Z:s berättelse i slutet av april 2018 i Paris.
”Jag hade anmält mig till Vård- och Omsorg. Jag hade satsat så mycket på Sverige. Och sen vill Sverige inte ha mig. Inte Migrationsverket och inte domstolarna.”
Av hänsyn till Z skriver jag inte ut hans namn eller de svenska städerna där han har bott.
Det finns luckor när han berättar om sina tre år i Sverige, men erfarenheterna är i stort desamma som många ensamkommande minderåriga har mött i Sverige. De lär sig svenska, går i skola, satsar på Sverige, får avslag där Migrationsverket har ändrat åldern så att det passar beslutet. Ensamkommande minderåriga kan enligt lag inte skickas tillbaka till Afghanistan om det inte finns familj i landet. Men fyllda 18 år finns inga laghinder.
De kan visserligen överklaga avslag men förklaras de vara vuxna har de har inte längre rätt till gode man och ungdomsboende, de ska flyttas till någon av Migrationsverkets vanliga flyktingförläggningar någonstans i Sverige. Med det förlorar de kamraterna, skolan, lärarna och allt det som har kommit att utgöra de närmaste. Den nya förläggningen kan dessutom ligga isolerat med dåliga kommunikationer till skola. Det kan bli omöjligt att fortsätta skolan. Om just det berättar inte Z.
Men han säger att han fått tre avslag och att Migrationsverket har stängt hans ärende.
Nu i slutet av december 2018 är Z tillbaka i Sverige och hoppas få stanna genom Nya gymnasielagen. Gode mannen lämnade in hans ansökan för länge sedan och svaret har inte kommit än. I Frankrike hade han Dublin och domstolens ändrade inte prefekturens beslut om att han skulle tillbaka till Sverige efter att Sverige gett klartecken om att ta tillbaka honom. Allt enligt reglerna i Dublin III. Då hade han flyttats till ett boende i en mindre ort i nordvästra Frankrike. Många i hans situation har stannat kvar och avvaktat men Z valde att åka tillbaka för egen hand och ser en möjlighet genom gymnasielagen, som han ännu inte har fått besked om. Migrationsverket har meddelat att de har behandlat och besvarat de knepiga ansökningarna med många avslag först, så det ser hoppfullt ut. Just nu bor han hos kompisar i Mellansverige.
Jag hade en jättesnäll god man och jag vill inte göra henne orolig
Det är när vi träffades i Svenska kyrkan i Paris en av de sista dagarna i april 2018, som han berättade.
Han talar med låg röst och känner igen mig från några dagar innan när jag stannade till vid gathörnet nära Jaurés och kanalen där många bor i små tält då. ”Du kom med två killar. Vi var femton killar som sov där. Jag såg dig när du gick förbi i går och jag vinkade. I natt var sista natten jag sov där för nu har jag fått ett boende i Cergy. De har byggt upp en stor hall med sängplatser. Man tar linje A på RER:en dit. Sen kommer jag flyttas till ett bättre boende.”
En månad senare river polisen tälten vid kanalen och förstör madrasser, filtar, täcken och allt som finns där. Men då har Z boende.
Han vill gärna berätta, denne ganska vackre yngling med mörkt lockigt hår och som aldrig ler. Han är längre än jag och ser hela tiden sorgsen ut, även den svaga rösten är sorgsen.
Som så många andra som nu är i Paris kom han till Sverige sommaren 2015 som minderårig och ensamkommande. Första avslaget från Migrationsverket fick han tre dagar innan han skulle fylla 18, men Migrationsverket ändrade hans födelsedatum så att när beslutet togs gällde det en ung 18-åring.
För tre veckor sedan kom han hit till Paris. I registreringen hos ”Metro 4” kom han upp i Dublinregistret direkt. Nu kommer Frankrike skicka förfrågan till Sverige om att ta tillbaka honom.
Knappt tre år levde han i Sverige.
Han berättar.
Jag bodde i ett HVB-hem i A-stad och hade en jättesnäll god man i B-stad. Jag har inte berättat att jag sover utomhus nu och jag vill inte göra henne orolig. Hon har flera som bor hos sig, och hon sa att du skulle få bo här också om det fanns plats. Hon har ringt hit och frågat hur jag har det. Bra, sa jag.
Efter avslaget fick jag inte bo kvar. Jag skulle skickas till C-stad, som är långt bort. Men jag ville gå kvar i skolan och skulle in på gymnasiet. I Afghanistan gick jag nio år i skola. Jag var hemlös i A-stad i tio dagar. Jag sov hos kompisar. De bodde i HVB, så jag hoppade in genom fönstret och kunde inte gå på toa för personalen. Jag var där till morgonen och då gick jag till skolan och var där från åtta. Mat fick jag i skolan. Efter skolan gick jag till stationen och var där tills de stänger klockan tolv. Då gick jag till kompisarna. Toalett? Den hade jag gått på innan jag kom dit, det finns en tre-fyra gratis i stan.
Det var kallt och jag stod inte ut. Så jag gick till Migrationsverket och sa att ni får skicka mig vart ni vill. De skickade mig till C-stad och jag var där i sex månader.
De svarar inte på telefonen efter 16 oktober när talibanerna tog vår stad
Jag kommer från Kunduz. Vi bodde i staden och hade mark utanför. Vi odlade, pappa odlade och försörjde oss. Sen kom talibanerna och ville att vi skulle odla drogblommor – vallmo – och att vi skulle kämpa mot Väst. Men vi ville inte, min pappa sa nej, och han blev känd för det. Talibanerna vet vem han var och de känner vår familj. Min pappa dog i cancer för fyra år sedan och min äldre bror fortsatte odla. En dag försvann han och de hittade honom död. De hade svårt att begrava honom för talibanerna. Jag är näst äldste sonen och min mamma bestämde att jag måste bort. Då åkte jag mot Europa. Jag åkte till Turkiet och sen till Grekland och så till Sverige.
Jag har två bröder till. En är tio och en är fyra eller fem. Han var två månader när min pappa dog så han hann aldrig uppleva sin pappa. Sen har jag två systrar. Och det är min familj nu, syskonen och min mamma. Men jag vet inte var de är och de svarar inte på telefonen efter 16 oktober när talibanerna tog vår stad. Jag har en morbror i Saudiarabien och han säger att jag är feg som inte åker tid och letar efter dem. Jag har talat med kompisar i Kunduz och de säger att det finns tre läger i öknen utanför Kunduz med 20 000 flyktingar från Kunduz. Men jag kan inte åka dit nu. Om jag får uppehållstillstånd kan jag åka dit på en eller två månader och leta efter dem. Men det går inte nu.
Jag kan inte bara låta det vara, jag måste söka efter dem. Familjen är det främsta man har. Familjen har jag alltid haft omkring mig – mina föräldrar, syskonen, mina kusiner, mina farbröder. Att komma till Europa och leva här utan sin familj är hemskt, man känner sig så ensam. Men min gode man har varit så snäll mot mig, hon har varit som en mamma. Men jag måste leta efter dem. Mina föräldrar har tagit hand om mig hela mitt liv. Jag måste ta hand om dem. Min pappa försörjde oss. Han har arbetat för oss och min mamma har varit hemma och tagit hand om oss och lagat mat till oss och sett till att vi har det bra.
Jag har två kompisar som har skickats
Jag tycker om Sverige. Människorna är snäll där. Jag vill leva i Sverige. Men vad ska man göra när jag inte får leva där. Så jag måste försöka här i Frankrike. Men jag vill inte vara i Frankrike, jag vill vara i Sverige, jag tycker om Sverige.
Nu har mina fingrar kommit upp i registret när jag var och tog mina fingeravtryck, och de ska skicka en fråga till Sverige om att ta emot mig. Vill Sverige så skickar de mig dit. Då skickar Sverige tillbaka mig till Afghanistan. Jag vill inte det för jag kan inte leva i Afghanistan. Jag kan inte åka till Kunduz. Sverige säger att vi förstår att du inte kan åka dit, men du kan leva i Kabul. Men jag känner inte någon i Kabul och jag har ingenting där. Jag kan inte leva där.
Jag har två kompisar som har skickats till Afghanistan, till Kabul. En har åkt till Iran. Den andre är i Kabul. Han har ingenting och sover på gatan och under broar. Han sover med sådana som använder droger. Droger är billigt i Afghanistan och det finns överallt. De använder droger för livet är så svårt och det blir lite lättare då. Han kommer också börja använda droger, och jag vill inte göra det, jag vill inte att det ska bli så. Och när man inte har pengar till droger, kommer talibanerna. De har pengar och de erbjuder pengar så man kan köpa droger, och sen vill de att man ska använda vapen. Jag vill inte det, jag vill inte.
Jag hade anmält mig till Vård- och Omsorg. Jag hade satsat så mycket på Sverige. Och sen vill Sverige inte ha mig. Inte Migrationsverket och inte domstolarna.