Shakila och Mohammad är det enda paret som jag har följt. Genom gemensamma vänner i norra Sverige fick vi kontakt. Mohammad var en framgångsrik egenföretagare i Afghanistan, i Ghazni, och båda kommer från välrenommerade familjer. Men de två tvingades fly på grund av en svår och olöslig familjekonflikt. De har haft många svårigheter men de har varandra och är till stort stöd för varandra. Sällsynt dugliga människor, har vänner i Sverige sagt om dem. Ett exempel på när arrangerade äktenskap kan bli mycket lyckade, säger jag.
De fick flyktingförklaring 2020.
I Frankrike hade paret Dublin för Sverige och administrativa domstolen avslog deras överklagan om att skickas tillbaka till Sverige. När de sedan kom till polisen på tiden för kallelse, hade de med sig ett brev från advokaten som förklarade deras situation, att de alltid infunnit sig när polisen kallade, att Sverige skulle skicka dem till Afghanistan och varför de hade flytt därifrån. Polisen ansåg då att de skulle stanna i Frankrike och öppnade upp asylprocessen för dem.
De började sitt liv i Frankrike med att sova under bar himmel på marken i en park. Efter 40 dagar fick de ett hotellrum genom nödnumret 115. Då hade markkylan ätit sig in Shakilas späda kropp och gett henne svår värk. Hotellet dit de kom ligger i en liten stad intill Paris och i samma stad bor de nu i en trevlig lägenhet, som de hyr av en lärare i väntan på att få egen lägenhet i Paris. Båda har deltagit i språkkurser i franska innan, där hon blev bättre än han på att skriva och läsa franska och han bättre än hon på att tala franska.
Tack vare Shakila kommer jag till denna lilla stad i regionen Iles de France med historiska rötter och där Solkonungen brukade övernatta på resorna från Paris till Versailles. Paret bor i närheten av slottet där kungen sov över. Staden ligger en dryg halvtimme från centrala Paris utmed det parisiska pendeltågssystemet. När vi träffas nu i november 2021 har Shakila precis avslutat en 9 månaders yrkesutbildning för att arbeta med barn och med gamla. Den lokala arbetsförmedlingen kommer förse henne med arbete. Hennes man har skjutit fram utbildningar och arbetar inne i Paris för en stor affär för märkeskläder second hand. De hoppas få egen lägenhet snabbare om de visar att de kan försörja sig och de vill helst ha lägenhet inne i Paris. Makens resvägar varje dag är långa nu.
Hans långsiktiga planer är att bli egenföretagare i textil- eller restaurangbranschen, kanske en pizzeria. I Sverige arbetade han i en pizzeria tillräckligt länge för att lära sig hantverket och driften. Han är energisk och företagsam. Hon hoppas att de får egna barn snart och vet att barnlösheten kan bero på den långa stressen. Det var också hon som beslöt att de måste lämna Sverige och inte bara gå och vänta på en deportation som skulle komma till slut. Under alla dessa dagar, månader och år sedan 2015 har hon levt under konstant press tills uppehållstillståndet till slut kom här i Frankrike.