Tre år efter valet – Belarus oppositionsledare Svjatlana Tsichanouskaja tilldelades Anna Lindh-priset 2023.

Hon – den  egentliga vinnaren i presidentvalet 2020.

1-3. Diasporanätverket ”Svenska belarusier” deltar i den stora manifestationen för Ukraina på Sergels torg i Stockholm, 24 februari 2023, årsdagen ett år efter att Ryssland startade den storskaliga invasionen av Ukraina. 4-5. Medlemmar i Svenska belarusier och svenska Belaruskännare demonstrerar utanför Belarus ambassad i Nacka mot de långa, orättfärdiga fängelsedomarna mot människorättsorganisationen Vjasnas ledare Ales Bjaljatski och andra Vjasnaaktiva. Foto Annette Rosengren.

———

Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Ingen får utsättas för tortyr eller grym omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Art 3 och 5 i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen av FNs generalförsamling 1948.

——–

Valresultatet för presidentvalet i Belarus 2020 förfalskades och presidenten Alexandr Lukasjenka, som folket vill bli av med, sitter fortfarande kvar. Repressionen pågår för fullt.

Hundratusentals belarusier har lämnat sitt land efter valet  och repressionen som följde och pågår.

Hundratusentals belarusier lever i dag i exil, däribland Svjatlana Tshichanouskaja.

Repressionen innebär godtyckliga fängslanden, brutal behandling inklusive tortyr i häkten och fängelser, rättslösa rättegångar, våld mot ekonomiska, sociala, kulturella och mänskliga rättigheter. (Se t ex den senaste rapporten från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, daterad februari-mars 2023.1)

Svjatlana Tsichanouskaja skriver bland annat så här i en helsidesartikel på Dagens Nyheter Debatt den 11 september:

– I Belarus har regimen spärrat in några av våra bästa och mest begåvade människor. I dag har landet mer än 1 500 politiska fångar, och många av dem hålls helt isolerade utan någon kontakt med världen utanför. Vi vet inte ens om de lever. De är inlåsta för att de hade en idé. En idé om vårt land som en fri, självständig och demokratisk nation. År 2020 begav sig hundratusentals människor ut på gatorna i Minsk och andra städer för att kräva frihet. Det var en fredlig revolution, men den krossades av regimens våld. Tiotusentals greps av polis, många torterades och några dog. Allt detta på grund av en idé.

Belarus är ett land där det råder utskiljningslöst våld om än inte på samma sätt som i ett traditionellt krig. Vem som som helst grips och döms till fängelsestraff för att de har uttryckt sin åsikt om presidenten och regimen. Deras mobiltelefoner och datorer visar att de har messat till vänner något negativt om presidenten, en domare, eller någon annan statstjänsteman, har “lajkat” eller på annat sätt kommenterat något de läst, har läst förbjudna fri medier, har tagit del av förbjudna chattar – som regimen ofta har förklarat vara extremistiska. 2020 gick de ut på gatorna och demonstrerade mot presidenten och valresultatet, och de har helt enkelt visat att de är emot presidenten och regimen. Idag är gatudemonstrationerna borta, människor är försiktiga. Repressionen är inte ny för 2020 och oppositionella personer har fängslats, försvunnit eller misshandlats till döds av säkerhetspolisen tidigare också. Men efter 2020 har repressionen varit mycket mer omfattande och antalet politiska fångar lär inte varit så många sedan Stalintiden. Flera oklara dödsfall har inträffat i fängelserna, relaterade till tortyr såväl som sjukdomar som de inte har fått vård för.

Medborgare i Belarus som söker asyl i Sverige  får nästan alla avslag

Det ligger nära till hands att ana att svenska myndigheter och domstolar är ganska okunniga om repressionens nuvarande omfattning i Belarus. Svenska media rapporterade utförligt hösten 2020 om gatuprotesterna mot valresultatet och säkerhetspolisen som slog ner och grep demonstranter. Men nu är repressionen i Belarus och de många politiska fångarna i total medieskugga och landet beskrivs som ett stödland för Putin och Rysslands krig mot Ukraina.

Svjatlana Tsichanouskajas besök i Stockholm i samband med Anna Lindh-priset gav en del medial uppmärksamhet och äntligen skrevs och rapporterades om situationen och inte minst att det är Lukasjenka som upplåter belarusisk land för ryska trupper och vapen, inte folket. Från belarusiskt territorium sker en hel del av den ryska invasionen, men det finns inget folkligt stöd för ryssarna. Folket stöder Ukraina och ser det som förödande även för dem själva om Ryssland skulle vinna. Inne i Belarus har belarusiska partisaner förstört infrastruktur för att hindra ryska transporter. Det är ett livsfarligt agerande och belagt med dödsstraff. Tsichanouskaja berättar också i en DN-artikel om sin man, Siarhej Tsichanouski, som snabbt greps som presidentkandidat, och är dömd till 18 års fängelse. Familjen har inte tillåtits kontakt med honom på ett halvår.

I Ukraina finns också en frivilligbataljon eller -kompani med belarusier som strider vid ukrainarnas sida, med namn efter en belarusisk frihetshjälte från upproret mot Ryssland 1863.

Tills nyligen var den svenska landinformation (Lifos) på Migrationsverkets webbsida från 2019. Alltså med information om landet ett år före valet.

2021, året efter valet sökte totalt 136 medborgare i Belarus asyl i Sverige, 2022 141 stycken, hittills för 2023 66 personer. 2-3 procent har beviljats skydd dessa år. Cirka 1/3 av avslagen har hänvisning till Dublin. Inte konstigt att en del belarusier avstår från att söka asyl om de hittar jobb. Och att de avvaktar och hoppas kunna återvända hem.

De flesta belarusier på flykt lever i grannländerna, framför allt Litauen och Polen. I den en gång mycket stora kulturmetropolen Vilnius (Vilna) har det sedan medeltiden funnits många belarusier och här finns solidaritet med politiskt utsatta belarusier. Många organisationer och verksamheter är registrerade i Litauen sedan de har förbjudits i Belarus.

Repressionen infördes inte 2020, den har funnits länge. Men den har blivit mycket, mycket värre. I dag råder urskilningslöst våld mot befolkningen.

Belarus och belarusierna – historia och politik

Bakgrunden till de ganska nära relationerna till Litauen, särskilt Vilnius, finns i den gemensamma historien. Närhet finns också till Ukraina och Kiev, men Kiev har aldrig varit metropol som Vilnius. Regionen hörde till det stora mäktiga Litauiska furstendömet under tidig medeltid. Belarusiska var statsspråk. Furstendömet gick sedan i union med Polen och polska tog över som överheten språk. Belarusiska blev så småningom mest ett bondspråk och bevarades på landsbygden trots förryskningsstävanden när Tsarryssland tagit makten i regionen och införlivat norra Polen. Regionens stora metropolerna var Vilnius respektive Warszawa. Vilnius var dynamiskt och mångetniskt, en lärdoms- och kulturstad med bland annat en stor judisk befolkning. Under 1800-talets nationella rörelser i Europa rörde det sig i den här delen av Europa om frihet från ryskt förtryck. Vilnius var centrum för regionens opposition. Litauen liksom Lettland och Estland  blev fritt efter 1:a världskriget, liksom att Polen återuppstod som nation. Belarus var fritt med en demokratiskt vald regering under några månader men regeringen tvingades bort och landet införlivades som en delstat i Sovjetunionen.

Under Gorbachovregimens perestrojka från 1985 växte en nationell rörelse fram igen, lik den som fanns i många länder under 1800-talet och långt in på 1900-talet, och som här lyfte fram Belarus språk, historia och folkkultur.

När Sovjetunionen föll sönder 1991 blev Belarus en stat med demokratiska val, demokratisk rättsordning och politiska partier och en strävan att utveckla detta. 1994 valdes Alexandr Lukasjenka till president, och succesivt manipulerade han folket och gjorde om Belarus till den diktatur landet är idag.

Texten som följer nu är delvis sammandrag av artiklar i Artikel 14 nr 2/2023, som har 5 artiklar om repressionens Belarus skrivna av mig. Tidskriften ges ut av FARR, Flyktinggruppernas riksråd.

I stort sett omöjligt i Sverige för asylsökande från Belarus att bevisa att de har skyddsskäl

Vårvinterm 2023 intervjuade jag  en handfull belarusier i Sverige, som sökte asyl. Alla hade fått avslag hos Migrationsverket och  väntade på, eller hade fått svar på överklagan till migrationsdomstol. Migrationsverket – och domstolarna – ansåg inte att de hade skyddsskäl och att deras bevis har begränsat värde. “Ringa värde” möter många, många asylsökande i sina avslagsbeslut, oavsett ursprungsland. Det kan gälla alla möjliga slag av dokument – för belarusier ofta dokument från myndigheter, fotografier, filmade videos och så vidare. Eller det finns ingenting som dokumenterar vad de berättar, bara deras ord. Som muntliga hot från t ex säkerhetspolisen. Migrationsverket kräver bevis på att det är farligt att återvända, bevis t ex på att personen är efterlyst av polisen. Vilket inte går att få fram eftersom repressionens polis inte arbetar på det viset. Men dessutom verkar dokument från myndigheter i Belarus ha svagt bevisvärde. Underförstått att landet är korrumperat och falska dokument går att få fram.

Men hur bevisar man att man har blivit hotad av landets KGB, att KGB vill att man ska spionera på arbetskamrater och vänner, att när man har sagt nej har man sedan blivit svårt misshandlad och hotad med att nästa gång blir det värre? Dokument från sjukhusbesök kan lika väl gälla misshandel av kriminella gäng, som Migrationsverket så ofta har brukat kommentera när det gäller asylsökande. Att vara administratör för en Telegramchat, som drivs av en stödorganisation för flyktingar och som har förklarats extremistisk av regimen,  är ett annat exempel som inte ges tyngd i asylprocessen.  Att människorättsorganisationen Vjasnas webbsida www.spring96.org  har informerat om många politiska fångar dömda för just detta, verkar inte spela roll. En rapporten från FN:s Högkommissarie tar upp det stora antalet medier som har förklarats extremistiska och tusentals åtal relaterade till “extremism”.

Asylsökande i Sverige från Belarus möts också av välkända brister i asylprocessen. Som förnedringen i att handläggare tror att asylsökande kommer till Sverige för att utnyttja den svenska välfärden. Eller brister i tolkningen. De flesta belarusier verkar få rysktalande tolkar, men även om de flesta kan tala ryska finns de som medvetet bestämt sig för att aldrig mer tala ryska och att belarusiska är deras språk. Sedan finns också tolkar okunniga om adekvata begrepp, som tvingas söka på Google, som varit dåligt förberedda när asylintervjun har delats upp på flera tillfällen.

Sökande kan ha blivit dåligt vägledd av advokaten, som kan ha gett råd om vad som är och inte är adekvat att ta upp, vad Migrationsverket inte är intresserad av att höra. Konsekvensen kan bli att när personen vill komplettera sin asylansökan ses det som upptrappning. Jag tänker på en person, som bland annat arbetat för en presidentkandidat i opposition och utsatts för hot och övergrepp av regimen, vilket advokaten sett som mindre viktigt att nämna jämfört med mycket annat. Presidentkandidaten erbjöd sig att resa till Sverige och vittna i domstolen. Men domstolen beviljade aldrig muntlig framställan. Det blev avslag igen. Ärendet har överklagats till internationell domstol.

Alla som är emot presidenten kan drabbas av regimens våld

I Migrationsverkets och migrationsdomstolars ögon är det oppositionella belaruser med särskilt framträdande roller, som grips och döms till fängelse. Verket verkar inte vara medveten om att så många vanliga människor grips och döms och inte heller förstå oförutsägbarheten i hur repressionen drabbar. Så asylansökningar avslås bland annat med skäl att även om den sökande varit eller är aktivist har hen inte haft någon särskilt framträdande roll och det var många år sedan hen greps i demonstrationer. Det gäller också de som har deltagit i diasporans regerings- och presidentfientliga opposition i Sverige. Och i och för sig, de som döms till fängelse i 15-20 år är ofta mer framträdande personer.  

Men de som grips och sätts i förvar och sedan döms i Belarus är oftare vanliga människor med  yrken som lärare, metallarbetare, IT-arbetare, kulturarbetare, läkare, chaufför, ingenjör, tandtekniker och så vidare. Oftast har de inte varit mer aktiva än att de protesterade och demonstrerarede fredligt 2020 mot det riggade valresultatet och har visat vad de tycker på sociala medier. En del har deltagit i strejker på arbetsplatser. Oftast döms de till 1 1/2 , 2, 3, 4 års fängelse. Men de fängslas och döms alltså, och det ska de uppenbarligen enligt Migrationsverket finna sig i. Många döms till mycket längre straff. Till exempel om de har varit involverade i att administrera förbjudna chattkanaler, arbetat med någon av civilsamhällets många förbjudna organisationer, förmedlat oppositionell kultur, verkat för att fler människor ska lära sig och kunna läsa belarusiska, försvarat politiska fångar, samverkat med Belarus exilregering, och så vidare.

För att hitta människor använder polisen namn- och adresslistor från när människor greps under protesterna 2020 och så arbetar de vidare i datorer med hjälp av bland annat tidningsbilder och igenkänningsprogram. De letar, söker och hittar. Väl gripna, det kan vara genom razzior i bostadsområden och hemmen, ökar åtalspunkterna efter vad poliserna hittar i deras telefoner och datorer. Vad de har läst och kommenterat på sociala medier och förbjudna sajter, eller vad de har textat till vänner blir mums för polisen.

Men belarusier som söker asyl i Sverige har mycket svårt att bevisa att den allmänna repressionen är så utbredd och skulle riktas mot dem om de återvänder.

Efter gripanden åtalas och döms de enligt åtalspunkter som dessa: att ha organiserat och förberett aktiviteter som innebär omfattande skada på allmän ordning, eller ha deltagit i det, ha tränat personer att delta i aktiviteter som allvarligt skadar allmän ordning, ha deltagit i eller initierat aktiviteter som skadar (eller hotar) rikets säkerhet, ibland att ha finansierat sådana aktiviteter, ha initierat hat och illvilja, ha använt våld alternativ hot mot polisen när denne utför sin vanliga plikt (alternativ våld mot tjänsteman när denne utför sin vanliga plikt), ha förolämpat presidenten, förolämpat en myndighetsperson, uppmanat till aktioner som skadar republiken, för att driva en Telegramchat, för att ha skapat eller medverkat i en extremistisk grupp, och i den stilen. Allt är åtalbara punkter i brottsbalken.

De flesta som grips och döms är högst vanliga människor, som på olika sätt har yttrat sitt missnöje med presidenten. Ofta har de bara kastat ut sig något på sociala media, och polisen har upptäckt det i en razzia.

Bland mer framträdande gripna finns presidentkandidater som Svjatlana Tsichanouskajas man, som är dömd till 18 års fängelse, en annan presidentkandidat dömd till 21 år, en tredje till 14 år. Eller ta Maria Kalesnikava, åtalad och dömd för att ha skadat republikens säkerhet, för att försöka ta makten med icke konstitutionella metoder och för att ha skapat alternativt deltagit i en extremistisk organisation. Hon dömdes till 11 års fängelse i januari 2022. Författaren Svante Weyler skrev om henne i Dagens Nyheter nyligen (1.9.2023). Hon är placerad i sträng regim och får inte ha kontakt med sin familj, som inte vet någonting om henne. Ingen advokat vågar åta sig hennes försvar. (Bland advokater generellt har många gripits för att de har försvarat personer som är åtalade av politiska skäl, och nu är de också politiska fångar). Maria Kalesnikava var en av tre samarbetande kvinnor som utmanade presidenten. De andra två lever i exil, en av dessa är Svjatlana Tsichanouskaja.

På pressfrihetens dag den 3 maj 2023 meddelade Belarus oberoende, numera förbjudna journalistförbund, att 33 mediearbetare för närvarande var fängslade. Oberoende medier är stängda och förbjudna, en del är verksamma på internet från grannländer.

Antalet politiska fångar har ökat under repressionens tre år. En del fångar som greps och dömdes 2020 och 2021 och fick förhållandevis korta straff på drygt 1-2 år har släppts. Men nya tillkommer. Totalsiffran ökar stadigt, 1.517 personer nu i september 2023 mot 1.490 i början av maj, 1.400 i mars och 1.100 i april 2022.

Svjatlana Tsichanouskaja råder befolkningen att vara försiktig och avvakta.

Läs gärna på människorättscentret Vjasnas webbsida www.spring96.org.

Stöd Belarus´ politiska fångar.

Läs mer om Belarus och fångarna i Artikel 14 nr 2/2023. Tidningen ges ut av FARR, Flyktinggruppernas riksråd, www.farr.se. Artikel 14s webbadress är www.artikel14.se 

not

1. United Nation General Assembly, Human Rights Council: Annual Report of the United Nations High Commissioner for Human Rights: ”Situation of human rights in Belarus in the run-up to the 2020 presidential election and in its aftermath”. 27 February-31 March 2023.

Publicerat i Belarus | Lämna en kommentar

Ales Pushkin

Den 11 juli 2023 dog konstnären och regimkritikern Ales Pushkin som ännu ett offer för Lukasjenkadiktaturen i  Belarus

I Bobr 2015. Foto Annette Rosengren

Ales Pushkin avled efter några timmars intensivvård i fängelsets sjukvårdsenhet, under oklara omständigheter, meddelade hans fru på förmiddagen på facebook. Pushkin skulle ha fyllt 58 år tre veckor senare.   

Ales Pushkin var politisk fånge dömd till 6 års fängelse under sträng regim. Förutom att han var en känd regimkritiker och konstnär var han  performanceartist, kyrkomålningsrestauratör och  familjefar. Han hade ställt ut internationellt, bland annat i Sverige.

I Artikel 14 nr 2/2023, som har fokus på Belarus och regimförtrycket med 5 artiklar skrivna av mig, handlar en av artiklarna om Ales Pushkin. Tidskriften, som ges ut av FARR, Flyktingrruppernas riksråd, kom ut dagarna innan han dödades. Omständigheterna kring hans död är fortfarande oklara men det är troligt att anledningen var misshandel/tortyr i fängelset. Som fånge var Ales oppositionell och vägrade till exempel tala annat än belarusiska medan ryska var påbjudet i fängelset.

Politiska fångar har funnits länge i Belarus, men de har ökat mycket efter det riggade presidentvalet 2020. Belarusregimens president Lukasjenka har varit vid makten sedan 1994. Han väljs i allmänna val och har inför olika val röjt undan oppositionens presidentkandidater genom att bland annat gripa och misshandla och fängsla dem. Artikel 14s Belarusartiklar tar upp detta mycket mer utförligt än vad jag kommer göra här. Lukasjenka hade länge stöd hos en stor del av befolkningen men vid senaste valet 2020 var oppositionen samlad, och att dess huvudkandidat hade stort folkligt stöd hade visat sig på olika sett. Hon, Svjatlana Tsichanouskaja, som nu lever i exil med sina barn, hade vunnit valet om inte valresultatet manipulerats.

Så Lukasjenka är fortfarnade president. Protesterna var omfattande efter det presenterade valresultatet med stora gatuprotester och strejker. Tiotusentals människor greps på gatorna, misshandlades av polisen och registerades och dessa register använder sedan polisen för att gripa mäniskor i deras hem och på deras arbetsplatser.

Fängslandet fortsätter fortfarande nu tre år efter valet. För att hitta åtalspunkter används bland annat meddelanden belarusier har i sina telefoner. Vanliga åtalspunkt är “förolämpat presidenten”, “förolämpat statlig tjänsteman”, “hindrat statliga tjänstemän i deras arbetsutövning”, “uppmaning till uppvigling”, “försök till landsförräderi” och så vidare. Människorättsorganisationen Vjasnas webbsida www.spring96.org uppger att för närvarande mer än 1 500 politiskt dömda i landets fängelser. Presidentens hämnd på folket, som inte vill ha honom, har inte minskat under åren, utan ökat. I april 2022 var antalet politiska fångar 1 100, nu är de alltså ännu fler.

De dömda är vanliga människor med alla möjliga yrken och i varierande ålder såväl som politiker, politikers medhjälpare, journalister,  bloggare, andra mediearbetare, människorättsförsvarare, fackliga företrädare och andra som på olika sätt sticker ut med sin kritik av regimen. De flesta dömda är “vanliga belarusier” som har uttryckt sitt missnöje med valresultatet genom att demonstrera, strejka, lajkat inlägg på sociala medier och att själva ha skrivit vad de tycker, skapat chattgrupper med vänner, och liknande. Sådant som polisen hittar när telefoner tas i beslags.

Ales Pushkin var regimkritiker sedan ungdomen. Han blev välkänd som konstnär och performanceartist och ihärdig gycklare av bland annat president Lukasjenka. Sina konstinstallationer och gatuframträdanden genomförde han på olika håll i Belarus. Han var också djupt förankrad i belarusisk folkkultur, historia och i belarusiska språket. Hans sexåriga fängelsestraff i strikt regim var rent politiskt. Strax efter arresteringen 2021 avskedades han från Belarusiska statens restaureringsföretag. Han hade  sina främsta inkomster från restaurering av kyrkomålningar och var också vad jag förstår hängiven i sin gudstro.

2015 i mars var jag med på ett besök hos honom i hemmet i byn Bobr.

Bobr ligger i östra Belarus inte så långt från staden Krupki. Jag var där tillsammans med några belarusiska sakprosaförfattare och lokala kulturhistoriker. En av lokalhistorikerna var egentligen lärare men hade avskedats när han varit medhjälpare till en oppositionskandidat vid presidentvalet 2001.

Jag har kvar anteckningar och foton från det besöket. Ales var tydligt glad över vårt besök, uppklädd med slips och väst och gyllenbrun manchesterkavaj och matchande byxor. Han pratade endast på belarusiska och jag fick en del översatt till engelska men höll mig mest i bakgrunden. När vi var där förstod jag aldrig de politiska dimensionerna av hans verksamhet och hur känd han är i Belarus.  

Han bjöd oss på lunch, visade och kommenterade arbeten i ateljén, berättade om pågående uppdrag med kyrkomålningsrestaureringar och berättade om barnen. Innan vi åt stod vi upp med knäppta händer och han läste en bön med ögonen fästa på en krusifixmålning på väggen intill köksbordet. Han var östeuropeisk ortodox troende.

Bobr där han och familjen bodde var hans födelseby. Hit flyttade han tillbaka från Vitebsk drygt 15 år tidigare. Där hade han drivit ett konstgalleri några år men tvingats stänga.  Hans fru ooch han, de var ganska nygifta då, köpte hus och mark här, och var nu självförsörjande på potatis, kål, tomater och andra grönsaker. Hans fru är lärare. Deras två barn var de enda som läste belarusiska i skolan. Ales fick strida med skolan för att barnen skulle läsa belarusiska och hänvisade till att den rätten finns inskriven i konstitutionen, och vann striden. Han var stolt över sina barn och berättade för oss att de var duktiga i skolan och hade fått diplom. Dottern var hemma när vi var där, en tös på kanske tio år. Han hade två äldre döttrar och var på väg att bli morfar. Som jag förstod var han väldigt glad och stolt över sina barn – en barnkär människa.

Familjens hus var som de flesta andra äldre hus utmed bygatan, ganska litet, trångt och ombonat. Utanför hängde den belarusiska flaggan med tre fält i vitt, rött och vitt. Lukasjenka hade då återinfört sovjettidens flagga i rött och grönt. I träden hängde en färgprakt av fågelholkar, som han kommenterade med att livet är kärlek och många barn, och i fågelholkar bygger fåglar bo och får många fågelungar, “det är livet”. På andra sidan vägen hängde en av hans målningar på en gammal lada.

Vi satt i köket, som var ljust och glatt och värmdes med vedspis. Jag såg tvättmaskin, elektrisk vattenkokare och i ett rum innanför köket bokhyllor med många böcker, en dator och en teve. Jag uppfattade honom som en varm och social, vänlig, intelligent och ovanlig människa som skrattade åt att några bybor hade föreslagit att barnen skulle tas ifrån honom för att han påverkar dem fel. Jag anade att det kanske fanns ett reellt hot.

Åtta år senare, vårvintern 2023, skriver jag på måfå in hans namn i människorättsorganisationen Vjasnas sökrad för politiska fångar.

Och hittar honom. Senare söker jag vidare. Engelska Wikipedia har en lång artikel och beskriver honom som konsekvent och provokativt utövande sin kamp för belarusisk självständighet och demokrati. Under perestrojkaåren i slutet på 1980-talet var han drygt 20 år. Tiden inbjöd till att hävda belarusiernas rätt till sitt språk, sin historia och kultur – en nationell kamp som drivits på 1800-talet och de första årtiondena på 1900-talet.

Wikipedia berättar att han var med och organiserade en första cirkel i vad som skulle bli partiet Belarus folkfront. Och vidare: han utbildade sig vid statens institut för teater och konst, hade fokus på monumental och dekorativ konst, deltog tidigt i nationella manifestationer, lärde sig mer och mer om Belarus folkliga historia, provocerade, arresterades och straffades fler gånger med förbud av olika slag, hade sitt galleri i Vitebsk några år, och mottog 1999 mänskliga rättighetspriset i kategorin ”Mod i konst”. Han blev en skicklig kyrkomålningsrestauratör och retade ibland kända politiker med att göra figurerna porträttlika. Riktigt provokativ blev en väggmålning där en av syndarna fick president Lukasjenkas ansikte. Den delen av målningen togs bort senare på order av höga kyrkliga dignitärer. I mars 2021 åtalades han för en målning/en tavla i en utställning i ett oberonde kulturcenter i Hrodna, Belarus, som den belarusiske åklagaren ansåg vara rehabilitering av nazismen. Ales var då i Kiev på besök och varnades för att återvända hem men vägrade att tvingas bort från Belarus. På kvällen samma dag han kommit hem gjorde polisen husrannsakning. Strax efteråt arresterades han. Utställningskommissarien i Hrodna anhölls också och åtalades och det oberoende centret stängdes.

Vjasna, Belarusiska Helsingfors kommittén, Belarusiska journalistförbundet och flera andra organisationer förklarade Ales Pushkin vara politisk fånge. Han hade en gudmor i Camilla Hansén, svensk riksdagsledamot från Miljöpartiet.

Efter ett år i förvar dömdes han i mars 2022 till 5 års fängelse med placering i högsäkerhetsfängelse. Enligt domen hade han misskrediterat statliga symboler, initierat till hat och illvilja och genomfört aktioner tillsammans med andra i syfte att rehabilitera och rättfärdiga nazister. Domen förlängdes med ett år eftersom han inte lät sig kuvas. En tid var han i psykiatriskt sjukhus, vilket var ett utbrett sätt i Sovjetsamhället att droga ner och tysta dissidenter.

En av familjens vänner, forskaren Janak Kouzel, verksam vid ett universitet i Tyskland, har känt och följt Ales Pushkin i många år och har gett sig själv projektet att följa Ales och hans liv i Bobr fotografiskt. I Janak Kouzels arkiv finns fotografier där Ales och hans vänner förbereder och firar högtider knutna till belarusisk folktradition och objekt knutna till viktiga år i hans liv när han lärde sig mycket om Belarus, som den legendariska tidningen Nasja Niwa, grundad av frihetssymbolen Janka Kupala. Här finns också foton av Ales konst och studio och av hans årliga konstinstallationer mitt i byn den 25 mars till åminnelse av när Belarus demokratiska republik utropades 1918. Självständigheten varade bara knappt ett år, och regeringen flydde och bildade en exilregering. I Kouzels arkiv finns också fotografier från ett underbart vackert vinter- och sommarlandskap kring floden nära Bobr. Tyvärr tog redaktionen inte med dessa fotografier i Artikel 14 nr 2/2023.

Texten är i stort den text som finns i Artikel 14 nr 2/2023.

Publicerat i Belarus | Lämna en kommentar

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Artikel 1 i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Det är så sorgligt att EU går mot allt fler murar, stängsel, övervakning, kameror etc mot omvärlden.

Murar. Hur de än ser ut så ska människor i gemen inte hållas bakom murar och stängsel. Foto A Rosengren.

Alltfler EU-länders regeringar trycker på om mer stängsel och murar runt unionen och mer tillbakaskickande. Men människor är inte monster, människor är lika i värde och vi har rättigheter.

2014 hade EU 300 km stängsel och murar utmed yttre gräns. 2022 hade de vuxit till 2000 km räknat från Spanien och Grekland till Polen och Lettland. Läser jag i grekiska dagstidningen Ekathimerini, skickad i länk till mig.

 Och regeringarnas ministrar träffas och vill ha mer.

Mycket mer av EUs pengar ska läggas på att bygga murar och stängsel mot irreguljära migranter! Så säger de. Jag saknar den respekt och kärlek för människan, oavsett etnicitet, religion, genus etc, som ryms i formuleringar om de mänskliga rättigheterna som en stor del av världens länder har samlat sig bakom.

Var och en har rätt till liv.

Läs rättighesförklaringar och -konventioner.

Läs FNs allmänna förklaring (deklaration) om de mänskliga rättigheterna, antagen av FNs generalförsamling 1948 under närvaro av ett stort antal länder, bl a Sverige och Grekland.

Ur artikel 1 i förklaringen: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Artikel 2. Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiskt eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. …. med mera. 3. Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. 4. Ingen för hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna. 5. Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 6. Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening. 7. Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

Lite längre ner står om rätten till familj, rätten att söka asyl, rätten till tankefrihet, samvetsfrihet, religionsfrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet och mycket mer.

Europa och delar av världen har ett antal överenskommelser som säger att människor har rättigheter. De formulerades utifrån erfarenheterna av världskrigen, särskilt det andra. Europa hade 60 miljoner flyktingar efter andra världskriget, lika många som hela världen har nu, och som är den högsta på sjuttio år. Fortfarande i världen har inte alla länder skrivit under FNs förklaring, men EUs medlemsländer och EES länderna har gjort det sedan länge.

1951 följde FNs flyktingkonvention (Genèvekonventionen) som i ett och samma dokument erkänner flyktingars rättigheter, rättigheter som delvis fanns från tidigare men inte samlade i ett dokument. Flyktingkonventionen innehåller artiklar med bl a definition av vem som ska räknas som flykting, om rätten att söka asyl och förbudet mot refoulement.

Människors rättigheter kommer igen i Europakonventionen 1950 och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som kom lite senare. Mycket återkommer med exakt samma ord, ibland lite annan formulering, ibland med förtydliganden och tillägg. Rätten till liv, förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling, rätten till integritet, respekt för privatlivet och familjelivet, skydd för personuppgifter, att ingå äktenskap, rätten till tankefrihet, samvetsfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet etc inklusive mötes- och föreningsfrihet, rätten att röra sig fritt. Och så vidare. Och som det står i EU-stadgan rätt till asyl (och med hänvisning till utförligheten i FNs flyktingförklaring om vem som ska ha den rätten) och förbud mot kollektiva utvisningar och refoulement.

Att mänskliga rättigheter fanns nedtecknade även före 1948 skriver filosofen och författaren Hannah Arendt om i essän Rätten till rättigheter, publicerad 1949 efter att FNs generalförsamling röstat igenom FN-förklaringen. Hon resonerar kring begreppet och drar trådar tillbaka till antiken och naturligtvis till Förenta staternas självständighetsdeklaration 1776 och franska revolutionen 1789 med sin deklaration om människornas och medborgarnas rättigheter. Hannah Arendt var judisk flykting från Tyskland – levde flera år i Frankrike, kom sedan till USA och blev snart amerikansk medborgare – och lyfte i artikeln särskilt fram de fördrivna och de statslösa. De som inget land har och ingen nation som ska värna om deras rättigheter. Hon saknade artikeln om människans rätt att tillhöra en politisk gemenskap, till medborgarskap.

Den artikeln finns fortfarande inte, och många, många statslösa förblir statslösa trots FNs försök att ändra på det.

Så ropas det om murar och stängsel när EU-ländernas ministrar träffas

Vid EUs ministermöte i Bryssel 9-10 februari 2023 samlades EUs ledare (statsministrar och ministrar av olika slag) kring rädslan för att fler och fler irreguljära migranter ska komma in i EU. Då hade redan kommissionären Ylva Johansson i veckan innan gått ut och sagt att EU har en stor ökning av irreguljär migration och mycket lite återvändande. Återvändande är ju EUs stora projekt på migrationsområdet nu, de som inte har rätt att stanna i EU ska tillbaka till hemlandet.

Omkring 40 procent har skyddsskäl och får stanna, de andra ska tillbaka, återkommer Ylva J till nu som en automatisk taldocka. 40 procent syftar på genomsnitten av EU-ländernas beslut i första instans av asylprocessen och negligerar följande processer när många har kunnat få fram starkare bevis på sina skyddsskäl och fått rätt att stanna. Asylprocedurer är många gånger oerhört komplicerade, och ett nej är inte alls alltid ett nej, som kommissionären och andra beslutsfattare påstår. Fara och utsatthet går inte alltid att bevisa, och myndigheters kunskaper om ett land är långt ifrån alltid riktig. När människor stannar kvar som papperslösa är det för att de vill leva, de vet på ett ungefär vad som kommer hända om de återvänder även om första tiden kan gå bra, eller de har medborgarskap i ett land som inte tar emot dem.

Österrike, Nederländerna, Belgien, Irland och Danmark uttryckte stor oro i Bryssel 9-10 februari för de många irreguljärt inresta, ”inte så många sedan 2016”. Frontex hade kommit med siffror om 330 000 irreguljärt anlända 2022 och att många nu kom via västra Balkan. I bakhuvudet hos många låg flyktingströmmen in i EU 2015-16 när drygt en miljon människor sökte skydd och kriget i Syrien pågick intensivt. En union med 450 millioner människor klarade inte av att fördela en miljon flyktingar mellan sig.

Stängda inre unionsgränser, samarbetsavtal med Turkiet och andra omständigheter bidrog till att minska den irreguljära migrationen. Tills den ökade igen under 2022 när restriktionerna under covidpandemin hade släppt. Men Frontex´siffror är osäkra om vad som har räknats, enligt ECRE (European Council on Refugees and Exiles) weekly bulletin 17 februari 2023. EU-ledare vill försvara unionens yttre gränser med murar, stängsel, kamerabevakning, belysning, drönare och så vidare. Länderna längre in i unionen tänker att migranterna kommer resa vidare in i unionen. Till att stänga ute fysiskt med murar behövs pengar, mycket pengar. Pengarna finns inte i budget och murar är dyrt och ineffektivt, hade kommissionären Ylva Johansson svarat tidigare.

8 statschefer – Grekland, Österrike, Malta, Danmark, Estland, Lettland, Litauen och Danmark – hade gått samman i ett brev till kommissionens ordförande om det nödvändiga i ett starkt försvar av EUs yttre gränser med murar, stängsel, övervakning och teknisk utrustning och att kommissionen nu satsar ordentligt med pengar på detta. Samt agerar för att länder utanför EU tar tillbaka/tar emot sina medborgare som inte får stanna i EU. Man kan kalla det senare en förstärkning av kommissionären Ylva Johanssons upprepningar om att människor utan asylskäl och utan uppehållstillstånd ska tillbaka till sina hemländer. (Se bl a ECRE Weekly Bulletin 2023-02-17 om detta, www.ecre.org.)

I Bryssel deltog också sansade diplomater och företrädare för hjälporganisationer som Caritas.

”Vi behöver pengar, oavsett om ni kallar det stängsel eller infrastruktur vid gränserna”, ropade en av ministrarna på mötet i Bryssel. ”Bulgarien behöver hjälp till gränsövervakning mot Turkiet, personal, teknisk utrustning, och stängsel är bara bra med effektiv övervakning.” Den ene efter den andre instämde i att mer murar behövs. (Ur Ekathimerini 2023-02-10)

Andra var emot. ”Nu är det stängsel mellan Bulgarien och Turkiet. Men det kommer inte räcka. Det blir nya stängsel och murar. Är det så vi vill ha det, en fästning Europa. Europa återförenades efter uppdelningen från Andra Världskriget och vi skapade en zon på 27 länder där resenärer kan ta sig utan att checkas. Ska vi inte ha det så.”

Återigen andra föreslog visumhinder och minskat bistånd till länder som inte samarbetar kring återvändande, och till ökat stöd för att bekämpa fattigdom och terrorism i Afrika. En klok diplomat sa att människor flyttar därför att i deras länder finns inte fred och stabilitet och de har ingen framtid där.

Den skrivna sammanfattningen av EU-rådets möte var i linje med de åtta statschefernas brev – starkare gränsförsvar måste till och med finansiering från EU-kommissionen samt morötter och piskor för att få migranternas och flyktingarnas hemländer att ta tillbaka sina medborgare – givet att de som har skyddsskäl får stanna. (ECRE Weekly Bulletin 2023-02-17)

Tidigare var det mest Grekland som talade om att försvara unionens yttre gräns med murar, och utmed delar av unionens landgräns mot Turkiet i norr byggde Grekland hög mur med bevakning redan för nästan tio år sedan. Men nu är många länder med på banan.

Så två veckor efter mötet i Bryssel följde ännu en konferens, kallad den andra Europeiska konferensen om försvaret av unionens gränser. Den hölls i Aten 23-24 februari och var arrangerad av Grekland, Österrike, Litauen och Polen. Deltagarna var som tidigare ministrar från EUs medlemsstater och EEC-länder, ledamöter av EU-kommissionen och ledare för EU-myndigheter som Frontex och Europol. Diskussionerna rörde nuvarande och framtida utmaningar i relation till EUs gränser, inklusive återvändande. Öppningsanförande enligt pressmeddelandet: Greklands minister för migration och asyl Notis Mitarakis och EU-kommissionens vice president tillika kommissionär med inriktning på Vår europeiska livsstil Margaritis Schinas – grek liksom Mitarakis, och båda tillhörande ultrahögerpartiet Ny demokrati.

Satsa EU-pengar på att människor inte ska behöva fly och förbättra för dem som ändå tvingas fly

Jag tror generellt inte att EUs regeringar officiellt skulle säga att de är emot förklaringarna och stadgorna om de mänskliga rättigheterna. Men kanske inofficiellt, och i handling går länder emot. Som att det egentligen inte är så noga med överenskommelser och respekt för Den Andre.

Att så många människor år efter år får dö på Medelhavet är att gå emot artikel 1 om rätten till liv. Att kriminalisera frivilligorganisationers och enskildas räddningsinsatser är att förneka irreguljära migranters rätt till liv. Att inte skapa säkra vägar till Europa för människor som flyr och vill söka asyl utan hänvisa dem till irreguljära livsfarliga resor bryter mot rätten till liv och rätten att söka asyl. Samma sak med pushbacks och med Italiens nya lag om förbud att rädda människor i sjönöd om båten redan har räddade ombord, det är helt i strid mot internationell rätt. Att använda mer och mer pengar till att bygga stängsel och murar utmed unionens yttre gränser, EU-medborgarnas skattepengar, våra pengar, är slöseri. Människor som flyr hittar ändå vägar, och de blir farligare och farligare. Pengar till murar och bevakning kan i stället användas för att minska omständigheter som gör att människor flyr och att göra det bättre för människor som ändå tvingas fly.

Litteratur

Arendt, Hannah: Rätten till rättigheter. I Arendt, Hanna: Rätten till rättigheter. Politiska texter i urval och med inledning av Anders Burman. Hägersten: Tankekraft förlag, 2017, s.84-97.

Publicerat i Allmänt Europa, Grekland, Sverige | Lämna en kommentar

Snart ska alla asylsökande i Sverige bo i transitcentra.

Kommer de inspireras av EU-finansierade modellen Closed Controlled Access Centers, som är vad som finns i Grekland?

Closed controlled camps i Grekland, ur Infomigrants 2022 och 2023.

Häromdagen blev jag påmind om den grekiska normen med låsta, kontrollerade förläggningar för asylsökande. Det var i HIAS´och RSAs tjugosidiga skrivelse till Europeiska Ombudsmannen, publicerad på RSAs webbsida i januari 2023, The role of the European Commission in the implementation of the EU asylum acquis on the Greek islands. (Se i not om HIAS och RSA.)

I skrivelsen ingår uppgifter om rättighetskränkande förhållanden i de fem grekiska registrerings- och mottagningsförläggningarna för asylsökande på öarna i Egeiska havet. Tre sådana finns också på fastlandet. Förläggningarna är intressanta för oss svenskar nu när regeringen och sverigedemokraterna driver att alla asylsökande ska bo i transitcenter under hela asylprocessen. Visst, Sverige och Grekland är olika länder, med olika ekonomiska förutsättningar och med lite olika sätt att ta emot människor som söker asyl.

Men idag har vi en regeringspolitik kring asyl, migration och integration som liknar varandra och som är präglad av xenofobisk och rättighets kränkande retorik och politik. Och naturligtvis söker sig människor med liknande intressen till varandra när tillfälle ges. EU erbjuder många sådana tillfällen för politiker. Stora delar av EU är för närvarande paniskt rädda för att människor från länder i söder och sydost ska ta sig in i EU irreguljärt och söka skydd. Obs, detta gäller än så länge inte ukrainare på flykt. Ett omfattande mantra inom EU-politiken nu är att unionens gränser måste skyddas med effektivare bevakning av typ murar, en retorik om att majoriteten som kommer irreguljärt har inte skyddsbehov och att de ska skickas tillbaka. Helst ska de inte komma hit och inte vilja komma hit.

Svenska transitcentra kan bli ett led i syftet att avskräcka. Och vi bör vara observanta på hur de utformas. Artikeln innehåller en hel del om de grekiska förläggningarna och EUs delaktighet.

EBO ska bort och alla asylsökande ska bo i transitcentra

EBO – eget boende – kommer alltså tas bort utan att vi ens haft en utredning om varför människor väljer eget boende framför förläggningsboende. Redan gamla regeringen ville ta bort EBO och menade att eget boende bidrar till utanförskap. En utredning tillsattes med uppdrag att föreslå avskräckande sanktioner för dem som valde eget boende men hade inte uppdraget att ta reda på varför människor väljer eget boende. Utredningen (egentligen tilläggsdirektiv till en annan utredning om inledande asylboende) presenterade sitt förslag sent i höstas, och landade bland annat i att eget boende ska inte ge rätt till arbetstillstånd eller asylbidrag. Valfriheten föreslogs finnas kvar men utan möjlighet att försörja sig. Nu aviserar regeringen att alla asylsökande ska bo i transitcenter, punkt slut och ingen valfrihet. Ensamkommande minderåriga förmodligen undantagna.

Kan utformning av transitcentra inspireras av de grekiska EU-finansierade stängda, kontrollerade mottagningslägren? Jag vet inte, men det är väl inte otänkbart. Mallen finns och kan studeras i praktiken. Argument för att de ska vara stängda och inhägnade är att de ska skydda de boende för aggression utifrån. Passage styrs elektroniskt med ett digitalt kort där tillstånd för att passera är inprogrammerat. Inför planeringen avförläggningen på Lesvos inrättade EU-kommissionen 2020 en expertgrupp – Task Force Migrations Management, som fortfarande finns. Då var redan det på Samos byggt eller i stort sett färdigt.

Med den kunskap och erfarenhet om kontrollerade förläggningar som nu har samlats inom EU kan de naturligtvis spridas och bli förebildande när medlemsstaternas rädsla för irreguljär migration nu leder till det ena påkostade förslaget efter det andra – bl a ännu mera stängsel, murar, kameror, drönare och elektronisk bevakning utmed unionens yttre gränser. Argumentet om att majoriteten som kommer irreguljärt inte har asylskäl används av EU-kommissionen såväl som av regeringar. Men det bygger på besluten vid asylprocessernas första nivå, inte vad som händer efter överklagan i olika former – då är nämligen de som får stanna på sina skyddsskäl i majoritet (se Calm down, mate … i ECRE Weekly bulletin 3 February 2023 och senare).

Den svenska regeringens och Sverigedemokraternas Tidöavtal säger ingenting om hur transitcentra ska utformas men att asylsökande ska bo där under hela asylprocessen. Först ska saken utredas och författningsförslag ska tas fram. Utredas ska också för- och nackdelar med att de asylsökande själva bär en större del av kostnaderna för sitt boende. I Sverigedemokraternas skrift ”Lägst invandring i Europa”, som är förebild för migrations- och integrationsdelen av Tidöavtalet, står inte heller något om utformningen av transitcentra men att asylsökandes rörelse- och bosättningsfrihet så långt möjligt bör begränsas. Alltså även rörelsefriheten.

Någonstans, men var, hamrar det i mitt huvud att jag har läst orden ”elektronisk övervakning” i samband med transitcenter. Men jag hittar inte källan och kanske är det en mardröm som än så länge bara finns i huvudet.

I EUs direktiv står uttryckligen att asylsökande ska inte spärras in utan ha sin rörelsefrihet. Men Grekland gör grova övertramp på detta. Nu har äntligen EU-kommissionen inlett process mot Grekland för att landet kränker EU-rätten, som det antas, för bland annat detta, och vi lär se hur det går.

Vi måste vara observanta på hur svenska transitcentra utformas. Till det kommer migrationsministerns oroande debattartikel i Dagens Nyheter häromdagen med rubrik att EU-rätten får inte bli ett hinder för svensk migrationspolitik (DN 2023-02-09).

Till detta vill jag påminna om andra paragrafen i vår svenska regeringsform: Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den meningen bör varje politiker bära vid sitt hjärta, i synnerhet de som har utformat, godkänt och arbetar utifrån Tidöavtalet.

Därför mer om Grekland och framväxten av stängda, kontrollerade flyktingförläggningar

EU-Turkietavtalet 2016 innebar att asylsökande inte fick lämna öarna i Egeiska havet, dit irreguljära som behövde skydd kom. Mottagningslägren dominerades av att bestå av tält, hyddor, buskage, otillräckliga hygienutrymmen, och var humanitära katastrofer. Den stora branden i Moria på Lesvos 2020 minns vi nog alla. Numera, snart tre år efteråt, bor asylsökande på öarna i små containrar bakom stängsel krönta med rullad taggtråd, med kameraövervakning och elektronisk övervakning av de boendes ut- och ingång. Den som inte har den rätten inprogrammerad på kortet kommer inte ut eller in. Inprogrammeringen saknas för somliga för att Asylservice inte hinner med.

TILL SÅDANA ELEKTRONIKKONTROLLERADE SLUTNA FLYKTINGFÖRLÄGGNINGAR FÅR VI INTE KOMMA I SVERIGE.

De kallas Multi-Purpose Reception and Identification Centres (MPRIC) och officiellt även Closed Controlled Access Centers, och har alltså EU som finansiär till ritningar, projektering och byggen. På öarna i Egeiska havet finns nu i början av 2023 fem: på Lesvos, Chios, Samos, Leros och Kos. För dem som kommer på annat sätt, ofta irreguljärt över gränsen i norr, finns tre motsvarande läger på fastlandet: Fylakio, Malakasa och Diavata. I stort sett alla irreguljärt anlända kommer via Turkiet.

Zervou på Samos byggdes och öppnades först, och ligger isolerat långt från staden Vahti, där det gamla lägret låg på en sluttning alldeles ovanför staden. Den nya förläggningen är inhägnad med högt stängsel toppat med rullad taggtråd, och de boende bor i små containrar placerade på sand eller grus. Om det stängda, kontrollerade lägret på Samos har jag skrivit utförligt i flera tidigare bloggartiklar – främst de som postades 4 aug 2021 (Grekland i juli/augusti del 4 av 4) och 28 jan 2022 (Fortsatt obarmhärtighet mot flyktingar i Grekland).

På Lesvos planerades i nära samarbete med EUs Task force ett liknande i vildmarken långt från staden Mytilini. Det gamla Moria låg nära staden Mytilini, brann dramatisk och efter branden byggdes tältlägret Mavrovouri upp vid en blåsig havsvik nära staden, kallat Moria 2. Det blev snart inhägnat och kontrollerat och journalister fick inte komma in. Som jag har förstått finns förläggningen kvar här men att tälten har ersatts av mot små containrar av ungefär samma typ som på Samos och i andra ”closed controlled” läger. Inhägnandet har förstärkts, in- och utgångar kontrolleras elektroniskt med inprogrammerade kort om tillstånd att passera. Utomstående måste ha tillståndet inlagt på kortet för att komma in. Öarna Kos, Leros och Chios har också liknande MPRIC för asylsökande och closed controlled är normen. På Kos finns också ett förvar.

Totalt finns sju förvar i Grekland där utländska medborgare hålls inlåsta i väntan på att deporteras. Omkring 2 800 personer hölls inlåsta här i slutet av 2022, enligt uppgifter från Greek Council for Refugees.

Lägren/förläggningarna på fastlandet är av samma slag, som Malakasa närmast Aten. Jag skrev om Malakasa i min senaste bloggartikel från Grekland. Det ligger isolerat och med dyra resor för de boende, en biljett kostar i princip ett dygns asylbidrag.

Samtliga förläggningar är finansierade av EU.

ESTIA-boendet i lägenhet för särskilt sårbara var mycket bra

I Grekland har barnfamiljer, sjuka och funktionsnedsatta, alltså extra sårbara asylsökande, kunnat bo i hyreslägenheter runtom i landet genom ett UNHCR- och EU-finansierat projekt, ESTIA. Det har varit ett framgångsrikt projekt med integrationsambitioner och har uppskattats också av greker som har kunnat hyra ut till projektet och få inkomst av det. ESTIA har funnits över hela landet och även på öarna. Grekiska ultrahöger-regeringen tog över projektet härom året. Succesivt minskades antalet lägenheter och projektet upphörde med december 2022. Alla asylsökande bor inte i förläggningar men det är där man registrerar sig som asylsökande och det är där eller på gatan man har någonstans att bo utan att betala för sig.

En artikel i tyska Deutche Welle, återgiven i Info Migrant 8/2 2023, berättar om flickan Rana, som inte är hennes riktiga namn. Hon och hennes familj är från Afghanistan, sökte asyl i Grekland 2018, har fått flera avslag på sina ansökningar om asyl, har kunnat söka på nytt efter talibanernas intåg och hoppas nu få flyktingförklaring i Grekland. Pappan är hjärtsjuk, mamman har diabetes, de är tre barn i familjen och de har fått bo i en ESTIA-lägenhet.

I slutet av 2022 tvingades familjen med några dagars varsel flytta till en tom container i ett kontrollerat läger omgivet av höga stängsel av cementblock. Artikeln nämner inte lägrets namn men jag tror att det är Malakasa. Rana berättar för tidningen att deras container var tom och där fanns inte ens madrasser. De första nätterna sov de på bara golvet, sedan åkte de tillbaka till Aten och hämtade madrasser. Nu har de också så att de kan koka vatten och laga lite mat själva. Efter två månader i lägret har de ännu inte kommit upp på listan över dem som har rätt att bli serverad mat utan de får vad som kan plockas ihop när de andra har ätit. Barnen gick i skola tidigare men närmaste skola nu har förklarat att här finns inte plats. I stället har de hänvisats till en annan skola som ligger orimligt långt bort för att barnen ska gå där.

Artikeln ger den officiella förklaringen till att ESTIA har lagts ner: färre asylsökande med särskilda behov, många som bott i lägenheterna har fått uppehållstillstånd (och då får de inte bo där) och det finns plats t i förläggningarna. ESTIA har betalats med EU-medel och pengar finns avsatta för ännu flera år. Så projektet upphör inte för att pengarna är slut utan antagligen av politiska skäl. Och EU-reglerna är sådana att även om EU betalar har medlemsstaterna, i det här fallet grekiska staten, rätt att själva bestämma var asylsökande ska bo.

Här står också kort om HELIOS-projektet, som är för dem som har fått uppehållstillstånd. Jag har skrivit om HELIOS tidigare, att man själv måste hitta en lägenhet att hyra, om svårigheten att få kontrakt på en lägenhet, att man redan innan måste ha en adress för att bli antagen till HELIOS, att projektet visserligen syftar till integrering med språkundervisning, vägledning för arbetsmarknaden och så vidare, men att det bara gäller för ett år. En del flyttar tillbaka in i flyktingläger men har då varken rätt till mat eller dagersättning, andra blir boende på gatan eller de delar lägenhet med många andra. Så det är inte konstigt att de reser vidare till främst Tyskland. Enligt statistik från ministeriet för migration minskar antalet migranter boende i Grekland stadigt, sedan slutet av 2021 med 52 procent. Ännu mer har antalet asylsökande minskat.

Det beror inte på att människor på flykt i världen minskar. Men resvägar ändras med förutsättningar. De livsfarliga resorna på Medelhavet fortsätter ändå, liksom båthaverierna, drunkningarna och push backs. Medelhavet är ett grymt slukhål med döda, en enorm kyrkogård för drunknade, för kristna, muslimer, ateister och andra.

Det sägs att immigranterna behövs på den grekiska arbetsmarknaden. Det är mest inom turismens och jordbrukets säsongsarbete och de utnyttjas hårt. Många passar inte alls för den sortens arbete. Arbetsgivare och arbetare verkar generellt ha svårt att hitta varandra och för det finns nu projekt.

Mottagningsförläggningarnas utformning bryter mot EU-rätten

HIAS och RSA tar upp i sin skrivelse till den europeiske ombudsmannen att förläggningarna är inte utformade och inrättade i enlighet med vad som står i EUs direktiv om mottagande och om asylproceduren. De bryter mot EU-rätten utan att EU-kommissionen åtminstone officiellt har reagerat. Men det verkar som att kommissionen reagerar nu, om än oklart om processen som öppnas mot Grekland handlar om push backs eller inlåsningen i läger. I grekiska media säger regeringen som vanligt att de bara försvarar sitt land. Förläggningarna på öarna har hyllats av representanter från EU-länder.

I förläggningarna på öarna har grekiska staten infört gränsprocedurförfarandet i asylprocessen och snabbprocess i många, många fall, i strid mot Asylprocedursdirektivet, skriver HIAS och RSA. Asylservice (grekiska migrationsverket) bifogar nästan alltid summariska intervjuer till asylansökningarna samtidigt med att ansökningarna lämnas in. Hastigheten i processen gör att juristerna/advokaterna har svårt att hinna med och svårt att ge de sökande möjlighet till juridiskt stöd och representation under asylprocessen. Att grekiska regeringens beslut 2021 att Turkiet är ett säkert land att återvända till gör att mångas ansökan förklaras som omöjlig att göra. De ska tillbaka till Turkiet, som inte tar emot dem, de blir hängande i luften innan de kan söka igen efter ett år.

Det här är också något som HIAS och RSA tar upp i sin skrivelse till Europeiska ombudsmannen. RSA och Grekiska flyktingrådet (Greek Council for refugees) överklagade regeringsbeslutet om Turkiet till Greek Council of State, och bad statsdomstolen att upphäva beslutet. Grekiska statens domstol har i sin tur lyft ärendet till EU-domstolen, EUs Court of Justice. Med hänvisning till artikel 38 i Asylprocedurdirektivet frågar den grekiska statsdomstolen bland annat om en stat verkligen kan förklara ett land som säkert tredje land när det landet inte tar tillbaka asylsökande, som staten (Grekland) vill skicka tillbaka dit.

I skrivelsen till Europeiske Ombudsmannen skriver HIAS och RSA om hur förläggningarna bryter mot rättigheter inskrivna i EU-rätten. Rätten till skydd för privatlivet och datainsamling ignoreras genom digitala system som kan koppla ihop uppgifter om de asylsökandes behov, data om dem, deras ansökningar och status i asylprocessen, när de har passerat utgången till lägren och när de har kommit tillbaka. I systemet finns uppgifter om de boendes, de anställdas och personer från frivilligorganisationers ut- och ingångar samt data om dem och deras  fingeravtryck. Till detta finns andra integrerade digitala system med kameror och ljudupptagningar för övervakning, det senaste ”Centaur” presenterades 2021. I december 2022 uttryckte FNs arbetsgrupp för användning av kommersiella och privata militär- och säkerhetsföretag oro för användningen av högteknologiska säkerhetssystem i MPRICs och andra läger.

Mer: Advokaternas svårigheter att träffa sina klienter i mottagningsförläggningarna när reglerna för att få komma in inte stämmer med vad som är praktiskt genomförbart. Ett möte kan bara ske efter att advokaten har bokat tid och angett personens namn. Som i ett fängelse – advokaten kan inte spontant stanna upp och lyssna och prata med någon annan person än den som det är avtalat möte med. Möjligen har dessa regler lättat nu.

De som bor i lägren har utsatts för absurda restriktioner i att kommunicera med omvärlden. När de har flyttat in i lägret på Kos har de uppmanats att förstöra sina mobilkameror. De har mötts av restriktioner i tillgången på internet, och från januari 2023 i lägret på Samos kommer tillgängligheten till kamerans WiFi bara finnas för personer med giltigt kort för asylsökande. Att få ett giltigt kort kan ta lång tid eftersom systemet är så överbelastad. Eller vad nu orsaken är.

Allt det här handlar ytterst om trakasseri.

På Kos och Chios hade nyanlända asylsökande inte tillgång till sina telefoner under hela tiden som de satt i covid-19-karantän.

Not

Om HIAS och RSA: HIAS etablerade sig i Grekland 2016 och är en världsomspännande organisation som från början hjälpte judiska flyktingar, etablerad 1902 som Hebrew Immigrant Aid Society, därav namnet. Numera hjälper HIAS alla typer av flyktingar, och har som underrubrik att den välkomnar främlingar och skyddar flyktingar. I Grekland är verksamheten lokaliserad till Athen och Lesvos. RSA står för Refugee Support Aegean, och jag har refererat till dem många gånger.

Publicerat i Grekland, Sverige | Lämna en kommentar

Om EU-rättens minimum i Grekland för människor på flykt – med anledning av vart Sverige är på väg

Frivilligorganisationen Solidarity now i övervåningen och stadens socialtjänst i bottenvåningen i byggnaden mitt emot Larissa stationen, i Aten. Foto oktober 2022. Samt Mohammad Mirzai från Afghan community, under samtal på café på Victoriatorget i Aten i april 2022. Han gav mig kontakten till Solidarity now. Foto Annette Rosengren.

I Grekland gick det snabbt att införa en rad försämringar för människor på flykt när det ultrakonservativa Ny Demokrati hade vunnit val och bildat regering 2019. Sverige har nu en regering med många likheter – och att försämra rättigheter och liv för människor på flykt kan gå snabbt. Det är inte omöjligt att politiska kontakter mellan våra länder finns och att Grekland visar vägen.

Först gällde det utlänningslagen, det kom förslag till ändringar och remisstiden var kort, sedan har följt olika regeringsbeslut. Frivilligorganisationer har samlats och protesterat.

I vår blir det förmodligen val igen i Grekland. Utgången är oviss. Många invånare på öarna i Egeiska havet är nöjda med regeringen eftersom flyktingströmmen har minskat. Metoderna att hålla flyktingar borta – bland annat att tvinga dem bort från grekiskt territorium – ifrågasätts bara av en del. Oppositionen har svårt att nå ut och det är allmänt känt att de flesta medier – den dominerande statliga televisionen ERT och tidningar – följer regeringen i ett ömsesidigt beroende. Regeringen utnyttjade covidrestriktionerna och gjorde media beroende av omfattande statliga stöd. Så har det sagts mig, och det talas om ett allt mer auktoritärt samhälle där oppositionen och en annan verklighet än den regeringen står för har svårt att nå ut.

Aten i början av november 2022. Jag besöker frivilligorganisationen Solidarity Now, bildad 2013, och som här i Aten drivs med stöd av staden.  

Solidariy now ger stöd och hjälp till Atens särskilt utsatta invånare – flyktingar och migranter såväl som grekiska medborgare. Solidarity now finns också i Thessaloniki.

Med Valia Andrakakou, samordnaren, och Marina Karta, ledare för juristgruppen, talar jag om grekisk asylpolitik och konsekvenser av att ligga på miniminivå av vad EU anger i direktiven om den gemensamma asylpolitiken. Efter att Ny Demokrati bildat regering 2019 kom ny lag och nya bestämmelser snabbt på plats i Grekland och med en rad försämringar för människor på flykt. Ny Demokrati är ett ultrahögerparti. Jag har skrivit om det i tidigare artiklar här på bloggen.

Med den nya regeringen kom också attacker mot civilsamhället. Om just det talar vi inte men i december nås jag av ett protestbrev av en rad frivilligorganisationer under den gemensamma plattformen Asylkampanjen. Det handlar om den pågående häxjakten på enskilda och organisationer i Grekland som försvarar mänskliga rättigheter. Livräddare på Medelhavet anklagas och åtalas för förräderi mot den grekiska staten. Lokala aktivister åtalas och nu står Panagiotis Dimitris, en av grundarna av grekiska Helsingforskommittén och sedan årtionden känd för försvar av mänskliga rättigheter, åtalad. Mer om det i en annan artikel där ni kan läsa protestbrevet från Asylkampanjen tillsammans med uppgifter om att många, många flyktingar förklaras vara människosmugglare och döms till långa fängelsestraff på rättsvidriga grunder. Drygt 20 procent av fångarna i grekiska fängelser är dömda för människosmuggling. Se mer i en särskild bloggartikel publicerad för en stund sedan.

Hit till Solidarity now kommer asylsökande, människor som har fått skyddsförklaring och människor som av olika skäl är tillståndslösa och hänvisade till sig själva. Här hjälper ibland Mohammad Mirzay från Afghan community till att tolka, och det är han som förmedlat kontakten för mig. Mohammad kom till Grekland som ensamkommande minderårig för många år sedan och på hans grekiska id-kort är skrivet att han är varaktigt bosatt i Grekland enligt EUs direktiv om detta. Det ger honom rätt att resa och arbeta inom EU på samma villkor som medborgare i EUs medlemsstater. Men han har valt att stanna i Grekland och är väl integrerad. Jag skrev mer om honom i bloggartikeln efter Aten-resan i april 2022.

– Mohammad Mirzay har hjälpt oss mycket och är alltid vänlig. Han har arbetat som tolk och översättare och försöker alltid ställa upp, säger verksamhetssamordnaren Valia Andrakakou.

Solidarity now ligger mitt emot järnvägsstationen i Aten, den heter Larissa och är jämfört med i andra europeiska huvudstäder mycket liten. Härifrån åkte jag till Thessaloniki för några år sedan. Tvåvåningsbyggnaden där Solidarity now huserar i övervåningen är byggd i nyklassisk stil, liksom järnvägsstationen, och har tillhört militären. Soldaterna på väg med tåg till norra Grekland fick sina biljetter och andra dokument här. Bottenvåningen används nu av staden och stadens socialtjänst. En gång i månaden delar staden ut månadsransoner av mat till fattiga. För att få matransonen måste de vara registrerade som bosatta i Aten och ha ett särskilt kort som visar det. Många flyktingar och migranter kan inte få dessa paket med ris, pasta, konserver, matolja med mera av byråkratiska hinder.

– Men hungern är inte det stora problemet för människor på flykt, säger Valia. Det finns många organisationer och kyrkor i Aten som serverar lagad mat, som Caritas. Det är andra saker som är problem, som bristen på förläggningar.

Solidarity now är för dem som behöver hjälp av en jurist eller en socialarbetare, eller behöver hjälp att hitta arbete, fylla i en skattedeklaration eller för att lära sig grekiska. På hemsidan står att Solidarity now med sin sociala service vänder till den sköra delen av befolkningen och att kostnadsfri service erbjuds alla utan diskriminering. Solidarity now finns också i Thessaloniki.

En vänlig vakt i dörröppningen nere på gatan pekar på trappan upp när jag säger att jag ska till Solidarity now.  Öppningen rakt in bakom honom leder till stadens socialtjänst.

Vid en bemannad disk i det stora, rymliga inträdesrummet en trappa upp säger man sitt ärende (det går bra med engelska), sätter sig att vänta på stolar som står utmed väggarna och blir så småningom upphämtad för att bli hjälpt. Jag har en avtalad tid till 10.00 och vi är bara en handfull personer i väntrummet.

Valia Andrakakou, samordnaren, och Marina Karta, ledare för juristgruppen, är i 30-35-årsåldern, trevliga, lättpratade, och kanske extra vänliga eftersom jag förklarar mitt besök bland annat med hänvisning till min styrelsepost i FARR, flyktinggruppernas riksråd. Jag berättar också kort om Sveriges nya regering, styrningen från extremhögern och att vi nu i asyl- och migrationspolitiken kommer ha mer av inre utlänningskontroller, mer jakt på papperslösa, förmodligen kommer ha visitationszoner i invandrartäta bostadsområden och att vi i fråga om rättigheter för människor på flykt ska lägga oss på minimum av vad EU-rätten ålägger medlemsstaterna.-

Där på minimum av EU-rätten ligger redan Grekland, kommenterar de.

De syftar på en ny asyl- och migrationslag som infördes snabbt efter att Ny Demokrati kommit till makten. Partiet står långt ut till höger och har mycket extremnationalism i sig. Själva remissförfarandet kritiserades för mycket korta svarstider, innehållet fick hård och omfattande kritik. Lagändringen kom sommaren 2020 och har följts av flera snabba ministerbeslut.

Bland annat ligger nu Grekland på minimum vad gäller längden på uppehållstillstånd (3 år för flyktingstatus, 1 år för alternativt skyddsbehövande som förnyas med 2 år, alltså där Sverige ligger i dag). Humanitära skäl till uppehållstillstånd finns inte längre. Alternativt skyddsbehövande har inte rätt till familjeåterförening. De som får uppehållstillstånd kastas ut från asylboenden efter 30 dagar och ska sedan klara sig själva, men det har kanske inte med EU-rättens minimum att göra, men medlemsstaterna har stor handlingsfrihet vad gäller de som har fått uppehållstillstånd. I Grekland har asyl- och migrationsministern Notis Mitarakis klart sagt att efter att ha fått uppehållstillståndet ska personerna klara sig själva precis som greker måste göra. Han tyckte först inte det behöves stöd till integration trots att barnfamiljer kastats ut från sina asylboenden och levde på gatorna. Så småningom startade det IOM-stödda Heliosprogrammet. Men det räcker inte till. I stället försöker de som fått uppehållstillstånd själva ordna sin framtid – de reser vidare till andra EU-länder.

Förvaltningsdomstolar i Tyskland och högst domstolen i Nederländerna har stoppat deportationer tillbaka till Grekland för dem som har sökt skydd på nytt med hänvisning till hur de tvingas leva i Grekland. Sverige hör till länder som inte har stoppat dessa deportationer till Grekland. AIDA-rapporten 2021 om Grekland tar utförligt upp problemen de som skickas tillbaka möter (s. 227 ff).

Jag har tagit upp i tidigare bloggartiklar hur i stort sett omöjligt det är att leva i Grekland när uppehållstillståndet har kommit.

Utvikning 1: Sverige – Grekland, Grekland – Sverige. Tvång och umbäranden.

Med Tidöavtalets innehåll vad gäller migration och asyl, att Sverigedemokraterna i praktiken styr asyl- och migrationspolitiken, att vi har en migrationsminister från M som följer Sverigedemokraternas åsikter om hur svensk asylpolitik ska se ut tillsammans med talet om att snabbt införa förändringar ser jag många likheter till Grekland. I Grekland gick det snabbt med Ny Demokrati vid makten. Nuvarande migrationsministern Maria Malmer Stengård ser jag som en motsvarighet till Greklands asyl- och migrationsminister Notis Mitarakis.

Regeringen vill om möjligt återta uppehållstillstånd och att vid förlängning av tillfälliga uppehållstillstånd ska det kontrolleras om skyddsbehovet finns kvar. Det blir mer av etnifierade poliskontroller av människor, mer jakt på papperslösa som inte kan utvisas därför att landet inte tar emot dem, mer kontroller på arbetsplatser så att papperslösa inte ens kan försörja sig på svartjobb. Uppdraget till polisen om att prioritera inre utlänningskontroller finns redan i regleringsbrevet till polisen för 2023. Kontrollerna ska höjas med minst 25 procent. Det ska bli ännu högre beviskrav för att anses skyddsbehövande. Och så vidare. Till det kommer att asylsökande ska bo samlade i så kallat transitboende, inte privat hos släktingar och vänner i städer och tätorter där arbetena finns. Bor de där ändå ska de inte ges arbetstillstånd.

Vårt land har många exempel på hur asylsökande har placerats i anläggningar långt utanför urbana områden, isolerat och med bussförbindelser som tar en stor del av dagersättningen.

På grekiska fastlandet är riktningen densamma. Asylsökande styrs bort från lägenheter i städer till förläggningar i icke-urbana områden. Det framgångsrika ESTIA-projektet med sina lägenheter i flera städer för bland annat barnfamiljer, startat av UNHCR, finansierat med EU-medel och som togs över av staten härom året, ska enligt regeringen ha upphört helt med ingången av 2023. ESTIA har även gagnat många greker som kunnat hyra ut. De boende i Aten-regionen flyttas framför allt till förläggningen Malakasa, som ligger isolerat många mil från Aten. Än så länge har många hållit sig kvar i Aten genom att tränga ihop sig i lägenheter som de på lika sätt kan hyra.

Likheter mellan Grekland och Sverige finns också i utsattheten hos dem som kastas ut från asylproceduren. Den likheten finns i många länder. I Sverige gäller det inte minst människor vars avvisningar inte kan genomföras för att hemländerna inte tar emot dem. Barnfamiljer ges ofta fortsatt boende och asylbidrag om än nedsatt, men vuxna utan barn hänvisas till hjälp från släktingar, vänner och civilsamhället och till att utnyttjas i svartjobb.

I Grekland är många människor på flykt utan rättigheter som en konsekvens av det grekiska regeringsbeslut i juni 2021 om att transitlandet Turkiet är ett säkert land för afghaner, syrier, somalier, pakistanier och människor från Bangladesh, som vill söka asyl. De ska söka i Turkiet, ska skickas tillbaka dit men har möjligen kunnat söka asyl om de har skyddsskäl mot Turkiet. Beslutet togs mer än ett år efter att Turkiet konsekvent slutat ta emot avvisade från Grekland efter det misslyckade instrumentaliseringsförsöket i mars 2020 med att skjutsa flyktingar mot grekiska gränsen. Stoppet från Turkiets sida gäller fortfarande.

Så alla dessa som nu inte kan söka asyl i Grekland har fått klara sig bäst de kan eller de placeras i förvar. Många hittar boende hos vänner och bekanta genom att dela lägenheter med många andra. De lånar pengar av släktingar och vänner och förväntas betala när livet har ordnat sig.

Förvaren (bl a Amygdaleza utanför Aten, Korintos söder om Aten, Kos i Egeiska havet) är mest för ensamkommande vuxna som inte har familj och barn. Men här finns också familjefäder. De är överbefolkade, ohygieniska, de instängda har brist på kläder och sängutrustning, sjukvården brister etc etc – de är gräsliga. Förvarstiden ska vara maximalt 6 månader enligt EU-rätten men tiden överskrids ofta.

Nationaliteterna var mycket medvetet valda eftersom 92% av syrierna, 66% av afghanerna och 94 % av somalierna fick skyddsförklaring i Grekland innan regeringsbeslutet gjordes.

Frivilligorganisationer undertecknade ett brev till EU-kommissionären Ylva Johansson om vad som hänt. I slutet av 2021 uppmanade EU-kommissionen regeringen att ändra reglerna.

Grekland gav vika och numera kan de fem nationaliteterna söka asyl på sina skyddsskäl mot hemlandet efter att ha varit ett år i Grekland. När jag var i Aten i april fick jag uppfattningen att det bara gällde flyktingar från Afghanistan. Nu vet jag att det gäller alla från dessa fem länder efter att de har varit ett år i Grekland. AIDA rapporten 2021 om Grekland skriver om det också och om ingripandet från EU-kommissionen.

Men jag oroar mig för vad det kan leda till om, som Sveriges migrationsminister nu föreslår, beslut om vilka länder utanför EU som ska förklaras vara säkra ursprungsländer och säkra transitländer ska ligga helt på regeringen.

De flesta från Syrien, Afghanistan och Somalia får nu uppehållstillstånd när de söker asyl efter ett års väntan i Grekland. Kommer de inte in i IOMs Helios-projekt blir de hemlösa efter uppehållstillstånd (se mer i AIDAs landrapport för Grekland 2021, s. 19-20 inledningsvis). I Heliosprojektet står projektet för hyran men de ska själva hitta lägenhet att hyra och skriva kontrakt med hyresvärden – som alltför ofta inte vill skriva kontrakt.

Utvikning 2. Ett rådgivningsmöte om problem med att få sina id-kort och kunna skriva hyreskontrakt

En eftermiddag i Aten deltog jag i ett rådgivningsmöte med en asylrättskunnig advokat. Mötet ordnades genom Afghanska föreningen och advokaten är en vän till mig. Vi höll till i en moskéanläggning i västra Aten. Hit kom närmare fyrtio flyktingar från Afghanistan, de flesta kvinnor med barn. Mångas problem gällde id-kort ihop med boende.

De flesta som talade hade nyligen fått uppehållstillstånd och måste byta lägenhet inom en månad från att de fått tillståndet. En del hade redan tvingats flytta och bodde tillfälligt hos bekanta. De hade haft lägenheter genom Estia projektet, som de senaste åren har drivits av regeringen och som tas bort nu, och hade fått rätt att flytta till lägenhet genom Helios-projektet, som drivs av IOM, International Organisation of Migration. Helios är det enda existerande integrationsprojektet och har för lite resurser.

Med Estia är det projektet som hittar lägenheter, skriver kontrakt med hyresvärden och betalar hyran. De boende legitimerar sig med sitt id-kort för asylsökande, som har sex månaders giltighet innan de ska bytas. Med Helios ska de själva hitta en lägenhet att hyra, en hyresvärd som vill skriva kontrakt och sedan betalar Helios hyran. Problemen för kvinnorna här var att hyresvärdar inte ville hyra ut och att de inte kunde legitimera sig hos hyresvärdar eftersom de inte hade något giltigt id-kort. De hade inte fått sina nya id-kort med tillstånd för tre eller ett år och deras gamla id-kort som asylsökande hade gått ut. Advokaten sa att Asylservice har tekniska problem med övergång till ett elektroniskt system. En kvinna sa att i hennes familj hade barnen fått sina kort, ”men barnen kan ju inte skriva kontrakt.” En annan sa att hon hade varit hos Asylservice, som sa att de inte kunde göra något. När hon blev arg och sa att det här var ju inte rätt, skulle familjen bli hemlös på grund av detta, kallade handläggaren på polis för att få ut henne.

Vad kunde den rådgivande advokaten göra mer än lyssna? Egentligen ingenting men han lovade kontakta IOM och höra om de kunde hjälpa till på något sätt.

I AIDAs landrapport för Grekland 2021 finns ett långt avsnitt (s 244 ff) om de enorma svårigheter som erkända skyddsbehövande möter på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, inom hälsovården, socialt stöd, utbildning med mera. Generellt har de samma rättigheter som greker men i praktiken finns en mängd regler som är bakgrunden till att de flesta reser vidare till andra EU-länder för att kunna överleva. Ett kortare avsnitt förklarar hur Tyskland och Nederländerna kommit fram till att inte skicka dem tillbaka till Grekland.

Utvikning 3: Färre flyktingar väljer Grekland men världens flyktingar ökar och i EU söker fler och fler asyl mot bakgrund av världsläget

Syrier som söker asyl nu är mycket få, säger Valia på Solidarity now. Afghanerna har fortsatt komma och de blir kvar i större utsträckning jämfört med för några år sedan när de släpptes vidare in i EU. Förr eller senare får afghanerna uppehållstillstånd, sa Mohammad Mirzay i våras, se tidigare bloggartikel. Får de avslag, överklagar de, och fortsätter överklaga och kämpa för sin överlevnad.  De avvaktar och väntar, överlever på olika sätt och med hopp om att det ska ordna sig.

På Victoriatorget samlas inte särskilt många afghaner längre denna oktober 2022, och i Afghanska föreningens lokaler (Afghan community) en trappa upp på Solomougatan 25 finns nästan ingen verksamhet. Men Mohammad Mirzay har stora planer på kommande verksamhet – datakunskap, kurser i grekiska, grupper för kvinnor att lära sig sy på symaskin.

Generellt har allt färre kommit till Grekland och sökt asyl under de senaste åren jämfört med 2014-15-16-17, under tio tusen personer 2021. Greklands policy med omfattande olagliga pushbacks har verkan, djupt kritiserat av UNHCR, IOM, FNs speciella rapportör för migranters mänskliga rättigheter, Europarådets kommissionär, Greklands ombudsperson och civilsamhällesorganisationer. Ja även från Turkiet, där den turkiska kustbevakningen räddar många i båtar, som tvingats tillbaka från grekiskt territorialvatten.

Vittnesmålen om att Greklands gränsbevakning tvingar tillbaka irreguljära som avser att söka asyl är många, många. Men inte tillförlitliga enligt grekiska regeringen, som envisas med att säga att bevis saknas på att grekiska staten eller grekiska gränsbevakningen skulle vara inblandade. EU-kommissionens inställning för närvarande är att ingenting pekar på att Frontex skulle vara inblandad, och för den nu snabbt växande myndigheten har kommissionären Ylva Johanssons uttalat förtroende än en gång. Men tidigare chefen för Frontex har ersatts – formellt av andra skäl. Det grekiska agerandet får fortsätta, och regeringen får uppskattningar från andra medlemsstater om att de kan försvara gränsen. Alla vet att pushbacks förekommer, inte bara i Grekland, men det tillåts förekomma trots att det är internationellt förbjudet och strider mot asylrätten, som alla medlemsstater förbundit sig att hålla sig till när de godkändes för medlemskap i EU.

Även om varje land har rätt att försvara sina gränser ska den som säger sig vilja söka asyl släppas in i landet. Så vitt känt använder sig inte Sverige av förbjudna pushbacks, men Sverige har inte gräns som samtidigt är EUs yttre gräns. Kommer färre flyktingar till EU, kommer det också färre till Sverige, och ännu färre blir det om situationen för människor på flykt blir allt sämre i Sverige. Och det är det som regeringen vill. Men det kommer inte färre flyktingar till EU nu utan fler.

Färre flyktingar till Grekland, men för 2022 har jag inte aktuella siffror. Inom EU har antalet asylsökande 2022 ökat med 54 procent jämfört med 2021, enligt EUs asylbyrå. Det är konsekvenser av Rysslands angrepp på Ukraina, Afghanistan och talibanväldet, krigshandlingar och förföljelser på flera håll i Afrika och på andra håll i världen. Nyligen meddelade UNHCR att världens flyktingar nu är över 100 miljoner. För några år sedan talade vi om 60 miljoner, en oerhört hög siffra som liknades vid det extremt höga antalet flyktingar vid 2.a världskriget slut. Nu är det nästan dubbelt så många.

Solidarity now: Grekland med sin miniminiva enligt EU-rätten, inre utlänningskontroller, isolerade transitboenden utanför urbana områden och andra svårigheter. Människor åker vidare när de har fått uppehållstillstånd eftersom så mycket är emot dem. Samtidigt behöver Grekland arbetskraft i arbeten som grekerna själva inte vill ha. Hur kommer det bli i Sverige???

Valia Andrakakou och Marina Karta från Solidarity now:

– Humanitära skäl för skydd finns inte längre. Det användes tidigare för dem som varit flera år i Grekland, lärt sig språket och integrerats men vars asylskäl inte räckte. Sjuka kunde få det om deras behandling inte finns i hemlandet, eller de kan visa att de inte kan få det för att deras folkgrupp är diskriminerad. Nej, av ekonomiska skäl fick man det inte.

– Går man i området på kvällarna här och upp mot Platia Victoria (Victoriatorget) är det poliser överallt och kollar id. De kollar inte mitt på gatan utan tar personerna till polisstationen i närheten (förmodligen den på Michail Voda-gatan och den bakom Omoniaplatsen). Nej, det är inga skumma kvarter här och det är inte farligt att gå på gatorna här på kvällarna.

– Många sover ute nu, kanske inte som det var för tio år sedan, men de är många. Det beror på att det är sådan brist på boenden i Atenområdet. Eleionas håller på att stänga och Shisto och Skaramangas har stängts. Estia-lägenheterna håller på att avvecklas och ska vara helt bort sista december 2022. De som arbetar inom Estia-projektet och i Eleionas säger att alla ska till Malakasa. (Det som nämns är boenden för asylsökanden.)

– Malakasa är långt bort och utanför urbanisationen. Det är isolerat. Dit finns bara det vanliga lokaltåget. En enkelbiljett kostar mellan 3 och 4 euro och det är hälften av dagpenningen för asylsökande. Tågbiljetten är mycket dyrare än en metrobiljett. De kunde sätta in en daglig bussförbindelse med Aten, men de gör inte det. Resan tar mer än 40 minuter och sedan måste man gå femton minuter. Fram och tillbaka blir det nästan 8 euro.

– Dagpenningen är 7.50 euro för vuxna och mycket mindre för barnen, plus tre mål mat om dagen i lägret. De behöver gå till sjukhus, köpa mediciner, och handla varor. Barnen behöver gå i skola och det finns ingen ordentlig skola i Malakasa, inte heller finns det arbetstillfällen. Här i Aten finns möjlighet att hitta arbeten och det finns affärer där arbetsgivare ger jobb.

www.migration@gov.gr finns ett foto av Malakasa, som visar de vanliga små containerhusen i rad tätt intill varandra placerade på platt, torr mark och utan grönska. Det liknar det nya isolerat placerat flyktinglägret på Samos med högt stängsel omkring, eller som jag minns Shisto och även Eleionas med sina containerkuber. Eleionas är inte så långt från Atens centrum och nås med Atens stadsbussar. Efter några år fick lägret lite färg genom invånarnas tvätt på tork, sängkläder på vädring, dekorationer och blomlådor även om grunden fortfarande var samma trista grå containerkuber. Nu töms Eleionas eller är redan stängt.

– Många väljer att bo kvar i Aten och tränger ihop sig i lägenheter, som någon av dem hyr, fortsätter Valia. Ofta är det i närheten av Victoria-torget. (Precis som för åtta-tio år sedan.)

– Tidigare hade asylsökande rätt att arbeta så fort de var registrerade som asylsökande. Nu är det först efter sex månader medan ukrainare har rätt att arbeta från början. Å andra sidan – tillägger både Valia och Marina – har ukrainare sina rättigheter bara under ett år. (Enligt massflyktsdirektivet. Vi är ense om att ukrainarnas rättigheter till skydd och att få arbeta är bra och att det borde gälla alla på flykt.)

Regeringen har sagt att arbetskraften behövs och att det ska bli enklare att kunna arbeta! Valia betvivlar att det skulle få människor att stanna i Grekland när de har fått uppehållstillstånd. Det gäller säsongsbetonat jobb inom turismen, säger hon, med att plocka oliver och frukt, som är ett tungt och mycket dåligt betalt. Och många har haft ett bra jobb som de har tvingats lämna med flykten.

Mer om rättigheter: Lämna in asylansökan, familjeåterförening, rätt till juridiskt biträde, långa handläggningstider, beslut som kan komma för sent för överklagan, ensamkommande minderåriga, när skyddsstatus kan tas tillbaka.

Hos Solidarity now har Asylservice ett lite kontor där en har kunnat få hjälp med att registrera sin asylansökan. Hur det har fungerat förstår jag inte riktigt annat än att det har varit till för särskilt sköra personer, och att asylintervjun sedan görs hos Asylservice på Katherhaki. Valia berättar när vi gör en rundvandring, men hon är inte närmare insatt i vad som sker här, och säger att även om Solidarity now har upplåtit lokalen till Asylservice så har de ingenting att säga till om för verksamheten.

Av och till i Grekland har det varit svårt att lämna in en asylansökan – tidvis i stort sett omöjligt. Under hösten 2021 kom direktiv från migrationsministeriet att det kunde göras bara i registrerings- och mottagningsförläggningarna på öarna i Egeiska havet och på fastlandet bara på speciellt utsedda platser – besked om platserna skulle komma – och att det inte längre gick hos Asylservice´s kontor. Det här skapade kaos under 2021 och jag har skrivit om det i en tidigare bloggartikel. Det gick inte att registrera en asylansökan och få id-kort som asylsökande. Utan giltigt id kan man gripas för illegal vistelse i Grekland.  

Följer jag de engelska instruktionerna nu i oktober 2022 på migration@gov.gr ska asylansökan göras hos mottagnings- och identifikationsförläggningarna på öarna i Egeiska havet, i Evros intill landgränsen till Turkiet och i förläggningarna Malakasa och Diavata, ingenting om Asylservices kontor på Katherhaki eller hos Solidarity now. Senare får jag bekräftat genom juristkollegor till min vän advokaten att i denna del av Grekland ska asylansökan registreras från Malakasa och Diavata, någon annan möjlighet finns inte.

På öarna i Egeiska havet använder sig Grekland av snabbspårförfarande med dess sämre rättssäkerhet. Med hänvisning till att det handlar om gränsförfarande.

Familjeåterförening. För asylsökande kan det ske genom nuvarande Dublinförordningen – Dublin 3. Men medlemsländerna krånglar och medger inte familjeåterförening eller det tar mycket lång tid, säger advokaten Marina och påminner sig att redan för flera år sedan var Sverige avvisande till familjeåterförening genom Dublin till skillnad från flera andra EU-länder. (Jag minns samtal för några år sedan om problemen med Sverige hos organisationen Ecumenical Refugee Support, som hade många sådana ansökningar. Tyskland t ex var mycket mer tillåtande.)

Marina:

– De som har fått uppehållstillstånd som alternativ skyddsbehövande har över huvud taget inte rätt till familjeåterförening (följer minimum av EU-rätten, dvs medlemsstaternas skyldigheter).

– Med flyktingstatus kan du söka inom tre månader utan restriktioner men en rad dokument måste visas upp. Efter tre månader kommer försörjningskraven in. För afghaner i Afghanistan är familjeåterförening i praktiken omöjlig. De måste till grekisk ambassad och det finns inte i Afghanistan och de måste till Pakistan. Och det går inte.

Enligt AIDA-rapporten om Grekland är familjeåterförening en extremt komplicerad och långvarig procedur och tar som minst tre år och konstant juridisk hjälp.

Bland annat Europakonventionen hävdar vars och ens rätt att leva med sin familj.

Rätt till juridiskt ombud gäller bara vid överklagan, inte vid grundansökan (följer minimum, alltså vad medlemsstaterna måste erbjuda). Tilläggsansökan kostar pengar enligt regeringsbeslut hösten 2021, hundra euro per sökande, för en familj samma belopp per person. Det blir många tusen kronor! Beslutet är överklagat av Grekiska flyktingrådet och Refugee Support Aegean till högsta förvaltningsrätten.

Marina:

– Överklagan ska göras inom sju dagar på öarna. (Öarna har ju snabbspår med hänvisning till gränsförfarande.) På så kort tid kan det vara svårt att hitta advokat. På fastlandet gäller 25 dagar. Att överklaga en andra gång kostar pengar, 100 euro per person i en familj. (Infördes i lagen 2020 eller som ett senare tillägg.)

AIDA-rapporten uppmärksammar problemet med att deadline för överklagan alltför ofta har passerats som konsekvens av att avslag på asylansökan och på överklagan når fram för sent och efter att tiden för överklagan har gått ut. Vid överklagan till nästa nivå finns inte rätten att stanna kvar i landet tills prövningen är gjord.

Långa handläggningstider är ett stort problem i Grekland, på alla nivåer.  När uppehållstillstånd med giltigt id ska förlängas – obs det sker var tredje år eller efter ett respektive två år beroende på status och var sjätte månad för asylsökande – blir det ofta lång väntan. Det förklaras med brist på personalresurser hos Asylservice och tekniska problem, men beror naturligtvis på att regler och bestämmelser införs som myndigheter sedan inte ges mer resurser för. Under vänteperioden kan de sökande få ett papper som visar den tillfälliga situationen, men ett sådant papper accepteras oftast inte av arbetsgivare som arbetstillstånd och de förlorar arbetet. Ska de hyra bostad finns hyresvärdar som inte vågar hyra ut till en person som saknar de kända dokumenten. 

Grekland ligger på miniminivån av vad EU-rätten anger för människor på flykt, och Sverige är på väg dit.

Ensamkommande minderåriga – förbättring och försämring

Polisen har haft skyldighet att ta hand om minderåriga som lever på gator och torg och de placerades i förvar och på polisstationerna. Det var upprörande. En vän till mig förklarade att de hade ingen stans att placera dem annat än polisstationerna. (Jag minns att en nytillträdd kommissionär Ylva Johansson vid ett besök på Lesvos påpekade för en nytillträdd migrationsminister Notis Mitarakis att så fick inte barn behandlas.)

– För ensamkommande minderåriga finns det nu ett fungerande system, säger Valia. Det finns en koordinator knuten till migrationsministeriet. De unga fångas upp snabbt nu och kommer till ett boende för ensamkommande minderåriga. Med systemet som fanns tidigare tog det många månader innan barnen kom till ett boende för minderåriga. Under tiden placerads de på polisstationer. Nu finns ett förbud mot att placera ensamkommande barn på polisstationer.

Men jag nås av uppgifter om att platserna på boenden för ensamkommande minderåriga är för få och att boendena har höga överbeläggningar.

När skyddsstatus och uppehållstillstånd kan tas tillbaka

I ECREs databas AIDAs landrapport om Grekland finns ett avsnitt om när skyddsstatus kan undersökas på nytt, upphöra eller dras tillbaka. Det kan ske frivilligt med olika skäl men också när skyddsbehovet inte finns längre på grund av förändringar i ursprungslandet. Förändringarna måste då vara grundläggande och varaktiga. Artiklar om detta finns i den grekiska utlänningslagen från 2020.

Om protesten från Asylkampanjen mot den pågående kriminaliseringen av frivilligorganisationers räddningsarbete. Se annan artikel.

Referenser

AIDA (Asylum information Database): Country Report Greece 2021 Update. Last published 30/5/22. ECRE, European Council for refugees and Exiles/Greek Council for Refugees. www.ecre.com. Nyttig läsning för oss i Sverige

Besök i oktober 2022 hos Solidarity Now, 2 Demokou odoz, Aten.

Närvaro i oktober 2022 på ett juridiskt rådgivningsmöte arrangerat av Afghan community i Aten.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Har vi inte plats? Nej, Sverige ska införa ett paradigmskifte – uttrycket är regeringens och Sverigedemokraternas – och vi ska vara avvisande mot människor på flykt.

Bilder från Sverige runt 2015. Sista bilden från Siri Derkerts ristningar i Östermalms tunnelbana i Stockholm om fred. Fotograf Annette Rosengren.

Sverige ska minska det internationella biståndet, minska mottagandet av kvotflyktingar med mer än 80 procent och avskräcka utomeuropeiska människor på flykt att söka sig hit. Redan i regleringsbrevet för 2023 åläggs polisen att ge hög prioritet åt inre utlänningskontroller och öka dem med 25 procent. Alltså, jakten på papperslösa ska öka.

Veckan efter utfallet av riksdagsvalet i Sverige publicerade FNs flyktingråd UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees) en rekommendation till Sveriges regering, riksdagsledamöter och andra aktörer om att stärka skyddet för flyktingar i Sverige, Europa och världen. Sverige görs påmind om att vi har en stark röst inom EU när det gäller medlemsstaternas delade solidaritet och ansvar för att flyktingar får det skydd de behöver i Europa. Sverige påminns om det politiska och finansiella stöd till den internationella flyktingsituationen, som landet stått för.  Vi påminns också om det treåriga internationella omflyttningsavtalet som gjordes 2019 mellan UNHCR och många länder, och att där beslöt Sverige att ta emot 5000 kvotflyktingar 2020 jämfört med 1 900 året innan. Samma antal beslöts för 2021 och 2022.

Men så blir det inte med Sveriges nya regering. Kvotflyktingantalet ska minska. Rika Sverige ska ta emot 900 kvotflyktingar 2023. Paradigmskifte.

UNHCR hoppas att Sverige kommer stärka EU-skyddet för flyktingar genom att ge större möjligheter för familjeåterförening. På det sättet skapas legala inresevägar.

Så ska det inte heller bli utan anhöriginvandring ska minskas. Det ska med andra ord bli svårare att få hit sina nära och kära familjemedlemmar. Barn får växa upp utan mamma eller pappa.

Fler flyktingar till Europa men färre till Sverige och svårare att vara såväl asylsökande som erkänt skyddsbehövande här.

Antalet flyktingar i världen ökar och behovet av bistånd till människor på flykt ökar. Men man kan säga att EU och medlemsstaterna betackar sig för en ny flyktinginvandring. 2015 kommer tillbaka gång på gång i retoriken. Det får inte upprepas! Unionens yttre gränser bevakas mycket mer. Fysiska hinder sätts upp. Berlinmuren revs men återuppstår på andra håll. Människor som vill söka skydd hindras från att komma in. Att de vid flera gränser drivs tillbaka utan att ha fått chansen att söka asyl förnekas av regeringarna. Grekland är värst. Till det kommer svårigheterna att resa inom EU utan tillstånd och att villkoren för asylsökande har blivit mycket sämre, bl a i Sverige.

Det politiska agerandet i många länder visar på en panisk rädsla att inte kunna hålla flyktinginvandringen nere. Den rädslan har funnits i Sverige sedan slutet av 2015 och lett till att det har blivit allt svårare att få stanna. Vi som följer asylpolitiken har sett det här, och förtvivlas.

Nu inför 2023 finns nya förslag till försämringar. Att bevisa sina skyddsbehov är mycket svårt i dag men ska bli ännu svårare.  Den lilla möjlighet som funnits att få stanna av humanitära skäl kommer tas bort om vi ska ligga på miniminivå av EU-rätten. För dem som har fått uppehållstillstånd av skyddsskäl kommer det bli ekonomiskt ännu kärvare och det blir svårare att återförenas med familjemedlemmar som inte har riskerat att gå under i den livsfarliga flykten. Och vidare: rätten till tolk i kontakter med vården hotas. Rätten till kostnadsfritt juridiskt bistånd ska ses över – enligt EUs miniminivå gäller den rätten bara vid överklagan.

Det mest extrema förslaget är nog att en given rätt om permanent uppehållstillstånd ska kunna tas bort. Åtminstone ska möjligheten utredas och en förstår regeringens förhoppning att det ska gå. Enligt svensk förvaltningsrätt kan en given rätt inte tas bort. Men den rätten kan kanske ändras genom riksdagsbeslut! Att mot den behövandes vilja ändra tillståndet om skydd lär dock inte ha skett i andra EU-länder om inte personen själv har gjort något så att tillståndet plockas bort (enligt ECREs resurs AIDA, Asylum information database). Förändringen till det bättre i ursprungslandet ska vara grundläggande och varaktig för att statusen skyddsbehövande ske kunna tas bort.

Sedan valdebatten och med den nya regeringen och Sverigedemokraterna associeras människor på flykt och befolkningen med rötter i utomeuropeiska länder bosatta i socioekonomiskt svaga bostadsområden med kriminalitet. Retoriken betonar brottslighet och gängkriminalitet, sällan invandringens stora positiva inverkan i det svenska samhället.

Inom en rad sfärer av samhället är det invandrarna, många, många gånger ursprungligen flyktingar, som står för att det finns människor att anställa.

Om polisens id-kontroller och etnifieringen minns jag en artikel av Johan Hassen Khemiri för några år sedan i Dagens Nyheter. Han skrev om hur det känns att blir misstänkliggjord på grund av att ha ett utseende som antyder utomeuropeiska rötter.

Sveriges nya regering har i sig extremhögerns och extremnationalismens flyktingfientlighet och meddelar att vårt land inte ska göra mer än vad EU-rätten säger är absolut minimum.  Det är inte skydd och trygghet för människor på flykt som prioriteras utan åtgärder för att de som sökt och fått skydd ska återvända. Skydd ska ges tillfälligt så länge situationen i hemlandet inte har förbättrats. Skyddsbehovet ska kontrolleras återkommande. Långvarig förföljelse och förtryck på grund av religion, kön och etnicitet förmodas plötsligt bara försvinna! I internationell rätt står det uttryckligen att tillfälligt skydd kan återtas men då ska förändringen vara bestående och grundläggande.

Stöd till människor på flykt ska riktas mot skyddsbehov i Europas närhet, menar Sverigedemokraterna och regeringen. EUs stöd till flyktingar från Ukraina genom massflyktdirektivet visar hur snabbt unionen kan agera och öppna gränser och ge skydd. Det är bra, men handlingskraften har rasistiska dimensioner eftersom det fortfarande är mycket svårt för utomeuropeiska flyktingar att få stanna i länder som Sverige.

EUs miniminivå och andra försämringar – och reaktioner

Det är skrämmande att det än så länge inte finns en tillräckligt stark politisk opinion mot avsikten att Sverige ska ligga på EUs miniminivå av asylpolitiken. Socialdemokraterna går starkt framåt nu i opinionsundersökningar men vår förra socialdemokratiska stadsminister har nästan tävlat med den nuvarande regeringen om vem som startade åtstramningarna i asylrätten och har hävdat att hennes regering var först redan i slutet av 2015.

Hur miniminivå kan utformas framgår av EUs direktiv och förordningar om mottagande, skyddsgrunder, asylprocessens förfarande, återvändande/återskickande, identifiering med lagring av data, familjeåterförening och så vidare. Givetvis ligger internationella konventioner som grund. Läser man direktiven så framgår det att det finns många detaljerna om vad en medlemsstat måste göra, och vad den därutöver får göra. Sverige som redan nu är mycket restriktivt, kan bli ännu sämre och ändå inte bryta med EU-rätten. Ta till exempel att rätten att leva med sin familj är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men med familj syftas bara på kärnfamilj – mamma, pappa och barn under 18 år. Där ligger Sverige i stort sett redan nu. Men rätten behöver inte ges till dem som har fått skyddsförklaring som alternativt skyddsbehövande. Medlemsstaterna verkar också ha rätt att fördröja och krångla till på olika vis.

Det är absolut förbjudet att skicka någon till ett land där hen riskerar tortyr, att dödas, eller utsättas för annan kränkande behandling, eller att skicka någon till ett land där hen riskerar utsättas för detta så kallade refoulement. Tyvärr gör ländernas högsta domstolar ibland felaktiga bedömningar. Då finns internationella domstolar att vända sig till, och dessa ändrar ibland domsluten till det bättre. Men förfarandet tar lång tid.

Tar Sverige bort rätten till familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande hamnar vi i samma liga som Grekland, Cypern och Malta. Övriga länder är mer humana. Många länder har inte försörjningskrav för att få familjeåterförening godkänd.

Men det handlar som vi vet om många fler försämringar. Kontrollen av papperslösa ska öka inte bara genom poliskontroller på gatorna utan också genom att skola, sjukvård, socialtjänst m. m. blir skyldiga att informera polis om papperslösa, vi kommer alltså ha en angiverilag. Kommunernas socialtjänst förbjuds ge stöd till papperslösa – enligt socialtjänstlagen t. ex. ska socialtjänsten ge åtminstone nödstöd – det är minimum av hjälp – till personer som bor i kommunen. Men redan nu och sedan länge finns kommuner vars socialtjänst inte ens ger nödstöd till papperslösa.

Asylsökandes rättigheter och mottagningsvillkor ska sättas till ett minimum, liksom för dem som har fått uppehållstillstånd. De ska kvalificera sig för att få ta del av rättigheter som andra invånare i Sverige har, som barnbidrag, föräldrapenning, assistansersättning. Rätten till tolk i vården ska begränsas för dem som har uppehållstillstånd.

Det ska finnas en rad svårigheter för olika grupper att få uppehållstillstånd av arbetsskäl, t ex för studerande i högskoleutbildning att stanna kvar en tid efter examen för att arbeta. Genom andra vägar ska arbetsmigration av högskoleutbildade däremot öka.

Överenskommelsen mellan regeringen och Sverigedemokraterna har lett till starka protester från en rad organisationer.

Civil Right Defenders tog genast upp rättssäkerheten. Svenska staten är bunden av FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, Europakonventionen och EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUs aquis). Avtalet mellan regeringen och Sverigedemokraterna – Tidöavtalet – strider mot de grundläggande principerna. Mot avtalet i sin helhet har en rad asylrättsliga organisationer i landet protesterat. Ett dokument om detta, undertecknat av många av FARRs medlemsföreningar, ligger på FARRs webbsida, Flyktinggruppernas riksråd, www.farr.se.

Att ta bort permanenta uppehållstillstånd för dem som redan har fått dem vore unikt i svensk lag, kommenterade Migrationsverkets generaldirektör i en tidningsintervju.  Det är olagligt och går mot svensk förvaltningsrätt som säger att den som har fått ett gynnande beslut kan inte fråntas sådana rättigheter om hen inte har gjort något som förorsakat ändringen. Så säger flera organisationer, bl. a. läkarna. Att människor ska kunna utvisas på grund av uttrycket ”bristande vandel” har också upprört. Vad är bristande vandel? Prostitution har nämnts. Ska alltså offren utvisas medan torskarna, som bryter mot lagen när de köper sex, inte riskerar något sådant!

Vårdanställda och många vårdförbund som läkarna, sjuksköterskorna, barnmorskorna, logopederna, arbetsterapeuterna, fysioterapeuterna, psykologerna, tandläkarna, tandhygienisterna osv liksom civilsamhällessammanslutningar för människor på flykt har protesterat mot angiverilagen och att tolk inte ska vara en rättighet för personer med uppehållstillstånd. Utan tolk ökar risken för felbehandlingar, skriver de, vårdpersonal kommer undvika segregerade områden av rädsla att göra misstag och riskera sin legitimation, och med en angiverilag kommer färre människor söka vård. Flera vårdförbund säger att förslaget går emot människovärdesprincipen i svensk hälso- och sjukvårdslag och mot diskrimineringslagen.

Lärare har protesterat mot angiverilagen, de kan inte ange sina papperslösa skolelever med en lag som går helt emot FNs barnkonvention som är införd i svensk lag och som bl. a. ger alla barn rätt till utbildning. DIK-förbundet, som representerar bibliotekarier och många museianställda, protesterar mot en angiverilag och hänvisar till bibliotekslagen, som anger att biblioteken är till för alla. Ungdomsförbundet till de regerande Moderaterna har också protesterat mot angiverilag och mot visitationszoner.

Vidare kommer Tidöavtalet lägga hinder för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring samtidigt som Sverige är i skriande behov av den inte minst inom vård- och omsorgsboenden, hemtjänst och LSS-boenden, byggnadssektorn, lokalvården, kollektivtrafiken osv.

Kort jämförelse med andra EU-länder m uppehållstillståndens längd och om direktivet varaktigt bosatta

Uppehållstillståndens längd varierar mellan EUs stater och det vanligaste är 5 år för flyktingar och 1 eller 2 år för alternativt skyddsbehövande med förlängning på 2 år. EU-rättens minimum för de med flyktingförklaring är tre år. Här ligger Grekland och redan nu Sverige. Permanenta uppehållstillstånd från start har numera bara Slovenien och Slovakien.

Efter fem år av stadig och legal vistelse i ett EU-land och med krav om egen försörjning och egen sjukförsäkring har den med skyddsstatus rätt till varaktigt uppehållstillstånd enligt Direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning från 2003. I princip innebär det permanent uppehållstillstånd. Men för att få det måste man kunna försörja sig. Att ha egen sjukförsäkring är kanske mindre krävande i sammanhanget, men inte för den som ligger på gränsen. Men många människor som har fått skyddsförklaring behöver längre tid än fem år  för att kunna försörja sig – ja kanske når de av olika skäl aldrig dit. Kraven finns för att som det står statusen inte ska innebära en belastning för medlemsstaten. Och de är kanske rimliga för yngre, friska människor. Men de andra, de gamla, de sjuka, de traumatiserade, de med funktionshinder? Statusen ger rätt att resa obegränsat till andra EU-länder och rätt att arbeta i andra EU-länder på samma grunder som EU-medborgare. Kraven i de olika staterna för medborgarskap är ofta högre än vad direktivet anger men det är vanligt att så småningom söka naturalisering (läser jag hos ECREs AIDA databas).

Vår SD-styrda marionettregering

Regeringen nu är en marionettregering där SD håller i trådarna utan att formellt ingå i regeringen. Det är mycket tydligt när det gäller asyl- och migrationsområdet. Avtalet mellan SD och regeringspartierna säger att SD ska vara med och godkänna alla beslut och ha sina tjänstemän placerade i rum intill regeringspartiernas tjänstemän. SDs många rasistiska uttalanden genom åren, den tydliga främlingsfientligheten, grova formuleringar, våldsutövning i partiets nutidshistoria, en rad presentationer av osanna fakta, ovilja att acceptera vetenskapliga belägg, många demokratiska klavertramp, tendens att inte acceptera domstolars oberoende av regering och riksdag, och det breda genomslaget med tjugo procent i riksdagsvalet gör situationen farlig. Själv drar jag oupphörligen paralleller till 30-talets Tyskland. Förutsättningarna är inte desamma, men att det finns så många likheter gör mig djupt orolig. Inte minst över hur snabbt förändringar och försämringar kan genomföras. Det visar Grekland, där staten aldrig har varit särskilt human mot människor på flykt men som ibland ändå har varit mer human än Sverige. Men den nuvarande ultrahögerregeringen införde snabbt en rad försämringar och trakasserande svårigheter för människor på flykt. Den regering har likheter med Sveriges nuvarande. Se en bloggartikel i kategorin Grekland, publicerad samtidigt med detta.

Referenser

Tidningsklipp under hösten 2022, framför allt Dagens Nyheter.

Anteckningar om längden på skyddsgrundande uppehållstillstånd hos EUs medlemsstater, hämtade ur rapport från Röda Korset härom året.

ECREs databas AIDA, framför allt landrapporten om Grekland, 2021. Sök på www.ecre.org.

Webbsidan för FARR, Flyktinggruppernas riksråd, www.farr.se

Publicerat i Sverige | Lämna en kommentar

Kommer grekiska statens syn på människorättsförsvarare smitta av sig till Sverige nu?????? Med häxjakt på människorättsförsvarare. Kriminalisering av flykt mycket vanligt i grekiska domstolar och fängelsedomarna blir långa. Var femte fånge i grekiska fängelser har dömts för människosmuggling.

Asylkampanjen är en plattform för grekiska frivilligorganisationer som försvarar asylrätten och stöttar människor på flykt. Dess aktuella pressmeddelande gäller åtalet mot grundaren av grekiska helsingforskommittén, Panagiotis Dimitras, och att grekiska staten systemasikt går ut med falsk information och propaganda mot individer och organisationer från civilsamhället. Det är den bilden som dominerar i media. När de utför sitt arbete, som är att skydda människor på flykt, anklagas de för kriminalitet.

I början av januari 2023 kom ett meddelande från Action2-I:s mejllista. Det handlar om den omfattande kriminaliseringen av människor på flykt genom att anklaga dem för människosmuggling. I snabba rättegångar på ofta bara 30 minuter döms de till mycket långa straff. På måndag den 9 januari kommer överklagan av domen mot den somaliske politiske flyktingen Mohammad H upp i Lesvos högre domstol. Mohammad dömdes i maj 2021 i Mytilenes lokala domstol för människosmuggling. Han hade befunnits vid ratten när en gummibåt med 34 flyktingar, inklusive honom själv, nådde Grekland i december 2020. Då hade smugglaren lämnat båten innan de kom in på grekiskt territorialvatten – det är mycket vanligt att smugglarna gör så – och Mohammad försökte sedan styra båten för att rädda dem alla. Han dömdes till fängelse i 142 år i en snabb rättegång och efter att medpassagerare vittnat om att han räddade deras liv. Meddelandet från Action2-I innehåller många fler detaljer samt hur vanliga dessa domar är. Enligt officiella uppgifter från oktober 2022 består 21 procent av fängelsepopulationen i Grekland av människor som har dömts för att ha transporterat människor på flykt – 2 223 fångar av totalt 10 678. Här finns också fäder som har kört familjens hyrda bil till grekiska gränsen. Fängelser är överfulla. Fängelset i Komotini nära gränsen till Turkiet i norr – Evrosgränsen – har kapacitet för 162 fångar och hyste den 1 oktober 319 fångar. De tar inte emot fler fångar, som i stället placeras på celler på polisstationer.

inklistrat

ASYLKAMPANJENS PRESSMEDDELANDE 19 DECEMBER 2022

WITCH-HUNT AGAINST DEFENDERS OF HUMAN RIGHTS

IN COMPLETE REVERSAL OF REALITY

Athens, 19 December 2022

European and international human rights monitoring bodies record systematic and continuous complaints regarding pushbacks (which are always illegal) of refugees at Greece’s borders. These complaints have become commonplace1; yet, instead of being investigated, the people and the organisations who denounce them and address the competent bodies are themselves targeted and accused of criminal charges.

In an unprecedented reversal of reality and in a context of systematic disinformation and propaganda against individuals and civil society organisations that dominates the vast majority of Greece´s media, these very persons are accused of allegedly illegal criminal activities, when their purpose is to provide protection to refugees, carrying out exactly their work.

The most recent target is Panagiotis Dimitras, known for defending human rights in Greece for many decades. Panagiotis Dimitras is accused of having “set up a criminal organisation with the purpose of receiving data of third country nationals who attempt to enter Greece illegally, in order to facilitate their illegal entry and stay, sending to the authorities their full details and their exact location in the country, in order for them to be subject to asylum procedures”.

Specifically, he is called for interrogation before the Investigating Magistrate of Kos on 20/12/2022 in response to the above charges, which are classified as felonies. The charges are brought with the aggravating circumstances of commission “by profession, as the infrastructure he has created (namely the operation of the organization Greek Helsinki Monitor) demonstratesanintention of repeated commission of the act and for profit”.

The incident for which Panagiotis Dimitras is accused of the above criminal charges concerns the entry into Greece on 13/07/2021 of an asylum seeker, who is in fact accused of being the leader of the criminal organization. This asylum seeker’s only illegal activity was entering Greece alongside other passengers in a boat. The same asylum seeker had previously appeared on the BBC in a report on pushbacks entitled “The EU countries pushing back asylum seekers at sea”2; which was coincidentally published on the same day (13/07/2021), denouncing two previous pushbacks, one of which was recorded on a video that was published on 10/06/2021 by the Facebook page of the Aegean Boat Report organization, which also systematically denounces incidents of pushbacks in the Aegean and whose main representative, Tommy Olsen, is also accused of being a member of the same alleged criminal organization.

This particular BBC report was publicized widely and received a lot of attention3.This caused the Minister of Migration to react; who, as usual, denounced the accounts as completely unfounded4, despite the fact the incidents were confirmed by videos. The Minister cited the fact that many cases of alleged pushbacks had been investigated by European Union institutions and in their reports, no violation of European rights had been recorded. This was of course before the OLAF report was published following an investigation into Frontex, which revealed that Frontex, a European agency, was tolerating if not complicit in carrying out pushbacks. Due to pressure following these revelations, Frontex’s director Fabrice Leggeri, resigned.

In the case currently in question, Panagiotis Dimitras acted in accordance with the aims of theorganization of which he is a founding member since 19935 , namely the support of human rights. He sent the Greek authorities information about the presence of asylum seekers in Greek territory, as well as the will of those asylum seekers to be subject to asylum procedures, i.e. asking for their protection claims to be registered and the legal procedures applied.

As the spokesperson of his organization, he monitors the observance of human rights by collaborating with the competent bodies of the UN, the Council of Europe and the European Union. Panagiotis Dimitrasis a member of the Board of Directors of the European Network for the Enforcement of ECtHR Judgments (EIN)6, as well as a member of the General Assembly of the World Organization Against Torture (OMCT)7.

On the specific issue of pushbacks, it is known that the Greek Helsinki Monitor has submitted multiple complaints to the competent prosecutors8, the Greek Ombudsman9, as well as the police. The purpose is always to denounce the relevant incidents and support the victims of these actions in their efforts to address competent authorities and bodies.

None of the above would be of concern, if they were not part of a generalized trend, amounting to the targeting of organizations, workers and volunteers who defend asylum cases, denounce serious rights violations, pushbacks or simply provide humanitarian assistance. This witch-hunting has created a general climate of suspicion, which foments attacks by extreme racist groups. Lengthy legal battles against serious unsubstantiated charges are also a concern, as already observed by the UN Special Rapporteur on Human Rights Defenders, following a special hearing of many of those already accused or threatened with similar charges10.

The hostile context outlined above is intensified by recent incrimination from officials against organizations with unknown sources of funding and connections with MEPs, lobbyists and journalists, “who systematically circulate abroad images against our country11, thus contributing to the general climate of suspicion against organizations that have been operating legally and honestly for years.

The above context – harassing and criminalizing organizations and individuals defending human rights – does not only concern Greece, but also the competent institutions of the European Union. Despite the revelations regarding the tolerance if not the participation of Frontex in repeated pushback incidents12, the European Union institutions remain silent. This contributes to the cover-up of systematic human rights violations committed at the borders of European Union countries, especially in the Balkan Peninsula and the Aegean.

Though we expected the competent bodies and institutions, as well as the judiciary, to investigate the complaints of human rights violations that have come to light, instead we are witnessing accusations against the people and organizations that are active at the country’s borders. Those accused are receiving reports and testimonies of pushbacks against refugees and migrants, which, as they should, they make public and bring to the attention of the competent authorities.

In this context, the Campaign for Access to Asylum and the organizations co-signing this press release call for:

 A stop to the persecution of those individuals and organizations who act in their role as defenders of human rights, against violations by state authorities and institutions.

 A stop to the systematic propaganda and misinformation against persons and organizations providing protection to asylum seekers, refugees and vulnerable persons in general.

 The investigation of all allegations brought to the attention of the competent authorities concerning cases of illegal refoulement.

 A stop to the phenomenon of violations of fundamental human rights that are systematically committed at the borders of Greece and Europe.

CO-SIGNATORIES (in alphabetical order)

ARSIS Association for the Social Support of Youth (http:/arsis.gr)

Equal Rights Beyond Borders (https://equal-rights.org)

Fenix Humanitarian Legal Aid  ( https://www.fenixaid.org )

Greek Council for Refugees ( http://www.gcr.gr )

Greek Forum for Refugees ( http://www.refugees.gr )

Greek Forum of Migrants ( https://www.migrant.gr/ )

Greek Helsinki Monitor ( https://greekhelsinki.wordpress.com )

Hellenic League for Human Rights ( https://www.hlhr.gr )

HIAS ( https://www.hias.org/where/greece )

Lawyers for the Rights of Refugees and Migrants

(http:/www.omadadikigorwn.blogspot.com)

Legal Centre Lesvos ( https://legalcentrelesvos.org )

Network of Social Support for Refugees and Migrants ( http://migrant.diktio.org )

“To Mov” Panhellenic Women`s Rights Association (http:/tomov.gr)

Refugee Legal Support (RLS) ( https://www.refugeelegalsupport.org )

Refugee Support Aegean (RSA) ( http://rsaegean.org/el )

World without Wars and Violence ( https://www.kosmosxorispolemous.gr/ )

—————

Annex of sources documenting cases of refoulement

 The United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR);13

 The International Organisation for Migration (IOM); 14

 The United Nations Committee on Enforced Disappearances (CED); 15

 The United Nations Committee on the Rights of the Child (CRC); 16

 The United Nations Human Rights Council; 17

 The United Nations Working Group on Arbitrary Detention (WGAD); 18

 The United Nations Special Rapporteur on the human rights of migrants; 19

 The United Nations Special Rapporteur on human rights defenders; 20

 The Council of Europe Commissioner for Human Rights; 21

 The European Committee for the Prevention of Torture (CPT); 22

 The Frontex Fundamental Rights Officer (FRO); 23

1 An annex with the relevant sources is provided at the end of this document.

2 BBC 13/07/2021 "EU countries 'pushing back' asylum seekers at sea" available: https://bit.ly/3HLdSe1

3 France 24 13/07/2021 "Greek coastguards hit with new migrant pushback claim" available:

https://bit.ly/3jhxUmo

4 Nauteboriki 13/07/2021 "Mitarakis' response to BBC: "Completely unfounded" accusations of illegal

repatriations" availablehttps://bithttps://bit. ly/3YuRdbV/3YuRdbV

5 https://greekhelsinki.wordpress.com/about/

6 https://www.einnetwork.org/structure-governance

7 https://www.omct.org/en/who-we-are/governance

8 Indicatively: Racist Crimes Watch 04/05/2021 "Criminal complaint to investigate 147 incidents of illegal, violent, racist refoulement or deportation of 7000+ foreigners during March – December 2020" available at https://bit.ly/3Ywyrkkand Racist Crimes Watch 21/07/2021 "200+ illegal refoulement cases of about 10000 foreigners investigated by the Supreme Court Prosecutor's Office and Citizen's Advocate following appeals by the EAPC" available at https://bit.ly/3V2BE8d

9 Greek Helsinki Monitor 21/04/2021 "Complaint to the Ombudsman calling for the investigation of 147 cases of illegal, violent, racist pushback or deportation of 7000+ foreigners in March-December 2020" available athttps://bit.ly/3G2jfEw

10 https://srdefenders.org/information/hearing-with-migrants-rights-defenders-in-greece/

11 Press release of the Ministry of Migration and Asylum 14/12/2022: ”Mitarakis from Parliament: There is an embrace of NGOs with MEPs and journalists who circulate images against our country&quot” available in:https://bit.ly/3W5V9yj

12 The Guardian 14/10/2022 “EU border agency accused of serious rights violations in leaked report” available: https://bit.ly/3uXn8UT

13 UNHCR “UNHCR warns of increasing violence and human rights violations at European borders”; 21 February 2022, available at: https://bit.ly/39Md9L4 “UNHCR concerned by pushback reports, calls for protection of refugees and asylum-seekers”;, 21 August 2020, available at: https://bit.ly/3xNCV9O.

14 IOM, “IOM Alarmed over Reports of Pushbacks from Greece at EU Border with Turkey”;, 11 June 2020, available at: https://bit.ly/39GXQDi.

15 CED, Concluding observations on the report submitted by Greece, CED/C/GRC/CO/1,12 April 2022, paras 28-31, available at: https://bit.ly/3OwtTVh.

16 CRC, “Experts of the Committee on the Rights of the Child Ask Greece about Roma Children and Push Backs of Refugees at the Border”, 4 May 2022, available at: https://bit.ly/3xDCsqA.

17 UN Human Rights Council, Report of the Working Group on the Universal Periodic Review: Greece, A/HRC/49/5, 6 January 2022, paras 130.96, 130.202, 130.204, 130.209, 130.214, 130.215, 130.216, 130.223, 130.226, available at:https://bit.ly/3tSxghE.

18 WGAD, Report of visit to Greece, A/HRC/45/16/Add.1, 29 July 2020, paras 87-88, available at: https://bit.ly/3HINxuZ.

19 UN Special Rapporteur on the human rights of migrants, available at: https://bit.ly/3QxvbBn.

20 UN Special Rapporteur on human rights defenders, “Statement on preliminary observations and recommendations following official visit to Greece”, 22 June 2022, available at: https://bit.ly/3tSwZLB.

21 Council of Europe Commissioner for Human Rights, “Greek authorities should investigate allegations of pushbacks and ill-treatment of migrants, ensure an enabling environment for NGOs and improve reception conditions”, 12 May 2021, available at: https://bit.ly/3OclKptStatement of Council of Europe Commissioner for Human Rights, Dunja Mijatović 21-10-2021 European states must stand up against pushbacks and the attempt to legalise them available at: https://bit.ly/3BCMifd, Statement of Dunja Mijatović, the Council of Europe Commissioner for Human Rights 7 April 2022 Pushed beyond the limits. Urgent action needed to stop pushbacks at Europe`s borders, available at: http://bit.ly/3WnsAMd

22 CPT, “Council of Europe's anti-torture Committee calls on Greece to reform its immigration detention system and stop pushbacks”, 19 November 2020, available at: https://bit.ly/39FChmQ.

23 Frontex, Fundamental Rights Officer Annual Report 2021, June 2022, 7, 14, 39, available at: https://bit.ly/3A1XP7J.

——— SLUT

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Diktaturens Belarus – fler och fler politiska fångar (FN larmar), bakland för ryska krigsoperationer i Ukraina, presidenten har folket emot sig

Barys Pjatrovitj läser på belarusiska och Dmitrij Plax på svenska ur Pjatrovitjs nya diktsamling Belarus: Fresker på Bonniers konsthall 17 maj 2022. Foto Annette Rosengren.

Författare, Ramus förlag, Sveriges Författarförbund, Östgruppen för Demokrati och Mänskliga rättigheter, Svenska Pen och belarusier i Sverige berättar om situationen i diktaturens Belarus och om hur Ryssland använder landet för kriget i Ukraina. Svenska medier är i stort sett tysta.

Två år efter det riggade presidentvalet i augusti 2020 finns nu 1 300 politiska fångar och en halv miljon belarusier har lämnat landet. Rädsla och depression är utbredd i landet.

Georgien, Krim, Belarus användes som ett test. Europa agerade inte, sade den belarusiske poeten Dmitrij Strotsev under ett författarmöte i Stockholm. Ukraina gör motstånd och Europa agerar nu. Faller Ukraina kommer landet användas för angrepp på nya länder. Putin vill ha tillbaka sovjetväldets gränser.

Belarus har en befolkning stor om Sveriges och Minsk ligger en timmes flygtid från Stockholm. En halv miljon belarusier uppskattas har lämnat landet nu av politiska skäl. De har flytt till Georgien, Moldavien, Armenien, Polen, Litauen och till Ukraina – länder där belarusier inte har haft problem med visum. Men det blir svårare och svårare att resa ut. I Ukraina avvisas belarusierna nu efter Rysslands invasion. Före kriget var det dit de flesta flyttade (flydde). Ukraina har haft generösa regler för belarusier och känner väl till situationen i landet. Belarusier har kunnat stanna ett år utan vidare, och efter mer än ett år har man kunnat få ukrainska papper.

Att många har sökt sig till Kiev, Vilnius och Warszawa beror mycket på levande historiska kontakter mellan länderna. Många belarusier har studerat vid universitet i Vilnius och Warszawa, och många har nära släktingar i Ukraina, Litauen och Polen. Alla språken är ju dessutom slaviska.

Hur många belarusier som har sökt asyl är inte känt. De som har sökt asyl i Sverige – och har kunnat resa in legalt med Schengenvisum – har mötts av Migrationsverkets hårda besked om att du kan återvända, det är inte krig i Belarus.

De politiska fångarna är alla möjliga

I maj arrangerade Östgruppen och Palmecentret ett lunchseminarium med Andrei Yahorau, som är rådgivare till Svjatlana Tsichanouskaja, som leder oppositionen från Vilnius, Litauens huvudstad. Han tecknade en bakgrund till dagens starkt repressiva diktatur.

Efter presidentvalet 2010, som nuvarande president Lukasjenka vann som vanligt – han har varit president sedan 1994 – blev diktaturen mjukare och regimen mer liberal, berättade Andrei Yahorau. Människor började kräva mer politisk frihet och bli mer marknadsorienterade. Det var en succesiv förändring. Sedan kom covid, som regeringen hanterade väldigt dåligt. Den vidtog inga andra åtgärder än lockdowns och antalet döda mörkades. Människor började organisera sig själva i social solidaritet och samlade bland annat in pengar. Det kom in nya ansikten i politiken, som Svjatlaana Tsichanouskaja sedan hennes man fängslats.

Hon blev en fantastisk enande kraft inför presidentvalet i augusti 2020. Efter det riggade valet gick folk ut på gatorna och trodde att de skulle kunna ändra situationen. Så småningom föll den illusionen. Hösten 2020 var det nästan som i Polen på 80-talet. Folk kunde anhållas för nästan ingenting och i förvar misshandlades de brutalt. Det var poliskontroller i den civila sfären och massarresteringar. Folk greps på jobben och fördes bort. Det var nu en brutal förtryckarregim i Belarus och människor registrerades.

De politiska fångarna nu är alla möjliga människor – läkare, andra vårdanställda, journalister, lärare, militärer, poliser, civilsamhällesaktivister, fortsatte Yahorau. Oftast åtalas de enligt artiklar i brottsbalken, alltså för kriminell verksamhet, som används utan orsak.

  • Min vän, som är journalist och hjälper människor att samla in bötespengar, anklagas för statsförräderi. Artiklar i brottsbalken om terrorism, eller försök till terrorism, är ett mycket vanligt sätt att straffa människor.
  • Den politiska migrationen nu från Belarus är den största på tjugo år. De som lämnar har varit lokalt aktiva i civilsamhällets verksamheter, ofta i it-sektorn. De har också haft lättast att omlokalisera sig. Det har funnits många små affärsmän i civilsamhället. Men som med de politiska fångarna har vi nästan hela bredden av olika yrken bland dem som har lämnat landet.

Tidigare var staten mycket dominerande i olika sammanhang, och många har arbetat i företag som ägs av staten.

2020 (alltså före valet) började människor själva bilda organisationer, till exempel i sportsammanhang. Det skapades massor av organisationer och togs massor med initiativ. Civilsamhället blomstrade.

Många organisationer finns fortfarande, men de kan inte agera politiskt, då kan man bli arresterad. Organisationer arbetar numera mer under täcket. Men en del arbetar öppet. Det är en paradox med vilka som kan arbeta öppet utan att gripas. Så det är inte sant att hela civilsamhället har upphört, det är alltså inte helt blockerat. Människor har också lärt sig sedan 2020 och har blivit mer smarta.

En deltagare från svensk fackföreningsrörelse talade kort om fackföreningarna i Belarus. De har traditionellt varit statsorganiserade eftersom Belarus har varit en diktatur sedan mitten av 1990-talet efter presidentvalet 1994. Men det finns flera oberoende fackföreningar. Systemet med tidsbegränsade kontraktsanställningar har varit utbrett med anställningar oftast på ettårskontrakt. För dem som visat politiskt engagemang har kontrakten inte förlängts. Efter 2020 har arbetarna på många arbetsplatser, ofta där det har varit fria fackföreningar, protesterat mot regimen och Lukasjenka.. Många blev avskedade 2020 men de fria fackföreningsorganisationerna blev inte eliminerade. Å andra sidan blev många anhållna sommaren 2021 och våren 2022, och har inte fått yttra sig. En del finns i KGB-fängelser och får förmodligen långa fängelsestraff. Nya strejkkommittéer håller på att bildas. Vi är mycket oroliga, sade den svenska fackföreningsrepresentanten.

Andrei Yahorau om hur ryska trupper behärskar territoriet för att kriga i Ukraina

  • Belarus är inte direkt ockuperat av ryska trupper nu, inte så att ryska trupper skulle kontrollera det dagliga livet. Men territoriet används av Ryssland för kriget i Ukraina och belarusier har förlorat kontrollen över det. Och infrastrukturen används för att hjälpa ryska trupper. Nästan 80 procent av belarusierna stöder inte Rysslands militära aggression i Ukraina. Sedan finns en mindre del som säger att vi får skylla oss själva när Ryssland använder Belarus, och vi måste göra något. En liten grupp gick till polisstationerna och demonstrerade i februari och möttes av polisens våld igen.
  • Det finns folk som sprider lappar mot kriget och som träffas ibland, och det finns de som har blockerat vägar för att hindra ryska trupptransporter. Och det finns de som har blockerat järnvägen. Du kan arresteras för att du avser att spränga järnvägen. Och det har hänt att folk har dödats.

Någon av deltagarna under seminariet nämnde en belarusisk partisanrörelse, som enligt ukrainarna har haft en mycket framgångsrik verksamhet för att hindra nya attacker från norr.

Depression, rädsla, åtal för kriminella aktiviteter och allt svårare att lämna landet

På Östgruppens podd – nås från Östgruppens hemsida – ligger en intervju med Natalia Satsunkevitj från Belarus människorättsorganisation Viasna, gjord i Vilnius i somras. Viasna har drabbats hårt av repressionen med sju ledare åtalade respektive redan dömda till långa fängelsestraff för brott som definierats som kriminalitet. Natalia Satsunkevitj berättar att tar man ett foto av någon teknik kan det kallas extremistisk handling, om man skriver och skickar kritik mot Ryssland, inte minst kriget i Ukraina, kan man åtalas för kriminell aktivitet. Människor greps på gatorna under protesterna hösten 2020 och i razzior på arbetsplatser och i hemmen. Gripandet har fortsatt. Åtalspunkterna är ofta försök till terrorism, vilket är kriminell handling, och inom vilket det mesta kan placeras.

Poeten Dmitrij Strotsev, som jag snart återkommer till, berättade vid ett författarmöte i Stockholm i slutet av augusti, att det har blivit farligt att tala belarusiska. Tidigare har ändå presidenten verkat tolerera belarusiskan. Landet är i praktiken tvåspåkigt men staten har till exempel inte stött utgivning av medlemmar som tillhör Belarus oberoende författarförbund och deras böcker säljs inte hos bokhandlare, som med få undantag är statliga.

Natalia Satsunkevitj berättar vidare i Östpodden att många belarusier är deprimerade av kriget i Ukraina och klart emot det och emot Rysslands i praktiken ockupation av Belarus.  Repressionen och fängslandet efter det riggade presidentvalet har blivit värre med kriget. Antalet politiska fångar ökar, enligt Viasnas hemsida drygt 800 hösten 2021, 1 100 i februari 2022 och i dag drygt 1 300. De är mediaarbetare, bloggare, affärsfolk, presidentkampanjmedlemmar med mera och fredliga protestanter. (Sök på https://freeviasna.org/en  och  https://spring96.org/be/news eller googla på Viasna.)

Det finns många fall av tortyr i samband med fängslandet. Samtidigt blir möjligheterna att lämna Belarus mindre och mindre genom svårigheter att få visum. Fängslade har släppts efter avtjänad strafftid, men har myndigheternas ögon på sig och har utsatts för repressalier. En del har åtalats för något nytt brott, som definieras som kriminell handling. Det kan vara händelser i fängelset, det kan vara olydnad mot administrationen. I fängelset går det inte att få juridisk hjälp av en advokat utan människor måste agera själva. De vet också ofta sina rättigheter, säger Natalia Satsunkevitj.

Från Viasna finns sju medlemmar fängslande, flera är dömda, andra väntar på rättegång. Ales Bialiatski, Viasnas ordförande, är åtalad för skattebrott men i verkligheten handlar det om hans långvariga arbete för mänskliga rättigheter. Marfa Rabkova är koordinator av Viasnas volontärnätverk. Två av de fängslade är bara volontär. Och så vidare. Repressionen i Belarus har funnits länge, men är mycket, mycket värre nu. Ales Bialiatski avtjänade 3-årigt fängelsestraff redan för tio år sedan, dömd för något påhittat men i praktiken för sitt arbete för mänskliga rättigheter.

Många kommer nog också ihåg ett tidigare presidentval där presidentkandidater greps av polisen och misshandlades svårt. Om detta vittnade bland annat Sveriges dåvarande ambassadör Stefan Eriksson. Om Viasnamedlemmarnas och andra fängslades fall nu är det svårt med kontakt, säger Natalia Satsunkevitj. Brev kommer inte alltid fram. Åtal hemlighålls. Situationen i Belarus blir värre och värre och den socialpolitiska depressionen bland befolkningen blir djupare och djupare.

Om detta är det tyst i svenska medier. Jo, det blev ett inslag i Sveriges radios P1 nyligen om att nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj böcker utreds i Belarus för extremism och riskerar att tas bort från bibliotek och konfiskeras från belarusiska hem. Från flera bibliotek har de redan tagits bort av rädsla. Absurt, sade hon själv enligt P1, som några dagar senare  äntligen rapporterades att Belarus har 1 300 politiska fångar.

FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève larmade om situationen i Belarus i ett uttalande, som Dagens Nyheter skrev om i en kort artikel den 25 september. Minst 37 000 personer har fängslats mellan maj 2020 och maj 2021. Många har släppts men gripandena fortsätter. Och de politiska fångarna är 1 296: oppositionspolitiker, människorättskämpar, aktivister, fackombud, journalister, demonstranter. De vanligaste åtalspunkterna är extremism, skattebrott och i vissa fall högförräderi.

Dmitrij Strotsev: Georgien, Krim, Belarus användes som ett test. Europa agerade inte. Men Ukraina gör motstånd och Europa agerar. Faller Ukraina kommer landet användas för angrepp på nya länder.

Under kvällen hos Sveriges Författarförbund i Stockholm i augusti berättade Dmitrij Strotsev mer om repressionen och om Rysslands krig mot Ukraina. Han är en av Belarus främsta nu levande poeter, en skäggig man på snart 60 år med stort lockigt grått hår, uppvuxen i Minsk. I Sverige är han utgiven av Ramus förlag. Han skriver på ryska, som är hans hemspråk. En del belarusiska författare skriver på ryska, andra på belarusiska.

Strotsev bor för närvarande i Berlin, jag tror som fristadsförfattare genom ICORN. ICORN-stipendium kan ges till politiskt hotade och förföljda kulturarbetare, som måste lämna sitt hemland.

Han läste ur sin bok Belarus omkullkastat, utgiven hos Ramus förlag 2021. Dikter skrivna och daterade dag för dag under hösten 2020 berättar om och kommenterar regimens grova våld mot befolkningen när den protesterade fredligt mot valresultatet – grov misshandel och tortyr av studenter, andra unga men också av många andra vanliga människor, om poliskulor, fängslanden, förnedring, tortyr och mord. Själv fängslades han, misshandlade, satt i det ökända Akrestinafängelset, släpptes efter 13 dagar, trakasserades och tvingades till slut lämna Belarus för sin säkerhets skull. Strotsev fick Svenska Pens Tucholkskypris 2021. Priset delas ut en gång om året till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller publicist. Kurt Tucholsky var samhällskritisk tysk författare, som levde i Sverige från 1930 och som några år senare begick självmord.

Belarusier i exil utgör en stark diaspora, sade Strotsev om konsekvenser av diktatur och hård repression. En del finns i EU-länder, som han själv i Berlin. Här bor också nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj.

  • På stationen i Warszawa står nu belarusier och tar emot ukrainare, sade han, när samtalet kom in på att många belarusier fanns i Polen redan före hösten 2020 och att de har blivit många fler sedan dess.

I praktiken är Belarus nu ockuperat av Putin, fortsatte Strotsev, och används som bakland för de ryska krigsoperationerna i Ukraina. I detta som i allt annat har presidenten befolkningen emot sig. Belarusier deltar i ukrainarnas försvar av sitt land, bland annat med ett belarusiskt regemente i Ukraina och genom att förstöra ryskt krigsmaterial i Belarus och sabotera järnvägarna så att ryska trupper och material inte kommer fram.

Under kvällen läste Strotsev också nyskrivna dikter från 2022 om kriget i grannlandet, i Ukraina, om civilbefolkningen som dödas hämningslöst av ryska bomber och missiler, den enorma materiella förstörelsen och stöld av Ukrainas kulturarv, som det skytiska guldet som också i pengar är oerhört värdefullt, och om hur Belarus slaktats för militärstrategiska ändamål i detta krig. De borde ges ut på svenka snarast.

Samtliga texter är översatta till svenska av författaren och dramaturgen Dmitrij Plax och lästes av författarförbundets ordförande Grethe Rothböll. Dmitrij Plax har varit en stark länk i många år mellan Sveriges författarförbund och Belarus oberoende författarförbund, som nu är likviderat. Likviderat är också belarusiska Pen och många av civilsamhällets organisationer i Belarus.

En tolk översatte samtalen under kvällen.

Dmitrij Plax bad Strotsev berätta om Belarus nu och hur Belarus berörs av kriget i Ukraina.

Lukasjenka valdes en gång till president i öppna fria val, och har länge försökt hålla sig väl med både Ryssland och EU för att få ut det bästa möjliga, svarade Dmitrij Strotsev. Men efter valet 2020 är det Ryssland och Putin som gäller och Belarus är i praktiken ockuperat av Ryssland.

  • För att sammanfatta så är Belarus efter 2020 ett helt nytt land. Belarusier stöder inte Lukasjenko och regimen förstår det. Den har stängt ner alla oberoende medier och satt tusentals människor i fängelse. En halv miljon människor har tvingats lämna landet. Motståndet mot regimen finns inne i landet och i en otroligt stark diaspora, och det ger tillförsikt inför framtiden. Om jag jämför med Moskva, där man inte vet om ens grannar kan ange en, så vet man i Minsk att alla grannar tycker som en själv.

Dmitrij Strotsev har haft mycket kontakter med Ryssland och ofta varit i Moskva tidigare. Han skriver ju på ryska och har publicerats i ryska litteraturtidskrifter och deltagit i poesifestivaler. Han har varit kritisk mot kriget i Georgien 2008, annekteringen av Krim, och i slutet av 2013 började han skriva om Ukraina. Sedan 2022 har han inte blivit publicerad i Ryssland. Han har skickat in material till tidskrifter men antingen fått tillbaka det eller mötts av tystnad.

  • Ryssarna klarar inte av att man kritiserar deras land, sade han.

Strotsev ser ett mönster i kriget i Georgien, annekteringen av Krim, krigsattackerna i Donetsk och Luhansk, och nu kriget i Ukraina sedan 24 februari.

  • Putin och Ryssland gör anspråk på att skapa ett nytt imperium inom gränserna för Sovjetunionen. Det påbörjades i slutet av 1990-talet med Tjetjenien. Med kriget i Georgien blev det ett test på hur Europa skulle agera. Europa agerade inte. Nästa test var annekteringen av Krim. Europa agerade inte. Med vad som hände i samband med valet i Belarus 2020 förstod vi inte då att vi användes som test för nästa projekt. De som stod mot oss på gatorna var inte bara belarusiska poliser och soldater utan det var också ryska soldater och ryska specialstyrkor. Där fanns kazakisk militär. De som misshandlade oss var specialstyrkor som alla de här länderna har mött. Men Ukraina vågade ställa sig emot, och Europa har agerat.

Och vad händer om Ukraina faller, kom frågan.

  •  Då kommer Ukraina användas för angrepp på nya länder.

En fråga från publiken gällde omfattningen av protesterna mot Lukasjenka och om Ryssland, om kriget går dåligt, kan komma att tvinga fram att den belarusiska krigsmakten sätts in i kriget i Ukraina.

Hela civilsamhället i Belarus vill ha bort Lukasjenko, och merparten av belarusierna står bakom kravet att han ska bort, svarade Strotsev.

  •  Så fort Lukasjenko inte har Rysslands stöd kommer vi återföra demokratin i Belarus.

Om den belarusiska krigsmakten tror Strotsev att Ryssland redan i dag försöker tvinga makthavarna i Minsk att ta del i kriget mer än de gör.

  • Men jag tror att de har kunskap om att den belarusiska armén skulle bidra dåligt. Vad belarusiska armén skulle göra om de tvingades in är svårt att veta, men helt säkert kommer de inte bidra till seger för Ryssland. Och det finns ju även ryska soldater som är tveksamma till att kriga. Så Ryssland har större glädje av att Belarus är som det är och att det levererar varor till Ryssland.

Samtalet kom också in på hans nya dikter från 2022 och hans roll som poet i det som händer nu. Han lyfte fram Goyas teckningar av hur folkets uppror bemöttes av Napoleonsoldaternas bestialiteter och Picassos målning Guernica som berättar om hur bombningarna slet människorna i bitar. Goya vittnade före fotografin, Picasso vittnade före internet. I dag hinner de dokumentära videosekvenserna före de konstnärliga vittnesmålen. Så vad finns kvar för en konstnär att göra? Jo, orden, och att viska för världen namnen på platserna, Butja, Kramatorsk, Ukraina. (Han räknade upp fler ortsnamn.)

Då hade han också berättat för oss att familjen är spridd nu. Han är i Berlin, hustrun och en son är kvar i Minsk eftersom sonen inte vill lämna Belarus, en dotter arbetar i Moskva, och en annan dotter kommer att läsa vid universitet i Köpenhamn nästa år. Tills vidare har han sitt vistelsestipendium i Berlin och ska fundera sedan vad han ska göra.

Barys Pjatrovitj: Jag klarar mig inte utan Belarus

I våras ägde releasen av en annan belarusisk bok rum, Barys Pjatrovitjs Belarus. Fresker. Det var på Bonniers konsthall. Förlaget är också Ramus förlag (2022) och översättare är Dmitrij Plax. Sveriges Författarförbund (SFF) hade skickat inbjudan till sina medlemmar. Barys Pjatrovitj är sedan många år ordförande i Belarus oberoende författarförbund, som nu är likviderat. Ett halvår tidigare hade SFF varnat i svenska tidningar om att förbundet hotades av likvidering. Likviderat är numera även Belarusiska Pen, de flesta oberoende medier och många av civilsamhällets föreningar. Bredden på de likviderades verksamheter visar nyckfullheten i besluten – natur och miljö såväl som verksamheter för barn, kvinnojourer och så vidare.

Barys Pjatrovitj beskriver sina dikter som dokumentära berättelser om diktaturens Belarus 2020-21. Han var på releasebesök i Sverige med sin fru. Nästa dag skulle de återvända till Minsk, och hade nog övervägt att inte göra det. Belarus klarar sig nog utan mig, men jag klarar mig inte utan Belarus, sade Barys P efter att ha läst dikter och svarat på frågor.

Barys Pjatrovitj och Dmitrij Strotsev medverkade vid Bokmässan i Göteborg i slutet av september.

Några ord till om att skriva på ryska respektive belarusiska i Belarus och om de belarusiska kontakterna med Litauen, Ukraina och Polen.

Ryska språket har alltid varit gynnat av Lukasjenka regimen, men belarusiskan har vad jag vet inte varit förbjuden. Att bli publicerad på belarusiska har alltid varit svårt, de oberoende författarna har inte getts ut på statliga bokförlag, inte fått statligt stöd och de har sålts genom andra kanaler än de statliga bokhandlarna. Böcker av det oberoende författarförbundets medlemmar har ofta tryckts i Litauen och mer eller mindre smugglats över gränsen. Civilsamhället och det oberoende mediesamhället i Belarus har haft omfattande stöd av Polen och Litauen. Vilnius ligger nära Minsk och har länge varit ett nav för oberoende intellektuella och kulturarbetare, och vid polska och litauiska universitet har många belarusier studerat. Kontakterna mellan Belarus, Litauen och Polen har djupa historiska rötter. Belarus oberoende författarförbund är det genuina och bildades på 1930-talet. Det förklarade sig oberoende av staten när Sovjetunionen upphörde. För att få bukt med författarna startade Lukasjenka ett nytt statligt författarförbund.

Läs gärna också antologin Ett år i Belarus. Röster inifrån en folkresning. Redaktörer Ida Börjel och Mikael Nydahl. Atlas förlag i samarbete med Svenska Pen. 2021.

Och läs nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj. Hon skriver framför allt om den sovjetiska människans erfarenheter utan att egentligen ange var i det väldiga sovjetimperiet människorna bor. Men det är tydligt att många av rösterna i hennes böcker har levt och lever i Belarus och i Ukraina. Själv ä hon ju från Belarus, har bott i Minsk och skriver på ryska.

Publicerat i Belarus | Lämna en kommentar

HLM – det franska systemet med bostadsförsörjning till låginkomsttagare – hjälper svenskafghanerna att etablera sig i Frankrike när de har fått uppehållstillstånd


1-9.Detaljer kring Rue des Amandiers och Avenue Gambetta i Paris 20e.
10-11. Gatumålning i Paris 20e, i hörnet av Rue de Surmelin och Rue de Groupe Manouchian. Missak Manuchian (1906-1944) var fransk-armenier och motståndshjälte under andra världskriget med Manouchiangruppen som en av de mest aktiva grupperna i franska motståndsrörelsen. Han föddes i osmanska riket, överlevde folkmordet på armenier men föräldrarna mördades, växte upp på barnhem i Libanon och flyttade till Frankrike 1925 (Wikipedia). Han var bl a översättare och författare. 21 februari 1944 avrättades han av tyskarna efter att i november 1943 har gripits av fransk polis, som samarbetade med tyskarna. Foto Annette Rosengren, juni 2022.


Artikeln handlar om HLM-systemet, en kort jämförelse med Sverige, och en rundvandring bland supermoderna storbyggen för lägenheter i Paris 20e nära Boulevard de Ménilmontant och Avenue Gambetta med många HLM-lägenheter.

Om det inte vore för HLM (uttal ashelem) skulle människor med låga inkomster knappast kunna bo inne i Paris, där hyrorna är skyhöga.

  • Tack vare HLM kan människor med små inkomster bo centralt inne i Paris i stället för utanför och ha timslånga resor till arbetet, sa Monika Schwarz från Lamsf när vi träffades i Paris i juni. Mer än en timmes resa till arbetet ska en inte ha.

Monika Schwarz från frivilligorganisationen Lamsf – Les Amis des migrantes suedophone francais – De svensktalande migranternas vänner i Frankrike ­- var den som först berättade om HLM för mig, och hon sa att killarna som kommer från Sverige och får uppehållstillstånd söker alla om HLM. Att sedan få en bostad genom HLM kan ta flera år, i synnerhet inne i Paris och när det inte gäller en barnfamilj.

  • Man ska söka medan man fortfarande bor i ett asylboende och inte lämna boendet ens om det är jobbigt. Man kanske delar rum med två afrikaner och de drar inte jämnt, de andra kanske är uppe på nätterna och man har jobb och måste upp på morgnarna. Men lämnar man faller man ur kön.

Kanske missuppfattade jag det här, eller menade Monika kanske att det går fortare om man bor kvar i asylboendet? För flera av dem jag känner som har uppehållstillstånd nu och står i HLM-kö bor inte i asylboende utan hyr lägenhet i andra hand, är inneboende i en familj eller delar lägenhet med andra.

Vad är HLM?

Frankrikes sociala boendesystem inrättades strax efter Andra världskriget. Systemet innebär att 20 procent av bostadsbyggandets lägenheter ska gå till HLM och fördelas till människor med låga inkomster. Det gäller i hela landet. Hyrorna subventioneras av staten.

Sverige har i stället bostadsbidragen. Frågan är vilket som är bäst. Vi har en enorm bostadsbrist och mycket långa kötider hos bostadsförmedlingarna.  Bostadsbristen är ett allvarligt politiskt problem. Bostadsföretagens egna köer har ofta krav på bland annat fast anställning och lägsta godtagbara inkomst för den som ska få en lägenhet. En gång i tiden hade vi statliga byggnadslån, som gynnade bostadsbyggandet och höll byggkostnaderna och hyrorna nere. Men lånen avskaffades. Kommunala bostadsföretag hade i uppdrag att försörja invånarna med lägenheter och inte vara vinstdrivande. Men sedan kom påbudet att kommunala bostadsföretag ska gå med vinst. I dag är det ungefär lika svårt att få lägenhet genom kommunala bostadsföretag som privata och hyrorna i nyproduktion är orimligt höga.

Många så kallade nyanlända svenskar tvingas iväg av storstadskommuner till glesbygdskommuner med lediga hyreslägenheter men brist på arbetstillfällen. Det sker när den tvååriga kommunetableringen har passerat utan att de nyanlända har lyckats bli självförsörjande. Det är oansvarigt mot människorna, som måste ha bostad och arbete, såväl som mot glesbygdskommunerna, och det är grymt.

Sverige har haft sociala boenden, som ofta har inneburit dåligt underhållna hyreshus där socialförvaltningen har placerat marginaliserade invånare med svåra sociala problem. HLM visar att det inte alls behöver vara så.

Jag vet inte i detalj så mycket om det franska HLM men hittade intressant information genom internet: 20 procent av Frankrikes befolkning lever i HLM på grund av låga inkomster. Många är migranter och det är en övervikt för barnfamiljer. Familjerna består ofta av ensamstående kvinnor med barn. Kvinnorna har oftast skilt sig eller blivit änkor. Barnfamiljer har prioritet inom HLM.

Så killarna från Sverige/Afghanistan lär kanske få en bostad genom HLM snabbare om de får en flickvän och de väntar barn tillsammans.

Många HLM-bostäder finns i ganska dåliga områden, enligt internetartiklar. Varje stad/kommun måste ha 20 procent av bostadsbeståndet som HLM. Framför allt rika städer, som styrs av högern, är emot systemet och vill inte att 20 procent av befolkningen ska vara låginkomsttagare, eftersom de röstar på andra partier.

Foton till artiklarna om HLM visar bostadshus ofta byggda på höjden och inte på längden, som i svenska miljonprogramsområden. Inte minst i Parisregionen är enormt höga bostadshus vanliga. Om 20 procent av höghusens lägenheter är HLM vet jag inte, eller om fördelningen sker på annat sätt.

I juni 2022 var det riksdags-, regional- och lokalval i Frankrike. Vänstern, socialdemokraterna och de gröna hade enats under gemensam plattform – Nouvelle Union Populaire Écologique et Sociale. På partiprogrammet stod bland annat renovering av totalt 700 000 lägenheter per år, och kanske syftar det på HLM bostäder.

NUPES vann valet och vänsterns Jean-Luc Mélenchon är nu statsminister. Om partiprogrammets utlovade renoveringar får vi se.

I Paris har socialisten Ann Hidalgo varit borgmästare. Om hon fortsätter vet jag inte. Under hennes tid har det satsats mycket på cykeltrafiken och utbyggnad av kollektivtrafiken. De stora vilda tältlägren har förbjudits av polisen genom ofta dramatiska razzior, men flyktingar och migranter har fått tak över huvudet i större utsträckning. Det i sin tur är en följd av covidpandemin.  

20 procent av bostadsbyggandet till HLM kan innebära insprängda lägenheter i varje bostadshus och/eller specifika HLM-hus. Jag kommer ta reda på mer hur det fungerar. Inom mig poppar upp tidigare kontakter till nordisk bostadslöshetsforskning. För tjugo år sedan skrev jag en bok om hemlösa kvinnor med allvarlig social problematik. Under ett par år hade då ett hundratal hemlösa kvinnor i Stockholm blivit kända ansikten för mig, och flera följde jag på nära håll (Mellan ilska och hopp, om hemlöshet, kvinnor och droger, Carlsson bokförlag 2003). Det här var ett projekt inom Nordiska museet, där jag arbetade då. Jag deltog i många seminarier och konferenser med nordiska bostadslöshetsforskare. På en internationell konferens i Barcelona träffade jag en forskare på EU-nivå, som kände till att Sverige hade många hemlösa, saknade bostäder för låginkomsttagare och att möjligheterna till bostadsbidrag inte räckte för att få bort bostadslösheten. Hon förmedlade forskarnas kritik mot Sverige och menade att Sverige borde kunna ordna bättre för låginkomsttagare.

I Paris 20e kring rue des Amandiers

Under mina vandringar i Paris i juni 2022 kommer jag till ett ganska nybyggt bostadsområde i 20e, i nedre Ménilmontant. Jag går Rue Gambetta västerut ner mot Boulevard de Ménilmontant och svänger in till höger norrut på den mindre gatan Rue Amandiers. Arkitekturen är varierande och spännande – se fotografierna. Områdets invånare verkar vara etnisk blandade.  Inte så få verkar ha rötter i afrikanska länder och går med afrikanskt färgrika kläder.

Mer exakt ligger området i mitten av en fyrkant inom rue Sorbier i öster, rue Gambetta i söder, Boulevard de Ménilmontant i väster och rue de Ménilmontant i norr.

Jag stannar till utanför ett socialt center i området, La 20 Chaise – Centre pour les Habitants des Amandiers, pour l´ Initiative, les Solidarité et l ´Eduction populaire. En anställd kommer ut på gatan och på engelska berättar hon om verksamheten och om området. Här finns bland annat barnverksamheter, teaterverksamhet, trädgårdsverksamhet och kurser i franska som vem som helst kan delta i. Ja också papperslösa flyktingar. Deltagarna behöver inte visa papper på sin status i det franska samhället.

På gården inne i byggnadskomplexet har centret en liten trädgård som sköts av frivilliga (men den är i ganska eländigt tillstånd). Alla stadsdelar i Paris har sådana här sociala centra, säger hon, men de arbetar lite olika.

Jag säger något om HLM, och hon svarar att här finns gott om lägenheter, som fördelas genom HLM. Människorna som bor här är kulturellt väldigt blandade, säger hon, och här finns många olika ursprungsnationaliteter

Men visst är parisområdet i sin helhet segregerat, det kan vem som helst konstatea. Förorterna i norr är mycket mer präglade än i söder av första, andra och tredje generationens migranter och fransmän med rötter i Afrika och Asien. Det märks på gatorna och på metron och pendeltågen. Generellt är metro- och pendeltågsresnärerna i Paris etniskt väldigt blandade. Det handlar också om olika bostadsområden i en och samma stadsdel och förort. Innerstadens 16e och 17e är mycket välmående stadsdelar dominerade av europeisk befolkning medan 19e är präglat av franska medborgare och migranter med rötter i  Afrika/Nordafrika och Asien och av att Frankrike har varit kolonialmakt i många år.

Näst sista station på metro linje 4 söderut är uppkallad efter den kända sångerskan Barbara. Hon var mycket populär på 1980- och 90-talet, och är fortfarande, har en mycket speciell stil, i stil med Jacques Brel och min främsta franska favorit. Som tur är har jag en trippelCD med henne. Svenska Rikard Wolf har förmedlat mycket av hennes musik. Stationen Barbara är ett exempel på att Paris numera namnger kollektivresandets stationer med internationellt kända kvinnliga artister och konstnärer. Spårvägslinjen T3b har flera, bl.a. stationerna Delphine Seyrig (skådespelerska), Ella Fitzgerald (jazzsångerska) och Diane Arbus (fotograf/konstnär). Ändhållplatsen på linje 4 var tidigare Mairie de Montrouge.  Foto Annette Rosengren, juni 2022.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

PARIS I JUNI 2022: AKTUELLT OM ASYLBESLUT FÖR SVENSKAFGHANER OCH 0M ASYLINTERVJUER


Ur installationen Den stora saknaden med hundratals minnestexter om afghanska unga som
efter flera år i Sverige flytt vidare till Frankrike eller deporterats till Afghanistan. Installationen med minnesorden textade på brädor är gjord av konstnären och författaren Marit Törnqvist, och var utställd på Mynttorget i Stockholm intill Riksdagshuset på Internationella flyktingdagen 2022 den 20 juni. Minnesorden kommer från svenska  anhöriga. Under dagen talade riksdagsledamöter, människorättsjurister och andra
engagerade för de många afghanska unga, som kom till Sverige 2015. De sökte skydd 
från krig och förföljelse och byggde upp vänskap med många, många svenskar.  
Foto Annette Rosengren

I stort sett alla svenskafghaner får stanna i Frankrike, i synnerhet när de är hazarer. Västernisering efter flera år i Sverige och Frankrike räknas som skyddsskäl i Frankrike, särskilt nu efter talibanövertagandet och ihop med att vara hazar. Men väntan i Frankrike kan bli lång och nästan alla nyanlända numera får Dublin vid registreringen.

Jag är tillbaka i Paris igen, liksom jag var i november 2021 efter två års covidrestriktioner. Då träffade jag flera av de svensktalande från Afghanistan, som jag har följt och skrivit om i min senaste bok – Jag bodde i Sverige. Om unga svenskafghaners flykt till Frankrike (Carlsson bokförlag, 2019). Nästan alla har uppehållstillstånd och bygger sina liv i Frankrike. De utbildar sig, studerar franska, jobbar, tränar för körkort.  Eller de väntar fortfarande på beslut, mycket beroende när de kom till Frankrike.

Nyanlända från Sverige var som flest 2018-2019, men fortfarande anländer den ene efter den andre efter nu fem-sex-sju år i Sverige. Det är djupt tragiskt och djupt inhumant.

  • Idag har vi vinkat av en av våra killar, som har varit här i flera år. Han reser nu till Frankrike.

Sådana meddelanden från Sverige nås jag av.

De flesta som söker på nytt med nya skyddsskäl genom talibanövertagandet i augusti 2021 får nu avslag i Sverige. I de svenska besluten finns argument om att Afghanistan har blivit säkrare, vägarna är säkrare, det går att återvända till hembyn, och det gå bra att skicka tillbaka afghaner.

Motiveringarna bakom avslagen är grymt okänsliga och rättsvidriga för vad situationen i landet innebär för flickor och kvinnor, för minoriteter och för människor som har varit länge i Sverige och anpassat sig till europeiska levnadssätt. Här kan en till exempel läsa att det går att anpassa sig till talibanstyret efter många år i Sverige eftersom man en gång har anpassat sig till Sverige. Samtidigt bortses det från att flickor och kvinnor utsätts för systematiskt förtryck i talibanernas Afghanistan.

I Sverige verkar inte västerniseringen – att ha präglats av flera år i Europa – ha någon betydelse, i Frankrike har den det, i synnerhet i kombination med att vara hazar.

Besluten kommer naturligtvis överklagas till migrationsdomstolarna. Men i Sverige är migrationsdomstolarna oftast eniga med Migrationsverket.

Protesterna i Sverige mot besluten om afghanerna är starka och omfattande. Men nu inför valen i september är intresset för flyktingpolitiken närmast noll i debatterna.

En rapport från Eurostat första kvartalet 2022 för Afghanistan om beslut i första instans visar att Sverige ger positiva beslut till 60 procent medan andra EU-länder ligger på 90-95 procent. På ny prövning efter talibanövertagandet får merparten avslag. Det meddelade också Migrationsverkets ledning till media den 25 juni. Här sas samtidigt och mycket tydligt att även om säkerhetsläget på vägarna har ökat har situationen för mänskliga rättigheter försämrats, i synnerhet för riskgrupper som flickor och kvinnor. Jag hoppas nu att det uttalandet ska leda till förändring i besluten. Ett sådant avslags-Sverige kan vi inte ha.

Tvärtemot andra EU-länder ger enligt Eurostat första kvartalet 2022 tyvärr Frankrike också många avslag i första instans och ligger procentuellt bara något högre än Sverige för positiva beslut. Förklaringen jag fick i Paris är att många afghaner som söker asyl i Frankrike är pashtuner. Så har det varit i många, många år och en fransk dagstidning skrev för några år sedan att med afghanerna från Sverige började hazarer söka asyl i Frankrike.

Att vara hazar verkar kunna räcka för uppehållstillstånd nu, men ofta gäller kombinationen hazar och västernisering, det vill säga de har varit länge i Europa. Att faktorerna pastuner respektive hazarer och västernisering kan slå så olika sas vid olika tillfällen av aktiva i föreningen Lamsf för mig – Les Amis des migrantes suedophone francais – De svensktalande migranternas vänner i Frankrike.

Nu kommer besluten från det franska migrationsverket Ofpra oftast två, tre månader efter asylintervjun, säger de aktiva i Lamsf. Undantag finns, och en av killarna jag har känt i Paris sedan hösten 2018 har nu väntat fyra år i Frankrike, först med 18 månaders Dublin, sedan med lång väntan på intervju och nu lång väntan på besked. Hos Lamsf vet de ingen som har väntat så länge. Boende har han haft genom en organisation som arbetar likt Emmaus, mat och kläder genom sin ”svenska mormor” och det subventionerade metrokort har han äntligen lyckats skaffa genom en annan organisation i Paris. Han är en av många som har regelbunden kontakt med Lamsf.

Lamsf berättade för mig att nästan alla får Dublin nu när de söker asyl och skannar sina fingeravtryck.

Om Lamsf De svensktalande migranternas vänner i Frankrike – och stödet till svenskafghaner

Artikeln tar mer utförligt upp föreningen Lamsfs erfarenheter av hur franska migrationsverket Ofpra och asyldomstolen CNDA ser på uppehållstillstånd för afghaner, som har fått avslag i Sverige, och vad som är viktigt vid asylintervjuerna i Frankrike. Att Monika Schwarz från Lamsf tog sig tid att komma ”hem” till mig i lägenheten jag lånade i Paris 20e är jag djupt tacksam för.

”Jag har följt ungefär 150 killar de senaste åren under deras asylprocess i Frankrike”, sade Monica Schwartz, som är en av grundarna till Lamsf. Hon har lärt sig mycket om franska asylprocesser och vad Ofpra och CNDA lägger vikt vid när det gäller afghaner, som har flytt vidare från Sverige.

Lamsf bildades hösten 2019 när Svenska kyrkan dragit ner på stödet till de många skyddssökande afghanerna, som nekats uppehållstillstånd i Sverige och kommit till Frankrike för att fly undan deportations till Afghanistan. De började komma 2017, 2018-19 kom många fler och de hade då levt två-tre-fyra år i Sverige. De sökte sig ofta till Svenska kyrkan i Paris´ 11e arrondisement nära metrolinje 2. Kyrkan anställde tillfälligt Sara Brachet, och hon och kyrkan blev ett stöd även till svenska anhöriga som nu hade en plats och människor att hänvisa sina skyddslingar till och där det talades svenska. Församlingar i Sverige skickade pengar. 2018 var kyrkan som ett dagcenter för många afghanska flyktingar från Sverige. Jag har skrivit om det i tidigare bloggtexter, och om hur kyrkan drog ner på stödet 2019. Lamsf bildades då av en grupp svensktalande personer i Paris, bland annat Sara Brachet och Monika Schwartz. I kyrkans språkcafé på fredagarna för nyanlända engagerade sig svensk-franska volontärer i olika åldrar och det gör de fortfarande om än med undervisning online under covidrestriktionerna.

Språkcaféet med sin undervisning i franska för nyanlända organiseras och förbereds av Lamsfs Sara Brachet och Monika Schwarz. Fredagseftermiddagarna i Svenska kyrkan i Paris är samtidigt tillfälle för nyanlända att få råd av Sara och Monika om asylprocessen och om hur saker och ting fungerar i Frankrike och Paris. På stående fot kan de svensktalande få ett papper från prefekturen, som har hand om första steget i att söka asyl, förklarat på svenska. Men det verkar vara vanligt bland svenskafghaner jag pratade med att de inte känner till föreningen utan menar att det är Sara och Monika som är hjälpsamma.

Lamsf gör många översättningar från svenska till franska – enligt årsberättelsen för 2021 dokument för närmare 200 svensktalande det året. För de som får Dublin vid registreringen – numera de flesta – är avslagsbesluten i Sverige viktiga att visa fram när de träffar advokat och överklagar till administrativa domstolar beslut om att skickas tillbaka till Sverige. Lamsf ger råd, förmedlar erfarenheter, har kontakt med franska asyladvokater, psykolog och psykiatri, följer ibland med till psykakut och annan sjukvård, kan ibland förmedla tillfälliga arbeten och ibland betala månadsbiljetten för kollektivtrafiken när det inte finns någon annan lösning. Styrelsen och alla andra inom föreningen arbetar ideellt och har svårt att få medlemsavgifter, bidrag och donationer att täcka utgifterna de har för att hjälpa svenskafghanerna. Som ideell förening kan de inte begära betalning för till exempel översättningarna. Uppmaningar om att gärna stödja föreningen ekonomiskt har liten verkan.

Vi som är engagerade i svenskafghanerna i Frankrike bör stödja Lamsf ekonomiskt. Hur man gör framgår tillsammans med mycket annat på föreningens hemsida, www.lamsf.fr.

Om beslut för svenskafghaner och asylintervjuer

Monika Schwarz engagerade sig för svenskafghanerna när de började komma 2017, först mest humanitärt på olika sätt. Flera tusen svenskafghaner har passerat Svenska kyrkan och Lamsf sedan 2017.

Monika har ofta förberedande samtal med killarna när de har fått sin kallelse till asylintervjun. Det är viktigt att de vet vad som räknas som asylskäl och att den asylsökande förväntas berätta utförligt under intervjun. De ska berätta på och inte vänta sig en rad detaljfrågor, säger hon.

  • Ibland har de köpt berättelser i La Chapelle, bland annat av andra afghaner, och sedan kan de inte berätta i detalj vad som hände. Vad de berättar är ofta inte trovärdigt och handläggarna är kunniga om Afghanistan. Men det kan gå bra ändå. En kille sa att han bränt ner en moské. Han fick uppehållstillstånd men inte för att Ofpra trodde honom utan för att han är hazara, kom från Ghazni och är västerniserad.

Innan talibanerna tog över 7 augusti 2021 gick Ofpra på vilket område i Afghanistan personen kom från. Områden var rödfärgade och gulfärgade. Gazni, Kandahar och Helmat var röda medan Bamyan räknades som mindre farligt. Nu är allting rött för hazarer.

  • Efter talibanövertagandet får hazarer som har levt i Sverige uppehållstillstånd. Ofta är det med flyktingförklaring och då på tio år. Efter fyra-fem-sex år i Sverige och i Frankrike räknas de som västerniserade. De har lärt sig att leva som man gör här. Som att den man pratar med ser man i ögonen, att man umgås otvunget med kvinnor, att man accepterar att en del killar är gay, att man accepterar kristna, och att man alltså inte känner sig obekväm med att om man till exempel bor ihop några killar och en är gay. Att man inte bryr sig om det.

Att ha tatueringar nämner hon inte, men det brukar också vara ett tecken på västernisering.

Andra tecken kan vara att man inte går särskilt ofta till moskéer, inte ber flera gånger om dagen, kanske inte följer Ramadan med fastan, och att man bär västerländska kläder.

  • Att tala svenska och lite franska är också att vara västerniserad eftersom Ofpra och asyldomstolarna vet att det västerländska kommer också med språket.

Och naturligtvis att Frankrike inte som Sverige använder sig av internflykt.

Också i domstolarna blir det ofta intervjuer, inte bara hos Ofpra.

I intervjun ska man berätta, betonar Monika flera gånger. Man ska berätta själv, inte vänta på frågor, och man ska hålla sig till sanningen. Sanningen är viktig och det blir lätt uppenbart när historien är påhittad och personen ska berätta eftersom handläggarna ofta är kunniga. Det är bättre att hålla sig till sanningen, berätta som det är, och förklara varför det som skrevs i asyldokumentet ”Demander d´asyl” inte var sant, om det nu var så. Säger hon.

Vid intervjuerna ställs mest ”öppna” frågor, inte ledande detaljfrågor.

Monika ger ett exempel och placerar det i Sverige. En kille som bodde i Uppsala fick frågan hur ofta tågen går mellan Uppsala och Stockholm.

  • Och då ska han säga det men också berätta på om tågresandet, hur ofta han åker och varför och vad han brukar göra i Stockholm och kanske på tåget.

Det förväntas att personen ska berätta på. Intervjuaren kan ställa en mindre fråga om byn som personen kommer ifrån och då ska hen prata på och berätta.

Hon fortsätter:

  • Har man bott i Iran, ska man berätta det. Man ska inte som en kille gjorde, hålla tyst om det, och sedan inte kunna berätta om byn i Afghanistan. Han var född i Iran och hade aldrig bott där själv. Det ska man säga och berätta om och varför man har vuxit upp där. Och då är det förmodligen föräldrarna som flydde dit.

Att ha bott länge i i Iran blir skyddsskäl gentemot Afghanistan hos Ofpra och CNDA.

Men att de ska berätta utförligt gör också att de som är blyga, eller traumatiserade, eller psykiskt sjuka, kan få det svårt.

När Ofpra har gett avslag till hazarer från Sverige har de överklagat till asyldomstolen CNDA och nästan alla har fått uppehållstillstånd.

CNDA har ofta gått emot Ofpras beslut och fattar sina beslut självständigt. Det är inte som i Sverige.

Det finns de som fått avslag i domstolen också och efter talibanövertagandet 7 augusti har de sökt för ny prövning med nya skäl.

  • Då har de alltid fått uppehållstillstånd, fortsätter Monika. Oftast har de fått flyktingförklaring med skäl att de är hazarer, har bott länge i Europa och att hela Afghanistan är rödfärgat nu för hazarer. Så nu spelar det ingen roll varifrån i Afghanistan de kommer.

I Ofpras beslut är uppehållstillståndet ofta inte så mycket mer motiverat än att de är hazarer. CNDA motiverar ofta besluten, och då med att de är hazarer och har bott länge i Europa.

Och som sagt:

  • Har du vuxit upp i Iran är det också ett skäl till att hazarer får uppehållstillstånd.

Förmedlat av Monika Schwarz, Lamsf, i juni 2022 i Paris.

Se också www.lamsf.fr för information om vad en bör tänka på inför resa till Frankrike och för information om hur vi kan stödja föreningen.

Monika Schwarz bok En kopp kaffe i Paris (Sivart Förlag, 2018) rekommenderar jag varmt, inte minst för att den berättar mycket om villkoren för rumänska romer, som lever på gatorna i Paris ungefär som i Sverige.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar