Paris ett sorgligt men ofta bra val för ensamkommande svenskafghaner

Foton författaren, Paris 25 april – 3 maj 2018. 1-2. Jaurès, intill Canal S:t Martin. 3. Jaurès, matutdelning kl. 5 under metroviadukten. 4. Parc Vilhelmin mellan Jaurès och Gare de l´Est, kallad Afghanernas park, sa någon. 5. I närheten av Porte de la Vilette. 6-7. I närheten av Porte de la Chapelle kvällen efter två dagars regn och kyla trots att det snart är maj. 8-10. Svenska kyrkan i Paris: Nesar och Tua, präst i kyrkan. Jacob, pizzan han äter lagar husmor i sin omsorg om grabbarna, en annan svenskvariant är varm korv med bröd. Sara och vännen Reza.

Frankrike har en annan syn på säkerheten i Afghanistan än Sverige, och använder sig inte av alternativet internflykt. 2017 fick 83 procent av alla från Afghanistan uppehållstillstånd. De flesta har bedömts som alternativt skyddssökande och får 1-årigt uppehållstillstånd, som sedan förlängs.

Dessutom försvinner ofta Dublin för de unga från Sverige.

Efter nio dagar i Paris bland ensamkommande afghanska unga män från Sverige kan jag konstatera att de flesta verkar bli kvar i Frankrike. De längtar efter Sverige och saknar vänner och kompisar, det är som att de har förlorat ett hemland igen, och de tycker franskan är svår. ”När man inte har sin familj så blir kompisarna som en familj. Först lämnade vi familjen, och nu måste vi lämna kompisarna.”

Och de går fortfarande i kläder från Sverige – jackan, jeansen, skorna.

Jag vet inte hur många unga svenskafghaner som finns i Paris nu. Men de är många. Flera är djupt, djupt besvikna på Sverige, de vill aldrig mer tala svenska. Men de flesta är bara ledsna, de vill helst tillbaka och vet att de inte kan.

För att få råd, vardagshjälp och vara nära det svenska kommer många till Svenska kyrkan på Rue de Médéric (Metro Courcelle, linje 2). Kyrkan välkomnar, men oroar sig över att inte ha fått pengar för Sara Brachets projektanställning efter juni. Sara har blivit en kunnig rådgivare och gör mycket av det praktiska arbetet med grabbarna. Hon känner många nu och hon har blivit en klippa. Hela kyrkan ställer upp på öppenheten och välkomnandet av de unga afghanerna från Sverige.

Den som är nyanländ vet inte mycket, men lär sig hur det fungerar i Paris genom kontakter till andra afghaner. De som har kommit tidigare visar, hjälper till och förklarar.

 

Första tiden i tält eller under öppen himmel

Första tiden är kämpig. De bor i tillfälliga, vilda tältläger, ibland under viadukter för att ha skydd för regn. Lägren nås från metrostationerna Jaurès, Porte de la Chapelle och Porte de la Villette. Jaurès är mer centralt än de andra två. I tälten bor nyanlända såväl som de med Dublin, som väntar ut 18 månader. Många är från Afghanistan, ännu fler är från afrikanska länder. I tälten i Porte de la Villette finns också barnfamiljer från Sudan. Det var sorgligt lätt i Jaurès och Porte de la Chapelle att hitta unga afghaner som varit två-tre år i Sverige och som talar bra svenska, ofta mycket bra svenska. De borde få leva i Sverige.

Mer än tiotalet av alla jag träffade under dagarna i Paris kring månadsskiftet april-maj hade anlänt från Sverige för bara några dagar sedan, och i kyrkan första veckan i maj  finns många nya ansikten.

I väntan på att få registrera sig som asylsökande och lämna fingeravtryck finns inget ordnat boende. De hänvisas till gatan. Systemet är sådant åtminstone i Paris dit de flesta nyanlända kommer. Kritiken har varit omfattande sedan de som bor på gatan har blivit så många fler efter 2015 och efter att det stora vilda lägret i Calais stängdes. Men att som flykting bo på gatan i Paris är inte något nytt, vänner till mig har berättat om samma erfarenheter när de har sökt asyl för ett par år sedan såväl som för tio år sedan.

Registreringen sköts av prefecturen (polisen) med samarbetspartners. En del hade köat i flera dygn på gatan utanför 127 Boulevard de la Villette nära Jaurès metrostation för att boka en tid  till att lämna fingeravtryck hos polisen på en annan adress, och med detta även få den formella rätten till ett boende. Vilket inte innebar bostad med en gång. En kväll och en tidig morgon hittade jag i en kö på kanske sextio personer lätt ett tiotal svenskafghaner, som kommit för några dagar sedan.

Först när frågan om Dublin har klarats av eller haft sin tid får man rätt att komma in i själva asylprocessen. Man registreras som ”normal”. Med detta förs ens ärende över från polisen till asylmyndigheten OFPRA (French Office for the Protection of Refugees and Stateless Persons).

Från den 2 maj är kö-ingången till hela ansökningssystemet ersatt med att man ringer ett gratis online-telefonnummer – 0800 144 414 – och kan välja mellan åtta språk. Telefonen känner av var den uppringande befinner sig och skickar ett sms med datum och adress till närmaste prefectur (polis) där fingeravtryck ska tas. Det funkar, fick jag rapport om vid Jaurèslägret dagen efter – flera hade kommit fram under dagen och fått plats och datum.

Nyanlända ska inte vänta sig något annat än att först bo med andra i små, tunna sommartält eller under bar himmel och få mat genom organisationer eller privatpersoner. Flera bodde så och frös i vintras, några ”bara” i tre-fyra dagar innan polisen kom och förde dem till ett tak över huvudet. Andra har bott så i 1-2 månader.

Under den kalla vintern ordnades tillfälliga boenden, läser jag i Ecres veckobulletin 30 mars 2018. En del fick återvända till tälten när den värsta kylan var över. Vintern 2018 var inte bara kall i Paris, den var också snöig. Det måste ha varit hemskt!

De finns de som väntar ut Dublins 18 månader i stället för att bli Dublindeporterade, och då kan de ha bott länge i tält, varit utan pengar och inte varit i kontakt med myndigheter. Men de kan också ha lämnat ett boende de har fått i landsorten för att de vill vara i Paris. Paris har helt andra resurser till kurser i franska och rasismen i denna enormt mångkulturella storstad är mindre. För visst finns det rasism på många håll i Frankrike. Man har inte rätt att välja boende, och den som lämnar sitt boende stryks från ekonomiskt stöd.

Enligt fransk lag har man rätt att starta på nytt och söka asyl efter 18 månader utan risk för nedslag i Dublin. Men som papperslös finns risken och rädslan för att gripas och sättas i förvar.

Asylsökande och papperslösa ska ha rätt till medicinsk vård utan kostnad. Eventuella begränsningar känner jag inte till och det är möjligt att man måste visa upp någon form av fransk id-handling, giltig eller utgången. Ecres veckobulletin från 30 mars återger en rapport från Refugee Rights Europe baserad på en undersökning bland hemlösa flyktingar och migranter i Paris – de som bor på gatan. 54 procent sa att de inte hade tillgång till medicinsk vård i Frankrike, 67 procent sa att de inte hade tillgång till Europas immigration- och asylregler. De här är oroväckande, men jag kom inte i kontakt med detta bland de unga svenskafghanerna jag träffade.

De hemlösa svälter inte och kan delvis tacka lokalsamhället för det. Organisationer och privatpersoner kommer med mat. Men det händer att ingen mat kommer förrän sent på kvällen, eller inte alls en dag. Hur matutdelningen organiseras sägs ha blivit bättre på senare tid. Enligt frivilligorganisationen La Cimade, som har funnits i över femtio år, startade dagens hjälp med mat, filtar och kläder 2015 när så många nya kom. I Paris är den hjälpen fortfarande mycket levande och det kokas mat och bakas kakor hos organisationer likaväl som i privatpersoners kök. Människor som bor runtomkring tycker inte det är rätt att andra människor ska bo på gatan, som medarbetaren på La Cimade förklarade saken för mig. La Cimade hjälper inte på det sättet utan ger juridiskt stöd och råd till flyktingar och migranter av alla slag och genomför aktioner till försvar för asylrätten. Teamet i Paris består av 7 avlönade personer, och verksamheten i Parisregionen bärs också upp av 700 volontärer. Men La Cimade har inte tolkar, handläggarna talar franska och i bästa fall engelska. Så man bör ha med sig egen tolk. (Huvudmottagningscenter är 46 Boulevard des Batignolles, Metro Rome, linje 2. För öppettider se deras hemsida.) La Cimade tar inte emot finansiering från staten och menar att med oberoendet från staten kan de agera och protestera fritt.

Staden har ställt upp bajamajor vid de vilda lägren och det finns ställen där man kan duscha, ibland långt borta, ibland på oklara adresser. Organisationer ger också kläder, filtar och ibland tält. Kartong att ligga på får man leta efter själv. En del duschar och tvättar kläder i Svenska kyrkan.

Att bo så här måste ha varit ett helvete under den kalla Parisvintern. En del hade bra kläder med från Sverige, men andra hade inte det. Ingen var väl beredd på att det kunde vara så kallt i Paris. Polisen gjorde ganska täta uppsamlingsrazzior då i tältlägren och förde många till stora, tillfälliga härbärgen.

Det är genom polisrazziorna de flesta får sitt första boende, berättade grabbarna. Men razziorna görs mindre ofta nu när det är varmare. ”Man får vänta tills polisen kommer, då får man ett boende.” Det verkar som att razziorna görs när det har blivit ett större antal boendeplatser lediga i regionen. Första boendet brukar vara i Parisregionen, men kommande boenden kan bli runtom i landet. De flesta har eget rum och delar kök och badrum med andra. Boendena drivs av olika organisationer och stöd och regler varierar med dem. En del har dagpenning och tre mål mat om dagen, andra har samma dagpenning men ingen mat.

Det händer att polisen rensar lägren totalt och tar bort alla tält, Europapallar, som tälten ofta står förankrade i, filtar, sovsäckar, kartonger och så vidare. Samtidigt som många självmant går in i polisbussarna för att äntligen få en bostad, är det andra som springer undan. Vad har de att komma tillbaka till efter en omfattande razzia?

 

Dublin

Många får aldrig Dublinträff på sina fingeravtryck! Det finns hypoteser kring det men ingen jag träffade visste verkligen varför. Grabbarna menar att det bland annat har att göra med var fingeravtrycken lämnas.

För inte så få blir det i alla fall träff i Eurodac-registret. Även om teamet vid La Cimade berättade att afghanerna i förvaret ute vid flygplatsen Charles de Gaulle är ganska många, så kunde många av svenskafghanerna jag träffade i Paris berätta att Dublin tagits bort efter ett antal månader. Om det alltså över huvud taget blir träff. Och då blir man ”normal” och asylprocessen kan starta.

Dublinförordningens regel anger att ett land har 3 månader på sig att skicka förfrågan till ett annat land om att ta emot en person för vilken landet i fråga anses ha asylprocedursansvaret, landet har sedan 2 månader på sig att svara (icke-svar betyder accepterande), och sedan har frågelandet 6 månader på sig att skicka personer. Totalt alltså som högst 11 månader, och det kan gå mycket snabbare. Jag träffade många som fått träff och som nu väntar på vad som ska hända. Och jag träffade ännu fler för vilka Dublin aldrig kommit upp eller hade försvunnit efter ett antal månader. Så oftast verkar det inte bli någon överföring från Frankrike.

Antagligen har Frankrike inte resurser att verkställa överföringarna inom sex månader. Migrationsverkets statistik säger att överföringarna från Frankrike är ganska få i förhållande till vad Sverige har accepterat.

I La Cimades kritik av Dublin III, daterat 8 december 2917, läser jag samma sak.  De senaste åren har registrerade Dublinärenden i Frankrike ökat kraftigt – 6 000 2014, 12 000 2015, 22 000 2016 och över 30 000 2017. Fler och fler asylsökande hålls i husarrest i hotell, boenden, mottagningscenter och förvar. Men 2016 skickades bara 9 procent av alla från medlemsstaterna accepterade Dublinöverföringar. Det stämmer bra med grabbarnas erfarenheter.

 

Asyl

Med Dublin borta – av olika skäl – kan själva asylprocessen i Frankrike starta, det som betyder att man har blivit ”normal”. Det sker med avstamp i skyddsbehovet gentemot Afghanistan och har ingenting med Sverige att göra. Ansvaret nu ligger hos en särskild asylmyndighet, Ofpra.

Frankrike har en annan syn på säkerheten i Afghanistan än Sverige, och använder sig inte av alternativet internflykt. 2017 fick 80-83 procent av alla från Afghanistan uppehållstillstånd. De flesta har bedömts som alternativt skyddsbehövande och får 1-årigt uppehållstillstånd, som sedan förlängs.

Asylprocessen startar med en utförligt skriven och berättande asylansökan. Sara Brachet i Svenska kyrkan har hjälpt flera med det, och med råd om juridiska problem. Intervju och beslut följer sedan snabbare än i Sverige.

Frankrike har två varianter av uppehållstillstånd, båda är tillfälliga: 1 år för alternativt skyddsbehövande och 10 år för flyktingförklaring. En ny asyllag är på väg, kritiserad bland annat för att den inför kortare tider för rätt att söka asyl. Det absolut enda som är bra med den, sa företrädare för La Cimade, är att 1 år ändras till 4 år. Hur det kommer svara mot reglerna i EU:s nya asylsystem – som kanske blir klart under sommaren – talade vi inte om – men där blir tiden mycket, mycket kortare. (Jag kommer framöver informera översiktligt om vad det asylsystemet innebär av förändringar – och ofta försämringar – för flyktingar som söker skydd i EU.)

Den 9 mars 2018 beslutade Cour National du Droit d´Asile att den afghanske medborgaren så och så och bosatt i Kabul inte ska skickas till Afghanistan och till Kabul på grund av säkerhetsläget och i stället får åtnjuta alternativt skydd i Frankrike. Domen lär tills vidare bli vägledande.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Frankrike – Paris – ensamkommande ungdomar som lämnat Sverige

Artiklar kommer snart.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Äntligen slut på förbudet för flyktingar att lämna öarna i Egeiska havet, men förbudet består.

 

Tisdagen den 17 april hävde den grekiska Council of State – landets absolut högsta domstol – i ett majoritetsbeslut tidigare beslut om geografiska restriktioner för asylsökande som anländer till Lesvos, Chios, Samos, Leros, Kos och Rhodos. Efter den 19 mars 2016 har de tvingats bli kvar på öarna en lång tid innan de möjligen har fått flytta över till fastlandet. Förbudet att resa vidare togs då av den grekiska asyltjänsten – motsvarande det svenska Migrationsverket – och har varit kopplat till EU-Turkiet-avtalet i syfte att de flyende ska skickas tillbaka till Turkiet och söka asyl där.

Det nya beslutet gäller bara de som har anlänt efter att beslutet togs.

Några dagar senare presenterades Asyltjänstmyndigheten beslutet att behålla restriktionerna – de kallas nu allmänt i Grekland för förvarspolicyn. Bakom beslutet ligger naturligtvis regeringen.

Kritiken mot avtalet EU-Turkiet har varit mycket omfattande och framförts ihärdigt bland annat för att vara både emot internationella konventioner och internationell flyktingrätt.  EU:s regeringsföreträdare har dock hävdat att länderna måste hålla fast vid detta. Jag har skrivit om avtalet i tidigare inlägg och går inte in närmare på det nu.

I praktiken har få skickats tillbaka till Turkiet med referens till just detta avtal, men alltför många har tvingats stanna i lägren på öarna under mycket lång tid. Lägren har varit obarmhärtiga med otaliga brister, svårt överbefolkade, ofta dubbelt eller tredubbelt sin kapacitet. Många barn, äldre, kvinnor och män har tvingats bo länge i enkla sommartält, och toaletter, avlopp, varmvatten och duschar har varit underdimensionerat. Ibland har det varit en stank av avlopp och träck, särskilt i Moria på Lesvos. Många har blivit sjuka. Kvinnor har varit rädda för sexuella trakasserier och sexuellt våld. Även tilldelningen av dricksvatten har varit för liten, och maten har mött mycket kritik. Köerna till allt man behöver har varit långa. Vården har varit undermålig, särskilt sedan frivilligorganisationer tvingades bort och allt skulle skötas genom grekiska staten och grekiska armén.  Få av barnen har fått gå i skola, och för de vuxna har det inte funnits mycket mer att göra än att vänta, vänta, vänta. Protesterna från hjälporganisationer, mr-organisationer, sakkunniga och enskilda har varit enorma. Öbefolkningen har kämpat bland annat genom sina borgmästare för att lägren ska bort så att deras öar, där turismen är främsta näringen, inte ska förknippas med fångläger.

Öarnas lokala advokatsamfund och Grekiska flyktingrådet vände sig så småningom till Council of State med begäran att pröva om de geografiska restriktionerna verkligen var i enlighet med grekisk lag – och de vann målet. I sitt svar skriver Council of State bland annat att det finns inget allmänt publikt intresse av att rättfärdiga restriktionen och hänvisar till artikel 31, andra satsen, i FN:s flyktingkonvention.

Artikel 31 har rubriken Flyktingar som olovligen uppehålla sig i tillflyktslandet

1. Fördragsslutande stat skall icke för olovliginresa eller olovligt uppehåll bestraffa
flykting, som anlänt direkt från område varest hans liv eller frihet var i fara på sätt i artikel l avses och som utan tillstånd inrest eller uppehåller sig inom den fördragsslutande statens område, under förutsättning att flyktingen utan dröjsmål anmäler sig hos myndigheterna och visar godtagbara skäl för sin olovliga inresa eller sitt olovliga uppehåll.

2. Fördragsslutande stat skall icke ålägga flykting som nu sagts andra inskränkningar
i hans rörelsefrihet än som äro nödvändiga, och inskränkningarna må upprätthållas endast till dess flyktingens ställning i landet har blivit reglerad eller han erhåller tillstånd att inresa i annat land. Fördragsslutande stat skall bevilja flykting som nu avses skäligt rådrum och alla nödvändiga lättnader för att erhålla tillstånd att inresa i annat land.

Men att förbudet att resa vidare inom landet är upphävt har en baksida – det gäller inte för människor som har anlänt till öarna innan beslutet togs. Begränsningen sägs bero på att öarnas befolkning av asylsökande är så många – omkring 13 000 för närvarande – och att grekiska myndigheter skulle inte klara av att hantera att så många plötsligt reser till fastlandet.

Men det kan bli så så att ett nytt asyl- och mottagningssystem införs, som begränsar asylsökandes rörelsefrihet till en speciell del av landet. Regeringen är i färd med att lägga en proposition till parlamentet om ett tillägg i lagen som bland annat ska innebära snabbare och effektivare behandling av asylärenden. Jag återkommer om det när jag vet mer.

Nya beslutet från myndigheten Asylservice.

Asylservice utfärdade några dagar senare en administrativ order om restriktionerna ska finnas kvar på grund av nödvändigheten att hålla sig till EU-Turkietavtalet och att detta är av ett större allmän intresse (än flyktingars och öbors). 21 organisationer för mänskliga rättigheter och humanitet protesterar, bland dem Ecre. De skriver att det nya beslutet går emot beslutet hos Greklands allra högsta domstol och emot Greklands ansvar enligt internationell lag, EU-lag och grekisk lag.

Se  något mer i ECRE Weekly Bulletin 27 april 2018.

Jag klistar in från the bulletine, which provides information about the latest European developments in the areas of asylum and refugee protection. ECRE is a pan-European alliance of 90 NGOs protecting and advancing the rights of refugees, asylum seekers and displaced persons.If you would like to know more about ECRE’s advocacy work, policy positions, press releases and projects, please visit our website at www.ecre.org, find us on Facebook or follow us on Twitter.

Övrigt

Grekland har sedan en dryg månad en ny migrationsminister. Han heter Dimitris Vitsas. Enligt mina källor i Aten ger han intryck av att seriöst vilja förstå och sätta sig in i migrations- och flyktingfrågor till skillnad från den tidigare migrationsministern Jannis Mouzalas som mest pratade skräp.

Det finns sedan omkring ett år tillbaka en ny organisation som försvarar juridiska och humanitära rättigheter för de flyktingar som fastnat på öarna i Egeiska havet – den heter RSA – Refugee Support Aegean, http://rsaegean.org.   Naturligtvis är de emot EU-Turkiet-avtalet och hur situationen är för flyktingar som befinner sig på öarna.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Home new home – korta dokumentärer om att komma vidare

An International Cultural Action for the Refugee in 5 Countries

Adressen är www.homenewhome.gr

Ett intressant flerkulturellt och -nationellt film-video projekt med nya och aktuella kortdokumentärer.  Skriv adressen på nätet och titta själva! I högra hörnet på hemsidan för www.homenewhomes.gr finns flaggmarkering för att få texten på engelska. En del av filmerna är på engelska. Projektet beskriver sig så här på sin hemsida:

The project titled “Home New Home” aims to address the refugee crisis and record it in short documentary films, as well as to highlight the views of citizens from six welcoming countries that serve as temporary homes in the refugees’ way to a better future. Syrian, Afghans, Iraqis and Palestinians refugees and citizens from the welcoming countries took part in workshops on how to make a short documentary. The workshops were held in six cities that receive refugee flows: Athens and Lesbos in Greece, Izmir in Turkey, Tyr in Lebanon, Amman in Jordan and Ramallah in Palestine. Most of the participants caught the camera for the first time. Everybody was educated in cinematic narrative in intensive seminars in Greece, Turkey, Jordan, Lebanon and Palestine by established directors and academics in schools, universities and refugee camps. Watch here the fascinating stories they created in the Home New Home project.

The project is consisted by a  wide network of partners: Municipality of Athens, Open Schools ( The activity Home New Home is implemented in the framework of the Athens Open Schools program an initiative run by the City of Athens, with exclusive donor Stavros Niarchos Foundation), Regional Development Funt of Attica, Anna Lindh Foundation, Goethe Institut, while the website hosting the action and the movies and refugee training is an donation of Stavros Niarchos.

The action Home New Home had the auspices of the Ministry of Digital Telecommunications and Information Policy.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

2 år efter EU-Turkiet avtalet

Samos, invid bilvägen upp till lägret. Bilen är en i raden av fordon, som tillhör anställda, som arbetar för staten eller för hjälporganisationer. November 2017. Foto författaren.

20 mars 2016 började EU:s avtal med Turkiet gälla. Det skulle stoppa flyktingar från att nå Europa via de grekiska öarna i Egeiska havet. Nu har avtalet som strider mot internationell lag existerat i två år.

Från och med 20 mars 2016 har flyktingar fastnat på fem grekiska öar, som de inte får lämna. Efter en begränsad juridisk process ska de skickas tillbaka till Turkiet och söka asyl där.  Turkiet ska enligt avtalet hindra flyktingar att nå kusten och resa vidare med båt.

I gengäld gav EU 3 miljarder euro till Turkiet för att förbättra situationen för flyktingar från Syrien, bland annat med skolgång för barnen. Andra flyktinggrupper som de många från Irak och Afghanistan, som finns i Turkiet, nämndes inte. De 3 miljarderna ökades med 3 miljarder till, som EU nu står i begrepp att betala ut. Det finns många andra detaljer i avtalet, som jag inte går in på. Avtalet strider mot internationella konventioner, bland annat får inget land skicka tillbaka flyktingar till ett land där det finns risk för att landet ska utsätta dem för tortyr eller annan förnedring, eller riskerar att skickas vidare till ett land där detta kan ske. I det här sammanhanget anses inte Turkiet vara ett generellt säkert land även om EU-kommissionen agerar som om det var det. Turkiet har heller inte skrivit under Genèvekonventionen i sin helhet.

När avtalet skulle implementeras i grekisk lag fick grekiska UNHCR in tillägg om att särskilt utsatta personer och de som hade familj i EU skulle undantas. Som särskilt utsatta menas ensamkommande minderåriga, ensamma kvinnor med eller utan barn, människor med funktionshinder etc. Inte heller människor för vilka Turkiet inte anses säkert ska skickas tillbaka. Men först har alla rätt att ansöka om att få söka asyl i Grekland, hela den processen fram till beslut tar lång tid. I intervjun som görs är det personens brist så säkerhet i Turkiet som är relevant, inte vilket man skulle tro varför hen har flytt från hemlandet.

Även om till slut nästan hälften av alla som kommit till öarna har förts över till det grekiska fastlandet genom undantagen i lagen, och få har skickats tillbaka till Turkiet, har situationen i lägren på öarna lett till starka och ihärdiga protester från stora och små organisationer för hjälp och för mänskliga rättigheter och från lokalbefolkningen. Förhållandena i lägren är gräsliga och ovärdiga människorna som lever där, och ovärdiga Grekland och övriga EU. Hela tiden fylls lägren på med nya flyktingar – framför allt människor från Syrien, Irak och Afghanistan i nu nämnd ordning.

EU står givetvis för kostnaderna och mycket pengar har pumpats in i Grekland. För EU är det här uppenbart ett sätt att hindra flyktingar att komma till EU:s territorium. Men EU och medlemsstaternas regeringar talar i stället om avtalet som ett framgångsrikt sätt att bekämpa smugglare och hindra drunkningar. Smugglarna har getts och ges skulden för resorna över havet, men ingenting sägs om att  EU:s hårda visumkrav tvingar flyktingar och migranter att anlita smugglare och göra de  farliga och dyra irreguljära resorna. Flygbolag som transporterar människor utan visum får höga böter. Genom ett utväxlingsförfarande skulle man också skapa lagliga vägar till EU – för varje syrier som skickades tillbaka till Turkiet enligt avtalet, skulle en annan syrier få resa in lagligt till ett EU-land.

Turkiet skulle enligt avtalet få visumfrihet till EU för sina medborgare och förhandlingarna om medlemskap i EU skulle återupptas. Detta har inte skett.

Ur EU-kommissionens och många regeringars perspektiv är avtalet framgångsrikt eftersom det kommer långt färre flyktingar till Grekland än 2015. EU-talar sällan om konsekvenserna, om öarnas överbefolkade läger där många tvingas bo i enkla tält oavsett vinterkyla, regn eller sommarhetta. Många drabbas av sjukdomar och de sanitära förhållandena är under all kritik. Varmvattnet räcker inte, elnäten blir överbelastade, köerna är långa för allt som behövs inklusive maten, som ofta är otillräcklig och dålig. När EU-kommissionen ändå antyder problemen lägger man skulden på Grekland och räknar med att Grekland ska ändra sin lagstiftning så att fler skickas tillbaka till Turkiet. På så sätt skulle överbefolkningen i lägren minska. EU-kommissionen vill att alla utom tortyroffer ska skickas tillbaka till Turkiet. Regeringen förbereder också ett nytt lagförslag, som ska komma i början av april. Det ska bland annat begränsa rätten av överklaga asylbeslut vilket skulle förkorta handläggningstiderna och minska flyktingars rättigheter ännu mer.

Öbefolkningarna och många hjälp- och mr-organisationer kräver att flyktingar och migranter på öarna ska föras över till fastlandet där det finns bättre förutsättningar att ta hand om dem. Överföringar sker, men det tar tid och lägren fortsätter att vara överbefolkade. Nya människor anländer med ungefär 1 500-2 000 eller fler i månaden. Regeringen och många greker tror att minskar överbefolkningen i lägren så kommer fler människor resande, och att Turkiet styr hur många som får möjlighet att resa över.

Och så har vi Turkiet – är Turkiet ett säkert land för flyktingar. Nej, menar många greker, varken tidigare eller nu. Med den omfattande repressionen har tiotusentals turkiska medborgare fängslats, avskedats och fått sina bankkonton låsta, och det är omöjligt för inhemska mr-organisationer att verka, undersöka och yttra sig fritt. Turkiet har också genomfört olagliga pushbacks av flyktingar vid gränsen till Syrien. Den omfattande repressionen mot inte minst kurder, och nu också inne i Syrien, gör att grekiska mr-organisationer och myndigheter inte anser att kurder är säkra i Turkiet.

I EU-kommissionens korridorer och bland medlemsstaternas regeringar anses avtalet så framgångsrikt att det nu inspirerar till avtal med många andra utomeuropeiska länder, som människor på flykt har passerat i sin önskan att nå länder i EU. Efter stöd från EU och mycket pengar ska länderna dels anses tillräckligt säkra för att flyktingar och migranter ska kunna skickas tillbaka dit, dels acceptera att ta tillbaka dem.

Enligt EU mätningar citerade i tyska Die Welt anlände mellan mars 2016 och januari 2018 62 190 asylsökande till öarna i Egeiska havet. 45 procent (27 635) har så småningom förts över till grekiska fastlandet. Bara ett litet antal har sänts tillbaka till Turkiet. (Och de övriga, frågar jag, är de kvar eller, som jag misstänker, har många försvunnit, det vill säga lyckats själva ta sig vidare in i EU?)

Om just 2-årsdagen den 20 mars 2018

Många organisationer har gjort uttalanden med anledningen av tvåårsdagen för när avtalet började gälla.

Lagligheten i avtalet och att tvinga människor kvar på öarna under de omständigheter som råder ifrågasätts, och GCR, Greek council for refugees,  har fört upp frågan till Greklands absolut högsta domstol Council of State, som antagligen är en mix av svenska Högsta Domstolen och Regeringsrätten. 13 400 finns för närvarande strandsatta på de fem öarna.

Avtalet stoppade inte vågen av flyktingar och döden på Medelhavet, skriver Grekiska förbundet för mänskliga rättigheter (Hellenic League for Human Rights, som har funnits sedan 1950-talet). Antalet nyanlända flyktingar befinner sig på en fortfarande högst synbar och jämn nivå, och tragedin utanför Agathonisi visar att människor fortfarande drunknar (se mer om Agathonisi längre fram). Mottagningslägren på på Lesvos, Chios och Samos är dessutom kraftigt överbefolkade och förhållandena är förskräckliga.

Human Right Watch uppmanar grekiska regeringen att sätta stop för att placera asylsökande i läger på öarna. ”Tusentals människor lever i tillstånd av våld, fara, kallt väder och förnedring. Kvinnor, män och barn tvingas leva hopträngda tillsammans. Det finns inte tillräckligt med mat, vatten, bostäder eller sjukvård och toaletterna och duscharna är för få. Eländet är bottenlöst. Toaletter och duschar är dessutom särskilt svåra att använda för människor med funktionshinder. Barn går inte i skola och vuxna lever sina dagar utan någonting att göra. Säkerheten har försämrats och försätter människor i fara.” Så uttryckte sig Eva Cosse, forskare hos grekiska HRW.

Grekiska delen av Läkare i Världen har pekat på fem myter kring avtalet, de är tvärtemot verkligheten. 1. Avtalet stoppade flödet. 2. Avtalet stoppade döden och minskade mänskligt lidande. 3. Avtalet innebär en laglig och alternativ väg in till Europa, och en väg bort från smugglare. 4. Grekland är ansvarig för problemen på öarna eftersom landet inte gjorde vad det borde ha gjort. 5. Om avtalet kollapsar kommer tusentals nya illegala migranter.

Läkare utan Gränser har lyft fram avtalets dramatiska konsekvenser för tusentals människors hälso- och levnadstillstånd, och att regeringen blundar för detta. Varje dag tar Läkare utan Gränser hand om psykiska och fysiska sår, som skapats eller förvärrats av den inhumana politiken för öarna. Efter medicinsk behandling skickas de tillbaka till sina tält, sina överbefolkade containerhus och den återvändsgränd som denna misär fört med sig. En ond cirkel utan slut presenteras som en framgångsrik berättelse som EU nu firar. Läkare utan Gränser uppmanar grekiska och europeiska myndigheter och politiker att sätta ett slut för en politik som gör livet ännu farligare för utsatta människor.

Yonous Mohammadi, president för Grekiska forumet för flyktingar, påminner om att situationen på öarna har inte förbättrats. Lägren är fortfarande överbefolkade, handläggningstiderna är långa, det är brist på information, hälsovård och mycket annat, och attityden från lokalbefolkningen blir mer och mer negativ. Få flyktingar från Afghanistan lyckas ta sig till övriga Europa, som fattar beslut baserade på rädslan för politisk utveckling och inte på verkliga fakta. Migration kommer aldrig upphöra, säger han, och asylsystemet inom EU bör ändras och baseras på Genevekonventionen.

Den grekisk hälsoorganisation för framförallt smittburna sjukdomar, Keelpno, talar om de dåliga hygieniska förhållandena på öarna, om utbrott av hepatit A och mässlingen och att det är meningslöst att göra diagnoser när de inte går att erbjuda adekvat behandling. Keelpno kräver att nödvändiga strukturer införs.

I sin rapport för 2017 oroar sig den grekiske ombudsmannen över avtalet som innebär byråkratiska hinder, brist på ordentlig plan och att den fortsatta användningen av mottagningsläger på öarna inte löser några problem utan tvärtom minskar flyktingars grundläggande rättigheter.

Ungefär samtidigt uttalar sig som väntat representanter för tyska regeringen om avtalets framgång. Den irreguljära migrationen till EU har minskat, färre människor dör i Egeiska havet och mer än två millioner flyktingar i Turkiet, de flesta syrier, har fått avsevärt förbättrade liv genom olika projekt som backats upp genom EU-finansierat stöd.

Förlisningen utanför Agathonisi

På morgonen den 17 mars konstaterade kustbevakningen att 18 av 21 människor hade drunknat utanför ön Agathonisi. En träbåt med en familj från Afghanistan och en från Irak sjönk. De tre överlevande, två kvinnor och en man, berättade hur många som hade varit ombord och att 9 av de drunknade var barn. De fördes chockade till Samos sjukhus i Vathy.

Snart kom det fram att när båten hamnade i nöd blev en familjemedlem, som redan fanns i flyktinglägret på Samos, uppringd. Han kontaktade kustbevakningen, som svarade att han inte behövde oroa sig, allt var lugnt. Han bönade och bad vaktmanskap i lägret, men förgäves. Först när en person på Agathonisi ringde kustbevakningen och berättade att döda personer flutit i land och han kunde se ännu fler, reagerade kustbevakningen. Men då var det för sent. Kustbevakningen ifrågasätts för att ha väntat ett dygn efter första anrop innan de gick ut.

När detta kommer ut blir protesterna omfattande. Solidaritetsnätverket Alarm Phone skriver i pressutskick, som når mig via aktivistnätverket Action2-I: ”Den 16 mars försökte två familjer nå Europa över Egeiska havet, en från Afghanistan, en från Irak. De lämnade Turkiet och rörde sig mot den grekiska ön Agathonisi. Men strax innan de nådde fram, kapsejsade de. En släkting på Samos till den afghanska familjen  kontaktade myndigheter om och om igen via telefon och personligen. Då hade fortfarande många kunnat räddas eftersom de, enligt de överlevande, höll sig flytande i flera timmar och väntade på hjälp. Men en räddningsoperation startade först en dag senare när en öbo hade upptäckt de första kropparna och kunde se fler döda kroppar. De tre överlevande är en kvinna från Afghanistan och en man och en kvinna från Irak. Tillsammans med släktingen från Afghanistan berättar de inte bara om den grekiska myndighetens sena beslut att agera utan också om en oidentifierad båt, som de förlista människorna såg och som inte kom till hjälp.”

Grekiska UNHCR meddelade i sammanhanget att omkring 500 flyktingar och migranter har förlorat livet eller saknas i Egeiska havet under de senaste två åren.

Mer om öarna och lägren

Under mars anlände närmare 1 500 till öarna. Lägren på Lesvos och Samos är nu de mest överbefolkade och utsatta. Ministeriet säger att prioriteringen nu är att snabba på asylprocesserna och på olika sätt förbättra levnadsomständigheterna för asylsökande och migranter och för lokalbefolkningen. Detta om förbättringar har sagts många gånger utan att något har blivit väsentligt bättre. Att snabba på asylprocesserna syftar på ett nytt lagförslag som regeringen ska lägga fram för parlamentet i slutet av april och hoppas ska bli taget strax efter.

Evros i norr

I stället för att nå Grekland över Egeiska havet har alltfler rest in irreguljärt över gränsfloden Evros i norr. Det var en led som användes mycket åren kring 2010, och som delvis stängdes sensommaren 2012 genom att en hög mur byggdes och att floden bevakades mer. Över floden kom 2016 3 300 och 2017 5 500 personer. Men floden är farlig och att människor drunknar berättar grekiska fiskare och jägare. Grekisk polis och gränsbevakning anklagas för att genomföra illegala pushbacks systematiskt. Grekiska staten har förnekat att sådant sker men lovat undersöka.

Turkiska myndigheter i sin tur uppges ha hindrat omkring 21 000 människor att passera gränsen irreguljärt 2017. Antalet uppges vara tre gånger högre än 2016.

Spänt förhållande till Turkiet

Turkiets president Erdogan har klagat för att det allra mesta av EU:s tre miljarders stöd till Turkiet enligt avtalet har betalats ut till olika organisationer och inte till turkiska staten. Ett surt svar från EU medelar att pengarna har aldrig varit avsedda för den turkiska statsbudgeten. Erdogan begär också att den utlovade visumfriheten till EU för turkiska medborgare ska genomföras och att förhandlingarna om EU-medlemskap för Turkiet ska återupptas.

Med repressionen som följt i Turkiet på kuppförsöket i juli 2016 har alltfler turkiska medborgare sökt asyl i Grekland, totalt sedan 2016 närmare två tusen och de flesta under 2017. I Grekland tror man att antalet kommer öka. I Tyskland har c:a 8 000 turkiska medborgare sökt asyl sedan kuppförsöket.

Störst uppmärksamhet i Grekland har åtta militärer som kom flyende i en helikopter strax efter kuppdagen fått. De gavs asyl i Grekland men beslutet bordlades sedan av dåvarande migrationsministern. En minister kan inte ändra domstolsbeslut, protesterade många. Bakgrunden är att Turkiet flera gånger officiellt har begärt att de åtta ska utelämnas eftersom de är terrorister och var delaktiga i kuppförsöket. Deras ärende har varit uppe i Högsta domstolen, som menar att de kan inte utelämnas eftersom de riskerar tortyr och förnedrande behandling. Att skicka tillbaka dem vore i strid med en av de allra heligaste paragrafer i internationella konventioner. Medan detta pågår hålls de åtta turkarna fängslade trots att de har fått asyl i Grekland.

Det här har bidragit till att försämra Greklands relationer till Turkiet. En annan grupp turkiska medborgare, som har sökt asyl i Grekland, har också begärts utlämnade och anklagats för terrorism. Grekisk domstol har vägrat att utlämna dem.

Turkiska marinfartyg har kränkt grekiskt farvatten. Att turkiskt militärflyg kränker grekiskt luftrum har skett länge, och nu sker det återigen då och då.

I månadsskiftet februari – mars råkar så två grekiska gränspatrullerande soldater hamna på den turkiska sidan av gränsen i norr. De har gått vilse. Sådana misstag händer då och då från båda sidor. Den här gången gör Turkiet stor sak av händelsen. Soldaterna förs till den stora staden Edirne och hålls fängslade. Grekland begär att få dem tillbaka, Turkiet svarar att lagen måste följas. Efter en knapp månad säger Turkiet att man i soldaternas telefoner hittat bevis för att de är spioner, och att de måste åtalas och dömas. Straffet blir troligen 5 års fängelse. Grekiska kyrkans överhuvud bönar om att de ska släppas. Grekland ber EU-kommissionen om hjälp. Båda länderna är dessutom Nato-medlemmar.

Förvar och förvarstagande

Återigen placeras många i förvar, om än inte som under högerregeringens tid 2012-2014. Förvaren är fortfarande mycket dåliga och det finns människor som har hållits i förvar längre än vad lagen tillåter. En riksdagsledamot från regeringspartiet Syriza protesterar mot att till och med migranter, som sedan ganska länge lever och arbetar i Grekland, arresteras och hålls i förvar utan lagliga grunder.

Koordinatorn för psykiskt sjuka inom Läkare utan Gränser rapporterar att många hålls i förvar på öarna utan att de har gjort något kriminellt. De har bara fått avslag i andra instans. Förvaren är förfärliga. Människor förlorar sin värdighet och saknar tillgång till medicinsk vård och juridisk hjälp. De som redan har psykiska problem försämras snabbt.

Ett av förvaren på fastlandet som inte upphör att användas är den gamla militärförläggningen i staden Korint, som jag besökte 2013 och blev förfärad. Det var brist på mat, brist på varma kläder och skor, brist sjukvård, brist på information, brist på hygienutrymmen – och brist på värdighet i behandlingen. Grekiska frivilligorganisationer har rapporterat utförligt om detta, senast 2017 i Aitimas rapport Forgotten.

Lite statistik

Enligt Eurostats årsrapport för 2017 har Grekland i förhållande till sin folkmängd flest antal nya asylansökningar, tätt följd Cypern, Luxemburg och Malta. I absoluta tal ligger Tyskland högst med 31 procent av EU:s nya asylansökningar 2017 (198 300), följt av Italien med 20 procent (126 000), Frankrike med 14 procent (91 100) och så Grekland med 9 procent (57 000). Generellt har nya ansökningar minskat i EU med ungefär hälften jämfört med 2016. De flesta nya ansökningar kommer fortfarande från syrier (102 400), följt av irakier (47 500) och afghaner (43 600).

Grekland och Italien är den enda EU-länder där antalet asylansökningar inte har minskat.

Rasistiska attacker

Inte bara Golden Dawn attackerar flyktingar och migranter igen utan också ett nybildat fascistiskt parti i Grekland – Krypteia. De har attackerat Afghanska föreningen mitt i Aten nära Omoniaplatsen. De har också attackerat andra flykting- och migrantföreningar och organisationer för mänskliga rättigheter.

Under 2017 utsattes 42 organisationer i landet  för hat- och våldsbrott. Nätverket för att dokumentera rasistiskt våld rapporterar om 102 händelser med mer än 120 intervjuade offer. 34 fall gällde migranter eller flyktingar som attackerats på grund av etniskt ursprung, religion, färg eller genus. I sju fall var offren människorättsförsvarare eller anställda i organisationer som erbjuder stöd till flyktingar. 47 fall var Hbtq-relaterade. Nätverkets konstaterar att xenofobi och organiserat våld mot organisationer för flyktingar, migranter, hbtq och deras försvarare har ökat, samtidigt har myndigheterna utvecklat klarare och mer bestämda sätt att svara på detta.

Ny migrationsminister

Den 28 februari ersätter premiärministern migrationsministern Yannis Mouzalas med Dimitris Vitsas. Det sker i samband med att sex ministerposter ändras.  Vitsas har varit biträdande försvarsminister. Mouzalas hade en mer humanitär bakgrund. Han var läkare, hade haft många internationella uppdrag inom Läkare i världen och hade erfarenheter av flyktingläger. Han hyllades inom EU men drog med tiden på sig alltmer kritik i Grekland. Officiellt slutade han på grund av hälsoproblem. Under Mouzalas tid förändrades Grekland mycket när det gäller statens ansvar för flyktingar. Det hade inte kunnat genomföras utan nära samarbete med UNHCR, stora summor från flera EU-fonder och otalig hjälp från stora och små, internationella och nationella hjälporganisationer och från solidariska nätverksgrupper av volontärer. Byte av migrationsminister anses inte innebära några större asylpolitiska eller praktiska förändringar den närmaste tiden.

 

Uppgifterna sammanfattar information från grekiska UNHCR:s pressöversikter i mars 2018.

Se också www.aitima.gr för rapporten Forgotten – administratively detained irregular migrants and asylum seekers (2017).

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Introduktion till bloggen Vårt Europa

Min blogg Vårt Europa är en enkel blogg till formen.

Jag kommer att berätta stort och smått och det kommer att vara baserat på vardag och verklighet. Jag skriver inte fiction och jag kommer ofta skriva långt och inleda med fotografier. Förebilden hittade jag i en engelsk blogg som har funnits länge.  Liksom min blogg har den ofta ganska långa, berättande faktabaserade texter och den har ofta mycket fotografi. Men den är fylligare och lite mer komplicerad än min Vårt Europa. Den är dessutom lokalhistorisk och har ingenting med migration att göra. Men jag gillar formen med de långa texterna och fotografierna.

Namnet Vårt Europa tackar jag en författarkollega för.

Med en blogg får jag ett forum för att berätta om människor jag möter och har mött – människor som befinner sig på flykt i Europa för att de har tvingats bort från sitt ursprungsland.  Allt kan ju inte bli böcker! Mycket kommer att handla om Grekland men jag anar att med tiden kommer också andra länder in. Som till exempel mitt eget hemland Sverige. Det kommer också att handla om asylpolitik, om EU och om konsekvenser av asylpolitik.

Bloggtexterna dominerar bildrutan, och till höger syns olika kategorier för blogginläggen. Än så länge är kategorierna framför allt Grekland, Kosovo, Andra länder och Tvingad tillbaka, men snart kommer också Frankrike – eller Paris – in som en kategori.

Vill ni veta mer om mig, mina böcker och vad jag skriver och har skrivit hänvisar jag till menys rubriker. Om ni undrar över det avlånga svartvita fotografiet så är det taget i den mellansvenska flyktingförläggning där jag tillbringade mycket tid från 2001 och några år framåt. Den lille pojken Brian till vänster är i dag snart 18 år och bor med sin familj i Södertälje, för hela familjen har det gått mycket, mycket bra i Sverige. Daniella till höger var en karismatisk försvarare av mänskliga rättigheter redan i flyktingförläggningen, en kämpe. Hon återvände så småningom till Serbien och kom att kombinera progressiv företagsamhet med envis kamp för mänskliga rättigheter. Daniella gav mig mycket kunskap, hon var en brobryggare och det var tack vare henne jag kunde resa runt i Serbien, Bosnien och Kosovo 2005.

Varmt välkomna till Vårt Europa!

Annette Rosengren

Publicerat i Introduktion till bloggen | Lämna en kommentar

Bli vän med din fiende

Aten 2011 och 2013. Foto författaren.

Under nästan åtta år i Aten var Ghulam som en katt med nio liv, en överlevare som ständigt tog nya tag.

2015 reste han till slut vidare när gränserna var så gott som vidöppna en period. Det sägs att han har uppehållstillstånd i ett annat EU land nu och jag har misslyckats med att få kontakt med honom.

En person med stor integritet som under åren i Aten blev en erfaren fridsam uteliggare som hellre gick undan än tog konfrontationer. Han sov oftare i parker än i riktiga hus och drog så småningom på sig värk i kroppen, visste var man kunde dra sig undan och vara i fred, var man kunde få mat, duscha och tvätta kläder och hur man kunde tjäna några euro. Han lärde sig hur man tog sig fram i en stad som inte gav mer hjälp än genom frivilligorganisationer och deras daghärbärgen och soppkök för fattiga. Han lärde sig också att bedöma människor men gick ändå på tabbar ibland. Idag är Grekland delvis bättre på att stödja människor på flykt, men det finns fortfarande stora svårigheter och orättfärdig myndighetsutövning.

…på en bollplan mitt emot Larissastationen

Ghulam kommer från en av många ålderdomliga småbyar i bergiga Bamyanprovinsen i Afghanistan, från Hazarajat – kärnområdet för hazaraminoriteten. Familjen hade omkring hundra får och han berättade om hur man tog hand om får och mjölkade för hand. Under talibanepoken blev familjen som många andra hazarer flyktingar i först Iran – där de aldrig fick uppehållstillstånd – och sedan i Quettaområdet i Pakistan. Amerikanarna var bra för oss hazarer, sa han, och familjen flyttade tillbaka till byn, som så småningom fick elektricitet. Men då hade Ghulam vuxit upp och lämnat familjen för att vara migrantarbetare i Indien. Han ville se världen och ha utbildning, och när han var lite över tjugo reste han till Europa.

I skarven mellan 2006 och 2007 kom han till Grekland från Turkiet irreguljärt med båt som alla andra, gömde sig under en lastbil i Patras och kom till Italien, tog tåget upp till gränsen, vandrade utmed den stängslade gränsen mot Schweiz, grävde loss en stor sten och kröp genom hålet, greps av polis och återbördades till Italien, gömde sig på toaletten på ett tåg till Paris, sökte asyl i Paris men fick aldrig någonstans att bo utan sov i parker eller vandrade på gatorna när det var minusgrader. Efter nio månader skickades han tillbaka till Grekland på grund av fingeravtrycken och Dublinförordningen. Julafton 2007 kom han igen till Aten och tillbringade första natten på bollplanen mitt emot Larissastationen och blev bestulen på sin väska. Efter deportationen var han deprimerad och höll sig för sig själv även om han gick till samma daghärbärgen som många andra, till exempel till Hellenska missionsförbundet på Evripidusgatan där man kan duscha, tvätta kläder, dricka te och spela pingis en dag i veckan och bli serverad mat och bön på måndagskvällarna.

När vi träffades i Aten hösten 2011 hade han varit här i nästan fyra år och höll sig inte undan folk längre. Han hade blivit mager och tunn och visade på andra med rundhyllta afghaner och sa att så såg han ut när han kom först. Den hösten sov han med ett gäng andra afghaner i en övergiven lagerlokal nära Platonparken i västra Aten. Han hade fått överta lokalen efter två afghanska familjer, som haft pengar att kunna resa vidare norrut irreguljärt. Med samma gäng hade han bott i Platonparken innan – jag lärde känna hela gruppen, som nu är spridd över Europa. En åkte tillbaka till Afghanistan och sedan vidare till familjen i Iran. De blev så småningom avhysta från lokalen men så länge de bodde där var det ett ställe att sova på och gömma undan sovsäckar, filtar och kartongunderlag i. Ingen vågade egentligen gå dit förrän sent på kvällen av rädsla att bli upptäckta av de boende runtomkring, som fkanske skulle kalla på polis eller på nynazistiska våldsgäng.

Ghulam talade engelska när vi träffades. Hans skolutbildning hade bestått av koranskola, som han av och till gått tre-fyra år i, och sedan språkstudier i engelska i Quetta och i Indien. Språk ville han lära sig och engelska tyckte han om. Hans täta kvällsbesök på internetcaféer i Aten hörde också till det som bildade honom, och umgänget med amerikaner och kanadensare på missionärernas daghärbärgen. Så småningom köpte jag ett engelskt-persiskt lexikon till honom men innan dess visade han sitt eget, en samling lappar där han skrev upp engelska ord och dess översättning till farsi. Ihop med id-papper, kam, tandborste, huvudvärkstabletter och andra småsaker förvarade han dem i en liten axelremsväska, som han bar tvärs över bröstet från ena axeln. Senare var han rädd att bli rånad och tagen för en välbärgad japansk turist och gjorde sig av med väskan.

Byggmaterial och sängkläder som greker kastat

En tid bodde han i en hopsnickrad koja på en tidigare fabriksplan i västra Aten, och inne i sitt lilla hus hade han rakdon, tandborste, en liten gasbrännare, tepåsar, lite kläder och sängkläder och en bekväm bred säng. Byggmaterial och sängkläder var sådant som greker hade slängt, han hade plockat upp det från containrar och gator. Här i hans lilla hus var det pedantiskt välstädat när jag kom på besök och bjöds på te. Ghulam hade varit en av de första som etablerat sig här, och frågat om lov. Ägaren hade sagt ja så länge de inte blev för många och störde omgivningen. Men den lilla bosättningen växte med fler och fler migranter och flyktingar, och Ghulam hade inte makt att hålla ordning, så till slut kom polisen och rev lägret. Men de bodde här ganska länge, jag tror 2013-14. Moder Teresas systrar hade sitt daghärbärge i närheten och många i gruppen var stamgäster där. En gång när jag var där kom tre glada unga systrar i ett ärende till en av männen.

När lägret var borta vande sig Ghulam vid att sova i parker igen och inrättade sig så att han kunde hämta vatten och morgontvätta sig. Själv saknade jag besöken i hans koja och att bli bjuden på te. En period fick han låna en liten lägenhet av en av missionärerna långt utanför centrum, men han fortsatte sova utomhus en natt i veckan för att inte vänja sig för mycket vid bekvämligheten att bo i ett riktigt hus. Så sa han i alla fall. Han talade också om den friska luften och om njutningen av att ligga utomhus och se rakt upp i natthimlen.

Familjen i Afghanistan var fattig och under åren i Aten kunde han aldrig be dem om pengar. Tvärtom försökte han spara pengar så att hans yngre bror kunde få en dator. Hur det blev med den saken vet jag inte, men han sparade också pengar för att ta sig ut ur Grekland, och blev både besluten och lurad. En gång lämnade han pengar till en man, som skulle köpa båtbiljetter åt honom i Pireus så att han kunde resa till Turkiet. Det var under en period när han trodde att Turkiet var bättre att leva i än Grekland. Mannen kom aldrig tillbaka med vare sig biljetter eller pengar. En annan gång hade han gömt pengar i parken där han sov, och en kväll var pengarna borta. Båda gångerna blev han ursinnig, berättade han, men sedan lugnade han sig och det var bara att ta nya tag.

Om igen gjorde han misslyckade försök att komma ut ur landet, men gav inte upp. Till slut lyckades han.

Varifrån fick han pengar? Under några år innan den ekonomiska krisen gjorde att allt kraschade arbetade han som daglönare. Han gick till ett speciellt torg, som han inte visste namnet på, och väntade tillsammans med andra karlar på att bli upplockad för jobb. I början av 2011 tog jobben slut och grekerna sa att kom inte hit och ta jobben för greker. Utan inkomster miste han sängplatsen han hyrde hos en afghan, som arrangerade irreguljära migrantresor in i EU och som ofta hade folk boende hos sig. Tyvärr gick vi aldrig till det där torget tillsammans, så jag vet inte var det är.

Efter det sov han i parker igen och fick in lite pengar på att samla skrot. Som bäst blev det fem-åtta euro om dagen. Vitvaror som kylskåp var bra att komma över, men med krisen slutade greker att förnya sina hem och företag. Han drog runt i västra Aten med en gammal kundvagn från någon matvaruaffär, samlade ihop papp, metall och husgeråd från gatornas sopcontainrar och sålde till återbruksuppköpare. Var dessa höll till försökte han förklara för mig, men ganska vagt. Jag tror inte han förstod att jag på något sätt försökte teckna hans karta av Aten, och jag sa det nog aldrig tydligt.

Han höll gärna en veckorutin som skrotsamlare med arbete fem dagar och ledighet två dagar för vila, studier och visst socialt liv hos missionärerna.

De var alla strandsatta flyktingar och migranter

När skrotsamlarna – de var alla strandsatta flyktingar och migranter – hade blivit så många att det inte lönade sig längre och priserna hade gått ner, slutade han. En tid arbetade han sedan gratis som volontär för en av missionärsorganisationernas soppkök för att, som han sa, ha något att göra och uppehålla en rutin i vardagen. Senare tog han upp återvinningen igen, och när stadens tjänstemän konfiskerat kundvagnen, samlade han in begagnade kläder, bar dem i plastkassar och över armen och sålde på de andrahandsmarknader som finns här och där i Aten. Atenarna är medvetna om att många i staden är fattiga och i stället för att slänga kläder, som de har tröttnat på, stoppas de i plastpåsar och hängs på sopcontainrarna. I min byrå har jag en mörkbrun bomullst-shirt, som jag fick av Ghulam. Ett minne.

Vad brukade han få av mig? En människa som lyssnade och var djupt intresserad av honom plus lite pengar till hans sparprojekt. När han äntligen kom ut ur Grekland tror jag att jag hade bidragit lite till reskassan, liksom att jag bidrog till pengarna som stals från honom.

”Syster” brukade han kalla mig, och det är inte så ovanligt bland troende människor.

Att älska sin fiende

Vi förknippar gärna platser med människor – eller hur – och situationer kan förvandlas till visuella minnen i hjärnan. När jag tänker på Ghulam ser jag framför mig muren och slänten mittemot Atens järnvägsstation Larissa, och den inhägnade bollplanen intill. Där satt vi några gånger och pratade och Ghulam hade köpt små juiceflaskor åt oss. Det var inne på den bollplanen han sov på en bänk juldagsnatten 2007 efter Dublindeportationen från Paris. Väskan som han blev bestulen på hade han bundit fast i bänken men någon skar av repen medan han sov.

Ett stycke längre bort finns en annan mur intill en liten skräpig park. Sitter man på muren med ansiktet mot parken och den stora trafikleden intill har man de gamla järnvägsspåren mot Pireus bakom sig. Här på andra sidan muren sov han under en period när han var ganska ny i Aten och mest höll sig för sig själv. En kväll slängde någon tomflaskor på honom och ropade att han skulle ge sig av. Han reste sig och gick och la sig på ett annat ställe.

Ghulam var inte den som tog strid, delvis för att han är spenslig, men också för att han var emot våld och aggressivitet. Desto mer upplevde jag honom som ömsint och omtänksam, han kunde hålla armen skyddande om mig när vi kryssade mellan bilarna på trafikerade gator. Hur han var under bibelstudiernas diskussioner hos missionärerna, vet jag inte. Kanske sa han inte så mycket, kanske påminde han om bibelns budskap om fred.

Hur många gånger han upplevde den grekiska xenofobin, som blev alltmer utbredd under hans år i Aten, som också är tiden för Gyllene Grynings framväxt, vet jag inte. Men han berättade om hur han fått hårda rop kastade efter sig, ord om att han inte hade rätt att vara i Grekland och borde sticka härifrån. Han bara gick sin väg och käftade inte tillbaka, sa han. Hans fridsamhet bidrog starkt till att han så småningom blev kristen. Det var bibelns budskap om fred, och om att älska sin fiende, som fick mig att bli kristen, berättade. I mitt land har man stridit så länge och det måste bli ett slut på det, nu är i stället tid för utbildning för mitt folk, sa han. Kanske kände han att budskapet gav legitimitet åt att han drog sig undan våld. Dryga halvåret innan vi träffades första gången hade han döpts.

På muren vid den lilla skräpiga parken nära järnvägsstationen hade vi våra första längre samtal, och det var då jag bad Ghulam berätta om sin sina erfarenheter av att leva som migrant i Europa. Det var hösten 2011 och sedan träffades vi alltid varje gång jag var i Aten fram till 2015. Då var hans telefon avstängd och folk som kände honom sa att han gett sig iväg.

Andra platser, som jag förknippar med Ghulam därför att vi har suttit och pratat där, är Koumoundourou-platsen vid Pireusgatan, Omoniaplatsen mitt uppe på den lilla muren och Sofokleousgatan vid ingången till Helping Hands. Det är mittemot den lilla kommunala parken där kyrkorna och kommunen klockan tre och fyra delade ut små matlådor till fattiga greker och migranter. Nu är detta ändrat. Och så naturligtvis matserveringen hos Moder Teresas systrar i västra Aten. Här serverades mat vid sittande bord klockan elva på förmiddagarna. Systrarnas kyrka och kloster ligger inte långt från platsen där Ghulam och andra hade byggt sina små skjul, men inte heller så långt från Platonparken där de sov.

Minnen växer fram när jag skriver – som de brukar.

På Facebook skrev han om Hazarastan

Jag tycker om att resa och att läsa och utbilda mig, sa han en gång. Sent på kvällarna efter dagens arbete med att samla papp och skrot gick han ofta till ett internetcafé nära Larissastationen. För en halv euro i timmen kunde han läsa och skriva på internet. Favoritsajter var National Geographic Chanel och Discovery Chanel för att studera djur och natur, BBC News för att läsa om Afghanistan och Google Translate för att hitta översättningar på nya ord eller ord han glömt. På Facebook och sin hemsida skrev han om Harzarstan, en framtida hazarisk nation, om hazarisk historia och om förföljelser av den hazariska minoriteten i Afghanisten. Han hade flera yngre följare, berättade han.

Han utstrålade seghet och styrka men berättade om återkommande depressioner, huvudvärk och känsla av hopplöshet. Visst hade han fått kunskaper genom sitt resande, men han ansåg inte att han hade ett bra liv. Det var inte som han ville ha det. Att åka tillbaka till hembyn och Afghanistan var otänkbart, sa han. I byn rådde stor okunskap om världen och när byborna skulle få veta att han bytt religion skulle de döda honom. Genom Facebook och hans hemsida kände de förmodligen redan till att han blivit kristen. Han pratade aldrig med familjen i byn eftersom de inte hade telefon (det kan ha ändrats nu), däremot ringde han en bror i Kabul några gånger om året. Det gjorde han från ett telefon- och internetcafé. För fem euro kunde han prata lite över en halvtimme. Att återvända och strida mot talibanerna var också omöjligt eftersom han såg sig som pacifist även om han inte använde just det ordet.

Det var svårt för honom att försöka göra sitt liv bättre på annat sätt än att lämna Grekland. Kunde han inte ge sig ut på landsbygden och plocka apelsiner och grönsaker när det var säsong för det? Då berättade han om en trafikolycka i Indien, han blev påkörd av en motorcykel, kastad upp i luften och var länge på sjukhus. Efter det hade han problem med ett ben. Att ha sovit utomhus så länge och ofta på kall och fuktig mark hade gett honom värk. Han ville undvika fukt och visste att med fukt fick han värk. Ändå gjorde han försök med att plocka apelsiner, och berättade om kalla och fuktiga morgnar när apelsinerna ska plockas i gryningen, tunga bördor av fullastade korgar, och hur han till slut inte klarade det.

Nu är inte tid för barn och familj

Det är klart att jag vill ha barn, sa han en gång när jag frågade och jag egentligen undrade över hur han såg på åren som gick utan att livet stabiliserade sig. Far och son, det är livet, fortsatte han. Men nu är inte tid för det. Ghulam avvaktade och väntade i stället på att komma ut från Grekland. När fler och fler lyckades ta sig över gränsen till Makedonien genom att vandra, förberedde han sig med att läsa karta och hantera GPS, allt fanns i mobiltelefonen. Han misslyckades flera gånger och berättade kort om det. Men han tog nya tag och lyckades.

Om någon undrar över varför han inte fick uppehållstillstånd i Grekland trots att han var här i åtta år, så kan jag inte riktigt svara på det. Asylsystemet fungerade inte i Grekland, han hade sitt röda kort, som skulle förlängas var sjätte månad hos polisen, men han blev inte kallad till asylintervju förrän efter många års väntan. Då hade han bestämt sig för att lämna Grekland och struntade i kallelsen. Ett tag var han utan det röda kortet, och riskerade att fängslas om polisen tog honom. Hur han fick kortet påskrivet igen är bland det märkligaste jag har hört när det gäller främlingspolisen i Aten. Han skrev till polisen på engelska och bad att de skulle ge honom det röda kortet igen …. Så att jag kan arbeta och försörja mig. Gör mig inte irriterad. Tycker ni inte om mig så ge mig inget rött kort men då måste ni låta mig resa vidare.  Ge mig annars kortet så jag kan arbeta. Han lämnade kortet hos polisen på förmiddagen och när han kom tillbaka på eftermiddagen ropades hans namn upp och han hade fått sitt röda kort förlängt med sex månader. Förmodligen hade han haft tur och träffat på en ovanligt hygglig polisman.

 

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Tvingad tillbaka, III: Från Asylos rapport Afghanistan: Situation of young male ..

Ung i Sveriges långa sittstrejk i Stockholm sensommaren och hösten 2017 om att stoppa deportationerna till Afghanistan. Foto författaren.

Från Asylos rapport Afghanistan: Situation of young male ´Westernised´ returnees to Kabul (augusti 2017).

Jämfört med hur många människor med afghansk nationalitet som skickas tillbaka från Iran och Pakistan är de deporterade från Europa att likna vid en rännil. När de besöker statliga institutioner i Kabul för att be om hjälp och inte vet var de ska göra för att överleva, viftas de bort eftersom de i det stora hela är så marginella. Så informerar den utförliga och trovärdiga hundrasidiga rapporten från Asylos.

Asylos är ett paneuropeiskt volontärnätverk för forskning och information för människor som söker asyl. Det drivs med stöd av väletablerade forskare inom humaniora och samhällsvetenskap och nås på www.asylos.eu. Rapporten är gjord på uppdrag av jurister och offentliga biträden i Europa, och bygger på genomgång av ett stort antal rapporter och tidningsartiklar och på utförliga intervjuer med experter.

Den rör i första hand ensamkommande yngre män, som skickas tillbaka till Afghanistan från Europa. Många har varit borta från landet i åtta-tio år eller mer, de kan ha flyttat till Iran eller Pakistan med sina föräldrar som små barn eller är födda i Iran. I tonåren har de rest till Europa.

Tre av experterna, som rapporten citerar, är Kabulbon Abdoul Ghafoor, som hjälpte Jawid (se inlägget Tvingad tillbaka, del 2), och de väletablerade Afghanistanforskarna Lisa Schuster och Nassim Majidi. Jag nämner just dessa därför att jag känner till deras forskning. Schuster och Majidi har gjort många intervjuer i Afghanistan med återvändare och publicerat rapporter och artiklar i vetenskapliga sammanhang. Deras  forskning har inte uttryckligen rört personer utan nätverk men förmedlar att de flesta som tvingats tillbaka vill och försöker lämna landet igen. Tillsamman med Abdoul Ghafoor har Lisa Schuster byggt upp den lilla frivilligorganisation AMASO – Afghanistan Migrants Advice and Support Organization – i Kabul. Med Ghafoor som ledare och små resurser ger den råd och hjälp till deporterade från Europa. Lisa Schuster är verksam vid City University of London och Nassim Majidi vid bland annat Sciences Po i Paris. Schuster är ofta i Kabul.

Asylos rapport kompletterar andra rapporter om Afghanistan. Se till exempel Amnesty International rapport Forced Back to Danger, Asylum-seekers returned from Europe to Afghanistan,  oktober 2017.  Rapporten hänvisar till omfattande expertkunskap och statistik samt till 18 intervjuer med tvångsavvisade. Flera är unga män från Norge och Nederländerna utan nätverk i Afghanistan. Ja, vi känner alla till detta. Av rapporten framgår att säkerhetsläget hela tiden förvärras i Afghanistan, att säkerhetsläget i Kabul är allvarligt, att Europa trots det envist skickar tillbaka människor till Afghanistan, att deportationerna har mångdubblats från 2016 då Tyskland tvångsavvisade nära 3 500 män, kvinnor och barn med afghansk nationalitet, Grekland omkring 1 500 och Sverige över 1000. Dessa tre länder låg i topp, andra länder kom inte långt efter – England och Norge omkring 750, strax följt av Frankrike och Österrike. Trots de höga siffrorna ger Frankrike i dag 80-73 procent av afghaner som söker asyl skydd. Främst sker det i form av alternativt skydd under i ett första steg ett år, som brukar förlängas. För Sverige ligger procentsatsen på omkring 38. Sverige avvisar inte längre ensamkommande minderåriga utan nätverk i Afghanistan men väl ensamkommande som fyllt 18 år och saknar varje form av nätverk. Att sakna nätverk och inte kunna klara sig anses av svenska myndigheter inte vara skyddsskäl. Detta framkom i början av april i en dom från Migrationsöverdomstolen. Domen uttalade sig utförligt om hur i stort sett omöjligt det är klara sig i Afghanistan utan nätverk, och avslutade med att säga att detta är inte skyddsskäl. Den svenska advokaten och styrelseledamoten i FARR (Flyktinggruppernas riksråd) kommenterade i ett internt mejl inom FARRs styrelse att enligt internationell rätt ska flyktingrätten tillämpas på ett sätt som är ”fair, liberal och humanitarian” medan Migrationsöverdomstolen endast sett till en teknisk reglering av internationell rätt. Som ni säkert vet är Migrationsöverdomstolens beslut praxisbestämmande.

Åter till Asylus rapport om vad som konkret väntar dem som avvisas och som saknar nätverk i Afghanistan. Hjälp för en nyanländ utan släkt och vänner i Kabul är två veckors bostad i IOM:s Jangalak. IOM, International Organisation for Migration, finns på Kabuls internationella flygplats och ger råd och hjälp och respengar till den som vill resa vidare till hemorten. Den som har varit borta länge från Afghanistan eller aldrig har varit där, eller inte känner Kabul, behöver verkligen råd. IOM kan förmedla pengar som vissa av EU:s medlemsstater ger till den som skriver på pappret om att han/hon återvänder frivilligt. Under vissa villkor kan IOM förmedla andra igångsättningsstöd, som märkligt nog få söker. Många som återvänder via Kabuls flygplats möts av släktingar eller någon annan och tar aldrig kontakt med IOM. Abbas till exempel (se inlägget Tvingad tillbaka, del 2) hade lite pengar med sig och bad en taxiförare köra honom till ett billigt hotell i Kabul.

Återvändare utan familj eller släkt i Kabul försöker, berättar rapporten, ofta hyra en bostad tillsammans på fem-sex-sju personer. När någon flyttar ut flyttar en annan in. Hazarer bor mest i västra Kabul, pashtuner i östra och tadzjiker i norr. Det här stämmer inte helt men människor tyr sig till varandra utifrån etnisk tillhörighet.

Utan ett socialt nätverk är det svårt att hyra bostad i den överbefolkade staden, och i stort sett omöjligt att bli anställd. Den som hyr ut rum eller anställer någon vill veta från andra att personen är en god muslim och lever ett muslimskt liv. Många blir hänvisade till lägren för internflyktingar. På gatorna säljer vuxna och barn allt från grönsaker till cigaretter och plastpåsar för att överleva. Många tigger och drogförsäljningen är omfattande.

Samhället är uppbyggt på att allting förmedlas genom sociala nätverk och att människor lever med sin familj eller med nära släktingar. Även om Kabul är en mångmiljonstad är det svårt att vara anonym. Vardagen och livet bygger på att människor bor där andra känner än, och den som ingen känner får inte tillgång till möjligheter som finns. En sådan människa ses som en anomali i samhället, blir misstänkliggjord och någon man ska undvika. Hen blir utfryst.

Bara det att vara deporterad är stigmatiserande, det är något skumt med den som har blivit deporterad. Stigmat och att ha levt i ett västerländskt land skapar misstro. Personen är kanske inte längre en rättrogen muslim utan har anammat västerländska värderingar och levnadssätt (druckit alkohol, haft sexuella relationer med kvinnor, har inte bett regelbundet, kanske konverterat). Man ska komma ihåg att Afghanistan är djupt konservativt – speciellt landsbygden – mycket mer än grannen Iran.

Nyanlända från Europa bemöts emellanåt direkt ovänligt och brutalt. Västerländsk frisyr och kläder kan ändras ganska snabbt, men att tala dari på ett anat sätt än i Afghanistan eller ha ett annorlunda beteende är inte lätt att få bort, eller ännu värre att ha tatueringar, som anses vara en svår synd. Och kanske vill inte heller en ung människa anpassa sig till normerna i ett land som hen inte identifierar sig med. Men en sådan person vill ingen hyra ut till eller ge arbete till, och i slutändan blir personen hänvisad till att sova på gatan och kanske svälta ihjäl.  Det är bland annat därför som unga män, som ska deporteras till Afghanistan från Sverige, säger att de inte kan leva där, och att de måste lämna landet så fort som möjligt.

De kan till slut bli dödade, men vad man vet har det bara hänt ett fåtal gånger. Vilket kan bero på att många lämnar landet ganska snart.

Den som har familj i någon annan region än Kabul tar sig ofta dit. Men det är inte bara att komma tillbaka. Efter några dagars nyfikenhet från familj, släkt, grannar och bybor slår deportationens stigma till. Misstänksamheten växer ihop med tron att återvändaren har skickats tillbaka för att han har gjort något kriminellt eller inte gjort sitt bästa så att landet i Europa ska vilja ha en. Den och den har ju fått stanna och hjälper familjen nu! Det handlar också om skulderna som familjen har dragit på sig för att personen skulle kunna resa till Europa. Och nu måste de betalas. Så anklagelserna kommer. Han som en gång reste med förhoppningar om trygghet och framtid, men som tvingades tillbaka, lämnar ofta familjen igen, och blir ibland helt enkelt utslängd.

Ungefär så tecknar experterna vad som händer.

Betydelsen av att känna människor med makt förklarar enligt rapporten hur arbeten, som kräver utbildning, förmedlas. Det primära är kontakter. Många människor utan utbildning och kunskaper besitter poster som de inte är kompetenta för, medan andra med utbildning och kunskaper är arbetslösa. Eller som någon av experterna i rapporten sade om Afghanistans president, han behöver verkligen pengar och hjälp för att få igång arbeten i landet, men först måste han få bort korruptionen.

EU pumpar in pengar för bland annat statliga stöd till återvändarna. Men pengar till igångsättningsprojekt går mest till familjer som återvänt frivilligt från Iran och Pakistan eftersom de är så oändligt många fler. Många återvändare från grannländerna kan inte resa tillbaka till sina hembyar och hamnar som internflyktingar i misär i Kabuls miserabla läger för internflyktingar.  Det var här flera barn frös ihjäl under vintern härom året.

I februari hittades en ung man, som deporterats från Sverige några veckor tidigare, död på en gata i Kabul med fradga i munnen. Det går rykten i Sverige om att att han hade förgiftats. I Grekland finns en bror till honom, som avvisats tidigare och sedan tagit sig till Europa på nytt. Webbtidningen Blankspot.se skrev en kort artikel om dödsfallet.  Läs och donera gärna till Blankspot, tidningen följer upp bland annat  hur det går på sikt för människor som har avvisats till Afghanistan, se bland annat långa reportage av Göran Engström.

 

 

 

Publicerat i Tvingad tillbaka | Lämna en kommentar

Tvingad tillbaka, II: Jag minns …

Foto 2016 av Jawid i väskfabriken där han arbetar och bor i veckorna. Bilden är tagen av en kamrat.

Jag minns Jawid hopsjunkna kropp i förvaret i Märsta, tonårspojken utanför Belgrad som hoppades att flickvännen i Sverige skulle rädda honom tillbaka till Sverige bara han fick tag på henne, och småbarnen i Klokot i Kosovo som krampaktigt kramade sina gosedjur de fått i Sverige.

Sverige är känt för att ha ett bra mottagande av flyktingar. Flyktingförläggningar, en liten dagpenning och viss sjukvård gör att ingen ska behöva lida materiell nöd. Inte heller är det krångligt att lämna in en asylansökan. Men till slut får de flesta beskedet att de ska tillbaka till landet som de är medborgare i.

Förra året, 2017, gav Migrationsverket avslag till 34 000 personer som sökt asyl i Sverige. Nästan hälften har afghansk nationalitet, andra är från Irak, Iran, Somalia och Georgien för att nämna de fem nationaliteter med flest människor.

Över 15 000 är alltså från Afghanistan, som inte har haft fred på närmare fyrtio år och befinner sig i ett så kallat lågskaligt krig där säkerhetsläget förvärras med varje år. Staten är för svag att skydda sina invånare och övergrepp i olika former är otaliga. Många människor i Afghanistan har sett sina anhöriga dödas av talibaner och IS-krigare eller i familjefejder, våld från små och stora krigsherrar eller genom hedersmord på kvinnor. Ändå får bara knappt 40 procent av alla afghaner som söker asyl i Sverige rätt att stanna i Sverige för närvarande. Många som söker skydd här har dessutom inte rest hit från Afghanistan utan har levt som flyktingar i grannländer, som diskriminerar dem på olika sätt.

Avvisningsbeslut gäller ofta familjer men bland de 15 000 finns också tusentals ensamstående män och kvinnor – låt vara att kvinnorna bara är 19. Men 19 är illa nog. Den här artikeln handlar ändå inte om just kvinnors utsatthet i Afghanistan, men jag uppmanar var och en att se och förstå allvaret i Nima Sarvestanis och Maryam Ebrahimis svenska dokumentärfilmer Frihet bakom galler (2012) och Systrar bakom galler (2017).

Fler avslag är att vänta under 2018 om det inte kommer ett regeringsbeslut om att stoppa avvisningarna. Drygt hundra har deporterats hittills. Man kan tycka att det inte är så mycket, men många fler ska följa och ingen vet när det drabbar just honom eller henne. Tusental svenskar kämpar för att unga ensamstående ska få möjlighet att stanna i Sverige. Men det är bara indirekt Sverige artikeln berättar om utan om vad som händer sedan, efter avvisningen.

Avslag på asylansökningar och frivilliga och tvingande avvisningar förekommer hela tiden. För femton-tjugo år sedan levde vi i konsekvenserna av att forna Jugoslavien fallit i bitar och att kriget fortsatt i Kosovo. Hela Jugoslavien-kriget var obarmhärtiga och grymma uppvisningar i etnisk rensning, och människor tvingades bli internflyktingar eller bli flyktingar i utlandet. Men efter att ha levt med hopp en tid i ett annat europeiskt land blev många till slut skickade tillbaka. Låt vara att många bosnier fick permanent uppehållstillstånd i Sverige.

När jag samlade material till min första bok om människor på flykt – Vinna eller försvinna, om flykt, asyl och hjälpare, 2009 – var det vänner och kamrater i Sverige som visste vad som hände efter avvisningar. Det fanns ingen forskning. Migrationsverket menade då som nu att deras ansvar för en deporterad asylsökande upphör när personen släppts in vid gränsen till destinationslandet. Det ingår inte i regeringsuppdraget att ta reda på vad som händer sedan.

Serbien, Bosnien, Kosovo 2005

Jag reste i Serbien, Bosnien och Kosovo 2005 och träffade ett tiotal familjer, som skickats tillbaka från Sverige. Alla hade flugits till Belgrad, där ingen organiserad hjälp gavs. De fick klara sig själva och reste vidare med pengar de i bästa fall fått till biljetter. De flesta hade lite sparade pengar och kläder med från Sverige.

För ett äldre par hade avvisningen gått snabbt och de hade nästan inte fått med sig någonting.

Tillbaka från Sverige trängde människor ihop sig hos föräldrar och syskon och försökte hanka sig fram. Beroende och trångboddhet skapade konflikter. För familjen jag träffade i Prizren i Kosovo i maj 2016 – och skriver om i ett tidigare inlägg på bloggen – hade det blivit så också. De hade tvingats från sitt hem före flykten av en maffiapotentat, och sålt allt de ägde. Nu var de så beroende av släktingar att det inte skulle kunna vara hållbart i längden.

Från resan 2005 kände jag igen problemen efter återkomsten.  Då hade familjer splittrats eftersom männen försökte hitta arbete i andra regioner. Barnen tolkade återkomsten som att Sverige inte ville ha dem och att de inte dög som barn. På nätterna drömde de om skolan och de längtade efter kamraterna. Så var det för småbarnen i den serbiska delen av byn Klokot i Kosovo. Pappan hade blivit daglönare i Serbien medan barnen och deras mamma bodde hos mormor och morbror i en stuga utan bekvämligheter. På gården stod ett halvfärdigt tegelhus, som morbrodern påbörjat före kriget och som varit tänkt att bli hans hem med rinnande vatten, varmvatten, toalett och avlopp. När det var klart skulle han gifta sig. Nu fanns inga möjligheter att bygga vidare och han vågade inte arbeta på fälten för krypskyttar.

Värst utsatta var en romsk familj med tre tonårsbarn, ett äldre, sjukligt romskt par och en serbisk kvinna som flytt med sin son från en misshandlade man. Han var polis och hon vågade inte anmäla honom.

Det romska paret var i 60-årsåldern och levde i en gammal oisolerad stuga vid kanten av en ravin i Nya Belgrad. Den hade stått obebodd länge. Mannen hade svår diabetes och de visste att utan pengar till medicin dör han. Familjen med tonårsbarn flyttade in i en ungefär lika eländig stuga i en annan del av Nya Belgrad. Ena tonårspojken försökte få kontakt med sin svenska flickvän och hoppades att hon skulle hjälpa honom tillbaka. Men hon svarade inte på telefonen! Föräldrarna gick runt och frågade efter arbete, och hade de tur fick de några timmars påhugg på en stor matmarknad. Hemma väntade barnen handlingsförlamade på att de skulle få mat till kvällen. Det äldre paret fick lite pengar skickade till sig av barnen i Sverige, som själva levde på marginalen. Bakom orden lyste rädsla, oro för framtiden, hopplöshet och förnedring.

Den serbiska kvinnan hade sökt sig till Sverige när sjukhuspersonal varnat henne för att mannen kommer döda henne till slut. Hon hade hört att Sverige skyddar kvinnor. Tillbaka i Serbien hade hon sökt skydd hos sin mamma. De var nu två välutbildade kvinnor som den serbiska arbetsmarknaden inte hade plats för. Arbetslösheten var skyhög och Serbiens ekonomi urdålig. Att de levde i misär var så uppenbart när man kom hem till dem, allt av värde som måste ha funnits i detta från början medelklasshem var sålt eller bortbytt. Eftersom de inte hade betalat elräkningarna, hade El-bolaget klippt av ledningarna. De var rädda för mannen polisen och för hur de skulle få mat för dagen. Hoppet stod till tonårsbarnet, som kanske skulle få ett praktikjobb mot mat och fickpengar.

Afghanistan

När det gäller Afghanistan är sakkunnigas och enskildas berättelse tydliga med att den som är ensam och utan socialt nätverk har mycket svårt att klara sig i Afghanistan. Eller sagt rent ut, det går inte eftersom livet och vardagen bygger på att man har familj och nära släkt omkring sig. Arbete ges inte till den som är skicklig utan först och främst till den som har ett nätverk. Att hitta någonstans att bo är också svårt, och över huvud taget att överleva. Arbetslösheten är enormt hög och landet är ett av världens fattigaste och mest korrupta.

Själva säger unga afghaner i Sverige att det inte går att leva i Afghanistan, att de inte kan resa dit.

EU undertecknade 2016 ett återtagandeavtal med Afghanistan om att landet enligt vissa regler skulle ta emot avvisade från medlemsstaterna. Flera EU-länder följde upp med egna avtal, däribland Sverige. Officiellt förnekades att en annan EU-överenskommelse, som lovade omfattande ekonomiska bidrag till landet, hade något samband med att godta deportationer. För omvärlden var det uppenbart att Afghanistan mutades med pengar för att acceptera återtagande. Strax innan hade den afghanske presidenten gjort en charmtur i Europa. Väl hemkommen blev han ifrågasatt och utbuad i parlamentet för att han gått med på deportationer från EU. Landet klarar inte av att ta hand om de många tiotusentals som varje månad skickas tillbaka från Iran och Pakistan. Det finns inte arbete och bostäder och vård och utbildning räcker inte till. Hela tiden förvärras säkerhetsläget samt att man ska komma ihåg att det sammanlagda värdet av pengar som familjemedlemmar i diaspora skickar hem är en viktig del av fattiga länders BNP. I Afghanistans fall kanske det kompenseras av EU-bidragen till staten, men det hjälper knappast de enskilda familjerna.

I Sverige har organisationer och enskilda, som verkar för att asylpolitiken ska vara human, mänsklig och rättssäker, krävt att tvångsdeportationerna till Afghanistan ska stoppas på grund av det stadigt förvärrade säkerhetsläget. Man menar också att avvisningar och återvändande ska ske med rimliga förutsättningar för att den tillbakaskickade ska kunna leva ett värdigt liv. Migrationsverket anser att unga och äldre män kan hitta arbete och bostad i Kabul, även den som aldrig har levt i Afghanistan eller i Kabul och inte har något nätverk där. En aktuell rapport från det paneuropeiska forsknings- och informationsnätverket Asylos – se Tvingad tillbaka, III – visar att för människor utan nätverk går inte det. Även för många unga män som har familj i Afghanistan blir livet ofta omöjligt eftersom familjen inte sällan stöter ut dem.

Ensamma kvinnor avvisas egentligen inte om de bevisligen saknar nära manliga släktingar. Men det händer att svenska myndigheter konstruerar ett skyddande nätverk som inte existerar. Många afghaner får uppehållstillstånd i Sverige, men andelen minskar trots att säkerhetsläget i Afghanistan blir värre och värre. Värst utsatta eftersom de är så unga är det stora antalet ensamkommande barn och ungdomar som under väntan på asylbeslut fyllt 18 år i Sverige och bedöms som vuxna. Migrationsverket har höjt åldern för tusentals ungdomar och gjort dem till vuxna. Metoderna har fått en enorm och sakkunnig kritik i och utanför Sverige för att inte vara tillförlitliga och sakna vetenskaplig förankring. Nu senast har internationella Unicef, alltså FN:s barnorganisation, framfört kritiken. Farr – Flyktinggruppernas riksråd har skrivit mycket om åldersuppskrivningarna på sin hemsida www.farr.se. Dessutom är många djupt obekanta med verkligheten i Afghanistan eftersom de har vuxit upp i Iran eller Pakistan som flyktingar.

Många från Afghanistan har till slut återvänt frivilligt i den mening att de har skrivit på ett papper om att återvändandet sker frivillig. Frivilligheten kan diskuteras, men det brukar innebära att man slipper föras tillbaka med polis och för vissa länder ges ibland en startkassa på några tiotusentals kronor.

Jawid och Abbas

Jawid och Abbas deporterades till Kabul för fyra och ett halvt år sedan. De har visserligen vuxit upp i Afghanistan men hade aldrig varit i Kabul och kände ingen där.

Jawid fångades upp på Kabuls internationella flygplats av IOM (det mellanstatliga International Organisation for Migration). Han var neddrogad av lugnande medel han fått på planet, var i mycket dåligt psykiskt tillstånd och fortfarande traumatiserad av svåra upplevelser i Afghanistan. Han fick aldrig en rättvis chans i Sverige och borde ha fått en tortyr- och traumautredning men fick bara lugnande medicin. De första två veckorna i Kabul bodde han i IOM:s Jangalak, där alla som inte har någonstans att ta vägen får stanna de första fjorton dagarna. När han måste lämna boendet ordnade den välkände Abdoul Ghafoor ett rum åt honom för en månad. Ghafoor är flyktingaktivist i Kabul, har varit asylsökande i Norge och försöker stötta deporterade från Europa.

Sedan måste Jawid klara sig själv, och det gjorde han delvis genom mig och valutaförmedlingstjänsten Western Union. Han betalade för sovplats på enkla hotell, var djupt deprimerad och rädd för att talibanerna som han en gång flytt från, och som dödat hans far nästan framför ögonen på honom, skulle få veta var han fanns. Jawids och föräldrarnas problem hade uppstått när talibanerna ville rekrytera honom och de protesterade och sa nej. Till hemprovinsen kunde han inte återvända på grund av vad som hänt, dessutom hade mamman och bröderna flytt till Iran. Han var rädd att bli uppsökt och dödad trots att han fanns i en flermiljonstad. Rädslan var rimlig eftersom Afghanistan är ett socialt kontrollerande samhälle med mycket informationsspridning om människor. Jawid hade en gång varit en mycket ung bagare i Ghazni och försökte förgäves hitta arbete i Kabul. Ingen ville anställa honom, vilket är logiskt i ett land där människors anställningsbarhet har mer med ens nätverk att göra än yrkeskunskap, och han kände inga människor i Kabul. Till Ghazni kan du inte återvända, det förstår vi, hade Migrationsverket sagt, men du kan leva i Kabul.

Till slut förenades han med sin mamma och sina bröder i Iran. I telefonen berättade han om förberedelserna för att bli smugglad över gränsen, första resans misslyckande och hur det sedan gick väl andra gången. Nu lever han sedan flera år i Teheran, som är en av de regioner i landet där afghaner tillåts bo. Men han har hela tiden varit papperslös och kan när som helst deporteras till Afghanistan, eller till Syrien för att bli soldat, om han grips av polis. Härom året var det mycket nära men hans mamma lyckades muta polischefen till att släppa honom. Han arbetar i en liten väskfabrik och bor med de andra arbetarna på fabriken utom på veckans lediga dag fredagen när han är hemma hos sin mamma och sina bröder. Alla i familjen utom Jawid har tillfälliga uppehållstillstånd i Iran. Nu har han glömt nästan all svenska och vi kan inte prata med varandra, men jag får lite information då och då. Han kan låta glad när han pratar om ditten och datten, men när han kommer in på sin situation, sin framtid och Sverige kommer tårarna. Av EU:s utlovade pengar till Iran för att behandla flyktingar från Afghanistan bättre har han inte sett ett spår.

Abbas deporterades tillsammans med Jawid och satt också i förvaret i Märsta några dagar innan flyget lyfte. Han kommer från södra Afghanistan. De enda överlevande från en familjestrid är han själv och två yngre systrar, som han inte kan kontakta för deras säkerhet. Han gjorde ett försök en gång. Som så många andra familjestrider i Afghanistan handlar det om mark. Hur han hankade sig fram i Kabul har jag aldrig förstått. Jag tror att han fick hjälp av en vänlig restaurangidkare. Ibland var han mycket sjuk och intagen på sjukhus för magsår, och han sov i utkylda rum.

Till slut lämnade han Kabul för att försvinna in i ett liv som fåraherde så långt borta från hemtrakterna som det var möjligt. Han var livrädd för de mäktiga släktingarna som dödat familjen och stulit marken. Själv var han ju den lagliga arvtagaren till marken, och därför var han farlig. Nu kom han att leva i nordöstra bergiga Afghanistan. Det går inte att leva i Kabul, sa han i mobiltelefonen, och jag blev erbjuden arbete med fåren, om jag kom hit. Varje gång i telefonen säger han efter en stund att det är mycket fattigt där han är nu, att han har ingen framtid där eller någon annanstans i Afghanistan, att han inte kommer kunna göra sitt liv bättre och han vill tillbaka till Sverige. Han vet att det är nästan omöjligt att nå in i Europa över Turkiet och resonerar kring att han kanske skulle kunna resa genom Ryssland eftersom han befinner sig nära gränsen till Tadzjikistan. Men jag kan inte få fram så mycket pengar och jag vet ingen som kan hjälpa mig, säger han.

Han, som växte upp i en jordbrukarfamilj i södra Afghanistan och en gång hade en ganska lycklig barndom i en familj som ägde hus och mark och aldrig svalt, lever nu i en fattig bergstrakt i norra änden av landet. Han verkar vara accepterad i trakten, delar sovrum med fårägarens son, och svälter inte. Men det är mycket fattigt här, säger han och ursäktar att har glömt så mycket av den svenska han har talat mycket bra.

Sedan tystnar telefonen.

 

 

 

Publicerat i Tvingad tillbaka | Lämna en kommentar

Tvingad tillbaka, I: Farhad som jag aldrig fotograferade

Farhad en av många män som inte har fått uppehållstillstånd i Europa. När vi träffades i Aten 2012 och 2013 berättade han om erfarenheterna av Grekland och Norge i början av 2000-talet och tolv år senare – som polisrazziorna under den grekiska högerregeringens tid 2012-14, och de grekiska nyfascisternas utbredda våld mot flyktingar och migranter. Idag lever han som papperslös flykting i Iran.

Hans erfarenheter är exempel på obarmhärtigheten med tillfälliga uppehållstillstånd och en asylpolitik där ett hemlands politiska och rättssäkra tillstånd kan definieras om och leda till att människor deporteras efter många år. EU:s föreslagna nya asylsystem går på den linjen. Som om en aldrig ska få möjlighet att slå sig till ro.

I huvudet har jag många bilder av honom och av situationer när vi träffades. Men jag fotograferade honom aldrig, en lång, gänglig man med kraftiga ansiktsdrag, stor markerad mun och tjockt, lockigt hår.

Tidigaste minnesbilden är rummet i Attiqi-området i Aten som han delade med två andra män från Afghanistan. Lägenheten var en trerummare med kök. En matta täckte golvet och vi hade tagit av oss skorna. Möblemanget bestod av hoprullade madrasser och filtar, som tjänade som stöd mot ryggen när vi satt på golvet. Det var ett ordinärt afghanskt rum för människor på genomresa. Från en garderob i väggen tog Farhad fram en vattenkokare och en plastduk att lägga på mattan, hämtade vatten och muggar från köket och gjorde te åt oss. Han skulle snart fylla trettio. Vi talade engelska, som Farhad då och då kompletterade med en svårbegriplig norska.

En annan bild är när han ett halvår senare sitter på en stol på Chamans terrass och rullar en cigarett och har tobak och papper framför sig på bordet. På andra minnesbilder promenerar vi till gatan där han bor och han frågar om jag kan hjälpa honom till Norge. Det kan jag inte.

De starkaste minnena är ändå från flygplatsen i Aten och från flygplanet Aten – Stockholm. Det mesta hade han grejat själv. I planet satt vi på var sida om mittgången, och när vi kommit upp i luften grep vi varandra händer. Vi var på väg. Jag ser framför mig våra händer och hans leende.

Farhads historia handlar inte om framgång utan om att komma tillbaka till ruta under noll. Han tog ansvar för sin syster och återvände till Iran innan det slutliga domstolsutslaget om hans avvisning kommit.

Han växte upp i Iran och hör till den stora diskriminerade afghanska flyktingminoriteten i Iran. Bortsett från när han har skickats från Norge till Kabul har han aldrig bott i landet som han formellt är medborgare i. Sedan han kom tillbaka till Iran för några år sedan har han varit papperslös och utan rättigheter. Hela Farhads i dag 35-åriga liv är att vara en människa på flykt, som inget land vill ha.

Berättelsen om honom blir en av de första inlägg jag gör om Grekland och Aten. Det finns många andra människor på flykt jag vill och kommer att berätta om, och som jag vet mycket mer om eftersom de finns kvar i Europa om än inte i Grekland. Men härom dagen blev jag påmind om att för oändligt många människor förblir livet en ständig kamp och sorg för överlevnad och det blir aldrig bättre. Jag brukar försöka peppa med att det blir bättre, kanske inte den närmaste tiden, men om tio år, när du ser tillbaka på det som är nu. Farhad har kämpat i nästan tjugo år nu, från det att han kom till Grekland och Norge första gången 2000, och han är tillbaka på sämre än ruta noll eftersom Europa i princip har stängts för honom.

I Aten september 2012

När jag träffade honom i september 2012 bodde han i migranttäta Attiqi-området i Aten, en del av stadsdelen Patissia. Chaman tog mig dit och hade föreslagit att jag skulle träffa Farhad, som hade varit i Norge i tio år och sedan deporterats till Kabul. Lägenheten låg fem-sex minuter från metrostationen Attiqi in på en liten gata. Chaman pekade åt ett hus och sa att här bodde jag själv först när jag kom till Aten 2010. Vi gick några meter till, steg in i en port, sedan in i en lägenhet på bottenvåningen, och så rummet.

Här berättade han.

Han var sjutton år när han kom till Grekland första gången 2000. Då reste han in med en liten båt till en av de grekiska öarna. Här var få afghaner och få afrikaner jämfört med nu 2012, och grekerna var mycket vänliga och förstod att man lämnade Afghanistan och att det var svårt där. De bjöd på frukt och kaffe och annat och sa att vi förstår att ni inte har pengar, fortsatte han. Också polisen i Grekland var vänlig och visade tillrätta och hjälpte en.

Han bodde hos en afghan som hyrde ut sängplatser i en stor lägenhet i Aten. De var 20-25 personer som bodde där. Efter ett tag åkte han till Patras och ett par dagar senare gömde han sig i lasten på en långtradare och kom till Italien. Där var det lätt att resa till Norge med tåg. Så är det inte nu även om många fortfarande försöker via Patras, sa han.

Varför lämnade du Iran och familjen, frågade jag. Han tittade förvånat på mig och sa att för afghaner är svaret självklart, vet du inte det? Vi afghaner får inte ordentliga tillståndspapper i Iran, barnen får inte gå i iransk skola och får inte utbildning och vi får bara ha dåliga arbeten. Plus att de deporterar oss till Afghanistan. Några år senare skulle svaret även innehålla att yngre män som grips av polisen får välja mellan att resa till Syrien och kriga på regeringens sida eller skickas till Afghanistan.

Han kände sig välkommen i Norge då. Alla förstod att det var problem i Afghanistan. Det här var före 11 september 2001 och innan USA gick in Afghanistan och drev ut talibanerna. Han fick tillfälliga uppehållstillstånd och hade arbete, först på pizzerior och sedan på byggen åt ett stort byggföretag. Han lärde sig språket, kände sig hemma och hade ett tag en norsk flickvän. De pratade om att gifta sig och skaffa barn. För hans del spelade det ingen roll om barnen skulle vara kristna eller muslimer, men hon trodde att det skulle bli problem och drog sig undan.

Efter nio år i Norge deporterades han till Kabul 2010. Den norska asylpolitiken hade svängt och trots att advokaten hävdade hans många år i Norge, att han hade arbete och det inte fanns några anklagelser mot honom, så blev beslutet att han skulle avvisas till Kabul. Det sas att Kabul var lugnt och bra. Han hade aldrig varit i Kabul och hade inga släktingar eller vänner där. Han hade över huvud taget aldrig varit i Afghanistan utan var född i Iran. Föräldrarna hade flytt från Afghanistan och kom från Daikundi, som ligger mitt i landet och är ett hazaraområde. Var i Daikundi hade föräldrarna aldrig sagt, de pratade inte om Afghanistan.

Han mellanlandade i Frankfurt och talade med en tysk polis om hur det var och att han aldrig hade varit i Kabul och inte kände någon där. Den tyske polisen sa att med den bakgrunden hade du aldrig deporterats från Tyskland. Polisen ringde Norge, och fick svaret att det var ingen fara och att Farhad skulle bli mött av en FN-organisation, som skulle ta hand om honom. Den tyske polisen sa att vi kan inte göra något, det här sker enligt norsk lag.

I Kabul kände han ingen och på flygplatsen väntade inte heller någon FN-organisation. Han ringde till en vän i Norge, som är pashtu (jag frågade) – själv är han hazara. Vännen ringde sin pappa i Kabul, och han kom och hämtade honom. Här fick han bo ett par månader tills han kunde åka till sin familj i Iran.

Det var inte bra i Kabul, sammanfattade han, det var oroligt och det fanns inga jobb.

Tillbaka i Grekland

När han kom hit till Grekland igen för knappt ett år sedan mötte han ett annat land och ett annat Aten än 2000. Den här gången gick resvägen in i Europa över Evrosområdet i norr. Här gick huvudleden till Europa under några år till sommaren 2012.

Han trodde de skulle bli lätt att komma vidare. Som förra gången.

Det var vad vi fick höra, kommenterade Chaman, som kom 2010 och reste ungefär samma väg. Vi hörde att när man väl kom till Grekland var det inga problem att ta sig vidare till Europa. Alla sa så i Iran, att kommer man väl till Grekland är det bara att åka vidare. Men så är det ju inte, nu är det omöjligt vid flygplatserna och i Patra, nu finns det bara en väg ut från Grekland och det är via Makedonien till Serbien, och det kostar minst 700 euro till Serbien för man måste ha någon som för en. Från Serbien får man ta sig vidare på något sätt.

Sensommaren 2012 hade Evros-gränsen täppts till genom kraftig bevakning och genom en hög nybyggd 12 mil lång mur utmed landgränsen till Turkiet bekostad av EU. Muren och bevakningen, som sköttes av EU:s gränsbevakningsstyrka Frontex, ledde till att långt färre kom över gränsen.  I Attiqi-området hade det bott många fler migranter (flyktingar) för ett år sedan, och att de bara var tre i Farhads rum och sex-sju i hela lägenheten, var tecken på det. Färre nya anlände och många hade lyckats resa vidare eller hade spärrats in.

Tillbaka till rummet i Attiqi i september 2012. Han sa att de inte vågade gå ut nu eftersom fascisterna går omkring i grupper på gatorna, speciellt på nätterna. Oftast attackerar de den som går ensam eller de som går två och två. På dagarna gör poliserna razzior. För ett år sedan gick vi ut om dagarna. Nu vågar vi inte. Polisen för en först till Alladapon (utlänningspolisstationen som ligger långt från centrala Aten). Där kollar de ens papper. Släpper de en får man ta sig tillbaka till Aten bäst man kan. Har man inte giltiga papper sätter de en i fängelse tio-tolv dagar. Sedan släpper de en med ett papper om att lämna Grekland inom trettio dagar. Ibland låter de alla som har någon form av dokument gå, även on det har gått ut. De som är helt utan dokument tar de annars till ett fängelse som det i Korint, och man vet inte hur länge man blir där. Ibland tar de alla till ett sådant fängelse. Det är som det faller sig in.

Han syftade på de grekiska förvaren där närmare 7 000 flyktingar och migranter fanns inspärrade när Syriza bildade regering i början av 2015 och släppte de flesta. Då hade många suttit fängslade över två för att de hade rest in i Grekland irreguljärt på samma sätt som alla andra flyktingar och migranter eftersom det var enda sättet att komma till Europa. Det var grekisk högerpolitik.

Farhad hade bara det 30-dagarspapper som han fick när han kom över Evros och greps av polisen. Det hade gått ut för länge sedan. Och nu var det farligt att gå ut eftersom gator och torg där flyktingar och migranter brukade hålla till vimlade av poliser som gjorde razzior. Överallt kunde man se stora mörkblå polisbussar, i vilka satt män, som fångats in.

Han satt bara inomhus nu, sa han, visste inte vad han skulle göra och såg ingen lösning. Han ville tillbaka till Norge.

2013

Under våren 2013 träffades vi flera gånger, ibland tog vi korta promenader ihop. Han bodde i ett lugnare område, tog risken att röra sig utomhus lite mer och var på jakt efter ett visum att resa till Norge på ihop med sitt afghanska pass. Den här gången skulle Norge förstå att han inte kunde leva i Afghanistan och han skulle få uppehållstillstånd. Det var han nästan säker på. Trettio år gammal ville han nu bilda familj och slå sig till ro. Jag vill ha en fru och jag vill ha barn, och jag kommer göra allt för min fru, sa han.

Som tidigare bodde han med andra med afghansk nationalitet. Så levde de flesta eftersom det var nödvändigt att hålla nere kostnaderna och dela hyra. Många runt Farhad och Chaman hade bott i Iran som flyktingar. Till Farhads lägenhet skulle också Chaman flytta en tid senare. Den låg på en tvärgata till Aristotelesgatan ganska nära Viktoriatorget i stadsdelen Patissia. I ett av rummen bodde en familj, som blev nästan som Chamans familj, han kallade det äldre paret för Khala och Kåka, så låter det i alla fall för en svensk. Det betyder tant och farbror. Jag kallade dem så också. I ett annat rum bodde bland annat Farhad, Asef och Reza som jag kände. Alla i lägenheten kunde inte betala sin del av hyran, men de andra hjälpte till. Asef stod för andrahandskontraktet och samlade in hyran. Han blev en av Chamans närmaste vänner, och båda är värda sina egna berättelser. De kommer.

En dag tog vi så tunnelbanan till Atens flygplats tillsammans. Farhads resehandlingar ledde till några frågor men allt gick bra. Vi fick flygstolar bredvid varandra på var sin sida om mittgången, jag på högra sidan. När flygplanet var i luften fattade vi varandras händer och log mot varandra. Det är detta, våra händer, våra leenden som jag minns så starkt. Vi kom till Arlanda, och inne i Stockholm möttes han av en kamrat. Nästa dag skickade han ett sms från Norge, han hade kommit dit.

På minus noll

Det blev inte som han trodde. Farhad fick avslag på sin asylansökan igen och gav upp. När han behövdes i Iran för att ta hand om sin syster skrev han på ett papper om att återvända frivilligt. Han flögs till Kabul, tog sig till Iran och tog hand om sin syster. Som nyanländ blev han nu en av många papperslösa flyktingar från Afghanistan som hankar sig fram på ströjobb i ständig ängslan att gripas av polis. Irans ekonomi är dålig och arbetsmarknadens behov av arbetare från Afghanistan är inte som förr. Iranierna vill själva ha lågstatus-jobben.

Nu är systern gift och han kan lämna Iran. Men Europa är stängt.

Chaman pratar i telefonen då och då med Farhad. I Afghanistan kan han inte leva, han har ingen annan anknytning dit än sitt medborgarskap. Farsin han talar avslöjar honom som iranier, och människor skulle bli misstänksamma mot honom och kanske ta honom som spion. Afghanistan är ett samhälle där ett personligt nätverk i form av familj och släkt är grundförutsättningen för att man ska klara sig. Han har ingenting av det i Afghanistan.

Europa ser han inte längre som en möjlighet. Han funderar på att försöka ta sig till Turkiet. Där finns många afghaner nu. Ekonomin är stark och det finns arbete. Förmodligen blir han lika rättslös som i Iran, men hans arbetskraft finns det användning för.

Farhad är nu en 35-årig ensamstående man med afghansk nationalitet, och som ännu för fem år sedan hoppades på en framtid och ville bilda familj. Nu ser jag honom framför mig som en av miljoner papperslösa och rättslösa ensamma män i världen, som kanske aldrig får möjlighet att egentligen bygga sig en framtid och ha fru och barn. Männen behövs på irreguljära arbetsmarknader men ges inte försäkringar och rättigheter. För skydd, bistånd och hjälp kommer de alltid i sista hand och förväntas klara sig ändå. Hjälp och bistånd ges först till barn, sedan till kvinnor, familjer och de riktigt gamla och sjuka. Sist i raden kommer de ensamma hyggligt friska men fattiga männen. Till slut försvinner de och dör ofta i förtid genom arbetsolyckor, stress, rökning, oaktsamhet, depression och våld. Och vad händer med deras behov av kärlek och ömhet? Den får de köpa sig till och blir då själva exploatörer.

 

 

 

 

 

Publicerat i Tvingad tillbaka | Lämna en kommentar