är utbildad hortonom vid universitetet i Bamian. Foto författaren
De kom till Sverige 2015, flydde vidare till Frankrike efter fem år, fick Dublin och räknar med att de 18 månaderna går ut en bit in på 2022. Då har de varit på flykt i sju år och har fortfarande en asylprocess i Frankrike framför sig. Hamid bodde nära de underbart vackra buddastatyerna i Bamian, och visar i telefonen bilder före och efter att talibanerna förstörde detta världskulturella arv. Många hazarer har universitetsutbildat sig under de senaste tjugo åren. Men sedan talibanerna kom till makten i augusti har många lärare flytt och till dem som finns kvar finns inga löner så de slutar.
De blev bekanta i flyktingförläggningen i Vänersborg. Tillsammans med tre andra killar från Vänersborg reste de till Frankrike. Alla fick Dublin, ingen fick beslutet ändrat i domstolen. Efter en tid i det vilda lägret vid kanalen i S:t Denis fick de boende på grund av pandemin. Organisationerna de bor hos delar ut matkuponger så de kan handla och laga mat. Föreningen Lamsf betalar deras månadskort på metro och pendeltågstrafiken så att de inte grips i biljettkontroller. Korten blir så småningom subventionerade genom det franska systemet med försäkringar för migranter. De har inga pengar, inga kontanter, inget bankkort med pengar på. För telefonkort och internet lånar de pengar av kompisar, köper kort med minsta megabyte och lovar betala tillbaka ”när jag får uppehållstillstånd”. Att ringa till föräldrar och syskon i Afghanistan tömmer korten snabbt. De har försökt hitta jobb men det är svårt.