Hon – den egentliga vinnaren i presidentvalet 2020.
———
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Ingen får utsättas för tortyr eller grym omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Art 3 och 5 i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen av FNs generalförsamling 1948.
——–
Valresultatet för presidentvalet i Belarus 2020 förfalskades och presidenten Alexandr Lukasjenka, som folket vill bli av med, sitter fortfarande kvar. Repressionen pågår för fullt.
Hundratusentals belarusier har lämnat sitt land efter valet och repressionen som följde och pågår.
Hundratusentals belarusier lever i dag i exil, däribland Svjatlana Tshichanouskaja.
Repressionen innebär godtyckliga fängslanden, brutal behandling inklusive tortyr i häkten och fängelser, rättslösa rättegångar, våld mot ekonomiska, sociala, kulturella och mänskliga rättigheter. (Se t ex den senaste rapporten från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, daterad februari-mars 2023.1)
Svjatlana Tsichanouskaja skriver bland annat så här i en helsidesartikel på Dagens Nyheter Debatt den 11 september:
– I Belarus har regimen spärrat in några av våra bästa och mest begåvade människor. I dag har landet mer än 1 500 politiska fångar, och många av dem hålls helt isolerade utan någon kontakt med världen utanför. Vi vet inte ens om de lever. De är inlåsta för att de hade en idé. En idé om vårt land som en fri, självständig och demokratisk nation. År 2020 begav sig hundratusentals människor ut på gatorna i Minsk och andra städer för att kräva frihet. Det var en fredlig revolution, men den krossades av regimens våld. Tiotusentals greps av polis, många torterades och några dog. Allt detta på grund av en idé.
Belarus är ett land där det råder utskiljningslöst våld om än inte på samma sätt som i ett traditionellt krig. Vem som som helst grips och döms till fängelsestraff för att de har uttryckt sin åsikt om presidenten och regimen. Deras mobiltelefoner och datorer visar att de har messat till vänner något negativt om presidenten, en domare, eller någon annan statstjänsteman, har “lajkat” eller på annat sätt kommenterat något de läst, har läst förbjudna fri medier, har tagit del av förbjudna chattar – som regimen ofta har förklarat vara extremistiska. 2020 gick de ut på gatorna och demonstrerade mot presidenten och valresultatet, och de har helt enkelt visat att de är emot presidenten och regimen. Idag är gatudemonstrationerna borta, människor är försiktiga. Repressionen är inte ny för 2020 och oppositionella personer har fängslats, försvunnit eller misshandlats till döds av säkerhetspolisen tidigare också. Men efter 2020 har repressionen varit mycket mer omfattande och antalet politiska fångar lär inte varit så många sedan Stalintiden. Flera oklara dödsfall har inträffat i fängelserna, relaterade till tortyr såväl som sjukdomar som de inte har fått vård för.
Medborgare i Belarus som söker asyl i Sverige får nästan alla avslag
Det ligger nära till hands att ana att svenska myndigheter och domstolar är ganska okunniga om repressionens nuvarande omfattning i Belarus. Svenska media rapporterade utförligt hösten 2020 om gatuprotesterna mot valresultatet och säkerhetspolisen som slog ner och grep demonstranter. Men nu är repressionen i Belarus och de många politiska fångarna i total medieskugga och landet beskrivs som ett stödland för Putin och Rysslands krig mot Ukraina.
Svjatlana Tsichanouskajas besök i Stockholm i samband med Anna Lindh-priset gav en del medial uppmärksamhet och äntligen skrevs och rapporterades om situationen och inte minst att det är Lukasjenka som upplåter belarusisk land för ryska trupper och vapen, inte folket. Från belarusiskt territorium sker en hel del av den ryska invasionen, men det finns inget folkligt stöd för ryssarna. Folket stöder Ukraina och ser det som förödande även för dem själva om Ryssland skulle vinna. Inne i Belarus har belarusiska partisaner förstört infrastruktur för att hindra ryska transporter. Det är ett livsfarligt agerande och belagt med dödsstraff. Tsichanouskaja berättar också i en DN-artikel om sin man, Siarhej Tsichanouski, som snabbt greps som presidentkandidat, och är dömd till 18 års fängelse. Familjen har inte tillåtits kontakt med honom på ett halvår.
I Ukraina finns också en frivilligbataljon eller -kompani med belarusier som strider vid ukrainarnas sida, med namn efter en belarusisk frihetshjälte från upproret mot Ryssland 1863.
Tills nyligen var den svenska landinformation (Lifos) på Migrationsverkets webbsida från 2019. Alltså med information om landet ett år före valet.
2021, året efter valet sökte totalt 136 medborgare i Belarus asyl i Sverige, 2022 141 stycken, hittills för 2023 66 personer. 2-3 procent har beviljats skydd dessa år. Cirka 1/3 av avslagen har hänvisning till Dublin. Inte konstigt att en del belarusier avstår från att söka asyl om de hittar jobb. Och att de avvaktar och hoppas kunna återvända hem.
De flesta belarusier på flykt lever i grannländerna, framför allt Litauen och Polen. I den en gång mycket stora kulturmetropolen Vilnius (Vilna) har det sedan medeltiden funnits många belarusier och här finns solidaritet med politiskt utsatta belarusier. Många organisationer och verksamheter är registrerade i Litauen sedan de har förbjudits i Belarus.
Repressionen infördes inte 2020, den har funnits länge. Men den har blivit mycket, mycket värre. I dag råder urskilningslöst våld mot befolkningen.
Belarus och belarusierna – historia och politik
Bakgrunden till de ganska nära relationerna till Litauen, särskilt Vilnius, finns i den gemensamma historien. Närhet finns också till Ukraina och Kiev, men Kiev har aldrig varit metropol som Vilnius. Regionen hörde till det stora mäktiga Litauiska furstendömet under tidig medeltid. Belarusiska var statsspråk. Furstendömet gick sedan i union med Polen och polska tog över som överheten språk. Belarusiska blev så småningom mest ett bondspråk och bevarades på landsbygden trots förryskningsstävanden när Tsarryssland tagit makten i regionen och införlivat norra Polen. Regionens stora metropolerna var Vilnius respektive Warszawa. Vilnius var dynamiskt och mångetniskt, en lärdoms- och kulturstad med bland annat en stor judisk befolkning. Under 1800-talets nationella rörelser i Europa rörde det sig i den här delen av Europa om frihet från ryskt förtryck. Vilnius var centrum för regionens opposition. Litauen liksom Lettland och Estland blev fritt efter 1:a världskriget, liksom att Polen återuppstod som nation. Belarus var fritt med en demokratiskt vald regering under några månader men regeringen tvingades bort och landet införlivades som en delstat i Sovjetunionen.
Under Gorbachovregimens perestrojka från 1985 växte en nationell rörelse fram igen, lik den som fanns i många länder under 1800-talet och långt in på 1900-talet, och som här lyfte fram Belarus språk, historia och folkkultur.
När Sovjetunionen föll sönder 1991 blev Belarus en stat med demokratiska val, demokratisk rättsordning och politiska partier och en strävan att utveckla detta. 1994 valdes Alexandr Lukasjenka till president, och succesivt manipulerade han folket och gjorde om Belarus till den diktatur landet är idag.
Texten som följer nu är delvis sammandrag av artiklar i Artikel 14 nr 2/2023, som har 5 artiklar om repressionens Belarus skrivna av mig. Tidskriften ges ut av FARR, Flyktinggruppernas riksråd.
I stort sett omöjligt i Sverige för asylsökande från Belarus att bevisa att de har skyddsskäl
Vårvinterm 2023 intervjuade jag en handfull belarusier i Sverige, som sökte asyl. Alla hade fått avslag hos Migrationsverket och väntade på, eller hade fått svar på överklagan till migrationsdomstol. Migrationsverket – och domstolarna – ansåg inte att de hade skyddsskäl och att deras bevis har begränsat värde. “Ringa värde” möter många, många asylsökande i sina avslagsbeslut, oavsett ursprungsland. Det kan gälla alla möjliga slag av dokument – för belarusier ofta dokument från myndigheter, fotografier, filmade videos och så vidare. Eller det finns ingenting som dokumenterar vad de berättar, bara deras ord. Som muntliga hot från t ex säkerhetspolisen. Migrationsverket kräver bevis på att det är farligt att återvända, bevis t ex på att personen är efterlyst av polisen. Vilket inte går att få fram eftersom repressionens polis inte arbetar på det viset. Men dessutom verkar dokument från myndigheter i Belarus ha svagt bevisvärde. Underförstått att landet är korrumperat och falska dokument går att få fram.
Men hur bevisar man att man har blivit hotad av landets KGB, att KGB vill att man ska spionera på arbetskamrater och vänner, att när man har sagt nej har man sedan blivit svårt misshandlad och hotad med att nästa gång blir det värre? Dokument från sjukhusbesök kan lika väl gälla misshandel av kriminella gäng, som Migrationsverket så ofta har brukat kommentera när det gäller asylsökande. Att vara administratör för en Telegramchat, som drivs av en stödorganisation för flyktingar och som har förklarats extremistisk av regimen, är ett annat exempel som inte ges tyngd i asylprocessen. Att människorättsorganisationen Vjasnas webbsida www.spring96.org har informerat om många politiska fångar dömda för just detta, verkar inte spela roll. En rapporten från FN:s Högkommissarie tar upp det stora antalet medier som har förklarats extremistiska och tusentals åtal relaterade till “extremism”.
Asylsökande i Sverige från Belarus möts också av välkända brister i asylprocessen. Som förnedringen i att handläggare tror att asylsökande kommer till Sverige för att utnyttja den svenska välfärden. Eller brister i tolkningen. De flesta belarusier verkar få rysktalande tolkar, men även om de flesta kan tala ryska finns de som medvetet bestämt sig för att aldrig mer tala ryska och att belarusiska är deras språk. Sedan finns också tolkar okunniga om adekvata begrepp, som tvingas söka på Google, som varit dåligt förberedda när asylintervjun har delats upp på flera tillfällen.
Sökande kan ha blivit dåligt vägledd av advokaten, som kan ha gett råd om vad som är och inte är adekvat att ta upp, vad Migrationsverket inte är intresserad av att höra. Konsekvensen kan bli att när personen vill komplettera sin asylansökan ses det som upptrappning. Jag tänker på en person, som bland annat arbetat för en presidentkandidat i opposition och utsatts för hot och övergrepp av regimen, vilket advokaten sett som mindre viktigt att nämna jämfört med mycket annat. Presidentkandidaten erbjöd sig att resa till Sverige och vittna i domstolen. Men domstolen beviljade aldrig muntlig framställan. Det blev avslag igen. Ärendet har överklagats till internationell domstol.
Alla som är emot presidenten kan drabbas av regimens våld
I Migrationsverkets och migrationsdomstolars ögon är det oppositionella belaruser med särskilt framträdande roller, som grips och döms till fängelse. Verket verkar inte vara medveten om att så många vanliga människor grips och döms och inte heller förstå oförutsägbarheten i hur repressionen drabbar. Så asylansökningar avslås bland annat med skäl att även om den sökande varit eller är aktivist har hen inte haft någon särskilt framträdande roll och det var många år sedan hen greps i demonstrationer. Det gäller också de som har deltagit i diasporans regerings- och presidentfientliga opposition i Sverige. Och i och för sig, de som döms till fängelse i 15-20 år är ofta mer framträdande personer.
Men de som grips och sätts i förvar och sedan döms i Belarus är oftare vanliga människor med yrken som lärare, metallarbetare, IT-arbetare, kulturarbetare, läkare, chaufför, ingenjör, tandtekniker och så vidare. Oftast har de inte varit mer aktiva än att de protesterade och demonstrerarede fredligt 2020 mot det riggade valresultatet och har visat vad de tycker på sociala medier. En del har deltagit i strejker på arbetsplatser. Oftast döms de till 1 1/2 , 2, 3, 4 års fängelse. Men de fängslas och döms alltså, och det ska de uppenbarligen enligt Migrationsverket finna sig i. Många döms till mycket längre straff. Till exempel om de har varit involverade i att administrera förbjudna chattkanaler, arbetat med någon av civilsamhällets många förbjudna organisationer, förmedlat oppositionell kultur, verkat för att fler människor ska lära sig och kunna läsa belarusiska, försvarat politiska fångar, samverkat med Belarus exilregering, och så vidare.
För att hitta människor använder polisen namn- och adresslistor från när människor greps under protesterna 2020 och så arbetar de vidare i datorer med hjälp av bland annat tidningsbilder och igenkänningsprogram. De letar, söker och hittar. Väl gripna, det kan vara genom razzior i bostadsområden och hemmen, ökar åtalspunkterna efter vad poliserna hittar i deras telefoner och datorer. Vad de har läst och kommenterat på sociala medier och förbjudna sajter, eller vad de har textat till vänner blir mums för polisen.
Men belarusier som söker asyl i Sverige har mycket svårt att bevisa att den allmänna repressionen är så utbredd och skulle riktas mot dem om de återvänder.
Efter gripanden åtalas och döms de enligt åtalspunkter som dessa: att ha organiserat och förberett aktiviteter som innebär omfattande skada på allmän ordning, eller ha deltagit i det, ha tränat personer att delta i aktiviteter som allvarligt skadar allmän ordning, ha deltagit i eller initierat aktiviteter som skadar (eller hotar) rikets säkerhet, ibland att ha finansierat sådana aktiviteter, ha initierat hat och illvilja, ha använt våld alternativ hot mot polisen när denne utför sin vanliga plikt (alternativ våld mot tjänsteman när denne utför sin vanliga plikt), ha förolämpat presidenten, förolämpat en myndighetsperson, uppmanat till aktioner som skadar republiken, för att driva en Telegramchat, för att ha skapat eller medverkat i en extremistisk grupp, och i den stilen. Allt är åtalbara punkter i brottsbalken.
De flesta som grips och döms är högst vanliga människor, som på olika sätt har yttrat sitt missnöje med presidenten. Ofta har de bara kastat ut sig något på sociala media, och polisen har upptäckt det i en razzia.
Bland mer framträdande gripna finns presidentkandidater som Svjatlana Tsichanouskajas man, som är dömd till 18 års fängelse, en annan presidentkandidat dömd till 21 år, en tredje till 14 år. Eller ta Maria Kalesnikava, åtalad och dömd för att ha skadat republikens säkerhet, för att försöka ta makten med icke konstitutionella metoder och för att ha skapat alternativt deltagit i en extremistisk organisation. Hon dömdes till 11 års fängelse i januari 2022. Författaren Svante Weyler skrev om henne i Dagens Nyheter nyligen (1.9.2023). Hon är placerad i sträng regim och får inte ha kontakt med sin familj, som inte vet någonting om henne. Ingen advokat vågar åta sig hennes försvar. (Bland advokater generellt har många gripits för att de har försvarat personer som är åtalade av politiska skäl, och nu är de också politiska fångar). Maria Kalesnikava var en av tre samarbetande kvinnor som utmanade presidenten. De andra två lever i exil, en av dessa är Svjatlana Tsichanouskaja.
På pressfrihetens dag den 3 maj 2023 meddelade Belarus oberoende, numera förbjudna journalistförbund, att 33 mediearbetare för närvarande var fängslade. Oberoende medier är stängda och förbjudna, en del är verksamma på internet från grannländer.
Antalet politiska fångar har ökat under repressionens tre år. En del fångar som greps och dömdes 2020 och 2021 och fick förhållandevis korta straff på drygt 1-2 år har släppts. Men nya tillkommer. Totalsiffran ökar stadigt, 1.517 personer nu i september 2023 mot 1.490 i början av maj, 1.400 i mars och 1.100 i april 2022.
Svjatlana Tsichanouskaja råder befolkningen att vara försiktig och avvakta.
Läs gärna på människorättscentret Vjasnas webbsida www.spring96.org.
Stöd Belarus´ politiska fångar.
Läs mer om Belarus och fångarna i Artikel 14 nr 2/2023. Tidningen ges ut av FARR, Flyktinggruppernas riksråd, www.farr.se. Artikel 14s webbadress är www.artikel14.se
not
1. United Nation General Assembly, Human Rights Council: Annual Report of the United Nations High Commissioner for Human Rights: ”Situation of human rights in Belarus in the run-up to the 2020 presidential election and in its aftermath”. 27 February-31 March 2023.
–