Bli vän med din fiende

Aten 2011 och 2013. Foto författaren.

Under nästan åtta år i Aten var Ghulam som en katt med nio liv, en överlevare som ständigt tog nya tag.

2015 reste han till slut vidare när gränserna var så gott som vidöppna en period. Det sägs att han har uppehållstillstånd i ett annat EU land nu och jag har misslyckats med att få kontakt med honom.

En person med stor integritet som under åren i Aten blev en erfaren fridsam uteliggare som hellre gick undan än tog konfrontationer. Han sov oftare i parker än i riktiga hus och drog så småningom på sig värk i kroppen, visste var man kunde dra sig undan och vara i fred, var man kunde få mat, duscha och tvätta kläder och hur man kunde tjäna några euro. Han lärde sig hur man tog sig fram i en stad som inte gav mer hjälp än genom frivilligorganisationer och deras daghärbärgen och soppkök för fattiga. Han lärde sig också att bedöma människor men gick ändå på tabbar ibland. Idag är Grekland delvis bättre på att stödja människor på flykt, men det finns fortfarande stora svårigheter och orättfärdig myndighetsutövning.

…på en bollplan mitt emot Larissastationen

Ghulam kommer från en av många ålderdomliga småbyar i bergiga Bamyanprovinsen i Afghanistan, från Hazarajat – kärnområdet för hazaraminoriteten. Familjen hade omkring hundra får och han berättade om hur man tog hand om får och mjölkade för hand. Under talibanepoken blev familjen som många andra hazarer flyktingar i först Iran – där de aldrig fick uppehållstillstånd – och sedan i Quettaområdet i Pakistan. Amerikanarna var bra för oss hazarer, sa han, och familjen flyttade tillbaka till byn, som så småningom fick elektricitet. Men då hade Ghulam vuxit upp och lämnat familjen för att vara migrantarbetare i Indien. Han ville se världen och ha utbildning, och när han var lite över tjugo reste han till Europa.

I skarven mellan 2006 och 2007 kom han till Grekland från Turkiet irreguljärt med båt som alla andra, gömde sig under en lastbil i Patras och kom till Italien, tog tåget upp till gränsen, vandrade utmed den stängslade gränsen mot Schweiz, grävde loss en stor sten och kröp genom hålet, greps av polis och återbördades till Italien, gömde sig på toaletten på ett tåg till Paris, sökte asyl i Paris men fick aldrig någonstans att bo utan sov i parker eller vandrade på gatorna när det var minusgrader. Efter nio månader skickades han tillbaka till Grekland på grund av fingeravtrycken och Dublinförordningen. Julafton 2007 kom han igen till Aten och tillbringade första natten på bollplanen mitt emot Larissastationen och blev bestulen på sin väska. Efter deportationen var han deprimerad och höll sig för sig själv även om han gick till samma daghärbärgen som många andra, till exempel till Hellenska missionsförbundet på Evripidusgatan där man kan duscha, tvätta kläder, dricka te och spela pingis en dag i veckan och bli serverad mat och bön på måndagskvällarna.

När vi träffades i Aten hösten 2011 hade han varit här i nästan fyra år och höll sig inte undan folk längre. Han hade blivit mager och tunn och visade på andra med rundhyllta afghaner och sa att så såg han ut när han kom först. Den hösten sov han med ett gäng andra afghaner i en övergiven lagerlokal nära Platonparken i västra Aten. Han hade fått överta lokalen efter två afghanska familjer, som haft pengar att kunna resa vidare norrut irreguljärt. Med samma gäng hade han bott i Platonparken innan – jag lärde känna hela gruppen, som nu är spridd över Europa. En åkte tillbaka till Afghanistan och sedan vidare till familjen i Iran. De blev så småningom avhysta från lokalen men så länge de bodde där var det ett ställe att sova på och gömma undan sovsäckar, filtar och kartongunderlag i. Ingen vågade egentligen gå dit förrän sent på kvällen av rädsla att bli upptäckta av de boende runtomkring, som fkanske skulle kalla på polis eller på nynazistiska våldsgäng.

Ghulam talade engelska när vi träffades. Hans skolutbildning hade bestått av koranskola, som han av och till gått tre-fyra år i, och sedan språkstudier i engelska i Quetta och i Indien. Språk ville han lära sig och engelska tyckte han om. Hans täta kvällsbesök på internetcaféer i Aten hörde också till det som bildade honom, och umgänget med amerikaner och kanadensare på missionärernas daghärbärgen. Så småningom köpte jag ett engelskt-persiskt lexikon till honom men innan dess visade han sitt eget, en samling lappar där han skrev upp engelska ord och dess översättning till farsi. Ihop med id-papper, kam, tandborste, huvudvärkstabletter och andra småsaker förvarade han dem i en liten axelremsväska, som han bar tvärs över bröstet från ena axeln. Senare var han rädd att bli rånad och tagen för en välbärgad japansk turist och gjorde sig av med väskan.

Byggmaterial och sängkläder som greker kastat

En tid bodde han i en hopsnickrad koja på en tidigare fabriksplan i västra Aten, och inne i sitt lilla hus hade han rakdon, tandborste, en liten gasbrännare, tepåsar, lite kläder och sängkläder och en bekväm bred säng. Byggmaterial och sängkläder var sådant som greker hade slängt, han hade plockat upp det från containrar och gator. Här i hans lilla hus var det pedantiskt välstädat när jag kom på besök och bjöds på te. Ghulam hade varit en av de första som etablerat sig här, och frågat om lov. Ägaren hade sagt ja så länge de inte blev för många och störde omgivningen. Men den lilla bosättningen växte med fler och fler migranter och flyktingar, och Ghulam hade inte makt att hålla ordning, så till slut kom polisen och rev lägret. Men de bodde här ganska länge, jag tror 2013-14. Moder Teresas systrar hade sitt daghärbärge i närheten och många i gruppen var stamgäster där. En gång när jag var där kom tre glada unga systrar i ett ärende till en av männen.

När lägret var borta vande sig Ghulam vid att sova i parker igen och inrättade sig så att han kunde hämta vatten och morgontvätta sig. Själv saknade jag besöken i hans koja och att bli bjuden på te. En period fick han låna en liten lägenhet av en av missionärerna långt utanför centrum, men han fortsatte sova utomhus en natt i veckan för att inte vänja sig för mycket vid bekvämligheten att bo i ett riktigt hus. Så sa han i alla fall. Han talade också om den friska luften och om njutningen av att ligga utomhus och se rakt upp i natthimlen.

Familjen i Afghanistan var fattig och under åren i Aten kunde han aldrig be dem om pengar. Tvärtom försökte han spara pengar så att hans yngre bror kunde få en dator. Hur det blev med den saken vet jag inte, men han sparade också pengar för att ta sig ut ur Grekland, och blev både besluten och lurad. En gång lämnade han pengar till en man, som skulle köpa båtbiljetter åt honom i Pireus så att han kunde resa till Turkiet. Det var under en period när han trodde att Turkiet var bättre att leva i än Grekland. Mannen kom aldrig tillbaka med vare sig biljetter eller pengar. En annan gång hade han gömt pengar i parken där han sov, och en kväll var pengarna borta. Båda gångerna blev han ursinnig, berättade han, men sedan lugnade han sig och det var bara att ta nya tag.

Om igen gjorde han misslyckade försök att komma ut ur landet, men gav inte upp. Till slut lyckades han.

Varifrån fick han pengar? Under några år innan den ekonomiska krisen gjorde att allt kraschade arbetade han som daglönare. Han gick till ett speciellt torg, som han inte visste namnet på, och väntade tillsammans med andra karlar på att bli upplockad för jobb. I början av 2011 tog jobben slut och grekerna sa att kom inte hit och ta jobben för greker. Utan inkomster miste han sängplatsen han hyrde hos en afghan, som arrangerade irreguljära migrantresor in i EU och som ofta hade folk boende hos sig. Tyvärr gick vi aldrig till det där torget tillsammans, så jag vet inte var det är.

Efter det sov han i parker igen och fick in lite pengar på att samla skrot. Som bäst blev det fem-åtta euro om dagen. Vitvaror som kylskåp var bra att komma över, men med krisen slutade greker att förnya sina hem och företag. Han drog runt i västra Aten med en gammal kundvagn från någon matvaruaffär, samlade ihop papp, metall och husgeråd från gatornas sopcontainrar och sålde till återbruksuppköpare. Var dessa höll till försökte han förklara för mig, men ganska vagt. Jag tror inte han förstod att jag på något sätt försökte teckna hans karta av Aten, och jag sa det nog aldrig tydligt.

Han höll gärna en veckorutin som skrotsamlare med arbete fem dagar och ledighet två dagar för vila, studier och visst socialt liv hos missionärerna.

De var alla strandsatta flyktingar och migranter

När skrotsamlarna – de var alla strandsatta flyktingar och migranter – hade blivit så många att det inte lönade sig längre och priserna hade gått ner, slutade han. En tid arbetade han sedan gratis som volontär för en av missionärsorganisationernas soppkök för att, som han sa, ha något att göra och uppehålla en rutin i vardagen. Senare tog han upp återvinningen igen, och när stadens tjänstemän konfiskerat kundvagnen, samlade han in begagnade kläder, bar dem i plastkassar och över armen och sålde på de andrahandsmarknader som finns här och där i Aten. Atenarna är medvetna om att många i staden är fattiga och i stället för att slänga kläder, som de har tröttnat på, stoppas de i plastpåsar och hängs på sopcontainrarna. I min byrå har jag en mörkbrun bomullst-shirt, som jag fick av Ghulam. Ett minne.

Vad brukade han få av mig? En människa som lyssnade och var djupt intresserad av honom plus lite pengar till hans sparprojekt. När han äntligen kom ut ur Grekland tror jag att jag hade bidragit lite till reskassan, liksom att jag bidrog till pengarna som stals från honom.

”Syster” brukade han kalla mig, och det är inte så ovanligt bland troende människor.

Att älska sin fiende

Vi förknippar gärna platser med människor – eller hur – och situationer kan förvandlas till visuella minnen i hjärnan. När jag tänker på Ghulam ser jag framför mig muren och slänten mittemot Atens järnvägsstation Larissa, och den inhägnade bollplanen intill. Där satt vi några gånger och pratade och Ghulam hade köpt små juiceflaskor åt oss. Det var inne på den bollplanen han sov på en bänk juldagsnatten 2007 efter Dublindeportationen från Paris. Väskan som han blev bestulen på hade han bundit fast i bänken men någon skar av repen medan han sov.

Ett stycke längre bort finns en annan mur intill en liten skräpig park. Sitter man på muren med ansiktet mot parken och den stora trafikleden intill har man de gamla järnvägsspåren mot Pireus bakom sig. Här på andra sidan muren sov han under en period när han var ganska ny i Aten och mest höll sig för sig själv. En kväll slängde någon tomflaskor på honom och ropade att han skulle ge sig av. Han reste sig och gick och la sig på ett annat ställe.

Ghulam var inte den som tog strid, delvis för att han är spenslig, men också för att han var emot våld och aggressivitet. Desto mer upplevde jag honom som ömsint och omtänksam, han kunde hålla armen skyddande om mig när vi kryssade mellan bilarna på trafikerade gator. Hur han var under bibelstudiernas diskussioner hos missionärerna, vet jag inte. Kanske sa han inte så mycket, kanske påminde han om bibelns budskap om fred.

Hur många gånger han upplevde den grekiska xenofobin, som blev alltmer utbredd under hans år i Aten, som också är tiden för Gyllene Grynings framväxt, vet jag inte. Men han berättade om hur han fått hårda rop kastade efter sig, ord om att han inte hade rätt att vara i Grekland och borde sticka härifrån. Han bara gick sin väg och käftade inte tillbaka, sa han. Hans fridsamhet bidrog starkt till att han så småningom blev kristen. Det var bibelns budskap om fred, och om att älska sin fiende, som fick mig att bli kristen, berättade. I mitt land har man stridit så länge och det måste bli ett slut på det, nu är i stället tid för utbildning för mitt folk, sa han. Kanske kände han att budskapet gav legitimitet åt att han drog sig undan våld. Dryga halvåret innan vi träffades första gången hade han döpts.

På muren vid den lilla skräpiga parken nära järnvägsstationen hade vi våra första längre samtal, och det var då jag bad Ghulam berätta om sin sina erfarenheter av att leva som migrant i Europa. Det var hösten 2011 och sedan träffades vi alltid varje gång jag var i Aten fram till 2015. Då var hans telefon avstängd och folk som kände honom sa att han gett sig iväg.

Andra platser, som jag förknippar med Ghulam därför att vi har suttit och pratat där, är Koumoundourou-platsen vid Pireusgatan, Omoniaplatsen mitt uppe på den lilla muren och Sofokleousgatan vid ingången till Helping Hands. Det är mittemot den lilla kommunala parken där kyrkorna och kommunen klockan tre och fyra delade ut små matlådor till fattiga greker och migranter. Nu är detta ändrat. Och så naturligtvis matserveringen hos Moder Teresas systrar i västra Aten. Här serverades mat vid sittande bord klockan elva på förmiddagarna. Systrarnas kyrka och kloster ligger inte långt från platsen där Ghulam och andra hade byggt sina små skjul, men inte heller så långt från Platonparken där de sov.

Minnen växer fram när jag skriver – som de brukar.

På Facebook skrev han om Hazarastan

Jag tycker om att resa och att läsa och utbilda mig, sa han en gång. Sent på kvällarna efter dagens arbete med att samla papp och skrot gick han ofta till ett internetcafé nära Larissastationen. För en halv euro i timmen kunde han läsa och skriva på internet. Favoritsajter var National Geographic Chanel och Discovery Chanel för att studera djur och natur, BBC News för att läsa om Afghanistan och Google Translate för att hitta översättningar på nya ord eller ord han glömt. På Facebook och sin hemsida skrev han om Harzarstan, en framtida hazarisk nation, om hazarisk historia och om förföljelser av den hazariska minoriteten i Afghanisten. Han hade flera yngre följare, berättade han.

Han utstrålade seghet och styrka men berättade om återkommande depressioner, huvudvärk och känsla av hopplöshet. Visst hade han fått kunskaper genom sitt resande, men han ansåg inte att han hade ett bra liv. Det var inte som han ville ha det. Att åka tillbaka till hembyn och Afghanistan var otänkbart, sa han. I byn rådde stor okunskap om världen och när byborna skulle få veta att han bytt religion skulle de döda honom. Genom Facebook och hans hemsida kände de förmodligen redan till att han blivit kristen. Han pratade aldrig med familjen i byn eftersom de inte hade telefon (det kan ha ändrats nu), däremot ringde han en bror i Kabul några gånger om året. Det gjorde han från ett telefon- och internetcafé. För fem euro kunde han prata lite över en halvtimme. Att återvända och strida mot talibanerna var också omöjligt eftersom han såg sig som pacifist även om han inte använde just det ordet.

Det var svårt för honom att försöka göra sitt liv bättre på annat sätt än att lämna Grekland. Kunde han inte ge sig ut på landsbygden och plocka apelsiner och grönsaker när det var säsong för det? Då berättade han om en trafikolycka i Indien, han blev påkörd av en motorcykel, kastad upp i luften och var länge på sjukhus. Efter det hade han problem med ett ben. Att ha sovit utomhus så länge och ofta på kall och fuktig mark hade gett honom värk. Han ville undvika fukt och visste att med fukt fick han värk. Ändå gjorde han försök med att plocka apelsiner, och berättade om kalla och fuktiga morgnar när apelsinerna ska plockas i gryningen, tunga bördor av fullastade korgar, och hur han till slut inte klarade det.

Nu är inte tid för barn och familj

Det är klart att jag vill ha barn, sa han en gång när jag frågade och jag egentligen undrade över hur han såg på åren som gick utan att livet stabiliserade sig. Far och son, det är livet, fortsatte han. Men nu är inte tid för det. Ghulam avvaktade och väntade i stället på att komma ut från Grekland. När fler och fler lyckades ta sig över gränsen till Makedonien genom att vandra, förberedde han sig med att läsa karta och hantera GPS, allt fanns i mobiltelefonen. Han misslyckades flera gånger och berättade kort om det. Men han tog nya tag och lyckades.

Om någon undrar över varför han inte fick uppehållstillstånd i Grekland trots att han var här i åtta år, så kan jag inte riktigt svara på det. Asylsystemet fungerade inte i Grekland, han hade sitt röda kort, som skulle förlängas var sjätte månad hos polisen, men han blev inte kallad till asylintervju förrän efter många års väntan. Då hade han bestämt sig för att lämna Grekland och struntade i kallelsen. Ett tag var han utan det röda kortet, och riskerade att fängslas om polisen tog honom. Hur han fick kortet påskrivet igen är bland det märkligaste jag har hört när det gäller främlingspolisen i Aten. Han skrev till polisen på engelska och bad att de skulle ge honom det röda kortet igen …. Så att jag kan arbeta och försörja mig. Gör mig inte irriterad. Tycker ni inte om mig så ge mig inget rött kort men då måste ni låta mig resa vidare.  Ge mig annars kortet så jag kan arbeta. Han lämnade kortet hos polisen på förmiddagen och när han kom tillbaka på eftermiddagen ropades hans namn upp och han hade fått sitt röda kort förlängt med sex månader. Förmodligen hade han haft tur och träffat på en ovanligt hygglig polisman.

 

Det här inlägget postades i Grekland. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *