer ungefär hundra män varje dag, informerar han. De kan duscha, de får frukost och lunch, vi har psykologer och socialarbetare, och vi ger juridisk hjälp. Han nämner en juridisk organisation som finns med i Watizatguiden och säger att det är en av de bästa. De får också hjälp här med själva asylprocessen, och med kontakterna till Metro 4 och Ofii.

De sover på gatan, säger han. Men var, frågar jag, de stora tältlägren finns ju inte längre, polisen tillåter dem inte?  Utmed kanalerna, under broar, svarar han. Det finns tält i mindre grupper, men inte som de stora lägren som fanns tidigare. Organisationer delar ut tält precis som tidigare.

Han berättar lite om centrets bakgrund – att de har funnits här sedan oktober/november förra året och att de fanns innan dess i ett magasin nära Porte de la Chapelle med ungefär samma verksamhet och service som här. Mycket av verksamheten sköts av volontärer, bland annat språkkurserna.

70 % av dem som söker får numera Dublin, säger han.

På vägen ut byter jag några ord med en lång afrikansk kille från Guinea, en gång fransk koloni. Han talar franska och engelska bara mycket litet.

UTOPIA 56

Utopia 56 bildades 2015 i Bretagne för att stödja flyktingar och migranter i de stora, vilda migrantlägren i Calais och har sedan vuxit till att ha omfattande verksamhet i Frankrike. Till 70 procent finansieras organisationen med gåvor enligt www.utopia56.org

2028-2019 vid Porte de la Chapelle, Porte d´Aubervillier och Rosa Park hörde jag om stödet från Utopia 56 till framför allt barnfamiljer, och att Utopia 56 stod bakom tälten för familjer som sattes upp varje kväll och togs ned varje morgon i Rosa Park hösten 2019. Hösten 2018 trodde jag att Shakila och hennes man hade hjälp av Utopia 56 när de bodde utomhus i den lilla parken vid Porte d´Aubervillier. Nu i november 2021 när vi träffas berättar Shakila att Utopia 56 hjälpte bara barnfamiljer, och de och tre andra barnlösa afghanska par i parken hade till slut fått hotellrum genom nödnumret 115. Att hon fått hjälp till läkare och sjukhus av en av de fransktalande volontärerna i Utopia 56 berodde på att volontären var från Sverige och de talade svenska med varandra. Det var höst, nätterna var kalla och paret sov 40 dagar i parken på kartong och under bar himmel. Shakila fick ryggvärk – möjligen njurarna – och behövde träffa en doktor, som  förklarade att hon borde inte sova utomhus. Kanske bidrog det till att de fick ett hotellrum.

Utopia 56 genomför då och då aktioner mot att flyktingar och migranter hänvisas till att bo på gatan eller i bushen. Den hittills största aktionen i Paris är antagligen den på Place de la Republique hösten 2020 när polisen hade rivit och demolerat det stora tältlägret i Saint Denis strax norr om Porte de la Chapelle. Aktionen på Place de la Republique genomfördes tillsammans med många hemlösa afghaner. Runt statyn satte de upp små turisttält av samma sort som var flyktingarnas hem i de vilda lägren och som polisen skövlat. Polisen attackerade och jagade aktivister och flyktingar brutalt utmed gatorna runtom. Också Paris borgmästare socialisten Anne Hidalgo fördömde polisens agerande.

Utopia 56 har fortsatt med punktvisa aktioner och protester mot att migranter hänvisas till gatan, men kanske i mindre omfattning än den på Place de la Republique. I somras gjordes en aktion i Parc Citroën, för några veckor sedan en aktion på Place de l´Hotel de Ville mitt på dagen, och tidigare i höstas i Parc de Bercy där barnfamiljer sov i tält under en rad nätter.

I november 2021 utgår Utopias dagliga verksamhet i Paris för framför allt barnfamiljer och ensamma kvinnor från Place de l´Hotel de Ville, torget framför stadens vackra rådhus mitt i Paris. Varje kväll från kl.18.00 kan barnfamiljer och ensamma kvinnor, kanske också par, räkna med att få hjälp här till att någonstans få sova i ett tält.

Jag gick en kväll till torget framför Hotel de Ville, pratade med några aktivister och hade senare ett telefonsamtal med en aktivist. När jag kom dit vid sex satt en grupp afrikanska kvinnor och barn på stenbänkarna i kvällsmörkret i nordvästra hörnet av torget. Intill sig hade de stora kassar med tillhörigheter. Efter en timme var de många fler. De väntade. I den här väntande gruppen såg jag inga män. Två yngre par och en ensam yngre kvinna stod och pratade med tre-fyra aktivister från Utopia och fick hjälp att leta sig fram i sina mobiler till att kanske få en sovplats inomhus för en eller flera nätter hos privatpersoner. Vilket är lättare för en-två personer än för en barnfamilj. Eller var det ett jobb som någon av dem sökte sig till, vilket en av aktivisterna sa till mig. Var dessa kanske från Östeuropa?

På Utopias hemsida kan läsaren teckna sig för den hjälp man vill ge – pengar, erbjuda en eller flera nätters sovplats till behövande, eller längre boende, eller annan hjälp.

Aktivisterna berättar: Utopia hjälper familjer att hitta ställen i Paris att tillbringa natten i tält. På grund av polisen flyttar de runt. Ett tag sattes tälten upp i Parc de Bercy men just nu sätts de upp under en bro i Porte de Lilas (nordöstra Paris). Utopia delar ut tält och filtar och plockar ner tälten och tar hand om dem och filtarna på morgonen. På kvällen vid sex samlas de här framför Hotel de Ville igen och tar sig sedan till var de nu ska sova. De åker tillsammans med metron – och naturligtvis kan de inte betala i metron (jag frågar). Utopia brukar också dela ut hygienartiklar och något att äta. Ibland är det varm mat, och maten kommer från andra organisationer. På dagarna finns olika ställen dit familjerna kan gå och duscha.

Den stora gruppen kvinnor med barn, som väntar på stenbänkarna på att aktivisterna ska leda dem till någonstans att sova i natt, är alla afrikaner. Från länder som tidigare var franska kolonier, säger en av aktivisterna. En del söker asyl, andra söker andra former av uppehållstillstånd. Men bland familjer som söker hjälp från Utopia 56 finns också familjer från länder som Georgien.

Jag frågar efter afghanska familjer från Sverige men ingen verkar känna till några nu. De hjälpsökande registreras inte med uppgift från vilket land de kommer. Registreringen görs inte diskret utan inför alla andra, så frågorna är aldrig många.

Jag får ett visitkort med telefonnummer till Utopia 56 för hjälpsökande – 0033 753 94 12 21. Hjälptelefonen går runt bland volontärerna och aktivisten som ger mig kortet rekommenderar mig att ringa på onsdag eftermiddag, när en volontär med längre erfarenhet än hon själv har telefonen. I telefonen blir jag sedan lovad att bli kontaktad om någon vet något eller minns något om familjer från Afghanistan, som har varit i Sverige. Men jag hör aldrig ifrån dem.

Service civique – ett stöd från franska staten till civilsamhället

Aktivisterna i Utopia 56 är dels volontärer, dels anställda hos Utopia 56 genom Service civique (www.service-civique.gouv.fr). Det är första gången jag hör talas om detta franska statens stöd till civilsamhället. Vem som helst kan söka jobb hos en civilsamhällesförening upp till sex månaders anställning med betalning 500 euro i månaden, berättar aktivisten i telefonen. Lönen betalas av staten. Anställningen är på heltid och de arbetar varje dag, medan volontärerna arbetar 1-2 gånger i veckan utan ersättning. Utopia har inga andra statliga bidrag och övrig finansiering sker genom donationer. (Man ansöker via formulär på webbadressen.)

———-

LÄS GÄRNA MINA ANDRA ARTIKLAR FRÅN PARIS I NOVEMBER 2021, alla publicerade i dag den 14 januari 2022. Här finns möten med många svenskafghaner – asylsökande i Dublin och de som har varit längre och har fått uppehållstillstånd sedan vi först träffades i Paris 2018 eller -19. Flera berättar om sin oro för anhöriga efter att talibanerna tagit makten i Afghanistan igen. I stället för att först och främst bygga upp sina liv i Frankrike är risken stor att många nu prioriterar att arbeta i stället för att studera franska och ta vara på tillfället att kunna yrkesutbilda sig.

Det här inlägget postades i Frankrike. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *