Paris i november 2021: I VÄNTAN PÅ TRYGGHET, nr 2

Dagcentret på Quai d  Austerlitz, det drivs av Aurore. Två killar från Sudan utanför på gatan och
 så Ramat från Malmö. Foto författaren Paris november 2021.

Ramat från Malmö

Han har varit 8 månader i Paris när jag fotograferar honom i början av november 2021 på dagcentret på Quai d´Austerlitz. Han har Dublin och inget officiellt boende men hans svenska anhöriga har en kontakt i Paris som gör att han kan dela en liten lägenhet med en annan kille. Hon ser också till att han har ett telefonkort med internet och har lite, lite fickpengar. De två har nästan daglig kontakt på sociala media. Han söker i stort sett dagligen upp Paris´ hjälporganisationer för att få lagad mat. Lamsf betalar hans metrokort.

Han tycker om Sverige, har träffat många snälla svenskar men tycker inte om Migrationsverket och domstolarna. Sverige knäcker en och behandlar en så att man tror att man inte har något värde, säger han.

  • Jag gjorde allt de sa att jag skulle göra. Jag lärde mig svenska och jag gjorde allt annat Migrationsverket sa att jag skulle göra. Och ändå blir det alltid nej. Och jag vet inte om det är så mycket att hoppas på här. Hoppas har man sagt hela tiden i Sverige, hoppas, hoppas, och det säger man här också. Många afghaner från Sverige har fått uppehållstillstånd. Men inte alla. I Sverige har de stoppat deportationerna till Afghanistan, men det är tillfälligt och man vet inte hur det blir om kanske några månader, under nästa år.

Han är inte hazar som många afghaner som kommit till Sverige utan från typiskt pashtuland i nordöstra Afghanistan nära Pakistan, och han anser att alla är afghaner, inte till exempel pashtu, hazara eller tadjik. Alla som är emot talibanerna är utsatta, säger han. Alla som har arbetat med amerikanerna till exempel är utsatta. Och alla är afghaner.

Han berättar en del om sin uppväxt i en liten by långt från provinshuvudstaden, om koranskolan och imamen som slog barnen, och om sitt arbete för amerikanarna med att köra lastbil med varor från Pakistan till Afghanistan. Tretton år gammal började han arbeta. Körkort? Nej, ingen frågade efter körkort och alla killar kunde köra bil. Det var att jobba på och amerikanarna var bara intresserade av att varorna kom fram. Han var barnarbetare och sov i lastbilen, som han skyddade med sin kropp så att den inte blev stulen.

Han talar jättebra svenska, har många svenska vänner och borde ha fått stanna i Sverige.

Två killar från Sudan

Utanför ingången till dagcentret på Quai d´Austerlitz kommer två killar från Sudan. Jag fotograferar gatan och ingången till centret, och sedan också killarna. De berättar kort om militärkuppen i Sudan där militären har tagit makten igen. Den långe killen är student i Paris och överväger att söka asyl. Den andre killen har redan sökt asyl och sover på nätterna på en parkeringsplats med kartong under sig och i övrigt i sina kläder. ”Men det är kalla nätter nu.” Han har varken tält eller sovsäck och säger att polisen tar det i beslag. Går en på gatorna med ryggsäck och sovsäck tar polisen det, säger han. Det är inte bra i Frankrike, säger han och vill hellre till England. Och det är också engelska han pratar, inte franska. Kanske har han släktingar eller vänner i England. Men det är mycket svårt att ta sig dit.

Det här inlägget postades i Frankrike. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *