En novembersöndag 2023 i närheten av Place de la Bastille

I Paris 11e och 20e arrondissement, november 2023. Texten på husväggen uppmanar till att inte lita på orden. Foto författaren.

Vi har väntat vid stora söndagsmarknaden utmed Boulevard Richard Lenoir där den börjar vid Place de la Bastille. Helt gratis får vi sedan fylla var sin kasse med frukt, grönsaker och bröd. En organisation går runt bland handlarna och samlar in varor med kort hållbarhet och som de vill bli av med. Monika Schwarz från Lamsf har hittat organisationen, och här samlas nu ett litet gäng svenskafghaner och många fler parisare, alla med tunn eller tom plånbok.

Efteråt går några av killarna och jag på en bistro, och jag bjuder på ett litet glas chardonnaye utom till Mahdi G, som inte dricker alkohol utan tar en fransk version av cocacola.

Det är Jawid, Hamid, Gaitullah, Mahdi G och jag. Vi sitter här ungefär en timme och pratar. Jawid och Hamid har ganska nyligen fått Frankrikes tioåriga uppehållstillstånd, det vill säga flyktingförklaring. Gaitullah har haft sin intervju och väntar på beslutet. Mahdi har antagligen blivit normal, det är lite oklart. Han och jag hade ett långt samtal för knappt ett halvår sedan när han var nykommen till Paris. Han hade varit väletablerad i Sverige – utbildad undersköterska, fast jobb på ett äldreboende, mycket uppskattad av chefen och personalen, egen lägenhet, talar svenska mycket bra – och ändå avslag på sin ansökan om att få stanna i Sverige. Sverige har dödat mitt hjärta, sa han då. Idag mår han lite bättre, är mycket skör och har mycket stöd av sin socialsekreterare, psykologen och sjukhuset, där han nyligen var intagen. Mahdis integrering i Sverige och plågsamma erfarenhet av hur lite det i slutändan betyder för att få stanna delar han med många, många svenskafghaner som flytt till Frankrike de senaste åren.

Ingen pratar här på bistron nu om hur dåligt de har mått efter de slutliga avslagen. De har betraktat Sverige som sitt nya hemland efter 7-8 år där. Ingen talar om smärtan, saknaden efter vänner eller hur de ska förhålla sig till Sverige nu. Inte heller Mahdi, som mest är tyst.

De har bestämt sig för att satsa på Frankrike nu och lära sig franska. Jawid, Hamid och Gaitullah talar inte svenska så bra, vilket ju Mahdi gör, och förklarar att det beror på att de har inte gått i skola i Sverige, i alla fall inte en längre tid. De var för gamla. Jawid gick 3 månader, sedan måste han sluta på grund av ålder.

Gaitullah är en ganska lång kille med skarpa ansiktsdrag, kanske är han en bit över 30 år. Han hör till dem som har gjort resan mellan Sverige och Frankrike flera gånger. Han var i Sverige, var i Frankrike, reste tillbaka till Sverige, kom till Frankrike igen, har haft sin intervju och väntar nu på beslutet. Han är erfaren pizzabagare och arbetade i fem år i Sverige som det. När han har fått sitt uppehållstillstånd ska han gå runt till pizzerior och fråga efter jobb. Skriv ett CV innan, har Monika på Lamsf rått honom.

Hamid var statligt anställd hortonom i Kabul, utbildad vid universitetet i Bamiam. Nu går han en utbildning till att bli anställd av matvarukedjan Francprix och arbeta med livsmedel. Ena veckan är utbildning i livsmedelshantering och praktik, andra veckan är  utbildning i franska språket. Han är nöjd med detta, och nöjd med att kunna bo kvar i Parisregionen. Nu sitter han här i sin älskade rödvita jacka, köpt i Paris, smakar på vinet och talar om champagne och hur gott det är. Gaitullah lyser upp, han tycker också om champagne. Fastän Hamid är ganska spenslig påminner han lite om en amerikansk färgglad tuffing i jackan, avviker från alla andra. Det vill han nog. Hamid och jag har känt varandra i drygt ett år och när jag säger att han pratar urdålig svenska, skrattar han och förklarar att han har ju aldrig gått i skola i Sverige. Han är 34 år och ser yngre ut. Men jag förstår vad du säger, säger han. Själv vet jag ju att många gånger förstår han inte alls vad jag säger och det blir många missförstånd och omtag. Då brukar jag övergå till engelska. Men han börjar tappa engelskan, och säger att han talar hellre franska nu. Och det är ju som det ska vara. Hela dagarna på jobbet eller i skolan talar han franska. Men franskan är svår, säger han. Hamid är nog inget språkgeni, men det är inte jag heller, och det är mycket lättare att lära sig ett nytt språk när man är riktigt ung.

Hamid verkar nöjd med sin situation nu, gillar jobbet och tar det med ro att han inte har fått egen bostad än. Han räknar med att socialsekreteraren kommer anvisa en bostad och det kommer bli i parisregionen. Han vill bli kvar i Paris, och hade kanske kunnat hitta arbete med blommor och trädgårdar om han varit beredd att flytta ut från Paris, men han vill bo i Paris. Med hans boende är det så nu att han är kvar i det ideellt drivna asylboendet långt utanför Paris men med RER-förbindelse till huvudstaen. Han delar rum med en afghansk kille och det lilla köket de har delar  de med två  andra i rummet intill. Det fungerar, säger han och vet en som fick vänta två år på att få eget boende.

Alla killarna har kontakter med Lamsf och deltar när de kan i språkcafeet i Svenska kyrkan på fredagarna. Där träffade jag Jawid ett halvår tidigare. Några dagar senare blev han normal och jag ringde honom och gratulerade.

Det är lätt att tycka om Jawid, så tänker jag. Han är vänlig, lugn, lite tystlåten, kraftigare byggd än de många gånger ganska tunna afghanerna. Hans familj är i Afghanistan och eftersom uppehållstillståndet som han har fått är med flyktingförklaring gentemot Afghanistan kan han inte åka dit. Ska han träffa familjen måste det bli i Iran. Just nu läser han franska på heltid med fem eller sex dagar i veckan. (Totalt antagligen 600 timmar, vilket är maximalt vad staten erbjuder.) Sedan ska han lära sig till ett arbete. Han vet inte vad det kan bli.

 Jawid bodde i Ö-vik. Där döptes han. Han går varje söndag i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Var han än är söker han upp en kyrka, berättar han. Så gjorde han också i Tyskland på väg till Paris. Tidigare deltog fler afghaner i gudstjänsterna, nu på senare tid är de två. Som jag förstår av Jawid betyder samvaron efter gudstjänsterna med kaffedrickning runt prästen mycket.

På sin knackiga svenska – han talar ganska tyst och i den stimmiga lokalen hör jag inte allt han säger – berättar han om ett hus i Kabul, Huset, som han säger. Där lever deporterade afganer som har blivit kristna i Sverige och i Europa. De håller ihop och går egentligen aldrig ut. Ska de till sjukhus åker de bil från port till port. Svenska kyrkan känner till dem och stödjer dem, säger han, och jag förstår det som att de har pratat om Huset här i Svenska kyrkan i Paris också.

När jag träffade Jawid ett halvår tidigare bodde han i La Defance och hjälpte en äldre iranier. Han bor kvar där, men han säger att de vet båda två att när han får bostad kan det bli långt bort och han kommer inte kunna hjälpa mannen lika mycket.

Jawid och Mahdi är vänner. Jag förstår att de har lärt känna varandra genom Lamsfs språkcafeer i Svenska kyrkan, och att de har känt igen varandra hos Citéprefekturen. Kanske känner de varandra också från de svenska gudstjänsterna eftersom båda blev kristna i Sverige. Jawid är min vän, säger Mahdi på sitt lite högröstade och självsäkra sätt. Han sitter och fifflar med telefonen tills jag till slut irriterat säger till honom att det är oartigt mot oss andra, och man behöver inte vara nåbar hela tiden. Mahdi ber om ursökt, lägger undan telefonen och de andra tre tittar uppskattande på mig. Lite senare har både Hamid och Mahdi telefonerna uppe igen och nu är det för att visa varandra någonting.

Vi skiljs sedan i tunnelbanan. Mahdi, Gaitullah och Jawid åker åt sina håll, Hamid och jag gör sällskap på en annan linje och skiljs senare.

Det här inlägget postades i Frankrike. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.