Grekland senhösten 2021, 1 av 3: Regeringen fortsätter att bekämpa flyktingar och stryks mest medhårs av EU vars högsta prioritet har blivit att försvara unionens yttre gränser.

Aten är en jättestad, bitvis vacker, trevlig att vandra i, men ingenstans har jag sett ett skyltfönster som detta i Livadia, en mindre stad i centrala Grekland. Livadia har varit 
känt för att välkomna flyktingar på olika sätt. Den hade inte en främlingsfientlig 
stadsledning och den visste att nya invånare kan vara bra för en stad plus att människor på flykt måste få känna sig välkomna och få nya hem någonstans. Kanske var 
babysdockorna i skyltfönstret ett sätt att få nyanlända familjer att känna att de var välkomna. Foto författaren 2018.

Allt färre som behöver skydd söker sig till Grekland. Hur flyktingar bemöts och behandlas avskräcker. Pushbacks, dvs att ett land bedriver illegal refoulment, är en av flera metoder. Det är internationellt förbjudet och olagligt. En nyligen publicerad forskningsartikel visar att just pushbacks är en väl etablerad praktik i Grekland sedan många år. Och att den håller på att bli en utbredd gränspolicy inom EU.

I del 2 bland annat om att tre låsta, kontrollerade EU-finansierade läger är i bruk nu på öarna – de som antas bli modeller inom EU – och Malakasa nära Aten. Modellen innebär koncentrationsläger.

I del 3 viktig rapport från fidh och OMCT om trend inom EU att bemöta solidariskt arbete bland annat genom att göra det kriminellt, och här utmärker sig Grekland.

Obs referenser i slutet av del 3.

Som vanligt kommer mina uppgifter från källor förmedlade av UNHCR Press Review för Grekland och länkar de leder vidare till, bl.a. undersökningsrapporter, information som grekiska och internationella frivilligorganisationer har tillgång till och ECRE Weekly Bulletin med sina länkar. Närmare om referenserna finns i slutet av del 3.

Nu 2021 kommer fler flyktingar till Europa igen efter det svåra covid-året 2020, men till Grekland söker sig färre. Samtidigt rapporterar FN att antalet flyktingar i världen fortsätter att ökar. I stället för att göra den livsfarliga resan från Turkiet till de grekiska öarna i Egeiska havet, eller ta sig in över Evrosområdet i norr, väljer alltfler att göra en längre och ännu farligare båtresa till Italien. Bland annat afghaner reser ofta så. En resväg vidare från Grekland till övriga EU går via Albanien till Kosovo, till Kroatien, varifrån många olagligen pushas tillbaka. Resorna till Tyskland för flyktingar, som fått uppehållstillstånd i Grekland, görs mycket säkrare eftersom grekiska staten ger dem resedokument.

En månad efter att talibanerna tog makten i Afghanistan hade asylsökande från Afghanistan inom EU ökat med 72%, och afghaner blev nu den största gruppen asylsökande i EU.

Grekland har 90 % färre nyanlända hittills i år jämfört med 2020, som redan då var lågt, sa grekiske migrationsministern Notis Mitarakis till grekiska tevekanalen ERT i slutet av november, och hänvisade nöjt till landets försvar av gränsen. Enligt grekiska UNHCR och andra organisationer i mitten av december hade under 2021 kommit ungefär 8 000, som sökte asyl – 4 500 kom landvägen i norr, 3 500 över havet. Det är mycket lågt jämfört med tidigare år.

Försvaret av EUs yttre gräns blir allt viktigare inom EU sedan Belarus/läs presidenten Lukasjenka, liksom Turkiet/läs presidenten Erdogan i mars 2020, utnyttjar flyktingar och deras liv och hälsa för att provocera EU. Inför att Frankrike har värdskapet för EU under första halvan av 2022 sa president Macron nyligen att försvaret av EUs yttre gräns blir en av tre prioriteringar att driva. Turkiet och Belarus har alltså drivit på dessa EU-prioriteringar, som sätter mänskliga rättigheter att få söka skydd ur spel.

I det grekiska gränsförsvaret mot Turkiet ingår numera högteknologi, elektronik och it med övervakningskameror, flyg och drönare – till gagn för stora internationella tillverknings- och utvecklingsföretag.

Men att allt färre kommer till Grekland handlar inte bara om gränsförsvar utan om att regeringen för en kamp mot flyktingar och mot själva asylrätten med olika medel, och att information om det sprider sig till människor på flykt utanför EU. Vilket också är grekiska regeringens avsikt. Människor ska inte lockas att ta sig till Grekland. Det är samma avsikt som Sveriges regeringen har, först när gränserna i princip stängdes senhösten 2015, sedan med tillfälliga begränsningslagen och nu med den permanenta utlänningslag som vi sitter med sedan i somras, och som i stort har kopierat den tillfälliga begränsningslagen. Men Sverige har inte, såvitt känt, använt sig av illegala pushbacks.

Grekiska högerregeringen kamp stöds av EU, som visserligen i ord försvarar asylrätten men ännu oftare lyckönskar Grekland till att med framgång försvara unionens yttre gränser, ha minskat antalet asylsökande och tidigare års långa handläggningstider och att bygga nya läger efter EU-standard (i praktiken koncentrationsläger). EU-kommissionens uppmuntran har varit särskilt tydligt sedan Turkiet försökte få tusentals flyktingar att forcera gränsen i början på mars 2020, och misslyckades. EU ställde sig helt bakom Greklands försvar, vilket i sig är förståeligt. Men Grekland använde sig också av olagligheter, som pushbacks av flyktingar som redan kommit in i landet och ville söka asyl.

Enligt migrationsministern har 17 000 asylsökande på öarna 2019 minskat till dagens 3 500. I landet finns i slutet av november omkring 36 000 asylsökande, som väntar på beslut, och omkring 3 000 med negativa beslut som väntade på deportationer.

Metoderna att minska antalet flyktingar och migranter har varit flera:

  • Omfattande gränsbevakning i samarbete med EU:s gränsbevakningsstyrka Frontex gör det mycket svårt att komma in i Grekland.
  • Tvärt emot EU-lag och internationell lag används också pushbacks. Människor som vill söka asyl tvingas tillbaka till Turkiet, i Egeiska havet in på turkiskt vatten och i Evrosområdet över Evrosfloden till Turkiet. Det finns många vittnesmål om att människor som kommit iland på grekisk mark, sagt att de vill söka asyl, tillbringat några dygn i Grekland, har tvingats tillbaka till Turkiet. Grekiska regeringen (oftast premiärministern) förnekar pushbacks trots otaliga vittnesmål, och vägrar utreda. Det handlar om etablerad teknik.
  • I asylprocessen ges avslag till syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier med hänvisning till sommarens beslut att Turkiet är säkert land. Eller snarare de får besked om att de kan inte söka asyl i Grekland eftersom asyl ska sökas i Turkiet. Dit ska de tillbaka. 70-75% av alla asylsökande i Grekland kommer från de fem länderna. En del placeras i förvar, andra hamnar i limbo utan några rättigheter. Turkiet tar inte tillbaka dem.
  • Handläggningstiderna är fortfarande långa, även om de inte är så långa som för tio år sedan när de kunde pågå i många, många år.
  • Alltfler asylsökande låses in i förvar.
  • De som får uppehållstillstånd, i allmänhet har de hunnit få uppehållstillstånd före sommarens beslut om Turkiet, utsätts för umbäranden, emellanåt mycket stora och nu under hösten svält, och inte mycket till integrationsprogram. Många har lämnat Grekland, framför allt för Tyskland.
  • Deportationer av närmare tiotusen avvisade till andra länder, de flesta till Albanien och andra Balkanländer.
  • Till människor som har fått uppehållstillstånd i Grekland ger myndigheterna resedokument, och många söker asyl i Tyskland därför att de trots uppehållstillståndet är skyddslösa i Grekland. 30 000 asylansökningar som har registrerats i Tyskland under 2021 har den bakgrunden.

Olagliga pushbacks. EU-parlamentariker reagerar

EU-kommissionen känner till de många vittnesmålen om pushbacks, men kommissionären Ylva Johansson ligger till synes lågt, i alla fall offentligt, och har ofta sagt att hon har stort förtroende för statsministern och migrationsministern, att landet har tagit emot stora strömmar av flyktingar och har EUs stöd. Kommissionen är nöjd med att unionens yttre gräns skyddas och att regeringen har fått kontroll över de utdragna asylprocesserna, de långa handläggningstiderna och de gräsliga, överbefolkade lägren på öarna. Då och då hörs antydningar om att EUs medlemsstater naturligtvis måste respektera asylrätten, och att den som har kommit in i Grekland eller till en annan medlemsstat och vill söka asyl har rätt att göra det och att mottas värdigt i enlighet med EUs lag och direktiv.

En del vittnesmål handlar om att grekisk kustbevakning, troligen i samarbete med Frontex, samlar ihop människor långt inne på grekiskt territorium och som vill söka asyl, och skickar dem sedan till Turkiet. Människor som har nått land på en ö, har sedan plötsligt försvunnit. Flyktingar har berättat när de är i Turkiet igen, deras anhöriga har berättat, turkisk kustbevakning har berättat.

Jag har skrivit om grekernas pushbacks i tidigare artiklar på bloggen, och det kom också fram i ett videosänt seminarium i somras, som Refugee Support Aegan anordnade.

EU-parlamentariker har tagit upp de många vittnesmålen om pushbacks flera gånger. De kräver utredning och har fått igenom utredning av EUs myndighet Frontex. Frontex-chefen anses sitta löst.

Nu i höstas blev EU-parlamentarikern Cornelia Ernst vittne till vad som antagligen var en pushback iscensatt av grekiska myndigheter. Hon var på en av öarna tillsammans med ett team ur Läkare utan gränser och kunde sedan berätta om en grupp på 19 personer som försvann och där enda rimliga förklaringen var att de hade skickats tillbaka till turkiskt vatten. Turkiets generaldirektör för migration uttalade sig i november och sa att enligt deras genomförda intervjuer omfattade grekiska pushbacks över 17 000 asylsökande bara under 2020 och fram till nu 2021 13.261 personer.

Kan det vara sant att grekiska pushback har den omfattningen? Eller är det turkisk propaganda? Tyvärr kan det vara sant. Turkiets vicepresident har uttalat sig om ”grekiska myndigheters väldokumenterade brutala behandling av asylsökande” och att detta har framkommit i intervjuer med flyktingar sedan 2017. (Själv vill jag minnas att det var under 2017 som vittnesmålen om pushbacks började komma, ofta genomförda av maskerade män, och att grekiska UNHCR bad regeringen att utreda. Den dåvarande Syrizaregeringen  sa sig inte känna till detta, och någon utredning blev det inte.)

Bland flyktingarna finns också turkiska medborgare som har flytt från turkisk repression. Bara sedan maj 2021 har Grekland genomfört illegala pushbacks av 233 turkiska medborgare, flera med kurdisk etnicitet, män, kvinnor och barn, som angett skyddsskäl gentemot turkiska staten.

Den 25 november publicerade New York Times en artikel om hur en av EUs tolkar, och EU-medborgare, råkade ut för pushbacks: ”E.U.Interpreter Says Grecce Expelled Him to Turkey in Migrant Roundup”. Tillsammans med en stor grupp asylsökande skickades han brutalt över gränsen till Turkiet i Evrosområdet i september. Grekiska gränsbevakningen hade skrattat åt hans försäkran att han var EU-medborgare och anställd av EU som tolk. Mannen och de andra i gruppen hade utsatts för stor brutalitet och först förts till ett stort magasin. Gränsbevakarna hade slagit dem och tagit ifrån dem telefoner, pengar och dokument. I en gummibåt hade de skickats över till den turkiska sidan av Evrosfloden.

Mannen anmälde till Frontex. New York Times skriver att på grund av mannens position och hans ljud- och videoupptagningar måste hans berättelse tas på allvar. EU-kommissionären Ylva Johansson hade talat med mannen och sagt att hon blev mycket skakad av vad han berättade. Premiärministern Kyriakos Mitsotakis förnekade som vanligt alla anklagelser om grekiska myndigheters övergrepp på migranter och sade att den grekiska migrationspolitiken är tuff men rättvis.

Tuff men rättvis upprepas ofta av premiärministern.

Händelsen har sedan spritts i andra medier och lett till protester och frågor i grekiska parlamentet (från bland annat Syriazariksdagsmän) och i EU-parlamentet.

EU har grundläggande statuter som länderna accepterade när blev invalda i EU. Sedan  bryter alltfler stater mot dem.

Men EU är svagt och när länderna bryter mot dem får det sällan några allvarligare konsekvenser för landet i fråga. Ungerns och Polens brott mot yttrandefriheten och den demokratiska rättsordningen är exempel, liksom att Polens beteende mot flyktingarna på gränsen till Belarus den här hösten fördöms av de flesta medlemsstater utan att Polen hindras från att skicka tillbaka flyktingar som har lyckats ta sig in i landet. Belarus skickar dem till gränszonen, där de fastnar igen. Här har människor frusit, hungrat och dött framför unionens ögon utan att något påtagligt egentligen görs. Till slut tappar medierna intresset och utan att situationen förbättras. Lokala MR-volontärer rapporterar om minusgrader, om barn, kvinnor, män, åldringar som lever utan mat och vatten i dagar, om gravida kvinnor, barn som kommer bort, människor som hittas döda. Flera hundra anmälningar, nödrop, skickas till Europarådet för mänskliga rättigheter.

EU-kommissionen har nu ett förslag på nödåtgärder för hur krisen ska åtgärdas med respekt för människornas rätt att söka asyl. Polen, Litauen och Lettland ska tillåtas ha ett gränsförfarande där registrering av asylansökan får ta upp till 16 veckor och att mottagandet under den tiden – givetvis med EUs stöd – inte behöver täcka mer än grundbehovet. Kommissionens förslag må ha tillkommit i hast, men har många brister och kan resultera i allvarliga konsekvenser för hur EU hanterar asylrätten i framtiden. På ECREs webbsida www.ecre.org finns organisationens utförliga kommentarer. ECRE – European Council on Refugees and Exiles – företräder ett stort antal frivilligorganisationer i EU.

I Kroatien tvingar kustbevakning människor tillbaka över gränsen till Bosnien Herzegovida med brutala övergrepp och vägrar låta människor söka asyl. Europarådets tortyrkommitté, Amnesty och tidningen Der Spiegel har rapporterat. Det handlar om tusentals människor. Kroatien är medlem i EU sedan snart tio år nu.

Ecre Weekly Bulletin 10 december 2021 har detaljerade skildringar av till synes systematiskt utförda brutala övergrepp mot människor vid gränsen mellan Belarus och Polen och i Kroatien.

I december nås jag av en forskningsartikel om pushbacks i Grekland som en systematisk gränspolitisk åtgärd. Pushbacks har blivit fullständigt normalt agerande, och är en alarmerande trend inom EU. Artikeln är publicerad i State Crime Journal nr 10.2/2021 – se litteraturförteckning i del 3. Med stöd i tre sidors litteraturreferenser beskriver författaren och forskaren Dimitris Koros (jurist vid Greece Council for Refugees, GCR) hur det går till i Grekland och diskuterar detta mot bakgrund av staters ansvar och brott som stater begår utan att bli straffade. Bland referenserna finns många rapporter från väletablerade frivilligorganisationer. Formerna för gripanden ser lite olik ut, men människorna arresteras ofta, förs för en natt eller en dag till en övergiven polisstation eller annan byggnad, får i regel varken mat eller vatten och fråntas pengar, all elektronisk utrusning och ibland också skor och kläder samt bemöts brutalt med fysiskt våld, hånfulla ord och förakt, och förnedring. Agerandet sker systematiskt och blev rutin 2015-19 under regeringen Anel/Syriza, skriver författaren med hänvisning till rapporterna. Även människor som har registrerat en asylansökan drabbas. Vittnandet kommer sedan från drabbade, som har hört av sig från Turkiet eller så har anhöriga gjort det. Men eftersom telefoner och annan elektronik, som skulle kunna ha dokumenterat vad som skett, tas ifrån offren så saknas det bevis.

Pushbacks blev rutin först i Evrosområdet i norra Grekland och spreds till öarna i Egeiska havet med tusentals drabbade varje år. I systematiseringen ingår det ständiga förnekandet från myndigheter och regering, skriver författaren och tillägger att nu är detta även beteende hos flera av EUs medlemsstater – ett beteende som ökar och pågår utan att staterna straffas. Att Frontex direkt eller indirekt är inblandat finns fler och fler bevis för. EU-parlamentet och EUs ombudsman OLAF har engagerat sig.

Avslag om att få söka asyl i Grekland eftersom regeringen har beslutat att Turkiet är säkert tredje land.

Beslutet om att Turkiet är ett säkert 3e land för flyktingar togs i somras av grekiska regeringen och gäller asylsökande från Afghanistan, Syrien, Somalia, Pakistan och Bangladesh. Beslutet omfattar ungefär ¾ av alla som söker asyl i Grekland. Många asylsökande har nu fått avslag med hänvisning till beslutet, som också lutar sig mot EU-Turkietavtalet från 2016. Som skyddsskäl vid asylintervjuerna i Grekland gäller nu inte de mot hemlandet utan eventuella skyddsskäl mot Turkiet. Utan skyddsskäl mot Turkiet kan de inte söka asyl i Grekland, menar nu Grekland. En hel del syrier är kurder, och nu i november protesterade en stor grupp kurder mot besluten att de ska skickas till Turkiet. De facto lever inte kurder säkert i Turkiet.

Grekiska frivilligorganisationer befarar att när flyktingar med uppehållstillstånd ska begära förlängning, kommer de få avslag med hänvisning till att Turkiet är säkert tredje land.

Turkiet tar inte emot avvisade från Grekland sedan mars 2020 och misslyckandet vid Evros-gränsen, och hänvisar till covid 19. De som Grekland anser ska skickas dit hamnar i limbo, i förvar eller mer eller mindre instängda i flyktingläger. Journalistägda Efimerida ton Syntakton tog upp det här igen inför påvens besök på Lesvos i början av december. Tidningen skrev om utbredd ångest och alkohol- och droganvändning i Kara Tepe-lägret.

Grekland har ökat förvarstagandet under senare år – 3 000 är i förvar nu. I förvar finns flyktingar som ska skickas till Turkiet eller andra länder men också asylsökande, som enligt EUs direktiv inte ska vara i förvar. Många familjer som ska avvisas men inte är inlåsta hungrar sedan regeringen har stoppat mat och försörjning till människor, som den menar inte ska vara i Grekland (se mer om lägren och om hungern i del 2 från denna senhöst 2021).

Grekiska regeringen hoppas att EU ska få Turkiet att ta emot alla med avslag. Inget EU-land har så många flyktingar som Turkiet, närmare sex miljoner. De flesta är syrier. EU ger stora summor till Turkiet för att ”ta hand om” flyktingar så att de inte reser vidare till Europa – främst genom EU-Turkiet-avtalet från 2016. Nyss beslutade EU igen om mer pengar till Turkiet. Grekland har också bilaterala avtal med Turkiet. När det gäller flyktingar från det nu talibanstyrda Afghanistan anser EU att de som flyr ska tas omhand av länderna i närområdet, däribland Turkiet. Med undantag för många evakuerade afghaner, ofta högutbildade, som är extremt utsatta och når EU på legala vägar. Här handlar det mycket om att de ska få kvotflyktingstatus. Jag går inte in närmare på det.

De många syrierna i Turkiet har generellt lite bättre levnadsvillkor än afghaner, som sedan flera år är den andra stora gruppen flyktingar i Turkiet. De har blivit fler sedan talibanövertagandet i augusti. Afghaner i Turkiet har ofta svårt att få uppehållstillstånd – som alltid är tillfälliga – och lever ofta i armod utan egentligen andra framtidsutsikter än att kanske, kanske få bli omflyttade till ett EU-land. Dessutom deporterar Turkiet afghaner till Afghanistan och över gränsen till Iran. Det sker i stor omfattningen och ingen går egentligen säker, framför allt inte yngre män utan familj i Turkiet. Iran i sin tur deporterar till Afghanistan. I mitten av november rapporterade nättidningen Blankspot.se att Iran deporterat tiotusentals afghanska flyktingar som har flytt dit från talibanerna och hungern i Afghanistan. Blanksport har också skrivit om afghaner som gång på gång försöker ta sig över gränsen från Iran till Afghanistan innan de möjligen lyckas. Samma sak hör jag i Sverige från anhöriga. Men Grekland vidhåller att Turkiet är säkert 3e land för afghaner. (Mer i långa bloggartikeln om Turkiet från augusti. Där framgår också hur Greklands beslut om Turkiet som säkert land är fattat, föregått av omfattande och redovisade fakta som visar att Turkiet inte är ett säkert land, följt av beslutet att landet är säkert.)

Läs mer i del 2 och del 3.

Det här inlägget postades i Grekland. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *