Nadir Nouri, i Grekland sedan snart tjugo år, och det mångspråkiga biblioteket We need books i Aten.

Nadir Nouri på Platia Exarheia 25 april 2022.
We need books på Evias 7 i Kipseli, dagen efter och där sitter
Nadir i möte på altanen. Några dagar senare grips han av polisen och placeras i vidriga
omständigheter. Efter nästan tjugo år i Grekland tycker migrationsmyndigheterna att han
inte längre behöver skydd utan kan skickas tillbaka till det nu talibanstyrda Afghanistan.
Detta är inte klokt. Foto författaren.

Efter nästan 20 års alternativ skyddsförklaring har avslagit Nadir Nouris förlängning och gjort honom papperslös, vill deportera honom till Afghanistan, och har just nu fängslat honom under vidriga förhållanden. Men artikeln var tänkt att handla om Nadir Nouri som person och We need books.

Det hela är märkligt och förkastligt. Under åren i Grekland har Nadir Nouri haft en rad grekiska förtroendeuppdrag förutom att han är grundare av det professionellt verksamma biblioteket We need books i Aten. Han ingick t.ex. i den grekiska asylkommittén som tillsattes 2010 under Pasokregeringen för att modernisera asylprocessen till EU-standard och flytta den från polisen. En klok och fredlig person.

Han greps av polisen en vecka efter att jag träffat honom i Aten i slutet av april. Orsak: Han hade gjorts papperslös efter många år av legala uppehållstillstånd – och plötsligt och efter att talibanerna tagit över makten i Afghanistan vägrade grekiska myndigheter och domstolar att förlänga hans skydd och uppehållstillstånd. Hans situation visar på osäkerheten och bristen på långsiktig trygghet med tillfälliga uppehållstillstånd.

Artikeln kommer inte diskutera systemet med tillfälliga uppehållstillstånd – det som vi nu har infört i Sverige – men kan kanske ge tankar.

Det var inte meningen att polisens gripande av Nadir Nouri skulle bli en del av artikeln, däremot avslaget på förlängning av uppehållstillståndet. Men mest ville jag träffa och lyfta fram en märklig och mycket respekterad person, som kom till Grekland som flykting från Afghanistan för många år sedan. En person som på olika sätt har bidragit till att försöka göra Grekland till ett bättre samhälle för greker och för flyktingar. Och så är nu situationen så här:

He is being detained at the police station in Exarcheia. He’s been there for over two weeks, when people are only supposed to be kept there for 24 hours. He is being kept in a basement, with many other people, some of which need medical attention. He has only been out in the fresh air and light the three times he was taken to court and those times I think he didn’t eat all day. We talk to him through a window on the street. 

Så skriver verkställande direktören för We need books till mig i ett mejl den 16 maj, tre veckor efter att jag träffade honom den 25 april 2022, som var annandag påsk i Grekland, på Platia Exarcheia, Exarcheia-torget.

Nadir Nouri är 36 år gammal, en intellektuell tänkare, filosof, metafysiker och fredsälskare. Han haft många viktiga uppdrag i Grekland och att han är grundaren av det multispråkliga biblioteket Weneedbooks i stadsdelen Kipseli är bara en av hans meriter. Vänner och hans advokat arbetar på att få ut honom, och menar att han förmodligen måste söka asyl igen. Men det innebär inte att han släpps utan han kan flyttas till ett mer ordinärt förvar. Det är inte mycket bättre än underjorden på en polisstation men det brukar i alla fall innebära tillgång till en rastgård.

Zarif: We need books är Nadirs skapelse

Zarif hjälpte mig att få kontakt med Nadir den här annandagpåskdagen i Aten när de flesta greker var glada över att ha en dag ledig och sitta på café med vänner om de inte hade lämnat staden genom ledigheten. På Whatsapp bestämde vi att mötas i Exarcheia en timme senare. Zarif lärde jag känna i Aten våren 2011. Han hade dublindeporterats från Sverige till Grekland några månader tidigare. Sverige var en otrevlig upplevelse för honom med brutalitet från svensk polis och ett skadat ben. Zarif fick så småningom uppehållstillstånd i Grekland. Den grekiske advokat som hjälpte honom att överklaga den alternativa skyddsförklaringen så att han fick flyktingförklaring är numera både hans och min vän.

  • Nadir borde ha begärt flyktingstatus från början som jag gjorde. Jag hade alternativt skyddsstatus från början men jag överklagade och begärde flyktingstatus och Spyros hjälpte mig och jag fick det.

Zarif visar en bild av Nadir i mobiltelefonen, en kille med skägg, mustasch och långt hår.

  • Han går klädd i vida byxor och ser lite annorlunda ut, säger Zarif.
  • Som en hippie, säger jag.
  • Ja, skrattar Zarif och visar att han respekterar Nadir mycket. We need books är Nadirs skapelse, inte Afghan communitys.

Det var ändå hos den stora diasporaföreningen Afghan community i Aten, som jag först fick höra om We need books och Nadir Nouri. Verksamhetschefen Mohammad Mirzay berättade och ville att jag ska donera mina böcker från Grekland och Frankrike om asyl och människor på flykt till biblioteket.

Jag ville gärna träffa Nadir Nouri och inte bara för detta bibliotek. Hur var det möjligt att efter nästan tjugo år med uppehållstillstånd i Grekland nu efter att talibanerna har tagit makten i Afghanistan ville grekiska staten deportera honom till Afghanistan!!!!!

Så vi träffas på Platia Exarcheia och hittar varandra med hjälp av Whatsapp. Han kommer med en hund i koppel, en halvstor hund med gul och vit päls, en lugn och erfaren hund som fullständigt ignorerar mig. Vad jag förstår är det kanske inte direkt Nadirs hund, men de känner varandra väl och är ofta i sällskap. Nadir ser ut som Zarif beskrev honom, vida byxor i olikfärgade rutor, mörk värmande jacka, på en handens fingrar stora ringar, mörkbrunt skägg och långt hår. Han skrattar när jag säger att han liknar en hippie. Ja, från 80-talet, instämmer han innan vi sätter oss på ett café och tar var sin kaffe.

Han är en mycket speciell människa och håller långa utläggningar av filosofisk och metafysisk art. I det mesta hänger jag inte med men avbryter då och då och frågar vad han menar med det och det och försöker visa att jag ändå hänger med, eller åtminstone lyssnar intresserat. Vi kommer in på asyl, men inte just hans situation, och han säger att vi talar om systemfel, att det är fel på systemet, men det är människor som skapar systemen. Och de måste ändras.

Han citerar den klassiska poeten Rumi, och rättar mig. Rumi var inte persier utan från Khorasan, ett äldre rike än det persiska, och dog slutligen i Turkiet. Och han uppmanar mig att läsa på Wikipedia om Rumi, vilket jag gör.

Vi pratar kort om Afghanistan, amerikanerna, EU och Nato, och om hazarerna. Hazarerna är fredliga, de vill inte ha krig, de vill ha utveckling, studier och inte så mycket religion.

Vad är We need books?

När jag kommer till biblioteket två dagar senare (en av bussarna utanför Arkeologiska nationalmuseet på stora gatan Patission, som går Kipseligatan upp, kliver av på måfå, och frågar på engelska ett äldre par om tvärgatan Evias ligger uppför eller nedåt Kipseligatan.) Stora fönster mot gatan med texten We need book. Ett stort ljust inbjudande rum med hyllor fyllda av böcker, vid entrén ett bokbord med aktuella böcker på bland annat engelska och vid andra sidan en bemannad reception där det går bra att tala engelska. Sedan går jag runt. Här finns böcker på grekiska, engelska, tyska, franska, spanska, farsi, arabiska, ryska och så vidare. Engelska och tyska verkar vara de största språken. Allt är sorterat efter språk och ämne som psykologi, historia, migration. Jag ser en meter böcker på svenska (mest skönlitteratur), en halvmeter på vardera danska och norska. Intill står böcker på ryska, ukrainska, kurdiska, armeniska och andra språk. Biblioteket är möblerat med bekväma fåtöljer, en kaffehörna, en altan med sittgrupper, en ganska stort färgrikt rum för barn med böcker på olika språk, mattor på golvet, leksaker, mjuka låga fåtöljer. I ett studierum bakom stängd dörr med stora glasrutor in mot rummet sitter en grupp runt ett stort avlångt bord – språkstudier kanske.

Böckerna är gåvor och donationer. Det finns inte resurser att skriva till författare och be om böcker, eller att köpa in böcker, säger en av bibliotekarierna. Ändå är många böcker aktuella och böckerna är inte slitna men lästa. Som i alla biblioteket finns också äldre böcker och uppslagsverk.

Jag är djupt imponerad, och vet att hit kommer jag återvända nästa gång jag är i Aten. För den svenska hyllan skickar jag några av mina böcker när jag har kommit hem till Stockholm. Och meddelar Mohammad Mirzay på Afghan community.

När Nadir kort berättar om hur biblioteket kom till lyfter han knappt fram sin egen betydelse. Starten var att han kom i kontakt med en ung grek – hur minns han inte – som just gjort färdigt sina universitetsstudier och ingenting visste om människor på flykt.

  • Efter ett tag kom han tillbaka och frågade ”vad kan vi greker göra tillsammans med flyktingar”. Det var något nytt, för till dess hade det bara varit vad kan vi göra för flyktingar. Så kom We need books till.

Grundare är också en grekisk kvinna, säger han. Hon har gett mycket stöd och såg till att de fick sin lokal. Hon är en nära vän till honom, nästan som en syster, säger han. Hyran, fortsätter han, kommer sedan in genom medlemsavgifter och donationer. För dem som vill låna hem böcker krävs medlemskap men vem som helst kan läsa på platsen. De som arbetar där är volontärer och de två personer, som sköter katalogiseringen, arbetar med lön.

Det är i stort sett allt vi säger om We need books. Mer förstår jag efter att ha varit där och från deras hemsida www.weneedbooks.com. Biblioteket har funnits sedan 2017.

Kom till Grekland 2004 som ensamkommande minderårig

Jag smsade på Whatsapp att jag vill höra hans erfarenheten av hur Grekland tar emot människor på flykt och hur det har förändrats under hans många år här. Så småningom kommer vi in på det men utan att han ändå säger så mycket om sina egna problem med att nu vara papperslös. Jag uppfattar honom som en person som inte framhäver sig själv.

2004 kom han till Grekland efter att ha levt flera år i Iran. Talibanerna tog över i Afghanistan 1996. Han flydde till Iran när han var tolv år för att inte tvingas bli krigare för talibanerna. Pappan fanns i Iran men många mil bort och Nadir var ensam där han var.  Som många afghaner i Iran arbetade han i byggbranschen – constructing work. 16 år gammal var han arbetsledare för ett gäng gubbar och andra var förvånade över att en så ung kille hade äldre under sig, berättar han.

Han sparade pengar i Iran och 2004 reste han till Grekland över Turkiet och togs emot som ensamkommande minderårig. Grekland hade inget omhändertagande för ensamkommande minderåriga förutom ett boende på Kreta och dit kom han så småningom efter en tid i Aten. I Aten fanns ingenting ordnat för att ta emot flyktingar. Det som fanns var Caritas för mat och kläder, Läkare i världen för sjukdom och GCR (Greek Council for Refugees) för juridiska ärenden. Hur han bodde i Aten vet jag inte. Polisen skötte asylärenden och man sökte asyl hos utlänningspolisen på Petrou Ralli (precis som när jag började följa flyktingar i Grekland 2011). 2010 under Pasokregeringen bildades en asylkommitté med avsikt att professionalisera asylhanteringen och flytta den från polisen.  I kommittén ingick Nadir. Så småningom bildades ett system med myndigheten Asylservice och asylärenden togs från polisen. (I den processen gav EU med flera EU-länder mycket stöd.)

När han mycket kortfattat tecknar utvecklingen i att få till ett asylsystem i Grekland utanför polisen, nämner han också 2015 när så många flyktingar kom med syrier som den största gruppen och afghaner som den näst största. Att EU-länderna verkar bara beredda att öppna för deportationer till Afghanistan igen, kommenterar han utförligt med att beslutsfattare måste påverkas och ändras, och om hur människors tänkande (mind) måste ändras.

Han berättar inte när han fick sitt uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande och turerna kring det men säger kort att han inte har papper nu, det vill säga inte har uppehållstillstånd nu. Jag får uppfattningen att han tar det med ro. Men jag kan ha helt fel, och veckan efter grips han ju och placeras i den överfyllda källaren under polisstationen.

Afghanistan skulle aldrig släppa in mig, säger han däremot när vi träffas. Han har inga papper på att han är medborgare i Afghanistan och antyder att han i praktiken är statslös. Och att gå till Afghanistans ambassad och be om pass? Varför skulle jag gå dit, svarar han, aldrig att jag skulle gå dit!

Eftersom han är papperslös nu har han lämnat styrelsen för organisationen We are Solomon, säger han om en av Greklands asylrättsförsvarande frivilligorganisationer, www.wearesolomon.org.

  • Det ser inte bra ut för organisationens legitimitet att ha en styrelsemedlem som är ”illegalt” i Grekland, säger han.

Han står kvar på deras hemsida som tidigare styrelsemedlem och fotograf, och med följande biografi:

Nadir is a former board member of Solomon and co-founder of We Need Books, a multicultural library established in 2017. He has extensive experience in the humanitarian field as an interpreter and cultural mediator. He has worked with unaccompanied minors and victims of torture, war and gender-based violence. In 2016, he was assigned by the Ministry of Migration Policy and UNHCR as the coordinator of the Helliniko refugee camp. Nadir is also a photographer and has been a member of Solomon’s photography team since its establishment in 2016.

Han kom alltså till ett boende för ensamkommande minderåriga på Kreta och lärde sig tala och skriva grekiska på sex månader. För att få pengar sålde han på öppna marknader i Rethymnion till turister på somrarna och lärde sig att cigaretter är dyrt i Sverige och Norge. Turisterna brukade köpa stora paket med cigaretter. Och han lärde sig säga ”hej, hej” på norska och ”hur mår du, vad heter du”.

Senare har han, som We are Solomon skriver, arbetat som översättare och kulturförmedlare i olika organisationer och ingått i olika representationer. Nuvarande ledaren för Metadrasi, Lorna Pappa, arbetade tidigare för GCR och han nämner att han känner henne väl. Han känner många greker, och när vi sitter på cafeet vid Platia Exarcheia passerar två grekiska damer i övre medelåldern och hälsar hjärtlig på honom.

Nadir läser och har läst mycket, psykologi, filosofi och tänkare som Freud. Han har periodvis varit mycket deprimerad och tvingat sig läsa. Det har varit svårt, det är svårt att koncentrera sig när man är deprimerad.

  • Jag har tvingat mig läsa en mening, tänkt, läst en mening till, en sida, tänkt, och så småningom flera sidor.

Han skulle gärna resa – resa till Sydamerika, till Indien, och se hur människor lever. Vill du inte ha familj och barn, frågar jag, det vill ju de flesta människor. Då ler han avspänt och säger att när han var yngre tänkte han mycket på det och ville gifta sig och ha barn. Men de tankarna har avtagit, de är inte så viktiga n

Det här inlägget postades i Grekland. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *