Tillbaka i Aten efter 3 år. Afghanska föreningen: 95 % får nu uppehållstillstånd i Grekland och reser vidare (och söker asyl igen)

Platia Victora är fortfarande mötesplats för flyktingar från Afghanistan men de nyanlända är 
mycket färre än tidigare och de som får uppehållstillstånd reser vidare. 
Som för fem-tio år sedan samlar många kartong, metall och vad de hittar för återvinning. Den här mannen har 
en bra vagn och har kanske arbetat så här i många år. Roubina och hennes bror Albert lever fortfarande hemlösa utanför Greek Council for Refugees på Solomongatan 25, nu sedan mer än tio år. Roubina brukar bjuda mig på te om jag kommer framåt kvällen, och gatan är då vårt vardagsrum. I porten intill har Afghanska föreningen för migranter och flyktingar i sina 
lokaler, Afghan community. Foto författaren i slutet av april 2022, den av kartongsamlaren från december 2011.

Men innan dess lär de sig att överklaga, vänta och vara uppfinningsrik i att överleva. Enliigt Mohammad Mirzay, verksamhetschef hos Afghan community på Solomosgatan alldeles intill Greek Council för Refugees, får 95% av alla afghaner i Grekland uppehållstillstånd nu. Det bekräftas av Eurostat för första kvartalet 2022 om asylsökande afghaner i EUs medlemsstater. Grekland gav positivt besked till 2.085 afghaner i totalt 2.190 beslutade ärenden. Ungefär motsvarande procentsatser gäller för Tyskland, Schweiz, Italien, Österrike, ja för de flesta EU-länder, men något lägre för Frankrike, och påtagligt lägre för Sverige där ungefär 40 procent får avslag!!

Afghan community är den största diasporaföreningen i Grekland.

  • Alla reser vidare när de har fått uppehållstillstånd, fortsätter han. De väntar in uppehållstillståndet. Får de avslag i första instans överklagar de, får de avslag igen överklagar de igen.

Det finns hela tiden möjlighet att överklaga, förstår jag, och under tiden väntar de i Grekland. Överklagandet det senaste året har först och främst gällt rätten att få sina skyddsskäl mot Afghanistan bedömda, inte mot Turkiet. Enligt grekisk lag från sommaren 2021 ska alla från Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh hänvisas till Turkiet för att söka asyl eftersom Turkiet anses vara ett säkert tredje land, och Turkiet har de passerat.

Vänta länge gjorde asylsökande tidigare också, och man kunde till slut överklaga till grekiska staten. Det fanns de som hade väntat i Grekland åtta-tio år, säger verksamhetschefen, och jag känner igen det från mina första år i Grekland 2011-12-13. Sedan installerade Grekland en ny asylordning frikopplad från polisen och extremt långa handläggningsärenden minskade.

Afghan community har nu sedan knappt ett år tillbaka ett projekt med samarbete med en asylrättsadvokat om rådgivning för asylsökande. Den advokaten är min vän S, som introducerar mig till Afghan community och verksamhetschefen när jag nu är i Aten igen efter tre år av covid-restriktioner. S var tidigare verksamhetschef och direktör för frivilligorganisationen Aitima, som bedrev kostnadsfritt juridiskt stöd och service till asylsökande. Många var från Afghanistan men också från Sudan, Somalia och andra länder. Aitima var uppskattat av asylsökande men tvingades lägga ner i samband med den nuvarande regeringens krig mot civilsamhällets frivilligorganisationer med verksamhet till stöd för asylsökande. Många mindre organisationer, som inte hade resurser att fylla regeringens krav, upphörde. Jag har skrivit om det i tidigare bloggartiklar. S saknar åren med Aitima och säger att Aitima kunde bedriva undersökande asylrättsarbete och försvar av flyktingars rättigheter vilket inte är möjligt för honom inom ramarna för hans nuvarande projekt.

Skälet till att så många flyktingar från Afghanistan får uppehållstillstånd i Grekland nu beror på en ny policy från asyl- och migrationsministern, förklarar S. Enligt den ska asylsökande afghaner som har varit här mer än ett år få sina skyddsskäl bedömda för hemlandet, inte Turkiet. (Samma ska gälla för somalier och syrier, uppfattar jag men hur det är med pakistanier och bangladeshier vet jag inte.) S tror att det har att göra med en framgångsrik kontakt mellan presidenten för Afghan community och asyl- och migrationsministern. Verksamhetschefen menar att det beror på protester från de afghanska diasporaorganisationerna i Europa och USA ihop med Afghan community här. Vice presidenten för Afghan community, som är en ung mycket aktiv kvinna, visar foton i mobilen av mötet mellan communityns president och minister Mitarakis. Hon var med vid tillfället och syns i bild.

Kanske beror, tror jag, svängningen hos migrationsministern på att han har insett att Turkiet inte tar tillbaka flyktingarna, och att det mest effektiva sättet att bli av med dem som redan befinner sig i Grekland är en annan taktik. Får de uppehållstillstånd och resehandlingar och ingen egentlig hjälp att överleva i Grekland, så reser de vidare till andra EU-stater.

De lämnar Grekland för att kunna bygga sina liv

Flyktingarna söker asyl på nytt i det nya EU-landet och anger som skäl att Grekland inte ger dem hjälp att överleva. De vräks från sina asylbostäder, de får inga pengar, de får inte arbete som de kan överleva på, och så vidare.
Men med uppehållstillstånd i Grekland beslutar många EU-stater, som Sverige, att de ska tillbaka till Grekland och menar att landet har ansvar för dem. I Tyskland dit de flesta söker sig, har det tyska migrationsverket BAMF lagt mer än 40 000 asylansökningar från flyktingar som har fått uppehållstillstånd i Grekland på vänt, och de flesta är afghaner. Nu kräver tyska politiker att Grekland måste ta ansvar för sina flyktingar, och att BAMF måste processa ansökningarna. Se en bloggartikel tidigare i år om detta med referens till bland annat Info.net.

Greklands enda integrationsprogram är det lilla EU-finansierade Helios-programmet. Något annat har inte kommit till stånd trots planer från regeringen. Programmet varar i sex månader och är för litet för att omfatta alla som får uppehållstillstånd, och det varar bara i sex månader. Det ska stötta och hjälpa flyktingarna i den grekiska byråkratin – jag har skrivit bloggtexter om det tidigare också. Organisationen Refugee Support Aegean har skrämmande rapporter om hur svårt det rent praktiskt är att bemästra byråkratin för den som har fått uppehållstillstånd och för den som har skickats tillbaka från andra EU-länder hit till Grekland för att de officiellt redan har skydd här. För att få ett nödvändigt tillståndsgivande dokument måste man ha ett annat, som man inte kan få om man inte har ett tredje. Och så vidare och detta bara som ett problem av många. Heliosprogrammet ska också hjälpa flyktingar ut på arbetsmarknaden, gå kurser i grekiska, och att hyra bostad genom att bekosta hyran. Men som min vän tolken och kulturförmedlaren Zarif sa så betalar Helios visserligen hyran, men de måste själva hitta en lägenhet att hyra och visa upp ett hyreskontrakt, och greker vill ofta inte hyra ut till flyktingar ”för då blir det en massa människor som bor där”. För att få ett kontrakt måste de betala pengar, som de visserligen kan få i efterskott av Helios, men för betalningstillfället tvingas de låna ihop pengar från släktingar och vänner.

Verksamhetschefen hade ytterligare kritik. Programmet har för små resurser och plötsligt kommer besked att eftersom projektpengarna är slut kan Helios inte betala hyran längre eller kan inte betala pengarna du har lagt ut för kontraktet.

Sensommaren 2021 stoppades utbetalningen av asylbidragen. UNHCR hade administrerat och skött utbetalningarna i flera år utan problem men när staten tog över hanteringen fungerade det inte. Problemet sades bero på staten och bankerna. De som bodde i statens asylförläggningar fick cateringmat men portionerna var för få för att räcka till alla förläggningsboende. Jag vet inte hur människor överlevde, förmodligen genom frivilligorganisationer och genom att låna pengar från släktingar. Till slut fick Caritas ta över hanteringen av asylbidragen och nu fungerar det.

De måste vänta och försöka överleva under tiden

Verksamhetschefen berättar att en del hittar inget annat än att försörja sig inom återvinningsbranchen, men använder inte det ordet. De går runt på gatorna med vagn och samlar kartong och metall eller annat de hittar och som grekerna har gjort sig av med (alltså med återvinning), eller de säljer på marknader med varorna utlagda på marken eller i handen, eller genom att hitta tillfälliga jobb. På ett torg i västra Aten kan de bli upphämtade som daglönare.

Ensamkommande män reser ut på landsbygden för säsongsarbete i jordbruket. De plockar apelsiner, plockar oliver, tar upp potatis och annat, utnyttjas hårt och luras inte sällan på betalningen. För arbetet måste man kunna visa att man är asylsökande och har rätt att arbeta. Papperslösa måste hitta andra vägar.

Organisationer ger matkassar. Det gör t ex Afghan community med hjälp av donatorer.

Dessutom lånar de pengar från släktingar och vänner runtom i världen. Afghaner, inte minst hazarer, lever i dag i många av världens länder.

Med andra ord precis som Chaman, Ghulam och många andra gjorde för sex-sju-åtta-tio år sedan.

Men ockuperade tomma hus, squats, finns inte längre, säger Mohammad Mirzay. Polisen har gjort razzior och avhyst folk, om de inte har tagits till förvar, och bommat igen husen.

Ett stort problem nu är att det inte går att registrera sin asylansökan på fastlandet. Utan registrering blir det inget dokument om att ha rätt att vistas i Grekland och naturligtvis inget asylbidrag. Den vanligaste resrouten in i Grekland nu går över Evrosområdet i norr trots att det sker många pushbacks här också, med många exempel på stor brutalitet – jag har skrivit om det i bloggartiklar publicerade under senaste halvåret. Bland annat så att människor har frusit ihjäl när de har placerats på små öar utan möjlighet att ta sig därifrån. Men som sagts tidigare, det kommer långt färre flyktingar till Grekland nu än vad som har skett de senaste tio åren. Samtidigt som många parlamentariker i EU-parlamentet, liksom EU-kommissionären för home affairs och migration Ylva Johansson, har protesterat och kritiserat den grekiska regeringen med kraft, finns det andra europeiska politiker som har berömt Grekland för att, som de säger, har försvarat EUs yttre gräns mot Turkiet.

Minskningen i nyanlända framgår av uppgifter från den nöjde migration- och asylministern Notis Mitarakis: 2022 första fyra månaderna 3 900, varav mer än hälften kom över Evros, hela 2021 8 500, 2020 15 000, 2919 72 000, 2015 en miljon. Metoderna är bl a pushbacks. Fler lämnar Grekland än kommer, tillägger han i en intervju med media.

Jag var med vid några juridiska rådgivningstillfällen hos Afghan communtity och frågade hur de bor och försörjer sig.

En medelålders fyllig kvinna i grönt berättar att hennes man samlade kartong och metall och annat han hittade på gatorna och i containrar, men att staden la beslag på hans vagn häromdagen. En gråhårig stilig man i 60-årsåldern, snyggt klädd i svart och med stora kraftfulla händer, säger att han var arkitekt i Iran i 25 och innan dess jordbrukare i Afghanistan, men att nu har han hjärtproblem och kan inte arbeta med att gå på gatorna och samla. Hans familj, liksom den medelålders kvinnans, vars man fått vagnen beslagtagen, bor i lägenheter genom ESTIA-programmet. De har inte fått besked i sina asylärenden ännu men organisationen har varnat att de snart måste lämna lägenheten och flytta till en förläggning. (Efter att ha fått uppehållstillstånd har de rätt att bo kvar en månad i lägenheten de har som asylsökande. Men beskedet de har fått beror nog på att ESTIA-projektet är under avveckling.)

Dessa två familjer säger att de inte vet vad de ska göra när de har fått uppehållstillstånd mer än att resa till ett annat EU-land. Advokaten nämner Heliosprogrammet, som är på sex månader. De känner till det och att det inte fungerar så bra.

Arkitektens familj är på sju personer. Hos den medelålders fylliga kvinnan är de fem och ett av barnen har funktionshinder.

Arkitekten berättade att han kom hit till rådgivningen för att få råd. Han anlitade en advokat tidigare och betalade 700 euro för det. Advokaten protesterar och undrar varför när det finns organisationer som ger juridisk hjälp utan kostnad. Men det var bråttom, säger arkitekten, det hade kommit kallelse till intervju om två dagar och han behövde en advokat snabbt för att ordna sina papper.

En ung kille har fått två avslag, lämnat in sin nu tredje ansökan och väntar på intervju. S kommenterar att den här gången kommer hans asylansökan bli godkänd och bedömd utifrån hans skyddskäl mot Afghanistan. (Eftersom han har varit här mer än ett år och nu gäller ny policy.) Jag försörjer mig med tillfälliga jobb, säger han.

Två unga pojkar kom som minderåriga ensamkommande till Grekland och reste vidare till Schweiz som skickade tillbaka dem till Grekland med hänvisning till Dublinförordningen. Den ene kom tillbaka för en månad sedan, den andre i förrgår. De har ingenting, inte ens det röda kortet som säger att de är asylsökande med rätt att vistas i Grekland, bara pappret på att de har ansökt om att få söka asyl. Det tar tid att få de röda korten, förklarar advokaten, och det är bra att de har ansökningsdokumentet. De kommer säkert in i asylprocessen, säger han, uppmanar dem att fylla i och kryssa för någonting på plattformen till Asyl-Service och säger att det går fortare då än att skicka ett mejl till Asyl-Service, som en av pojkarna har gjort utan att ha fått svar. Advokaten kontrollerar att han har använt rätt adress till Asyl-Service och säger sedan att det är bara att vänta.

Pojkarna sover i Alexandraparken direkt på marken. De har inte ens filtar. Innan de reste till Schweiz bodde de hos en afghansk familj, men den familjen finns inte kvar i Aten, de har rest vidare, och nu har de inga vänner att bo hos. De har inte pengar till mat och känner inte till organisationer där de kan få mat. De känner inte till Aten, säger de, och vet inte vart de kan gå.

Och jag undrar över den av pojkarna som har varit här en månad, hur har han klarat sig?. Jag rusar iväg till Mohammad, verksamhetschefen, som lovar och säger att de kan gå till ett ställe för natthärbärge, och att de ska gå in till honom.

En familj berättar att de har varit här i tre år och nu är de kallade till Asylservice. Familjen har fått två avslag och har överlagat igen. På det sista överklagandet kommer de nu höras för sina skyddsskäl mot Afghanistan, säger advokaten och tillägger att har de varit här i mer än ett år och då ska de nu höras mot Afghanistan. Till mig förklarar han att ärendet skickas från Appeal committes (överklagandeinstansen) till Asylum-Service (migrationsverket). För överklagan finns inte kostnadsfri rätt till advokathjälp.

Flera familjer har kallats till möte med överklagandemyndigheterna, behöver diskutera detta och uppmanas av advokaten att ringa whatsappnumret där projektets anställda tolk Pari svarar. Av henne bokar de tid för ett videosamtal med advokaten och tolken. Men advokaten säger också att har de bara kallats utan att det står att de kallas till intervju, är det för att ta emot ett beslut. Är det för intervju ska det uttryckligen stå.

En kvinna är också med sin familj kallad till myndigheten och propsar på att få skicka sin intervju till S, advokaten, bara för att få höra vad han tror att beslutet kan bli, om han vill vara snäll att läsa den. Han lovar till slut och säger redan nu att han tror att de kommer få positivt beslut eftersom de flesta afghaner får positivt nu. Men tillägger att det är inte han som beslutar.

En vacker ung kvinna, som redan har fyra barn, behöver dokument på att hon är vårdnadshavare. De har fått uppehållstillstånd men för att få resehandlingar och kunna resa vidare till ett annat EU-land måste hon kunna visa att hon är ensam vårdnadshavaren. Maken, dvs barnen far, har återvänt till Afghanistan och har skickat ett papper som kvinnan inte vet om hon kan använda. Hon visar pappret, som tolken översätter. Där står att barnen är hans och hennes och de behöver resehandlingar för att återvända till Afghanistan. Vilket inte alls är vad hon vill. Advokaten råder henne att anlita en organisation som GCR eller Solidarity Now med jurister, som kan hjälpa henne kostnadsfritt. För att resa vidare behöver hon beslut från en grekisk domstol att hon är vårdnadshavaren. Hon säger att hon också vill skiljas.

I övrigt fortsätter det som förut i Grekland med olagliga pushbacks och låsta läger.

Mest aktuellt är artiklar hos Efsyn, www.efsyn.gr, den 25, 28 och 30 maj om 94 flyktingar från Syrien – de flesta barnfamiljer – som fastnat på en liten sandig ö i Evrosfloden. Via mobil och videos kontaktar de Human Rights 360 och Greek Council for Refugees, som i sin tur kontaktar Europadomstolen och media. Domstolen, som har fått sådana här meddelande tidigare och vet vad som nu hotar flyktingarna, reagerat snabbt och uppdrar åt grekiska regeringen att inte flytta dem från Grekland och ge dem värdiga levnadsomständigheter och tillgång till asylprocessen. I stället för räddningsaktion kommer efter fem dagar en stor grupp med svartklädd och maskerad milis, som slår dem, tvingar dem ta av sig kläder, tar mobiler och andra personliga tillhörigheter, för dem till grekiska flodbanken av Evros och sedan till turkiska sidan. Dagen efter genomför grekisk polis för syns skull en sök- och räddningsaktion utan att hitta dem. På www.efsyn.gr den 25-30 maj finns korta videos på Youtube, som flyktingar skickade till de två organisationerna. De ber förtvivlat om hjälp. Här syns också att många är barn.

Se i mina tidigare bloggartiklar om dessa pushbacks.

Kort om lägren på öarna

På öarna i Egeiska havet finns nu bara 1 749 människor i mottagnings- och identifieringslägren.

På Lesvos är det nya låsta lägret mitt på ön och långt från bebyggelse fortfarande under planering. Det ska rymma upp till 3 000 asylsökande. I närheten ligger en stor illaluktande avskrädeshög. Brandförsvaret varnar för placeringen med stora ytor skogsmark runtom – blir det skogsbrand kommer det vara förödande för lägrets invånare.

Tältlägret Kara Tepe på Lesvos, det som kom till efter att Moria sensommaren 2020, finns fortfarande kvar med ungefär 1 000 invånare. De som bor där har omfattande restriktioner för att gå ut och röra sig på stan. Journalister får inte komma in. Sjukvården brister. Tillgång till elektricitet är fortfarande begränsad. Det uppstår ofta bränder i Kara Tepe, antagligen för att invånarna lagar mat med gasolkök eller öppen eld när elektriciteten är avstängd.

För övrigt anklagar Turkiets regering även Grekland, alltså inte bara Sverige, för att ge skydd till terrorister. Det syftar nog på att Grekland faktiskt har gett skydd till politiska turkiska flyktingar och till kurder.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *