Svenska kyrkan i Paris slutar hjälpa flyktingar

I Svenska kyrkan i Paris, foto författaren 2018 och 2019.


Sedan hösten 2017 har Svenska kyrkan i Paris varit en mötesplats för många unga svenska afghaner, som Sverige vill deportera till Afghanistan. En del av dem har aldrig varit i Afghanistan sedan föräldrarna flytt till Iran (eller Pakistan). De har sökt sig till Frankrike, som ger uppehållstillstånd till de flesta afghaner och som inte använder sig av internflykt.

De flesta kom till Sverige 2015 som ensamkommande minderåriga. Många talar bra svenska när de kommer till Frankrike och har gått i svensk skola och gjort det som Sverige sagt att de ska göra. En del har känt att Sverige har stulit flera viktiga år av deras liv till ingen nytta.

Med Dublinförordningen är risken stor att de skickas tillbaka till Sverige.

Vad har hjälpen från den svenska kyrkan i Paris bestått i? Den som nu upphör efter det svenskparisiska kyrkorådets beslut.

Först och främst har de känt att de är välkomna när kyrkan är öppen på dagarna. De har bjudits på te eller kaffe från en särskild fikavagn och fått bre sig enkla mackor med svensk ost. Ibland har det funnits frukt, ibland har de fått lagad mat som blivit över efter kyrkans luncher för församlingsmedlemmar i Paris. Mitt i allt det franska, som de inte förstår, har de fått höra och tala svenska. De har fått kramar och uppmuntrande klappar. Har de haft för lite kläder i kylan har de ibland fått kläder ur second hand förrådet, som församlingsmedlemmar har skänkt. De har kunnat ladda telefonerna, och de har kunnat sitta tryggt och spela spel. De har kunnat få med sig tandborste, tandkräm, duschkräm och kanske en handduk.

De har haft någonstans att vara på dagarna, extra viktigt för nyanlända som inte har kommit in i systemet med boende och månadsbidrag från franska staten. Tills vidare har de bott under broar, på gator och i parker. Det har kunnat ta månader innan de fått tak över huvudet.

Svenska kyrkan i Paris har välkomnat människor på flykt ungefär som en del kyrkor i Sverige gör oavsett om de behövande är asylsökande eller fått avslag utan att kunna åka tillbaka till ursprungslandet.

I detta nu fungerar en rad kyrkor i Stockholm som natthärbärgen för unga svenskafghaner som myndigheterna har tagit bostaden ifrån.

Jesus skulle ha gillat kyrkornas hjälp och antagligen tyckt att en del kunde göra mer.

Jesus skulle också ha gillat den svenska pariskyrkans välkomnande.

De flesta har varit och är unga killar. Eftersom de inte talar franska, men desto bättre svenska, har de ibland fått hjälp med att förstå vad som står i dokumenten de får från franska myndigheter. En del har fått hjälp att översätta delar i papperna från svenska Migrationsverket och svenska migrationsdomstolarnas om deras avslag, papper som de har behövt i den franska asylprocessen. Församlingsmedlemmar har hjälpt till frivilligt. Ibland har de fått förvara dokumenten i kyrkan, och ibland en väska.

Till en början kunde de duscha och tvätta kläder. Men trycket blev för stort, duschen möglade och tvättmaskinen slets ut. Till i höstas kunde svenska mammor, mormödrar, systrar och andra som bryr sig om dem i Sverige swischa pengar. Kyrkans revisorer i Sverige sa sedan att så får man inte göra.

Under en period fick kyrkan extra pengar från Skut (Svenska kyrkan i utlandet) för att projektanställa en person för att ägna sig åt flyktingarna, som varit i Sverige. Sara Brachet blev en klippa i sammanhanget. När pengarna var slut kom så småningom pengar direkt från församlingar i Sverige. Sara kunde anställas för en ny period (och är anställd fram till och med augusti) och med pengarna fanns det medel för fikavagnen, frukt, lite godis, hygienkit och lite annat.

Sara har kunnat informera om hur asylsystemet fungerar i Frankrike och ge en del råd.

På fredagarna finns ett språkkafé (som i många kyrkor i Sverige) där killarna (det är mest killar) har lärt sig lite franska med hjälp av fransktalande svenskar i Paris, som har engagerat sig frivilligt. Ibland har de gett några timmars språkundervisning andra dagar i veckan. Med hjälp av pengarna från de svenska församlingarna har Sara skrivit ihop, stencilerat och delat ut övningar i franska.

Personalen har känt att kyrkan har gjort något viktigt och värdefullt, och haft kyrkorådet och dess ordförande med sig.

Det har setts som en diakonal verksamhet.

Jag skulle kalla det humanitär och medmänsklig verksamhet. Det kanske är samma sak.

Svenska dagstidningar och Svenska kyrkans tidning har skrivit om den svenska pariskyrkans hjälp till de svenskspråkiga afghanska flyktingarna. Till och med franska tidningar har skrivit om det.

Kyrkan har varit just så hjälpande och stödjande mot människor i nöd och utsatthet som många önskar att alla kyrkor är. Som man tror hör till något av det viktigaste kyrkor har att göra.

När jag har berättat för vänner har jag fått kommentarer som att ”när jag hör vad svenska kyrkan i Paris gör så blir jag glad att jag fortfarande är medlem i svenska kyrkan fast jag inte är religiös”.

Men i vintras ska den franska juridiken ha sagt att den här typen av diakoni har svenska kyrkan inte tillstånd att bedriva i Frankrike. Var det så att fikavagnen ansågs konkurrera med fransk caféverksamhet, eller minns jag fel? Men fikavagnen är bara för svensktalande flyktingar, inte för vem som helst.

Kyrkorådets ordförande ska ha blivit rädd att bli åtalad och dömd till fängelse om verksamheten fortsätter.

Plötsligt fick personalen veta att från 1 juni upphör allt flyktingstöd. Från hemsidan är sidan om flyktinghjälp bortagen.

Det är konstigt att inte kyrkorådets ordförande aktivt sökt former för hur kyrkan kan fortsätta att hjälpa flyktingar utan att bryta mot fransk lag.

Varför bara plötsligt sätta stopp?

Sara sa en gång: ”Jag har träffat över 800 som har kommit från Sverige och det har aldrig varit problem med dem. De är snälla och vänliga, de bråkar inte, det försvinner inte saker och de är hjälpsamma. När vi stänger på eftermiddagen är det alltid några som plockar undan, torkar av borden och ställer stolarna i ordning. Och hur skulle vi ha klarat julbasaren i december utan dem?”

Jag berättar för vänner i Sverige att det aldrig har varit stölder med svenskafghanerna, att varken personalens eller kyrkans mobiltelefoner, pengar eller väskor har försvunnit. Då klagar mina vänner över att när de har glömt tvättmedel i tvättstugan så har alltid någon av grannarna tagit det nästa dag.

Vad ligger bakom kyrkorådets beslut mer än att kyrkan måste följa fransk lag? Varför försöker inte kyrkorådet hitta vägar som ryms inom fransk lag? Jag vill inte tro det, men ligger det främlingsfientlig politik bakom? Vill kyrkorådet bara se genuint svenskar i kyrkan? Och vilka är i så fall genuint svenskar? Inte lätt att säga när vi befinner oss i Frankrike. Vill rådet och ett antal församlingsmedlemmar inte se mörkhåriga människor som inte bara talar svenska (vilket de flesta gör) utan också dari och pashtu och är mycket vänligare och artigare än svenska ungdomar brukar vara.

Är det i grunden fråga om rasism?

Själv är jag förtvivlad och förbannad över beslutet. Kyrkan har också varit ett stort stöd för många svenska anhöriga i Sverige (familjehem) som har ringt och mejlat. De har varit oroliga för sin son eller sitt barnbarn, och med Svenska kyrkan i Paris har det funnits någon att bolla sin oro med och bli lite lugnad av.

Svenska kyrkan i Paris har tills nu försökt följa Jesus budskap om att hjälpa sina medmänniskor oavsett hudfärg eller nationalitet, så som varje kyrka och kyrkoförsamling bör göra. Men nu är det alltså slut med det.

Det här inlägget postades i Frankrike. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *