De håller på att bygga sina liv i Frankrike, men nu när talibanerna har tagit makten igen måste de hjälpa föräldrar och syskon

Paris där det vanliga livet pågår medan flyktingar kämpar med att överleva och att få uppehållstillstånd. Foto författaren 2018

De flesta som kom från Sverige för tre-fyra-fem år sedan har fått uppehållstillstånd i Frankrike, andra som kom för uppemot tre och ett halvt år sedan eller senare väntar fortfarande. Genom Dublin har flera skickats tillbaka till Sverige men ännu fler har väntat ut 18 månader eller väntar fortfarande.

Uppehållstillståndet ger rätt till undervisning i franska upp till 600 timmar. Inledande testning om språkkunskaperna leder ofta till att behovet sätts ner till 400 timmar. De har rätt till kortare yrkesutbildning, formation, omkring 9 månaders, men tiden beror nog på vilket utbildning de kommer överens med handläggaren på Arbetsförmedlingen om (Pol emploi). De som har fyllt 25 år har rätt att få en lägenhet, annars får de plats i ett ungdomsboende. I Paris kan det ta flera år att få en lägenhet.

En del har valt att arbeta först och låta yrkesutbildningen vänta lite.

Men nu efter talibanernas maktövertagande i Afghanistan och den humanitära katastrofen i landet kommer antagligen många fortsätta att prioritera arbete och avvakta med utbildningen. De vill skicka pengar till föräldrar och syskon i Afghanistan men borde prioritera utbildning framför att arbeta, åtminstone tills de har en utbildning.

Det ser så olika ut för var och en.

Nu styr talibanerna Afghanistan igen

Den katastrofala förändringen sedan fyra månader är att talibanerna har tagit över hela Afghanistan. Det finns inte längre en demokratiskt vald regering som är öppen för jämställdhet mellan flickor och pojkar, kvinnor och män, modernisering, influenser från Väst och med demokrati och mänskliga rättigheter. Kvinnor och flickor förtrycks igen och kommer varken till högre utbildning eller i arbete. Kvinnor ska vara i hemmet.

Frankrike, Sverige och andra EU-länder har många, många afghaner, som nu kommer låta ansvaret för föräldrar och syskon i Afghanistan gå före att de behöver sina resurser till att bygga sina egna liv i Europa. Att skicka hem pengar är inte något nytt, men behoven är så mycket större nu. Och här finns också oron, som Samims om hur han ska kunna rädda sin bror från att tvingas in i talibanernas armé.

Talibanövertagande har haft fördelar. Sverige stoppade deportationerna till Afghanistan, gav inhibition så småningom och har nu öppnat asylprocesserna igen för nya skäl. Inom EU finns nya ställningstaganden om Afghanistan hos migrationsmyndigheterna och generellt förväntas skyddsförklaringar till afghaner öka.

I Frankrike verkade det i början av hösten som att alla hazarer nu fick flyktingförklaring i första instans. Men i slutet av hösten är det inte så säkert längre.  

En svenskafghansk väns kompis fick nyligen avslag i första instans trots att han är hazara och därmed hör till en riskgrupp enligt EUs asylbyrå EASO. Han har varit i Sverige och Frankrike sedan 2015 och är klart ”västerniserad”, vilket också anses som en riskfaktor. Hur är det möjligt att han har fått avslag? Naturligtvis har han överklagat till domstolen, till CNDA, och där tror vi – vi som talar om honom – att han kommer få uppehållstillstånd. Ofpras beslut (första instans) skapar nu ångest hos dem som väntar i asylprocessen och dem som fortfarande är i Dublinväntan. Måste de överklaga till domstolen blir deras väntan på uppehållstillstånd ännu längre.

Några exempel

Samim valde att arbeta ett tag först. Han tog körkort för lätt motorcykel och körde varje dag till arbetet i en annan stad. Han bor i en stad söderut i Frankrike. Nu hade han tänkt gå kurserna i franska och en yrkesutbildning, i stället anser han att han måste ha arbete igen för att stötta familjen i Afghanistan. Han har skickat pengar men behövs skicka mycket mer – hans yngre bror måste räddas under talibanernas pågående tvångvärvning till militären.

  • Han måste ut ur Afghanistan, han måste till Iran och till Turkiet och det kostar pengar. Helst om han kan ta sig till Europa. Han försökte få pass i Kabul men talibanerna ger inga pass.

Familjen är hazarer från Malistan i Ghazni. Pappan är död och Samim är äldste sonen. Efter maktövertagande flydde mamman och syskonen till Herat, sedan till Kabul. Det går inte att skicka pengar till bankerna i Afghanistan nu igen, eller ta ut pengar. Så småningom hittar han en person som kan föra över pengar genom hawalasystemet. Sedan talibanerna tog över har han haft många, många samtal med sin mamma och sin bror.

  • Jag borde lära mig franska bättre, säger han i telefonen till mig, jag borde utbilda mig, men jag skulle ändå inte kunna koncentrera mig. Om jag arbetar tjänar jag pengar men har också annat att tänka på. Ibland vaknar jag på nätterna och tänker på hur jag ska få ut min bror.

På andra vägar får jag veta att talibanerna har meddelat att Afghanistans armé ska ha en styrka på 150 000 man och rekrytering pågår.

Amir bor i Paris. Han har nu yrkesutbildning men vill studera vidare och tror att han kan kombinera det med arbete på deltid. Han har också börjat med körkorsutbildningen fast det är svårt, och han spelar teater, och han säger att äntligen nu när han har uppehållstillstånd kan han göra vad han vill. Han har en stor aptit på livet. Tills talibanerna tog över hade han sin familj i Ghazni. Jag kan inte låta mina döttrar växa upp under talibanernas styre, hade Amirs pappa sagt i telefonen och förklarat att de reste omedelbart till Quetta i Pakistan. Pappan är en frihetsälskande man som värderar mänskliga rättigheter högt, och Amir är präglad av sin fars tänkande. Amir skickade sina besparingar till familjen så de kunde få någonstans att bo i Quetta. Hur det blir framöver vet han inte. Själv kommer han med största sannolikhet bli i Paris, han är registrerad för att få lägenhet här men bor än så länge hos en kompis – så gör många. Det tar tid att få lägenhet i Paris. Jag tror det kommer gå bra för honom och jag tror pappan har goda förutsättningar att hitta försörjning för familjen.

Aman har också sin familj i Quetta i Pakistan, återigen för de flydde hit under förra talibanövertagandet. Men den här gången är pappan död sedan länge, familjen saknar uppehållstillstånd och har inte längre en egen bostad. Aman skickar pengar till familjen och bröderna arbetar och försörjer familjen när det finns arbete. Allt står inte och faller med Aman utan han ingår i det försörjningssammanhang som är vanligt för familjer i Afghanistan, och som någon av alla dessa unga män jag har träffat berättade för mig om, att familjer i sin mix av hur de försörjer sig också har någon familjemedlem som skickar pengar från ett annat land.

  • Man måste skicka pengar. Man kan inte neka. Då skulle man må dåligt. Jag skulle inte kunna sova.

Men Aman och Amir har sina familjer utanför Afghanistan. Många har sina familjer kvar i Afghanistan med den brist på pengar, mat, inkomster och trygghet, och på svält och hot från talibanerna, som är ett faktum för många,

Det finns de unga afghaner i Frankrike som inte har uppehållstillstånd än och som skickar av pengarna de får av någon i Sverige, som bryr sig om dem, eller de lånar. Och de i Sverige som skickar av studiemedel så att när studiemedlen tar slut har de inget sparat att leva på medan de söker arbete. Och om de sedan inte får något arbete?

Tills vidare kan kanske de som har vuxit upp i Iran eller Pakistan skatta sig lyckliga att inte ha familjen i Afghanistan.

Jag skulle vilja uttrycka deras oro och deras övertygelse om att de måste bistå sina familjer starkare än vad jag förmår just nu.

Något lite till om killarna i min senaste bok JAG BODDE I SVERIGE – om unga svenskafghaner som flydde till Frankrike (2021).

Khan Ali arbetar som tidigare på ett sjukhus och tycker det är bra. Han hyr nu egen lägenhet strax väster om Paris och betalar hyran med sin lön (han var under 25 år när han fick uppehållstillstånd och då ingår inte egen lägenhet i integrationsstödet). På sociala media lägger han ibland ut fotografier av vad han gör. Jag vet att han har franska vänner med olika etniska ursprung och är mycket igång. Jag tror att på grund av franska vänner följer han i viss mån med i den franska politiken. Han har deltagit i demonstrationer till försvar för mänskliga rättigheter och nu befarar han resultatet av presidentvalet. Situationen är allvarlig, menar han. Du känner till Marine le Pen, säger han i telefonen, och sedan pratar vi om den högerextreme nykomlingen, som Khan säger namnet på och att denne bland annat anser att flyktingar och migranter ska byta sina namn till franska namn. Du menar som till exempel Ali till André, frågar jag. Ja, svarar han.

Den unge, glade Ali Reza, som liksom Aman hörde till gänget i Svenska kyrkan, arbetar på ett större jordbruk med många anställda i nordvästra Frankrike. Han plockar vindruvor, kör traktor, har körkort och egen bil, bor på bondgården och vill inte studera och utbilda sig. Han talar franska mycket bra och lärde sig ju det medan han fortfarande bodde på gatan och i tält som papperslös Dublin.

Aman skriver jag om på annat håll.

Hussein, som jag känner från Stockholm, hade en psykiskt och fysiskt påfrestande 18-månaderstid i Dublin i en stor stad i västra Frankrike. Han bodde växelvis i parker och hos en släkting, som använde droger och som körde med honom. Genom pandemin fick han ett hotellboende, och när han kommit in i asylprocessen fortsatt boende men inga pengar. Vänner i Sverige skickade pengar. Allt gick ganska fort när han väl var inne i asylprocessen. I april 2021 fick sitt uppehållstillstånd med flyktingstatus, drygt två år efter att ha kommit till Frankrike. Denna dag ska nu vara mitt födelsedatum, sa han glädjestrålande i telefonen om uppehållstillståndet. Några dagar senare skickade han ett meddelande där han bad mig ta väl vara på mig, varefter han bytte telefonnummer och slutade höra av sig. Jag är säker på att det går bra för honom.

Flera av killarna är i olika stadier av körkortsutbildning.

Många har fått flyktingförklaring på tio år, andra har fått skydd för fyra år. Efter fyra år med uppehållstillstånd kan de söka franskt medborgarskap, som dock har höga krav på kunskaper i franska och om Frankrike som nation. Sökande ska också vara relativt integrerad i det franska samhället. Med flyktingförklaring är det vanligt att ha blivit fransk medborgare när tio år har gått.

Så har jag förstått.

Det här inlägget postades i Frankrike. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *