———
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Art 3, FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, angagen av FNs generalförsamling 1948.
———-
Det finns omänsklighet i svensk mentalitet.
Vi har stämt möte en kväll på ett brasserie i 20e arrondissementet.
Han är 24 år och är mycket prydlig i nystruken sommarskjorta, ljusa byxor, solbränd, fräsch med mörkt välklippt hår, medellång, solbränd, talar väldigt bra svenska. När jag var ung skulle han ha varit jätteattraktiv för många av mina kamrater. Men om svenska flickor pratar vi inte alls. Vi sitter här på brasseriet i flera timmar och efteråt säger han att det känns skönt att få prata av sig.
Så han berättar om bakgrunden till att han är i Paris och att prefekturen, OFFI, gav honom tak över huvudet centralt i Paris och redan efter tjugo dagars väntan. De flesta får sitt asylboende utanför Paris stad och ofta i helt andra delar av Frankrike. Han har kamrater som kom ungefär samtidigt med honom i mars/april och som fortfarande inte har fått asylboende.
Nu bor han i ett litet hotellrum för två med våningssäng, några kvadratmeter ståyta och med enklare möjligheter att laga mat. Hotellet ser sjabbigt ut från gatan, men det ligger på en livlig och trevlig gata mitt i en stadsdel, som är mycket populär hos den parisiska medelklassen. Som han beskriver hotellet verkar det vara fyllt av asylsökande flyktingar från olika delar av världen.
“Sverige har krossat mig”, säger han ganska snart, “Sverige har krossat mitt hjärta. 1/3 av mitt liv har jag tillbringat i Sverige. 8 år av mitt liv.”
Han föll i hop hos OFII/prefekturen på Boulevard Ney, det som kallas “Metro 4”, när han skulle registrera sig som asylsökande, lämna fingeravtryck och ge en första förklaring till varför han var där. Fingeravtrycken gav Dublinmarkering för Sverige. Han började storgråta, kunde inte sluta och förmådde inte sitta rak på stolen. Personalen var snäll och sa gång på gång att vi ska hjälpa dig och vi ska ge dig ett boende. Han och kamraterna hade fått tid hos Metro 4 tre dagar efter att de kommit till Paris och ringt numret för dem som vill söka asyl. Kön var lång när de kom dit. Dagarna innan och efteråt, när han väntade på OFIIs besked om boende, sov han hos andra afghaner, ibland på golvet, ibland på soffor, förmedlat genom olika facebookgrupper. Han kunde betala för sig och hade med sig tusen euro från Sverige, pengar han sparat och som vänner och arbetskamrater samlat ihop åt honom. Pengarna är slut men nu har han 210 euro i månaden på bankkortet han fått genom OFII. På hotellet har han fått hjälp av socialsekreteraren, kommit till läkare och och fått psykofarmaka. Han visar ett foto i mobilen av henne och honom, taget tidigare under dagen när hela boendet varit på bussutflykt över dagen till Le Havre.
Efter Dublinmarkeringen skriver han sin signatur en gång i månaden hos Cité-prefekturen och oroar sig för det kritiska slutet av 6-månadersperioden i oktober. Kommer han skickas tillbaka till Sverige eller förklaras “normal”?
Vad han sammanfattar av erfarenheterna i Sverige är bara ett av många exempel på hur obevekligt Sverige fortsätter vägra att inse skyddsbehoven hos afghanska unga män som har haft sina viktiga ungdomsår i Sverige, som har anammat europeiska värderingar och lever europeiskt och som oftast hör till den förföljda minoriteten hazarer. De skulle inte överleva i dagens Talibanafghanistan och de skulle tvingas fly igen.
En del har blivit djupt troende kristna och kan ha kristna symboler tatuerade på kroppen. Han säger här vid cafébordet att han älskar Jesus, men inte kunnat förklara sin tro så att handläggaren på Migrationsverket blev nöjd. Du pratar mycket, hade hon sagt, men menat att sin kristna tro kunde han inte förklara. “Jag är kär i Jesus, hur förklarar man det, hur kan man förklara hur det är att vara kär i någon, hur förklarar man att vara kär i en tjej till exempel”, säger han till mig. Han blev inte trodd om sin kristna tro, och hur han skulle göra med sin stora Jesustatuering fick han inget svar på. Ta bort den? “Det gör jag aldrig, Jesus som jag är kär i.”
Det blev många turer under de 8 åren i Sverige. Han kom 2015, fick första avslaget 2018 och skulle flyttas långt norrut från den stora staden i mellansverige där han bodde, fick flytta hem till gode mannens familj, fick avslag igen, kämpade, hade så småningom jobb och egen lägenhet. Han hade kommit till Sverige en dag för sent för att kunna få NGL och fick senare avslag efter att ha sökt enligt Nya spår. Han sökte aldrig på Nya skäl efter talibanövertagandet, varför vet jag inte men kanske var det för att han bytt spår. Men han gick en tid en gymnasieutbildning, hoppade av och började arbeta inom äldrevården som timvikarie.
Äldreboendet erbjöd honom att utbilda sig till undersköterska – så han arbetade halvtid, studerade på halvtid och har diplom på genomförd utbildning. Han fick fast anställning, arbetade heltid och betalade skatt, och säger att de gillade honom på boendet och att kamraterna inte visste att han inte hade uppehållstillstånd. Men chefen visste, och hon uppskattade honom. Jag var en sådan som tog tag i vad som behövde göras och jag kunde stanna över en stund när arbetstiden var slut när det behövdes, berättar han. När han bestämt sig för att åka till Frankrike försökte chefen övertala honom att stanna och försöka med Migrationsverket igen. “Hon sa att vi tillsätter inte din tjänst utan den finns kvar om du ångrar dig och kommer tillbaka.” Kvällen innan han åkte ordnade arbetskamraterna fest för honom och hade samlat in pengar för honom.
Periodvis i Sverige försökte han nog inte tänka på att han inte hade uppehållstillstånd. Han hade samordningsnummer och fick så måningom bankkonto och bankkort. Men han hade inte bank-id och inte personnmmer, och han säger att han undrade över hur det kändes att ha detta. “Om jag fick uppehållstillstånd bara för några månader och fick känna hur det är att ha bank-id! Jag tänkte så.”
Han berättar kort om suicidförsök, att han räddats, och att chefen på äldreboendet uppmanat honom att inte vara ensam när det känns svårt. Till en park nära hotellet går han ibland och talar i telefonen med henne.
Summa summarum
Efter att ha haft ett jobb att gå till varje dag, betalat skatt, haft egen lägenhet, arbetskamrater och vänner, varit uppskattad på jobbet, utbildat sig och tyckt sig ingå i sammanhang som han lärt sig och förstod, var han nu hänvisad till sammanhang som han måste lära in på nytt, lära sig en stad han inte känner sig hemma i, ett språk han från början varken begriper eller kan använda, egentligen inte ha något att göra på dagarna och ha tvingats byta sin lägenhet till ena slafen i en våningssäng. Och detta i en ålder där de flesta människor har etablerat sig i ett sammanhang av företeelser man har förankring i och förstår, som jobb, studier, bostad, arbetskamrater, vänner, lagar och regler, en massa materiella ting och en rimligt överblickbar framtid. Allt utom det sista hade han i Sverige. R och många andra måste börja om igen, som om de var barn på nytt. Men nu är de vuxna, låt vara unga vuxna, men vuxna, och i en ålder när svenska jämnåriga oftast har börjat etablera sig.
Varför denna grymma sida hos Sverige, varför en så total brist på humanitet. Det handlar inte bara om tondöva och krassa “jobb och integrering är inte asylskäl”, utan om att det finns omänsklighet i svensk mentalitet.