Åter till Kosovo, II. Plementina.

kosovo_6

kosovo_1

kosovo_4IMG_3440_1

Texten är den andra av tre om Kosovo och bygger på resor i landet 2005 och 2016. Här handlar det kort om Kosovokrigets etniska rensning och om möten med en familj som tillhör minoriteten aschkali.

2005

Emran Adiqi var 16 år när vi började prata med honom på en gårdsplan utanför bostadsbarackerna i Plementinalägret, en halvtimmes bilresa från huvudstaden Pristina. Det var 2005. Lägret låg utanför staden Obelic nära det stora kolkraftverket. Att vi stannade upp och gick ur bilen berodde på att pojken talade engelska när vi frågade vad det var för baracker. ”Olyckligtvis är jag den ende här som talar engelska”, sade han artigt och förbindligt.

Vi – det var min reskamrat serbiska Daniella från Zrenjanin i Vojvodina i nordöstra Serbien, vår kosovoalbanske chaufför Donut och jag.

Han bjöd oss så småningom hem till sig och sin familj. De bodde i två rum i ena halvan av en av barackerna i änden av lägret. Pappan hade byggt till sig ett tredje eget rum. Emran hade tre systrar och var ende sonen.

Han var förvånansvärt kunnig om förhållandena i lägret. Vi hälsade på hos familjen en gång till, bjöds på saft och te, hade med oss en stor tårta och fick lyssna till båda föräldrarna. Emran, Daniella och Donut tolkade.

Här i Plementinalägret bodde då 1.500 romer och ashkali från Liplan-området söder om Pristina. 1999 hade romer tvingats ut från sina hem. Vad föräldrarna berättade om var exempel på den etniska rensning, som kriget i Kosovo innebar, och som  var en fortsättning på den omfattande och brutala etniska rensning som kriget i hela forna Jugoslavien innebar.

Men min berättelse om Emran är också en berättelse om hur en intelligent ung man försöker ta sig fram i livet när så mycket är emot honom –  och här tror jag man ska tala inte bara om diskriminering och brist på pengar utan också tradition och tryck från familjen att hålla ihop, vilket i sin tur många gånger är enda möjligheten att överleva.

Åter till föräldrarnas kortfattade berättelse. De fördes först till en skola i Kosovo Polje. Efter några veckor fick de äntligen mat regelbundet genom hjälporganisationer. De ansågs inte kunna återvända på grund av säkerhetsskäl. Så småningom fördes de hit. Barackerna hade varit bostäder åt arbetare vid kolkraftverket och hade stått tomma i flera år. De var i mycket dåligt skick.

Våren 2005 bodde fortfarande 120 familjer här i Plementina. 24 familjer hade flyttat till Pristina och fyra till Kosovo Polje. Det talades om att Kosovos internflyktingar skulle återvända till sina hembyar. Men familjer tvekade. Det kändes säkert här och även om många inte hade arbete så fick de en viss hjälp. För flera år sedan hade fyra familjer erbjudits att återvända, men när fyra familjeöverhuvud åkte för att undersöka möjligheterna, mördades de.

I lägret fanns skola och dagis och några andra arbetsplatser för lägerinvånarna. Emrans mamma arbetade i dagiset och lärde flickorna att sy. Hon visade runt. På en bokhylla i dagiset stod en bok av William Saroyan och tio band om Titos liv. Andra invånare hade enligt Emran arbete runtomkring, bland annat med sophantering – ett vanligt arbete för romer på Balkan. Men många var utan arbete.

Emrans pappa hade varit ledare för lägrets aschkalibefolkning, och hade en viss status. Han ägde en Mercedes som han kunnat köpa genom att två bröder var i Tyskland. Han menade upprört att det var ett skamligt liv de tvingades leva.

Det var så uppenbart att Emran var begåvad, kunnig och med stort självförtroende. När myndigheter måste övertalas till att ordna skolskjuts för honom till skolan i Obelic fyra kilometer bort, talade han själv med dem. Det fanns många praktiskta och ekonomiska hinder för det och om han lyckades vet jag inte. Han var den ende som hade fortsatt i Obelic efter lägrets fyraåriga skola för barnen.

Han hade lärt sig engelska genom att hänga med soldater och han talade också albanska, serbiska och romani. I framtiden ville han arbeta med datorer, och han kunde redan en hel del om både datorer och programmering. Genom att vara observant, fråga och testa hade han lärt sig. När en av hjälporganisationerna lämnade lägret fick han överta en dator. Moder Teresas kontor hade internet, och därifrån skickade han mejl till mig när jag var i Sverige igen.

Hans mamma berättade att för att hjälpa Emran i hans framtid hade de köpt en bit land till honom. Hon hade haft arbete på en fabrik i Liplan tills den las ner, och när hon fick ut en lön för fem år retroaktivt, köptes marken. Att ordna för hans framtid är viktigare än för döttrarnas, menade hon. Döttrar gifter sig och flyttar till sina mäns familjer, men en son stannar kvar och tar hand om föräldrarna.

Om att familjen räknades som aschkali förklarade hon att innan de kom hit hade de aldrig tänkt över det, men här blev de definierade som aschkali av lägerchefen eftersom de talar albanska och är ljusa i hyn.

Emran ville helst att familjen skulle bo kvar här nära till Pristina och där det fanns många fler arbetsmöjligheter än i Liplan. Han hade ingenting emot folket i Liplan, sa han, men här kände han alla.

Att lägret skulle bort och invånarna återvända till sina hembyar var i linje med fredsprocessen. Kriget hade startat i början av 1998 och lett till omfattande etnisk rensning – många mördades och våldtogs, många hem förstördes, och den albanska befolkningen drevs utanför gränserna. Nato bombade så småningom i Serbien och Montenegro och tvingade serbisk armé ut ur Kosovo.

Kosovo lades under FN-administration med en fredsbevarande FN-styrka placerad i Kosovo. I synnerhet skulle de serbiska enklaverna beskyddas från albansk hämnd för alla serbiska övergrepp tidigare. Omvärlden menade att Kosovo skulle tillbaka till normala förhållanden. Etnisk rensning var inte acceptabelt.

2016

2008 förklarade sig Kosovo självständigt från Serbien och blev uppbackat av Internationella domstolen i Haag och många länder. För serber är frigörelsen fortfarande ett trauma och regeringen i Belgrad erkänner inte republiken Kosovo. Spänningen håller i sig trots många försök till förhandlingar. Den romska befolkningen i Kosovo är fortfarande diskriminerad när det gäller arbete och bostäder, men minoriteterna har sina representanter i Kosvos riksdag. 2016 när jag är i Kosovo heter romernas riksdagsman Kujtim Pasacu. Han är poet och författare från Prizren och anses vara en bra företrädare för sitt folk.

Vi höll kontakt under flera år, Emran och jag, och talades vid i telefon och över e-post. Jag försöker få honom till Stockholm på besök, och skickade en inbjudan och begäran om besöksvisum till Migrationsverket. Han fick avslag med motiveringen att han och jag är inte släkt. I telefonen fick jag veta att man bedömt att riskerna för att han skulle bli kvar och söka asyl i Sverige var för stora.

Familjen bodde kvar några år till i Plementina. De gamla arbetarbarackerna ersattes med containerbaracker.  I telefonen berättade han om en allvarlig brand, och att hans far lämnat familjen.

Sommaren 2011 skrev vi till varandra kort. Han levde nu med sin familj i Magure i Liplan-området, och han hade nyligen gift sig. Han skrev att han hade det ganska bra och hade tillräckligt med arbete med datorer för att kunna försörja sin fru och sig.

Men flytten till Magure och Liplan hade jag glömt när jag återvände till Kosovo 2016. Så jag ville till Plementina och se om lägret fanns kvar och om någon visste någonting om honom. Jag hade med mig fotografier.

Så en måndagseftermiddag i maj 2016 kommer jag till Plementina med Multimediateknikern Dennis och hans gamla bil. Som utslängda på en åker står nu två stora sju-åttavåningshöga bostadshus. De är i dåligt skick trots att de inte kan vara byggda för så många år sedan. Jag har svårt att tro att de som bor här har slitit ner husen så snabbt, de måste vara dåligt byggda från början. Det ser lika illa ut som på många andra håll i Östeuropa där romer hänvisas till periferin. Att här skulle finnas allmänna kommunikationer kan jag heller inte se. Samtidigt minns jag från Serbien 2005 att en del romer bodde i stiliga hus och prydliga villaområden.

Det är en regnig dag med vattenpölar överallt på lerig mark även om bilvägen hit är asfalterad. Dennis frågar två tonåringar efter Emran Adiqi, och jag visar fotografier. De ropar på en annan kille, som säger att Emran har bott här men inte gör det längre. En äldre man kommer fram och frågar om jag talar tyska. Emran flyttade till Magure utanför Liplan. Men han är i Tyskland nu. Du kan få ett telefonnummer till honom.

På framsidan till ett av husen står en grupp ungdomar och en blonderad kvinna jag såg från bilfönstret. Det visar sig vara Emrans syster, den ena av flickorna på mitt fotografi från 2005. Hon sitter på det mattbelagda golvet i deras rum och syr på sin hemgift.

Nu får jag veta att Emran är tillbaka från Tyskland och att han just nu är här. Inte just här, men en bit bort, i sin frus systers hus.

Den äldre mannen tar oss dit. Han kom själv tillbaka från Tyskland för tre veckor sedan, berättar han i Dennis bil. Han hade sökt asyl men fått avslag. Nu bor han i en lägenhet i det ena höga huset, och det är inte bra.  Det finns inte heller några arbeten och han vet inte vad han ska göra. Jo, han har flera barn att dra försorg om.

Både han och Emran hör till de många invånare i Kosovo och Serbien som sökte asyl i Tyskland för några år sedan. En del valde Sverige – 2015-16 sökte nästan 4 000 personer från Kosovo asyl i Sverige. I stort sett alla fick avslag med hänvisning till att Kosovo anses vara ett säkert land för sina invånare. (I Prizren dagen innan hade jag träffat en romsk familj som skickats tillbaka från Sverige en månad tidigare. För dem var Kosovo inte ett rättssäkert land, inte av vad de berättade.)

Vi kör in på en lerig villagata med låga hus på båda sidor, alla med lite mark runtomkring. Hus och tomter är inhägnade med staket eller höga plank.

Mannen ropar. Inget ljud. Han går några steg och ropar igen. Sedan på långt håll kommer en man med brun läderjacka gående. Den mannen känner igen mig och ropar ”Annette, Annette Rosengren”. Antagligen har hans syster nått honom på telefonen och han har anat att den äldre kvinnan från Sverige som söker honom är jag.

Jag trodde att du kanske var död, säger han och kramar om mig med värme.

Emran är nu en vuxen man på 27 år. Han har blivit lite bredare, mer muskulös, och har mognare ansiktsdrag. På hakan har han en liten skäggtofs. Han ser mycket bra ut, precis som jag minns att hans föräldrar gjorde. Men det är något med hans tänder, och jag minns från fotografier att han hade dåliga tänder.

 Vi kom från Tyskland för två veckor sedan

Han ber mig komma in i huset, och säger att han är här med sin fru på besök och huset är hans frus systers. Men vi bor inte här, vi bor med mina föräldrar i Magure i Liplans kommun.

Gårdsplanen är skräpig och lerig, vårgrönskan har inte kommit igång än. Här finns en stor vedhög av trädstammar som är så tunna att de aldrig kommer behöva klyvas.

Några trappsteg leder upp till ingången och en cementerad altan med tak över. Ett till synes traditionellt enplans litet landsbygdshus på Balkan. Utanför dörren en hög skor och en liten matta. Vi tar av oss skorna. Innanför dörren har Emran sina inomhusskor, ett par gympaskor, jag går i strumplästen och ingen erbjuder inneskor eller tofflor.

Till höger ett stort, avlångt varmt kök med vedspis, köksavdelning, ett stort bord och mattor på golvet. Rakt fram ett annat stort avlångt rum med soffor och soffbord i rad utmed ena långväggen och en stor platteve som står på men har ljudet nedsatt. Mattor på golvet. Det är gott om sittplatser.

I köket och i rummet finns Emrans fru Emine och hennes syster och svåger, två systrar till, och flera barn under skolåldern. Alla är vänliga och hjärtliga, och Emran översätter. Emines äldre syster är mamma till barnen. Hon är en mager kvinna och sliten i ansiktet medan de två andra systrarna är tjocka kvinnor. En av dem är blind.

En man kommer in, och i hans armar vilar en pytteliten tre-veckors baby.

Emran och jag sitter för oss själva, jag i ena soffan, Emran på en pall snett mitt emot. Emine ställer fram glas med cocacola och en skiva mjuk sockerkaka. Jag har ingenting med mig, trodde aldrig att jag skulle träffa honom.

Han berättar

“Vi kom från Tyskland för två veckor sedan. Jag valde att skriva på i stället för att vi skulle skickas tillbaka med polis. Vi sökte asyl men vi uppgav inte att vi flytt av politiska skäl utan att vi kommit till Tyskland för att få behandling för att min fru inte blir gravid. Vi har varit i Pristina och hon har undersökts, och vi har varit till Belgrad. I Belgrad sa de att hon kanske lider av en infektion. Vi kom till Tyskland för vi ville ha behandling för henne. Men de svarade att tyvärr, enligt tyska staten får man inte behandling som asylsökande.

Men jag fick protes för mina tänder. Dom var i uselt skick. Jag fungerade som tolk för mitt folk i lägret, för romer, albaner och serber som fanns där. Först tolkade jag till engelska men efter ett tag lärde jag mig tyska och översatte till tyska. De kallade på egna tolkar, men jag protesterade och sa att för mitt folk ska jag tolka.

Dom accepterade det. Jag gjorde det förstås utan ersättning för vi fick inte arbeta. Men den som ansvarade för lägret sa att du Emran tolkar här och då ska du ha bra tänder. Så jag kom till tandläkare, som tog prover, och efter en tid skulle jag få nya tänder i riktigt material. De skulle opereras in och tandläkaren hade förberett.

Men tyska staten sa att tyvärr kan vi inte betala 5 000 euro för det. Så jag har kvar min protes med tänder i plast, och jag tar ut dem varje kväll och är mycket försiktig med dem. Och de har hållit mer än de åtta månader, som tandläkaren sa att de skulle fungera.

Varje månad fick vi 300 euro från staten. Jag ville egentligen inte ta emot pengarna eftersom jag ville arbeta och tjäna mina egna pengar. Men det var enda sättet för vi fick inte arbeta.

Det var bra i Tyskland, mycket bättre ån i Belgien. Vi åkte dit också och var i ett stort läger med 400 personer. Där hade vi inte eget rum och vi hade en säng bara och delade på den. Det var ett dåligt ställe och maten var inte bra heller.”

Han förklarar resan till Tyskland med att flera gånger säga att de inte var där av politiska skäl utan för att hans fru skulle få behandling. Och jag förstår vad han menar. Utan framgång hade de prövat läkare i Kosovo och i Serbien. Tyskland har rykte om att ha bra sjukvård men för att komma dit måste de ha visum. Det skulle de aldrig få utan fasta arbeten och inkomster. Dessutom skulle det allt kräva mycket pengar. Så enda möjligheten var att komma som asylsökande och hoppas bli accepterade in i en asylprocess och få den sjukvård de behövde. Men det lyckades inte och eftersom Kosovo bedöms som ett säkert land för sina invånare var de tvungna att återvända.

Hur han har dragit sig fram genom åren vet jag inte, men jag skulle tro att det är som för så många andra i Kosovo: lite här och lite där, att familjen håller ihop och att släktingar i andra länder skickar pengar då och då. Det enda han faktiskt nämner är tre månaders arbete med datorer i Pristina för en organisation.  Men han har nog haft andra jobb också. Antagligen skickade de hem pengar från Tyskland.

Staten byggde ett hus i Magure åt föräldrarna. Där finns lite land till.

“Så min pappa har blivit trädgårdsmästare och odlar grönsaker i växthus för familjen behov och lite för försäljning.”

Men din pappa lämnade ju familjen och din mamma.

“Jo, svarar han, men jag tog tag i saken och pratade ihop dem. Ni har barn, sa jag, vi är en familj, det är bättre att ni kommer överens. De flyttade ihop igen och jag fick en syster till. Så jag har fyra systrar nu.

Det finns mer arbete i Pristina än i Liplan. Men vi har inget hus i Pristina och bo här med min frus systers familj går inte, de har inte plats. Och jag vill bo med mina föräldrar. Det är fyrtio kilometer till Pristina från Liplan och det är för långt för att arbeta där. Min pappa mår bra men min mamma har problem med högt blodtryck som stiger på natten när hon sover. Jag måste ta hand om min mamma, hon har tagit hand om mig och uppfostrat mig.

Jo jag har lite mark här, och jag bytte marken jag hade mot mark som ligger bakom huset här. Men vi har inget hus där.”

Han ringer föräldrarna och vi pratas vid över Skype. Jag kan se att vi alla har blivit äldre. Pappan är fortfarande stilig och numera gråhårig. Hans vackra mamma har blivit rundare. De vill bjuda mig till sig på middag. Men det går inte den här gången.

Julen 2016 mejlar Emran att hans fru väntar barn. De lever i Magure med hans föräldrar. Fotot visar honom, hans fru, hans föräldrar och systrar. När barnet är fött kommer ett mejl med bild av sonen. Emran är otroligt glad och jag kan inte låta bli att ana att glädjen är extra stor över att det är en son. En son stannar i familjen, en dotter flyttar när hon gifter sig. Julen 2017 kommer en ny bild av far och son.

Vår kontakt fortsätter så att jag sporadiskt får veta hur familjen har det. I början av 2018  söker han arbete som tolk och översättare och ber mig skriva ett rekommendationsbrev. Det gör jag och skriver ärligt och detaljerat om de utmärkta egenskaper och färdigheter han har. Hur det går vet jag inte, men med tanke på hur landet är har jag inte så stora förhoppningar på att han får jobbet.

IMG_0330

 

Det här inlägget postades i Kosovo. Bokmärk permalänken.