Grekland: I trygghet? Nej.

Akropolis och Partenontemplet, det mest kända av Aten. Foto Nikos Pournaras 2018. 
Taher från Iranska Kurdistan, Azim  och Chaman från Afghanistan och uppvuxna i Iran – 
vi blev vänner 2011. Azim bor nu i Rom, Taher är i England och Chaman 
i Nederländerna. Bild 3, Vilia påskprocession mitt i centrum natten till påskdagen, 2018. Året efter attackerades ett hotell med flyktingar. Bild 4-5 april 2018, Livadias gamla pitoreska centrum, Livadia var först av fastlandskommunerna att välkomna flyktingar. En butik i Livadia med babydockor, som inte bara har vit hud. I april 2019 är Mike från Syrien en av många bostadslösa i Aten. Bakom gatans filtar finns en bädd på ett av trappstegen, en av tvärgatorna mellan 3e september och Patission nära Viktoriatorget. Foto författaren.

Artikeln tar upp vräkningar som väntar flyktingar med uppehållstillstånd, berättar om ännu ett fall av att inte få bostad och stöd efter att ha skickats tillbaka till Grekland från ett annat EU-land enligt Dublin, samt om rasismen som finns.

Med uppehållstillstånd

Sedan 2015 har drygt 36 000 flyktingar fått uppehållstillstånd i Grekland med antingen flyktingförklaring eller som alternativt skyddssökande. Många har överklagat avslag i första instans, och väntar på beslut. Totalt ska det finnas ungefär 80 000 flyktingar i Grekland, de flesta från Syrien, Afghanistan och Irak.

Grekland har inte haft mycket av integrations verksamhet. Den tidigare migrationsministern Yannis Mouzalas talade gärna om planerade språk- och jobbprogram. Det blev begränsat. Yannis Mouzalas är för övrigt en av dem som kandiderar för Syriza till EU-parlamentet nu. Kanske tänkte regeringen att flyktingarna återvänder nog till sitt hemland.

Från 2015-2016 har det skapats boenden för de flesta som söker asyl – standarden har varit tält, hotellrum, lägenheter och containerboenden i flyktingbyar som ofta har legat o-centralt. Lägenheter har hyrts av grekiska UNHCR i samråd med kommuner i Grekland, bland annat i Aten, och finansierats av EU i projektform, programmet ESTIA.

Allt som görs för flyktingar i Grekland finansieras i projektform, och projekt har som alla vet en början och ett slut.

Dessa boenden har varit för asylsökande. Efter att ha fått uppehållstillstånd har hen förväntats hitta arbete och boende själv, vilket har varit omöjligt för de flesta. De har fått bo kvar på halvårskontrakt.

I februari släppte UNHCR en nyhetsskräll. 200 personer med uppehållstillstånd i mer än två år måste lämna sitt boende för att nu klara sig själv. Andra ska följa efter, först de som fick uppehållstillstånd 2017, sedan de som fick 2018, och så 2019.

Uppehållstillstånden ökar, under första kvartalet 2019 fick 4 500 positivt besked mot knappt 3 000 motsvarande tid året innan.

Tusentals flyktingar med uppehållstillstånd kommer vräkas och som det ser ut nu kastas ut i hemlöshet. ESTIA-programmet börjar fasas ut och pengarna från EU tar slut. Flyttar de frivilligt får de behålla sin månatliga utbetalning i tre månader. Kritiken från många humanitära organisationer har varit hård. Vräkningarna ska ha skjutits upp i avvaktan på utgången av kommunalvalen 26 maj.

Det finns flera ockuperade byggnader i Aten där människor på flykt bor. Mest känt är City Plaza, ett hotell på en tvärgata till stora Acharnongatan tio minuters promenad norrut från Omoniaplatsen, eller mer exakt från Platia Vathy. Det stod tomt i många år, ockuperades av grekiska solidaritetsaktivister och flyktingar för ganska exakt tre år sedan och blev kollektivboende med många familjer. City Plaza lever vidare. Andra solidariskt ockuperade byggnader finns i Exarchia. Polisen har ibland stormat och kastat ut invånarna, senast nu i april från ett hus på Bouboulinasgatan .

Utkastade

Människor som flyr och fastnar i Grekland är djupt beroende av EU:s flyktingfonder i sina olika former. Arbetslösheten bland greker är för stor för att flyktingar och migranter ska sugas upp av arbetsmarknaden – även om det fortfarande finns arbeten som greker väljer bort.

Enligt grekisk lag har flyktingar med uppehållstillstånd samma rätt till socialt försörjningsstöd och a-kassa som greker. Men för att få a-kassa måste man ha arbetat. För att få försörjningsstöd måste man klara av en enorm byråkrati, och visa upp dokument, som man ofta inte kan få för att andra dokument saknas, som man i sin tur inte kan få för att de första dokumenten saknas.  Om detta skrev jag här på bloggen i artikeln Vad väntar flyktingar som får uppehållstillstånd i Grekland, postad 28 januari 2019. Den grekiska organisationen RSA, Refugee Support Aegan, hade mycket konkret undersökt flera fall. Se också artiklarna Grekland inför valen, postade 11 januari och 16 januari.

Enligt inofficiella källor hotar Tyskland med att skicka tillbaka 8 000 flyktingar till Grekland, som de har passerat på väg till Tyskland.

För dem som skickas tillbaka till Grekland från EU-länderna finns ingen hjälp, inga bostäder och inga pengar. De hamnar utanför systemet.

I tidningen Arbetet den 7 maj 2019 berättar journalisten Urban Amid om en man från Sudan. Han kom till Grekland, försökte resa vidare från Patras, lyckades inte, gav upp för en tid men kom 2015 till Sverige. Våren 2018 skickades han tillbaka till Aten med hänvisning till Dublinkonventionen. Svenska migrationsverket försäkrade att Grekland tar hand om dig, myndigheterna kommer skaffa jobb och bostad. Det var lögn. Han har fått klara sig själv, inte fått jobb men däremot besked från restauranger att vi kan inte anställa afrikaner för då kommer inte gäster. Sedan han kom från Sverige har han bott på gatan och i fallfärdiga rivningskåkar utan el och vatten. Mat och förnödenheten har han fått från olika frivilligorganisationer. När reportaget gjordes i vintras bodde han i en fallfärdig rivningskåk utan el och vatten tillsammans med ett tjugotal andra från Sudan. 2008 protesterade han mot den sudanesiske diktatorns krig och förtryck i Darfur, greps av polisen, registrerades, torterades och flydde när han släppts. Han var då nästan klar med sin universitetsexamen.

Senare i vår fick han visserligen uppehållstillstånd i Grekland men ingen försörjning.

Av hans historia bör var och en lära sig att mot diktatorer, förtryck och krig ska man inte protestera, och definitivt inte sedan fly till Europa, som visserligen hyllar demokrati, yttrandefrihet och politisk frihet, men ….. Med bitterhet känner jag återigen igen Europas kluvna tunga.

I Norge planeras ett undersökande projekt om vad som har hänt flyktingar som har skickats tillbaka till Grekland sedan EU-länderna började göra det 2017. Det lär gälla något mellan hundra och tvåhundra personer från Norge, tyvärr minns jag inte antalet. Projektet kommer då göras tillsammans med en grekisk frivilligorganisation. Från Sverige hörs ingenting sådant.

Visst finns de som har kommit som flyktingar de senaste tolv-femton-tjugo åren och som det har gått bra för i Grekland. Men alla utom två av dem som jag skrev om i boken Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant har lämnat Grekland sedan boken kom ut 2014. Några tog sig tillbaka till hemlandet.

De flesta lyckades resa vidare och befinner sig i dag i andra EU-länder, i Tyskland, Sverige, Holland, Österrike, Frankrike, Italien, Belgien och så vidare. Några är fortfarande asylsökande eller lever papperslösa men de flesta har fått uppehållstillstånd.

Kvar i Grekland finns:  Z, som har ett bra arbete, förbereder sig för att söka grekiskt medborgarskap men som kanske flyttar till ett annat EU-land. H som är gammal nu och sjuk men som ser tillbaka på sitt liv i Grekland som mycket svårt men där han också har mött mycket vänskap. Och så finns Younos Mohammadi, som envist kämpar för flyktingars rättigheter och möjligheter, som har blivit grekisk medborgare och som nu för första gången röstar i grekiska val och som kandiderar till EU-parlamentet för Syriza.

I en intervju nyligen efterlyser han mer solidaritet, ansvarstagande och demokrati inom EU. Mindre än 5 % av världens flyktingar når EU, som inte står inför en flyktingkris utan snarare inför en politisk kris och en kris om solidaritet och delat ansvar, sa han.

Rasismen

I januari 2013 blev 27-årige Shezad Lugman från Pakistan mördad en tidig morgon i Aten när han var på väg till arbetet. Två greker högg honom med kniv sju gånger för att han var utlänning och muslim. Så småningom greps de grekiska mördarna och de dömdes till livstids fängelse. Domen överklagades och straffet sänktes nyligen till 21 år och fyra månaders fängelse på grund av gott uppförande. Mordet betecknas av domaren som Greklands första mord av uttryckligen rasistiska skäl. 2013 pågick Gyllene Grynings omfattande förföljelse och misshandel av flyktingar. Flyktingar och migranter var rädda att gå ut på kvällarna och det ryktades om lik som placerats i containrar. Domstolen ansåg att det saknas bevis för att mordet på Shezad Lugman gjordes på uppdrag av Gyllene Gryning men de två grekerna finns med i den pågående stora rättegången mot partiorganisationen.

Att domstolen sänkte straffet väckte starka protester hos åhörarna.

Gyllene Gryning har sina platser i parlamentet men antas inte få så stort stöd i EU-valet och kommunalvalen den 26 maj, enligt senaste väljarundersökningar 6 procent. Det har varit för mycket negativ uppmärksamhet på Gyllene Gryning och de uppfattas som en kriminell organisation i dag. De konservativa partierna har dessutom gått mer åt höger och tagit över en del av retoriken och främlingsfientligheten.

Så här kan det låta när Gyllene Grynings kandidat till kommunalvalet för Aten presenterar vad han vill: Staden ska rensas från alla ”illegala” immigranter, moskén (som nu äntligen byggs eller rentav är invigd) ska inte få verka, ockuperade hus och mottagningsläger ska evakueras. Greker ska stödjas, partiet kommer ge 1 000 euro (10 000 kronor) till varje nyfödd grekisk medborgare, greker ska ha förtur till offentlig service, endast greker tillåts arbeta i kommunala projekt och alla grekiska barn kommer ha plats i statliga dagis. (Förmedlat i UNHCR Greek pressreview i maj 2019).

Mycket verkar vara hämtat från Victor Orbans Fides-retorik i Ungern. Men grekerna är nog klokare än att de säger ja till en sådan illvilja mot immigranter och Gyllene Gryning förväntas bara få 6 %. Det är i och för sig mycket nog. Men Gyllene Gryning har inte media med sig som förr, och när partiet ordnade en presskonferens nu inför valet, bestämde sig statliga tevekanalen ERT att inte sända den.

Den nuvarande migrationsministern Dimitris Vitsas har gått ut i media många gånger och sagt och att grekerna är inte rasister. Det kanske är så. Eller det kanske är så att de flesta är inte aktiva rasister men att de förhåller sig passiva inför rasism. Eller så bejakar de faktiskt mycket i ultrahögerns retorik om att grekiska värden står på spel och är rädda för en islamisering av Europa.

Att det finns greker som ägnar sig åt rasistiska utspel, rasistiska vokabulär och våld eller hot om våld går inte att förneka. Det händer i Aten och i Thessaloniki, på Lesvos, Samos och Chios, det ligger bakom push backs, och det händer när människor på flykt ska placeras i deras lilla stad.

För några månader kom den lilla bergsstaden Vilia i mediafokus. Vilia ligger en timmes bilresa västerut från Aten. Här finns många hotell, som har stått mer eller mindre tomma sedan krisen. Staden har sina vinter- och sommarturister, har ofta snö på vintern, ibland mycket snö, och det är ganska nära till Korintiska viken för den som har bil och vill bada på sommaren. Nu i mars blev ett av hotellen flyktingförläggning. Med ägarens godkännande givetvis. Men kanske var inte kommunledningen tillfrågad. Närmare hundra Viliabor samlades utanför hotellet och skrek och larmade och gjorde de nyanlända livrädda. Regionledningen har tagit avstånd och åtal väntar. För officiellt accepterar inte Grekland rasism och det finns en antirasistisk myndighet. Några veckor senare kom en delegation med representanter från olika organisationer och förmedlade att Grekland inte är ett rasistiskt och xenofobiskt land.

Vilia är inte den enda staden, men det gick mer våldsamt till här än i andra städer där invånare protesterar. De flesta protesterar inte, i alla fall inte så här, men de kan tycka ungefär så här: Vi förstår att flyktingar måste ha någonstans att bo, men just vår stad passar inte för det. Uttrycket Not in our neighbour kan passa lika väl för Grekland som när svenskar protesterar mot att hemlösa och drogberoende ska bo i området. Det här känner vi väl till i Sverige, och här har också flyktingförläggningar attackerats.

Jag har en grekisk väninna som kommer från Vilia. Hon skäms för sin stad just nu. Hon avstår från att ta diskussionen med sina släktingar i staden för hon vill inte äventyra den goda relationen. Jag var med henne en gång för två år sedan när stadens borgmästare hade kallat till möte för att diskutera ett förslag om att låta flyktingar bo i ett av hotellen. Det var ett kompakt motstånd, och borgmästarens information till invånarna var felaktig. Min väninna, som är väl insatt i dessa frågor, bad att få förklara utförligare vad saken gällde och hur staden skulle gynnas. Hon ville säga att de nya byborna skulle bara bo där medan de väntade på att omlokaliseras till andra EU-länder, och under tiden skulle de använda sina månadspengar i staden. De skulle handla i butikerna och gå på caféerna. Barnen skulle gå i skolan. Men hon tilläts inte tala med förklaring att hon var utomstående – trots att hon har vuxit upp här, har mycket släkt här, har ett hus här, tillbringar nästan alla ledigheter här. Borgmästaren och de som samlats till mötet ville inte veta.

Då och då i Aten och i Thessaloniki samlas antirasister och antifascister till demonstrationer. Thessaloniki har haft en dynamisk borgmästare som har gjort mycket för flyktingar och migranter. Liksom den lilla staden Livadia på Thessaliaslätten, som var den första mindre stad att välkomna flyktingar och skapa bostäder och försök till integration. Andra städer och kommuner har följt efter, och nog förekommer det försök med lokal integration.

Till den svarta sidan av Grekland hör att Thessalonikis välkomnande borgmästare utsattes för en våldsam attack för ett år sedan när han talade på ett stort offentligt torgmöte. Det var nära att han miste livet.

Det här inlägget postades i Grekland. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *