“Avslag hos OFPRA ska överklagas.”

2017 gav Frankrike uppehållstillstånd till 83 procent av afghanerna som sökte asyl, året innan till 80 procent. Det tecknar en bild av ett EU-land med en realistisk uppfattning av säkerheten i Afghanistan. Men nu kommer uppgifter från Paris om att många av vännernas vänner får avslag i första instans. Då handlar det alltså inte om Dublinbeslut utan beslut i själva asylprocessen.

Artikeln tar upp aktuella aspekter på asylprocessen och Dublin och förmedlar några namn och adresser till asylrättsorganisationer i Paris.

Avslag hos OFPRA, det vill säga i första instans, ska överklagas med hjälp av en kunnig advokat, sade franska asylrättsjurister nyligen, när jag berättade om svenskafghanerna i Frankrike. Ett beslut i våras i Cour National du droit d´asile – en motsvarighet till svenska Migrationsöverdomstolen – om att inte skicka tillbaka en Kabulbo till Kabul utan ge honom uppehållstillstånd i Frankrike, är praxisbildande så länge säkerhetsläget inte blir bättre.

Betyder det att överklaganden till vidare blir framgångsrika?

Jag oroar mig, tror på betydelsen av bra advokat och jag frågar mig hur det blir framöver för dem som redan är i Frankrike och som kommer att åka till Frankrike ?

I Sverige har de fått avslag och besked att de ska till Afghanistan, där Sverige menar att livet är tillräckligt säkert och bra i Kabul. I Frankrike hoppas de på en andra chans om att få leva utan krig och hot, arbeta, försörja sig, studera.

Det finns ingen statistik på hur många unga svenskafghaner som finns i Frankrike. Svenska kyrkan i Paris har träffat långt över tusen vid det här laget. Statistik på hur många som funderar på att åka finns naturligtvis inte.

Om möjligheterna att få uppehållstillstånd i Frankrike blir sämre, vart ska de då ta vägen? Italien? 2017 gav Italien uppehållstillstånd till 97 procent av alla afghaner som sökt asyl. Det låter bra, men det går nästan inte att hitta hyggliga jobb, som man kan leva på. De som har fått uppehållstillstånd åker ofta till Tyskland, vars ekonomi blomstrar, och jobbar svart. När uppehållstillståndet ska förnyas måste de till Italien och möter byråkratiska svårigheter.

Nej, det är inte det att afghanerna roar sig med vad som i EU-dokument lite föraktfullt kallas asylshopping. Afghanska medborgare som söker asyl i ett EU-land gör det av desperation, de har tvingats lämna ett land med nästan noll rättssäkerhet och en regering som inte kan skydda mot bomber, angripande, våldsutövande och hotande taliban- och/eller IS-fundamentalister eller maktfullkomliga krigsherrar, underkrigsherrar och mäktiga släktingar.

Kort om kostnadsfri juridisk hjälp

Jag var i Paris tio dagar i april-maj 2018 och hela oktober för att möta unga svenskafghaner – jag kallar dem så – fråga, lyssna, se, lära mig och sedan informera i Sverige. Kanske var jag för optimistisk om att det skulle gå bra i Frankrike även om första tiden i Paris är svår. Nästan ingen talade om överklaganden i själva asylprocessen, och när jag hörde det studsade jag till av förvåning.

Under sommaren och hösten har det blivit många som har haft sin intervju och som väntar. Andan har varit positiv och hoppfull. Men den senaste månaden hörs om många avslag. Det blir svårare och svårare här, säger vännerna från i våras och höstas i telefon från Paris. Samtidigt berättar de om en och annan i vänkretsen, som har fått uppehållstillstånd nyss.

Att i stort sett alla tvingas bo på gatan första tiden är känt nu.

I Paris finns flera organisationer, som ger kostnadsfritt juridiskt stöd till asylsökande som behöver överklaga beslut. Men hur är det i landsorten? Bör de som har flyttats till landsorten uppmanas att resa till Paris och besöka asyljurister? Det är inte så lätt eftersom kontoren ofta har öppet bara några dagar i veckan, tiden för överklagan är kort, det kostar pengar att åka till Paris och man måste ha tillåtelse av boendet att resa iväg. Antagligen finns det fler svårigheter.

Men det är nog bra att förbereda sig på vad som kan komma.

Man behöver inte söka asyl i Frankrike så fort man har kommit fram, först inom nittio dagar från det att man har kommit in i landet, ska ansökan vara registrerad. En del jurister och organisationer för juridisk hjälp menar att det är bra att ha ett samtal med en asylrättsjuridiskt kunnig person innan man kontaktar prefekturen för att registrera sig. Så kan man få information om hur processen går till i Frankrike, vad som är asylskäl och vad man annars bör tänka på. Men processen med att få boende, månadspeng och övrigt socialt och medicinsk stöd startar inte förrän registreringen är gjord.

Här är några asylrättsorganisationer, adresser med mera.

Le Kiosque Emmaus-France Terre D´Asile, 218 Rue du Fauborg Saint Martin, 750110 Paris, tel 01 76 62 12 47. Metro till Jaures, promenera sedan över kanalen och vidare. Öppet vardagar 9.30-12.30 samt måndagar, onsdagar och fredagar 14.00-16.00.

CEDRE, bl.a. för Dublinproceduren, 23 Boulevarde de la Commanderie, 75019 Paris, Metro linje 7 eller spårvagn 3 b till Porte de la Vilette. Tel 01 48 39 10 92 (14.00-18.00). Öppet måndagar, tisdagar och torsdagar 9.00-17.00, var där före 8.30.

BAAM, 2 Place Baudoyer, 75004 Paris, Metro linje 1 till Hotel de Ville. Öppet onsdagar och fredagar17.00-20.00.

LA CIMADE PARIS BATIGNOLLES, 46 Boulevard des Batignolles, 75017 Paris, tel 01 4008 05 34. Metro linje 2 till Rome. Osäker på öppettider, för asylsökande och flyktingar tisdagar 9.00-12.00?    Sök på www.lacimade.org  för att hitta regionala organisationer av La Cimade.

Committee for refugee relief, www.c4rr.org      Kontakt får man genom att fylla i ett formulär som skickas via mail.

French Refugee Council, www.frenchrefugeecouncil.com   är en mindre volontärorganisation

Det finns många andra, en del är listade på sid 9 i www.guideasile.wordpress.com

Socialsekreterare på boenden kan ibland hänvisa till advokater. Likaså lärare i franska.

Utkastade 18 månader

Ett sätt att inte låta sig skickas tillbaka till Sverige enligt Dublin är att vägra gå ombord på planet eller inte infinna sig vid flygplatsen. En del hämtas av polis, förs till flygplanet, vägrar gå ombord och släpps av polisen, som inte tvingar dem ombord, berättas det. Å andra sidan måste ju en del tvingas ombord eftersom de kommer till Sverige och placeras i förvar. Andra får en flygbiljett skickad till sig och ska infinna sig själv på flygplatsen, men dyker aldrig upp. Hur de än gör blir följden att de måste lämna sitt boende, måste klara sig själv men kan söka asyl som ”normal” efter 18 månader.

De bor på gatan och saknar rätten till asylboendets sociala stöd. De har i princip ingenting och får varken boende eller pengar. Har de lite pengar kommer det från vänner i Sverige eller kanske från försäljningen av smuggelcigaretter på någon gata i Paris. Som vännerna Chaman och Taher och många andra gjorde på Platia Victoria i Aten hösten 2011. Men det är en annan historia.

Det är ett svårt liv och några av männen berättade i oktober om hur de klarar det månad efter månad. En av dem har väntat ut sina 18 månader, är inne i den normala asylprocessen, har haft sin intervju och väntar på besked. Men han har inte fått någonstans att bo och sover fortfarande utomhus.

Det finns en lag tagen i Conseil d´Etat i september 2018 om att 18 månader i Dublinärenden förvandlas till 6 månader under vissa omständigheter. Hur den lagen ska följas måste antagligen bedömas från fall till fall i domstol.

Det pratas nu om  alltfler som har fått beslut från prefekturen om att bli skickad tillbaka, att Sverige har accepterat återtagandet, och att de har överklagat beslutet med hjälp av advokat. Det verkar som att Frankrike har blivit striktare med att följa Dublinreglerna.

Eller är det så att med många svenskafghaner som har varit här ett år eller ett halvår blir problem och avslag synligare.

Jag vet inte hur många svenskafghaner som finns i svenskt förvar efter att ha skickats tillbaka från Frankrike. Bland dem som tvångsdeporterade till Afghanistan i november hade en varit i Frankrike.

Kanske blir siffrorna i Dublinstatistiken för Sverige-Frankrike 2018 sorgliga i jämförelse med 2017. Men märk förra inläggets franska Dublinstatistik fram till halvårsskiftet. Den gäller inte just mot Sverige men visar bara en mindre höjning.

Tillbaka på egen hand

Strax före jul skickar Z ett mejl där han önskar god jul och gott nytt år och skriver att han är tillbaka i Sverige. Rösten är låg, när jag ringer, och det är svårt att höra vad han säger, men svenskan är bra.

Vi hade träffats i Paris i början på maj. Han hade varit där tre veckor, hade blivit Dublin vid registreringen, hade precis fått ett boende efter att ha bott på gatan som alla andra, hade levt i Mellansverige i tre år och hade tre svenska avslag. Han gav mig en lång berättelse där vi satt bredvid varandra en dag i Svenska kyrkan i Paris (se särskild artikel). I oktober i Paris ringde jag, och han befann sig i en liten ort utanför Nantes i nordvästra Frankrike. Två månader senare är vi båda i Sverige.

Från Paris hade han flyttats ut från huvudstaden. Nej, han hade inte protesterat, det hade känts okej. Han hade överklagat Dublinbeslutet och väntade nu i oktober på domstolens beslut. Under tiden försökte han hitta kurser för studier i franska språket. Det var inte lätt på en liten ort. Hur han hade hittat advokat till överklagandet vet jag men det är mycket möjligt att boendets socialsekreterare hade juristnamn att rekommendera.

Det var nu i december som han kom tillbaka till Sverige. Domstolen hade inte avvärjt prefekturens beslutet om att han skulle till Sverige. Hur domstolens har resonerat vet han inte. Han hade inte fått papperna översatta utan bara fått beslutet genom advokaten, som sagt att det fanns ingenting annat att göra än att åka. Om Sverige inte tog emot honom kunde han komma tillbaka till Frankrike och skulle antagligen bli normal och komma in i asylprocessen, hade advokaten sagt.

Z hade åkt själv till Sverige och lyckades passera ID-kontrollen på svensk mark. ”Skulle jag komma med flyg och deras biljetter skulle polisen nog gripa mig på flygplatsen”, säger han i telefonen, ”och ta mig till ett förvar och sedan skicka mig till Afghanistan”.

Nu bor han hos kompisar på den svenska hemorten och avvaktar beslutet på den ansökan till Nya gymnasielagen, som hans gode man skickade in för länge sedan.

Hade, undrar jag, utslaget i den franska regionala domstolen, som måste ha varit en Tribunal Administratif, blivit annorlunda med en annan advokat eller i en annan region i Frankrike. Jag vet inte vilka papper Z lämnade till advokaten om hur han skulle drabbas i Sverige. Det finns ju tribunaler som dömt till den överklagandes bästa och upphävt den lokala prefekturens beslut om Dublinåterresa eftersom mottagarlandet deporterar till Afghanistan. Men andra tribunaldomstolar gör det inte. Och samma domstol har fattat olika beslut eftersom de dömande juristerna varierar.

 

 

Det här inlägget postades i Frankrike, Sverige. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *