Foton 2016, av författaren. Bild 1 och 3 där familjens hus legat.
Texten är den första av tre om Kosovo, som bygger på besök i landet 2005 och 2016. De två första berättar om konsekvenser av den etniska rensning som var så utmärkande för krigen i forna Jugoslavien. Här är centrum en liten stad varifrån romerna fördrevs 1999.
I början av 2018 börjar jag äntligen skriva blogg. Jag kommer skriva mycket om människor på flykt som har kommit in i EU via Grekland – men jag startar med tre inlägg om Kosovo. Varför det blir så beror på tillfälligheter och är inget att orda om.
Det var 2005 som jag kom till byn Hogosht – Ogoste i östra Kosovo, den ligger ganska nära gränsen till Serbien. Ogoste är det serbiska namnet och det var så jag hörde om byn i Sverige. Jag höll på med en bok om människor på flykt som nått Sverige och sökte skydd här, och vad som händer dem efter avslag. Många kom från Kosovo och därför reste jag hit, men jag var också i Serbien och Bosnien. Jag lärde mig mycket under den här resan, och en var att de som deporterats tillbaka fick klara sig bäst de kunde. Ingen tog emot dem när de anlänt till flygplatsen i Belgrad, och de som inte hade släktingar att resa vidare till hamnade direkt på gatan eller tog in på hotell om de hade pengar med sig. Jag har skrivit en del om det här i boken Vinna eller försvinna – om flykt, asyl och hjälpare, som kom ut 2009.
1999 och 2005
Att jag åkte till Ogoste var för att här i byn hade många romer bott, men de hade fördrivits i kriget 1999, och i Sverige hade jag hört närmare om vad som hände och hur en av familjerna drabbades. Jag ville se deras hus 2005.
Ogoste/Hogosth är ett exempel på den omfattande etniska rensning som krigen i före detta Jugoslavien innebar. Här i byn var det romer som fördrevs, i andra byar var det serber, och från Kosovo som helhet fördrevs albanerna under en period. Från Bosnien, Kroatien och Serbien fördrevs bosnier, serber och kroater beroende på var de bodde. Vad är följden? Förtvivlan, vrede och hat förstås, men också kulturell utarmning. I Ogoste finns inte längre några romska bröllopsmusikanter som exempel.
2016 kom jag tillbaka till Kosovo inbjuden av den internationella litteraturfestival Polip i Pristina, och en gråmulen och kall majdag var jag igen i Ogoste. Ogoste är det serbiska namnet och idag säger man Hogosht, som är albanska. Senare samma dag 2016 hade jag den märkliga turen att hitta den unge Emran som 2005 levt i internflykt i Plementinalägret en dryg mil från Pristina. Emran hör till folkgruppen aschkali, som tidigare har betraktats som romer. Jag skriver om honom och Plementina i ett annat inlägg.
Vill man hitta till Hogosht – Ogoste, så är det bra att veta att byn ingår i kommunen Kamenica, på albanska Dardanë. Gjilanë är närmaste större stad. Byn ligger i övergången mellan en vid slätt och ett stort gränsområde av berg. Den har ett litet stadsliknande centrum med torg, några caféer och en smal, slingrande huvudgata. Till vänster nedanför torget en stor moské.Kanske bor eller har bott omkring tusen människor här. Det finns en skola utanför bykärnan, som förmodligen samlar upp barn i ett vidare område. Vägen till byn från Kamenica/Dardanë går längs med åkrar och hagmarker som såg ut att ligga i träda eller om vårarbetet kanske inte hade kommit igång när jag var där.
1998 startade det öppna inbördeskriget i Kosovo mellan serber och kosovoalbaner. Civilbefolkningen utsattes för oräkneliga grymheter och etnisk rensning. I det kosovoalbanska Hogosth bodde ett sextiotal romska familjer fram till 1999. Inbördeskriget drev bort dem. Romer var diskriminerade av både serber och albaner men de ansågs samarbeta med serber, som i sin tur ställde krav på tjänster och ibland slavarbete. Hos familjen Morseli, som jag lärde känna i Sverige, trängde sig både serber och kosovoalbaner in, men det var kosovoalbaner som drev ut dem ur byn. (Jag använder fiktiva namn för familjen, men inte för byn.)
De flesta i byn tog sig till Bujanovac, som är närmaste större stad på serbiska sidan. I flyktinglägret fanns romer från många andra byar. De hade tur att få ett tält för familjen. Många fick sova under bar himmel. Familjen Morseli gjorde ett försök att komma tillbaka men tvingades bort igen.
– Albanerna kom igen. De misshandlade oss och talade om att nästa gång bränner vi huset. De var maskerade och sa att vi fick välja. Ge oss pengar eller vi dödar er. De fick våra sista pengar men kom tillbaka igen. Misshandeln fortsatte. Min svärfar blev svårt slagen i huvudet. De gjorde många andra saker också med oss. De kastade bensinflaskor på huset och hotade bränna ner det om vi inte gav oss av.
Citatet är ur Vinna eller försvinna – om flykt, asyl och hjälpare (2009). 2002 lärde jag känna Hamida och hennes familj i Sverige. De sökte asyl och talade om Ogoste. Där hade de haft sina liv och Hamidas man och hans syskon var födda i byn. Hennes svärfar hade haft många uppdrag som musiker vid bröllopsfester.
Att bröllop är och har varit stora tilldragelser i Kosovo förstår man av de stora hotelliknande byggnader som 2016 finns här och där mitt ute på landsbygden. Hotell mitt ute på vischan? Nej, de hyrs för bröllpsfester. Många är nybyggda.
Hamidas familj pratade om vad som hänt i byn, och jag ville dit. Hamidas svärfar hade beskrivit noga var i byn familjens hus låg – mittemot moskén, och med en grönmålad plåtport i muren.
Så en dag 2005 åkte vi dit, serbiska Daniella, som återvänt från Sverige, och kosovoalbanske Donut.
Det var lätt att hitta den gröna porten, men muren var delvis raserad. Familjens hus var en ruin med tak och hus, som nu hade blivit en av byns avskrädesplatser och ett tillhåll för djur och sopor. Det såg ut att ha varit ett bra hus, ett tvåvåningshus med flera rum och med kök i bottenplanet. Och runtom lite mark. Men här fanns ingenting av värde kvar, ingenting att plocka med sig till familjen. Mycket hade stulits framför deras ögon sista tiden de bodde där, Hamida hade berättat hur förövare tagit bland annat tvättmaskin och sängar när de trängt sig in.
Men familjen hade ändå lämnat ett hem och låst en ytterdörr. Nu fanns ingenting sådant.
De måste ha levt i ständig rädsla. Hamida hade berättat om män med svarta strumpor över ansikte och huvud. De kom då och då, klev in, ropade och skrek att de skulle slakta alla romer i Kosovo, och de hade hotat med kniv, bränt med cigaretter, brutit av tår och näsben, och mycket mer som Hamida sa att hon inte kunde berätta.
När familjen varit i Sverige i tre år och nekades uppehållstillstånd för att de ansågs kunna leva i internflykt i Serbien, backades de upp med ett stöduttalande till Migrationsverket från en romsk förening i Kamenica/Dardanë. Före kriget levde albaner och romer i fred med varandra i byn, kunde den som läste pappret förstå.
”I byn har det bott både albaner och romer. De har haft goda relationer fram till 1999 då problemen startade i kommunen. Romerna har tvingats lämna sina hem, fly på grund av att albanerna tvingat dem till det. Efter att de lämnat byn har albanerna bränt deras hus. De kan inte återvända, de kan inte känna sig säkra här. Föreningen för romer ber Sverige att de får stanna i Sverige tills de tryggt kan återvända.”
Till slut fick familjen stanna – fyra vuxna och fyra små barn. De var då i ett uselt skick, som de äldsta aldrig hämtade sig från.
Av Hogosht/Ogoste från 2005 kunde jag fortfarande se det som en gång varit familjens hem liksom många till hälften nedbrända romska hus på rad utmed ån på andra sidan bron.
2005 fanns husen kvar men romer bodde inte längre i byn.
Tillbaka 2016
Jag är i Pristina på litteraturfestival. Arrangörens ljud- och ljustekniker är min chaufför under en dag. Han är från Prizren i södra Kosovo och i Hogosht – Ogoste har han aldrig varit. Men han letar sig fram genom att fråga. Gjilanë, Dardanë och så vidare.
Så här måste det ha sett ut där familjen vandrade iväg mot Bujanovac och vad de hoppades på av säkerhet. Mer eller mindre vildvuxna marker, buskage, uppför och nerför slänter. Kanske sprang de först. Hur mycket bar de på? Hur orkade de? Och med småbarnen? Sådant vågade jag aldrig fråga om trots att vi träffades så många gånger.
Att det är flera mil till Bujanovac ser jag på en karta.
Jag känner först inte igen mig från 2005 när vi kör in på den smala, lätt krokiga, något kuperade bygatan. Men framme vid byns lilla torg och dess hjältemonument vet jag att vi har kommit rätt. Här står den kosovoalbanska minnesstatyn över bybor som föll i kampen för områdets frigörelse från turkarna 1912, de som föll i andra världskriget, föll i självständighetskampen 1944, och som föll nu senast 1999. En rad namn.
Utmed gatan, som svänger vänster ner mot ån ligger moskén, och sedan ån och på andra sidan en rad med renoverade eller kanske helt nybyggda hus. Hur jag än ser mig omkring ser jag ingen raserad mur, ingen grön plåtport, ingen husruin och inte heller den ganska pampiga nybyggda villan med sitt stiliga balusterformade balkongräcke som fanns på tomten intill. 2005 var det ett övergivet men inte raserat nybygge, nästan ett skrytbygge, vars romska ägare arbetade i Schweiz? Nu är det ogräsbevuxen mark och helt andra hus.
Färdkamraten Dennis frågar en passerande man. De andra såldes och revs, svarar han och tittar undrande på oss. Dennis känner ett visst obehag och vill att vi ska lämna byn.
Lite senare pratar vi ändå med en annan man, som undrar varifrån vi kommer. Han är vänlig och talar engelska. Det bor inga romer längre i byn, säger han. Men romer kommer hit ibland och besöker byn. Ett hus i byn ägs av en romsk familj, men det bara står där, de kommer aldrig hit. Ja det är sant att husen på andra sidan ån ägdes av romer men nu är de ombyggda eller nybyggda. Men det bor romer i Gjilanë.
Mannen småpratar. Han har en dotter i Sverige, och han har hälsat på henne två gånger. Han säger att byborna här mest lever av jordbruk.
Nej, Hogosth är ingen välmående by, den är mest en ordinär kosovoalbansk by i en avfolkningsbygd. De flesta som har hus här är äldre människor eller de bor någon annanstans.
De nybyggda stora enfamiljshusen, som finns här och där i byn, är med största sannolikhet byggda av invånare som bor och arbetar i andra länder och har sina pengar där, säger Dennis. Skylten på en stor, igenbommad byggnad på den smala huvudgatan talar om att här ligger en central för uppköp av svamp. Även om albaner inte brukar äta svamp, vet han från teve att Kosovo anses ha läckra svampar och tyskar köper svamp från Kosovo.
Vid torget med utsikt mot hjältemonumentet finns tre caféer. Ett är möjligen stängt. Ett ser modernt ut och har en stor uteservering. Men det är en kall och regnig dag och innan sitter där. Dennis vill inte ta en kaffe här i byn utan vill iväg. Kanske känner han en spänning och är orolig. På vägen tillbaka passerar vi återigen åkrar och betesmarker, som mer eller mindre ser ut att ligga i träda. Nej, jordbruket verkar inte vara lönsamt.
Hemma i Stockholm googlar jag på Hogosht och förstår att det finns de som anser att byn med sitt vackra landskap borde kunna locka turister. Och det är sant, mycket i Kosovo är vackert. Men turismen är dåligt utvecklad och fortfarande lever spänningar från kriget. Jag vet inte heller om krigets alla landminor är bortplockade. En stor del av Kosovos serbiska och romska befolkning har lämnat landet. 2005 kommenterade invånare i serbiska enklaver läget med att alla som har ekonomiska möjligheter flyttar till Serbien.
Fortfarande i Kosovo och i Serbien lever en del romer nästan tio år efter kriget som internflyktingar. Diskrimineringen av romer och den utsatthet som många romer lever under är en bakgrund till att så många sökte asyl i Tyskland, Sverige och andra länder för några år sedan. Rykten sa att de skulle få stanna i de nya länderna. I stort sett alla fick avslag eftersom Kosovo och Serbien anses vara säkra länder för sina invånare, och utbredd fattigdom, arbetslöshet och vardagsdiskriminering får man inte asyl för.