Flyktingar och migranter stängs in efter EU:s toppmöte. Externaliseringen av EU:s gränser fortsätter.

Flyktingar och migranter stängs in efter EU:s toppmöte. Landstigningsplattformar utanför EU undersöks. Externaliseringen av EU:s gränser fortsätter.  Det man enades om att gå vidare med är i linje med att skrämma bort alla som tror att EU är en barmhärtig och progressiv del av världen.

EU-toppmötet i Bryssel i förra veckan ledde inte oväntat till att nya asylpolicyn med sina sju akter inte togs. Den ska upp igen på toppmötet i oktober, vissa säger att beslut kanske får vänta till efter EU-valet 2019. Österrike är ordförandeland nu och förväntas inte driva ärendet. En del länder, som Österrike, vill inte ha överstatlighet på området. Det mesta sägs man ändå ha varit ense om, vilket skrämmer lika mycket som det som faktiskt beslutades. Tas asylpaketet innebär det stora försämringar för människor på flykt.

Vad man framför allt inte kommer överens om är fördelningen av flyktingar mellan medlemsstaterna. Länderna vill antingen inte ta emot en enda flykting, eller menar att alla länder ska ta sin del, eller menar att enda möjligheten är frivillighet. Hur flyktingar och migranter skulle fördelas i olika processer finns i det föreslagna asylpaketets Dublinförordning och Asylprocedursförordning. De andra fem delarna i paketet sägs mest vara en formsak innan de kan tas.

Länderna kom överens om att unionen ska öka gränsbevakningen ännu mer och ha låsta mottagningsläger för flyktingar och migranter. De ska finnas i medlemsstater som erbjuder sig, ingen tvingande fördelning.  Möjligheterna att ha sådana läger utanför EU:s gränser ska undersökas. Förslag med läger utanför EU är inte nytt, Storbritannien föreslog det för många år sedan, det ledde till juridiska, praktiska och moraliska frågor. EU har inte gjort någonting för att lösa dem. Förmodligen för att då förkastade medlemsstaterna förslaget som orimligt. Idag har vindarna vänt.

För räddningsfartygen på Medelhavet, som Italien nu vägrar ta emot, ska möjligheten att inrätta landstigningsplattformar (kallas så) i Nordafrika undersökas.

I lägren inklusive plattformarna  – om de blir av – ska människor vara instängda och sorteras utifrån om de anses ha asylskäl eller bedöms som arbetsmigranter och saknar asylskäl. Det här är emot internationell lag – länder får inte låsa in asylsökande om de inte har begått brott. Att resa in irreguljärt för att söka asyl är inte kriminellt.

Utan asylskäl ska de skickas hem, med asylskäl ska de fördelas mellan andra EU-länder, som erbjuder sig (förhoppningsvis). Räddningsfartyg får  inte gå in på libyskt farvatten utan överlåta räddning åt libysk kustbevakning, som ska få mer stöd.

EU vill försöka stoppa migrationen genom att få det att verka hopplöst att nå EU och genom att samarbeta med ekonomiska migranternas hemländer om återtagande. De ska ges stöd till ekonomisk utveckling. Att stödja ekonomisk utveckling är bra om det sker i avsikt att verkligen stödja befolkningen så de kan bo kvar i hemlandet. Att få hemländerna att ta tillbaka sina migranter, vars hemskickade pengar till anhöriga utgör en betydande del av utvecklingsländernas BNP, kan ändå bli knepigt, inte minst om människorna dessutom tillhör oönskade minoritetsgrupp. FN:s flyktingbyrå (UNHCR) och internationella organisation för migration (IOM) ska vara behjälpliga. Men IOM vill bara befatta sig med frivilligt återvändande till hemländerna.

Länder som är särskilt aktuella för samarbete är Libyen, Niger, Egypten, Tunisien, Marocko och Algeriet eftersom de är transitländer eller bedöms kunna bli stora transitländer. Även Albanien och Serbien har föreslagits. Länderna kommer uppmuntras till avtal om att ta emot människor som har passerat eller vistats en tid i landet. EU-Turkiet-avtalet är modell. Länderna ges ökat finansiellt och materiellt stöd till att försvara sina landgränser (i praktiken avkrävs de kanske något som de egentligen inte vill), till att hindra människor att nå kusterna, till stöd åt vissa flyktinggrupper, och vad länderna kan begära. Kanske kan det bli visumlättnader för delar av befolkningen. Kustbevakningarna ges stora resurser och smugglare ska bekämpas. EU:s Emergency Trust Fond för Afrika ska användas.

Redan nu är sådana samarbeten på gång, inte minst med Niger, som är ett stort transitland, där EU försöker få militär och gränsbefolkning att stoppa resandet. För gränsbefolkningen är det en viktig försörjningskälla.

Libyen, som är ett stort och hänsynslöst transitland, får redan mycket stöd till sin kustbevakning, till gränsbevakning i söder och till kommuner som håller läger för flyktingar. Det ska öka. Libyska kustbevakningen får mycket stöd direkt från Italien. I Libyen är våldet mot migranter vida dokumenterat.

Signalerna är tydliga – ni är inte välkomna, vi vill inte ha er. De döljs under motiveringen att döden på Medelhavet och smugglarnas exploatering av utsatta människor ska stoppas. I flera år har otaliga stora och små organisationer krävt att EU ordnar med säkra vägar in i EU för dem som vill söka asyl – men det var inte så här man tänkte det. Det är uppenbart att utsatta 3e-landsmedborgare har ringa värde och att politiken som förs utgår från främlingsfientlighet och högerpopulism.

Internationella frivilligorganisationer, flyktingorganisationer, kristna samarbetsorganisationer, politiker, skribenter, enskilda – you name it – har protesterat efter toppmötet. Churches´ Commission for Migrants in Europe och Conference of European Churches (CCME och CEC) har skickat ett pressmeddelande, som varnar för läger som kan komma att bli flyktingarnas Guantanamo, och som kan destabilisera värdländerna. Resurser till gränskontroller och kamp mot irreguljär migration löser inte sociala och politiska problem. Man kan inte bara ignorera att det finns juridiska, praktiska och moraliska hinder som gör det omöjligt att skicka tillbaka många av dem som kommit irreguljärt till EU, och dem som lever utan uppehållstillstånd här. I stället borde unionen bidra med mer kunskap om varför människor flyr, undersöka ojyssta handelsvillkor, misslyckade försök att motverka klimatförändringar, vapenexporten och andra faktorer, skriver kyrkorna i Europa.

Länkar till pressmeddelandet No Refugee Guantamo. Churches´call for safe passage following EU summit är www.ccme.be    och www.ceceurope.org

 

Människans vilja att göra sina liv bättre

Vi vet att den som måste fly, flyr, oavsett riskerna. Många av oss har hört flyktingar säga att vi riskerar livet för det kan ändå inte bli värre.

En hel del svenska politiker hävdar att vi måste värna om asylrätten, bland annat Sveriges stadsminister. Och det är så sant. Men om Sverige och EU värnade om asylrätten skulle människor som söker skydd inte mötas av stängda gränser, de skulle antingen inte behöva visum till EU eller de skulle ges visum, och flygbolag skulle inte straffas om de transporterar skyddssökande passagerare utan visum.

Nu ska det alltså bli slutna läger i och utanför EU. Vi kan lära av EU-Turkiet-överenskommelsen. Ständigt överfyllda grekiska flyktingläger, där det tar mycket lång tid innan människorna kan lämna lägren och där nyanlända gör att lägerantalet egentligen aldrig minskar. Stora humanitära och sanitära brister. Svår psykisk press, otillräcklig vård, svåra slagsmål, otrygghet för både flyktingar och personal och så avtal fattade över huvudet på lokalbefolkningen som förgäves ber om att slippa lägren. Och dessa läger är ändå öppna med undantag för ett antal tillbyggda fördeportationsläger i lägren.

Flera länder, bland annat Albanien, har redan sagt nej men kan kanske övertalas med förmånliga avtal.

Med medlemsstaternas tröghet, eller vägran, att ta emot flyktingar, lär många bli kvar länge i lägren. Erfarenheterna visar att det kommer alltid saknas tillräckligt med pengar – och vilja – för att hålla dem i skick. Lär av Moria på Lesvos, som liksom de andra grekiska öarnas läger utanför Turkiets kust av och till har betraktats som humanitära katastrofer.  I Sverige rapporterar inte media längre om det, men så är det inte i Grekland. För bara någon vecka sedan kritiserade FN:s högsta kommissionär för flyktingar och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Moria på Lesvos (det är det största) och påpekade att de juridiska processerna måste skyndas på och människorna flyttas över till fastlandet snabbt.

Ligger EU:s läger i EU kan de synas av civilsamhällets organisationer, som kan vittna om missförhållanden, protestera, skapa opinion och kalla på frivilligorganisationers och lokalbefolkningens hjälp. Läger utanför EU i länder med skör eller ingen demokrati riskerar att bli ännu mycket värre. Exemplet Libyen pekar på det. Här placeras migranter i vidriga omständigheter med tvångsarbete, utpressning, våld, våldtäkter och svält – det är väl känt nu. Hit förs också migranter som libysk kustbevakning har räddat från havet. Ändå ska Libyen ges mer pengar.

Sedan i höstas har UNHCR plockat ut människor med asylskäl ur libyska läger och placerat dem i Niger i väntan på att EU ska ta emot dem. Där väntar de. Segheten från överenskommelsen 2015-17 mellan våra medlemsländer om omfördelning av flyktinggrupper från Grekland och Italien upprepar sig – och kommer att upprepa sig.

Transitlandet Algeriet vet jag inte mycket om, men genom UNHCR Greklands pressöversikt från 28 juni nås jag av Associated Press´ rapportering om att migranter och flyktingar från Afrika lämnas utan vatten och mat i öknen mellan Niger och Algeriet. De senaste fjorton månaderna uppskattas Algeriet ha lämnat mer än 13 000 afrikanska flyktingar och migranter så här och tvingat dem att vandra en och en halv mil under bländande sol, ibland under gevärshot. En del har varit gravida kvinnor och barn. Rasism? Om Mauretanien kom Amnesty International med en rapport i vintras om rasismen mot landets afrikanska befolkning.

Det är värt att återigen påminna om att de flesta av världens flyktingar befinner sig inte inom EU utan i Afrika, Mellanöstern och Asien och det är inte så att de alla bankar på rika EU:s dörr. Liksom att EU har över 500 miljoner invånare och är beroende av migrationen för sin överlevnad. EU:s politiker borde ta kamp mot främlingsfientligheten och försvara såväl förnuftet som det faktum att människor och inte bara stater har rättigheter.

Det är också värt att pränta in att vi lever i en värld som bejakar nyttan av ett globalt samhälle – av att pengar, tjänster, information, varor (turister kan också ses som en vara) och tyvärr bara att vissa (!) invånare förflyttar sig smidigt över hela världen. Låt vara USA:s kamp mot frihandeln just nu. Västvärlden vill sprida värden som medmänsklighet, människors rättigheter, yttrandefrihet, humanitet, demokrati och så vidare, och att detta gynnar tillväxt och utveckling. Alternativet är stagnation. Då går det inte att straffa människor när de vill göra sina liv en aning bättre oavsett om skälen sedan går under rubriken asylskäl eller ekonomi. För mig låter det som om vi kliver tillbaka in i tider av slaveri och livegenskap, vi tillåter inte människor att göra sina liv bättre. Vi måste se på migration med andra ögon än vad som sker i dag.

 

2015 skulle Grekland ha tvingats processa en miljon ärenden

Jag tar upp det föreslagna asylpaketet igen, och jag tror inte att det bara kommer att glömmas bort. Vad pekar det på att inte hela paketet har lyfts fram mer i media – det skulle kunna ha varit politikerdebatter om det, och debatter med insatta jurister. Försämringarna för dem som försöker söka asyl i EU är många och stora även om det också finns en del förbättringar – framför allt om att familjer ska hållas samman och mer rättigheter för ensamkommande minderåriga. Men försämringarna överväger. Nästan bara asylrättsliga frivilligorganisationer har förmedlat och diskuterat innehållet.

Jag har skrivit om det ganska nyligen en bloggartikel och nämner bara exempel på försämringar:

För en rad förseelser kan asylsökande straffas med att deras ansökan avskrivs eller de förs över till ett ofördelaktigt snabbspår: Om de till exempel på eget bevåg reser till ett annat EU-land. Om de inte anses tillräckligt behjälpliga i att lämna uppgifter om sitt ärende, fastställa sin identitet eller inställa sig till ett möte. (Att fallera kan bero på trauma, svårigheter att förstå situationen och/eller missuppfattning, läs t. ex.  bloggberättelsen från Paris om Ali, som inte visste vad intervju innebar.)

En medlemsstats ansvar för en asylsökande i dag är 18 månader. Får hen avslag på sin asylansökan, inte har lyckats lämna bevis på sina skyddsbehov, inte kan resa tillbaka till hemlandet och söker asyl i ett andra EU-land ska hen skickas tillbaka till det första land som gett avslaget. Det ingår i nuvarande Dublinförordningen, som vissa medlemsstater menar har spelat ut sin roll men som fortfarande används bland annat av Sverige. Efter 18 månader – det är en lång tid – upphör det första landets ansvar och hen kan söka asyl i det nya landet utan risk för att skickas tillbaka till första asylland. I bland annat nya Dublinförordningen föreslås tiden öka till fem eller tio år.

Det finns mycket mer. Kanske allra värst är att den som vill söka asyl inom EU och har tagit sig in i ett första EU-land, som oftast är Italien eller Grekland, ska hen allra först kontrolleras om hen har rätt att få sin asylansökan bedömd inom EU. Det har hen inte 1.) om hemlandet anses säkert (en lista över säkra hemländer ska göras av EU:s asylmyndighet), och 2) om hen på sin väg till EU har passerat och vistats i ett transitland, som anses säkert (att inte ha passerat eller vistats i ett transitland är i stort sett omöjligt). Om hemlandet eller transitlandet anses säkert ska hen tillbaka dit. För att transitländer ska acceptera att ta tillbaka människor som inte är deras ansvar ska de få stöd, subventioner och förmånliga avtal till att bland annat inrätta läger i samverkan med UNHCR. Vilka länder som ska anses säkra blir diskutabelt, och EU:s asylmyndighet föreslås stå för omdömet.

Den här första processen innebär ett nålsöga, som de flesta knappast kommer kunna ta sig igenom. De som ändå lyckas ska fördelas mellan EU:s medlemsstater. Processen ska ske i första landet som asylsökande kommer till. Det är det här som sker på de grekiska öarna nu.  Här krävs mer resurser än vad som ges och processen tar lång tid. Italien och Grekland har protesterat mot att det ska vara så här, stora Italien med stark och aggressiv röst. Hade systemet funnits under den stora flyktinginvandringen 2015 skulle lilla Grekland med alla sina problem ha tvingats hysa och processa en miljon flyktingärenden, och försöka skicka tillbaka de flesta. EU hade visserligen stöttat med pengar och personal, men Grekland hade haft ansvaret. Inte så konstigt om Italien och Grekland inte vill vara med på det här. Men den grekiska regeringen hörde ändå till dem som sa ja, djupt kritiserad efteråt av det stora konservativa partiet.

 

Se dokumentären om EU:s framfart i Afrika, i fransk respektive tysk version

Publicerat i Allmänt Europa | Lämna en kommentar

Jag älskar fortfarande Sverige – svenskafghanske Alis berättelse i Paris

Foto författaren i april 2018: 1. Ali i mitten vid Porte de la Vilette, pojkarna står med ryggen mot kanalen/bassängen och tälten syns inte. 2. En av Alis platser vid Porte de la Chapell när han kom nyanländ till Paris den kalla senvintern 2018.

I mitten av juni har det gått en och en halv månad sedan jag lärde känna Ali i Paris i slutet av april. Han följde med mig till vilda tältläger där svenskafghanska ungdomar inleder sin tid som asylsökande i Paris, till Jaurés vid Canal S:t Martin, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette. Vi träffades många gånger. Då i april hade han fått plats i ett boende men som nyanländ två månader tidigare var han uteliggare. När han lämnat fingeravtryck hade Sverige kommit upp som första asylland och han väntade besked från polisen om han skulle skickas tillbaka till Sverige.

Nu i mitten av juni när vi talas vid i telefonen vet han att han ska sändas till Sverige.

För en del svenskafghanska ynglingar kommer Sverige aldrig upp när de lämnar fingeravtryck i Paris, eller så avvaktar både de och polisen och efter omkring ett halvår försvinner Sverige som första asylland. I Alis fall har beskedet blivit att han ska tillbaka till Sverige och att deportationen dit kommer genomföras.

Att en fransk domstol ­inte brytt sig om Alis invändningar om att Sverige skulle skicka honom till Afghanistan, förvånar mig eftersom Högsta Domstolen i Frankrike i mars beslutat att inte skicka en afghansk vuxen person till Finland, som liksom Sverige deporterar till ett land och en huvudstad som Frankrike inte anser är säkert. Jag trodde HD:s dom skulle få praxiseffekter. Advokaten som Ali talat med har sagt att beslutet inte går att överklaga och var formulerat så att han inte kunde hoppas på att inget skulle hända. Han hade flyttats till ett för-avvisnings-boende, fick inte längre gå i skola för att lära sig franska, och tillbringade dagarna med att försöka hitta arbete. Kan du hålla sig undan 18 månader kan du söka asyl i Frankrike utan risk för Dublin och Sverige som första asylland, hade advokaten informerat. Nu försöker han hitta arbete för att hyra bostad ihop med andra afghaner och i praktiken leva gömd tills 18 månader har gått. I sämsta fall blir han hänvisad till att sova utomhus. Det går bra när det är varmt som nu, säger han i telefonen, men när det är kallt är det svårt. Vi pratade inte om risken med polisrazziorna vid de vilda lägren.

Chansen för de svenskafghanska unga männen i Frankrike att få stanna är stora, men en del skickas tillbaka. Och nu blir kanske Ali en av dem.

I mitten av juni är han alltså i en mycket bekymmersam situation jämfört med när vi träffades i april. Ändå är han lugn i telefonen, säger att han försöker att inte oroa sig så mycket, att livet är sådant, det går upp och det går ner, man kan inte göra så mycket åt saken, och klagar inte. Jag har ju levt med den här situationen ett år nu och jag har vant mig. Det började ju redan i Sverige.

 

I april berättar han under några timmar i mitt hyresrum i Paris om uppväxten, den långa resan till Sverige, åren i Sverige, avslagen på sin asylansökan, resan till Frankrike och hur han har klarat sig i Paris.

Jag har redan förstått att han tycker om att berätta och att han inte klagar. Men till för några år sedan var han mycket blyg och tyst tills han bestämde sig för att börja ett nytt liv och prata.

Hans svenska är mycket bra efter nästan tre år i Sverige. Bättre än kompisen Amirs, vännen som har tagit med honom när vi träffas i Paris, och som är den jag fick kontakt med i Stockholm innan jag reste. De känner varandra från ett boende i Skåne.

Försöker jag beskriva Ali med få ord blir det känslig men ordknapp om sina sorger, omtänksam mot människor och djur och medkännande, uthållig, klok, språkbegåvad, intelligent, luttrad och med djup känsla för rättvisa. Han liknar många ensamkommande afghanska ungdomar, som kommit ensamma till Sverige och som tillhör minoriteten hazarer. Men att han så gärna vill berätta och prata gör honom extra speciell.

Hans berättelse börjar med den som den föräldralöse som snart fick ta hand om sig själv. En sådan berättelse skulle jag inte tro på, sa en afghansk yngling från Kabul några dagar senare när jag nämnde Alis bakgrund, nästan alla hittar på en historia som ska vara bra som skyddsskäl, och att vara föräldralös hör dit. Jag väljer att tro på Ali, den är för detaljerad och sammanhållen för att vara uppdiktad.

 

Jag blev stark

När jag var bara två månader dog min mamma, och jag var två år när man pappa dog. Min kusin tog sedan hand om mig tills jag blev sex år – jag tror jag var sex. De såg till att jag fick mat och någonstans att vara. Men mer än så var det inte. Kärlek? Nej, det fick jag inte. Det var i Daikundi, men jag vet inte var, ingen har sagt det till mig. Då hämtade min pappas bror mig till Iran. Jag var hos honom och jobbade med hans fru och plockade jordgubbar och blommor och så. Sen när jag var nio sa de att du kan jobba nu och hitta en plats och bo där. Jag är inte din pappa och vi kan inte ge dig mat mer.  Du klarar dig, men jag hjälper dig om du inte klarar dig.

Jag pratade med min chef och hittade ett rum. Sen plockade jag frukt och blommor. När jag blev lite större hittade jag ett annat jobb med att bygga hus.

Hur kändes det att de sa så, att du skulle klara dig själv, frågar jag.

Jag ville sköta mig själv så fort jag kunde, och senare tyckte jag att det var jättebra att de lämnade mig för jag blev stark och kunde ta hand om mig själv, svarar han lugnt och sakligt.

Jag sparade mina pengar och gav till min farbror, som samlade för mig. Varje gång jag fick betalt lämnade jag pengar hos honom. När jag blev femton år hittade jag ett hårt jobb, jag grävde hålen för toaletter under husen. Dom betalade mycket och jag jobbade på natten och på dagen och fick mycket pengar.

Sen är det en annan sak. När jag var liten i Iran så tog polisen mig många gånger. Dom frågade var är din mamma och din pappa, och jag berättade. Dom sa att du är liten så vi skickar dig inte till Afghanistan.

Men jag tänkte att när jag blir sexton kanske polisen tar mig och skickar mig till Afghanistan. Det hände en gång men min chef betalade för mig och de skickade mig inte.

När jag blev 16 ½ bestämde jag att jag inte skulle bo i Iran. De kommer skicka mig till Afghanistan och det går inte, tänkte jag. Jag känner ingen där och kan inte leva där. Jag visste ingenting om Europa men jag hörde att dem som har ingenting hjälper de.

Jag talade med min pappas bror och han talade med smugglare och betalade från mina pengar. Jag fick lite hjälp också från en bror till en arbetskamrat. Men jag har aldrig kunnat betala tillbaka de pengarna.

Jag reste när jag var sjutton. Smugglaren skulle skicka mig till Tyskland.

 

Vi kastade allt

Sedan åkte jag till Turkiet. Vi var tjugo personer som åkte. Innan vi åkte till Grekland bodde vi två månader i Turkiet. Vi var i Izmir heter det och bodde i smugglarens hus. Fyra personer hade ett rum. De andra var familjer. Den dagen vi åkte samlade flera smugglare alla sina personer. Vi blev nästan 70 personer. Vi var tre timmar på vattnet. Så kom grekisk polis och tog motorn och bensinen och allt. En person i båten talade engelska och frågade om polisen kunde hjälpa oss. Nej, vi tar bara bensinen och motorn från er, det kommer andra och hjälper er. Vi visste inte vad vi skulle göra och vi bara satt. Det var mörkt. Sen kom turkisk polis och tog oss tillbaka.

20 dagar var vi i en fotbollshall för det var inte plats i fängelset. Sen bestämde de att låta oss gå ut. Så vi åkte igen med en båt. Nu var vi 14 personer. Det var stora vågor och båten for upp och ner.

Alla kvinnor och barn gråter.

Jag hade mycket papper och pengar med mig, papper från Turkiet också. Men vi kastade allt i havet för att vi skulle leva. De vuxna sa att vi måste kasta allt över bord. Vi kastade byxor och mat och allt. Vi var i vattnet tre timmar med mycket vatten i båten. Vi hade många saker och kastade, och vi öste med våra händer. Men det kommer in vatten igen.

Barn och kvinnor skriker.

Sen kommer vi till Grekland. Det heter Mitilini (Lesvos).

Alla hade kniv för att ha sönder båten. Ni måste ha sönder den, annars skickar de tillbaka er med båten, hade smugglarna sagt. Det var en polis där och vi frågade om han kunde skjutsa oss till ett boende. Han sa att bara kvinnor och barn kan vi skjutsa, vuxna män måste promenera. Jag var liten och de sa att jag kunde åka med kvinnorna och barnen. Men jag sa nej.

Så jag gick med de andra. Vi promenerade en dag och två nätter. När det kom bilar gav de oss vatten och mat. Sen kom vi till boendet och var där en månad.

När det var? 2015 och nästan sommar, det var kallt i vattnet.

Alla fick tält att fixa för sig i campen, men kartong måste vi hitta själva.

Efter en månad fick jag papper att jag kunde åka vidare och att jag måste lämna Grekland. Men jag hade inga pengar till biljett till Aten, jag hade kastat alla pengar jag hade i havet. Jag frågade en afghan om han kunde betala min biljett och han skulle få pengar senare i Aten. Jag hade inte hämtat med mig alla pengar utan min pappas bror skulle skicka till smugglare när jag behövde pengar. Han sa ja, så jag köpte biljett.

Sen var jag två månader i Aten och bodde hos smugglare. Smugglarna sa att du måste betala mer, pengarna räcker inte för Tyskland. Ja, jag var på ett torg som hette Viktoria. Där var många afghaner. Dit kom smugglare och erbjöd sina tjänster till oss för mindre pengar. Men vi sa nej.

Jag sa att jag skulle åka utan smugglare. Många gjorde det. Men de sa att du kan inte, du är för liten, det finns många kriminella, du klarar inte det.

Jag pratade med smugglarna och sa att jag kan inte ge mer pengar och jag grät. Smugglarna sa att då måste du stanna i Grekland. Men jag hade inget där.

Jag hade två kompisar. Vi träffades på vägen och blev kompisar. De sa att vi vill inte lämna dig här, och de hjälpte med pengar till smugglarna. Så vi åkte till Serbien, Ungern och Österrike. När vi kommit till Österrike var vi i skogen. Smugglarna sa att det är mycket farligt här nu, ni måste sova i skogen. Vi var där i tre dagar. All mat och allt vatten jag hade med mig var slut. Vattnet jag hade gav jag till barn. Jag hade ett äpple, men jag bara tittade på det. Vi var många i skogen, vi var kanske 25. Smugglarna ringde och sa att det var jättefarligt och ni måste åka själva. Men vänta först, för om polisen tar er skickar de er till Grekland, sa de.

Vi var på vägen. Vi var jättehungriga. Vi träffade en taxi. Min kompis från Kabul talade engelska. Jag har inga pengar, sa jag. Han sa att jag hjälper dig.

Sen kom vi till Tyskland. Jag var där två dagar och frågade runt. Sverige är bäst, sa dom. Man kan studera där och de hjälper alla som inte har mycket. Om Sverige visste jag bara Zlatan, för jag tycker om fotboll. Mina kompisar åkte till Norge. De köpte en biljett till Malmö åt mig. Vad ska jag göra i Malmö, frågade jag. De sa att du måste leta efter polis. I Malmö frågade jag en annan afghan, men han visste inte själv. Sen hittade vi två afghaner och de hjälpte oss till ett boende. Då hade jag inte duschat på tjugo dagar.

De ringde, och det kom en person i taxi och hämtade oss till ett större boende, och där sökte jag asyl efter tre dagar. Det var den 5 augusti 2015, det kommer jag ihåg.

 

Jag kunde inte hålla i pennan. Jag hade inte skrivit innan.

Efter fem dagar fick jag flytta till Bromölla. Jag var jätteblyg och hade inte träffat många när jag levde i Iran. Jag kunde inte förmå mig till att fråga om jag kunde få mat, jag vågade inte.

Vi var åtta personer i boendet. Jag ville äta men jag ville inte äta kött och vågade inte be om något annat. Sen kom jag till skolan och snart vågade jag prata lite. Men i boendet pratade jag inte med någon först.

De andra i boendet var från Afghanistan, Eritrea och Somalia.

Varför jag inte ville äta kött? Det var sedan jag sett hur de dödade djur på en köttmarknad. Det var en ko de dödade, och den försökte komma undan. Det var hemskt. Jag var nio år och var där med en kvinna som skulle köpa kött. Efter det ville jag inte äta kött, och jag gjorde inte det i Iran. Men jag började äta lite kött i Sverige för det var svårt på boendet att förklara att jag inte ville.

Sen fick jag gå till skolan och jag började läsa svenska. Vi började åtta stycken tillsammans.

Jag försökte skriva. Men jag kunde inte hålla i pennan, jag hade inte skrivit tidigare. Jag har aldrig gått i skola i Iran. Men jag kan läsa lite farsi. Som liten älskade jag att läsa tidningar och jag satt och bläddrade i tidningar och låtsades läsa. Då lärde jag mig lite.

Läraren frågade om jag kunde skriva A. I tre dagar tänkte jag över hur skriver man A. Mina kompisar kunde mycket bättre. Och jag bestämde mig för att det går inte så här. Så sen började jag skriva. Mina kompisar gick efter skolan till vattnet och lekte och skojade. Men jag bara skrev och skrev. Sen började jag lära lite. Efter tre dagar. Efter tre dagar skrev jag A, B, C. Läraren förstod inte hur jag plötsligt kunde.

Jag blev duktigare än de andra. Jag skrev jämnt. När jag skulle äta skrev jag ord i min hand. När jag gick ut hade jag ord skrivna på papper. När mina kamrater kom till mitt rum gömde jag undan mina böcker för mina kompisar frågade så mycket. Sen började jag prata svenska.

När jag varit en månad i boendet fick jag post om att jag ska till intervju. Jag var inte i skolan den dagen och jag visste inte vad betyder ´intervju´. Det var fem personer, min gode man, min advokat, en som frågade, jag, och en tolk. Den som frågade sa hela tiden att du måste kolla på mig, och du ljuger, du ljuger. Det var första gången jag hade ett sådant samtal. Jag pratade så mycket, jag kunde inte berätta som de ville och min röst blev inte som nu. Han sa du ljuger och min röst blev jättekonstig.

Jag hade en daritalande tolk i intervjun men jag talade ju farsi för jag hade ju vuxit upp i Iran. Så det blev missförstånd. Men de vägrade byta tolk, så jag talade på svenska.

Jag pratade med min tolk och med min advokat och jag sa att jag förstår inte, jag har aldrig haft ett sådant samtal. Jag förstår att du inte ljuger sa hon och advokaten. De pratade om det, och de sa att vi kanske ska ta ett andra samtal med dig. Sen bestämde de att han inte ska prata så mycket, och de sa att han måste till läkare och de måste kolla min ålder. Gode mannen och advokaten sa att de inte behöver visa min ålder, personalen har sagt att han är 17 år, och vi skickar det pappret.

 

När jag blev 18 skulle alla fira min födelsedag

Efter det började jag själv prata med personalen. Jag tänkte att nu börjar ett nytt liv. Och jag var glad och spelade fotboll.

Jag var duktig i skolan och talade bra svenska. På boendet tolkade jag mellan de andra och personalen och socialtjänsten och migrationsverket.

Det blev aldrig en andra intervju. Jag väntade ett år.

När jag blivit 18 år skulle alla fira min födelsedag, och jag hade många kompisar. Min gode man sa att du har ett papper, du har en tid hos Migrationsverket.

Sen gick vi till Migrationsverket, och det var tolk per telefon och dåligt ljud. Då sa jag att jag kan tala på svenska, och då var de förvånade.

Hon läste ur ett papper. Du var ett år i Sverige, du följde inte reglerna, du visade aldrig din ålder. Du var aldrig i det svenska samhället. Jag frågade vilket samhälle och sa att jag är med kompisar, de firar min födelsedag, om två dagar bara blir jag 18 år.

Du måste flytta, sa hon. Du ska flytta till XXX hotell. Du får inte bo där du bor nu.

Jag ville respektera regler. Bra, sa dom, annars måste du bo på gatan. Det är inte bra att ni säger så hårda ord till mig, sa jag.

Sen kom jag tillbaka till boendet, och jag var jätteledsen. Min gode man sa att jag kan inte hjälpa dig nu, du har bara advokaten kvar. Migrationsverket hörde av sig och sa att Ali måste flytta ikväll.  Så jag flyttade. Det var långt bort, över fem timmars resa.

Jag talade med advokaten, och sa att jag ville att vi skulle pröva min ålder men ni sa att det inte behövdes. Varför sa ni så? Jag vill överklaga, sa jag. Jag vet inte vad hon skrev.

Jag var där i fem månader. Det fanns ingen buss till boendet och det låg mitt i skogen. För att komma till skolan åkte jag sex på morgonen med en personal som jobbade natten och slutade då. Jag följde med till ett torg som heter Brovi (?, Broby). Sen satt jag på torget där en halv timme och tog sen bussen till Kristianstad. Halv tio var jag framme, och tog sedan tåget till Sölvesborg och var framme i skolan. Där var jag till fyra. Sedan åkte jag tillbaka och personal kom och hämtade mig vid torget klockan åtta. De brukade ge mat mellan fem och sju, så jag missade maten. Snälla, kan ni spara mat, bad jag, jag åker så långt. Nej, vi kan inte spara mat för kökspersonalen går hem, blev svaret. Jag hann inte äta frukost och inte äta middag så bara i skolan åt jag. Sen talade jag med en svensk tjej och bad snälla, kan du spara mat för mig. Jag ska göra undantag för dig, sa hon och sparade mat för mig. Varje dag kommer jag hem åtta på kvällen och går ut sex på morgonen. Varje dag är det så.

Migrationsverket brukade komma varje tisdag och jag pratade med dem och bad att de skulle hitta en plats nära skolan. En kvinn grät och sa att jag kan inte, jag är här bara för att fixa pengar och bankkort. Men du kan tala med Migrationsverket i Kristianstad.

Migrationsverket i Kristianstad sa att du ska prata med Migrationsverket som kommer till ditt boende. Dom gör så, dom skyller alltid på varandra. Men det kom papper från Kristianstad till dom på boendet, och dom ringde till ett annat boende, ZZZ som ligger nära skolan och Sölvesborg. Jag flyttade dit och det blev bra. Jag var i skolan i två månader och det var bra.

Sedan sa de att det boendet skulle stänga och att alla får lägenheter. Bara fyra flyttade till YYY, och jag var en av dem. Det låg också i skogen men i Blekinge nära Karlshamn. De hade ingen buss, och det fanns ingenting så jag kunde åka till skolan. Dom som skulle till Migrationsverket ringde de taxi för. Men jag kunde inte åka taxi till skolan varje dag. Så jag ringde taxi och åkte till läraren och förklarade.

Kommunen ville inte byta min skola. De sa sen att vi byter skola bara för dem som har följt skolan regelbundet, men det har inte du, och dom accepterade inte förklaringen att jag inte kunde resa så långt. När de skulle pröva mig för gymnasielagen var det emot mig, och dom sa att jag inte hade gått tillräckligt i skola.

Jag tycker om det svenska språket, jag älskar det. Med svenska lärde jag mig läsa och skriva. Jag gjorde Nationella provet. Men jag gick bara ett år egentligen i svensk skola.

 

Kom, du kan bo hos mig

Sen fick jag papper från Migrationsverket. Jag fick mitt andra avslag. Dom läste att du är vuxen och kan leva i Afghanistan och ta hand om dig själv. Jag ringde till min advokat. Hon sa kom hit, men du måste betala för tolk. Det behövs inte, jag betalar busskort, sa jag. Jag sa till min advokat att jag vill tala i domstol, och du kan boka tid. Du måste ha nya saker så att vi kan överklaga, sa hon. Jag fick inte gå till domstol och efter en månad fick jag tredje avslaget. Migrationsverket bokade tid för mig i Karlskrona. De sa att du måste åka till Afghanistan. Vi ska hjälpa dig. Du måste åka till afghanska ambassaden och skaffa pass, vi ordnar biljett, och vi ordnar boende tills du åker.

Okej, jag ska fundera, sa jag. Du har inte tid att fundera, sa dom, vi bestämmer. Och du måste ut från boendet om du inte åker till Stockholm och ambassaden.

Jag talade med min lärare. Kom, du kan bo hos mig, sa hon. Jag hjälper dig, och vi går till Migrationsverket tillsammans. Vi åkte dit och de tog bankkortet och LMA-kortet från mig. Om du åker till ambassaden, köper vi biljett och hjälper dig, sa dom.

Sen körde mig min lärare, min familj, mig till afghanska ambassaden. Vi åkte på natten och var framme på morgonen. Jag kunde bara persiska och på ambassaden sa de att sitt där och vänta. Vi sitter där från åtta till eftermiddagen. Andra kommer in och kommer ut. De pratade pashtu. Du bara pratar pashtu, sa jag, vi sitter och väntar hela dagen, det är inte bra, sa jag. Han sa att vi respekterar alla. Sen fixade de mitt pass och sen kom vi hem med det och åkte till Migrationsverket. Okej, sa Migrationsverket, okej, du ska åka till Afghanistan från Malmö, så du åker dit. Jag är jätterädd, jag kan inte åka, sa jag. Vi ska hjälpa dig, sa dom. Nu ska du till förvaret och en dam ska ge dig nyckel. Hur länge ska jag stanna där, frågade jag, och dom sa fem dagar och sen ska du flyga.

Han ska hem till oss, ni får ringa när han ska flyga, sa min familj.

Sen var jag på jobbet och plockade jordgubbar. Klockan nio en dag ringde Migrationsverket och sa att du måste komma nu, flyget går klockan tre. Jag ringde min familj, men hon svarade inte. Jag ringde många gånger tills hon svarade. Vi ska överklaga, vi ska göra verkställighetshinder, sa hon.

De ringde igen och sa okej, din resa är överklagad. Men nästa gång måste du komma.

Jag fick ett papper igen och det stod att du måste tillbaka. Min familj ringde Migrationsverket och sa att Ali har åkt till Malmö och vi vet inte var han är.

Sen var jag där hos min familj fem eller sex månader. Hon har en son på nio år och de har en hund. Jag fick inga pengar eller någonting från Migrationsverket. På sommaren plockade jag jordgubbar, och på vintern började jag jobba med att tvätta bilar hos en arab. Min familj sa att du måste gå till skolan. Nej, sa jag, polisen kan komma. Hon sa att du måste få praktikpapper och går du till skolan så får du det. Så jag gick till skolan och fick papper.

Men sen sa min familj att det fanns ingen plats för mig. Hon skulle gifta sig. Han är afghan och han var inte snäll med mig.  Du har jobb nu och du kan hyra en lägenhet, sa min familj. Sen träffade jag en som hade pizzeria och som hyrde ut lägenhet. Du måste betala 700 kronor för lägenheten, sa han. Men jag skulle inte få lön hos honom, jag skulle bara få lära mig baka pizza hos honom. Och hur kunde jag då betala lägenheten!

Då bestämde jag mig för att åka till Tyskland. Kan du fixa biljett på internet, frågade jag min familj, och jag betalade henne.

Sista månaderna i Sverige gick jag varje dag i skola i Sölvesborg. Mina svenska skolkamrater sa att dom älskar mig. Flickorna sa det. Jag vet inte riktigt vad de menar, men jag förstår att de menade som bror och syster. Att de tyckte om mig på det viset. De ville inte att jag skulle resa.

Nej. Jag är inte sur på henne. Jag förstår, det fanns inte plats för mig. Och vi har kontakt. Hon var ändå min mamma i fem månader och tog hand om mig. Hon är den enda mamma jag har haft. Och till sommaren kommer hon hit.

 

Han ropade Paris, Paris

Sedan var jag i Tyskland två månader.

Men när bussen var inne på båten och vi kom till Tyskland och polisen kom, hade jag min väska på bussen. Jag kunde inte så mycket engelska så jag kunde säga det till polisen. Polisen tog mig och bussen körde vidare med min väska och mina kläder och papper.

Polisen tog mig till ett boende. På morgonen kom en och sa att dom måste ta mina fingrar (fingeravtryck). Och jag sökte asyl. Efter tjugo dagar skulle jag till intervju. Jag berättade allt. Jag berättade att jag inte hade familj i Afghanistan, och Migrationsverket där kunde inte förstå att jag skulle avvisas dit. De sa att om Sverige inte vill ha dig, tar vi dig. Sen efter tio dagar kom ett papper och de sa att du måste tillbaka. Mina kompisar i boendet sa att du måste tala med advokat. Men jag hade inga pengar och jag bestämde mig för att åka till Frankrike.

På stationen träffade jag en kvinna från Danmark och en turkisk man som tolkade. Den natten sov jag hos kvinnan och hon fixade biljett till Köln. Där finns svarta människor som har taxi och som kör till Paris, sa hon. Så från Hamburg åkte jag med buss till två stationer från Köln, jag minns inte namnet, och där såg jag en svart man och han ropade Paris, Paris. Hur mycket, frågade jag, och han svarade 50 euro. Vi var fyra afghaner, som åkte med honom.

Han skjutsade mig till La Chapelle (Porte de la Chapelle). Jag frågade en afghan var är ett boende. Okej, sa han, ger du mig 20 euro ska jag visa dig. Jag hade inte pengar och ringde min kompis i Tyskland och bad att han skulle ringa Amir. Vi kände ju varandra från Bromölla och hade kontakt. Jag hade ringt honom från Hamburg också. Men jag kunde inte ringa honom från min mobil i Paris (med det mobilavtal han hade). Efter två timmar ringde Amir. Han sa en adress till mig och beskrev hur jag skulle gå. Jag såg boendet och träffade många afghaner utanför, som berättade en massa om dåliga boenden.

Men jag visste inte vart jag skulle gå annars.

Så jag sitter utanför boendet med min lilla väska. Den stora med mina kläder och papper hade jag ju inte längre. Klockan sex kommer Amir och han tar med sig min väska så jag har den i säkerhet.

Jag var jättetrött och satt där. Så vaknade jag mitt i natten av polisen som sa att jag inte fick sova där. Så jag promenerade på gatan. Där kände jag igen en klasskamrat från Sverige.

Jag hade inga pengar, men jag fick ett täcke av en organisation där du fotade när vi var där (några dagar tidigare). Sen sov jag på gatan, och när det regnade sov jag under bron.

Vi ville komma in på boendet, men en tolk kom ut och sa att det är stängt, ni får gå till en annan plats. Men sen sa de till dom som köade som inte hade hört det här att de fick komma in. Då sa vi till tolken att det är inte bra som du gör, du lurar oss. Det angår inte mig, sa tolken, jag säger bara vad de säger att jag ska säga. Jag förstår lite arabiska, så jag förstod vad han sa. Ni måste vänta, kanske kommer de öppna, sa han.

Det var jättekallt och regnade varje dag då när jag kom hit, och jag hade ingen jacka för den blev kvar på bussen och jag hade inte pengar att köpa en jacka. Jackan som jag har nu fick jag sedan jag kom till boendet i Cergy.

(Han måste ha frusit förskräckligt, men säger inte det. Över skjortan hade han samma grå ganska tunna stickade tröja han bar första kvällen vi träffades i Paris då han frös framåt kvällen.)

Efter två dagar under bron kom polisen och vi fick kliva in i tre bussar. Jag sprang för att komma med, för jag visste att de kom för att hämta oss till ett boende. Det var tre platser kvar när jag kom, och jag fick en av dem. Andra som kom efter fick inte åka med. Polisen hade arbetare med och dom tog bort tälten och allting. Dom tog oss till Cergy. Det var en fotbollshall och vi sov alla där. Jag visste inte att det var tjuvar där och dom tog min telefon. På två dagar åt jag inte för de bråkade så i kön och jag skämdes så. När Amir kom bad jag honom hämta mat. (Telefonen han har nu är en äldre telefon från Sverige, den han blev bestulen på hade han fått av ”sin familj”.)

Jag var där i tjugo dagar. Från Cergy tog dom oss till att göra våra fingrar hos Metro 4. Sen flyttade jag till staden där jag bor nu. Gennevillier heter min stad och man kommer dit med Metro 13. Jag promenerar från metrostationen dit där jag bor.

Jag har ingenting nu, men jag har börjat ett nytt liv, och jag ska försöka lära mig ett nytt språk. Jag njuter av det.

I augusti, den 5 augusti, blir jag 20 år.

 

En afghan vet inte det

Det var mitt fel att det blev som det blev i Sverige. Jag kunde inte berätta. Jag älskar fortfarande Sverige. Jag tror att om bara jag hade fått ett andra samtal hade jag fått stanna. Bara det är jag ledsen för. Men jag trodde bara att nu börjar ett nytt liv. I stället var det detta samtal. Om Migrationsverket bara hade kallat mig till ett andra samtal.

Migrationsverket har ett fel. Dom tänker inte på detta att afghaner inte pratar så mycket. Till exempel att om du frågar vad gjorde du idag, så svarar vi ´inget´ fastän vi har gjort mycket. En svensk säger att jag började med att duscha och sen fortsätter svensken och berättar. Men en afghan gör inte det, han säger bara det som är viktigt.

Och med ålder. En svensk skriver sin födelseålder många gånger och vet den. Men en afghan vet inte. Det är bara hans pappa och hans mamma som vet hans ålder. Jag vet min ålder bara för att min kusin har berättat den för mig.

Migrationsverket säger till mig att om du säger att du är 17 år så måste du visa papper på det. Jag säger att hur ska jag göra det, vårt land ger inte papper till barnen om sådant.

Och Migrationsverket frågade inte efter mig under sex månader i Sverige. Dom frågade inte om jag var hungrig och hade någonstans att bo, dom bara frågade efter mig när jag skulle ha pass och biljett.

Kanske Migrationsverket här i Frankrike säger att du måste tillbaka till Sverige igen. Och Sverige säger att jag måste till Afghanistan. Om jag ska bo i Afghanistan måste jag sova på gatan. Men det är inte som att sova på gatan i Europa. I Europa när man sover på gatan får man mat genom organisationer, och ingen kommer och skrattar åt en. Men i Iran när man sover på gatan och har dåliga kläder skrattar dom åt en. I Europa vill alla hjälpa en. I Iran är det inte så, jag vet hur det är. Jag känner inte Afghanistan, men jag tror det är samma.

Om jag får avslag skulle jag sova i skogen, eller på gatan eller överallt. Jag skulle göra vad som helst men inte åka till Afghanistan. Den vägen vi åkte till Europa var det många som dog. Man behöver inte berätta mer. Det är så bara.

Och det är en stor skillnad mellan religioner. Här i Europa spelar det ingen roll vilken religion man följer. I Afghanistan när det är Ramadan måste alla fasta. Den som inte fastar och äter på gatan grips av polisen och åker i fängelse. Man måste göra som alla. I Iran lät inte polisen någon äta ute under Ramadan och jag tror det är likadant i Afghanistan som i Iran.

 

Det är långt till hösten och som vi lever är ingenting beständigt

Ali frågar om jag har hund, och berättar om hunden i familjen. Varje dag efter skolan gick han ut med hunden. Först gick vi i en kvart, sen sprang vi, berättar han. Vi sprang i en timme. Jag älskar hundar. Den sov hos mig i sängen. Jag älskar den hunden. Min familj har sagt att när jag hade åkt låg hunden utanför min dörr.

Jag vill skaffa hund, jag älskar hundar.

När man lever så här som vi gör är ingenting beständigt och det är långt till hösten när du kommer hit igen. Då kan situationen vara helt annorlunda. Då vet vi inte hur det är här och jag vet inte var jag är.

Jag har inga pengar nu och jag kan inte köpa credit till min telefon och inte internet. Internet kostar 20 euro i månaden. Så jag kan inte ringa. Men jag kan ta emot samtal.

Jag har en lägenhet nu. Vi är tre som delar den, ibland är vi fem. En är min kompis, de andra känner jag inte så bra. Vi lagar maten tillsammans och delar så alla betalar lika mycket. Men jag kan inte laga mat, jag har aldrig lärt mig det, så dom lagar. Men jag har inga pengar än utan får matkuponger. Jag räknar med att jag får pengar den 5 maj, eller annars 5 juni. Jag har inte till busskort eller metrokort. Så jag plankar. Om polisen tar mig får jag böta 100 euro. Jag vet att det är fel, och man kan tro att alla afghaner gör så. Men så är det ju inte. Men när jag inte har pengar! Och jag kan inte bara stanna där ute i Gennevillier.

Onsdagar och torsdagar läser jag franska två timmar om dagen. Jag började i förra veckan, och det är svårt. (Två veckor senare berättar han i telefonen att han gick igenom ett test och blev uppflyttad till nästa klass, så nu läser han varje dag från 9 till 2, och en dag ytterligare två timmar på kvällen. Han säger att nu hinner han inget annat och han tycker det är roligt. Han förstår mycket men har svårt att prata själv än så länge. Men i mitten på juni har skolan tagits bort för honom.)

Med lägenheter i Paris är så att man måste skaffa själv det man behöver, det är inte som i Sverige. Vi har en liten spisplatta men ingen vattenkokare. Men jag dricker inte te varje morgon, jag dricker inte te varje dag.

Jag har ingen kudde, och socialtjänsten ger inte kuddar. Så jag använder min väska och det går bra.

 

Jag tänker på de personer som sover på gatan

Jag är Dublin nu. Nästa månad i maj ska jag kolla Dublin igen hos polisen. Jag ska byta id-kortet då också. Det är nära i Cergy. Varje vecka ska jag åka dit och kolla min post. Min social ger biljett till resan när jag ska byta kort, men för att kolla post måste jag betala själv. Jag lånar pengar av en kompis då.

Jag är en person som betalar tillbaka. Av de 20 euro du gav mig gav jag 10 till min kompis. Sen köpte jag fotbollskläder i second hand-affären, som min kompis visade. Sen hade jag fem euro kvar och två euro till ska min kompis få, och sen kan jag betala metrobiljetten.

Jag tycker om att spela fotboll, och jag spelar med kompisar där jag bor. När jag får pengar ska jag köpa fotbollsskor second hand. I Sverige hade jag sex par fotbollsskor.

Vad jag vill arbeta med om jag fick välja? Jag vill arbeta med barn. Jag tycker om barn. Och jag tycker om att prata med människor och att hjälpa människor. Jag vill hjälpa dem som är här i Jaurés och Porte de la Chapelle, men jag har inga pengar och jag kan inte göra mycket. Men jag vill gärna informera om hur det går till här och hur systemet är.

Jag gick förbi Jaurés på vägen hit. Det regnade och jag såg ingen. Jag tror inte de var där eller så var de inne i tälten. Vädret blir varmare nu och polisen kommer kanske bara varannan vecka. När det blir plats i boenden kommer polisen.

Många skickas bort från Paris. Många som var med mig flyttade till Marseilles. Vad de säger om det? Inte mycket. När man är i den situationen är man mest glad över att få någonstans att bo.

Nu tänker jag inte så mycket om framtiden, jag tänker mest på de personer som sover på gatan. Jag vill hjälpa dem, jag blir ledsen för deras skull när det regnar som idag. När jag ser dem älskar jag mitt liv och blir stark. När man har sitt liv och vill göra bra saker och kan göra det, då blir man lite stolt.

Jag försöker komma varannan vecka och jag vill sova så ibland för jag vill inte glömma som jag var. När jag ser dem vill jag vara stark och lära mig franska.

——-

En dryg månad senare får han alltså veta att han måste tillbaka till Sverige och att som beskedet är formulerat kommer deportationen genomföras och beslutet inte försvinna, vilket det gör för många. Jag kommer fortsätta följa honom.

——–

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

EU:s kommande asylpolicy gör det svårt för människor på flykt och är anpassad till främlingsfientligheten

Samos 2014 och 2017. Foto författaren.

 

EU:s kommande asylpolicy – Common European Asylum System

Asylpolicyn är ett paket om sju delar. Den är planerad att bli tagen i slutet av juni medan Bulgarien är ordförandeland, men till dess blir man knappast enig. Förmodligen tas den senare i någon form.

Policyn kommer innebära på att asylrätten och flyende människors rättigheter begränsas kraftigt. Många kommer skickas tillbaka till något land utanför EU. Det blir bara tillfälliga uppehållstillstånd och tillstånd kommer kunna dras in. Ingen som har flytt ska få känna sig trygg.

Flyktingar ska omfördelas mellan medlemsstaterna, men det kommer fortfarande ligga ett stort ansvar på Italien och Grekland.

Medan vi i Sverige nyligen har mötts av att socialdemokraterna vill behålla den tillfälliga begränsningen av asylrätten vi har just nu, och sedan vill införa en mycket restriktiv och hård asylpolicy, så har vi också EU:s föreslagna asylpaket framför oss. Många enskilda socialdemokrater och socialdemokratiska förbund har tagit avstånd från ledningens utspel. Vi ska gå tillbaka till klassisk socialdemokratisk migrationspolitisk, säger ledningen. Men vad är det? SAP är inte samma SAP som för 40-50 år sedan. I dag är det ett parti där många medlemmar är öppna för omvärlden, är mer internationella än strikt nationella och med en mycket mer liberal inställning till migration och förståelse för migrationens orsaker än förr. En politik kan inte gå 40-50 år tillbaka i tiden när inte världen gör det.

Ledningens utspel är eftergifter för Sverigedemokraternas framgångar, och har gett SD vind i seglen i stället för tvärtom. Socialdemokraternas stöd bland väljarna fortsätter att minska, enligt undersökningar. Moderaterna har haft samma strategi, och har inte heller vunnit på det.

Enligt den tillfälliga asyllag vi har sedan sommaren 2016 ges bara tillfälliga uppehållstillstånd på 3 respektive 1 år. Det har det blivit omöjligt för de flesta att få hit familjemedlemmar. Inför den farliga och dyra resan in i EU valde många föräldrar att lämna barnen och en förälder kvar i hemlandet eller i flyktingläger, i hopp om att de skulle komma efter. Att familjer nu är splittrade för många år framöver har organisationer, enskilda, enskilda politiker och politiska partier protesterat högt och argt mot. Det strider också mot internationella överenskommelser.

Många som har flytt har drabbats av andra restriktioner också. En grupp är de ensamkommande afghanska ungdomarna, som ska skickas tillbaka till Afghanistan efter flera år i Sverige. En del av dem har gett sig av till Frankrike, till Paris, där deras chanser till trygghet är större. Läs gärna mina inlägg från Paris.

Visste ni att Sverige är bland de sämsta i Europa på att ge uppehållstillstånd till afghaner

Sverige hör till de länder i Europa, där det är allra svårast för afghaner att få uppehållstillstånd. Bara 30 procent får stanna nu trots att säkerhetsläget hela tiden försämras, mot 83 procent i Frankrike, 98 procent i Italien, 94,8 procent i Schweiz, 72 procent i Finland, 69 procent i Grekland, 62,5 procent i Norge, 48 procent i Tyskland, och så vidare. Tillsammans med Tyskland deporterar Sverige flest flyktingar tillbaka till Afghanistan. Deportationerna går till Kabul, som har de flesta antalet dödade i landet. (Siffrorna är aktuella och skickades ut i maj 2018 från det Brysselbaserade ECRE, European Council for Refugees and Exiles).

I dagarna förväntas riksdagen ge majoritet för en proposition om en tillfällig gymnasielag, som antas ge omkring 9 000 unga afghaner rätt att stanna i fyra år i Sverige. Men tusentals unga afghaner hamnar utanför reglerna och omfattas inte. Bland annat ska de ha sökt asyl i Sverige för 24 november 2015.

 

På EU-nivå

När det gäller förslaget till nya asylpolicy inom EU är meningen att reglerna ska hålla vara desamma  i alla EU:s 28 stater. Flyktingarna ska fördelas mellan staterna.

Ungefär så har det ”harmoniserade” asylpaketet presenterats i svenska media, samt att staterna inte kommer överens om fördelningen. Ungern säger ihärdigt att de vägrar ta emot en enda flykting. Från svensk sida påpekas det envist att alla länder måste ta emot. Nu lutar förhandlingarna mot att fördelningen blir frivillig, det land som vägrar får bidra på något annat sätt. Vi får se.

Men förslaget innehåller så mycket mer, inte minst att reglerna, om, när och hur de går igenom, innebär att många människor inte kommer få rätt att söka asyl inom EU utan skickas tillbaka till ett land där de har vistats tidigare. Modellen kommer från EU-Turkiet avtalet, som nu används i Egeiska havet. Flyktingar fastnar på fem öar, får inte resa vidare och ska skickas tillbaka till Turkiet. För att få länder att acceptera att ta emot flyktingar, som alltså inte är deras egna medborgare, har EU börjat locka med stöd, bidrag, förmåner, tjänster och möjligheter för landets medborgare att legalt få migrera till EU. Om det här senare är många detaljer hemliga, också för EU-parlamentariker, som med ljus och lykta försöker skaffa sig information.

Från Sveriges regering får vi ibland höra att Sverige bara har att följa beslut i EU, men vi hör sällan att Sverige är en viktig röst, och kan argumentera kraftfullt i rådet och visa riktning.  Det i stort sett enda svenska argument vi hör är att alla stater måste ta emot flyktingar.

 

CEAS – ett paket om sju delar

CEAS är ett paket i sju delar som med ett undantag ska vara förordningar och inte som nu direktiv. Förordning innebär att regler är överstatliga – alla måste följa dem om inte annat skrivs in. De sju delarna har behandlats inom EU:s parlament och råd sedan våren och sommaren 2016. Då lanserades de av EU-kommissionen i efterdyningarna av den stora resandeströmmen in i EU 2015 av människor på flykt – och växande främlingsfientliga och populistiska partier i medlemsstaterna. Den sista delen i paketet som röstades igenom i EU-parlamentet var Asylprocedurförordningen med alla sina försämringar för människor på flykt. De andra förordningarna är Dublinförordningen, Skyddsgrundsförordningen, Vidarebosättningsförordningen, Förordningen om EU:s gemensamma asylbyrå, Eurodacförordningen samt Mottagandedirektivet, som är ett direktiv och innebär minimimottaganden.

Paketets sex förordningar ska stå över nationell lag. Inget land får ge bättre eller sämre villkor om inte detta skrivs in. Bland annat kommer uppehållstillstånden bara vara tillfälliga och de kan avbrytas. Men först och främst kommer väldigt många inte få rätt att söka skydd i EU utan skickas till ett annat land utanför EU.

Harmoniseringen, som är det uttryck som används, ska göra att det inte finns skäl att välja ett land framför ett annat, eller försöka ta sig till ett annat EU-land, vilket är galet tänkt. Nog kan det finnas andra skäl än materiella fördelar att flytta till ett annat land. Man vill hindra vad EU-kommissionen har valt att kalla ”asylshopping”, ett gräsligt ord i sammanhanget. Det antyder att människor som befinner sig på flykt skulle vara i ungefär samma trevliga och avspända situation som den som är ute i affärer och väljer och vrakar.

Det är många saker som man inte kan enas om. Det som framstår som en riktigt propp och som mest kommer fram i svenska massmedia är hur många flyktingar varje stat ska ta emot. Förslaget – som ligger i Dublinförordningen – är att det ska ske enligt kvoter som beräknas efter BNP och befolkningsstorlek. Att varje land ska ta emot flyktingar finns också i Vidarebosättningsförordningen, som har blivit bra i parlamentets version, och det är bättre att den fördelningen blir frivillig än att kommissionens förslag går igenom. (Se längre ner.)

EU-planen att paketet tas i juni 2018 under Bulgariens ordförandeskap håller knappast. Nästa ordförandeskap har Österrike, som nu har en främlingsfientlig regering, som öppet uttalar sig mot mänskliga rättigheter och som vill att EU:s gränsbevakningsbyrå Frontex ska ha trupper i Nordafrika för att stoppa flyktingar. Mitt tips är att även om paketet inte tas i juni 2018 så kommer det att tas senare i någon form. Vidarebosättningsförordningen verkar ligga lite vid sidan om.

Gången inom EU är att EU-kommissionen arbetar fram förslag, som behandlas i parlamentet och i rådet. I parlamentet har varje del i paketet beretts i kommittéer under ansvar av en parlamentariker, varpå ett slutförslag voteras  i kommittéen och parlamentet. Två av de ansvariga är svenskar, Malin Björk (V) för Vidarebosättningsförordningen och Cecilia Wikström (L) för Dublinförordningen. Den blir EU:s fjärde Dublinförordning, Dublin 4. I parlamentet sitter folkvalda representanter från medlemsstaternas politiska partier, i rådet sitter EU:s regeringar representerade av berörda ministrar.

Paketets sju delar har passerat parlamentet nu. Asylprocedursförordningen togs så sent som i slutet av april. Många detaljer har förbättrats i parlamentet, men i grunden är reglerna desamma – asylsökande ska helst skickas ut från EU – och de kan straffas av en rad skäl.

Det är omöjligt att följa alla turer i detalj även om EU-parlamentets hemsida ger information. Rådets ståndpunkter är svåra att nå och står ofta närmare kommissionens förslag. När parlament och råd har sagt sitt inleds trilogförhandlingar, och här är det meningen att man ska kompromissa och enas. För Eurodac och EUAA (asylbyrån) är trilogförhandlingarna avslutade och överenskomna.

 

Eftergift för främlingsfientligheten

I synnerhet Asylprocedurförordningen är en tydlig anpassning till EU:s växande främlingsfientliga partier. Den innebär att asylsökandes rätt att söka asyl i EU först av allt kommer ifrågasätta. Innan hen kommer in i själva asylprocessen kommer hen med stor sannolikhet skickas tillbaka till ett land som hen har befunnit sig i innan hen reste in i EU. Men det är många andra rättigheter och möjligheter, som också kommer begränsas. Till exempel att förflytta sig inom EU.

Enligt FN:s deklaration för mänskliga rättigheter (1948) har varje människa rätt att söka asyl, underförstått att varje land, som har skrivit under deklarationen och 1951 års Flyktingkonvention, har skyldighet att ta emot asylsökande. Med nya Asylpaketet lämnar EU över skyldigheten att ta emot ansökningen från en människa på flykt till länder utanför territoriet. (Observera att rätt att söka asyl inte är samma sak som rätt att asyl.)

Det kommer gå till så här: Att söka asyl, det vill säga söka internationellt skydd, blir uppdelat i två processer. Den första handlar om hen över huvud taget ska ha rätt att söka skydd inom EU, den andra gäller att om hen har bedömts ha den rätten, så kan asylprocessen inledas.

2-stegsmodellen kommer från EU:s avtal med Turkiet, som började gälla den 20 mars 2016. Genom det avtalet fastnar flyktingar, som rest in från turkiska kusten, på fem turistöar i Egeiska havet. De flesta tvingas leva under mer eller mindre vidriga omständigheter i överbefolkade flyktingläger.

Den första intervjun rör om de har skäl att söka skydd gentemot Turkiet, inte gentemot hemlandet. Saknar de skyddsskäl mot Turkiet anses de ha skydd där och ska skickas tillbaka dit. Många flyktingar från Syrien är kurder, och kurder är utsatta i Turkiet. Därför får många syrier rätt att söka asyl i Grekland – tvärtemot avtalets avsikt. När EU-Turkiet-avtalet implementerades i grekisk lag, gjordes många undantag, bland annat för särskilt utsatta människor, och de har också rätt att söka asyl i Grekland. (EU-kommissionen har uttryckt ogillande över undantagen.) Avtalet nämner specifikt syrier men inte andra nationaliteter, och flyktingar från till exempel Afghanistan får oftast rätt att söka asyl i Grekland. Avslagsbeslut kan överklagas och tar tid, så i praktiken har inte ens två tusen syriska syrier skickats tillbaka till Turkiet med hänvisning till avtalet. EU betalar sex miljarder euro till Turkiet enligt avtalet, som bland annat ska användas som stöd och hjälp till flyktingar från Syrien. Andra förmåner utlovades i samband med att avtalet skrevs. Nyligen har EU beslutat om mer pengar till Turkiet. Avtalet passerade aldrig EU-parlamentet och kallas av juridiska skäl inte ”avtal” utan ”statement”.

 

Första asylland, Säkert tredje land, Säkert ursprungsland

Enligt kommissionens förslag ska – som i modellen – en person inte ha rätt att söka asyl inom EU om hen har vistats i ett land utanför EU en tid. Hen ska skickas tillbaka dit och landet ska betraktas som ”första asylland”. Parlamentet har skärpt innebörden av första asylland, det ska förutsätta att den sökande har erkänts som flykting där och fått effektivt skydd i enlighet med Genevekonventionen före resan till EU, att hen kan använda sig av det skyddet och att landet ger inresa. Om inte ska personen få tillgång till asylproceduren i EU. (Asylprocedursförordningen, man vet inte vad som sker i fortsatta förhandlingar.)

Kommissionen talar om ”säkert tredje land”. Begrepp som ”tillräckligt säkert” har använts och oroat, men parlamentet har höjt kraven på vad som räknas som säkert tredje land.  Bland annat ska hens liv och frihet inte hotas i det landet på grund av ras, religion, nationalitet, medlemskap i en speciell social grupp, politisk åsikt etc. Frivilligorganisationer ska också kunna undersöka och informera om situationen i landet. Medlemsstaterna ska heller inte vara skyldiga att skicka någon tillbaka till ett sådant land, men ”får” göra det.

Vad kommer rådet säga här? Att ändra ”får” till ”ska” är vanligt vid kompromisser eftersom det ses som en liten detalj i det stora.

När det gäller enskilda detaljer finns smärre förbättringar i parlamentets förslag till Asylprocedursförordning, men det viktigaste finns kvar – människor på flykt som tagit sig in i EU kan förvägras rätt att söka asyl och skickas ut ur EU.

Här kommer en annan faktor in, som inte nämns. Parallellt arbetar EU på att med olika stöd få transitländer på andra sidan Medelhavet att acceptera att ta tillbaka flyktingar och migranter. Libyen är ett exempel på länder som EU vill kunna skicka tillbaka människor till. Stöd till Libyen sker redan nu genom att Italien och EU stöttar libysk kustbevakning till att effektivt hindra migranter att resa över Medelhavet. I namn av att motarbeta smugglarna har konsekvenserna varit förödande för hundratusentals migranter och flyktingar, som har fastnat i Libyen. De har utsatts för våld, våldtäkt, skändlighet, svält, tvångsarbete etc etc.

Inom EU ska finnas lista över länder som anses säkra. Listan ska upprättas och tillhandahållas av EU:s kommande asylbyrå. I parlamentets förslag till asylprocedurförordning togs Turkiet bort från listan över säkra länder. Libyen har aldrig funnits på listan – än så länge.

Säkerhet i ett land innebär bland annat att flyktingar inte riskerar att skickas tillbaka till hemlandet eller till ett annat land som i sin tur skickar dem tillbaka (detta står inte i förordningar men är en välkänd princip) till ett land där hen kan utsättas för bland annat tortyr och förnedrande behandling. Denna ”non-refoulment-princip” är en av de allra viktigaste grundprinciperna i EU, men gäller inte om hen har gått igenom en asylprocess och befunnits vara säker i hemlandet. Sveriges djupt kritiserade deportationer till Afghanistan anses inte strida mot nonrefoulment-principen eftersom personerna inte anses ha behov av skydd. Ett annat exempel: En flykting som kommer över gränsen till EU-territoriet och säger att hen vill söka asyl, får enligt internationell lag inte skickas tillbaka över gränsen utan att först ha fått rätt till en asylprocess. Från grekisk sida förekommer ändå sådana ”pushbacks” då och då, ganska nyligen över landgränsen i norr mot Turkiet. Turkiet i sin tur har skickat tillbaka mer än tiotusen flyktingar från Afghanistan utan att ha undersökt deras skyddsskäl.

Dessutom ska man komma ihåg att flyktingar med få undantag inte kan resa in i EU annat än irreguljärt (illegalt säger en del) eftersom EU:s stater kräver visum, och människor som befaras söka asyl får inte visum. Det finns också andra restriktioner. Därför tvingas flyktingar och migranter att resa som de gör och riskera livet. Om den irreguljäre inte söker asyl kan hen fängslas för illegal inresa, och det blir ofta ett fängslande tills hen har uttryckt sin önskan att söka asyl.

Ett filter som en nyanländ ska gå igenom innan asylprocessen kan genomföras i sin helhet, handlar om hens ursprungsland. EU har en lista över så kallade säkra ursprungsländer (Balkanländerna utanför EU framför allt, Georgien m.fl. länder). Kommer hen från ett sådant land, förs hen över på ett ofördelaktigt snabbspår i asylprocessen. Där kommer individuella asylskäl lätt till korta. Ändå vet vi att rättssäkerheten i till exempel Kosovo och Albanien är begränsad, att människor flyr därifrån för att de har utsatts för rättsövergrepp och att staten inte skyddar dem.

Listan över olika typer av säkra länder ska tillhandahållas av EU:s kommande asylbyrå EUAA. Den kommer byggas ut och ges många fler uppdrag än den har i dag. Bland annat ska asylbyrån bistå länderna med asylprocedurskunnig personal. Så fungerar det nu på de grekiska öarna utanför Turkiets kust, otaliga intervjuer görs av EASO-anställd personal, som har mycket mer betalt än grekisk personal (EASO är namnet på EU:s nuvarande asylbyrå).

 

Dublin i ny form

Enligt nuvarande Dublinförordning har det första EU-land, som en flykting kommer till, ansvaret för personen från början till slut. Länderna är oftast Grekland och Italien på grund av deras geografiska läge. Bördan är tung för länderna även om EU har förmedlat mycket resurser. Grekland och Italien har enorma ekonomiska problem och arbetslösheten är hög. De som har fått uppehållstillstånd i länderna hamnar ofta i misär, men de reser ofta till andra EU-länder och hittar arbete där inom den vita eller svarta arbetsmarknaden.

Med Dublin 4 ligger ansvaret för den första processen hos första EU-land, sedan ska de som får rätt att söka asyl i EU fördelas mellan medlemsstaterna. Ett sådant omfördelningsavtal har redan prövats under två år, det gick enormt trögt. Italiens nya regering accepterar inte att så mycket fortfarande kommer ligga på dem, och ena regeringspartiet vill lämna EU. Ungern accepterar inte att ta emot några flyktingar över huvud taget.

Staterna mellan talar mycket om solidaritet, och syftar då på solidaritet mellan staterna, inte på solidaritet med människor på flykt. Fördelningen ska ske enligt ett kvotsystem räknat efter BNP och folkmängd. Här kan man inte heller enas. Sverige vill ha rabatt för att vi tog emot så många 2015. Så är läget nu när man talar om frivillighet. Men hur skulle det fungera för Grekland och Italien?

Fördelningen ska enligt parlamentets förslag göras med hänsyn till var hen har familj. Familjebegreppet vidgas en aning (bra) och ska omfatta syskon – det diskuteras om det ska gälla även vuxna syskon. Fördelningen ska också göras med hänsyn till kulturell och social anknytning, som att kunna språket och eller ha studerat eller arbetat i landet tidigare (bra).  Medlemsstaterna är med och väljer ut. När kvoterna fyllts, kan de fyllas lite till, sedan slår en mekanism till, och människor fördelas till andra medlemsländer. De som till slut blir över (som inget land vill ha?) stannar i första ankomstland, hittills alltså främst Grekland och Italien.

Aven om lösningen blir frivilligt att ta emot asylsökande, så vet vi att tidigare överenskommelser med sina enorma fördröjningar har lett till att tiotusentals barn och vuxna har blivit väntande i Grekland i många månader och år. En del har nekats familjeåterförening.

 

Dublins 18 månader blir 5 år

En annan aspekt på Dublin rör arkiveringen av fingeravtryck. En nyanländ flykting registreras och fingeravtryck tas. De arkiveras digitalt i EU stora databas Eurodac (läs mer i Eurodacförordningen) och föreslås nu sparas i tio år respektive fem. Fingeravtrycken spårar en flyende människas flyttningar mellan medlemsstater för att försöka få en tryggare framtid.  Genom Dublins regler skickas människor tillbaka till första eller föregående EU-land. Bestämmelsen togs bort för Grekland 2011 på grund av Greklands förnedrande och rättsvidrigt mottagande då. Från 15 mars 2017 går det återigen bra för länderna att skicka tillbaka nyanlända. Tyskland slutade dessutom använda den delen av Dublinförordningen tillfälligt under 2015 när så många kom. Gick de inte att skicka till Grekland hade de kunnat skickas till Ungern, som blev första EU-land för alla dem som reste in från Serbien. Det sas allmänt att Dublinförordningen var satt ur spel. Men så var det inte, och Sverige använder Dublin så fort det går. Som det är nu försvinner kopplingen fingeravtryck och Dublin efter 18 månader, och det har varit ett hopp och en tröst för många. 18 månader ska nu ändras till 5 år.

 

Fler exempel på försämringar

Definitionen av flykting och alternativt skyddsbehövande kommer att utgå som nu från Genevekonventionen. Men inget land får ge permanent uppehållstillstånd, alla tillstånd blir tillfälliga, enligt kommissionens förslag tre år för den som har fått flyktingförklaring och ett år för uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande. Flera medlemsstater vill ha rätt att ge permanenta uppehållstillstånd och att tillstånden ska vara på längre tid. Parlamentet vill ha fem år.

Tillståndet ska kunna upphävas, säger förslaget, också under pågående period om situationen i ursprungslandet förbättrats. Hen ska kunna skickas tillbaka och eventuellt hänvisas till internflykt. Parlamentet menar och rådet lutar mot att det ska vara upp till varje medlemsstat om de vill använda sig av internflykt. I kommissionens förslag är det obligatoriskt för staterna, i dag varierar det mellan länderna. Sverige hör till de hårda länderna med att använda sig av internflykt. Irakier till exempel skickas tillbaka till internflykt, afghaner likaså. Det ska finnas en övergångsperiod på tre månader när hen ska ha möjlighet att få uppehållstillstånd på grund av arbete i stället.  Aktuell landinformationen, även om säkra länder, ska EU:s blivande asylbyrå stå för.

Det här gör att ingen flykting ska få känna sig trygg.

Det kan kanske bli valfritt och det kan bli så att länderna tillåts ge permanenta tillstånd när det tillfälliga ska förlängas.

Det står ingenting om rätten till familjeåterförening, förmodligen för att det finns ett EU-direktiv om detta. Där följer Sverige i dag den absoluta miniminormen.

Skyddsskäl som har kommit till sedan hen sökt asyl – kallas ”sur place skäl” –  ska inte längre beaktas, enligt kommissionens förslag. Om hen till exempel har konverterat eller kommit ut som hbtq och detta är straffbart i hemlandet, så ska det inte längre vara skäl att få uppehållstillstånd. Det här har flera medlemmar i rådet velat ta bort, bland annat Sverige.

Det ska finnas många skäl att straffa den som söker asyl. Straffen kan bestå i att hen flyttas över till det ofördelaktiga snabbspåret, att asylansökan helt avskrivs och / eller att hen placeras i förvar. Förvar är i princip som fängelse för icke-kriminella och utan föregående rättegång. Anledningen kan vara att hen att rest till ett annat medlemsland, att hen utan allvarliga skäl inte har kommit till en intervju, att hen inte lämnar alla relevanta dokument, id-handlingar, biometriska data med mera. (En del detaljer ligger i Asylprocedursförordningen, en del i Mottagandedirektivet.)

Inte heller efter att hen har fått uppehållstillstånd ska hen ha rätt att resa till ett annat land, eller ens besöka det. Förstår jag rätt ska hen inte ha rätt att turista eller hälsa på vänner eller släktingar i ett annat land, ännu mindre hitta jobb där. Blir hen borta mer än 14 dagar kan uppehållstillståndet dras in.

 

Exempel på några förbättringar eller åtminstone bra saker – ibland bara i parlamentets förslag

Ensamkommande minderåriga ska inte skickas tillbaka till ”första asylland” eller ”säkert tredje land” utan får söka asyl inom EU. Hen ska heller inte tvingas stanna i läger vid gränsen. Hen har rätt till god man, som ska utses inom fem dagar. Det finns fler förstärkta rättigheter för ensamkommande minderåriga.

Alla har rätt till information om vad som gäller på sitt hemlands språk. Det ska ske på hemlandets språk, och med begrepp som förstås, också som barn förstår. EU:s kommande asylbyrå ska utarbeta information. Barn har rätt till egna intervjuer om sina asylskäl. Det finns fler rättigheter för barn. Asylsökande ska ha rätt att arbeta efter två månader.

Tiden för asylproceduren kortas genom att ansökan ska registreras inom tre dygn efter att ansökan har uttryckts. En fullständig ansökan ska göras inom tio arbetsdagar efter registreringen (ändras till femton av parlamentet). (Osäkert om det hela är förbättring eller inte.)

Asylsökande ska ha rätt till besked inom sex månader, nio månader om situationen är speciell. (Snabb hantering kan också vara en försämring när beredningar kan bli slarvigare gjorda och att det kan kräva lång tid att få fram viktiga dokument.)

Vidgat familjebegrepp, rätt till familjeåterförening och till arbetstillstånd. Rätt till tolk på hemspråk, rätt att överklaga alla beslut till domstol och kostnadsfri juridisk hjälp (på alla nivåer enligt parlamentet, på två nivåer enligt kommissionen). Men inte om ansökan bedöms som ogrundad. (Hur kan det bedömas opartiskt?)

 

Förordningen om vidarebosättning – det vill säga kvotflyktingar

Parlamentets förslag har blivit klart mycket bättre än kommissionens, som vill använda vidarebosättningen som ett politiskt instrument för legal migration till EU och för att locka transitländer till samarbete. Urvalet ska göras av EU:s kommande asylbyrå, enligt kommissionens förslag. I det nuvarande direktivet görs urvalet av FN:s flyktingbyrå UNHCR i samarbete med mottagarlandet. Flyktingar väljs ut från flyktingläger runtom i världen. Parlamentet vill att rika EU med sin befolkning på över 500 miljoner ska ta emot långt fler än förordningens föreslagna 50 000, och att det ska vara flyktingar, som tas ut i samråd med UNHCR. Det ska inte vara ett politiskt instrument. Vidarebosättningsförordningen innebär en väg till legal inresa till EU, alltså utan smugglare och med risk för livet. De som kommer in den vägen har idag redan uppehållstillstånd, och ska ha det.

 

EU:s förslag till ny asylpolicy innebär stora försämringar för människor som söker skydd: De flesta kommer antagligen inte ges rätt att söka asyl inom EU utan skickas tillbaka till ett annat land. De kan bli väntande länge, som på de grekiska öarna. Internationellt skydd i EU blir bara tillfälligt och kan avbrytas, vilket gör att ingen får känna sig trygg. Asylsökande kan straffas av en rad anledningar och straffen kan vara att asylprocessen avslutas och / eller personen placeras i förvar. Flyktingar får inte lämna landet där de har placerats. Risken att skickas tillbaka till första eller föregående asylland, som idag försvinner efter 18 månader, kommer finnas kvar i 5 år. Ingen medlemsstat får ha bättre villkor, alla ska följa samma mall om inget annat skrivs in. Vissa saker kan bli frivilligt, som att ta emot människors på flykt i samband med fördelningen mellan länderna.

 

———————–

 

Publicerat i Allmänt Europa | Lämna en kommentar

Vi måste vänja oss vid den här situationen – Röster från Paris… del 2

Röster från Paris – Jaurés, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette i slutet av april 2018, del 2.

Porte de la Villette och Porte de la Chapelle. Foton författaren.

Fortsättning från del 1.

 

Porte de la Chapelle

Aziz H sitter vid elden. Han är lång och smal, har håret i hästsvans, klädd i svart skinnjacka. Jag gick två år i Gävle folkhögskola, berättar han. Han har varit två gånger i Sverige och deporterades som alltför ung till Kabul, kom tillbaka till Sverige 2016 och bodde i Uppsala. Han fick avslag igen. Migrationsverket trodde inte på hans ålder och han miste skolan. Han kom hit till Paris för en vecka sedan.

Jag tror Frankrike är bättre, vi får se, säger han. För Sverige är dåligt nu. Andra vid elden håller med, Sverige är dåligt nu.

Aziz berättar vidare på klingande svenska.

  • Hur kunde de tro att jag skulle klara mig i Afghanistan när de deporterade mig. Jag var bara ett barn. Jag var där några månader. Sen reste jag till Tadzjikistan, och därifrån fick jag visum till Iran. Nej, jag är inte tadzjik, jag är afghan, jag är afghansk tadzjik och talar dari, det är något helt annat än att vara tadzjik från Tadzjikistan. Sen var jag hos mina föräldrar i Iran. De bor i Teheran sedan många år. Jag var två år när familjen flyttade till Iran från Logar, som ligger nära Kabul.
  • Men jag fick inte papper i Iran och det var mycket svårt. Efter fem månader reste jag tillbaka till Europa igen, ja, över Grekland.
  • Först var jag nio månader i Tyskland. Men jag fick ingenting i Tyskland, inte ens Dublin. Då reste jag tillbaka till Sverige. I Sverige fick jag ingenting om Dublin utan bara att jag skulle tillbaka.
  • Hur jag klarade mig i Afghanistan när dom skickade tillbaka mig? Jag hade sparat lite pengar, 3000 kronor som jag växlade på flygplanet till dollar. Ett visum till Tadzjikistan kostade inte mycket, bara 20 dollar. Därifrån kostade ett visum till Iran omkring 100 dollar. Jag har ingen släkt i Afghanistan, och den jag har skiter jag i. Jag skiter i dem.
  • Ibland har jag kontakt med folkhögskolan i Gävle. De vet ingenting om min situation. Men för tjugo dar sedan skickade jag ett meddelande om att nu är jag i Tyskland.

Aziz är oroad men lugn på ytan. I morgon ska han till Jaurés och köa för att få papper om att lämna fingeravtryck. Han hoppas att han får Metro 4 och att han blir normal och inte Dublin. (Då vet varken han eller jag att från och med nästa dag har systemet gjorts om, i stället för att tillbringa natten med att köa ska man ringa ett telefonnummer och får då adress och datum för fingeravtrycken och mer utförlig registrering.)

  • De som får Dublin får boende för två-tre månader. Sedan sparkar de ut dem. De som är normala får allting. De som har Dublin har sedan ingenting, inte pengar, inte boende. Utan de köper ett tält och hittar någonstans att slå upp det. Då gäller det att stå ut i 18 månader. I går när det regnade och var så kallt kom ingen mat på hela dagen. Inte förrän klockan elva eller tolv på natten kom en människa och hjälpte oss. Då fick vi soppa, bröd och vatten. Men på hela dagen fick vi ingenting. Vi måste vänja oss vid den här situationen, det går inte annat.

Från annat håll hör jag att i Parisregionen får man bo kvar med Dublin, men utanför Paris måste man lämna boendet efter ett par-tre månader. Om det är riktigt vet jag inte.

En kväll en vecka senare. Nu är jag här med Ali. Vid Place de la Chapelle i väntan på Ali pratar jag med en grupp norskafganska grabbar. Det går till så att jag tycker att av utseende skulle de kunna vara afghaner och jag går bara fram och säger ”hej” och ”tjena” och säger några ord på svenska. De hajar till och frågar sedan om det går lika bra att tala norska. Deras berättelser är en norsk variant av den svenska. 2 ½ -3 år i Norge, tre avslag, och Norge deporterar på ungefär samma sätt som Sverige. Bland tälten i Porte de la Chapelle finns också unga män, som har varit i Norge. Samma bakgrund. Många har fått Dublinträff i Eurodoc och avvaktar. De vill inte tala norska.

Jag stöter på Roherun igen. Han var hos Metro 4, fick genast Dublin för Sverige och har nu en tid om fyra månader hos polisprefecturen. Då ska han få veta hur situationen ser ut för honom. Han väntar nu på plats i ett boende. Resultatet blev detsamma för en kompis.

Andra har också fått Dublin, väntar på boende och har varit i Sverige 1½ – 3 år. De är nyanlända och har bott här i Porte de la Chapelle 1-2 veckor.

De är besvikna på Sverige, mycket besvikna. ”Aldrig mer Sverige, och varför ska vi tala svenska med dig? Är du här ska du väl tala franska!”. Säger de på utmärkt svenska. En annan svenskafghansk ung man går in till försvar, ”om hon talar franska, förstår ni då?” Det blir tyst. Jag förstår deras besvikelse.

Den som försvarar mig är Rahmat. I stort har han samma bakgrund som alla de andra även om vars och ens detaljer i berättelserna skiftar med person. Allt är lika obarmhärtigt i mening att Sverige – liksom Norge – efter lång tid med mycket leenden visade ett grymt ansikte och förmedlade meningen att vi vill inte ha dig, iväg med dig till Afghanistan, och vi bryr oss inte om att du med största sannolik kommer gå under där.

Rahmat har varit 2 ½ år i Sverige. Han levde i Vimmerby. När han blev 18 miste han boende och god man och flyttades till en av Migrationsverkets flyktingförläggningar i Gamleby. Han fick första avslaget, överklagade men fick inte mycket hjälp av advokaten. Han fick andra och tredje avslaget.  2 ½ månad senare kallades han till Malmö, skulle skickas tillbaka och först placeras i ett avvisningscenter. Han skrev inte under. En personal på boendet sa att du har en chans, åk till Frankrike. Han åkte direkt till Frankrike, har varit här i Paris i 2 ½ vecka och bott här hela tiden. ”Vi bara lever här.” Han berättar lite hur det är: ”Häromdagen när det var jättedåligt väder var vi inne i tälten hela tiden. Ibland kan vi hämta mat, ibland kommer det ingen mat. I dag har vi fortfarande inte fått mat. I morgon klockan två ska jag gå till prefecturen och träffa socialen, jag tror det är för att få ett bankkort. När vi hittar hus ringer vi dig, säger dom. Det är mitt öde det här, våra öden.”

Rahmat hör till dem som haft tur i Paris. Hans fingeravtryck kom inte upp, han fick inte Dublin utan blev ”normal” med en gång, och nu ska han göra sin asylansökan och skriva sin berättelse. Men tills vidare bor han här i tältet, som han delar med två andra.

I hans personliga historia finns som för många att föräldrarna är döda. Hans föräldrar dog i en bilkrock när han var i Sverige. De levde kvar i Ghazni när han kom till Iran ensam. Migrationsverket sa att du har chans att leva i Kabul, Herat eller Mazar i Sharif.

En annan ung man, han ger inget namn, vill inte att jag fotograferar honom. Han är lite försiktig, och talar mjukt och med låg röst. Han har varit tre veckor här men har inte gått för att få papper och tid för att lämna fingeravtryck än. Han har en ovanlig historia. Han började studera svenska i Afghanistan på Google. Nej, någon kurs gick han aldrig. Konstigt? Å andra sidan har jag stött på många i Östeuropa som har börjat studera svenska trots att svenska är ett litet språk som bara talas i en liten, avgränsad del av världen. Sen kom han till Sverige. Men han sökte aldrig asyl. I åtta månader bodde han hos en kompis utanför Göteborg. Kompisen har bott fem år i Sverige. Sen åkte han vidare, och nu är han här. Han har inte sina fingrar någonstans, och nu avvaktar han här.

 

Porte de la Villette

En rad med de vanliga små kupoltälten i olika färger på båda sidor om kanalen, delvis under Boulevard Peripherique. Den ger skydd för regn och gassande sol, men gör att allt ser mörkt, grått och trist ut. Tält som står ohyggligt tätt, och så cement. Jaurés är mer centralt i staden, och mer pittoreskt med grönska runtomkring och solglitter i vattenspegeln.

Enligt Qourban, som bor i ett av tälten under bron, kommer nästan alla afghaner som bor här från Sverige eller från Tyskland. Han är 53 år och bläddrar fram den ena bilden efter den andra av sonen och honom när de bodde i Kiruna och i Boden. Nu är sonen i Danmark, är sjutton år och har en fjunig mustasch. De kom till Sverige 2015 efter att ha kämpat sig upp genom Europa. ”Vi reste till Turkiet, och sen till Grekland och sen vidare. Gränserna var öppna.” De var två år i Sverige och fick avslag och skulle skickas till Afghanistan.

  • Enda sättet att hjälpa min son var att skicka honom ensam till Danmark. Han fick uppehållstillstånd och bor i Danmark nu. Jag själv åkte till Frankrike och har varit här ett år. Jag fick Dublin, och nu väntar jag att 18 månader ska gå så jag kan söka asyl här.
  • Titta vad Sverige har gjort med mig, säger han och pekar på tälten. Sverige har skiljt mig från min son, och skiljt min son från mig. Jag har inte träffat honom på 1 ½ år och kan inte ens prata med honom för jag har inga pengar. Sverige har gjort att jag lever så här. Se hur jag lever, säger han igen och pekar på tälten som står tätt, tätt i skumrasket under bron. I Iran hade jag hus och bil och arbete, och jag ville bara ha utbildning för min son och komma ifrån diskrimineringen i Iran, och nu är det så här.

Han visar bild i mobilen på sin fru.

  • Jag älskar min fru och mina döttrar, och jag har inte pengar så jag kan tala med dem.

En yngre afghansk man kommer. Han har ingenting med Sverige att göra men han talar franska, och han har hittat en advokat för Qourbam och har lovat att följa med i morgon och tolka.

Vid åtta denna torsdagskväll samlas lägrets invånare i olika köer för matutdelning. De kommer från olika länder, många är afrikaner. Här finns också somaliska familjer med barn.

Solidarité & Partage har kommit med en stor varubuss. Ur en mycket stor gryta serveras de en underbart smaklig och mustig varm soppa på linser och kryddor i engångsskålar av papp. På en uppställd bordsskiva finns bröd och flaskor med vatten. Hjälparbetarna är tre äldre män och en kvinna i hijab, de är muslimer och berättar att på måndagar och torsdagar kommer de hit med mat. De arbetar snabbt och vant.

En annan organisation delar ut engångsmatlådor med vad jag tror är pasta och en plastpåse med bröd, vatten och frukt. Från en organisation går ungdomar runt och erbjuder pizzabitar från ett stort fat, och från en annan går ungdomar och serverar små, delikata kakor. Vid en liten bordsskiva på bockar serveras te i engångsplastmuggar. Det är gott om mat, och det smakar fint. Stämningen är god.

Men inte alla kvällar kommer det så mycket bra mat. Ibland kommer ingenting alls.

Mimsad känner ett par av grabbarna jag går med, de bodde i samma boende i Skåne. Domstolen visade ingen förståelse för Mimsads ärliga berättelse och han fick avslag trots stöd från bra advokat i Göteborg. Han var fyra år i Sverige och här i Paris har han varit i tre månader nu. I början bodde han ibland här i tälten vid Porte de la Villette, ibland i Jaurés. Nu har han ett boende men han upplever att de är rasister. Han gillar inte hur Europa behandlar flyktingar och arga och frustrerade bestämde han och en kompis i går kväll att skriva på för att åka frivilligt till Afghanistan. Men i dag vet han inte om det var ett så bra beslut. Han har vuxit upp i Iran och är en ovanlig afghansk flykting i Europa eftersom han har läst juridik i fyra år i Qom. Mimsad har kommit hit i kväll för att äta.

Den långe Mahmut dyker upp. Han är vän från Jaurés med en av mina tre musketörer, som jag kallar de unga männen som visar mig runt. Mahmut har inte varit i Sverige, men i Tyskland och han talar lite tyska. Ibland sover han hos någon kompis i Jaurés, och det var där jag träffade honom i går när han frågade om jag visste var man kan duscha, det ska finnas ett nytt ställe här omkring någonstans, sa han. Vi gick tillsammans utmed Quai de Jemmapes, men jag kunde inte hjälpa honom med dusch. Nu slår han följe med vännen för att åka till Jaurés. De ska nu hälsa på hos en gemensam vän och sova över hos honom – de ska unna sig några roliga timmar. Kvällen är ganska varm och deras pratsamhet visar att mitt i oron för framtiden och de materiella svårigheterna kan de ta vara på glädjeämnen.

Två dagar senare blir det väderomslag med heldagsregn, blåst och kyla. Då gäller det att härda ut och hoppas att någon åtminstone kommer med varm mat.

 

——

 

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Vi måste vänja oss vid den här situationen – Röster från Paris … del 1

Röster från Paris – Jaurés, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette i slutet av april 2018, del 1.

Texten är en ganska saklig beskrivning av hur det är och fungerar för unga svenskafghaner i Paris. Men sakligheten innebär inte att jag inte är upprörd – att inte låta dem stanna i Sverige är omänskligt och ovärdigt svensk politik.

Jaurés och Canal S:t Martin, kön utanför 127 Boulevard de la Villette samt ”mina tre musketörer” här vid Porte de la Villette. Foton författaren. 

 

Vi träffas vid metrostationen Place de la Chapelle några timmar efter att jag kommit till Paris, Amir, Ali och jag. Liksom många afghanska unga män har de åkt till Frankrike efter avslag i Sverige på sina asylansökningar – besvikna, ledsna, förtvivlade, och samtidigt modiga att om igen ge sig in i något de inte vet slutet av. Men skickas de till Afghanistan blir situationen värre än någonsin.

Hur många de är i Paris vet jag inte, men jag tror inte det är fel att sikta på över tusen. Till Svenska kyrkan i Paris har flera hundra kommit för att möta det svenska, få duscha och tvätta kläder, lite att äta, och få lite omsorg.

I Sverige känner många till tragedin med de många unga som har satsat på Sverige, kommit som ensamkommande minderåriga, välkomnats, lärt sig svenska, gått i svensk skola, och sedan  efter två-tre år här ska avvisas till Afghanistan. Där pågår ett utdraget krig sedan fyrtio år och rättslösheten med lokala krigsherrar, maktstinna potentater och en svag stat är utbredd. Många har vuxit upp i Iran och har ingen erfarenhet av att ta sig fram och överleva i Afghanistan. I Sverige har de fått hundratusentals svenska stödjare, vänner och följare, som stöttar, protesterar och försöker påverka politiken i en mänskligare riktning.

Vi har svårt att hitta varandra för det är mycket folk, många gatuhörn och vi har aldrig sett varandra. Unga män från Afghanistan har antagligen en mer precis träffpunkt och Place de la Chapelle och Porte de la Chapelle är ofta första plats de anländer till i Paris. Många kommer i delad taxi från Tyskland på andra sidan gränsen till Frankrike och blir avsläppta här. Så långt ner i Tyskland kommer de med buss norrifrån, oftast via Hamburg.

Klockan är sex. Många runtomkring ser ut att komma från Afghanistan och länderna runtom. Men är några av dem Amir och Ali? Trafikljuden är så höga att jag har svårt att höra vad Amir säger i telefonen.

 

Jaurés

Men vi hittar varandra. Amir och Ali vet att jag vill komma till de vilda tältlägren och träffa svenskafghaner – som jag kallar dem. Vi tar tunnelbanan två hållplatser till Jaurés. Båda inledde sin tid i Frankrike med att bo i vilda läger, men inte just här. De är ändå hemtama vid platsen. På kajerna på båda sidor om Canal S:t Martin (byggd på 1800-talet som ett av flera transportleder för att försörja Paris med mat)  finns många små kupoltält – gröna och blå mest, ibland med en grå filt eller ett blått täcke över. Det är ett av de vilda lägren i Paris där nyanlända bor innan de kommer in på ett, som de säger, ”boende”. Systemet i Frankrike verkar vara mycket speciellt – överleva och bo på gatan, registrering, koll i Dublinregistret, och så småningom plats i boende.

På gatan vid nerfarten till kajen står en rad av stadens beigegrå bajamajor och öppna urinoarer. I närheten finns metrostationen Jaurés, under vars viadukt hjälporganisationer kommer med mat en eller flera gånger om dagen. Det händer att ingen kommer. Från organisationer kan de hemlösa också få filtar, täcken och ibland tält. Ett återkommande problem är duschar och elektricitet. Duschar finns ställen att gå till, och ladda mobiler kan man göra i en del affärer mot en euro. Det har hänt att mobiler mobiler blivit stulna.

De lär sig snabbt hur systemet fungerar, och är mer eller mindre informerade redan i Sverige genom kontakter med andra som redan är i Paris.

Under den kalla Parisvintern var det hemskt att bo utomhus, och staden tog fram tillfälliga härbärgen. Polisen hämtade upp folk. Ali bodde utomhus i Porte de la Chapelle under tre nätter, men kom sedan med i ett polissvep och fick ett tillfälligt boende. I dag bor han lite bättre. Ali frös mycket som uteliggare, han hade bara en tunn tröja över skjortan, och en filt som han fått. Den svenska jackan och andra kläder blev kvar på bussen från Sverige till Tyskland.

Ali stannar till vid en nyskapad bosättning i hörnet av Quai de Jemmapes och Boulevard de la Villette.  Filtar, täcken, kartonger, presenningar, tygväskor och ett femtontal yngre män från olika länder som sitter eller vilar liggande. Inga tält men några dagar senare finns en handfull här.

En grupp är från Afghanistan, andra är afrikaner. Ingen har levt i Sverige. En man har varit tre år i Belgien och talar lätt både engelska och franska. Han jobbade som tolk i Afghanistan men Belgien har inte gett uppehållstillstånd. Han bor i ett tält på andra sidan kanalen, har inte duschat på två veckor, beklagar den sanitära situationen i de utställda bajamajorna och har aldrig levt på det här sättet tidigare. Men han har tillförsikt att det ska gå bra här i Frankrike.

 

Första steget – ”Dublin” eller ”normal”

Runt hörnan finns kön till 127 Boulevard de la Villette. Här inne inleds den franska asylansökansproceduren med en allra första registrering. Kontoret ger ett papper med datum, tid och plats till en polisprefectur där fingeravtryck och en del personliga uppgifter lämnas. Med hjälp av deras fingeravtryck och den stora Eurodac-databasen ska det avgöras om ett annat EU-land ska ha ansvaret för dem. Adresserna till en prefecur blir ”Metro 4” eller ”Metro 5” beroende av vilken metrolinje som går dit. 127 Boulevard de la Villette sköts av organisationen France Terre d´Asile, som har olika samarbetsprojekt med franska staten. De ger också en del information.

Metro 4 anses bäst eftersom mångas lämnade fingeravtryck aldrig ger Dublinträff i Eurodac-registret här. Då blir de genast ”normala”, och kommer in i asylproceduren utan att behöva bry sig om Dublin. Så var det för Amir, som kom före Ali. Hans fingeravtryck gav aldrig träff i Eurodac, och i dag har han alternativt skydd och ett – årigt uppehållstillstånd, som sedan förlängs. Alis fingeravtryck gav träff i registret och han väntar nu på vad som ska hända. Som det verkar blir de flesta ”normala” efter ett halvår, vilket bör ha att göra med att Frankrike inte har resurser att överföra alla Dublinärenden till ansvarigt land. 9 procent av alla Dublinfall överförde Frankrike 2016 till respektive EU-land. 57 personer överfördes från Frankrike till Sverige 2017.

Registrerade hos polisprefecturen har rätt till ett boende, men de får vänta tills polisen kommer med bussar, gör ett svep, kontrollerar papper, och för folk till boenden som blivit lediga.

50 procents chans att inte få Dublin i Metro 4, säger nästan alla jag talar med under dagarna i Paris, mindre chans men dock chans i Metro 5. Att många som har levt flera år i Sverige inte får Dublin, får jag också höra i Svenska kyrkan senare. Ingen vet riktigt varför.

Kön till den inledande registreringen på Boulevard de la Villette bildas under kvällen. Runt fem på eftermiddagen kommer organisationer med mat, sedan byggs kön upp. De köande tillbringar natten hopträngda utmed husväggen bakom polisens flyttbara gallergrindar. Alla hoppas komma in nästa dag, porten öppnar nio med insläpp till elva. De som inte kommer in ställer sig i kö igen. En del som får Metro 5 i stället för Metro 4 gör om registreringen och börjar med att ta plats i kön.

Många söker asyl i Frankrike nu, och för ett år sedan kom man in utan lång kö.

En vecka senare görs systemet om, kön ersätts med ett telefonnummer – 0800 144 414 – och möjlighet att välja mellan åtta språk. Mottagningen känner av var den som ringer befinner sig och skickar ett sms med adress och datum till närmaste polisprefectur för att lämna fingeravtryck.

 

Från Uppsala, Heby, Skellefteå, Stockholmregionen

I kön den här kvällen i slutet av april träffar jag ett tiotal nyanlända svenskafghaner. Nästa morgon träffar jag ännu fler. Då har kön blivit lång, och de har tillbringat natten utmed byggnaden sittande med uppdragna knän bakom gallergrindarna. Utanför på trottoaren går parisare till sina arbeten, och på gatan rullar trafiken. Under och kring sig har raden av grabbar filtar och en och annan dyna. Nej, det går inte att sova så här, säger de och ser trötta ut. Det är bara att vänta igenom natten. Många står upp och hänger på gallergrindarna. (Kvinnor och barn köar möjligen på en annan adress.). Framåt kvällen brukar människor komma med något att äta och dricka, så var det igår också. Men att vara långt fram i kön är ingen garanti för att komma in. Sent på natten dyker ibland storvuxna kriminella upp och kräver platserna för sina kompisar.

Grabbarna den här kvällen och morgonen är från Uppsala, Heby, Örebro, Skellefteå, Ystad, Rosengård i Malmö, från Kungsängen, Sköndal och Huddinge utanför Stockholm, och från andra platser. De flesta kom 2015 till Sverige och har varit där 2 ½ – 3 år och de talar utmärkt svenska. En del har bott i familj, en del i HVB-hem. Medan de väntade i Sverige hann de fylla 18, eller så blev de upplyfta till 18 av Migrationsverket. Fyllda 18 (riktigt eller uppgraderat) flyttades de nästan alltid till en vuxenförläggning på annan ort, ofta i en annan del av Sverige och de fick sluta skolan. För några ordnades det med en familj på orten och de kunde gå kvar i skolan. Eller kommunen tillät dem att bo kvar i HVB-hemmet. En i kön är äldre och har arbetat och betalat skatt en tid i Sverige.

De fick ett, två och tre avslag i Sverige på sina asylansökningar, och kallades till återvändarsamtal för att skickas till Afghanistan. De som väntar i den här kön kom till Paris för några dagar-en vecka sedan och de bor i tält vid kanalen här i Jaurés eller intill en viadukt till Boulevard Peripherique i Porte de la Chapelle. Några är fortfarande 18, andra har blivit 19 eller 20 år. De har olika berättelser om tiden i Sverige, ofta en blandning av bra och sorgliga, många gånger så att det verkar finnas fog att ifrågasätta rättssäkerheten i asylprocessen. De har mött bra och dåliga svenskar, bra och dåliga advokater, bra och dåliga tolkar. De talar gott om många, men inte om Migrationsverket. De saknar Sverige, vill bo i Sverige, längtar, och berättar gärna om lärare som har försökt hjälpa dem. Snäll är ett ord som återkommer om många svenskar.

Zaker från Ystad, Poryd från Skellefteå, Mosa Ahmadi från Kungsängen. Namnen kan listas många fler. Jaar Mohammad från Huddinge mådde så dåligt att han till slut tvångsomhändertogs enligt LVU för risken att han skulle skada sig själv, och han placerades på ett SIS-boende. Ghulam är en smal, lång ung man skriver i min anteckningsbok: ”Jag heter Ghulam. Jag bodde i Ängelholms kommun, Skåne. Jag är 18 år gammal och född 1999-09-28. Jag gick i skola i Ronne gymnasium. Jag älskar Sverige. Jag blev glad att träffa Annette.” Han berättade: ”När jag var 18 år sa kommunen att du måste komma till Ängelholm och de placerade mig sedan i ett vuxenboende i Halmstad. Jag gillade inte att bo där för det var bråk. Vi var sex som bodde i ett rum och de andra var irakier. Hela natten var de vakna, och de rökte. Och jag kunde inte gå i skola. Jag mådde jättedåligt. Några kompisar hade sett på nyheterna att flera hade åkt till Frankrike. När jag kom hit till Paris frågade jag människor och fick veta om La Chapelle.” Några dagar senare träffar jag honom bland tälten i Porte de la Chapelle.

Grabbarna får sina papper med adress och datum för att lämna fingeravtryck. Många har fått Metro 4 och är nöjda. Jag läser från texten: Metro 4, Port de Clignancourt, 92 Boulevard Ney, Paris 18. 4 foton kommer tas och för detta ska 10 euro betalas. Jag tror vi flyttas från Paris, säger en av grabbarna, i Paris finns ingen plats.

Jag frågar aldrig varför de lämnade Iran eller Afghanistan. Det är inte deras asylskäl jag vill rota i, varje människa har sina skäl. Utan jag vill framför allt veta hur de har det i Paris, var i Sverige de levde och hur de tog sig hit.

 

Porte de la Chapelle

På stora Boulevard Ney sitter migranter och flyktingar och väntar, antagligen på att hjälporganisationer ska komma med mat. Tälten som fanns här för några månader sedan är borta. Ingenting tyder på att människor sover just här på nätterna. I byggnaden nr 56 Boulevard Ney håller flera frivilligorganisationer till. En av dem är Utopia 56, som startade i Calais. Hemsidan berättar om att servera mat, ge kläder och filtar, följa med till sjukhus och stödja på annat sätt, bland annat i vilda läger. De som arbetar är alla volontärer. Här, berättar Alix Geoffrey, ger vi frukost på morgnarna kl. 8-10, men andra mål ges av andra organisationer. Vi ger också information och materiell hjälp som kläder och filtar och tält. Alix är volontär på heltid nu och lever på pengar från tidigare arbete.

En annan kväll vid Porte de la Chapelle, utmed den långa Avenue de la Porte de la Poissioniere, som går norrut från Boulevad Ney. Jag är här med Habib från Sundsvall och hans vänner.

Små gröna, blå och grå sommartält står tätt intill varandra på båda sidor av gatan. På ett stängsel hänger täcken och filtar på tork efter två dagars regn och kyla. Bebyggelsen och trafiken är gles. I närheten finns en moské, de som bor i tälten får använda duschar här. Oftast fästade i träpallar som underrede står tälten tätt intill varandra nära viadukten under ringlinjen La Peripherique. I närheten finns en från husväggen indragen stor altan med en arabisk butik innanför. Ali, som jag träffade min första kväll i Paris, berättade att när det ösregnade sökte många skydd mot regnet här på altanen. Men butiksägaren kom ut och sa att här får ni inte stå, ni hindrar kunderna.

Habib, som jag är här med den här eftermiddagen, berättar hur det var och är.

  • Ibland kommer polisen och säger att här får ni inte sova. Då plockar man ihop sina grejer så gott det går och går bort. Nästa dag kommer man tillbaka. Då kan polisen ha tagit bort allt och man får hjälp av hjälporganisationer.

De säger att afghanerna här har kommit hit från Sverige, Tyskland och Holland. En grabb kommer direkt från Afghanistan och berättar på engelska att han var i Grekland för bara några månader sedan.

Utanför och inne i tälten träffar jag ett tiotal svenskafghaner. Några känner jag igen från kön utanför registreringen vid Jaures. Den långe Roherun från Uppsala, som ser så svensk ut med sina glasögon, kom till Paris för fem-sex dagar sedan. Han fick sitt papper och ska till Metro 4 i morgon och lämna fingeravtryck.  Han kom till Sverige som 16-åring men är 18 nu, bodde i ett familjehem, fick första avslaget efter 1 ½ år och det andra sex månader senare.

  • Det var hemskt väder i går. Det var kallt och det regnade in i tälten. Det blev vått och du ser ju hur det hänger filtar på tork där borta på andra sidan gatan. Hur vi får mat? Människor kommer med mat, organisationer och privatpersoner. Men det är mer på helgerna för då är privatpersonerna lediga. Men de kommer på vardagar också. Fast jag vet inte så noga för jag har bara bott här fem-sex dagar.

Zahed känner jag också igen från kön utmed Boulevard de la Villette. Han sitter med några grabbar vid en liten uppbyggd öppen eldstad, ett par andra har varit i Tyskland, och en kom nyligen från Afghanistan. Zahed kom till Sverige 2015 och har bott i trakterna av Örebro och i Askersund. Efter att ha blivit åldersuppskriven från 17 år till 19, flyttades han från sitt HVB-hem till ett vuxenboende, förlorade skolan, bodde hos kompisar och kom hit för en vecka sedan.

De talar alla flytande svenska.

 

Fortsättning följer i del 2.

 

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Paris ett sorgligt men ofta bra val för ensamkommande svenskafghaner

Foton författaren, Paris 25 april – 3 maj 2018. 1-2. Jaurès, intill Canal S:t Martin. 3. Jaurès, matutdelning kl. 5 under metroviadukten. 4. Parc Vilhelmin mellan Jaurès och Gare de l´Est, kallad Afghanernas park, sa någon. 5. I närheten av Porte de la Vilette. 6-7. I närheten av Porte de la Chapelle kvällen efter två dagars regn och kyla trots att det snart är maj. 8-10. Svenska kyrkan i Paris: Nesar och Tua, präst i kyrkan. Jacob, pizzan han äter lagar husmor i sin omsorg om grabbarna, en annan svenskvariant är varm korv med bröd. Sara och vännen Reza.

Frankrike har en annan syn på säkerheten i Afghanistan än Sverige, och använder sig inte av alternativet internflykt. 2017 fick 83 procent av alla från Afghanistan uppehållstillstånd. De flesta har bedömts som alternativt skyddssökande och får 1-årigt uppehållstillstånd, som sedan förlängs.

Dessutom försvinner ofta Dublin för de unga från Sverige.

Efter nio dagar i Paris bland ensamkommande afghanska unga män från Sverige kan jag konstatera att de flesta verkar bli kvar i Frankrike. De längtar efter Sverige och saknar vänner och kompisar, det är som att de har förlorat ett hemland igen, och de tycker franskan är svår. ”När man inte har sin familj så blir kompisarna som en familj. Först lämnade vi familjen, och nu måste vi lämna kompisarna.”

Och de går fortfarande i kläder från Sverige – jackan, jeansen, skorna.

Jag vet inte hur många unga svenskafghaner som finns i Paris nu. Men de är många. Flera är djupt, djupt besvikna på Sverige, de vill aldrig mer tala svenska. Men de flesta är bara ledsna, de vill helst tillbaka och vet att de inte kan.

För att få råd, vardagshjälp och vara nära det svenska kommer många till Svenska kyrkan på Rue de Médéric (Metro Courcelle, linje 2). Kyrkan välkomnar, men oroar sig över att inte ha fått pengar för Sara Brachets projektanställning efter juni. Sara har blivit en kunnig rådgivare och gör mycket av det praktiska arbetet med grabbarna. Hon känner många nu och hon har blivit en klippa. Hela kyrkan ställer upp på öppenheten och välkomnandet av de unga afghanerna från Sverige.

Den som är nyanländ vet inte mycket, men lär sig hur det fungerar i Paris genom kontakter till andra afghaner. De som har kommit tidigare visar, hjälper till och förklarar.

 

Första tiden i tält eller under öppen himmel

Första tiden är kämpig. De bor i tillfälliga, vilda tältläger, ibland under viadukter för att ha skydd för regn. Lägren nås från metrostationerna Jaurès, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette. Jaurès är mer centralt än de andra två. I tälten bor nyanlända såväl som de med Dublin, som väntar ut 18 månader. Många är från Afghanistan, ännu fler är från afrikanska länder. I tälten i Porte de la Villette finns också barnfamiljer från Sudan. Det var sorgligt lätt i Jaurès och Porte de la Chapelle att hitta unga afghaner som varit två-tre år i Sverige och som talar bra svenska, ofta mycket bra svenska. De borde få leva i Sverige.

Mer än tiotalet av alla jag träffade under dagarna i Paris kring månadsskiftet april-maj hade anlänt från Sverige för bara några dagar sedan, och i kyrkan första veckan i maj  finns många nya ansikten.

I väntan på att få registrera sig som asylsökande och lämna fingeravtryck finns inget ordnat boende. De hänvisas till gatan. Systemet är sådant åtminstone i Paris dit de flesta nyanlända kommer. Kritiken har varit omfattande sedan de som bor på gatan har blivit så många fler efter 2015 och efter att det stora vilda lägret i Calais stängdes. Men att som flykting bo på gatan i Paris är inte något nytt, vänner till mig har berättat om samma erfarenheter när de har sökt asyl för ett par år sedan såväl som för tio år sedan.

Registreringen sköts av prefecturen (polisen) med samarbetspartners. En del hade köat i flera dygn på gatan utanför 127 Boulevard de la Villette nära Jaurès metrostation för att boka en tid  till att lämna fingeravtryck hos polisen på en annan adress, och med detta även få den formella rätten till ett boende. Vilket inte innebar bostad med en gång. En kväll och en tidig morgon hittade jag i en kö på kanske sextio personer lätt ett tiotal svenskafghaner, som kommit för några dagar sedan.

Först när frågan om Dublin har klarats av eller haft sin tid får man rätt att komma in i själva asylprocessen. Man registreras som ”normal”. Med detta förs ens ärende över från polisen till asylmyndigheten OFPRA (French Office for the Protection of Refugees and Stateless Persons).

Från den 2 maj är kö-ingången till hela ansökningssystemet ersatt med att man ringer ett gratis online-telefonnummer – 0800 144 414 – och kan välja mellan åtta språk. Telefonen känner av var den uppringande befinner sig och skickar ett sms med datum och adress till närmaste prefectur (polis) där fingeravtryck ska tas. Det funkar, fick jag rapport om vid Jaurèslägret dagen efter – flera hade kommit fram under dagen och fått plats och datum.

Nyanlända ska inte vänta sig något annat än att först bo med andra i små, tunna sommartält eller under bar himmel och få mat genom organisationer eller privatpersoner. Flera bodde så och frös i vintras, några ”bara” i tre-fyra dagar innan polisen kom och förde dem till ett tak över huvudet. Andra har bott så i 1-2 månader.

Under den kalla vintern ordnades tillfälliga boenden, läser jag i Ecres veckobulletin 30 mars 2018. En del fick återvända till tälten när den värsta kylan var över. Vintern 2018 var inte bara kall i Paris, den var också snöig. Det måste ha varit hemskt!

De finns de som väntar ut Dublins 18 månader i stället för att bli Dublindeporterade, och då kan de ha bott länge i tält, varit utan pengar och inte varit i kontakt med myndigheter. Men de kan också ha lämnat ett boende de har fått i landsorten för att de vill vara i Paris. Paris har helt andra resurser till kurser i franska och rasismen i denna enormt mångkulturella storstad är mindre. För visst finns det rasism på många håll i Frankrike. Man har inte rätt att välja boende, och den som lämnar sitt boende stryks från ekonomiskt stöd.

Enligt fransk lag har man rätt att starta på nytt och söka asyl efter 18 månader utan risk för nedslag i Dublin. Men som papperslös finns risken och rädslan för att gripas och sättas i förvar.

Asylsökande och papperslösa ska ha rätt till medicinsk vård utan kostnad. Eventuella begränsningar känner jag inte till och det är möjligt att man måste visa upp någon form av fransk id-handling, giltig eller utgången. Ecres veckobulletin från 30 mars återger en rapport från Refugee Rights Europe baserad på en undersökning bland hemlösa flyktingar och migranter i Paris – de som bor på gatan. 54 procent sa att de inte hade tillgång till medicinsk vård i Frankrike, 67 procent sa att de inte hade tillgång till Europas immigration- och asylregler. De här är oroväckande, men jag kom inte i kontakt med detta bland de unga svenskafghanerna jag träffade.

De hemlösa svälter inte och kan delvis tacka lokalsamhället för det. Organisationer och privatpersoner kommer med mat. Men det händer att ingen mat kommer förrän sent på kvällen, eller inte alls en dag. Hur matutdelningen organiseras sägs ha blivit bättre på senare tid. Enligt frivilligorganisationen La Cimade, som har funnits i över femtio år, startade dagens hjälp med mat, filtar och kläder 2015 när så många nya kom. I Paris är den hjälpen fortfarande mycket levande och det kokas mat och bakas kakor hos organisationer likaväl som i privatpersoners kök. Människor som bor runtomkring tycker inte det är rätt att andra människor ska bo på gatan, som medarbetaren på La Cimade förklarade saken för mig. La Cimade hjälper inte på det sättet utan ger juridiskt stöd och råd till flyktingar och migranter av alla slag och genomför aktioner till försvar för asylrätten. Teamet i Paris består av 7 avlönade personer, och verksamheten i Parisregionen bärs också upp av 700 volontärer. Men La Cimade har inte tolkar, handläggarna talar franska och i bästa fall engelska. Så man bör ha med sig egen tolk. (Huvudmottagningscenter är 46 Boulevard des Batignolles, Metro Rome, linje 2. För öppettider se deras hemsida.) La Cimade tar inte emot finansiering från staten och menar att med oberoendet från staten kan de agera och protestera fritt.

Staden har ställt upp bajamajor vid de vilda lägren och det finns ställen där man kan duscha, ibland långt borta, ibland på oklara adresser. Organisationer ger också kläder, filtar och ibland tält. Kartong att ligga på får man leta efter själv. En del duschar och tvättar kläder i Svenska kyrkan.

Att bo så här måste ha varit ett helvete under den kalla Parisvintern. En del hade bra kläder med från Sverige, men andra hade inte det. Ingen var väl beredd på att det kunde vara så kallt i Paris. Polisen gjorde ganska täta uppsamlingsrazzior då i tältlägren och förde många till stora, tillfälliga härbärgen.

Det är genom polisrazziorna de flesta får sitt första boende, berättade grabbarna. Men razziorna görs mindre ofta nu när det är varmare. ”Man får vänta tills polisen kommer, då får man ett boende.” Det verkar som att razziorna görs när det har blivit ett större antal boendeplatser lediga i regionen. Första boendet brukar vara i Parisregionen, men kommande boenden kan bli runtom i landet. De flesta har eget rum och delar kök och badrum med andra. Boendena drivs av olika organisationer och stöd och regler varierar med dem. En del har dagpenning och tre mål mat om dagen, andra har samma dagpenning men ingen mat.

Det händer att polisen rensar lägren totalt och tar bort alla tält, Europapallar, som tälten ofta står förankrade i, filtar, sovsäckar, kartonger och så vidare. Samtidigt som många självmant går in i polisbussarna för att äntligen få en bostad, är det andra som springer undan. Vad har de att komma tillbaka till efter en omfattande razzia?

 

Dublin

Många får aldrig Dublinträff på sina fingeravtryck! Det finns hypoteser kring det men ingen jag träffade visste verkligen varför. Grabbarna menar att det bland annat har att göra med var fingeravtrycken lämnas.

För inte så få blir det i alla fall träff i Eurodac-registret. Även om teamet vid La Cimade berättade att afghanerna i förvaret ute vid flygplatsen Charles de Gaulle är ganska många, så kunde många av svenskafghanerna jag träffade i Paris berätta att Dublin tagits bort efter ett antal månader. Om det alltså över huvud taget blir träff. Och då blir man ”normal” och asylprocessen kan starta.

Dublinförordningens regel anger att ett land har 3 månader på sig att skicka förfrågan till ett annat land om att ta emot en person för vilken landet i fråga anses ha asylprocedursansvaret, landet har sedan 2 månader på sig att svara (icke-svar betyder accepterande), och sedan har frågelandet 6 månader på sig att skicka personer. Totalt alltså som högst 11 månader, och det kan gå mycket snabbare. Jag träffade många som fått träff och som nu väntar på vad som ska hända. Och jag träffade ännu fler för vilka Dublin aldrig kommit upp eller hade försvunnit efter ett antal månader. Så oftast verkar det inte bli någon överföring från Frankrike.

Antagligen har Frankrike inte resurser att verkställa överföringarna inom sex månader. Migrationsverkets statistik säger att överföringarna från Frankrike är ganska få i förhållande till vad Sverige har accepterat.

I La Cimades kritik av Dublin III, daterat 8 december 2917, läser jag samma sak.  De senaste åren har registrerade Dublinärenden i Frankrike ökat kraftigt – 6 000 2014, 12 000 2015, 22 000 2016 och över 30 000 2017. Fler och fler asylsökande hålls i husarrest i hotell, boenden, mottagningscenter och förvar. Men 2016 skickades bara 9 procent av alla från medlemsstaterna accepterade Dublinöverföringar. Det stämmer bra med grabbarnas erfarenheter.

 

Asyl

Med Dublin borta – av olika skäl – kan själva asylprocessen i Frankrike starta, det som betyder att man har blivit ”normal”. Det sker med avstamp i skyddsbehovet gentemot Afghanistan och har ingenting med Sverige att göra. Ansvaret nu ligger hos en särskild asylmyndighet, Ofpra.

Frankrike har en annan syn på säkerheten i Afghanistan än Sverige, och använder sig inte av alternativet internflykt. 2017 fick 80-83 procent av alla från Afghanistan uppehållstillstånd. De flesta har bedömts som alternativt skyddsbehövande och får 1-årigt uppehållstillstånd, som sedan förlängs.

Asylprocessen startar med en utförligt skriven och berättande asylansökan. Sara Brachet i Svenska kyrkan har hjälpt flera med det, och med råd om juridiska problem. Intervju och beslut följer sedan snabbare än i Sverige.

Frankrike har två varianter av uppehållstillstånd, båda är tillfälliga: 1 år för alternativt skyddsbehövande och 10 år för flyktingförklaring. En ny asyllag är på väg, kritiserad bland annat för att den inför kortare tider för rätt att söka asyl. Det absolut enda som är bra med den, sa företrädare för La Cimade, är att 1 år ändras till 4 år. Hur det kommer svara mot reglerna i EU:s nya asylsystem – som kanske blir klart under sommaren – talade vi inte om – men där blir tiden mycket, mycket kortare. (Jag kommer framöver informera översiktligt om vad det asylsystemet innebär av förändringar – och ofta försämringar – för flyktingar som söker skydd i EU.)

Den 9 mars 2018 beslutade Cour National du Droit d´Asile att den afghanske medborgaren så och så och bosatt i Kabul inte ska skickas till Afghanistan och till Kabul på grund av säkerhetsläget och i stället får åtnjuta alternativt skydd i Frankrike. Domen lär tills vidare bli vägledande.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Frankrike – Paris – ensamkommande ungdomar som lämnat Sverige

Artiklar kommer snart.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Äntligen slut på förbudet för flyktingar att lämna öarna i Egeiska havet, men förbudet består.

 

Tisdagen den 17 april hävde den grekiska Council of State – landets absolut högsta domstol – i ett majoritetsbeslut tidigare beslut om geografiska restriktioner för asylsökande som anländer till Lesvos, Chios, Samos, Leros, Kos och Rhodos. Efter den 19 mars 2016 har de tvingats bli kvar på öarna en lång tid innan de möjligen har fått flytta över till fastlandet. Förbudet att resa vidare togs då av den grekiska asyltjänsten – motsvarande det svenska Migrationsverket – och har varit kopplat till EU-Turkiet-avtalet i syfte att de flyende ska skickas tillbaka till Turkiet och söka asyl där.

Det nya beslutet gäller bara de som har anlänt efter att beslutet togs.

Några dagar senare presenterades Asyltjänstmyndigheten beslutet att behålla restriktionerna – de kallas nu allmänt i Grekland för förvarspolicyn. Bakom beslutet ligger naturligtvis regeringen.

Kritiken mot avtalet EU-Turkiet har varit mycket omfattande och framförts ihärdigt bland annat för att vara både emot internationella konventioner och internationell flyktingrätt.  EU:s regeringsföreträdare har dock hävdat att länderna måste hålla fast vid detta. Jag har skrivit om avtalet i tidigare inlägg och går inte in närmare på det nu.

I praktiken har få skickats tillbaka till Turkiet med referens till just detta avtal, men alltför många har tvingats stanna i lägren på öarna under mycket lång tid. Lägren har varit obarmhärtiga med otaliga brister, svårt överbefolkade, ofta dubbelt eller tredubbelt sin kapacitet. Många barn, äldre, kvinnor och män har tvingats bo länge i enkla sommartält, och toaletter, avlopp, varmvatten och duschar har varit underdimensionerat. Ibland har det varit en stank av avlopp och träck, särskilt i Moria på Lesvos. Många har blivit sjuka. Kvinnor har varit rädda för sexuella trakasserier och sexuellt våld. Även tilldelningen av dricksvatten har varit för liten, och maten har mött mycket kritik. Köerna till allt man behöver har varit långa. Vården har varit undermålig, särskilt sedan frivilligorganisationer tvingades bort och allt skulle skötas genom grekiska staten och grekiska armén.  Få av barnen har fått gå i skola, och för de vuxna har det inte funnits mycket mer att göra än att vänta, vänta, vänta. Protesterna från hjälporganisationer, mr-organisationer, sakkunniga och enskilda har varit enorma. Öbefolkningen har kämpat bland annat genom sina borgmästare för att lägren ska bort så att deras öar, där turismen är främsta näringen, inte ska förknippas med fångläger.

Öarnas lokala advokatsamfund och Grekiska flyktingrådet vände sig så småningom till Council of State med begäran att pröva om de geografiska restriktionerna verkligen var i enlighet med grekisk lag – och de vann målet. I sitt svar skriver Council of State bland annat att det finns inget allmänt publikt intresse av att rättfärdiga restriktionen och hänvisar till artikel 31, andra satsen, i FN:s flyktingkonvention.

Artikel 31 har rubriken Flyktingar som olovligen uppehålla sig i tillflyktslandet

1. Fördragsslutande stat skall icke för olovliginresa eller olovligt uppehåll bestraffa
flykting, som anlänt direkt från område varest hans liv eller frihet var i fara på sätt i artikel l avses och som utan tillstånd inrest eller uppehåller sig inom den fördragsslutande statens område, under förutsättning att flyktingen utan dröjsmål anmäler sig hos myndigheterna och visar godtagbara skäl för sin olovliga inresa eller sitt olovliga uppehåll.

2. Fördragsslutande stat skall icke ålägga flykting som nu sagts andra inskränkningar
i hans rörelsefrihet än som äro nödvändiga, och inskränkningarna må upprätthållas endast till dess flyktingens ställning i landet har blivit reglerad eller han erhåller tillstånd att inresa i annat land. Fördragsslutande stat skall bevilja flykting som nu avses skäligt rådrum och alla nödvändiga lättnader för att erhålla tillstånd att inresa i annat land.

Men att förbudet att resa vidare inom landet är upphävt har en baksida – det gäller inte för människor som har anlänt till öarna innan beslutet togs. Begränsningen sägs bero på att öarnas befolkning av asylsökande är så många – omkring 13 000 för närvarande – och att grekiska myndigheter skulle inte klara av att hantera att så många plötsligt reser till fastlandet.

Men det kan bli så så att ett nytt asyl- och mottagningssystem införs, som begränsar asylsökandes rörelsefrihet till en speciell del av landet. Regeringen är i färd med att lägga en proposition till parlamentet om ett tillägg i lagen som bland annat ska innebära snabbare och effektivare behandling av asylärenden. Jag återkommer om det när jag vet mer.

Nya beslutet från myndigheten Asylservice.

Asylservice utfärdade några dagar senare en administrativ order om restriktionerna ska finnas kvar på grund av nödvändigheten att hålla sig till EU-Turkietavtalet och att detta är av ett större allmän intresse (än flyktingars och öbors). 21 organisationer för mänskliga rättigheter och humanitet protesterar, bland dem Ecre. De skriver att det nya beslutet går emot beslutet hos Greklands allra högsta domstol och emot Greklands ansvar enligt internationell lag, EU-lag och grekisk lag.

Se  något mer i ECRE Weekly Bulletin 27 april 2018.

Jag klistar in från the bulletine, which provides information about the latest European developments in the areas of asylum and refugee protection. ECRE is a pan-European alliance of 90 NGOs protecting and advancing the rights of refugees, asylum seekers and displaced persons.If you would like to know more about ECRE’s advocacy work, policy positions, press releases and projects, please visit our website at www.ecre.org, find us on Facebook or follow us on Twitter.

Övrigt

Grekland har sedan en dryg månad en ny migrationsminister. Han heter Dimitris Vitsas. Enligt mina källor i Aten ger han intryck av att seriöst vilja förstå och sätta sig in i migrations- och flyktingfrågor till skillnad från den tidigare migrationsministern Jannis Mouzalas som mest pratade skräp.

Det finns sedan omkring ett år tillbaka en ny organisation som försvarar juridiska och humanitära rättigheter för de flyktingar som fastnat på öarna i Egeiska havet – den heter RSA – Refugee Support Aegean, http://rsaegean.org.   Naturligtvis är de emot EU-Turkiet-avtalet och hur situationen är för flyktingar som befinner sig på öarna.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Home new home – korta dokumentärer om att komma vidare

An International Cultural Action for the Refugee in 5 Countries

Adressen är www.homenewhome.gr

Ett intressant flerkulturellt och -nationellt film-video projekt med nya och aktuella kortdokumentärer.  Skriv adressen på nätet och titta själva! I högra hörnet på hemsidan för www.homenewhomes.gr finns flaggmarkering för att få texten på engelska. En del av filmerna är på engelska. Projektet beskriver sig så här på sin hemsida:

The project titled “Home New Home” aims to address the refugee crisis and record it in short documentary films, as well as to highlight the views of citizens from six welcoming countries that serve as temporary homes in the refugees’ way to a better future. Syrian, Afghans, Iraqis and Palestinians refugees and citizens from the welcoming countries took part in workshops on how to make a short documentary. The workshops were held in six cities that receive refugee flows: Athens and Lesbos in Greece, Izmir in Turkey, Tyr in Lebanon, Amman in Jordan and Ramallah in Palestine. Most of the participants caught the camera for the first time. Everybody was educated in cinematic narrative in intensive seminars in Greece, Turkey, Jordan, Lebanon and Palestine by established directors and academics in schools, universities and refugee camps. Watch here the fascinating stories they created in the Home New Home project.

The project is consisted by a  wide network of partners: Municipality of Athens, Open Schools ( The activity Home New Home is implemented in the framework of the Athens Open Schools program an initiative run by the City of Athens, with exclusive donor Stavros Niarchos Foundation), Regional Development Funt of Attica, Anna Lindh Foundation, Goethe Institut, while the website hosting the action and the movies and refugee training is an donation of Stavros Niarchos.

The action Home New Home had the auspices of the Ministry of Digital Telecommunications and Information Policy.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

2 år efter EU-Turkiet avtalet

Samos, invid bilvägen upp till lägret. Bilen är en i raden av fordon, som tillhör anställda, som arbetar för staten eller för hjälporganisationer. November 2017. Foto författaren.

20 mars 2016 började EU:s avtal med Turkiet gälla. Det skulle stoppa flyktingar från att nå Europa via de grekiska öarna i Egeiska havet. Nu har avtalet som strider mot internationell lag existerat i två år.

Från och med 20 mars 2016 har flyktingar fastnat på fem grekiska öar, som de inte får lämna. Efter en begränsad juridisk process ska de skickas tillbaka till Turkiet och söka asyl där.  Turkiet ska enligt avtalet hindra flyktingar att nå kusten och resa vidare med båt.

I gengäld gav EU 3 miljarder euro till Turkiet för att förbättra situationen för flyktingar från Syrien, bland annat med skolgång för barnen. Andra flyktinggrupper som de många från Irak och Afghanistan, som finns i Turkiet, nämndes inte. De 3 miljarderna ökades med 3 miljarder till, som EU nu står i begrepp att betala ut. Det finns många andra detaljer i avtalet, som jag inte går in på. Avtalet strider mot internationella konventioner, bland annat får inget land skicka tillbaka flyktingar till ett land där det finns risk för att landet ska utsätta dem för tortyr eller annan förnedring, eller riskerar att skickas vidare till ett land där detta kan ske. I det här sammanhanget anses inte Turkiet vara ett generellt säkert land även om EU-kommissionen agerar som om det var det. Turkiet har heller inte skrivit under Genèvekonventionen i sin helhet.

När avtalet skulle implementeras i grekisk lag fick grekiska UNHCR in tillägg om att särskilt utsatta personer och de som hade familj i EU skulle undantas. Som särskilt utsatta menas ensamkommande minderåriga, ensamma kvinnor med eller utan barn, människor med funktionshinder etc. Inte heller människor för vilka Turkiet inte anses säkert ska skickas tillbaka. Men först har alla rätt att ansöka om att få söka asyl i Grekland, hela den processen fram till beslut tar lång tid. I intervjun som görs är det personens brist så säkerhet i Turkiet som är relevant, inte vilket man skulle tro varför hen har flytt från hemlandet.

Även om till slut nästan hälften av alla som kommit till öarna har förts över till det grekiska fastlandet genom undantagen i lagen, och få har skickats tillbaka till Turkiet, har situationen i lägren på öarna lett till starka och ihärdiga protester från stora och små organisationer för hjälp och för mänskliga rättigheter och från lokalbefolkningen. Förhållandena i lägren är gräsliga och ovärdiga människorna som lever där, och ovärdiga Grekland och övriga EU. Hela tiden fylls lägren på med nya flyktingar – framför allt människor från Syrien, Irak och Afghanistan i nu nämnd ordning.

EU står givetvis för kostnaderna och mycket pengar har pumpats in i Grekland. För EU är det här uppenbart ett sätt att hindra flyktingar att komma till EU:s territorium. Men EU och medlemsstaternas regeringar talar i stället om avtalet som ett framgångsrikt sätt att bekämpa smugglare och hindra drunkningar. Smugglarna har getts och ges skulden för resorna över havet, men ingenting sägs om att  EU:s hårda visumkrav tvingar flyktingar och migranter att anlita smugglare och göra de  farliga och dyra irreguljära resorna. Flygbolag som transporterar människor utan visum får höga böter. Genom ett utväxlingsförfarande skulle man också skapa lagliga vägar till EU – för varje syrier som skickades tillbaka till Turkiet enligt avtalet, skulle en annan syrier få resa in lagligt till ett EU-land.

Turkiet skulle enligt avtalet få visumfrihet till EU för sina medborgare och förhandlingarna om medlemskap i EU skulle återupptas. Detta har inte skett.

Ur EU-kommissionens och många regeringars perspektiv är avtalet framgångsrikt eftersom det kommer långt färre flyktingar till Grekland än 2015. EU-talar sällan om konsekvenserna, om öarnas överbefolkade läger där många tvingas bo i enkla tält oavsett vinterkyla, regn eller sommarhetta. Många drabbas av sjukdomar och de sanitära förhållandena är under all kritik. Varmvattnet räcker inte, elnäten blir överbelastade, köerna är långa för allt som behövs inklusive maten, som ofta är otillräcklig och dålig. När EU-kommissionen ändå antyder problemen lägger man skulden på Grekland och räknar med att Grekland ska ändra sin lagstiftning så att fler skickas tillbaka till Turkiet. På så sätt skulle överbefolkningen i lägren minska. EU-kommissionen vill att alla utom tortyroffer ska skickas tillbaka till Turkiet. Regeringen förbereder också ett nytt lagförslag, som ska komma i början av april. Det ska bland annat begränsa rätten av överklaga asylbeslut vilket skulle förkorta handläggningstiderna och minska flyktingars rättigheter ännu mer.

Öbefolkningarna och många hjälp- och mr-organisationer kräver att flyktingar och migranter på öarna ska föras över till fastlandet där det finns bättre förutsättningar att ta hand om dem. Överföringar sker, men det tar tid och lägren fortsätter att vara överbefolkade. Nya människor anländer med ungefär 1 500-2 000 eller fler i månaden. Regeringen och många greker tror att minskar överbefolkningen i lägren så kommer fler människor resande, och att Turkiet styr hur många som får möjlighet att resa över.

Och så har vi Turkiet – är Turkiet ett säkert land för flyktingar. Nej, menar många greker, varken tidigare eller nu. Med den omfattande repressionen har tiotusentals turkiska medborgare fängslats, avskedats och fått sina bankkonton låsta, och det är omöjligt för inhemska mr-organisationer att verka, undersöka och yttra sig fritt. Turkiet har också genomfört olagliga pushbacks av flyktingar vid gränsen till Syrien. Den omfattande repressionen mot inte minst kurder, och nu också inne i Syrien, gör att grekiska mr-organisationer och myndigheter inte anser att kurder är säkra i Turkiet.

I EU-kommissionens korridorer och bland medlemsstaternas regeringar anses avtalet så framgångsrikt att det nu inspirerar till avtal med många andra utomeuropeiska länder, som människor på flykt har passerat i sin önskan att nå länder i EU. Efter stöd från EU och mycket pengar ska länderna dels anses tillräckligt säkra för att flyktingar och migranter ska kunna skickas tillbaka dit, dels acceptera att ta tillbaka dem.

Enligt EU mätningar citerade i tyska Die Welt anlände mellan mars 2016 och januari 2018 62 190 asylsökande till öarna i Egeiska havet. 45 procent (27 635) har så småningom förts över till grekiska fastlandet. Bara ett litet antal har sänts tillbaka till Turkiet. (Och de övriga, frågar jag, är de kvar eller, som jag misstänker, har många försvunnit, det vill säga lyckats själva ta sig vidare in i EU?)

Om just 2-årsdagen den 20 mars 2018

Många organisationer har gjort uttalanden med anledningen av tvåårsdagen för när avtalet började gälla.

Lagligheten i avtalet och att tvinga människor kvar på öarna under de omständigheter som råder ifrågasätts, och GCR, Greek council for refugees,  har fört upp frågan till Greklands absolut högsta domstol Council of State, som antagligen är en mix av svenska Högsta Domstolen och Regeringsrätten. 13 400 finns för närvarande strandsatta på de fem öarna.

Avtalet stoppade inte vågen av flyktingar och döden på Medelhavet, skriver Grekiska förbundet för mänskliga rättigheter (Hellenic League for Human Rights, som har funnits sedan 1950-talet). Antalet nyanlända flyktingar befinner sig på en fortfarande högst synbar och jämn nivå, och tragedin utanför Agathonisi visar att människor fortfarande drunknar (se mer om Agathonisi längre fram). Mottagningslägren på på Lesvos, Chios och Samos är dessutom kraftigt överbefolkade och förhållandena är förskräckliga.

Human Right Watch uppmanar grekiska regeringen att sätta stop för att placera asylsökande i läger på öarna. ”Tusentals människor lever i tillstånd av våld, fara, kallt väder och förnedring. Kvinnor, män och barn tvingas leva hopträngda tillsammans. Det finns inte tillräckligt med mat, vatten, bostäder eller sjukvård och toaletterna och duscharna är för få. Eländet är bottenlöst. Toaletter och duschar är dessutom särskilt svåra att använda för människor med funktionshinder. Barn går inte i skola och vuxna lever sina dagar utan någonting att göra. Säkerheten har försämrats och försätter människor i fara.” Så uttryckte sig Eva Cosse, forskare hos grekiska HRW.

Grekiska delen av Läkare i Världen har pekat på fem myter kring avtalet, de är tvärtemot verkligheten. 1. Avtalet stoppade flödet. 2. Avtalet stoppade döden och minskade mänskligt lidande. 3. Avtalet innebär en laglig och alternativ väg in till Europa, och en väg bort från smugglare. 4. Grekland är ansvarig för problemen på öarna eftersom landet inte gjorde vad det borde ha gjort. 5. Om avtalet kollapsar kommer tusentals nya illegala migranter.

Läkare utan Gränser har lyft fram avtalets dramatiska konsekvenser för tusentals människors hälso- och levnadstillstånd, och att regeringen blundar för detta. Varje dag tar Läkare utan Gränser hand om psykiska och fysiska sår, som skapats eller förvärrats av den inhumana politiken för öarna. Efter medicinsk behandling skickas de tillbaka till sina tält, sina överbefolkade containerhus och den återvändsgränd som denna misär fört med sig. En ond cirkel utan slut presenteras som en framgångsrik berättelse som EU nu firar. Läkare utan Gränser uppmanar grekiska och europeiska myndigheter och politiker att sätta ett slut för en politik som gör livet ännu farligare för utsatta människor.

Yonous Mohammadi, president för Grekiska forumet för flyktingar, påminner om att situationen på öarna har inte förbättrats. Lägren är fortfarande överbefolkade, handläggningstiderna är långa, det är brist på information, hälsovård och mycket annat, och attityden från lokalbefolkningen blir mer och mer negativ. Få flyktingar från Afghanistan lyckas ta sig till övriga Europa, som fattar beslut baserade på rädslan för politisk utveckling och inte på verkliga fakta. Migration kommer aldrig upphöra, säger han, och asylsystemet inom EU bör ändras och baseras på Genevekonventionen.

Den grekisk hälsoorganisation för framförallt smittburna sjukdomar, Keelpno, talar om de dåliga hygieniska förhållandena på öarna, om utbrott av hepatit A och mässlingen och att det är meningslöst att göra diagnoser när de inte går att erbjuda adekvat behandling. Keelpno kräver att nödvändiga strukturer införs.

I sin rapport för 2017 oroar sig den grekiske ombudsmannen över avtalet som innebär byråkratiska hinder, brist på ordentlig plan och att den fortsatta användningen av mottagningsläger på öarna inte löser några problem utan tvärtom minskar flyktingars grundläggande rättigheter.

Ungefär samtidigt uttalar sig som väntat representanter för tyska regeringen om avtalets framgång. Den irreguljära migrationen till EU har minskat, färre människor dör i Egeiska havet och mer än två millioner flyktingar i Turkiet, de flesta syrier, har fått avsevärt förbättrade liv genom olika projekt som backats upp genom EU-finansierat stöd.

Förlisningen utanför Agathonisi

På morgonen den 17 mars konstaterade kustbevakningen att 18 av 21 människor hade drunknat utanför ön Agathonisi. En träbåt med en familj från Afghanistan och en från Irak sjönk. De tre överlevande, två kvinnor och en man, berättade hur många som hade varit ombord och att 9 av de drunknade var barn. De fördes chockade till Samos sjukhus i Vathy.

Snart kom det fram att när båten hamnade i nöd blev en familjemedlem, som redan fanns i flyktinglägret på Samos, uppringd. Han kontaktade kustbevakningen, som svarade att han inte behövde oroa sig, allt var lugnt. Han bönade och bad vaktmanskap i lägret, men förgäves. Först när en person på Agathonisi ringde kustbevakningen och berättade att döda personer flutit i land och han kunde se ännu fler, reagerade kustbevakningen. Men då var det för sent. Kustbevakningen ifrågasätts för att ha väntat ett dygn efter första anrop innan de gick ut.

När detta kommer ut blir protesterna omfattande. Solidaritetsnätverket Alarm Phone skriver i pressutskick, som når mig via aktivistnätverket Action2-I: ”Den 16 mars försökte två familjer nå Europa över Egeiska havet, en från Afghanistan, en från Irak. De lämnade Turkiet och rörde sig mot den grekiska ön Agathonisi. Men strax innan de nådde fram, kapsejsade de. En släkting på Samos till den afghanska familjen  kontaktade myndigheter om och om igen via telefon och personligen. Då hade fortfarande många kunnat räddas eftersom de, enligt de överlevande, höll sig flytande i flera timmar och väntade på hjälp. Men en räddningsoperation startade först en dag senare när en öbo hade upptäckt de första kropparna och kunde se fler döda kroppar. De tre överlevande är en kvinna från Afghanistan och en man och en kvinna från Irak. Tillsammans med släktingen från Afghanistan berättar de inte bara om den grekiska myndighetens sena beslut att agera utan också om en oidentifierad båt, som de förlista människorna såg och som inte kom till hjälp.”

Grekiska UNHCR meddelade i sammanhanget att omkring 500 flyktingar och migranter har förlorat livet eller saknas i Egeiska havet under de senaste två åren.

Mer om öarna och lägren

Under mars anlände närmare 1 500 till öarna. Lägren på Lesvos och Samos är nu de mest överbefolkade och utsatta. Ministeriet säger att prioriteringen nu är att snabba på asylprocesserna och på olika sätt förbättra levnadsomständigheterna för asylsökande och migranter och för lokalbefolkningen. Detta om förbättringar har sagts många gånger utan att något har blivit väsentligt bättre. Att snabba på asylprocesserna syftar på ett nytt lagförslag som regeringen ska lägga fram för parlamentet i slutet av april och hoppas ska bli taget strax efter.

Evros i norr

I stället för att nå Grekland över Egeiska havet har alltfler rest in irreguljärt över gränsfloden Evros i norr. Det var en led som användes mycket åren kring 2010, och som delvis stängdes sensommaren 2012 genom att en hög mur byggdes och att floden bevakades mer. Över floden kom 2016 3 300 och 2017 5 500 personer. Men floden är farlig och att människor drunknar berättar grekiska fiskare och jägare. Grekisk polis och gränsbevakning anklagas för att genomföra illegala pushbacks systematiskt. Grekiska staten har förnekat att sådant sker men lovat undersöka.

Turkiska myndigheter i sin tur uppges ha hindrat omkring 21 000 människor att passera gränsen irreguljärt 2017. Antalet uppges vara tre gånger högre än 2016.

Spänt förhållande till Turkiet

Turkiets president Erdogan har klagat för att det allra mesta av EU:s tre miljarders stöd till Turkiet enligt avtalet har betalats ut till olika organisationer och inte till turkiska staten. Ett surt svar från EU medelar att pengarna har aldrig varit avsedda för den turkiska statsbudgeten. Erdogan begär också att den utlovade visumfriheten till EU för turkiska medborgare ska genomföras och att förhandlingarna om EU-medlemskap för Turkiet ska återupptas.

Med repressionen som följt i Turkiet på kuppförsöket i juli 2016 har alltfler turkiska medborgare sökt asyl i Grekland, totalt sedan 2016 närmare två tusen och de flesta under 2017. I Grekland tror man att antalet kommer öka. I Tyskland har c:a 8 000 turkiska medborgare sökt asyl sedan kuppförsöket.

Störst uppmärksamhet i Grekland har åtta militärer som kom flyende i en helikopter strax efter kuppdagen fått. De gavs asyl i Grekland men beslutet bordlades sedan av dåvarande migrationsministern. En minister kan inte ändra domstolsbeslut, protesterade många. Bakgrunden är att Turkiet flera gånger officiellt har begärt att de åtta ska utelämnas eftersom de är terrorister och var delaktiga i kuppförsöket. Deras ärende har varit uppe i Högsta domstolen, som menar att de kan inte utelämnas eftersom de riskerar tortyr och förnedrande behandling. Att skicka tillbaka dem vore i strid med en av de allra heligaste paragrafer i internationella konventioner. Medan detta pågår hålls de åtta turkarna fängslade trots att de har fått asyl i Grekland.

Det här har bidragit till att försämra Greklands relationer till Turkiet. En annan grupp turkiska medborgare, som har sökt asyl i Grekland, har också begärts utlämnade och anklagats för terrorism. Grekisk domstol har vägrat att utlämna dem.

Turkiska marinfartyg har kränkt grekiskt farvatten. Att turkiskt militärflyg kränker grekiskt luftrum har skett länge, och nu sker det återigen då och då.

I månadsskiftet februari – mars råkar så två grekiska gränspatrullerande soldater hamna på den turkiska sidan av gränsen i norr. De har gått vilse. Sådana misstag händer då och då från båda sidor. Den här gången gör Turkiet stor sak av händelsen. Soldaterna förs till den stora staden Edirne och hålls fängslade. Grekland begär att få dem tillbaka, Turkiet svarar att lagen måste följas. Efter en knapp månad säger Turkiet att man i soldaternas telefoner hittat bevis för att de är spioner, och att de måste åtalas och dömas. Straffet blir troligen 5 års fängelse. Grekiska kyrkans överhuvud bönar om att de ska släppas. Grekland ber EU-kommissionen om hjälp. Båda länderna är dessutom Nato-medlemmar.

Förvar och förvarstagande

Återigen placeras många i förvar, om än inte som under högerregeringens tid 2012-2014. Förvaren är fortfarande mycket dåliga och det finns människor som har hållits i förvar längre än vad lagen tillåter. En riksdagsledamot från regeringspartiet Syriza protesterar mot att till och med migranter, som sedan ganska länge lever och arbetar i Grekland, arresteras och hålls i förvar utan lagliga grunder.

Koordinatorn för psykiskt sjuka inom Läkare utan Gränser rapporterar att många hålls i förvar på öarna utan att de har gjort något kriminellt. De har bara fått avslag i andra instans. Förvaren är förfärliga. Människor förlorar sin värdighet och saknar tillgång till medicinsk vård och juridisk hjälp. De som redan har psykiska problem försämras snabbt.

Ett av förvaren på fastlandet som inte upphör att användas är den gamla militärförläggningen i staden Korint, som jag besökte 2013 och blev förfärad. Det var brist på mat, brist på varma kläder och skor, brist sjukvård, brist på information, brist på hygienutrymmen – och brist på värdighet i behandlingen. Grekiska frivilligorganisationer har rapporterat utförligt om detta, senast 2017 i Aitimas rapport Forgotten.

Lite statistik

Enligt Eurostats årsrapport för 2017 har Grekland i förhållande till sin folkmängd flest antal nya asylansökningar, tätt följd Cypern, Luxemburg och Malta. I absoluta tal ligger Tyskland högst med 31 procent av EU:s nya asylansökningar 2017 (198 300), följt av Italien med 20 procent (126 000), Frankrike med 14 procent (91 100) och så Grekland med 9 procent (57 000). Generellt har nya ansökningar minskat i EU med ungefär hälften jämfört med 2016. De flesta nya ansökningar kommer fortfarande från syrier (102 400), följt av irakier (47 500) och afghaner (43 600).

Grekland och Italien är den enda EU-länder där antalet asylansökningar inte har minskat.

Rasistiska attacker

Inte bara Golden Dawn attackerar flyktingar och migranter igen utan också ett nybildat fascistiskt parti i Grekland – Krypteia. De har attackerat Afghanska föreningen mitt i Aten nära Omoniaplatsen. De har också attackerat andra flykting- och migrantföreningar och organisationer för mänskliga rättigheter.

Under 2017 utsattes 42 organisationer i landet  för hat- och våldsbrott. Nätverket för att dokumentera rasistiskt våld rapporterar om 102 händelser med mer än 120 intervjuade offer. 34 fall gällde migranter eller flyktingar som attackerats på grund av etniskt ursprung, religion, färg eller genus. I sju fall var offren människorättsförsvarare eller anställda i organisationer som erbjuder stöd till flyktingar. 47 fall var Hbtq-relaterade. Nätverkets konstaterar att xenofobi och organiserat våld mot organisationer för flyktingar, migranter, hbtq och deras försvarare har ökat, samtidigt har myndigheterna utvecklat klarare och mer bestämda sätt att svara på detta.

Ny migrationsminister

Den 28 februari ersätter premiärministern migrationsministern Yannis Mouzalas med Dimitris Vitsas. Det sker i samband med att sex ministerposter ändras.  Vitsas har varit biträdande försvarsminister. Mouzalas hade en mer humanitär bakgrund. Han var läkare, hade haft många internationella uppdrag inom Läkare i världen och hade erfarenheter av flyktingläger. Han hyllades inom EU men drog med tiden på sig alltmer kritik i Grekland. Officiellt slutade han på grund av hälsoproblem. Under Mouzalas tid förändrades Grekland mycket när det gäller statens ansvar för flyktingar. Det hade inte kunnat genomföras utan nära samarbete med UNHCR, stora summor från flera EU-fonder och otalig hjälp från stora och små, internationella och nationella hjälporganisationer och från solidariska nätverksgrupper av volontärer. Byte av migrationsminister anses inte innebära några större asylpolitiska eller praktiska förändringar den närmaste tiden.

 

Uppgifterna sammanfattar information från grekiska UNHCR:s pressöversikter i mars 2018.

Se också www.aitima.gr för rapporten Forgotten – administratively detained irregular migrants and asylum seekers (2017).

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar