Han har hjälpt mig mycket i Paris, berättat, informerat, förklarat hur saker och ting fungerar i Paris och följt med mig till ställen dit jag inte vill gå ensam.
”Det är svårare nu, säger han i telefonen några dagar före julafton 2018, det kommer många negativ, det är inte som förut, då var det mycket lättare. Jag känner många som har fått avslag. Förut fick nästan alla stanna, nu är det kanske femtio-femtio. De har haft intervju och sedan fått avslag efter flera månader.” Ungefär samma sak hör jag från andra i Paris.
Även om överklagan till andra instans ger rätt att stanna, så tar det lång tid, säger han sakligt. En kamrat har väntat sju månader och inte fått svar än.
Han låter karsk i telefonen, en ung man som har fått klara sig själv sedan nioårsåldern, vaken, vetgirig, omtänksam, som inte är den som tar för sig men samtidigt funderar ut hur han ska ta sig fram, som lätt blir omtyckt, som är ambitiös. Jag har nog inte ord nog för allt det jag respekterar honom för. Han som aldrig gått i riktig skola förrän han kom till Sverige, som vetgirigt sög i sig allt han kunde, som lärde sig svenska snabbt, som på något sätt kom över delar av sin blyghet i Sverige. Vilken tillgång för en land! Vilken skam för Sverige att inte han och så många andra har fått stanna.
Han sover dåligt på nätterna, han är orolig, han vill sluta flacka runt, han vill bygga på sin framtid, och han har inget hemland han kan leva i.
Hur är läget för honom nu?
Det akuta gäller Dublinregeln. Med hjälp av advokat överklagade han ett Dublinbeslut i våras till den administrativa tribunaldomstolen i utkantsregionen av Paris, där han bodde i en förläggning. Det negativa beslutet kom i juni, och advokaten sa att hon aldrig hade sett en domstol formulera sig om Dublin som den gjorde i hans fall. Det fick honom att undra om felet kanske var att han skriftligen hade accepterade att återvända till Afghanistan och han hade varit till ambassaden i Stockholm och fått resedokument. Men han har aldrig fått någon förklaring till formuleringarna.
Han flyttades till ett avreseboende i Paris och avvaktade. Strax innan sex månader efter ja-beskedet från Sverige hade passerat, fick han en flygbiljett till Sverige. Men infann sig inte. Sex månader efter mottagandelandets accept är tidsgränsen för när en transport ska ha genomförts. Strax efter gick han till prefekturen och trodde att han skulle få starta den normala asylprocessen, men prefekturen krävde domstolsbeslut om vad som ska ske. Han har vänt sig till domstol med hjälp av advokat och domstolen har inte svarat än. Advokaten hittade han genom skolan där han framgångsrikt och ambitiöst läser franska.
”Beslutar domstolen att jag måste klara mig själv i 18 månader innan jag blir normal och får söka asyl skickas jag ut från boendet efter en månad. Men jag klarar inte att sova ute i 18 månader utan då åker jag till Italien. Jag har en kompis i Rom och han säger att det är bra. Han bodde på gatan först men nu har han ett boende.”
Italien är inte bra, men vad har han för val?
A:s närmaste kamrater är M, S, H och AA, och de brukar träffas på helgerna. M och S kom från Sverige i höstas i slutet av september. De registrerade sina asylansökningar, fick markeringar för Dublin, stod i kö längs med Avenue Denfert-Rochereau och fick boende efter två veckor i en förort till Paris. Nu i december har de nått stadiet att Sverige har accepterat att ta tillbaka dem och de har överklagat prefekturens beslut om att de ska till Sverige. De väntar på domstolens besked. H, som har flyttats från Paris till landsorten och som kan komma på kortare besök ibland, gick med sin Dublinmarkering i mer än ett år utan att något hände. Till slut föll den bort och han kunde lämna in sin fullständiga asylansökan. Han har haft sin intervju och väntar på beslut från OFPRA, som är den del av det franska Migrationsverket som svarar för själva asylprocessen. AA, som kom till Paris redan hösten 2017, fick aldrig någon markering för Dublin och blev ”normal” med en gång. Han kunde lämna in sin asylansökan inom bestämda 21 dagar, kom till intervju och fick besked om uppehållstillstånd i början av 2018. Han har gått sina 200 timmar i franska, har fått ha kvar ett boende och flyttar nu efter jul till en kompis 1 ½ timmes tågresa från Paris. Kompisen har skaffat husbyggnadsarbete åt honom och de kommer jobba och bo tillsammans. Han är tillfreds.
Så för AA har det gått bra, men hur blir det för de andra fyra, med Dublin och i nästa steg. Kommer de till första instans och får uppehållstillstånd eller avslag då? Och sedan?