III av III: Grekland och människor på flykt, tidigt oktober 2018

Maria Makrogianni och tre ungdomar från Afghanistan i juni 2016. Då hade EU:s avtal med Turkiet börjat gälla och ungdomarna var fast på ön. Hur det gick sedan vet jag inte, men den lille fjortonårigen till höger om Maria kom ofta hit till Marias taverna och de fick en nära kontakt. Med Marias bistånd fick han den hjälp han hade rätt till som ensamkommande minderårig, och han kom sedan till Österrike. Maria och hennes man Michalis engagerar sig nu för människor på flykt från sitt hem i en by några kilometer ovanför Vathy sedan de tvingades lämna tavernan vid havet. Foto författaren.

 

Främlingsfientligheten och solidariteten

Visst kan det finnas främlingsfientlighet bakom öbornas protester, och flyktingar har utsatts för våld. Men det är nog mer trötthet och ilska bakom protesterna över att beslut fattas över deras huvuden, att ”Aten” hela tiden kör över dem och att människor far illa på deras öar. Från förre migrationsministern mötte de ofta arrogans. Det neonazistiska, våldsbejakande riksdagspartiet Gyllene Gryning har anhängare – men kommunledningarna och öborna har tagit avstånd.

Över hela Grekland möts offentliga samlingar av ultrahögern med antirasistiska demonstrationer och manifestationer.

Gyllene Gryning verkar inte ha lika stark ställning bland greker i dag som de hade 2012 och 2015. Greker i gemen säga ha tröttnat på deras beteende. Men det finns andra grupperingar inom extremhögern. Rasism finns och flyktingar och migranter utsätts för våld, likaså flyktingförsvarande organisationer.

Mycket uppmärksammat blev attacken på borgmästaren i Thessaloniki i somras. Vid ett offentligt tal utsattes borgmästaren för slag och sparkar. I en video framgår att attacken var noga organiserad. Ett antal kunde snart identifieras och åtalas.

Detta, säger en av mina insatta grekiska vänner, skulle knappast inträffa i Aten. Men Thessaloniki har ett arv av främlingsfientlighet och våld sedan 1920- och 30-talet när den muslimska befolkningen 1923 drevs ut i utbyte mot greker som drevs ut från Turkiet. I århundraden hade befolkningen i den stora blomstrande staden Thessaloniki (vid den tiden mycket, mycket större än Aten) bestått av turkar, judar och greker med ungefär en tredjedel var. Men detta förändrades med konsekvenserna av första världskriget, den muslimska befolkningen drevs ut och från Turkiet  fördrevs en miljon greker till Grekland – en gigantisk och smärtsam folkomflyttning i stil med fler andra sådana i världen under 1900-talet. Antisemitismen växte i samband med olika politiska ställningstaganden och många judar flyttade från Thessaloniki. Med den tyska ockupationen från 1941 mördades de många judar som fortfarande bodde kvar. Sommarens attack mot Thessalonikis borgmästaren visar att en djup, våldsbenägen främlingsfientlighet lever. Borgmästaren står för ett öppet Thessaloniki och välkomnande av flyktingar och migranter,

På Samos har migrationsministeriet under hösten 2017 och våren 2018 föreslagit att flytta lägret i Vathy till en äldre arméförläggning utanför den lilla bergsstaden Mytilinoi mitt på ön. Borgmästaren där reagerade tvärtemot Thessalonikis borgmästare och hotade skjuta migranter som visar sig i staden. Han fick ta tillbaka sitt uttalande offentligt, men stadens ledning har hela tiden varit emot en flyktingförläggning här och sagt att de har andra planer för hur arméförläggningen ska användas. Bland annat handlar det om fritidsanläggning för barn. Skulle flyktingförläggningen i Vathy flyttas till Mytilinoi skulle den lilla staden få ett ekonomiskt lyft men ändra karaktär och majoritetsbefolkningen skulle utgöras av flyktingar, som i allmänhet stannar en begränsad tid. Antagligen ser invånaren framför sig en storskalig, gräslig anläggning som den i Vathy framför sig, och det vill man förståeligt nog inte ha.

Det finns många lokala grupper som värnar om mänskliga rättigheter och flyktingars väl. På Samos fortsätter solidaritetsgruppen med sitt lilla hus i stadsträdgården och sina kontakter över hela ön. De samlar in bidrag och vad som behövs, delar ut mat och kläder, och ordnar musikaftnar där människor från lägren och greker från ön musicerar. De bemöts i allmänhet med stor respekt från såväl invånare och kommunledning.

I en by ovanför Vathy och lägret bor numera Maria Makrogianni och hennes man Michalis Georgianni. Maria blev känd som Mama Maria när paret tog emot många flyktingar i sin taverna vid havet i Vathy. Hos dem kände sig människorna i lägret välkomna, och många hittade dit. Ofta bjöds de på mat. Men paret tvingades lämna tavernan och har nu sitt hem uppe i byn i bergen som välkomnande oas för en del i lägret. Här finns också en stor grönsaksodling, som flyktingar från lägret sköter. När Maria får in pengar lagar hon mat, som Michalis kör ut i sin gamla Toyota picup och som de sedan delar ut vid en vägficka en bit från lägret. Marias och Michalis generositet och medmänsklighet har fått mycket lokal och internationell uppmärksamhet.

Sedan i augusti är tre volontärer på Lesvos fängslade och åtalade för att smuggla flyktingar till ön, för att vara medlemmar av en kriminell organisation och för spionage. Ändå har organisationen verkat i samarbete med grekiska myndigheter om räddningsoperationer och de har haft klartecken från staten att verka inne i flyktingläger. Enligt grekisk lag kan de tvingas förbli internerade i upp till 18 månader innan det blir rättegång. Ett femtiotal organisationer – däribland Grekiska Flyktingrådet och Oxfam – har undertecknat ett protestbrev mot detta senaste exempel inom EU på göra solidariskt arbete till kriminell handling. EU-parlamentet har också nåtts. I Italien har livräddningsbåtar tagits i förvar och besättningen åtalats, och i Ungern är hjälp till flyktingar numera straffbart. Läs mer och skriv på protestlistor på http://www.freehumanitarians.com och http://www.weareawellcomingeurope.eu/en .

Drunkningarna utanför Agathonisi nära Samos, och  pushbacks

Den 16 mars 2018 sjönk en båt med flyktingar utanför den grekiska ön Agathonisi söder om Samos. Tre personer överlevde. Sju av de 19 drunknade var barn. De tre överlevande har berättat att de befann sig i vattnet från tidigt på morgonen till sena kvällen utan att bli räddade av kustbevakningen, som hade kontaktats på natten av en nära anhörig i flyktinglägret på Samos. På den ganska nybildade grekiska frivilligorganisationen Refugee Support Aegans hemsida lyssnar jag till ljudupptagningen med den unga systern till en man i flyktinglägret på Samos. Det var det sista han hörde från henne.

Olagliga push backs förekom länge vid gränserna. Människor på flykt tvingades tillbaka. Hur omfattande det var kan jag inte säga, men det kom otaliga vittnesmål om det. Att tvinga tillbaka någon som vill söka asyl är strängt förbjudet enligt internationell lag. Stora internationella organisationer för mänskliga rättigheter dokumenterade och rapporterade om grekiska push backs åren kring 2010. Den nuvarande Syriza-regeringen tog avstånd när de kom till makten på nyåret 2015. Under 2018 har push backs ägt rum vid upprepade tillfällen uppe i Evrosområdet, men också på havet. Drabbade har rapporterat till vänner i Grekland att de tvingats tillbaka i båt över Evrosfloden av personer i svarta kläder och svarta huvor. De som har skickats tillbaka är flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan men också flyktingar av turkisk nationalitet.

8 turkiska militärer och andra turkiska flyktingar, 2 grekiska soldater och kyliga relationer med Turkiet

Sedan försöket till statskupp i Turkiet sommaren 2016 har flera tusen turkiska medborgare flytt till Grekland och sökt asyl. De flesta är eller anklagas för att vara Gülenanhängare, men här finns också turkiska kurder och åtminstone en parlamentsledamot från det turkkurdiska HDP. Turkiet har en lång historia av omfattande övergrepp mot kurder, bland annat för några år sedan i Anatolien, och som nu mot kurdiska områden i Syrien. Man vet att Turkiet har skickat tillbaka medborgare från Syrien över gränsen.

Genast efter kuppförsöket mot president Erdogan i juli 2016 anlände 8 turkiska militärer i en helikopter och sökte asyl i Grekland. De fängslades för illegal inresa och deras asylskäl började processas. Turkiet har ihärdigt krävt dem tillbaka för att åtalas för terrorism och kuppförsök. För grekiska regeringen var situationen känslig eftersom man vill ha fredliga relationer till den stora grannen i öster. Man vill inte riskera EU-Turkiet-avtalet och befarar att miljoner flyktingar i Turkiet annars kommer resa irreguljärt till Grekland. Men man har hävdat att beslut ligger hos domstol och att Grekland följer internationell lag. Så småningom har de fått asyl, men de bor på hemlig ort och skyddas av polis på grund av risk för kidnappning. De antas resa vidare till ett annat EU-land. Turkiet ger sig inte och från presidentens kansli meddelas att de kommer jagas varhelst de befinner sig och straffas och att Turkiet kommer vända sig till Interpol.

I mars 2018 gick två grekiska gränssoldater i Evrosregionen in på turkiska sidan och greps av turkisk polis. De placerades i fängelse i Edirne och hade åtal att vänta för spioneri. Inofficiellt kröp kopplingen till de 8 turkiska militärerna fram, ungefär som att ger ni oss de åtta, släpper vi de två. De två grekiska soldaterna släpptes i mitten av augusti efter utdragna diplomatiska förhandlingar, som också fördes på EU-nivå. Turkiets dåliga ekonomi med behov av goda relationer till EU sägs vara en förklaring till att de i augusti kunde komma hem. Efteråt har media spekulerat i om soldaterna var inblandade i push backs eftersom de har berättat att deras uppdrag vid gränsen var att spåra flyktingar. Regeringen har hela tiden tagit avstånd från push backs men kan inte förneka att de äger rum.

 

Se också del I och II av III.

 

 

Texten grundar sig på stadig kontakt med sakkunniga i Grekland och i EU samt på grekiska UNHCR:s täta och utförliga sammanfattningar av grekisk media.

 

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

II av III: Grekland och människor på flykt, tidigt oktober 2018

Ensamkommande ungdomar från Afghanistan på i Vathy, Samos, i september 2014 på väg att ta båten till Pireus. De har varit här i tio dagar och har fått papper på att de får resa vidare till fastlandet. Killarna nådde nog andra länder i EU och jag hoppas de har ett bra liv i dag. Foto författaren.

Från öarna till fastlandet, till Tyskland om möjligt – och kanske tvingade tillbaka Grekland genom nya bilaterala avtal

Asylsökande på fastlandet bor i lägenheter, hotell, byar för asylsökande och läger runtom i landet. De har skapats sedan 2015 och -16. Drygt 50 000 finns på fastlandet, på Kreta och på Peleponessos. En del kom före 19 mars 2016 men många har förts över senare efter lång tid på öarna.

Senaste halvåret har många, som vill söka asyl, kommit över Evrosgränsen i norr, ca 10 000. Ett tag var det överfullt på polisstationer i Evrosområdet och i första mottagningslägret, som finns här uppe i norr. I rapporter i våras kom uppgifter om fönsterlösa skrubbar där de instängda hade en kvadratmeter per person att röra sig på. Liksom att kvinnor placerats ihop med många främmande män.

Det är problem nog att hitta logi för dem som tillåts lämna öarna för fastlandet. Gamla dåliga läger öppnas på nytt, andra läger utökas. Det gräsliga förvaret Amygdaleza nära Aten har öppnats igen. En del läger saknar i stort sett all rimlig service.

En del nyanlända har själva tagit sig till Thessaloniki och Aten och försöker komma vidare till andra EU-länder med smugglare eller på egen hand. Hur många som har lyckats vet man inte, men det anses vara många trots kontroller på flygplatser och i båthamnar.

Inte så få har nått Tyskland på egna vägar, och dessa vill Tyskland nu skicka tillbaka till Grekland om de en gång blev registrerade som asylsökande där – vilket antagligen de flesta blir. Nyligen slöt de två länderna ett avtal om att de ska till Grekland trots att landet knappast kan ta emot dem under värdiga förhållanden. Sådana bilaterala avtal håller nu på att ersätta Dublinförordningens paragrafer om att den som vill söka asyl i EU ska göra det i första EU-land hen kommer till. Att mottagande av flyktingar och migranter ska vara värdigt står som en generell formulering i de flesta dokument som EU-kommissionen kommit överens om med medlemsstaterna. Många grekiska boenden för människor på flykt betraktas som värdiga, många definitivt inte.

I gengäld har Tyskland lovat att skynda på familjeåterföreningen för personer som man redan har accepterat att ta emot men som har väntat i många månader eftersomTyskland förhalar processen. Grekiska kritiker säger att det nya avtalet är uttryck för grekisk underdånighet, man böjer sig för Tysklands vilja. De som skickas tillbaka antas vara många fler än de som åker till sin familj iTyskland. Migrationsministeriet förnekar att det skulle vara så.

Belgien kommer också skicka tillbaka personer som finns registrerade i Grekland som asylsökande.

Alla bara väntar på att resa vidare, sa en av mina afghanska vänner om ofta reser tillbaka till Grekland. Och många lyckas. Grekiska vänner som arbetar för asylrätten säger att regeringen räknar med att flyktingar ska lyckas lämna landet, och att det är regeringens långsiktiga lösning på integreringen, för vilket inte många konkreta planer finns. Mot bakgrund till det är avtalet Tyskland – Grekland oroväckande. Kommer de som lyckas nå Tyskland så småningom skickas tillbaka till Grekland när de en gång har sökt asyl här, och hur kommer deras liv sedan bli?

Från Sverige skickas asylsökande tillbaka till Grekland om de har fått uppehållstillstånd där.

Fastlandet: Kortsiktiga boendelösningar med lägenheter, hotell, flyktingbyar och läger

Sedan något år tillbaka får asylsökande efter en inledande tid en liten månadssumma insatta på bankkort. Det ska räcka till mat och andra utgifter. Summan är inte stor, och det är den inte i Sverige heller.

Men på öarna och i en del läger på fastlandet gäller catering, där maten levereras av företag med avtal med armén. Cateringföretagens mat har kritiserats år, och just nu är det föremål för korruptionsanklagelser. För hur kan maten vara så dålig när det ändå avsätts inte så lite pengar till den?

Skolgång för de asylsökande barnen kom i gång så sakteligen 2016, ibland under protester från föräldrar enligt idén ”not on my back yard”. Barnen som väntar på öarna går oftast inte i skola om inte solidaritetsgrupper håller undervisning.

Integrationsprogram för dem som har fått uppehållstillstånd är det lite av. Bostäder och läger är för asylsökande, inte för människor med uppehållstillstånd. En del blir hemlösa. Men det har skapats 6-månadersprogram för bostäder, och dessa ska bli fler. Hur det blir framöver kan man ändå undra eftersom arbetslösheten i Grekland är stor, samhällets offentliga sociala omsorg begränsad, grekiska staten har inga pengar, EU-fonder är begränsade, landet har ett arv av att ha dålig framförhållning och det är inte i mediafokus längre.  Det är som att staten räknar med att de flesta kommer lämna Grekland, eller som att den först nu långsamt inser att många kommer att bli kvar.

Jo, det finns de som hittar arbete, framför allt inom jordbruket.

Knappt hälften av de drygt 50 000 på fastlandet – innan årets slut kommer de vara många fler – bor i lägenheter genom ett EU-finansierat UNHCR-program, de flesta är familjer, många under väntan på återförening med familjen. UNHCR hyr lägenheterna i samråd med kommuner spridda över Grekland och lägenheternas ägare. De som väntade på omlokaliseras till andra medlemsstater enligt överenskommelse staterna emellan, framför allt syrier, placerades ofta i lägenheter. När just detta program avslutades hösten 2017 efter två år hade drygt 21 000 asylsökande kunnat resa vidare legalt.

Inte bara Tyskland är sena med att överföra överenskomna familjeåterföreningar.

Programmet med lägenheter (kallas ESTIA) har ingen längre säkerhet – som det är med alla program – och UNHCR försöker hitta långsiktig finansiering nu när vissa EU-fonder är tömda och Grekland inte är i fokus för EU:s flyktingmottagande längre.

Kommuner som tar emot flyktingar i lägenheter ser fördelarna.  De kompenseras ekonomiskt, tomma lägenheter kan hyras ut, och flyktingarna – som numera förses med kontokort och månadsinbetalade pengar att leva på – använder pengarna i lokala affärer. Den vackra lilla staden Livadeia vid den vida Thessaliaslätten är en föregångare med sin positiva och förnuftiga kommunledning.

Många bor i hotell eller i flyktingbyar och flyktingläger. Det har förekommit upplopp när människor väntar och väntar och tror att de ska få lägenhet, och de får inte tillräcklig information. Flyktingbyarna består oftast av ungefär samma små containerhus, som finns på öarna – två små rum med plats för fyra personer per rum i våningssängar. Eilonas i Aten var först och byggdes sensommaren 2015 och har lyfts fram som ett mönsterboende för asylsökande. Men de flesta kom till våren 2016 och framåt genom insatser från UNHCR, grekiska staten och mängder av frivilligorganisationer som skötte verksamheten. Finansieringen kom från EU-fonder.

Otaliga frivilligorganisationer har lämnat Grekland sedan 2015 och -16 sedan staten krävde att ta över verksamheter. De flesta läger drivs nu av militären. En del frivilligorganisationer och lokala solidaritetsgrupper kompletterar.

Många bodde i tältläger länge, ofta på gamla arméförläggningar i norra och centrala Grekland. Flera läger har försämrats mycket sedan frivilligorganisationerna tvingades lämna, som Skaramangas utanför Aten, och det, som ligger vid en vältrafikerad väg flera kilometer utanför staden Thiva i centrala Grekland (antikens Tebe). Thivas läger består av de gängse små grå containerhusen (som bl a  Eilonas och Skaramangas) och kritiseras bland annat för att de som lever här är hänvisade till att gå på den vältrafikerade vägen för att nå staden och mataffärer. Elliniko, det stora förskräckliga tältlägret i en idrottshall och flyghangar nära Aten, stängdes våren 2017.

Nya läger öppnas nu och äldre läger överbefolkas och försämras för att ge plats för fler som förs över från öarna eller som har kommit via Evrosområdet. Det blir väl också hit de som skickas tillbaka från Tyskland och andra länder förs. De som har fått asyl i Grekland medan de var i ett annat EU-land lämnas kanske att klara sig själv. Jag hoppas få veta mer om det senare i höst i Aten.

I Athen och Thessalonik hålls flera ockuperade byggnader som informella kollektivboenden. Startade och uppbyggda av grekiska och europeiska aktivister, drivs flera nu av flyktingarna själva. Det mest kända är Hotel Plaza vid stora Acharnongatan i Aten. De har funnits i flera år och tolereras, troligen för att regeringen inte har boenden för dem.

Grekland har fått EU:s beröm för att ha lyckats ge plats för de många flyktingarna, men har också kritiserats för bland annat för långa handläggningstider för dem som söker skydd. Enligt en ny asyllag ska hanteringen ta max tre månader i första instans. Lagen har också begränsat rätten att överklaga och den ifrågasätts bland annat för inbyggd rättsosäkerhet. Tre månader är många gånger för kort tid för att den sökande ska få fram dokumentation som bekräftar skyddsskälen.

2/3 delar av de ensamkommande minderåriga saknar lämpligt boende

Ett stort problem med boenden rör Greklands drygt tre tusen ensamkommande minderåriga. Det finns runtom i Grekland bara drygt 50 boenden med 1 125 platser för ensamkommande. De andra står på väntelista och lever i läger (ibland inom skyddade zoner) på fastlandet och öarna, eller de bor på hotell eller i informella boenden, som de ordnar på egen hand. De flesta är från Pakistan, Afghanistan och Syrien. 96 procent är pojkar. 5 procent är under 14 år. Frivilligorganisationer uppskattar att närmare 500 bor på gatan och i parker. En del försörjer sig genom överlevnadssex.

 

Se också del I och III av III.

 

Texten grundar sig på stadig kontakt med sakkunniga i Grekland och i EU samt på grekiska UNHCR:s täta och utförliga sammanfattningar av grekisk media.

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

I av III: Grekland och människor på flykt – lägesrapport tidigt oktober 2018

Foton från det överbefolkade flyktinglägret i Vathy, Samos, från hösten 2017 när jag var här senast. Tyvärr är överbefolkningen ännu värre nu när lägret hyser 4-5 gånger så många som det har kapacitet för.

I tre delar sammanfattar texten  det aktuella läget i Grekland som första land för människor på flykt: om EU:s planer för människor som söker skydd i unionen, om de svårt överbefolkade lägren på öarna med fokus på Samos och Lesvos, om grekisk och internationell kamp för att flyktingar och migranter ska föras vidare till fastlandet, om de som har nått och bor på fastlandet, om hoppet att resa vidare, om främlingsfientlighet såväl som antirasism och solidaritet med de som tvingas fly och om landets spända relation till Turkiet. Med mera.

Grekland i EU

Greklands läge i utkanten av EU i östra Medelhavet gör att det blir första EU-land för många människor på flykt. Första land innebär skyldigheter inom unionen om att försvara dess yttre gränser såväl som att ta hand om flyktingar och processa deras asylansökningar. Vid den stora folkvandringen 2015 in i EU passerade de flesta Grekland som första land. Då hölls gränserna öppna en tid innan det blev tvärtom och EU dessutom slöt ett avtal med Turkiet i mars 2016 om att hindra de irreguljära båtresorna till de grekiska öarna utanför Turkiet. Dessutom fastnade de nyanlända på fem öar i Egeiska havet. Flyktingar som nådde Grekland minskade till att vara ungefär lika många som 2014 och 2013. De har ökat något under 2018 beroende på läget i Afghanistan, Syrien, Irak och i Turkiet.

Observera att EU har en befolkning på 500 miljoner och unionen behöver invandrad arbetskraft. Några miljoner flyktingar och migranter borde inte skrämma.

Nu i början av oktober 2018 finns drygt 70 000 människor i Grekland, som har kommit som flyktingar sedan 2016 och som fortfarande finns kvar. I förhållande till sin folkmängd (knappt 11 miljoner) har Grekland många fler asylsökande än Sverige.

Efter 2015 och trots att långt färre kommer än för tre år sedan ser EU nyanlända flyktingar och migranter som ett stort hot. Den nu aktuella planen är att tvärtemot grundprinciper om asylrätten ska flyktingar placeras i länder på andra sidan Medelhavet och söka asyl därifrån. EU har samarbete med Libyen, där det pågår krig igen och vars kustbevakning lärts upp att bli effektiv i att stoppa båtar på väg till Italien. Flyktingar och migranter placeras i läger i Libyen där en gränslös och numera känd exploatering och misshandel äger rum. Plus att en del hamnar i krigszoner. Egypten är en annan het möjlighet, en värre diktatur än Mubaraks där inhemska kritiker fängslas och försvinner.

Hur EU ska göra med de flyktingar som ändå kommer in på EU-territoriet, finns ingen enighet om. Medlemsstaterna fattar beslut utifrån enighet, utan enighet inget beslut. Då blir det att minsta gemensamma nämnare styr, vilket gynnar EU:s högerpopulistiska och invandringsfientliga regeringar och partier.

Vad EU:s länder enas om är starkare gränsbevakning. 10 000 soldater ska snart bevaka unionens yttre gränser och sättas in där man anser att de behövs.

Grekland hävdar att flyktingar och migranter som anländer till EU måste fördelas solidariskt inom unionen: Även om EU bidrar med pengar kan inte ankomstländerna lämnas ensamma att svara för mottagande, asylprocesser, deportationer, integration för dem som får uppehållstillstånd, och unionen måste enas om ett gemensamt asylpaket och fördelning av dem som kommer.

Det asylpaket som låg för beslut i juni 2018 gick aldrig att enas om. Den stora oenigheten har rört Dublin 4, som bland annat innehåller paragrafer om hur asylsökande ska fördelas inom unionen. Tyvärr innehåller paketet många försämringar för människor på flykt.

Italien och Malta är också första ankomstländer och vägrar numera ta emot räddningsfartyg på Medelhavet. Alltfler når Spanien, som blivit ett viktigt första land sista året, och Cypern.

Människor flyr när alla andra alternativ är uttömda och de måste.

Omkring 30 000 nyanlända till Grekland under första halvåret 2018 är långt fler än de som genom olika överenskommelser tillåtits resa vidare inom EU, eller som lyckats ta sig vidare på egen hand. De flesta är från Syrien, Irak och Afghanistan – senaste tiden framför allt från Afghanistan där säkerhetsläget blir allt sämre.

UNHCR kom nyligen med en utförlig rapport om landet och är bestämd med att ingen bör skickas tillbaka till Afghanistan, inte heller till Kabul. Sverige följer inte detta och hör till de länder i Europa som är sämst på att ge uppehållstillstånd till människor från Afghanistan – 32 procent jämfört med till exempel Frankrikes 84 procent. Enskilda i Sverige såväl som organisationer som Rädda Barnen, Amnesty och Flyktinggruppernas riksråd protesterar.

Åter till Grekland. Mer än tio tusen skyddssökande reste oväntat in i norr över floden Evros. Evros-leden var den stora irreguljära trafikleden åren runt 2010 tills gränsbevakningen ökade och en hög mur byggdes utmed landgränsen.

Asylprocesserna tar lång tid. Många, kanske de flesta, som kom 2016 har inte fått slutligt besked än. Datum för asylintervju ligger ofta ett eller två år fram i tid.

Grekers bitterhet

Bitterhet och ilska över vad som har hänt de senaste åren är utbredd. För att rädda banker och stora långivare har ofantliga summor runnit ut ur landet, en tredjedel av befolkningen går numera under fattigdomsnivån, en halv miljon har emigrerat och grekiska storföretag har kommit i utländsk ägo. Stora lån från EU, Världsbanken och Internationella valutaunionen har tillsammans med stora nedskärningar och nya, stora skatter betalat räntor och amorteringar utan att låneskulden har minskat. Nu är nödlånen slut och Grekland förväntas klara sig själv.

Tyskland anses ha varit den stora vinnaren i spelet – som många gånger tidigare i grekisk historia. Grekland, som för inte så länge sedan var känt för sina skeppsvarv och sin handelsflotta, och för många andra industritillverkade produkter och andra tillgångar, verkar nu vara utsett inom EU att tillhandahålla turism och placera flyktingar i. Så tänker många greker och oroar sig för att efter valet hösten 2019 kommer Grekland ha en regering dominerad av populistisk extremhöger. Missnöjet med det sittande Syriza-partiet och premiärminister Alexis Tsipras är stort. Regeringen har inte levererat vad den lovat gentemot EU utan varit just så undfallande som den försäkrade att inte vara. Många fler betalar skatt i dag och skattekontrollerna har skärpts, men invånarna får nästan ingenting tillbaka. Jo, en förbättring är att även oförsäkrade, fattiga invånare har numera rätt till sjukvård – å andra sidan saknar många utarmade sjukhus medicin och utrustning. Grekland har inget högkostnadsskydd för medicin. Solidaritetskliniker tar emot medicin från organisationer och enskilda i andra länder och fördelar. En av bidragsgivarna är det svenska Nätverket för Grekland, med hemsidan http://www.natverketforgrekland.se .

Tilliten till staten är i stort lika dålig som tidigare. Tsiprasregeringen har varit undfallande mot EU och likaså mot Trumphs vilja att expandera Natos engagemang bland Balkanländerna med syftet att ringa in Ryssland.

Under EU-förhandlingarna om unionens nya asylsystem i juni protesterade Italien med sin nya populistiska extremhögerregering starkt. Italien vill inte längre utnyttjas som landet som ska ansvara för hanteringen för nyanlända flyktingar och migranter och har stängt hamnarna för räddningsfartyg. Grekland vill inte heller vara ett stort flykting- och migrantläger – vill inte bli ett nytt Guantanamo som flera grekiska politiker har sagt. Men Grekland har uttryckt sig mer diplomatiskt. Efter bland annat Italiens protester är EU:s planer nu för räddade flyktingar och migranter ”disembarkation platforms” i Nordafrika och låsta läger i EU-länder som frivilligt erbjuder sig. Inget EU-land har erbjudit sig men med afrikanska länder pågår förhandlingar.

Antalet flyktingar och migranter som rest in i EU för att söka asyl har totalt minskat under 2018.

Öarna och lägren i Egeiska havet

Just nu lever ungefär 20 000 människor, som vill söka asyl, på Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros utanför Turkiets kust. Det är fler än någonsin och de hålls kvar på öarna på grund av EU-Turkiet-avtalet från mars 2016.

Första tiden som nyanländ till öarna bor man i ett mottagningsläger, som med undantag för ett mindre bra läger på Lesvos, drivs av armén och som är överbefolkade och gräsliga. Den tiden varar månader upp till år. Ett mycket litet antal har tur att få bo i lägenhet genom UNHCR.

Enligt avtalet ska syrierna skickas tillbaka till Turkiet. Hittills har bara drygt 1 700 personer skickats med hänvisning till EU-avtalet. När det implementerades i grekisk lag gjordes undantag för sårbara grupper som ensamkommande minderåriga, många kvinnor, sjuka, äldre och så vidare. EU-kommissionen har en gång uppmanat grekiska regeringen att lösa problemen med överbefolkning i lägren genom att ta bort undantagen.

I långsam takt flyttas många så småningom över till fastlandet, men nya kommer. Enligt EU-Turkietavtalet ska Turkiet hindra flyktingar att ta sig till Grekland och ta tillbaka ett större antal. Turkiet säger att de stoppar tiotusentals, men det går inte att kontrollera.

Lägren har sedan starten varit svårt kritiserade för ovärdiga förhållanden och överbefolkning. Situationen eskalerar och beskrivs som en tickande bomb. I flera läger – även på fastlandet – har överbefolkning och dåliga förhållanden lett till svåra spänningar, strider, knivslagsmål, bränder och starka protester. Värst och våldsammast har det varit i det stora Moria på Lesvos. Moria har fått mycket uppmärksamhet i media, men lägret i Vathy på Samos har samma problem men det är mindre och media intresserar sig mindre.

Organisationer, politiker och lokalbefolkning har hittills förgäves hävdat att lägren ska bort från öarna och att alla flyktingar och migranter ska föras över till fastlandet. Befolkningens solidariska hjälp till människor på flykt 2015 minns man i dag som enastående. Solidarisk hjälp finns fortfarande men inte som 2015. Utan solidaritetsgrupperna, som ordnar aktiviteter och ibland bjuder på mat, skulle flyktingarnas tillvaro vara ännu värre. Så är det också på fastlandet.

Stora problem med avlopp och sanitet, med vattenförsörjning, hälsa, mat, brist på information, väntan, ingen säkerhet, våldtäkter och andra övergrepp, psykoser etc har om och om igen rapporterats av hjälporganisationer och organisationer för mänskliga rättigheter. Vem minns inte bilder av Morias snötyngda tält på nyåret 2017.  Lägret på Samos, som ligger på en höjd ovanför huvudstaden Vathy, är mindre men lika illa. Lägren drivs av armén och rymmer tre-fyra gånger sin kapacitet. Kapacitet syftar inte bara på bostäder utan lika mycket på toaletter, rinnande varmt och kallt vatten, avlopp, läkarvård, gemensamma utrymmen och så vidare.

Öborna vill inte ha läger där människor mår så dåligt och där det ibland är upplopp, bränder, stölder från ortsbefolkningen och skadade odlingar när nyanlända tvingats tälta på privata marker. Byn Morias inhemska befolkning säger sig leva i rädsla. Spänningen i lägret är stor och har lett till upplopp, bränder och våld.

En stor del av öbornas ekonomi vilar på turismen, och de har varit rädda att den ska minska. Det hände 2015-16 men 2018 har öarna upplevt en turistboom.

Rutinen efter EU-Turkiet-avtalet är att först ska flyktingar och migranter ansöka om att få söka asyl i Grekland. Får de avslag har de enligt lag rätt att överklaga. Processen tar ofta år. Särskilt utsatta grupper (sjuka, gamla, ensamma kvinnor ensamkommande minderåriga etc) får positivt besked. Tillåtna att söka asyl i Grekland förs de asylsökande till fastlandet, men det tar tid eftersom staten/regeringen saknar boplatser på fastlandet till alla.

Sist kommer som alltid friska män från 18 år och uppåt som kommit utan familj, de förväntas alltid klara sig.

Lägret i Vathy på Samos hyser närmare 4 000 nu och har kapacitet för knappt 800. Många bor i tält på sluttningarna runtom lägret. Ansvariga läkare slutar med hänvisning till den förskräckliga situationen. Vi är hellre arbetslösa än arbetar under sådana förhållanden, läser jag i uttalanden från läkare som arbetat i lägret i Vathy. Samos har ett sjukhus – ligger i Vathy – och det försöker möta behovet hos en lokalbefolkning på 7 500 och 4 000 flyktingar. De lokala myndigheterna är rädda för vad som händer när höststormar och regn sätter in eftersom lägret ligger på en sluttning där en flodfåra går fram. Härom året ledde regnet till strida vattenströmmar och människor flydde ner till stadens centrum mitt i natten.

Samos kommun insisterar nu på att lägret, som drivs av armén, ska stängas och ersättas av ett nytt mottagningscenter för registrering, där nyanlända reser vidare efter några dagar. 2 000 måste omedelbart bort och föras över till fastlandet, i synnerhet de som bor i tält och snart blir utsatta för höstregnens flöde av vatten.

Problemen i lägret i Vathy är nu ännu mer omfattande än i oktober 2017 när jag var där senast. Många tvingades redan då bo i tält utanför lägret. Höstens regnperiod hade inletts, det kom in regn och råttor i tälten. Det var brist på dricksvatten och problem med duscharna och toaletterna. Ändå var de kurdiska syrier jag pratade med vänliga och lättade av att vara i skydd av bomber.

I Moria bor i september 2018 9 000 personer, vilket är nytt rekord. De små kabinstugorna, som normalt ska rymma maximalt 8 personer i fyra tvåvåningssängar hyser nu upp till 15 personer. Ungefär hälften bor i tält med upp till 150 personer per tält. Tälten är på marker utanför själva lägret. En del har inte tillgång till toaletter, duschar och så vidare. Liksom på Samos är många barnfamiljer.

Med undantag för mindre förvar är lägren på öarna dock öppna till skillnad mot de ”controlled centers ” och ”disembarking platforms” i och utanför EU, som EU-kommissionens tjänstemän utarbetar planer för. Uppdraget gavs vid EU-toppmötet i juni. De som bor i lägren på Lesvos, Samos och de andra tre öarna går ut och in och finns ofta nere på stan, som i Vathy (Samos) och Mytilini (Lesvos). Från början var de tänkta att vara låsta, men det blev snart ohållbart. Enligt internationell lag är det förbjudet att låsa in människor som vill söka asyl. Nu söker EU-tjänstemän kryphål i internationell lagstiftning för att hålla framtida läger stängda.

EU:s läger inom unionen kan observeras och berättas om av det civila samhället. Med läger utanför EU blir det svårt, det vet vi från Libyen och Turkiet.

Och jag vill påminna om att EU har en befolkning på 500 miljoner. Att några miljoner flyktingar skulle vara ett jätteproblem i stället för en framgångsmöjlighet är en konstruktion med grund i islamofobi och utbredd retorik att människor utanför Europa är mycket annorlunda än vi europeer och ofta terrorister.

Lång kamp för att få bort lägren från öarna

Under hösten och vintern drevs en komplicerad och mödosam juridisk process mot grekiska Asylverket. Avsikten var att få bort restriktionerna för asylsökande att inte få lämna öarna. Flera juridiska organisationer hade samlats kring processen, som koordinerades från Grekiska Flyktingrådets juridiska enhet.  I april kom beskedet från den allra högsta grekiska domstolen (ungefär motsvarande Högsta Domstolen), som hävde restriktionerna för alla nya som anlände efter att domstolen sagt sitt. Men Asylverket formulerade snabbt om sitt direktiv, och den höga domstolens beslut blev utan verkan.

Under sommaren har grekiske ombudsmannen för mänskliga rättigheter, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Europarådets kommitté mot tortyr och FN:s vice högkommissarie för mänskliga rättigheter varit skarpa med att överbefolkningen måste ner, asylprocesserna får inte ta flera år, säkerheten i lägren måste öka, identifieringen av sårbara och av offer för sexuellt och genusrelaterat våld måste fungera. Grekiska regeringen måste agera! UNHCR, som i det längsta brukar vara lojal med regeringar har också uppmanat grekiska regeringen att agera.

Öarnas regionala myndigheter protesterar sedan länge. Lägerpersonalen har strejkat då och då. De vill inte arbeta under rådande förhållanden och är rädda för de återkommande upploppen. Lokalbefolkningen protesterar och är rädda i sin vardag.  I slutet av maj lämnade ett stort antal kurder Moria-lägret av rädsla.

Ansvariga politiker har haft många möten med tidigare migrationsministern Yannis Mouzalas och nuvarande Dimitris Vitsas om att lägren ska bort och flyktingarna ska föras över till fastlandet. Ibland har svaret varit att detta bestämmer EU. Många tusen har förts över till fastlandet och sedan sommaren pågår en stadig överföring. Men antalet räcker inte.

I en intervju i det statliga tevebolaget ERT den 20 september säger migrationsministern att hittills under 2018 har nästan 18 000 asylsökande förts över till fastlandet och under samma tid har nästan 22 000 nya anlänt till öarna. Vitsas lovade i våras att till slutet av september ska högst 10 000 nyanlända finnas på öarna. Så har det inte blivit.

Det finns de som menar att grekiska regeringen och staten medvetet håller lägren i humanitärt kristillstånd för att skicka signaler till flyktingar på andra sidan Egeiska havet att inte komma hit.

 

Se fortsättning II och II.

 

Texten grundar sig på stadig kontakt med sakkunniga i Grekland och i EU samt på grekiska UNHCR:s täta och utförliga sammanfattningar av grekisk media.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Flyktingar och migranter stängs in efter EU:s toppmöte. Externaliseringen av EU:s gränser fortsätter.

Flyktingar och migranter stängs in efter EU:s toppmöte. Landstigningsplattformar utanför EU undersöks. Externaliseringen av EU:s gränser fortsätter.  Det man enades om att gå vidare med är i linje med att skrämma bort alla som tror att EU är en barmhärtig och progressiv del av världen.

EU-toppmötet i Bryssel i förra veckan ledde inte oväntat till att nya asylpolicyn med sina sju akter inte togs. Den ska upp igen på toppmötet i oktober, vissa säger att beslut kanske får vänta till efter EU-valet 2019. Österrike är ordförandeland nu och förväntas inte driva ärendet. En del länder, som Österrike, vill inte ha överstatlighet på området. Det mesta sägs man ändå ha varit ense om, vilket skrämmer lika mycket som det som faktiskt beslutades. Tas asylpaketet innebär det stora försämringar för människor på flykt.

Vad man framför allt inte kommer överens om är fördelningen av flyktingar mellan medlemsstaterna. Länderna vill antingen inte ta emot en enda flykting, eller menar att alla länder ska ta sin del, eller menar att enda möjligheten är frivillighet. Hur flyktingar och migranter skulle fördelas i olika processer finns i det föreslagna asylpaketets Dublinförordning och Asylprocedursförordning. De andra fem delarna i paketet sägs mest vara en formsak innan de kan tas.

Länderna kom överens om att unionen ska öka gränsbevakningen ännu mer och ha låsta mottagningsläger för flyktingar och migranter. De ska finnas i medlemsstater som erbjuder sig, ingen tvingande fördelning.  Möjligheterna att ha sådana läger utanför EU:s gränser ska undersökas. Förslag med läger utanför EU är inte nytt, Storbritannien föreslog det för många år sedan, det ledde till juridiska, praktiska och moraliska frågor. EU har inte gjort någonting för att lösa dem. Förmodligen för att då förkastade medlemsstaterna förslaget som orimligt. Idag har vindarna vänt.

För räddningsfartygen på Medelhavet, som Italien nu vägrar ta emot, ska möjligheten att inrätta landstigningsplattformar (kallas så) i Nordafrika undersökas.

I lägren inklusive plattformarna  – om de blir av – ska människor vara instängda och sorteras utifrån om de anses ha asylskäl eller bedöms som arbetsmigranter och saknar asylskäl. Det här är emot internationell lag – länder får inte låsa in asylsökande om de inte har begått brott. Att resa in irreguljärt för att söka asyl är inte kriminellt.

Utan asylskäl ska de skickas hem, med asylskäl ska de fördelas mellan andra EU-länder, som erbjuder sig (förhoppningsvis). Räddningsfartyg får  inte gå in på libyskt farvatten utan överlåta räddning åt libysk kustbevakning, som ska få mer stöd.

EU vill försöka stoppa migrationen genom att få det att verka hopplöst att nå EU och genom att samarbeta med ekonomiska migranternas hemländer om återtagande. De ska ges stöd till ekonomisk utveckling. Att stödja ekonomisk utveckling är bra om det sker i avsikt att verkligen stödja befolkningen så de kan bo kvar i hemlandet. Att få hemländerna att ta tillbaka sina migranter, vars hemskickade pengar till anhöriga utgör en betydande del av utvecklingsländernas BNP, kan ändå bli knepigt, inte minst om människorna dessutom tillhör oönskade minoritetsgrupp. FN:s flyktingbyrå (UNHCR) och internationella organisation för migration (IOM) ska vara behjälpliga. Men IOM vill bara befatta sig med frivilligt återvändande till hemländerna.

Länder som är särskilt aktuella för samarbete är Libyen, Niger, Egypten, Tunisien, Marocko och Algeriet eftersom de är transitländer eller bedöms kunna bli stora transitländer. Även Albanien och Serbien har föreslagits. Länderna kommer uppmuntras till avtal om att ta emot människor som har passerat eller vistats en tid i landet. EU-Turkiet-avtalet är modell. Länderna ges ökat finansiellt och materiellt stöd till att försvara sina landgränser (i praktiken avkrävs de kanske något som de egentligen inte vill), till att hindra människor att nå kusterna, till stöd åt vissa flyktinggrupper, och vad länderna kan begära. Kanske kan det bli visumlättnader för delar av befolkningen. Kustbevakningarna ges stora resurser och smugglare ska bekämpas. EU:s Emergency Trust Fond för Afrika ska användas.

Redan nu är sådana samarbeten på gång, inte minst med Niger, som är ett stort transitland, där EU försöker få militär och gränsbefolkning att stoppa resandet. För gränsbefolkningen är det en viktig försörjningskälla.

Libyen, som är ett stort och hänsynslöst transitland, får redan mycket stöd till sin kustbevakning, till gränsbevakning i söder och till kommuner som håller läger för flyktingar. Det ska öka. Libyska kustbevakningen får mycket stöd direkt från Italien. I Libyen är våldet mot migranter vida dokumenterat.

Signalerna är tydliga – ni är inte välkomna, vi vill inte ha er. De döljs under motiveringen att döden på Medelhavet och smugglarnas exploatering av utsatta människor ska stoppas. I flera år har otaliga stora och små organisationer krävt att EU ordnar med säkra vägar in i EU för dem som vill söka asyl – men det var inte så här man tänkte det. Det är uppenbart att utsatta 3e-landsmedborgare har ringa värde och att politiken som förs utgår från främlingsfientlighet och högerpopulism.

Internationella frivilligorganisationer, flyktingorganisationer, kristna samarbetsorganisationer, politiker, skribenter, enskilda – you name it – har protesterat efter toppmötet. Churches´ Commission for Migrants in Europe och Conference of European Churches (CCME och CEC) har skickat ett pressmeddelande, som varnar för läger som kan komma att bli flyktingarnas Guantanamo, och som kan destabilisera värdländerna. Resurser till gränskontroller och kamp mot irreguljär migration löser inte sociala och politiska problem. Man kan inte bara ignorera att det finns juridiska, praktiska och moraliska hinder som gör det omöjligt att skicka tillbaka många av dem som kommit irreguljärt till EU, och dem som lever utan uppehållstillstånd här. I stället borde unionen bidra med mer kunskap om varför människor flyr, undersöka ojyssta handelsvillkor, misslyckade försök att motverka klimatförändringar, vapenexporten och andra faktorer, skriver kyrkorna i Europa.

Länkar till pressmeddelandet No Refugee Guantamo. Churches´call for safe passage following EU summit är www.ccme.be    och www.ceceurope.org

 

Människans vilja att göra sina liv bättre

Vi vet att den som måste fly, flyr, oavsett riskerna. Många av oss har hört flyktingar säga att vi riskerar livet för det kan ändå inte bli värre.

En hel del svenska politiker hävdar att vi måste värna om asylrätten, bland annat Sveriges stadsminister. Och det är så sant. Men om Sverige och EU värnade om asylrätten skulle människor som söker skydd inte mötas av stängda gränser, de skulle antingen inte behöva visum till EU eller de skulle ges visum, och flygbolag skulle inte straffas om de transporterar skyddssökande passagerare utan visum.

Nu ska det alltså bli slutna läger i och utanför EU. Vi kan lära av EU-Turkiet-överenskommelsen. Ständigt överfyllda grekiska flyktingläger, där det tar mycket lång tid innan människorna kan lämna lägren och där nyanlända gör att lägerantalet egentligen aldrig minskar. Stora humanitära och sanitära brister. Svår psykisk press, otillräcklig vård, svåra slagsmål, otrygghet för både flyktingar och personal och så avtal fattade över huvudet på lokalbefolkningen som förgäves ber om att slippa lägren. Och dessa läger är ändå öppna med undantag för ett antal tillbyggda fördeportationsläger i lägren.

Flera länder, bland annat Albanien, har redan sagt nej men kan kanske övertalas med förmånliga avtal.

Med medlemsstaternas tröghet, eller vägran, att ta emot flyktingar, lär många bli kvar länge i lägren. Erfarenheterna visar att det kommer alltid saknas tillräckligt med pengar – och vilja – för att hålla dem i skick. Lär av Moria på Lesvos, som liksom de andra grekiska öarnas läger utanför Turkiets kust av och till har betraktats som humanitära katastrofer.  I Sverige rapporterar inte media längre om det, men så är det inte i Grekland. För bara någon vecka sedan kritiserade FN:s högsta kommissionär för flyktingar och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Moria på Lesvos (det är det största) och påpekade att de juridiska processerna måste skyndas på och människorna flyttas över till fastlandet snabbt.

Ligger EU:s läger i EU kan de synas av civilsamhällets organisationer, som kan vittna om missförhållanden, protestera, skapa opinion och kalla på frivilligorganisationers och lokalbefolkningens hjälp. Läger utanför EU i länder med skör eller ingen demokrati riskerar att bli ännu mycket värre. Exemplet Libyen pekar på det. Här placeras migranter i vidriga omständigheter med tvångsarbete, utpressning, våld, våldtäkter och svält – det är väl känt nu. Hit förs också migranter som libysk kustbevakning har räddat från havet. Ändå ska Libyen ges mer pengar.

Sedan i höstas har UNHCR plockat ut människor med asylskäl ur libyska läger och placerat dem i Niger i väntan på att EU ska ta emot dem. Där väntar de. Segheten från överenskommelsen 2015-17 mellan våra medlemsländer om omfördelning av flyktinggrupper från Grekland och Italien upprepar sig – och kommer att upprepa sig.

Transitlandet Algeriet vet jag inte mycket om, men genom UNHCR Greklands pressöversikt från 28 juni nås jag av Associated Press´ rapportering om att migranter och flyktingar från Afrika lämnas utan vatten och mat i öknen mellan Niger och Algeriet. De senaste fjorton månaderna uppskattas Algeriet ha lämnat mer än 13 000 afrikanska flyktingar och migranter så här och tvingat dem att vandra en och en halv mil under bländande sol, ibland under gevärshot. En del har varit gravida kvinnor och barn. Rasism? Om Mauretanien kom Amnesty International med en rapport i vintras om rasismen mot landets afrikanska befolkning.

Det är värt att återigen påminna om att de flesta av världens flyktingar befinner sig inte inom EU utan i Afrika, Mellanöstern och Asien och det är inte så att de alla bankar på rika EU:s dörr. Liksom att EU har över 500 miljoner invånare och är beroende av migrationen för sin överlevnad. EU:s politiker borde ta kamp mot främlingsfientligheten och försvara såväl förnuftet som det faktum att människor och inte bara stater har rättigheter.

Det är också värt att pränta in att vi lever i en värld som bejakar nyttan av ett globalt samhälle – av att pengar, tjänster, information, varor (turister kan också ses som en vara) och tyvärr bara att vissa (!) invånare förflyttar sig smidigt över hela världen. Låt vara USA:s kamp mot frihandeln just nu. Västvärlden vill sprida värden som medmänsklighet, människors rättigheter, yttrandefrihet, humanitet, demokrati och så vidare, och att detta gynnar tillväxt och utveckling. Alternativet är stagnation. Då går det inte att straffa människor när de vill göra sina liv en aning bättre oavsett om skälen sedan går under rubriken asylskäl eller ekonomi. För mig låter det som om vi kliver tillbaka in i tider av slaveri och livegenskap, vi tillåter inte människor att göra sina liv bättre. Vi måste se på migration med andra ögon än vad som sker i dag.

 

2015 skulle Grekland ha tvingats processa en miljon ärenden

Jag tar upp det föreslagna asylpaketet igen, och jag tror inte att det bara kommer att glömmas bort. Vad pekar det på att inte hela paketet har lyfts fram mer i media – det skulle kunna ha varit politikerdebatter om det, och debatter med insatta jurister. Försämringarna för dem som försöker söka asyl i EU är många och stora även om det också finns en del förbättringar – framför allt om att familjer ska hållas samman och mer rättigheter för ensamkommande minderåriga. Men försämringarna överväger. Nästan bara asylrättsliga frivilligorganisationer har förmedlat och diskuterat innehållet.

Jag har skrivit om det ganska nyligen en bloggartikel och nämner bara exempel på försämringar:

För en rad förseelser kan asylsökande straffas med att deras ansökan avskrivs eller de förs över till ett ofördelaktigt snabbspår: Om de till exempel på eget bevåg reser till ett annat EU-land. Om de inte anses tillräckligt behjälpliga i att lämna uppgifter om sitt ärende, fastställa sin identitet eller inställa sig till ett möte. (Att fallera kan bero på trauma, svårigheter att förstå situationen och/eller missuppfattning, läs t. ex.  bloggberättelsen från Paris om Ali, som inte visste vad intervju innebar.)

En medlemsstats ansvar för en asylsökande i dag är 18 månader. Får hen avslag på sin asylansökan, inte har lyckats lämna bevis på sina skyddsbehov, inte kan resa tillbaka till hemlandet och söker asyl i ett andra EU-land ska hen skickas tillbaka till det första land som gett avslaget. Det ingår i nuvarande Dublinförordningen, som vissa medlemsstater menar har spelat ut sin roll men som fortfarande används bland annat av Sverige. Efter 18 månader – det är en lång tid – upphör det första landets ansvar och hen kan söka asyl i det nya landet utan risk för att skickas tillbaka till första asylland. I bland annat nya Dublinförordningen föreslås tiden öka till fem eller tio år.

Det finns mycket mer. Kanske allra värst är att den som vill söka asyl inom EU och har tagit sig in i ett första EU-land, som oftast är Italien eller Grekland, ska hen allra först kontrolleras om hen har rätt att få sin asylansökan bedömd inom EU. Det har hen inte 1.) om hemlandet anses säkert (en lista över säkra hemländer ska göras av EU:s asylmyndighet), och 2) om hen på sin väg till EU har passerat och vistats i ett transitland, som anses säkert (att inte ha passerat eller vistats i ett transitland är i stort sett omöjligt). Om hemlandet eller transitlandet anses säkert ska hen tillbaka dit. För att transitländer ska acceptera att ta tillbaka människor som inte är deras ansvar ska de få stöd, subventioner och förmånliga avtal till att bland annat inrätta läger i samverkan med UNHCR. Vilka länder som ska anses säkra blir diskutabelt, och EU:s asylmyndighet föreslås stå för omdömet.

Den här första processen innebär ett nålsöga, som de flesta knappast kommer kunna ta sig igenom. De som ändå lyckas ska fördelas mellan EU:s medlemsstater. Processen ska ske i första landet som asylsökande kommer till. Det är det här som sker på de grekiska öarna nu.  Här krävs mer resurser än vad som ges och processen tar lång tid. Italien och Grekland har protesterat mot att det ska vara så här, stora Italien med stark och aggressiv röst. Hade systemet funnits under den stora flyktinginvandringen 2015 skulle lilla Grekland med alla sina problem ha tvingats hysa och processa en miljon flyktingärenden, och försöka skicka tillbaka de flesta. EU hade visserligen stöttat med pengar och personal, men Grekland hade haft ansvaret. Inte så konstigt om Italien och Grekland inte vill vara med på det här. Men den grekiska regeringen hörde ändå till dem som sa ja, djupt kritiserad efteråt av det stora konservativa partiet.

 

Se dokumentären om EU:s framfart i Afrika, i fransk respektive tysk version

Publicerat i Allmänt Europa | Lämna en kommentar

Jag älskar fortfarande Sverige – svenskafghanske Alis berättelse i Paris

Foto författaren i april 2018: 1. Ali i mitten vid Porte de la Vilette, pojkarna står med ryggen mot kanalen/bassängen och tälten syns inte. 2. En av Alis platser vid Porte de la Chapell när han kom nyanländ till Paris den kalla senvintern 2018.

I mitten av juni har det gått en och en halv månad sedan jag lärde känna Ali i Paris i slutet av april. Han följde med mig till vilda tältläger där svenskafghanska ungdomar inleder sin tid som asylsökande i Paris, till Jaurés vid Canal S:t Martin, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette. Vi träffades många gånger. Då i april hade han fått plats i ett boende men som nyanländ två månader tidigare var han uteliggare. När han lämnat fingeravtryck hade Sverige kommit upp som första asylland och han väntade besked från polisen om han skulle skickas tillbaka till Sverige.

Nu i mitten av juni när vi talas vid i telefonen vet han att han ska sändas till Sverige.

För en del svenskafghanska ynglingar kommer Sverige aldrig upp när de lämnar fingeravtryck i Paris, eller så avvaktar både de och polisen och efter omkring ett halvår försvinner Sverige som första asylland. I Alis fall har beskedet blivit att han ska tillbaka till Sverige och att deportationen dit kommer genomföras.

Att en fransk domstol ­inte brytt sig om Alis invändningar om att Sverige skulle skicka honom till Afghanistan, förvånar mig eftersom Högsta Domstolen i Frankrike i mars beslutat att inte skicka en afghansk vuxen person till Finland, som liksom Sverige deporterar till ett land och en huvudstad som Frankrike inte anser är säkert. Jag trodde HD:s dom skulle få praxiseffekter. Advokaten som Ali talat med har sagt att beslutet inte går att överklaga och var formulerat så att han inte kunde hoppas på att inget skulle hända. Han hade flyttats till ett för-avvisnings-boende, fick inte längre gå i skola för att lära sig franska, och tillbringade dagarna med att försöka hitta arbete. Kan du hålla sig undan 18 månader kan du söka asyl i Frankrike utan risk för Dublin och Sverige som första asylland, hade advokaten informerat. Nu försöker han hitta arbete för att hyra bostad ihop med andra afghaner och i praktiken leva gömd tills 18 månader har gått. I sämsta fall blir han hänvisad till att sova utomhus. Det går bra när det är varmt som nu, säger han i telefonen, men när det är kallt är det svårt. Vi pratade inte om risken med polisrazziorna vid de vilda lägren.

Chansen för de svenskafghanska unga männen i Frankrike att få stanna är stora, men en del skickas tillbaka. Och nu blir kanske Ali en av dem.

I mitten av juni är han alltså i en mycket bekymmersam situation jämfört med när vi träffades i april. Ändå är han lugn i telefonen, säger att han försöker att inte oroa sig så mycket, att livet är sådant, det går upp och det går ner, man kan inte göra så mycket åt saken, och klagar inte. Jag har ju levt med den här situationen ett år nu och jag har vant mig. Det började ju redan i Sverige.

 

I april berättar han under några timmar i mitt hyresrum i Paris om uppväxten, den långa resan till Sverige, åren i Sverige, avslagen på sin asylansökan, resan till Frankrike och hur han har klarat sig i Paris.

Jag har redan förstått att han tycker om att berätta och att han inte klagar. Men till för några år sedan var han mycket blyg och tyst tills han bestämde sig för att börja ett nytt liv och prata.

Hans svenska är mycket bra efter nästan tre år i Sverige. Bättre än kompisen Amirs, vännen som har tagit med honom när vi träffas i Paris, och som är den jag fick kontakt med i Stockholm innan jag reste. De känner varandra från ett boende i Skåne.

Försöker jag beskriva Ali med få ord blir det känslig men ordknapp om sina sorger, omtänksam mot människor och djur och medkännande, uthållig, klok, språkbegåvad, intelligent, luttrad och med djup känsla för rättvisa. Han liknar många ensamkommande afghanska ungdomar, som kommit ensamma till Sverige och som tillhör minoriteten hazarer. Men att han så gärna vill berätta och prata gör honom extra speciell.

Hans berättelse börjar med den som den föräldralöse som snart fick ta hand om sig själv. En sådan berättelse skulle jag inte tro på, sa en afghansk yngling från Kabul några dagar senare när jag nämnde Alis bakgrund, nästan alla hittar på en historia som ska vara bra som skyddsskäl, och att vara föräldralös hör dit. Jag väljer att tro på Ali, den är för detaljerad och sammanhållen för att vara uppdiktad.

 

Jag blev stark

När jag var bara två månader dog min mamma, och jag var två år när man pappa dog. Min kusin tog sedan hand om mig tills jag blev sex år – jag tror jag var sex. De såg till att jag fick mat och någonstans att vara. Men mer än så var det inte. Kärlek? Nej, det fick jag inte. Det var i Daikundi, men jag vet inte var, ingen har sagt det till mig. Då hämtade min pappas bror mig till Iran. Jag var hos honom och jobbade med hans fru och plockade jordgubbar och blommor och så. Sen när jag var nio sa de att du kan jobba nu och hitta en plats och bo där. Jag är inte din pappa och vi kan inte ge dig mat mer.  Du klarar dig, men jag hjälper dig om du inte klarar dig.

Jag pratade med min chef och hittade ett rum. Sen plockade jag frukt och blommor. När jag blev lite större hittade jag ett annat jobb med att bygga hus.

Hur kändes det att de sa så, att du skulle klara dig själv, frågar jag.

Jag ville sköta mig själv så fort jag kunde, och senare tyckte jag att det var jättebra att de lämnade mig för jag blev stark och kunde ta hand om mig själv, svarar han lugnt och sakligt.

Jag sparade mina pengar och gav till min farbror, som samlade för mig. Varje gång jag fick betalt lämnade jag pengar hos honom. När jag blev femton år hittade jag ett hårt jobb, jag grävde hålen för toaletter under husen. Dom betalade mycket och jag jobbade på natten och på dagen och fick mycket pengar.

Sen är det en annan sak. När jag var liten i Iran så tog polisen mig många gånger. Dom frågade var är din mamma och din pappa, och jag berättade. Dom sa att du är liten så vi skickar dig inte till Afghanistan.

Men jag tänkte att när jag blir sexton kanske polisen tar mig och skickar mig till Afghanistan. Det hände en gång men min chef betalade för mig och de skickade mig inte.

När jag blev 16 ½ bestämde jag att jag inte skulle bo i Iran. De kommer skicka mig till Afghanistan och det går inte, tänkte jag. Jag känner ingen där och kan inte leva där. Jag visste ingenting om Europa men jag hörde att dem som har ingenting hjälper de.

Jag talade med min pappas bror och han talade med smugglare och betalade från mina pengar. Jag fick lite hjälp också från en bror till en arbetskamrat. Men jag har aldrig kunnat betala tillbaka de pengarna.

Jag reste när jag var sjutton. Smugglaren skulle skicka mig till Tyskland.

 

Vi kastade allt

Sedan åkte jag till Turkiet. Vi var tjugo personer som åkte. Innan vi åkte till Grekland bodde vi två månader i Turkiet. Vi var i Izmir heter det och bodde i smugglarens hus. Fyra personer hade ett rum. De andra var familjer. Den dagen vi åkte samlade flera smugglare alla sina personer. Vi blev nästan 70 personer. Vi var tre timmar på vattnet. Så kom grekisk polis och tog motorn och bensinen och allt. En person i båten talade engelska och frågade om polisen kunde hjälpa oss. Nej, vi tar bara bensinen och motorn från er, det kommer andra och hjälper er. Vi visste inte vad vi skulle göra och vi bara satt. Det var mörkt. Sen kom turkisk polis och tog oss tillbaka.

20 dagar var vi i en fotbollshall för det var inte plats i fängelset. Sen bestämde de att låta oss gå ut. Så vi åkte igen med en båt. Nu var vi 14 personer. Det var stora vågor och båten for upp och ner.

Alla kvinnor och barn gråter.

Jag hade mycket papper och pengar med mig, papper från Turkiet också. Men vi kastade allt i havet för att vi skulle leva. De vuxna sa att vi måste kasta allt över bord. Vi kastade byxor och mat och allt. Vi var i vattnet tre timmar med mycket vatten i båten. Vi hade många saker och kastade, och vi öste med våra händer. Men det kommer in vatten igen.

Barn och kvinnor skriker.

Sen kommer vi till Grekland. Det heter Mitilini (Lesvos).

Alla hade kniv för att ha sönder båten. Ni måste ha sönder den, annars skickar de tillbaka er med båten, hade smugglarna sagt. Det var en polis där och vi frågade om han kunde skjutsa oss till ett boende. Han sa att bara kvinnor och barn kan vi skjutsa, vuxna män måste promenera. Jag var liten och de sa att jag kunde åka med kvinnorna och barnen. Men jag sa nej.

Så jag gick med de andra. Vi promenerade en dag och två nätter. När det kom bilar gav de oss vatten och mat. Sen kom vi till boendet och var där en månad.

När det var? 2015 och nästan sommar, det var kallt i vattnet.

Alla fick tält att fixa för sig i campen, men kartong måste vi hitta själva.

Efter en månad fick jag papper att jag kunde åka vidare och att jag måste lämna Grekland. Men jag hade inga pengar till biljett till Aten, jag hade kastat alla pengar jag hade i havet. Jag frågade en afghan om han kunde betala min biljett och han skulle få pengar senare i Aten. Jag hade inte hämtat med mig alla pengar utan min pappas bror skulle skicka till smugglare när jag behövde pengar. Han sa ja, så jag köpte biljett.

Sen var jag två månader i Aten och bodde hos smugglare. Smugglarna sa att du måste betala mer, pengarna räcker inte för Tyskland. Ja, jag var på ett torg som hette Viktoria. Där var många afghaner. Dit kom smugglare och erbjöd sina tjänster till oss för mindre pengar. Men vi sa nej.

Jag sa att jag skulle åka utan smugglare. Många gjorde det. Men de sa att du kan inte, du är för liten, det finns många kriminella, du klarar inte det.

Jag pratade med smugglarna och sa att jag kan inte ge mer pengar och jag grät. Smugglarna sa att då måste du stanna i Grekland. Men jag hade inget där.

Jag hade två kompisar. Vi träffades på vägen och blev kompisar. De sa att vi vill inte lämna dig här, och de hjälpte med pengar till smugglarna. Så vi åkte till Serbien, Ungern och Österrike. När vi kommit till Österrike var vi i skogen. Smugglarna sa att det är mycket farligt här nu, ni måste sova i skogen. Vi var där i tre dagar. All mat och allt vatten jag hade med mig var slut. Vattnet jag hade gav jag till barn. Jag hade ett äpple, men jag bara tittade på det. Vi var många i skogen, vi var kanske 25. Smugglarna ringde och sa att det var jättefarligt och ni måste åka själva. Men vänta först, för om polisen tar er skickar de er till Grekland, sa de.

Vi var på vägen. Vi var jättehungriga. Vi träffade en taxi. Min kompis från Kabul talade engelska. Jag har inga pengar, sa jag. Han sa att jag hjälper dig.

Sen kom vi till Tyskland. Jag var där två dagar och frågade runt. Sverige är bäst, sa dom. Man kan studera där och de hjälper alla som inte har mycket. Om Sverige visste jag bara Zlatan, för jag tycker om fotboll. Mina kompisar åkte till Norge. De köpte en biljett till Malmö åt mig. Vad ska jag göra i Malmö, frågade jag. De sa att du måste leta efter polis. I Malmö frågade jag en annan afghan, men han visste inte själv. Sen hittade vi två afghaner och de hjälpte oss till ett boende. Då hade jag inte duschat på tjugo dagar.

De ringde, och det kom en person i taxi och hämtade oss till ett större boende, och där sökte jag asyl efter tre dagar. Det var den 5 augusti 2015, det kommer jag ihåg.

 

Jag kunde inte hålla i pennan. Jag hade inte skrivit innan.

Efter fem dagar fick jag flytta till Bromölla. Jag var jätteblyg och hade inte träffat många när jag levde i Iran. Jag kunde inte förmå mig till att fråga om jag kunde få mat, jag vågade inte.

Vi var åtta personer i boendet. Jag ville äta men jag ville inte äta kött och vågade inte be om något annat. Sen kom jag till skolan och snart vågade jag prata lite. Men i boendet pratade jag inte med någon först.

De andra i boendet var från Afghanistan, Eritrea och Somalia.

Varför jag inte ville äta kött? Det var sedan jag sett hur de dödade djur på en köttmarknad. Det var en ko de dödade, och den försökte komma undan. Det var hemskt. Jag var nio år och var där med en kvinna som skulle köpa kött. Efter det ville jag inte äta kött, och jag gjorde inte det i Iran. Men jag började äta lite kött i Sverige för det var svårt på boendet att förklara att jag inte ville.

Sen fick jag gå till skolan och jag började läsa svenska. Vi började åtta stycken tillsammans.

Jag försökte skriva. Men jag kunde inte hålla i pennan, jag hade inte skrivit tidigare. Jag har aldrig gått i skola i Iran. Men jag kan läsa lite farsi. Som liten älskade jag att läsa tidningar och jag satt och bläddrade i tidningar och låtsades läsa. Då lärde jag mig lite.

Läraren frågade om jag kunde skriva A. I tre dagar tänkte jag över hur skriver man A. Mina kompisar kunde mycket bättre. Och jag bestämde mig för att det går inte så här. Så sen började jag skriva. Mina kompisar gick efter skolan till vattnet och lekte och skojade. Men jag bara skrev och skrev. Sen började jag lära lite. Efter tre dagar. Efter tre dagar skrev jag A, B, C. Läraren förstod inte hur jag plötsligt kunde.

Jag blev duktigare än de andra. Jag skrev jämnt. När jag skulle äta skrev jag ord i min hand. När jag gick ut hade jag ord skrivna på papper. När mina kamrater kom till mitt rum gömde jag undan mina böcker för mina kompisar frågade så mycket. Sen började jag prata svenska.

När jag varit en månad i boendet fick jag post om att jag ska till intervju. Jag var inte i skolan den dagen och jag visste inte vad betyder ´intervju´. Det var fem personer, min gode man, min advokat, en som frågade, jag, och en tolk. Den som frågade sa hela tiden att du måste kolla på mig, och du ljuger, du ljuger. Det var första gången jag hade ett sådant samtal. Jag pratade så mycket, jag kunde inte berätta som de ville och min röst blev inte som nu. Han sa du ljuger och min röst blev jättekonstig.

Jag hade en daritalande tolk i intervjun men jag talade ju farsi för jag hade ju vuxit upp i Iran. Så det blev missförstånd. Men de vägrade byta tolk, så jag talade på svenska.

Jag pratade med min tolk och med min advokat och jag sa att jag förstår inte, jag har aldrig haft ett sådant samtal. Jag förstår att du inte ljuger sa hon och advokaten. De pratade om det, och de sa att vi kanske ska ta ett andra samtal med dig. Sen bestämde de att han inte ska prata så mycket, och de sa att han måste till läkare och de måste kolla min ålder. Gode mannen och advokaten sa att de inte behöver visa min ålder, personalen har sagt att han är 17 år, och vi skickar det pappret.

 

När jag blev 18 skulle alla fira min födelsedag

Efter det började jag själv prata med personalen. Jag tänkte att nu börjar ett nytt liv. Och jag var glad och spelade fotboll.

Jag var duktig i skolan och talade bra svenska. På boendet tolkade jag mellan de andra och personalen och socialtjänsten och migrationsverket.

Det blev aldrig en andra intervju. Jag väntade ett år.

När jag blivit 18 år skulle alla fira min födelsedag, och jag hade många kompisar. Min gode man sa att du har ett papper, du har en tid hos Migrationsverket.

Sen gick vi till Migrationsverket, och det var tolk per telefon och dåligt ljud. Då sa jag att jag kan tala på svenska, och då var de förvånade.

Hon läste ur ett papper. Du var ett år i Sverige, du följde inte reglerna, du visade aldrig din ålder. Du var aldrig i det svenska samhället. Jag frågade vilket samhälle och sa att jag är med kompisar, de firar min födelsedag, om två dagar bara blir jag 18 år.

Du måste flytta, sa hon. Du ska flytta till XXX hotell. Du får inte bo där du bor nu.

Jag ville respektera regler. Bra, sa dom, annars måste du bo på gatan. Det är inte bra att ni säger så hårda ord till mig, sa jag.

Sen kom jag tillbaka till boendet, och jag var jätteledsen. Min gode man sa att jag kan inte hjälpa dig nu, du har bara advokaten kvar. Migrationsverket hörde av sig och sa att Ali måste flytta ikväll.  Så jag flyttade. Det var långt bort, över fem timmars resa.

Jag talade med advokaten, och sa att jag ville att vi skulle pröva min ålder men ni sa att det inte behövdes. Varför sa ni så? Jag vill överklaga, sa jag. Jag vet inte vad hon skrev.

Jag var där i fem månader. Det fanns ingen buss till boendet och det låg mitt i skogen. För att komma till skolan åkte jag sex på morgonen med en personal som jobbade natten och slutade då. Jag följde med till ett torg som heter Brovi (?, Broby). Sen satt jag på torget där en halv timme och tog sen bussen till Kristianstad. Halv tio var jag framme, och tog sedan tåget till Sölvesborg och var framme i skolan. Där var jag till fyra. Sedan åkte jag tillbaka och personal kom och hämtade mig vid torget klockan åtta. De brukade ge mat mellan fem och sju, så jag missade maten. Snälla, kan ni spara mat, bad jag, jag åker så långt. Nej, vi kan inte spara mat för kökspersonalen går hem, blev svaret. Jag hann inte äta frukost och inte äta middag så bara i skolan åt jag. Sen talade jag med en svensk tjej och bad snälla, kan du spara mat för mig. Jag ska göra undantag för dig, sa hon och sparade mat för mig. Varje dag kommer jag hem åtta på kvällen och går ut sex på morgonen. Varje dag är det så.

Migrationsverket brukade komma varje tisdag och jag pratade med dem och bad att de skulle hitta en plats nära skolan. En kvinn grät och sa att jag kan inte, jag är här bara för att fixa pengar och bankkort. Men du kan tala med Migrationsverket i Kristianstad.

Migrationsverket i Kristianstad sa att du ska prata med Migrationsverket som kommer till ditt boende. Dom gör så, dom skyller alltid på varandra. Men det kom papper från Kristianstad till dom på boendet, och dom ringde till ett annat boende, ZZZ som ligger nära skolan och Sölvesborg. Jag flyttade dit och det blev bra. Jag var i skolan i två månader och det var bra.

Sedan sa de att det boendet skulle stänga och att alla får lägenheter. Bara fyra flyttade till YYY, och jag var en av dem. Det låg också i skogen men i Blekinge nära Karlshamn. De hade ingen buss, och det fanns ingenting så jag kunde åka till skolan. Dom som skulle till Migrationsverket ringde de taxi för. Men jag kunde inte åka taxi till skolan varje dag. Så jag ringde taxi och åkte till läraren och förklarade.

Kommunen ville inte byta min skola. De sa sen att vi byter skola bara för dem som har följt skolan regelbundet, men det har inte du, och dom accepterade inte förklaringen att jag inte kunde resa så långt. När de skulle pröva mig för gymnasielagen var det emot mig, och dom sa att jag inte hade gått tillräckligt i skola.

Jag tycker om det svenska språket, jag älskar det. Med svenska lärde jag mig läsa och skriva. Jag gjorde Nationella provet. Men jag gick bara ett år egentligen i svensk skola.

 

Kom, du kan bo hos mig

Sen fick jag papper från Migrationsverket. Jag fick mitt andra avslag. Dom läste att du är vuxen och kan leva i Afghanistan och ta hand om dig själv. Jag ringde till min advokat. Hon sa kom hit, men du måste betala för tolk. Det behövs inte, jag betalar busskort, sa jag. Jag sa till min advokat att jag vill tala i domstol, och du kan boka tid. Du måste ha nya saker så att vi kan överklaga, sa hon. Jag fick inte gå till domstol och efter en månad fick jag tredje avslaget. Migrationsverket bokade tid för mig i Karlskrona. De sa att du måste åka till Afghanistan. Vi ska hjälpa dig. Du måste åka till afghanska ambassaden och skaffa pass, vi ordnar biljett, och vi ordnar boende tills du åker.

Okej, jag ska fundera, sa jag. Du har inte tid att fundera, sa dom, vi bestämmer. Och du måste ut från boendet om du inte åker till Stockholm och ambassaden.

Jag talade med min lärare. Kom, du kan bo hos mig, sa hon. Jag hjälper dig, och vi går till Migrationsverket tillsammans. Vi åkte dit och de tog bankkortet och LMA-kortet från mig. Om du åker till ambassaden, köper vi biljett och hjälper dig, sa dom.

Sen körde mig min lärare, min familj, mig till afghanska ambassaden. Vi åkte på natten och var framme på morgonen. Jag kunde bara persiska och på ambassaden sa de att sitt där och vänta. Vi sitter där från åtta till eftermiddagen. Andra kommer in och kommer ut. De pratade pashtu. Du bara pratar pashtu, sa jag, vi sitter och väntar hela dagen, det är inte bra, sa jag. Han sa att vi respekterar alla. Sen fixade de mitt pass och sen kom vi hem med det och åkte till Migrationsverket. Okej, sa Migrationsverket, okej, du ska åka till Afghanistan från Malmö, så du åker dit. Jag är jätterädd, jag kan inte åka, sa jag. Vi ska hjälpa dig, sa dom. Nu ska du till förvaret och en dam ska ge dig nyckel. Hur länge ska jag stanna där, frågade jag, och dom sa fem dagar och sen ska du flyga.

Han ska hem till oss, ni får ringa när han ska flyga, sa min familj.

Sen var jag på jobbet och plockade jordgubbar. Klockan nio en dag ringde Migrationsverket och sa att du måste komma nu, flyget går klockan tre. Jag ringde min familj, men hon svarade inte. Jag ringde många gånger tills hon svarade. Vi ska överklaga, vi ska göra verkställighetshinder, sa hon.

De ringde igen och sa okej, din resa är överklagad. Men nästa gång måste du komma.

Jag fick ett papper igen och det stod att du måste tillbaka. Min familj ringde Migrationsverket och sa att Ali har åkt till Malmö och vi vet inte var han är.

Sen var jag där hos min familj fem eller sex månader. Hon har en son på nio år och de har en hund. Jag fick inga pengar eller någonting från Migrationsverket. På sommaren plockade jag jordgubbar, och på vintern började jag jobba med att tvätta bilar hos en arab. Min familj sa att du måste gå till skolan. Nej, sa jag, polisen kan komma. Hon sa att du måste få praktikpapper och går du till skolan så får du det. Så jag gick till skolan och fick papper.

Men sen sa min familj att det fanns ingen plats för mig. Hon skulle gifta sig. Han är afghan och han var inte snäll med mig.  Du har jobb nu och du kan hyra en lägenhet, sa min familj. Sen träffade jag en som hade pizzeria och som hyrde ut lägenhet. Du måste betala 700 kronor för lägenheten, sa han. Men jag skulle inte få lön hos honom, jag skulle bara få lära mig baka pizza hos honom. Och hur kunde jag då betala lägenheten!

Då bestämde jag mig för att åka till Tyskland. Kan du fixa biljett på internet, frågade jag min familj, och jag betalade henne.

Sista månaderna i Sverige gick jag varje dag i skola i Sölvesborg. Mina svenska skolkamrater sa att dom älskar mig. Flickorna sa det. Jag vet inte riktigt vad de menar, men jag förstår att de menade som bror och syster. Att de tyckte om mig på det viset. De ville inte att jag skulle resa.

Nej. Jag är inte sur på henne. Jag förstår, det fanns inte plats för mig. Och vi har kontakt. Hon var ändå min mamma i fem månader och tog hand om mig. Hon är den enda mamma jag har haft. Och till sommaren kommer hon hit.

 

Han ropade Paris, Paris

Sedan var jag i Tyskland två månader.

Men när bussen var inne på båten och vi kom till Tyskland och polisen kom, hade jag min väska på bussen. Jag kunde inte så mycket engelska så jag kunde säga det till polisen. Polisen tog mig och bussen körde vidare med min väska och mina kläder och papper.

Polisen tog mig till ett boende. På morgonen kom en och sa att dom måste ta mina fingrar (fingeravtryck). Och jag sökte asyl. Efter tjugo dagar skulle jag till intervju. Jag berättade allt. Jag berättade att jag inte hade familj i Afghanistan, och Migrationsverket där kunde inte förstå att jag skulle avvisas dit. De sa att om Sverige inte vill ha dig, tar vi dig. Sen efter tio dagar kom ett papper och de sa att du måste tillbaka. Mina kompisar i boendet sa att du måste tala med advokat. Men jag hade inga pengar och jag bestämde mig för att åka till Frankrike.

På stationen träffade jag en kvinna från Danmark och en turkisk man som tolkade. Den natten sov jag hos kvinnan och hon fixade biljett till Köln. Där finns svarta människor som har taxi och som kör till Paris, sa hon. Så från Hamburg åkte jag med buss till två stationer från Köln, jag minns inte namnet, och där såg jag en svart man och han ropade Paris, Paris. Hur mycket, frågade jag, och han svarade 50 euro. Vi var fyra afghaner, som åkte med honom.

Han skjutsade mig till La Chapelle (Porte de la Chapelle). Jag frågade en afghan var är ett boende. Okej, sa han, ger du mig 20 euro ska jag visa dig. Jag hade inte pengar och ringde min kompis i Tyskland och bad att han skulle ringa Amir. Vi kände ju varandra från Bromölla och hade kontakt. Jag hade ringt honom från Hamburg också. Men jag kunde inte ringa honom från min mobil i Paris (med det mobilavtal han hade). Efter två timmar ringde Amir. Han sa en adress till mig och beskrev hur jag skulle gå. Jag såg boendet och träffade många afghaner utanför, som berättade en massa om dåliga boenden.

Men jag visste inte vart jag skulle gå annars.

Så jag sitter utanför boendet med min lilla väska. Den stora med mina kläder och papper hade jag ju inte längre. Klockan sex kommer Amir och han tar med sig min väska så jag har den i säkerhet.

Jag var jättetrött och satt där. Så vaknade jag mitt i natten av polisen som sa att jag inte fick sova där. Så jag promenerade på gatan. Där kände jag igen en klasskamrat från Sverige.

Jag hade inga pengar, men jag fick ett täcke av en organisation där du fotade när vi var där (några dagar tidigare). Sen sov jag på gatan, och när det regnade sov jag under bron.

Vi ville komma in på boendet, men en tolk kom ut och sa att det är stängt, ni får gå till en annan plats. Men sen sa de till dom som köade som inte hade hört det här att de fick komma in. Då sa vi till tolken att det är inte bra som du gör, du lurar oss. Det angår inte mig, sa tolken, jag säger bara vad de säger att jag ska säga. Jag förstår lite arabiska, så jag förstod vad han sa. Ni måste vänta, kanske kommer de öppna, sa han.

Det var jättekallt och regnade varje dag då när jag kom hit, och jag hade ingen jacka för den blev kvar på bussen och jag hade inte pengar att köpa en jacka. Jackan som jag har nu fick jag sedan jag kom till boendet i Cergy.

(Han måste ha frusit förskräckligt, men säger inte det. Över skjortan hade han samma grå ganska tunna stickade tröja han bar första kvällen vi träffades i Paris då han frös framåt kvällen.)

Efter två dagar under bron kom polisen och vi fick kliva in i tre bussar. Jag sprang för att komma med, för jag visste att de kom för att hämta oss till ett boende. Det var tre platser kvar när jag kom, och jag fick en av dem. Andra som kom efter fick inte åka med. Polisen hade arbetare med och dom tog bort tälten och allting. Dom tog oss till Cergy. Det var en fotbollshall och vi sov alla där. Jag visste inte att det var tjuvar där och dom tog min telefon. På två dagar åt jag inte för de bråkade så i kön och jag skämdes så. När Amir kom bad jag honom hämta mat. (Telefonen han har nu är en äldre telefon från Sverige, den han blev bestulen på hade han fått av ”sin familj”.)

Jag var där i tjugo dagar. Från Cergy tog dom oss till att göra våra fingrar hos Metro 4. Sen flyttade jag till staden där jag bor nu. Gennevillier heter min stad och man kommer dit med Metro 13. Jag promenerar från metrostationen dit där jag bor.

Jag har ingenting nu, men jag har börjat ett nytt liv, och jag ska försöka lära mig ett nytt språk. Jag njuter av det.

I augusti, den 5 augusti, blir jag 20 år.

 

En afghan vet inte det

Det var mitt fel att det blev som det blev i Sverige. Jag kunde inte berätta. Jag älskar fortfarande Sverige. Jag tror att om bara jag hade fått ett andra samtal hade jag fått stanna. Bara det är jag ledsen för. Men jag trodde bara att nu börjar ett nytt liv. I stället var det detta samtal. Om Migrationsverket bara hade kallat mig till ett andra samtal.

Migrationsverket har ett fel. Dom tänker inte på detta att afghaner inte pratar så mycket. Till exempel att om du frågar vad gjorde du idag, så svarar vi ´inget´ fastän vi har gjort mycket. En svensk säger att jag började med att duscha och sen fortsätter svensken och berättar. Men en afghan gör inte det, han säger bara det som är viktigt.

Och med ålder. En svensk skriver sin födelseålder många gånger och vet den. Men en afghan vet inte. Det är bara hans pappa och hans mamma som vet hans ålder. Jag vet min ålder bara för att min kusin har berättat den för mig.

Migrationsverket säger till mig att om du säger att du är 17 år så måste du visa papper på det. Jag säger att hur ska jag göra det, vårt land ger inte papper till barnen om sådant.

Och Migrationsverket frågade inte efter mig under sex månader i Sverige. Dom frågade inte om jag var hungrig och hade någonstans att bo, dom bara frågade efter mig när jag skulle ha pass och biljett.

Kanske Migrationsverket här i Frankrike säger att du måste tillbaka till Sverige igen. Och Sverige säger att jag måste till Afghanistan. Om jag ska bo i Afghanistan måste jag sova på gatan. Men det är inte som att sova på gatan i Europa. I Europa när man sover på gatan får man mat genom organisationer, och ingen kommer och skrattar åt en. Men i Iran när man sover på gatan och har dåliga kläder skrattar dom åt en. I Europa vill alla hjälpa en. I Iran är det inte så, jag vet hur det är. Jag känner inte Afghanistan, men jag tror det är samma.

Om jag får avslag skulle jag sova i skogen, eller på gatan eller överallt. Jag skulle göra vad som helst men inte åka till Afghanistan. Den vägen vi åkte till Europa var det många som dog. Man behöver inte berätta mer. Det är så bara.

Och det är en stor skillnad mellan religioner. Här i Europa spelar det ingen roll vilken religion man följer. I Afghanistan när det är Ramadan måste alla fasta. Den som inte fastar och äter på gatan grips av polisen och åker i fängelse. Man måste göra som alla. I Iran lät inte polisen någon äta ute under Ramadan och jag tror det är likadant i Afghanistan som i Iran.

 

Det är långt till hösten och som vi lever är ingenting beständigt

Ali frågar om jag har hund, och berättar om hunden i familjen. Varje dag efter skolan gick han ut med hunden. Först gick vi i en kvart, sen sprang vi, berättar han. Vi sprang i en timme. Jag älskar hundar. Den sov hos mig i sängen. Jag älskar den hunden. Min familj har sagt att när jag hade åkt låg hunden utanför min dörr.

Jag vill skaffa hund, jag älskar hundar.

När man lever så här som vi gör är ingenting beständigt och det är långt till hösten när du kommer hit igen. Då kan situationen vara helt annorlunda. Då vet vi inte hur det är här och jag vet inte var jag är.

Jag har inga pengar nu och jag kan inte köpa credit till min telefon och inte internet. Internet kostar 20 euro i månaden. Så jag kan inte ringa. Men jag kan ta emot samtal.

Jag har en lägenhet nu. Vi är tre som delar den, ibland är vi fem. En är min kompis, de andra känner jag inte så bra. Vi lagar maten tillsammans och delar så alla betalar lika mycket. Men jag kan inte laga mat, jag har aldrig lärt mig det, så dom lagar. Men jag har inga pengar än utan får matkuponger. Jag räknar med att jag får pengar den 5 maj, eller annars 5 juni. Jag har inte till busskort eller metrokort. Så jag plankar. Om polisen tar mig får jag böta 100 euro. Jag vet att det är fel, och man kan tro att alla afghaner gör så. Men så är det ju inte. Men när jag inte har pengar! Och jag kan inte bara stanna där ute i Gennevillier.

Onsdagar och torsdagar läser jag franska två timmar om dagen. Jag började i förra veckan, och det är svårt. (Två veckor senare berättar han i telefonen att han gick igenom ett test och blev uppflyttad till nästa klass, så nu läser han varje dag från 9 till 2, och en dag ytterligare två timmar på kvällen. Han säger att nu hinner han inget annat och han tycker det är roligt. Han förstår mycket men har svårt att prata själv än så länge. Men i mitten på juni har skolan tagits bort för honom.)

Med lägenheter i Paris är så att man måste skaffa själv det man behöver, det är inte som i Sverige. Vi har en liten spisplatta men ingen vattenkokare. Men jag dricker inte te varje morgon, jag dricker inte te varje dag.

Jag har ingen kudde, och socialtjänsten ger inte kuddar. Så jag använder min väska och det går bra.

 

Jag tänker på de personer som sover på gatan

Jag är Dublin nu. Nästa månad i maj ska jag kolla Dublin igen hos polisen. Jag ska byta id-kortet då också. Det är nära i Cergy. Varje vecka ska jag åka dit och kolla min post. Min social ger biljett till resan när jag ska byta kort, men för att kolla post måste jag betala själv. Jag lånar pengar av en kompis då.

Jag är en person som betalar tillbaka. Av de 20 euro du gav mig gav jag 10 till min kompis. Sen köpte jag fotbollskläder i second hand-affären, som min kompis visade. Sen hade jag fem euro kvar och två euro till ska min kompis få, och sen kan jag betala metrobiljetten.

Jag tycker om att spela fotboll, och jag spelar med kompisar där jag bor. När jag får pengar ska jag köpa fotbollsskor second hand. I Sverige hade jag sex par fotbollsskor.

Vad jag vill arbeta med om jag fick välja? Jag vill arbeta med barn. Jag tycker om barn. Och jag tycker om att prata med människor och att hjälpa människor. Jag vill hjälpa dem som är här i Jaurés och Porte de la Chapelle, men jag har inga pengar och jag kan inte göra mycket. Men jag vill gärna informera om hur det går till här och hur systemet är.

Jag gick förbi Jaurés på vägen hit. Det regnade och jag såg ingen. Jag tror inte de var där eller så var de inne i tälten. Vädret blir varmare nu och polisen kommer kanske bara varannan vecka. När det blir plats i boenden kommer polisen.

Många skickas bort från Paris. Många som var med mig flyttade till Marseilles. Vad de säger om det? Inte mycket. När man är i den situationen är man mest glad över att få någonstans att bo.

Nu tänker jag inte så mycket om framtiden, jag tänker mest på de personer som sover på gatan. Jag vill hjälpa dem, jag blir ledsen för deras skull när det regnar som idag. När jag ser dem älskar jag mitt liv och blir stark. När man har sitt liv och vill göra bra saker och kan göra det, då blir man lite stolt.

Jag försöker komma varannan vecka och jag vill sova så ibland för jag vill inte glömma som jag var. När jag ser dem vill jag vara stark och lära mig franska.

——-

En dryg månad senare får han alltså veta att han måste tillbaka till Sverige och att som beskedet är formulerat kommer deportationen genomföras och beslutet inte försvinna, vilket det gör för många. Jag kommer fortsätta följa honom.

——–

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

EU:s kommande asylpolicy gör det svårt för människor på flykt och är anpassad till främlingsfientligheten

Samos 2014 och 2017. Foto författaren.

 

EU:s kommande asylpolicy – Common European Asylum System

Asylpolicyn är ett paket om sju delar. Den är planerad att bli tagen i slutet av juni medan Bulgarien är ordförandeland, men till dess blir man knappast enig. Förmodligen tas den senare i någon form.

Policyn kommer innebära på att asylrätten och flyende människors rättigheter begränsas kraftigt. Många kommer skickas tillbaka till något land utanför EU. Det blir bara tillfälliga uppehållstillstånd och tillstånd kommer kunna dras in. Ingen som har flytt ska få känna sig trygg.

Flyktingar ska omfördelas mellan medlemsstaterna, men det kommer fortfarande ligga ett stort ansvar på Italien och Grekland.

Medan vi i Sverige nyligen har mötts av att socialdemokraterna vill behålla den tillfälliga begränsningen av asylrätten vi har just nu, och sedan vill införa en mycket restriktiv och hård asylpolicy, så har vi också EU:s föreslagna asylpaket framför oss. Många enskilda socialdemokrater och socialdemokratiska förbund har tagit avstånd från ledningens utspel. Vi ska gå tillbaka till klassisk socialdemokratisk migrationspolitisk, säger ledningen. Men vad är det? SAP är inte samma SAP som för 40-50 år sedan. I dag är det ett parti där många medlemmar är öppna för omvärlden, är mer internationella än strikt nationella och med en mycket mer liberal inställning till migration och förståelse för migrationens orsaker än förr. En politik kan inte gå 40-50 år tillbaka i tiden när inte världen gör det.

Ledningens utspel är eftergifter för Sverigedemokraternas framgångar, och har gett SD vind i seglen i stället för tvärtom. Socialdemokraternas stöd bland väljarna fortsätter att minska, enligt undersökningar. Moderaterna har haft samma strategi, och har inte heller vunnit på det.

Enligt den tillfälliga asyllag vi har sedan sommaren 2016 ges bara tillfälliga uppehållstillstånd på 3 respektive 1 år. Det har det blivit omöjligt för de flesta att få hit familjemedlemmar. Inför den farliga och dyra resan in i EU valde många föräldrar att lämna barnen och en förälder kvar i hemlandet eller i flyktingläger, i hopp om att de skulle komma efter. Att familjer nu är splittrade för många år framöver har organisationer, enskilda, enskilda politiker och politiska partier protesterat högt och argt mot. Det strider också mot internationella överenskommelser.

Många som har flytt har drabbats av andra restriktioner också. En grupp är de ensamkommande afghanska ungdomarna, som ska skickas tillbaka till Afghanistan efter flera år i Sverige. En del av dem har gett sig av till Frankrike, till Paris, där deras chanser till trygghet är större. Läs gärna mina inlägg från Paris.

Visste ni att Sverige är bland de sämsta i Europa på att ge uppehållstillstånd till afghaner

Sverige hör till de länder i Europa, där det är allra svårast för afghaner att få uppehållstillstånd. Bara 30 procent får stanna nu trots att säkerhetsläget hela tiden försämras, mot 83 procent i Frankrike, 98 procent i Italien, 94,8 procent i Schweiz, 72 procent i Finland, 69 procent i Grekland, 62,5 procent i Norge, 48 procent i Tyskland, och så vidare. Tillsammans med Tyskland deporterar Sverige flest flyktingar tillbaka till Afghanistan. Deportationerna går till Kabul, som har de flesta antalet dödade i landet. (Siffrorna är aktuella och skickades ut i maj 2018 från det Brysselbaserade ECRE, European Council for Refugees and Exiles).

I dagarna förväntas riksdagen ge majoritet för en proposition om en tillfällig gymnasielag, som antas ge omkring 9 000 unga afghaner rätt att stanna i fyra år i Sverige. Men tusentals unga afghaner hamnar utanför reglerna och omfattas inte. Bland annat ska de ha sökt asyl i Sverige för 24 november 2015.

 

På EU-nivå

När det gäller förslaget till nya asylpolicy inom EU är meningen att reglerna ska hålla vara desamma  i alla EU:s 28 stater. Flyktingarna ska fördelas mellan staterna.

Ungefär så har det ”harmoniserade” asylpaketet presenterats i svenska media, samt att staterna inte kommer överens om fördelningen. Ungern säger ihärdigt att de vägrar ta emot en enda flykting. Från svensk sida påpekas det envist att alla länder måste ta emot. Nu lutar förhandlingarna mot att fördelningen blir frivillig, det land som vägrar får bidra på något annat sätt. Vi får se.

Men förslaget innehåller så mycket mer, inte minst att reglerna, om, när och hur de går igenom, innebär att många människor inte kommer få rätt att söka asyl inom EU utan skickas tillbaka till ett land där de har vistats tidigare. Modellen kommer från EU-Turkiet avtalet, som nu används i Egeiska havet. Flyktingar fastnar på fem öar, får inte resa vidare och ska skickas tillbaka till Turkiet. För att få länder att acceptera att ta emot flyktingar, som alltså inte är deras egna medborgare, har EU börjat locka med stöd, bidrag, förmåner, tjänster och möjligheter för landets medborgare att legalt få migrera till EU. Om det här senare är många detaljer hemliga, också för EU-parlamentariker, som med ljus och lykta försöker skaffa sig information.

Från Sveriges regering får vi ibland höra att Sverige bara har att följa beslut i EU, men vi hör sällan att Sverige är en viktig röst, och kan argumentera kraftfullt i rådet och visa riktning.  Det i stort sett enda svenska argument vi hör är att alla stater måste ta emot flyktingar.

 

CEAS – ett paket om sju delar

CEAS är ett paket i sju delar som med ett undantag ska vara förordningar och inte som nu direktiv. Förordning innebär att regler är överstatliga – alla måste följa dem om inte annat skrivs in. De sju delarna har behandlats inom EU:s parlament och råd sedan våren och sommaren 2016. Då lanserades de av EU-kommissionen i efterdyningarna av den stora resandeströmmen in i EU 2015 av människor på flykt – och växande främlingsfientliga och populistiska partier i medlemsstaterna. Den sista delen i paketet som röstades igenom i EU-parlamentet var Asylprocedurförordningen med alla sina försämringar för människor på flykt. De andra förordningarna är Dublinförordningen, Skyddsgrundsförordningen, Vidarebosättningsförordningen, Förordningen om EU:s gemensamma asylbyrå, Eurodacförordningen samt Mottagandedirektivet, som är ett direktiv och innebär minimimottaganden.

Paketets sex förordningar ska stå över nationell lag. Inget land får ge bättre eller sämre villkor om inte detta skrivs in. Bland annat kommer uppehållstillstånden bara vara tillfälliga och de kan avbrytas. Men först och främst kommer väldigt många inte få rätt att söka skydd i EU utan skickas till ett annat land utanför EU.

Harmoniseringen, som är det uttryck som används, ska göra att det inte finns skäl att välja ett land framför ett annat, eller försöka ta sig till ett annat EU-land, vilket är galet tänkt. Nog kan det finnas andra skäl än materiella fördelar att flytta till ett annat land. Man vill hindra vad EU-kommissionen har valt att kalla ”asylshopping”, ett gräsligt ord i sammanhanget. Det antyder att människor som befinner sig på flykt skulle vara i ungefär samma trevliga och avspända situation som den som är ute i affärer och väljer och vrakar.

Det är många saker som man inte kan enas om. Det som framstår som en riktigt propp och som mest kommer fram i svenska massmedia är hur många flyktingar varje stat ska ta emot. Förslaget – som ligger i Dublinförordningen – är att det ska ske enligt kvoter som beräknas efter BNP och befolkningsstorlek. Att varje land ska ta emot flyktingar finns också i Vidarebosättningsförordningen, som har blivit bra i parlamentets version, och det är bättre att den fördelningen blir frivillig än att kommissionens förslag går igenom. (Se längre ner.)

EU-planen att paketet tas i juni 2018 under Bulgariens ordförandeskap håller knappast. Nästa ordförandeskap har Österrike, som nu har en främlingsfientlig regering, som öppet uttalar sig mot mänskliga rättigheter och som vill att EU:s gränsbevakningsbyrå Frontex ska ha trupper i Nordafrika för att stoppa flyktingar. Mitt tips är att även om paketet inte tas i juni 2018 så kommer det att tas senare i någon form. Vidarebosättningsförordningen verkar ligga lite vid sidan om.

Gången inom EU är att EU-kommissionen arbetar fram förslag, som behandlas i parlamentet och i rådet. I parlamentet har varje del i paketet beretts i kommittéer under ansvar av en parlamentariker, varpå ett slutförslag voteras  i kommittéen och parlamentet. Två av de ansvariga är svenskar, Malin Björk (V) för Vidarebosättningsförordningen och Cecilia Wikström (L) för Dublinförordningen. Den blir EU:s fjärde Dublinförordning, Dublin 4. I parlamentet sitter folkvalda representanter från medlemsstaternas politiska partier, i rådet sitter EU:s regeringar representerade av berörda ministrar.

Paketets sju delar har passerat parlamentet nu. Asylprocedursförordningen togs så sent som i slutet av april. Många detaljer har förbättrats i parlamentet, men i grunden är reglerna desamma – asylsökande ska helst skickas ut från EU – och de kan straffas av en rad skäl.

Det är omöjligt att följa alla turer i detalj även om EU-parlamentets hemsida ger information. Rådets ståndpunkter är svåra att nå och står ofta närmare kommissionens förslag. När parlament och råd har sagt sitt inleds trilogförhandlingar, och här är det meningen att man ska kompromissa och enas. För Eurodac och EUAA (asylbyrån) är trilogförhandlingarna avslutade och överenskomna.

 

Eftergift för främlingsfientligheten

I synnerhet Asylprocedurförordningen är en tydlig anpassning till EU:s växande främlingsfientliga partier. Den innebär att asylsökandes rätt att söka asyl i EU först av allt kommer ifrågasätta. Innan hen kommer in i själva asylprocessen kommer hen med stor sannolikhet skickas tillbaka till ett land som hen har befunnit sig i innan hen reste in i EU. Men det är många andra rättigheter och möjligheter, som också kommer begränsas. Till exempel att förflytta sig inom EU.

Enligt FN:s deklaration för mänskliga rättigheter (1948) har varje människa rätt att söka asyl, underförstått att varje land, som har skrivit under deklarationen och 1951 års Flyktingkonvention, har skyldighet att ta emot asylsökande. Med nya Asylpaketet lämnar EU över skyldigheten att ta emot ansökningen från en människa på flykt till länder utanför territoriet. (Observera att rätt att söka asyl inte är samma sak som rätt att asyl.)

Det kommer gå till så här: Att söka asyl, det vill säga söka internationellt skydd, blir uppdelat i två processer. Den första handlar om hen över huvud taget ska ha rätt att söka skydd inom EU, den andra gäller att om hen har bedömts ha den rätten, så kan asylprocessen inledas.

2-stegsmodellen kommer från EU:s avtal med Turkiet, som började gälla den 20 mars 2016. Genom det avtalet fastnar flyktingar, som rest in från turkiska kusten, på fem turistöar i Egeiska havet. De flesta tvingas leva under mer eller mindre vidriga omständigheter i överbefolkade flyktingläger.

Den första intervjun rör om de har skäl att söka skydd gentemot Turkiet, inte gentemot hemlandet. Saknar de skyddsskäl mot Turkiet anses de ha skydd där och ska skickas tillbaka dit. Många flyktingar från Syrien är kurder, och kurder är utsatta i Turkiet. Därför får många syrier rätt att söka asyl i Grekland – tvärtemot avtalets avsikt. När EU-Turkiet-avtalet implementerades i grekisk lag, gjordes många undantag, bland annat för särskilt utsatta människor, och de har också rätt att söka asyl i Grekland. (EU-kommissionen har uttryckt ogillande över undantagen.) Avtalet nämner specifikt syrier men inte andra nationaliteter, och flyktingar från till exempel Afghanistan får oftast rätt att söka asyl i Grekland. Avslagsbeslut kan överklagas och tar tid, så i praktiken har inte ens två tusen syriska syrier skickats tillbaka till Turkiet med hänvisning till avtalet. EU betalar sex miljarder euro till Turkiet enligt avtalet, som bland annat ska användas som stöd och hjälp till flyktingar från Syrien. Andra förmåner utlovades i samband med att avtalet skrevs. Nyligen har EU beslutat om mer pengar till Turkiet. Avtalet passerade aldrig EU-parlamentet och kallas av juridiska skäl inte ”avtal” utan ”statement”.

 

Första asylland, Säkert tredje land, Säkert ursprungsland

Enligt kommissionens förslag ska – som i modellen – en person inte ha rätt att söka asyl inom EU om hen har vistats i ett land utanför EU en tid. Hen ska skickas tillbaka dit och landet ska betraktas som ”första asylland”. Parlamentet har skärpt innebörden av första asylland, det ska förutsätta att den sökande har erkänts som flykting där och fått effektivt skydd i enlighet med Genevekonventionen före resan till EU, att hen kan använda sig av det skyddet och att landet ger inresa. Om inte ska personen få tillgång till asylproceduren i EU. (Asylprocedursförordningen, man vet inte vad som sker i fortsatta förhandlingar.)

Kommissionen talar om ”säkert tredje land”. Begrepp som ”tillräckligt säkert” har använts och oroat, men parlamentet har höjt kraven på vad som räknas som säkert tredje land.  Bland annat ska hens liv och frihet inte hotas i det landet på grund av ras, religion, nationalitet, medlemskap i en speciell social grupp, politisk åsikt etc. Frivilligorganisationer ska också kunna undersöka och informera om situationen i landet. Medlemsstaterna ska heller inte vara skyldiga att skicka någon tillbaka till ett sådant land, men ”får” göra det.

Vad kommer rådet säga här? Att ändra ”får” till ”ska” är vanligt vid kompromisser eftersom det ses som en liten detalj i det stora.

När det gäller enskilda detaljer finns smärre förbättringar i parlamentets förslag till Asylprocedursförordning, men det viktigaste finns kvar – människor på flykt som tagit sig in i EU kan förvägras rätt att söka asyl och skickas ut ur EU.

Här kommer en annan faktor in, som inte nämns. Parallellt arbetar EU på att med olika stöd få transitländer på andra sidan Medelhavet att acceptera att ta tillbaka flyktingar och migranter. Libyen är ett exempel på länder som EU vill kunna skicka tillbaka människor till. Stöd till Libyen sker redan nu genom att Italien och EU stöttar libysk kustbevakning till att effektivt hindra migranter att resa över Medelhavet. I namn av att motarbeta smugglarna har konsekvenserna varit förödande för hundratusentals migranter och flyktingar, som har fastnat i Libyen. De har utsatts för våld, våldtäkt, skändlighet, svält, tvångsarbete etc etc.

Inom EU ska finnas lista över länder som anses säkra. Listan ska upprättas och tillhandahållas av EU:s kommande asylbyrå. I parlamentets förslag till asylprocedurförordning togs Turkiet bort från listan över säkra länder. Libyen har aldrig funnits på listan – än så länge.

Säkerhet i ett land innebär bland annat att flyktingar inte riskerar att skickas tillbaka till hemlandet eller till ett annat land som i sin tur skickar dem tillbaka (detta står inte i förordningar men är en välkänd princip) till ett land där hen kan utsättas för bland annat tortyr och förnedrande behandling. Denna ”non-refoulment-princip” är en av de allra viktigaste grundprinciperna i EU, men gäller inte om hen har gått igenom en asylprocess och befunnits vara säker i hemlandet. Sveriges djupt kritiserade deportationer till Afghanistan anses inte strida mot nonrefoulment-principen eftersom personerna inte anses ha behov av skydd. Ett annat exempel: En flykting som kommer över gränsen till EU-territoriet och säger att hen vill söka asyl, får enligt internationell lag inte skickas tillbaka över gränsen utan att först ha fått rätt till en asylprocess. Från grekisk sida förekommer ändå sådana ”pushbacks” då och då, ganska nyligen över landgränsen i norr mot Turkiet. Turkiet i sin tur har skickat tillbaka mer än tiotusen flyktingar från Afghanistan utan att ha undersökt deras skyddsskäl.

Dessutom ska man komma ihåg att flyktingar med få undantag inte kan resa in i EU annat än irreguljärt (illegalt säger en del) eftersom EU:s stater kräver visum, och människor som befaras söka asyl får inte visum. Det finns också andra restriktioner. Därför tvingas flyktingar och migranter att resa som de gör och riskera livet. Om den irreguljäre inte söker asyl kan hen fängslas för illegal inresa, och det blir ofta ett fängslande tills hen har uttryckt sin önskan att söka asyl.

Ett filter som en nyanländ ska gå igenom innan asylprocessen kan genomföras i sin helhet, handlar om hens ursprungsland. EU har en lista över så kallade säkra ursprungsländer (Balkanländerna utanför EU framför allt, Georgien m.fl. länder). Kommer hen från ett sådant land, förs hen över på ett ofördelaktigt snabbspår i asylprocessen. Där kommer individuella asylskäl lätt till korta. Ändå vet vi att rättssäkerheten i till exempel Kosovo och Albanien är begränsad, att människor flyr därifrån för att de har utsatts för rättsövergrepp och att staten inte skyddar dem.

Listan över olika typer av säkra länder ska tillhandahållas av EU:s kommande asylbyrå EUAA. Den kommer byggas ut och ges många fler uppdrag än den har i dag. Bland annat ska asylbyrån bistå länderna med asylprocedurskunnig personal. Så fungerar det nu på de grekiska öarna utanför Turkiets kust, otaliga intervjuer görs av EASO-anställd personal, som har mycket mer betalt än grekisk personal (EASO är namnet på EU:s nuvarande asylbyrå).

 

Dublin i ny form

Enligt nuvarande Dublinförordning har det första EU-land, som en flykting kommer till, ansvaret för personen från början till slut. Länderna är oftast Grekland och Italien på grund av deras geografiska läge. Bördan är tung för länderna även om EU har förmedlat mycket resurser. Grekland och Italien har enorma ekonomiska problem och arbetslösheten är hög. De som har fått uppehållstillstånd i länderna hamnar ofta i misär, men de reser ofta till andra EU-länder och hittar arbete där inom den vita eller svarta arbetsmarknaden.

Med Dublin 4 ligger ansvaret för den första processen hos första EU-land, sedan ska de som får rätt att söka asyl i EU fördelas mellan medlemsstaterna. Ett sådant omfördelningsavtal har redan prövats under två år, det gick enormt trögt. Italiens nya regering accepterar inte att så mycket fortfarande kommer ligga på dem, och ena regeringspartiet vill lämna EU. Ungern accepterar inte att ta emot några flyktingar över huvud taget.

Staterna mellan talar mycket om solidaritet, och syftar då på solidaritet mellan staterna, inte på solidaritet med människor på flykt. Fördelningen ska ske enligt ett kvotsystem räknat efter BNP och folkmängd. Här kan man inte heller enas. Sverige vill ha rabatt för att vi tog emot så många 2015. Så är läget nu när man talar om frivillighet. Men hur skulle det fungera för Grekland och Italien?

Fördelningen ska enligt parlamentets förslag göras med hänsyn till var hen har familj. Familjebegreppet vidgas en aning (bra) och ska omfatta syskon – det diskuteras om det ska gälla även vuxna syskon. Fördelningen ska också göras med hänsyn till kulturell och social anknytning, som att kunna språket och eller ha studerat eller arbetat i landet tidigare (bra).  Medlemsstaterna är med och väljer ut. När kvoterna fyllts, kan de fyllas lite till, sedan slår en mekanism till, och människor fördelas till andra medlemsländer. De som till slut blir över (som inget land vill ha?) stannar i första ankomstland, hittills alltså främst Grekland och Italien.

Aven om lösningen blir frivilligt att ta emot asylsökande, så vet vi att tidigare överenskommelser med sina enorma fördröjningar har lett till att tiotusentals barn och vuxna har blivit väntande i Grekland i många månader och år. En del har nekats familjeåterförening.

 

Dublins 18 månader blir 5 år

En annan aspekt på Dublin rör arkiveringen av fingeravtryck. En nyanländ flykting registreras och fingeravtryck tas. De arkiveras digitalt i EU stora databas Eurodac (läs mer i Eurodacförordningen) och föreslås nu sparas i tio år respektive fem. Fingeravtrycken spårar en flyende människas flyttningar mellan medlemsstater för att försöka få en tryggare framtid.  Genom Dublins regler skickas människor tillbaka till första eller föregående EU-land. Bestämmelsen togs bort för Grekland 2011 på grund av Greklands förnedrande och rättsvidrigt mottagande då. Från 15 mars 2017 går det återigen bra för länderna att skicka tillbaka nyanlända. Tyskland slutade dessutom använda den delen av Dublinförordningen tillfälligt under 2015 när så många kom. Gick de inte att skicka till Grekland hade de kunnat skickas till Ungern, som blev första EU-land för alla dem som reste in från Serbien. Det sas allmänt att Dublinförordningen var satt ur spel. Men så var det inte, och Sverige använder Dublin så fort det går. Som det är nu försvinner kopplingen fingeravtryck och Dublin efter 18 månader, och det har varit ett hopp och en tröst för många. 18 månader ska nu ändras till 5 år.

 

Fler exempel på försämringar

Definitionen av flykting och alternativt skyddsbehövande kommer att utgå som nu från Genevekonventionen. Men inget land får ge permanent uppehållstillstånd, alla tillstånd blir tillfälliga, enligt kommissionens förslag tre år för den som har fått flyktingförklaring och ett år för uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande. Flera medlemsstater vill ha rätt att ge permanenta uppehållstillstånd och att tillstånden ska vara på längre tid. Parlamentet vill ha fem år.

Tillståndet ska kunna upphävas, säger förslaget, också under pågående period om situationen i ursprungslandet förbättrats. Hen ska kunna skickas tillbaka och eventuellt hänvisas till internflykt. Parlamentet menar och rådet lutar mot att det ska vara upp till varje medlemsstat om de vill använda sig av internflykt. I kommissionens förslag är det obligatoriskt för staterna, i dag varierar det mellan länderna. Sverige hör till de hårda länderna med att använda sig av internflykt. Irakier till exempel skickas tillbaka till internflykt, afghaner likaså. Det ska finnas en övergångsperiod på tre månader när hen ska ha möjlighet att få uppehållstillstånd på grund av arbete i stället.  Aktuell landinformationen, även om säkra länder, ska EU:s blivande asylbyrå stå för.

Det här gör att ingen flykting ska få känna sig trygg.

Det kan kanske bli valfritt och det kan bli så att länderna tillåts ge permanenta tillstånd när det tillfälliga ska förlängas.

Det står ingenting om rätten till familjeåterförening, förmodligen för att det finns ett EU-direktiv om detta. Där följer Sverige i dag den absoluta miniminormen.

Skyddsskäl som har kommit till sedan hen sökt asyl – kallas ”sur place skäl” –  ska inte längre beaktas, enligt kommissionens förslag. Om hen till exempel har konverterat eller kommit ut som hbtq och detta är straffbart i hemlandet, så ska det inte längre vara skäl att få uppehållstillstånd. Det här har flera medlemmar i rådet velat ta bort, bland annat Sverige.

Det ska finnas många skäl att straffa den som söker asyl. Straffen kan bestå i att hen flyttas över till det ofördelaktiga snabbspåret, att asylansökan helt avskrivs och / eller att hen placeras i förvar. Förvar är i princip som fängelse för icke-kriminella och utan föregående rättegång. Anledningen kan vara att hen att rest till ett annat medlemsland, att hen utan allvarliga skäl inte har kommit till en intervju, att hen inte lämnar alla relevanta dokument, id-handlingar, biometriska data med mera. (En del detaljer ligger i Asylprocedursförordningen, en del i Mottagandedirektivet.)

Inte heller efter att hen har fått uppehållstillstånd ska hen ha rätt att resa till ett annat land, eller ens besöka det. Förstår jag rätt ska hen inte ha rätt att turista eller hälsa på vänner eller släktingar i ett annat land, ännu mindre hitta jobb där. Blir hen borta mer än 14 dagar kan uppehållstillståndet dras in.

 

Exempel på några förbättringar eller åtminstone bra saker – ibland bara i parlamentets förslag

Ensamkommande minderåriga ska inte skickas tillbaka till ”första asylland” eller ”säkert tredje land” utan får söka asyl inom EU. Hen ska heller inte tvingas stanna i läger vid gränsen. Hen har rätt till god man, som ska utses inom fem dagar. Det finns fler förstärkta rättigheter för ensamkommande minderåriga.

Alla har rätt till information om vad som gäller på sitt hemlands språk. Det ska ske på hemlandets språk, och med begrepp som förstås, också som barn förstår. EU:s kommande asylbyrå ska utarbeta information. Barn har rätt till egna intervjuer om sina asylskäl. Det finns fler rättigheter för barn. Asylsökande ska ha rätt att arbeta efter två månader.

Tiden för asylproceduren kortas genom att ansökan ska registreras inom tre dygn efter att ansökan har uttryckts. En fullständig ansökan ska göras inom tio arbetsdagar efter registreringen (ändras till femton av parlamentet). (Osäkert om det hela är förbättring eller inte.)

Asylsökande ska ha rätt till besked inom sex månader, nio månader om situationen är speciell. (Snabb hantering kan också vara en försämring när beredningar kan bli slarvigare gjorda och att det kan kräva lång tid att få fram viktiga dokument.)

Vidgat familjebegrepp, rätt till familjeåterförening och till arbetstillstånd. Rätt till tolk på hemspråk, rätt att överklaga alla beslut till domstol och kostnadsfri juridisk hjälp (på alla nivåer enligt parlamentet, på två nivåer enligt kommissionen). Men inte om ansökan bedöms som ogrundad. (Hur kan det bedömas opartiskt?)

 

Förordningen om vidarebosättning – det vill säga kvotflyktingar

Parlamentets förslag har blivit klart mycket bättre än kommissionens, som vill använda vidarebosättningen som ett politiskt instrument för legal migration till EU och för att locka transitländer till samarbete. Urvalet ska göras av EU:s kommande asylbyrå, enligt kommissionens förslag. I det nuvarande direktivet görs urvalet av FN:s flyktingbyrå UNHCR i samarbete med mottagarlandet. Flyktingar väljs ut från flyktingläger runtom i världen. Parlamentet vill att rika EU med sin befolkning på över 500 miljoner ska ta emot långt fler än förordningens föreslagna 50 000, och att det ska vara flyktingar, som tas ut i samråd med UNHCR. Det ska inte vara ett politiskt instrument. Vidarebosättningsförordningen innebär en väg till legal inresa till EU, alltså utan smugglare och med risk för livet. De som kommer in den vägen har idag redan uppehållstillstånd, och ska ha det.

 

EU:s förslag till ny asylpolicy innebär stora försämringar för människor som söker skydd: De flesta kommer antagligen inte ges rätt att söka asyl inom EU utan skickas tillbaka till ett annat land. De kan bli väntande länge, som på de grekiska öarna. Internationellt skydd i EU blir bara tillfälligt och kan avbrytas, vilket gör att ingen får känna sig trygg. Asylsökande kan straffas av en rad anledningar och straffen kan vara att asylprocessen avslutas och / eller personen placeras i förvar. Flyktingar får inte lämna landet där de har placerats. Risken att skickas tillbaka till första eller föregående asylland, som idag försvinner efter 18 månader, kommer finnas kvar i 5 år. Ingen medlemsstat får ha bättre villkor, alla ska följa samma mall om inget annat skrivs in. Vissa saker kan bli frivilligt, som att ta emot människors på flykt i samband med fördelningen mellan länderna.

 

———————–

 

Publicerat i Allmänt Europa | Lämna en kommentar

Vi måste vänja oss vid den här situationen – Röster från Paris… del 2

Röster från Paris – Jaurés, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette i slutet av april 2018, del 2.

Porte de la Villette och Porte de la Chapelle. Foton författaren.

Fortsättning från del 1.

 

Porte de la Chapelle

Aziz H sitter vid elden. Han är lång och smal, har håret i hästsvans, klädd i svart skinnjacka. Jag gick två år i Gävle folkhögskola, berättar han. Han har varit två gånger i Sverige och deporterades som alltför ung till Kabul, kom tillbaka till Sverige 2016 och bodde i Uppsala. Han fick avslag igen. Migrationsverket trodde inte på hans ålder och han miste skolan. Han kom hit till Paris för en vecka sedan.

Jag tror Frankrike är bättre, vi får se, säger han. För Sverige är dåligt nu. Andra vid elden håller med, Sverige är dåligt nu.

Aziz berättar vidare på klingande svenska.

  • Hur kunde de tro att jag skulle klara mig i Afghanistan när de deporterade mig. Jag var bara ett barn. Jag var där några månader. Sen reste jag till Tadzjikistan, och därifrån fick jag visum till Iran. Nej, jag är inte tadzjik, jag är afghan, jag är afghansk tadzjik och talar dari, det är något helt annat än att vara tadzjik från Tadzjikistan. Sen var jag hos mina föräldrar i Iran. De bor i Teheran sedan många år. Jag var två år när familjen flyttade till Iran från Logar, som ligger nära Kabul.
  • Men jag fick inte papper i Iran och det var mycket svårt. Efter fem månader reste jag tillbaka till Europa igen, ja, över Grekland.
  • Först var jag nio månader i Tyskland. Men jag fick ingenting i Tyskland, inte ens Dublin. Då reste jag tillbaka till Sverige. I Sverige fick jag ingenting om Dublin utan bara att jag skulle tillbaka.
  • Hur jag klarade mig i Afghanistan när dom skickade tillbaka mig? Jag hade sparat lite pengar, 3000 kronor som jag växlade på flygplanet till dollar. Ett visum till Tadzjikistan kostade inte mycket, bara 20 dollar. Därifrån kostade ett visum till Iran omkring 100 dollar. Jag har ingen släkt i Afghanistan, och den jag har skiter jag i. Jag skiter i dem.
  • Ibland har jag kontakt med folkhögskolan i Gävle. De vet ingenting om min situation. Men för tjugo dar sedan skickade jag ett meddelande om att nu är jag i Tyskland.

Aziz är oroad men lugn på ytan. I morgon ska han till Jaurés och köa för att få papper om att lämna fingeravtryck. Han hoppas att han får Metro 4 och att han blir normal och inte Dublin. (Då vet varken han eller jag att från och med nästa dag har systemet gjorts om, i stället för att tillbringa natten med att köa ska man ringa ett telefonnummer och får då adress och datum för fingeravtrycken och mer utförlig registrering.)

  • De som får Dublin får boende för två-tre månader. Sedan sparkar de ut dem. De som är normala får allting. De som har Dublin har sedan ingenting, inte pengar, inte boende. Utan de köper ett tält och hittar någonstans att slå upp det. Då gäller det att stå ut i 18 månader. I går när det regnade och var så kallt kom ingen mat på hela dagen. Inte förrän klockan elva eller tolv på natten kom en människa och hjälpte oss. Då fick vi soppa, bröd och vatten. Men på hela dagen fick vi ingenting. Vi måste vänja oss vid den här situationen, det går inte annat.

Från annat håll hör jag att i Parisregionen får man bo kvar med Dublin, men utanför Paris måste man lämna boendet efter ett par-tre månader. Om det är riktigt vet jag inte.

En kväll en vecka senare. Nu är jag här med Ali. Vid Place de la Chapelle i väntan på Ali pratar jag med en grupp norskafganska grabbar. Det går till så att jag tycker att av utseende skulle de kunna vara afghaner och jag går bara fram och säger ”hej” och ”tjena” och säger några ord på svenska. De hajar till och frågar sedan om det går lika bra att tala norska. Deras berättelser är en norsk variant av den svenska. 2 ½ -3 år i Norge, tre avslag, och Norge deporterar på ungefär samma sätt som Sverige. Bland tälten i Porte de la Chapelle finns också unga män, som har varit i Norge. Samma bakgrund. Många har fått Dublinträff i Eurodoc och avvaktar. De vill inte tala norska.

Jag stöter på Roherun igen. Han var hos Metro 4, fick genast Dublin för Sverige och har nu en tid om fyra månader hos polisprefecturen. Då ska han få veta hur situationen ser ut för honom. Han väntar nu på plats i ett boende. Resultatet blev detsamma för en kompis.

Andra har också fått Dublin, väntar på boende och har varit i Sverige 1½ – 3 år. De är nyanlända och har bott här i Porte de la Chapelle 1-2 veckor.

De är besvikna på Sverige, mycket besvikna. ”Aldrig mer Sverige, och varför ska vi tala svenska med dig? Är du här ska du väl tala franska!”. Säger de på utmärkt svenska. En annan svenskafghansk ung man går in till försvar, ”om hon talar franska, förstår ni då?” Det blir tyst. Jag förstår deras besvikelse.

Den som försvarar mig är Rahmat. I stort har han samma bakgrund som alla de andra även om vars och ens detaljer i berättelserna skiftar med person. Allt är lika obarmhärtigt i mening att Sverige – liksom Norge – efter lång tid med mycket leenden visade ett grymt ansikte och förmedlade meningen att vi vill inte ha dig, iväg med dig till Afghanistan, och vi bryr oss inte om att du med största sannolik kommer gå under där.

Rahmat har varit 2 ½ år i Sverige. Han levde i Vimmerby. När han blev 18 miste han boende och god man och flyttades till en av Migrationsverkets flyktingförläggningar i Gamleby. Han fick första avslaget, överklagade men fick inte mycket hjälp av advokaten. Han fick andra och tredje avslaget.  2 ½ månad senare kallades han till Malmö, skulle skickas tillbaka och först placeras i ett avvisningscenter. Han skrev inte under. En personal på boendet sa att du har en chans, åk till Frankrike. Han åkte direkt till Frankrike, har varit här i Paris i 2 ½ vecka och bott här hela tiden. ”Vi bara lever här.” Han berättar lite hur det är: ”Häromdagen när det var jättedåligt väder var vi inne i tälten hela tiden. Ibland kan vi hämta mat, ibland kommer det ingen mat. I dag har vi fortfarande inte fått mat. I morgon klockan två ska jag gå till prefecturen och träffa socialen, jag tror det är för att få ett bankkort. När vi hittar hus ringer vi dig, säger dom. Det är mitt öde det här, våra öden.”

Rahmat hör till dem som haft tur i Paris. Hans fingeravtryck kom inte upp, han fick inte Dublin utan blev ”normal” med en gång, och nu ska han göra sin asylansökan och skriva sin berättelse. Men tills vidare bor han här i tältet, som han delar med två andra.

I hans personliga historia finns som för många att föräldrarna är döda. Hans föräldrar dog i en bilkrock när han var i Sverige. De levde kvar i Ghazni när han kom till Iran ensam. Migrationsverket sa att du har chans att leva i Kabul, Herat eller Mazar i Sharif.

En annan ung man, han ger inget namn, vill inte att jag fotograferar honom. Han är lite försiktig, och talar mjukt och med låg röst. Han har varit tre veckor här men har inte gått för att få papper och tid för att lämna fingeravtryck än. Han har en ovanlig historia. Han började studera svenska i Afghanistan på Google. Nej, någon kurs gick han aldrig. Konstigt? Å andra sidan har jag stött på många i Östeuropa som har börjat studera svenska trots att svenska är ett litet språk som bara talas i en liten, avgränsad del av världen. Sen kom han till Sverige. Men han sökte aldrig asyl. I åtta månader bodde han hos en kompis utanför Göteborg. Kompisen har bott fem år i Sverige. Sen åkte han vidare, och nu är han här. Han har inte sina fingrar någonstans, och nu avvaktar han här.

 

Porte de la Villette

En rad med de vanliga små kupoltälten i olika färger på båda sidor om kanalen, delvis under Boulevard Peripherique. Den ger skydd för regn och gassande sol, men gör att allt ser mörkt, grått och trist ut. Tält som står ohyggligt tätt, och så cement. Jaurés är mer centralt i staden, och mer pittoreskt med grönska runtomkring och solglitter i vattenspegeln.

Enligt Qourban, som bor i ett av tälten under bron, kommer nästan alla afghaner som bor här från Sverige eller från Tyskland. Han är 53 år och bläddrar fram den ena bilden efter den andra av sonen och honom när de bodde i Kiruna och i Boden. Nu är sonen i Danmark, är sjutton år och har en fjunig mustasch. De kom till Sverige 2015 efter att ha kämpat sig upp genom Europa. ”Vi reste till Turkiet, och sen till Grekland och sen vidare. Gränserna var öppna.” De var två år i Sverige och fick avslag och skulle skickas till Afghanistan.

  • Enda sättet att hjälpa min son var att skicka honom ensam till Danmark. Han fick uppehållstillstånd och bor i Danmark nu. Jag själv åkte till Frankrike och har varit här ett år. Jag fick Dublin, och nu väntar jag att 18 månader ska gå så jag kan söka asyl här.
  • Titta vad Sverige har gjort med mig, säger han och pekar på tälten. Sverige har skiljt mig från min son, och skiljt min son från mig. Jag har inte träffat honom på 1 ½ år och kan inte ens prata med honom för jag har inga pengar. Sverige har gjort att jag lever så här. Se hur jag lever, säger han igen och pekar på tälten som står tätt, tätt i skumrasket under bron. I Iran hade jag hus och bil och arbete, och jag ville bara ha utbildning för min son och komma ifrån diskrimineringen i Iran, och nu är det så här.

Han visar bild i mobilen på sin fru.

  • Jag älskar min fru och mina döttrar, och jag har inte pengar så jag kan tala med dem.

En yngre afghansk man kommer. Han har ingenting med Sverige att göra men han talar franska, och han har hittat en advokat för Qourbam och har lovat att följa med i morgon och tolka.

Vid åtta denna torsdagskväll samlas lägrets invånare i olika köer för matutdelning. De kommer från olika länder, många är afrikaner. Här finns också somaliska familjer med barn.

Solidarité & Partage har kommit med en stor varubuss. Ur en mycket stor gryta serveras de en underbart smaklig och mustig varm soppa på linser och kryddor i engångsskålar av papp. På en uppställd bordsskiva finns bröd och flaskor med vatten. Hjälparbetarna är tre äldre män och en kvinna i hijab, de är muslimer och berättar att på måndagar och torsdagar kommer de hit med mat. De arbetar snabbt och vant.

En annan organisation delar ut engångsmatlådor med vad jag tror är pasta och en plastpåse med bröd, vatten och frukt. Från en organisation går ungdomar runt och erbjuder pizzabitar från ett stort fat, och från en annan går ungdomar och serverar små, delikata kakor. Vid en liten bordsskiva på bockar serveras te i engångsplastmuggar. Det är gott om mat, och det smakar fint. Stämningen är god.

Men inte alla kvällar kommer det så mycket bra mat. Ibland kommer ingenting alls.

Mimsad känner ett par av grabbarna jag går med, de bodde i samma boende i Skåne. Domstolen visade ingen förståelse för Mimsads ärliga berättelse och han fick avslag trots stöd från bra advokat i Göteborg. Han var fyra år i Sverige och här i Paris har han varit i tre månader nu. I början bodde han ibland här i tälten vid Porte de la Villette, ibland i Jaurés. Nu har han ett boende men han upplever att de är rasister. Han gillar inte hur Europa behandlar flyktingar och arga och frustrerade bestämde han och en kompis i går kväll att skriva på för att åka frivilligt till Afghanistan. Men i dag vet han inte om det var ett så bra beslut. Han har vuxit upp i Iran och är en ovanlig afghansk flykting i Europa eftersom han har läst juridik i fyra år i Qom. Mimsad har kommit hit i kväll för att äta.

Den långe Mahmut dyker upp. Han är vän från Jaurés med en av mina tre musketörer, som jag kallar de unga männen som visar mig runt. Mahmut har inte varit i Sverige, men i Tyskland och han talar lite tyska. Ibland sover han hos någon kompis i Jaurés, och det var där jag träffade honom i går när han frågade om jag visste var man kan duscha, det ska finnas ett nytt ställe här omkring någonstans, sa han. Vi gick tillsammans utmed Quai de Jemmapes, men jag kunde inte hjälpa honom med dusch. Nu slår han följe med vännen för att åka till Jaurés. De ska nu hälsa på hos en gemensam vän och sova över hos honom – de ska unna sig några roliga timmar. Kvällen är ganska varm och deras pratsamhet visar att mitt i oron för framtiden och de materiella svårigheterna kan de ta vara på glädjeämnen.

Två dagar senare blir det väderomslag med heldagsregn, blåst och kyla. Då gäller det att härda ut och hoppas att någon åtminstone kommer med varm mat.

 

——

 

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Vi måste vänja oss vid den här situationen – Röster från Paris … del 1

Röster från Paris – Jaurés, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette i slutet av april 2018, del 1.

Texten är en ganska saklig beskrivning av hur det är och fungerar för unga svenskafghaner i Paris. Men sakligheten innebär inte att jag inte är upprörd – att inte låta dem stanna i Sverige är omänskligt och ovärdigt svensk politik.

Jaurés och Canal S:t Martin, kön utanför 127 Boulevard de la Villette samt ”mina tre musketörer” här vid Porte de la Villette. Foton författaren. 

 

Vi träffas vid metrostationen Place de la Chapelle några timmar efter att jag kommit till Paris, Amir, Ali och jag. Liksom många afghanska unga män har de åkt till Frankrike efter avslag i Sverige på sina asylansökningar – besvikna, ledsna, förtvivlade, och samtidigt modiga att om igen ge sig in i något de inte vet slutet av. Men skickas de till Afghanistan blir situationen värre än någonsin.

Hur många de är i Paris vet jag inte, men jag tror inte det är fel att sikta på över tusen. Till Svenska kyrkan i Paris har flera hundra kommit för att möta det svenska, få duscha och tvätta kläder, lite att äta, och få lite omsorg.

I Sverige känner många till tragedin med de många unga som har satsat på Sverige, kommit som ensamkommande minderåriga, välkomnats, lärt sig svenska, gått i svensk skola, och sedan  efter två-tre år här ska avvisas till Afghanistan. Där pågår ett utdraget krig sedan fyrtio år och rättslösheten med lokala krigsherrar, maktstinna potentater och en svag stat är utbredd. Många har vuxit upp i Iran och har ingen erfarenhet av att ta sig fram och överleva i Afghanistan. I Sverige har de fått hundratusentals svenska stödjare, vänner och följare, som stöttar, protesterar och försöker påverka politiken i en mänskligare riktning.

Vi har svårt att hitta varandra för det är mycket folk, många gatuhörn och vi har aldrig sett varandra. Unga män från Afghanistan har antagligen en mer precis träffpunkt och Place de la Chapelle och Porte de la Chapelle är ofta första plats de anländer till i Paris. Många kommer i delad taxi från Tyskland på andra sidan gränsen till Frankrike och blir avsläppta här. Så långt ner i Tyskland kommer de med buss norrifrån, oftast via Hamburg.

Klockan är sex. Många runtomkring ser ut att komma från Afghanistan och länderna runtom. Men är några av dem Amir och Ali? Trafikljuden är så höga att jag har svårt att höra vad Amir säger i telefonen.

 

Jaurés

Men vi hittar varandra. Amir och Ali vet att jag vill komma till de vilda tältlägren och träffa svenskafghaner – som jag kallar dem. Vi tar tunnelbanan två hållplatser till Jaurés. Båda inledde sin tid i Frankrike med att bo i vilda läger, men inte just här. De är ändå hemtama vid platsen. På kajerna på båda sidor om Canal S:t Martin (byggd på 1800-talet som ett av flera transportleder för att försörja Paris med mat)  finns många små kupoltält – gröna och blå mest, ibland med en grå filt eller ett blått täcke över. Det är ett av de vilda lägren i Paris där nyanlända bor innan de kommer in på ett, som de säger, ”boende”. Systemet i Frankrike verkar vara mycket speciellt – överleva och bo på gatan, registrering, koll i Dublinregistret, och så småningom plats i boende.

På gatan vid nerfarten till kajen står en rad av stadens beigegrå bajamajor och öppna urinoarer. I närheten finns metrostationen Jaurés, under vars viadukt hjälporganisationer kommer med mat en eller flera gånger om dagen. Det händer att ingen kommer. Från organisationer kan de hemlösa också få filtar, täcken och ibland tält. Ett återkommande problem är duschar och elektricitet. Duschar finns ställen att gå till, och ladda mobiler kan man göra i en del affärer mot en euro. Det har hänt att mobiler mobiler blivit stulna.

De lär sig snabbt hur systemet fungerar, och är mer eller mindre informerade redan i Sverige genom kontakter med andra som redan är i Paris.

Under den kalla Parisvintern var det hemskt att bo utomhus, och staden tog fram tillfälliga härbärgen. Polisen hämtade upp folk. Ali bodde utomhus i Porte de la Chapelle under tre nätter, men kom sedan med i ett polissvep och fick ett tillfälligt boende. I dag bor han lite bättre. Ali frös mycket som uteliggare, han hade bara en tunn tröja över skjortan, och en filt som han fått. Den svenska jackan och andra kläder blev kvar på bussen från Sverige till Tyskland.

Ali stannar till vid en nyskapad bosättning i hörnet av Quai de Jemmapes och Boulevard de la Villette.  Filtar, täcken, kartonger, presenningar, tygväskor och ett femtontal yngre män från olika länder som sitter eller vilar liggande. Inga tält men några dagar senare finns en handfull här.

En grupp är från Afghanistan, andra är afrikaner. Ingen har levt i Sverige. En man har varit tre år i Belgien och talar lätt både engelska och franska. Han jobbade som tolk i Afghanistan men Belgien har inte gett uppehållstillstånd. Han bor i ett tält på andra sidan kanalen, har inte duschat på två veckor, beklagar den sanitära situationen i de utställda bajamajorna och har aldrig levt på det här sättet tidigare. Men han har tillförsikt att det ska gå bra här i Frankrike.

 

Första steget – ”Dublin” eller ”normal”

Runt hörnan finns kön till 127 Boulevard de la Villette. Här inne inleds den franska asylansökansproceduren med en allra första registrering. Kontoret ger ett papper med datum, tid och plats till en polisprefectur där fingeravtryck och en del personliga uppgifter lämnas. Med hjälp av deras fingeravtryck och den stora Eurodac-databasen ska det avgöras om ett annat EU-land ska ha ansvaret för dem. Adresserna till en prefecur blir ”Metro 4” eller ”Metro 5” beroende av vilken metrolinje som går dit. 127 Boulevard de la Villette sköts av organisationen France Terre d´Asile, som har olika samarbetsprojekt med franska staten. De ger också en del information.

Metro 4 anses bäst eftersom mångas lämnade fingeravtryck aldrig ger Dublinträff i Eurodac-registret här. Då blir de genast ”normala”, och kommer in i asylproceduren utan att behöva bry sig om Dublin. Så var det för Amir, som kom före Ali. Hans fingeravtryck gav aldrig träff i Eurodac, och i dag har han alternativt skydd och ett – årigt uppehållstillstånd, som sedan förlängs. Alis fingeravtryck gav träff i registret och han väntar nu på vad som ska hända. Som det verkar blir de flesta ”normala” efter ett halvår, vilket bör ha att göra med att Frankrike inte har resurser att överföra alla Dublinärenden till ansvarigt land. 9 procent av alla Dublinfall överförde Frankrike 2016 till respektive EU-land. 57 personer överfördes från Frankrike till Sverige 2017.

Registrerade hos polisprefecturen har rätt till ett boende, men de får vänta tills polisen kommer med bussar, gör ett svep, kontrollerar papper, och för folk till boenden som blivit lediga.

50 procents chans att inte få Dublin i Metro 4, säger nästan alla jag talar med under dagarna i Paris, mindre chans men dock chans i Metro 5. Att många som har levt flera år i Sverige inte får Dublin, får jag också höra i Svenska kyrkan senare. Ingen vet riktigt varför.

Kön till den inledande registreringen på Boulevard de la Villette bildas under kvällen. Runt fem på eftermiddagen kommer organisationer med mat, sedan byggs kön upp. De köande tillbringar natten hopträngda utmed husväggen bakom polisens flyttbara gallergrindar. Alla hoppas komma in nästa dag, porten öppnar nio med insläpp till elva. De som inte kommer in ställer sig i kö igen. En del som får Metro 5 i stället för Metro 4 gör om registreringen och börjar med att ta plats i kön.

Många söker asyl i Frankrike nu, och för ett år sedan kom man in utan lång kö.

En vecka senare görs systemet om, kön ersätts med ett telefonnummer – 0800 144 414 – och möjlighet att välja mellan åtta språk. Mottagningen känner av var den som ringer befinner sig och skickar ett sms med adress och datum till närmaste polisprefectur för att lämna fingeravtryck.

 

Från Uppsala, Heby, Skellefteå, Stockholmregionen

I kön den här kvällen i slutet av april träffar jag ett tiotal nyanlända svenskafghaner. Nästa morgon träffar jag ännu fler. Då har kön blivit lång, och de har tillbringat natten utmed byggnaden sittande med uppdragna knän bakom gallergrindarna. Utanför på trottoaren går parisare till sina arbeten, och på gatan rullar trafiken. Under och kring sig har raden av grabbar filtar och en och annan dyna. Nej, det går inte att sova så här, säger de och ser trötta ut. Det är bara att vänta igenom natten. Många står upp och hänger på gallergrindarna. (Kvinnor och barn köar möjligen på en annan adress.). Framåt kvällen brukar människor komma med något att äta och dricka, så var det igår också. Men att vara långt fram i kön är ingen garanti för att komma in. Sent på natten dyker ibland storvuxna kriminella upp och kräver platserna för sina kompisar.

Grabbarna den här kvällen och morgonen är från Uppsala, Heby, Örebro, Skellefteå, Ystad, Rosengård i Malmö, från Kungsängen, Sköndal och Huddinge utanför Stockholm, och från andra platser. De flesta kom 2015 till Sverige och har varit där 2 ½ – 3 år och de talar utmärkt svenska. En del har bott i familj, en del i HVB-hem. Medan de väntade i Sverige hann de fylla 18, eller så blev de upplyfta till 18 av Migrationsverket. Fyllda 18 (riktigt eller uppgraderat) flyttades de nästan alltid till en vuxenförläggning på annan ort, ofta i en annan del av Sverige och de fick sluta skolan. För några ordnades det med en familj på orten och de kunde gå kvar i skolan. Eller kommunen tillät dem att bo kvar i HVB-hemmet. En i kön är äldre och har arbetat och betalat skatt en tid i Sverige.

De fick ett, två och tre avslag i Sverige på sina asylansökningar, och kallades till återvändarsamtal för att skickas till Afghanistan. De som väntar i den här kön kom till Paris för några dagar-en vecka sedan och de bor i tält vid kanalen här i Jaurés eller intill en viadukt till Boulevard Peripherique i Porte de la Chapelle. Några är fortfarande 18, andra har blivit 19 eller 20 år. De har olika berättelser om tiden i Sverige, ofta en blandning av bra och sorgliga, många gånger så att det verkar finnas fog att ifrågasätta rättssäkerheten i asylprocessen. De har mött bra och dåliga svenskar, bra och dåliga advokater, bra och dåliga tolkar. De talar gott om många, men inte om Migrationsverket. De saknar Sverige, vill bo i Sverige, längtar, och berättar gärna om lärare som har försökt hjälpa dem. Snäll är ett ord som återkommer om många svenskar.

Zaker från Ystad, Poryd från Skellefteå, Mosa Ahmadi från Kungsängen. Namnen kan listas många fler. Jaar Mohammad från Huddinge mådde så dåligt att han till slut tvångsomhändertogs enligt LVU för risken att han skulle skada sig själv, och han placerades på ett SIS-boende. Ghulam är en smal, lång ung man skriver i min anteckningsbok: ”Jag heter Ghulam. Jag bodde i Ängelholms kommun, Skåne. Jag är 18 år gammal och född 1999-09-28. Jag gick i skola i Ronne gymnasium. Jag älskar Sverige. Jag blev glad att träffa Annette.” Han berättade: ”När jag var 18 år sa kommunen att du måste komma till Ängelholm och de placerade mig sedan i ett vuxenboende i Halmstad. Jag gillade inte att bo där för det var bråk. Vi var sex som bodde i ett rum och de andra var irakier. Hela natten var de vakna, och de rökte. Och jag kunde inte gå i skola. Jag mådde jättedåligt. Några kompisar hade sett på nyheterna att flera hade åkt till Frankrike. När jag kom hit till Paris frågade jag människor och fick veta om La Chapelle.” Några dagar senare träffar jag honom bland tälten i Porte de la Chapelle.

Grabbarna får sina papper med adress och datum för att lämna fingeravtryck. Många har fått Metro 4 och är nöjda. Jag läser från texten: Metro 4, Port de Clignancourt, 92 Boulevard Ney, Paris 18. 4 foton kommer tas och för detta ska 10 euro betalas. Jag tror vi flyttas från Paris, säger en av grabbarna, i Paris finns ingen plats.

Jag frågar aldrig varför de lämnade Iran eller Afghanistan. Det är inte deras asylskäl jag vill rota i, varje människa har sina skäl. Utan jag vill framför allt veta hur de har det i Paris, var i Sverige de levde och hur de tog sig hit.

 

Porte de la Chapelle

På stora Boulevard Ney sitter migranter och flyktingar och väntar, antagligen på att hjälporganisationer ska komma med mat. Tälten som fanns här för några månader sedan är borta. Ingenting tyder på att människor sover just här på nätterna. I byggnaden nr 56 Boulevard Ney håller flera frivilligorganisationer till. En av dem är Utopia 56, som startade i Calais. Hemsidan berättar om att servera mat, ge kläder och filtar, följa med till sjukhus och stödja på annat sätt, bland annat i vilda läger. De som arbetar är alla volontärer. Här, berättar Alix Geoffrey, ger vi frukost på morgnarna kl. 8-10, men andra mål ges av andra organisationer. Vi ger också information och materiell hjälp som kläder och filtar och tält. Alix är volontär på heltid nu och lever på pengar från tidigare arbete.

En annan kväll vid Porte de la Chapelle, utmed den långa Avenue de la Porte de la Poissioniere, som går norrut från Boulevad Ney. Jag är här med Habib från Sundsvall och hans vänner.

Små gröna, blå och grå sommartält står tätt intill varandra på båda sidor av gatan. På ett stängsel hänger täcken och filtar på tork efter två dagars regn och kyla. Bebyggelsen och trafiken är gles. I närheten finns en moské, de som bor i tälten får använda duschar här. Oftast fästade i träpallar som underrede står tälten tätt intill varandra nära viadukten under ringlinjen La Peripherique. I närheten finns en från husväggen indragen stor altan med en arabisk butik innanför. Ali, som jag träffade min första kväll i Paris, berättade att när det ösregnade sökte många skydd mot regnet här på altanen. Men butiksägaren kom ut och sa att här får ni inte stå, ni hindrar kunderna.

Habib, som jag är här med den här eftermiddagen, berättar hur det var och är.

  • Ibland kommer polisen och säger att här får ni inte sova. Då plockar man ihop sina grejer så gott det går och går bort. Nästa dag kommer man tillbaka. Då kan polisen ha tagit bort allt och man får hjälp av hjälporganisationer.

De säger att afghanerna här har kommit hit från Sverige, Tyskland och Holland. En grabb kommer direkt från Afghanistan och berättar på engelska att han var i Grekland för bara några månader sedan.

Utanför och inne i tälten träffar jag ett tiotal svenskafghaner. Några känner jag igen från kön utanför registreringen vid Jaures. Den långe Roherun från Uppsala, som ser så svensk ut med sina glasögon, kom till Paris för fem-sex dagar sedan. Han fick sitt papper och ska till Metro 4 i morgon och lämna fingeravtryck.  Han kom till Sverige som 16-åring men är 18 nu, bodde i ett familjehem, fick första avslaget efter 1 ½ år och det andra sex månader senare.

  • Det var hemskt väder i går. Det var kallt och det regnade in i tälten. Det blev vått och du ser ju hur det hänger filtar på tork där borta på andra sidan gatan. Hur vi får mat? Människor kommer med mat, organisationer och privatpersoner. Men det är mer på helgerna för då är privatpersonerna lediga. Men de kommer på vardagar också. Fast jag vet inte så noga för jag har bara bott här fem-sex dagar.

Zahed känner jag också igen från kön utmed Boulevard de la Villette. Han sitter med några grabbar vid en liten uppbyggd öppen eldstad, ett par andra har varit i Tyskland, och en kom nyligen från Afghanistan. Zahed kom till Sverige 2015 och har bott i trakterna av Örebro och i Askersund. Efter att ha blivit åldersuppskriven från 17 år till 19, flyttades han från sitt HVB-hem till ett vuxenboende, förlorade skolan, bodde hos kompisar och kom hit för en vecka sedan.

De talar alla flytande svenska.

 

Fortsättning följer i del 2.

 

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Paris ett sorgligt men ofta bra val för ensamkommande svenskafghaner

Foton författaren, Paris 25 april – 3 maj 2018. 1-2. Jaurès, intill Canal S:t Martin. 3. Jaurès, matutdelning kl. 5 under metroviadukten. 4. Parc Vilhelmin mellan Jaurès och Gare de l´Est, kallad Afghanernas park, sa någon. 5. I närheten av Porte de la Vilette. 6-7. I närheten av Porte de la Chapelle kvällen efter två dagars regn och kyla trots att det snart är maj. 8-10. Svenska kyrkan i Paris: Nesar och Tua, präst i kyrkan. Jacob, pizzan han äter lagar husmor i sin omsorg om grabbarna, en annan svenskvariant är varm korv med bröd. Sara och vännen Reza.

Frankrike har en annan syn på säkerheten i Afghanistan än Sverige, och använder sig inte av alternativet internflykt. 2017 fick 83 procent av alla från Afghanistan uppehållstillstånd. De flesta har bedömts som alternativt skyddssökande och får 1-årigt uppehållstillstånd, som sedan förlängs.

Dessutom försvinner ofta Dublin för de unga från Sverige.

Efter nio dagar i Paris bland ensamkommande afghanska unga män från Sverige kan jag konstatera att de flesta verkar bli kvar i Frankrike. De längtar efter Sverige och saknar vänner och kompisar, det är som att de har förlorat ett hemland igen, och de tycker franskan är svår. ”När man inte har sin familj så blir kompisarna som en familj. Först lämnade vi familjen, och nu måste vi lämna kompisarna.”

Och de går fortfarande i kläder från Sverige – jackan, jeansen, skorna.

Jag vet inte hur många unga svenskafghaner som finns i Paris nu. Men de är många. Flera är djupt, djupt besvikna på Sverige, de vill aldrig mer tala svenska. Men de flesta är bara ledsna, de vill helst tillbaka och vet att de inte kan.

För att få råd, vardagshjälp och vara nära det svenska kommer många till Svenska kyrkan på Rue de Médéric (Metro Courcelle, linje 2). Kyrkan välkomnar, men oroar sig över att inte ha fått pengar för Sara Brachets projektanställning efter juni. Sara har blivit en kunnig rådgivare och gör mycket av det praktiska arbetet med grabbarna. Hon känner många nu och hon har blivit en klippa. Hela kyrkan ställer upp på öppenheten och välkomnandet av de unga afghanerna från Sverige.

Den som är nyanländ vet inte mycket, men lär sig hur det fungerar i Paris genom kontakter till andra afghaner. De som har kommit tidigare visar, hjälper till och förklarar.

 

Första tiden i tält eller under öppen himmel

Första tiden är kämpig. De bor i tillfälliga, vilda tältläger, ibland under viadukter för att ha skydd för regn. Lägren nås från metrostationerna Jaurès, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette. Jaurès är mer centralt än de andra två. I tälten bor nyanlända såväl som de med Dublin, som väntar ut 18 månader. Många är från Afghanistan, ännu fler är från afrikanska länder. I tälten i Porte de la Villette finns också barnfamiljer från Sudan. Det var sorgligt lätt i Jaurès och Porte de la Chapelle att hitta unga afghaner som varit två-tre år i Sverige och som talar bra svenska, ofta mycket bra svenska. De borde få leva i Sverige.

Mer än tiotalet av alla jag träffade under dagarna i Paris kring månadsskiftet april-maj hade anlänt från Sverige för bara några dagar sedan, och i kyrkan första veckan i maj  finns många nya ansikten.

I väntan på att få registrera sig som asylsökande och lämna fingeravtryck finns inget ordnat boende. De hänvisas till gatan. Systemet är sådant åtminstone i Paris dit de flesta nyanlända kommer. Kritiken har varit omfattande sedan de som bor på gatan har blivit så många fler efter 2015 och efter att det stora vilda lägret i Calais stängdes. Men att som flykting bo på gatan i Paris är inte något nytt, vänner till mig har berättat om samma erfarenheter när de har sökt asyl för ett par år sedan såväl som för tio år sedan.

Registreringen sköts av prefecturen (polisen) med samarbetspartners. En del hade köat i flera dygn på gatan utanför 127 Boulevard de la Villette nära Jaurès metrostation för att boka en tid  till att lämna fingeravtryck hos polisen på en annan adress, och med detta även få den formella rätten till ett boende. Vilket inte innebar bostad med en gång. En kväll och en tidig morgon hittade jag i en kö på kanske sextio personer lätt ett tiotal svenskafghaner, som kommit för några dagar sedan.

Först när frågan om Dublin har klarats av eller haft sin tid får man rätt att komma in i själva asylprocessen. Man registreras som ”normal”. Med detta förs ens ärende över från polisen till asylmyndigheten OFPRA (French Office for the Protection of Refugees and Stateless Persons).

Från den 2 maj är kö-ingången till hela ansökningssystemet ersatt med att man ringer ett gratis online-telefonnummer – 0800 144 414 – och kan välja mellan åtta språk. Telefonen känner av var den uppringande befinner sig och skickar ett sms med datum och adress till närmaste prefectur (polis) där fingeravtryck ska tas. Det funkar, fick jag rapport om vid Jaurèslägret dagen efter – flera hade kommit fram under dagen och fått plats och datum.

Nyanlända ska inte vänta sig något annat än att först bo med andra i små, tunna sommartält eller under bar himmel och få mat genom organisationer eller privatpersoner. Flera bodde så och frös i vintras, några ”bara” i tre-fyra dagar innan polisen kom och förde dem till ett tak över huvudet. Andra har bott så i 1-2 månader.

Under den kalla vintern ordnades tillfälliga boenden, läser jag i Ecres veckobulletin 30 mars 2018. En del fick återvända till tälten när den värsta kylan var över. Vintern 2018 var inte bara kall i Paris, den var också snöig. Det måste ha varit hemskt!

De finns de som väntar ut Dublins 18 månader i stället för att bli Dublindeporterade, och då kan de ha bott länge i tält, varit utan pengar och inte varit i kontakt med myndigheter. Men de kan också ha lämnat ett boende de har fått i landsorten för att de vill vara i Paris. Paris har helt andra resurser till kurser i franska och rasismen i denna enormt mångkulturella storstad är mindre. För visst finns det rasism på många håll i Frankrike. Man har inte rätt att välja boende, och den som lämnar sitt boende stryks från ekonomiskt stöd.

Enligt fransk lag har man rätt att starta på nytt och söka asyl efter 18 månader utan risk för nedslag i Dublin. Men som papperslös finns risken och rädslan för att gripas och sättas i förvar.

Asylsökande och papperslösa ska ha rätt till medicinsk vård utan kostnad. Eventuella begränsningar känner jag inte till och det är möjligt att man måste visa upp någon form av fransk id-handling, giltig eller utgången. Ecres veckobulletin från 30 mars återger en rapport från Refugee Rights Europe baserad på en undersökning bland hemlösa flyktingar och migranter i Paris – de som bor på gatan. 54 procent sa att de inte hade tillgång till medicinsk vård i Frankrike, 67 procent sa att de inte hade tillgång till Europas immigration- och asylregler. De här är oroväckande, men jag kom inte i kontakt med detta bland de unga svenskafghanerna jag träffade.

De hemlösa svälter inte och kan delvis tacka lokalsamhället för det. Organisationer och privatpersoner kommer med mat. Men det händer att ingen mat kommer förrän sent på kvällen, eller inte alls en dag. Hur matutdelningen organiseras sägs ha blivit bättre på senare tid. Enligt frivilligorganisationen La Cimade, som har funnits i över femtio år, startade dagens hjälp med mat, filtar och kläder 2015 när så många nya kom. I Paris är den hjälpen fortfarande mycket levande och det kokas mat och bakas kakor hos organisationer likaväl som i privatpersoners kök. Människor som bor runtomkring tycker inte det är rätt att andra människor ska bo på gatan, som medarbetaren på La Cimade förklarade saken för mig. La Cimade hjälper inte på det sättet utan ger juridiskt stöd och råd till flyktingar och migranter av alla slag och genomför aktioner till försvar för asylrätten. Teamet i Paris består av 7 avlönade personer, och verksamheten i Parisregionen bärs också upp av 700 volontärer. Men La Cimade har inte tolkar, handläggarna talar franska och i bästa fall engelska. Så man bör ha med sig egen tolk. (Huvudmottagningscenter är 46 Boulevard des Batignolles, Metro Rome, linje 2. För öppettider se deras hemsida.) La Cimade tar inte emot finansiering från staten och menar att med oberoendet från staten kan de agera och protestera fritt.

Staden har ställt upp bajamajor vid de vilda lägren och det finns ställen där man kan duscha, ibland långt borta, ibland på oklara adresser. Organisationer ger också kläder, filtar och ibland tält. Kartong att ligga på får man leta efter själv. En del duschar och tvättar kläder i Svenska kyrkan.

Att bo så här måste ha varit ett helvete under den kalla Parisvintern. En del hade bra kläder med från Sverige, men andra hade inte det. Ingen var väl beredd på att det kunde vara så kallt i Paris. Polisen gjorde ganska täta uppsamlingsrazzior då i tältlägren och förde många till stora, tillfälliga härbärgen.

Det är genom polisrazziorna de flesta får sitt första boende, berättade grabbarna. Men razziorna görs mindre ofta nu när det är varmare. ”Man får vänta tills polisen kommer, då får man ett boende.” Det verkar som att razziorna görs när det har blivit ett större antal boendeplatser lediga i regionen. Första boendet brukar vara i Parisregionen, men kommande boenden kan bli runtom i landet. De flesta har eget rum och delar kök och badrum med andra. Boendena drivs av olika organisationer och stöd och regler varierar med dem. En del har dagpenning och tre mål mat om dagen, andra har samma dagpenning men ingen mat.

Det händer att polisen rensar lägren totalt och tar bort alla tält, Europapallar, som tälten ofta står förankrade i, filtar, sovsäckar, kartonger och så vidare. Samtidigt som många självmant går in i polisbussarna för att äntligen få en bostad, är det andra som springer undan. Vad har de att komma tillbaka till efter en omfattande razzia?

 

Dublin

Många får aldrig Dublinträff på sina fingeravtryck! Det finns hypoteser kring det men ingen jag träffade visste verkligen varför. Grabbarna menar att det bland annat har att göra med var fingeravtrycken lämnas.

För inte så få blir det i alla fall träff i Eurodac-registret. Även om teamet vid La Cimade berättade att afghanerna i förvaret ute vid flygplatsen Charles de Gaulle är ganska många, så kunde många av svenskafghanerna jag träffade i Paris berätta att Dublin tagits bort efter ett antal månader. Om det alltså över huvud taget blir träff. Och då blir man ”normal” och asylprocessen kan starta.

Dublinförordningens regel anger att ett land har 3 månader på sig att skicka förfrågan till ett annat land om att ta emot en person för vilken landet i fråga anses ha asylprocedursansvaret, landet har sedan 2 månader på sig att svara (icke-svar betyder accepterande), och sedan har frågelandet 6 månader på sig att skicka personer. Totalt alltså som högst 11 månader, och det kan gå mycket snabbare. Jag träffade många som fått träff och som nu väntar på vad som ska hända. Och jag träffade ännu fler för vilka Dublin aldrig kommit upp eller hade försvunnit efter ett antal månader. Så oftast verkar det inte bli någon överföring från Frankrike.

Antagligen har Frankrike inte resurser att verkställa överföringarna inom sex månader. Migrationsverkets statistik säger att överföringarna från Frankrike är ganska få i förhållande till vad Sverige har accepterat.

I La Cimades kritik av Dublin III, daterat 8 december 2917, läser jag samma sak.  De senaste åren har registrerade Dublinärenden i Frankrike ökat kraftigt – 6 000 2014, 12 000 2015, 22 000 2016 och över 30 000 2017. Fler och fler asylsökande hålls i husarrest i hotell, boenden, mottagningscenter och förvar. Men 2016 skickades bara 9 procent av alla från medlemsstaterna accepterade Dublinöverföringar. Det stämmer bra med grabbarnas erfarenheter.

 

Asyl

Med Dublin borta – av olika skäl – kan själva asylprocessen i Frankrike starta, det som betyder att man har blivit ”normal”. Det sker med avstamp i skyddsbehovet gentemot Afghanistan och har ingenting med Sverige att göra. Ansvaret nu ligger hos en särskild asylmyndighet, Ofpra.

Frankrike har en annan syn på säkerheten i Afghanistan än Sverige, och använder sig inte av alternativet internflykt. 2017 fick 80-83 procent av alla från Afghanistan uppehållstillstånd. De flesta har bedömts som alternativt skyddsbehövande och får 1-årigt uppehållstillstånd, som sedan förlängs.

Asylprocessen startar med en utförligt skriven och berättande asylansökan. Sara Brachet i Svenska kyrkan har hjälpt flera med det, och med råd om juridiska problem. Intervju och beslut följer sedan snabbare än i Sverige.

Frankrike har två varianter av uppehållstillstånd, båda är tillfälliga: 1 år för alternativt skyddsbehövande och 10 år för flyktingförklaring. En ny asyllag är på väg, kritiserad bland annat för att den inför kortare tider för rätt att söka asyl. Det absolut enda som är bra med den, sa företrädare för La Cimade, är att 1 år ändras till 4 år. Hur det kommer svara mot reglerna i EU:s nya asylsystem – som kanske blir klart under sommaren – talade vi inte om – men där blir tiden mycket, mycket kortare. (Jag kommer framöver informera översiktligt om vad det asylsystemet innebär av förändringar – och ofta försämringar – för flyktingar som söker skydd i EU.)

Den 9 mars 2018 beslutade Cour National du Droit d´Asile att den afghanske medborgaren så och så och bosatt i Kabul inte ska skickas till Afghanistan och till Kabul på grund av säkerhetsläget och i stället får åtnjuta alternativt skydd i Frankrike. Domen lär tills vidare bli vägledande.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Frankrike – Paris – ensamkommande ungdomar som lämnat Sverige

Artiklar kommer snart.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar