Vårt Europa / Annette Rosengren

Det är grekisk påskafton, en ganska varm dag, och staden är ganska stilla. Många greker firar påsk i släktens hembyar.

Jag räknar till 40-50 barn, kvinnor och män från Afghanistan här på Platia Victoria, som har varit mötesplats för flyktingar från Afghanistan i mer än tio år. De flesta bor nog i stadsdelen här, Patissia, där också jag har bott och där det har funnits gott om ganska äldre lägenheter att hyra.

Barn springer omkring och leker.

Män står i klungor och pratar. Två fyrmannagrupper av män sitter på marken med tygstycken under sig och spelar kort i skuggan av ett par träd. En bit bort sitter nio-tio kvinnor i olika åldrar på marken också med tygstycken, kanske täcken, under sig. Intill står ett par barnvagnar med en sovande baby och en sovande pojke i 3-4-årsåldern. På en bänk sitter två kvinnor, en av dem är syster till en av dem på marken. Alla har som vanligt håret täckt med sjal.

De har ingenting emot att bli fotograferade men en av kvinnorna vill inte komma i tidning.

Männen ser glada ut när jag tecknar med kameran och frågar om jag får fotografera. De visar att de tycker det är kul. Genom teckenspråk ber en av dem att jag ska fotografera honom och hans kompis.

De sitter med sina kortlekar alldeles nära där den unge Chaman för åtta-tio år sedan brukade sälja smuggelcigaretter för sin försörjning. Då kunde hundratals afghaner samlas här på torget varje dag. Jämfört med den tiden är torget nästan ödsligt i dag.

Männen kan enstaka ord på engelska och visar med händerna vad de menar, och en av dem talar lite mer engelska och översätter. De har varit tre år i Grekland och väntar på besked. En av dem säger att han och familjen var två år i Moria. Alla männen har familj och alla har flera barn. En äldre man säger att han har sju barn med sin fru. Barnen och frun är i Tyskland och han väntar på att få resa dit men det är oklart med hans identitet. Han har varit fyra år här.

De bor ganska nära, kanske tjugo minuters promenad härifrån och delar lägenhet med andra familjer eller bor i lägenhet för bara familjen.

Ungefär som för fem och tio år sedan. Jag tror flera har lägenheter genom det lyckade EU-finansierade ESTIA-programmet, som är under avveckling på grekiska statens önskan.

De vill inte stanna här, de vill till Tyskland. Grekland är ett bra land, säger flera artigt och vänligt, men det är så mycket problem här.

Nu kommer nästan ingen från Afghanistan till Grekland, får jag veta genom mannen som talar engelska. De åker till Italien med båt i stället, säger jag frågande. Nej, svarar han, det kostar för mycket pengar att resa med båt till Italien, de blir kvar i Turkiet.

Varken männen eller kvinnorna klagar över situationen. De verkar ta det med jämnmod, som att de har anpassat sig till att vänta.

De är så vänliga och artiga mot mig, och senare ser jag en av de yngre männen gå runt till alla och bjuder på dadlar ur en stor platt dadelask.

Kvinnorna jag pratar med svarar också tre år när jag frågar hur länge de har varit i Grekland. Äldsta kvinnan, som är mycket fyllig, har slitet ansikte och påminner om en rysk babuska med sitt huckle. Hennes man och en son dödades av talibanerna, visar hon med att föra fingret som en kniv över strupen. Hon visar det spontant när jag frågar kvinnorna om de har sina män här på torget. Här i Grekland är hon med sina två döttrar. En stark kvinna, kommenterar jag.

Hon som inte vill komma in i en tidning med sitt fotografi är yngre och den sovande babyn i vagn är hennes. Barnet är 6 månader och är född här. Hon talar enstaka engelska ord.

De har bott i tält i lägret på Samos och i lägret Moria. En av dem säger spontant och med få ord att hon har varit med sin familj i Samos camp i två år.  Jag gör tecken för råttor och ormar. Ja ja, instämmer den yngre pigga mamman till babyn.

För att kommunicera mer kallar de till sig en jeansklädd tonårsflicka på kanske 14 år med schal över håret. Hon sparkar lite planlöst på en boll i fotbollsstorlek och kommer till oss när kvinnorna ropar till henne. Hon går i grekisk skola och talar grekiska och lite engelska. Utan hennes engelska hade jag inte förstått vad kvinnorna säger.

De kommer hit varje dag och bor i lägenheter inte så långt härifrån, kanske en tio minuters promenad åt olika håll, förstår jag. Nej, de bor inte ihop. En kvinna bor med sin familj bara den i lägenheten. En annan kvinna delar lägenheten så att de bor en familj per rum. Utrymmet per familj beror på hur stor familjen är, förklarar en av kvinnorna.

Kvinnorna berättar att de har blivit tillsagda av organisationer att de inte får bo kvar i sina lägenheter utan ska flyttas till förläggningar, till Eleionas eller till Malacasa.

Beskedet måste ha att göra med att ESTIA-programmet ska läggas ner. Förläggningen Eleionas ska också läggas ner, så jag förmodar att för de flesta blir det Malacasa om de inte har hunnit lämna Grekland innan. Förläggningsboende blir en stor försämring, de placeras i containerboende eller i tält och det blir långt till den dagliga samvaron på Platia Victoria.

Ett par kvinnor visar sina röda asylsökarkort från Asyl-service. De röda korten, som tidigare var på röd kartong med id-foto på, är nu i plast med foto och röd ram kring, och kortet kallas på engelska fortfarande för ”red card” och motsvarar vårt svenska LMA-kort. Jag skärskådar ett, som är utfärdad 2021 och varar till 2023. De utfärdas alltså för två år i taget! Kvinnorna säger att de alla väntar på sina ID-card och menar med det kortet de får med uppehållstillståndet och som gör att de kan resa vidare. En kvinna vill till Tyskland. Andra säger att Tyskland är inte bestämt, det kanske blir Schweiz, Holland, Frankrike eller Sverige. Jag varnar för Sverige och säger att Sverige skickar tillbaka till Grekland.

Jag har med mig min bok Springa på vatten (2014), och flera av kvinnorna känner igen fotografier från Helping Hands. Bra mat, säger jag. Ja mycket, håller en av kvinnorna med.

En sann berättelse om rådighet, förmåga, lite tur, ett visst självförtroende, återhållen åtrå och hur det gick sedan.

När han bad mig i telefonen att bidra med pengar så han kunde få ut henne ur ett fängelse i Istanbul hade jag aldrig hört talas om henne. Det var i maj 2015 en månad efter att jag senast hade varit i Aten och vi hade känt varandra i fyra år. I telefon och via Skype hade hon bett honom om hjälp att lämna Iran, förstod jag.

Först i juni 2015 fick jag veta att de hade varit ett förälskat par när C lämnat Iran 2010 omkring 15 år gammal. Bådas familjer tillhörde Irans diskriminerade afghanska flyktingbefolkning. Då i juni berättade han mer om henne, och vad som hänt i Turkiet. Han har många gånger visat att han är en utförlig detaljerad berättare. Kanske överdriver han lite ibland, men jag vet att han är smart, orädd, taktiskt skicklig och en bra rådgivare.

2015 i juni var han lite över 20 år och hade ganska nyligen fått grekiskt uppehållstillstånd på två år av humanitära skäl. Att det sedan skulle bli förlängt var han inte säker på och han sa att Grekland är ett svårt land där en aldrig kan vara säker. Han hade rest från Iran med kamrater som bokstavligen lett honom vid händerna under hela resan, eftersom han inte kan se. Synen hade han gradvis förlorat i 13-årsåldern, läkare tror att det beror på svår misshandel i ett fängelse där han satt en tid på grund av kloka frågor till mullorna i moskén. På grund av hans låga ålder antogs det att han inte kunde ha hittat på frågorna själv utan var ett redskap för landets fiender.

I juni 2015 var han sedan en tid kontraktsanställd som tolk hos utlänningspolisen i Aten. Han var duktig i både grekiska och engelska, det senare genom att han fått vänner bland amerikanska missionärer som drev två dagcenter för flyktingar och migranter centralt i Aten. Tack vare det kunde han och jag prata med varandra utan problem.

I juni när vi träffades i Aten berättade han utförligt om Masuma och hennes lilla dotter, som snart skulle komma till Aten. De hade varit kära i Iran men C hade rest, hon hade gift sig med en äldre man, försökt ta livet av sig, skilt sig, och sedan hade hon kontaktat C och bett honom hjälpa henne och den lilla dottern att komma ut från Iran och vidare till Grekland.

Han berättade hur han gjort. För deras resa från Iran måste han först hitta en familj som de kunde resa med.

Han började med att ringa till afghanska kamrater från uppväxten i Iran och frågat om de planerade att åka till Europa snart med sin familj. Om svaret var nej eller var ja, men inte nu, frågade han om kamraten kände någon familj som snart skulle resa. Svaren blev olika – jaa, kanske, eller nej, men att den och den kanske känner någon.

• Jag ringde nog två tusen samtal och jag vet inte hur mycket pengar jag har lagt ner på det.

Till slut kom han i kontakt med en familj och talade med mannen.

• Jag förklarade läget och jag sa att jag vet att du har din familj att tänka på och att det kan vara besvärligt att ha med en ung kvinna och ett litet barn, men jag ber dig att tänka noga efter innan du säger nej.

Mannen sa nej först. Men samtalet fortsatte och till slut sa han ja. Och det var inte med hjälp av pengar, sa C när jag frågade. Han fick numret till familjens researrangör (smugglare) i Iran, som sa ja och begärde 1 300 euro för Masuma och barnet. Okej, svarade C. Transaktionen gjordes enligt halalasystemet: C betalade till en afghan i Aten, som i sin tur såg till att mannen i Iran fick sina pengar. Det är så vi gör, förklarade han för mig. Till Masuma ordnade han med 200 euro för att hon skulle utrusta sig och dottern med varma kläder och mat för resan.

Från Teheran reste de först med buss till ett ställe nära gränsen. Där ringde hennes pappa och sa till smugglaren att jag dödar dig om du inte skickar tillbaka min dotter. För att smugglaren skulle låta Masuma och dottern fortsätta resan måste C betala 200 euro till. Masuma hade sagt till pappan i telefonen att det spelar ingen roll om du tvingar mig tillbaka för C kommer skicka mer pengar så att jag kan resa igen. Jag kommer fly från er och ni kan inte hindra mig. Om C hade de sagt att gifter du dig med honom vill vi inte ha med dig att göra längre.

Masumas och dotterns resa fortsatte över bergen. De vandrade i åtta timmar, berättade C. Det var snö. Dottern grät först, men sedan var hon tyst. Flickan är klok, sa han, det verkar som att hon förstod att det var något speciellt och att hon måste vara tyst. Hon sov mest och bars av sin mor, och när hon inte orkade tog andra över. Smugglarna sa att så länge vi är på iranska sidan av gränsen måste ni vara tysta, det går inte annars. Men när vi är över på turkiska sidan kan ni prata hur mycket som helst.

De reste över staden Van i östra Turkiet precis som C gjort fem år tidigare. Det är en vanlig väg.

Masuma och dottern kom fram till Istanbul.

Men i maj 2015 befann sig alltså Masuma i fängelse i Istanbul. Med falska id-papper hade hon försökt åka till Aten från Istanbuls flygplats och gripits. Just det här berättade han i telefonen när jag var i Stockholm. Det var nog inte så bra papper, kommenterade han och frågade om jag kunde låna honom 500 euro för att åka dit och ta henne ut ur fängelset. Han skulle också ta reda på hur situationen var i Turkiet och i Istanbul. Jag frågade hur han praktiskt tänkt ordna för sin vistelse där, underförstått att han är blind och så vitt jag visste utan vänner i Istanbul. Men han svarade att han hade en afghansk vän i Ankara, som skulle länka honom vidare så att han skulle bli omhändertagen och ha någonstans att bo. Jag skickade pengarna.

Men då sa han ingenting om att han hade ordnat hela resan för henne utan bara att han kände henne från Iran. Så jag trodde att det kom som en chock för honom när hon ringde från Turkiet. Senare sa han att han hade hjälpt henne som en vän och att han betraktat deras kärlek som vilande genom de många åren och inte visste om de skulle hitta tillbaka till varandra. Och kanske mest om han skulle hitta tillbaka till henne, tillade han.

Hans långa berättelse kom alltså när jag var tillbaka i Aten i juni. Då var han i sin tur tillbaka från Istanbul sedan några dagar.

Nu berättade han att han lånat pengar från många vänner för att hjälpa henne. För id-papper till Masuma i Istanbul hade han betalat 1 300 euro, pengar som nu var borta. En afghan hos de amerikanska missionärerna hade hjälpt honom. I Turkiet hade Masuma fått hjälp genom Cs grekiska skyddsängel Myrsini, som hade åkt till Istanbul (grekiska medborgare behöver inte visum för Turkiet), träffat Masuma och talat med henne genom teckenspråk. Förstod jag rätt hade Myrsini hjälpt Masuma och dottern med bostad.

Cs stora skulder för resan från Iran blev ännu större genom att Masuma kom i fängelse och han behövde resa dit. Han hade då anställning vid utlänningspolisen i Aten, som inte betalade ut lönerna regelbundet utan lite då och då. Men under veckan som han var i Istanbul betalades löner för fyra månader ut, så när C kom tillbaka hade han 4 000 euro. Men jag har så mycket skulder och jag har fortfarande skulder för nästan 3 500 euro, sa han och frågade om jag ville ha tillbaka mina 500 euro. Jag svarade att det får bli en senare fråga och nu behöver du pengarna för att få hit Masuma.

Men jag ville veta mer och undrade bland annat vad gjorde han i Istanbul.

Först behövde jag ju ett pass, berättade han. Hans afghanska pass hade förstörts när det följt med smutstvätten in tvättmaskinen. Afghanistan hade inte ambassad i Grekland vid den här tiden och han hade fått det genom landets ambassad i Sofia, Bulgarien. Ett nytt afghanskt pass var nu på gång.

Genom sitt tvååriga grekiska uppehållstillstånd fick han sent i maj ett grekiskt pass giltigt i två år. (Under dessa två år besökte bland annat mig i Stockholm, besökte Nederländerna och tog in information om landet, återvände till Grekland och reste senare tillbaka till Nederländerna och sökte asyl, vilket han fick. Han visste att hans framtid i Grekland var mycket skör och det bästa han kunde göra var att söka asyl i ett annat EU-land. Antagligen fick han uppehållstillstånd av humanitära skäl igen.)

Men åter till det grekiska passet han måste ha för att resa till Istanbul. Pass i Grekland brukade ta lång tid att få.  Han fick det efter bara 13 dagar. Inlindat i skämt hade han krävt av polisen när han ansökte att få passet fort. Att det verkligen gick fort berodde nog på att han arbetade som tolk hos utlänningspolisen och var uppskattad.

En annan gång gav han mig exempel på att utlänningspolisen hade respekt för honom. En dag hade han med sig två fotbollar till de inspärrade. Poliserna ifrågasatt att han skulle få ta in fotbollarna och när han förklarade varför det var bra var kommentaren att skulle en flykting veta bättre än polisen vad som är bra. C envisades med goda argument om att de instängda måste ha sysselsättning och att koppla av lite med fotboll var om inte annat så bra för hälsan. Han gav sig inte, talade med polischefen, och denne svarade okej. C hade också haft med sig kläder till de intagna från de amerikanska missionärerna. Senare hade han blivit hejad på och omkramad på gatan av killar som suttit där. Många är svarta människor, sa han till mig.

Innan resan till Istanbul behövde han visum och ringde Turkiets konsulat i Aten. För en kvinnlig tjänsteman berättade han hela historien om Masuma, att de väntat på varandra i fem år, att han skulle besöka Istanbul under bara en vecka, att det var bråttom och att han ville försöka få ut henne ur fängelset, och att han var anställd vid polisen i Aten. Ok, sa damen, kom hit med alla papper, men du ska veta att normalt ger vi inte visum till flyktingar så lätt. C tog sina papper och gick dit med hjälp av vännen Nasir (som strax efteråt lämnade Aten och Grekland för att vandra över gränsen till nuvarande Nordmakedonien och sedan vidare in i EU). På konsulatet togs han emot av en ny kvinna, och han berättade allt igen. Du måste fylla i alla papper och sedan får vi se, sa hon. Sedan hade han tur. Den första damen kom och bad den andra damen gå och sa att hon skulle ta hand om ärendet. Och C fick sitt visum inklistrat i passet.

Han köpte biljett, reste lördagen den 30 maj, en kompis tog honom till flygplatsen. Flygbolaget ordnade ledsagning till flygplanet och i Istanbul från flyget till ankomsthallen. Där väntade den grekiska kvinna, som Masuma bodde hos tack vare Cs grekiska vän Myrsini. Kvinnan är gift med en turkisk man och de skulle på bröllop.

• Men hon sa, att nu har vi en gäst så jag går inte på bröllopet. Hennes man köpte mat och öl och vi åkte i stället till stranden och var där hela kvällen. Vi hade så mycket att prata om och kom inte hem förrän klockan var två.
• Nästa dag åkte vi till fängelset. Polisen ville inte låta mig träffa Masuma, det var inte besökstid. Men den turkiske mannen sa att denne man har kommit resande mycket långt ifrån och de har inte träffats på fem år. Så vi fick träffas tjugo minuter. Masuma kastade sig i mina armar och det var ett mycket speciellt möte med så mycket känslor. Jag satt med armen om hennes rygg.

Nästa dag var C hos advokaten. Denne hade han fått tag i genom en vän till skyddsängeln Myrsini i Aten. Vännen var vid universitet och frågade en student från Turkiet till råds. Studenten hade kontaktat en advokat i Istanbul, som i sin tur hade kontaktat den advokat, som C nu besökte.

• Jag frågade vad han hade gjort för att få ut Masuma. Då började han berätta om olika svårigheter. Men jag sa att jag vill veta ja eller nej om du har gjort det och det, och jag accepterar inga långa förklaringar, jag vill bara veta ja eller nej. Advokaten hade inte gjort någonting men han lovade att göra det nu.

C gick till fängelset igen men fick inte träffa Masuma. Den här gången hade han inte den turkiske mannen med sig utan en afghansk bekant. Vet du, Annette, avbröt han sin berättelse, att turkar talar inte engelska! Kvällen tillbringade han hemma hos den afghanske nye vännen, som bodde ungefär som han själv, det vill säga många tillsammans i en lägenhet. Den ene efter den andre kom och ville veta hur det är i Grekland.

• Det är så många afghaner i Turkiet, och nu vet jag var i Istanbul det bor många afghaner och var de träffas.

På onsdagen ringde Masuma och sa att hon skulle släppas. Han åkte till fängelset och utanför väntade många afghaner på att anhöriga skulle bli fria. Han och kamraten gick till ett tehus mitt emot fängelseporten.

• Och jag tror jag drack fyrtio koppar te. Jag kunde inte lugna ner mig. Min kompis sa ”drick inte så mycket te, det är inte bra”. Så kom några kvinnor ut och vi gick fram och jag frågade ”vet ni vem Masuma är, vet ni om hon kommer släppas?”. ”Ja, ja”, lugnade de, ”hon väntar i kön, hon kommer släppas”. Klockan gick. Vi var där vid nio och vid halv ett kom hon ut genom porten. Hon kastade sig i mina armar och vi kysste varandra överallt i ansiktet och höll om varandra, och jag höll hennes huvud mot mitt bröst och hon höll mitt huvud mot sitt bröst, och afghaner runtom oss sa usch vad ni håller på. Sedan var vi tillsammans hela tiden tills jag åkte tillbaka till Aten på fredagskvällen. Då grät Masuma och jag försökte lugna henne och sa var bara lugn, det blir bra, gråt inte.
• Vad vi gjorde i Istanbul? Jag tog henne ut, jag visade henne det berömda Taksimtorget och andra saker i Istanbul (liksom han tillsammans med en seende afghansk kamrat visade mig runt i Utrecht när jag hälsade på honom 2018). På nätterna låg vi bredvid varandra i samma säng och vi kramade varandra och kysste varandra och smakade på varandras läppar. Det var två mycket romantiska dygn som vi upplevde. Nej, vi hade inget sexuellt, jag hade inte ens en tanke på det, det fanns inte i mitt huvud, det vill jag inte än.
• Hon ville berätta om sin man som hon skilde sig från och hur det var, men jag sa att det tar vi senare, inte nu. Innan skilsmässan försökte hon ta livet av sig med gift och kom till sjukhus.
• Men det finns en sorglig sak i dessa två dygn. Vi ringde min lillasyster och hon var konstig på rösten så jag bad att få tala med min mamma. Hon sa att tala inte med din syster för vi har precis fått veta att hennes man är död, han har gått vidare.
• Min lilla syster är alldeles förtvivlad nu. Hon äter ingenting och säger att vem ska försörja oss när vår pappa är gammal och din yngre bror är försvunnen. (Ett trauma för C innan han flera år senare fick veta att brodern tagit livet av sig. Familjen ville inte berätta det för honom utan sa i stället att han försvunnit.) Jag har försökt lugna henne och jag har sagt att oroa dig inte, det blir bra, jag ska hjälpa er. Men hon äter fortfarande inte.
• Nu måste jag ordna med att få hit Masuma och hennes lilla dotter. Hon vill inte pröva med flyget utan vill hellre komma med båt. Men jag är så orolig att det ska hända henne något. Det händer så mycket och har varit så många olyckor.

Vill du gifta sig med Masuma, undrade jag.

• Ja, men jag vill inte sätta tryck på henne, hon kanske inte vill. Jag vill att hon ska känna sig fri. Vill hon fortsätta från Grekland till ett annat land ska hon göra det.

Han räknade med att Masuma och dottern skulle komma med båt till Lesvos i slutet av veckan. De skulle resa med en kompis till honom. Han hade väntat in Masuma när C hade bett honom. De skulle stanna en vecka i campen (flyktinglägret) och sedan komma till Aten. (Obs att detta var före EU-Turkiet-överenskommelsen i mars 2016 och flyktingar kunde resa vidare till fastlandet från öarna i Egeiska havet.) C hade betalat 2 400 euro för alla tre. En del av pengarna skulle kamraten ge tillbaka. C hade nu ordnat allt i Aten.

Så sa han att han undrar hur Masuma kommer uppfatta Grekland och om hon kommer vilja stanna här.

• I telefonen har hon sagt att ingenting och ingen människa kommer ta ifrån henne hennes kärlek till mig, och jag sa samma till henne.
• Masumas dotter är 1 ½ år och gillade inte mig först och hon slog på mig när vi kramades. Efter en dag blev det bättre och då kunde hon kasta sig i min famn, och sedan drog hon sig snabbt undan. När Masuma och jag sov tillsammans och höll om varandra tätt, tätt, kom hon på morgonen och la sig emellan. Då kramade vi om varandra med henne mellan oss.

Konstigt nog var han inte så orolig för hur det ska bli med pengar och han var säker på att kunna betala av skulderna med lönen från polisen. Ändå hade han lånat mer pengar för att få dem till Grekland. Smugglaren hade accepterat att han betalat 800 euro nu och resten i delbetalningar.

• Jag har lovat att du kommer få dina pengar och han litar på mig.

C använder inte ordet smugglare och utan säger i stället alltid det mer respektfulla ”vägvisare”, på engelska ”guider”.

Han ville nu också berätta vidare om Masumas och dotterns resa innan de kom fram till Istanbul. Men han hann bara börja – mer blev det aldrig. Resan var dramatisk. När gruppen kommit in i Turkiet och gick på en smal väg försvann de tre vägvisarna och lämnade cirka fyrtio personer. De diskuterade vad de skulle göra. Gå tillbaka kunde de inte, iranska polisen skulle skjuta när de kom över gränsen. De beslöt fortsätta vägen fram, och kom till en by. Där frågade de om någon talade arabiska, som en i gruppen gjorde. Till slut kom en kurdisk bybo, som kunde arabiska. De sa att de ville till en stor stad, och mannen svarade att han skulle ringa efter en buss. Men det var till polisen han ringde och bussen som kördes fram var en polisbuss. Men polisen var en snäll och förstående polis …..    Sedan blev inget mer berättat om detta.

Polisens anställningskontrakt med tolkar, psykologer och socialarbetare löpte fram till sista juni. Jag vill minnas att det inte förnyades och att C sedan arbetade av och till för de amerikanska missionärerna och inom den afghanska diasporan. Han följde med till sjukhus och tolkade, och fick lite pengar för det.

Hur gick det med Masuma och dottern? De kom välbehållna till Aten kort efter att jag hade åkt hem till Stockholm igen. Jag träffade dem aldrig. C ordnade ett rum åt dem i en större lägenhet, det vill säga så som afghaner i Aten bodde vid den här tiden, och där alla delade på köket och badrummet. Men Masuma ville inte stanna i Grekland och de fann båda två att de inte skulle dela livet med varandra och hade för olika åsikter i mångt och mycket. Hon och dottern fortsatte till Tyskland och C förlorade kontakten med dem. Idag är han lyckligt gift, familjen bor i Nederländerna och de har tre barn. Ungefär som med Masuma och dottern  hjälpte C sin fru att komma till Grekland. Hon klarade sig från fängelse i Istanbul och följde Cs råd om hur hon skulle resa. Även denna gång fick jag äran att bidra ekonomiskt till resan.

EUs medlemsstater bör ABSOLUT INTE skicka tillbaka flyktingar till Grekland oavsett om de har fått uppehållstillstånd eller avslag där eller om deras asylansökan fortfarande är i process. Detta med hänvisning till artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna. Ta del av rapporten från RSA och Pro Asyl.

95% av alla som får uppehållstillstånd bedöms resa vidare till andra EU-länder. Oftast till Tyskland, som nu vill skicka dem tillbaka till Grekland.

Den som har uppehållstillstånd i EU har rätt att åka till andra EU-länder och stanna tre månader på samma villkor som EU-medborgare. Skyddsbehövande med uppehållstillstånd i Grekland har kunnat resa vidare, de flesta till Tyskland, och sökt asyl på nytt och hänvisat till att de inte kan leva i Grekland. Grekiska staten sägs utfärda resedokument med en effektivitet som annars saknas i grekisk byråkrati.

Enligt Infomigrants.net sökte nästan 10 000 som fått uppehållstillstånd i Grekland asyl i Tyskland 2021, tolv gånger fler än 2020 och tio gånger fler än 2019. De kom med flyg och sina resedokument. En och annan har sökt asyl i Sverige, i Nederländerna och andra EU-stater där domstolarna verkar vara iskalla inför skälen till att de inte kan leva i Grekland.

Det är rimligt att se uppehållstillstånden, de snabbt utfärdade resedokumenten och att de kastats ut från boende och dagersättning en månad efter att de har fått uppehållstillståndet som taktik från regeringen för att bli av med oönskade människor. Det menar nu också tyska parlamentariker.

Flera tyska domstolar har gett tillstånd att söka asyl i Tyskland och menat att Grekland utsätter dem för inhuman och förnedrande behandling – med hänvisning till bl. a. artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna. Tyska migrationsverket BAMF har sedan lagt ärenden på is. 41 000 ärenden väntar.

Tyskland och andra EU-länder har också gett avslag och skickat tillbaka. Refugee Support Aegean och Pro Asyl kom nyligen med en gedigen rapport om hur de tillbakaskickade drabbas genom att få vänta i månader eller över ett år på att få sina uppehållstillstånd uppdaterade och förlängda – detta är förutsättningen för att få alla andra tillstånd och ens kunna hyra en bostad eller få socialtjänstbidrag. De hamnar i ett horribelt utanförskap som är vad artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i EUs grundlag om de mänskliga rättigheterna handlar om.

Det stora antalet uppges ha bidragit till att Tyskland har haft fler asylansökningar de senaste åren trots att antalet asylsökande i flera andra EU-länder har minskat. Tyska parlamentariker har anklagat Grekland för taktik med sina uppehållstillstånd och brist på integrationsstöd för att få dem att lämna Grekland, och Tysklands inrikesminister har sagt att detta måste ändras och att asyl ansökningarna måste behandlas. Inrikesministern och grekiske asyl- och migrationsministern ska också ha haft ett samtal om att Grekland måste ta tillbaka dessa 41 000 och behandla dem värdigt. Tyskland har lovat ett stödpaket för integrering av flyktingarna. Om tyska asyldomstolar kommer tro på detta återstår att se. I Grekland ändras inte saker och ting så snabbt och nu ligger all fokus på hjälp och stöd till ukrainarna. (Se Infomigrants.net i mars 2022, som hänvisar till Der Spiegel.)

Läs rapporten från RSA och Pro Asyl. Den gör en förtvivlad och förbannad.

REFERENS

Refugee Support Aegean, Stiftung Pro Asyl, March 2022: Beneficiaries of International protection i Greece. Access to documents and socio-economic rights. www.rsaegean.org

Den stora strömmen flyktingar som kom 2015 togs generöst om hand av det grekiska civilsamhället när de kom till öarna i Egeiska havet och reste vidare till fastlandet och sedan till andra EU-länder.

Men med EU-Turkiet-överenskommelsen i mars 2016 fastnade flyktingarna på öarna och i Grekland. De kom att hänvisas till läger, som snart blev överbefolkade humanitära katastrofer. EU pumpade in mycket pengar. Bland öbefolkningen mådde många dåligt av att deras vackra öar förknippades med lidande flyktingar i stället för sol, bad, vacker natur och turism. Om civilsamhällets stöd till människor på flykt handlar min bok Röster från Aten och Samos, 2017.

Flyktingarna borde solidariskt ha omlokaliserats till andra EU-länder, men det var EU-staterna mindre pigga på.  Bristen på det stödet från andra EU-länder är ett av skälen till hårdheten hos den nuvarande regeringen som hör hemma i extremhögern. I grunden hos många greker finns sedan länge utbredd rasism och xenofobi parallellt med gästfrihet mot främlingar – men hos många kanske beroende på varifrån gästerna/främlingarna kommer. Ny Demokratis vokabulär och åsikter när det gäller människor på flykt påminner för övrigt om Sverigedemokraternas.

Att Grekland med ukrainarna återigen välkomnar människor på flykt är som det bör vara. Ukraina ligger nära och konsekvenserna av de ryska krigshandlingarna är påtagliga. Det är krig i Ukraina. Men kriget och flykten var lika påtagligt i Syrien, som också ligger nära Grekland men på andra sidan Medelhavet. Flyktingar från Syrien fick ganska mycket förståelse från vanliga greker till en början, men Greklands rutiner för flyktingmottagande var outvecklat och ganska så brutalt. Nu är det inte outvecklat men fortfarande brutalt. Så det går inte att bortse från att ukrainarna är hjälpta av att vara européer, kristna och vita i hyn. Att Ukraina är nästan ett grannland bidrar. Men Syrien ligger också nära på andra sidan Medelhavet. Afghanistan och Iran har däremot oturen att ligga längre bort. Härifrån tvingas ändå många fly. Å andra sidan kanske välkomnandet av ukrainarna avtar så småningom, och det gör det kanske också i Sverige.  Det vore mycket illa i så fall. I stället borde naturligtvis flyktingar oavsett varifrån de kommer välkomnas.

Den som flyr har rättigheter

Den som flyr har rätt att bli tryggt mottagen, kunna söka skydd och få en rättssäker asylprocess. Det finns inskrivet i internationella konventioner, i europeisk lag och i EU-staternas nationella lagstiftning. Rätten att söka asyl och att få en rättssäker asylprocess gäller alla människor. Däremot är det inte säkert att en i slutändan bedöms behöva skydd. Tyvärr är det si och så med rättssäkerhet i asylprocesserna, också i Sverige enligt en rad jurister och undersökningar.

Det är en enorm skillnad på hur ukrainare, de har rest in via Bulgarien, och flyktingar, som har kommit via Turkiet, har bemötts och bemöts. Gång på gång talar grekiska frivilligorganisationer nu om hyckleri även om det är bra och riktigt att hjälpa och stödja flyktingar från Ukraina. Men alla flyktingar bör få det stöd som ukrainarna får.

Grekiska staten har sedan Ny Demokrati kom till makten systematiskt fortsatt att radera ut de förbättringar i asylrätten som började göras för sju-åtta-nio år sedan med stöd av EU och UNHCR. EU-Turkiet-överenskommelsen kan dock inte ND anklagas för men de har utvidgat omfattningen genom att använda Turkiet som ”säkert 3e land” för så många fler.

Den 18 mars markerade 8 frivilligorganisationer att det nu är 6 år sedan EU-Turkiet-överenskommelsen kom till. Den gav förutsättningarna för att undergräva flyktingars rättigheter. I stället för att kunna resa vidare till fastlandet fastnade de på fem grekiska öar i Egeiska havet och hänvisades snart till överbefolkade humanitärt vidriga lägerförhållanden. I ungefär samma veva började också Schengenländerna stänga sina inre gränser, och Sverige var först eller bland de första.

Överenskommelsen gällde först framför allt syrier men grekiska regeringen beslutar nu enligt Turkiet som säkert 3:e land för flyktingar från Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh, det vill säga majoriteten av alla asylsökande i Grekland. Till det kommer lagändringar som gör livet i Grekland väldigt svårt för människor på flykt. Allt färre väljer att resa på havet till Grekland, i stället är Italien mål nu för många som försöker lämna Turkiet.

När jag började följa människor på flykt 2011 i Aten var många utan stöd och hemlösa. Så är det nu också. Många är papperslösa och i limbo för att de inte får söka asyl i Grekland, kan inte skickas till Turkiet, eller har kunnat söka men fått avslag på sina ansökningar och kan inte skickas tillbaka, har fått avslag i första instans men har inte pengar att överklaga. Andra har fått uppehållstillstånd och kastats ut från boenden, eller de har sökt asyl en andra gång i ett annat EU-land med förklaring att de inte kan överleva i Grekland men har trots det deporterats tillbaka till Grekland. Väl i Grekland tvingas de vänta i månader, ja ibland ett år, för att få sina utgångna uppehållstillstånd förnyade, vilket är förutsättningen för att de ska kunna få alla andra dokument som krävs för ett liv i Grekland – skattenummer, tillstånd att arbeta, tillstånd att hyra bostad och så vidare. Polisen gör razzior i centrala stadsdelar där flyktingar brukar samlas, och de som saknar giltiga dokument ges böter eller förs till förvar utanför staden. En del släpps. Det är godtyckligt. Så här var det också under mina första år i Aten.

Då fanns det gott om lägenheter att hyra i Atens enklare stadsdel Patissia norr om Omoniaplatsen. Den ekonomiska krisen gjorde det billigt att hyra och billigt att köpa en lägenhet. Här levde tusentals flyktingar och migranter, ofta afghaner, i överbefolkade lägenheter. Det var ekonomisk kris och hyrorna var ganska låga. En eller två familjer delade på ett rum beroende på familjernas och rummets storlek, och i större vardagsrum bodde ofta fem-åtta-tio ensamkommande män. Alla delade på toalett och badrum och i köket spis, diskho och kylskåp. I köket fanns också ofta flera små gasolbrännare. Många hade sina egna vattenkokare i rummet och det dracks mycket te. En del barnfamiljer eller funktionsnedsatta fick ibland enklare hotellrum, som betalades av grekiska migrationsmyndigheter med pengar från EU. Jag beskrev det här i boken Springa på vatten (2014).

Rapporten Masafarhána: Inside the invisible refugee houses in Athens bekräftar och beskriver att återigen finns dessa överbefolkade lägenheter (gjord av organisationen We are Solomon, https://wearesolomon.com). Kanske har de funnits hela tiden, men priser och hyror har gått upp. Masafarhána kommer från darins ord masafar=resenär och hana=hem, på dari används ordet för resandehem. Sådana resandehem och tillfälliga boenden finns i Aten för afghaner, för syrier, för människor från Elftenbenskusten med mera, och de är helt informella, enligt rapporten.

Jag antar att många som bor här lever i limbo och ska skickas tillbaka till Turkiet, som inte tar emot dem, eller de ska till hemlandet. De får ihop till hyra och mat genom tillfälliga påhugg, åka iväg periodvis och plocka apelsiner och oliver, genom att samla kartong och metall och genom stöd från familj och släktingar i hemlandet och i andra EU-länder. Ungefär som deras föregångare gjorde åren kring 2013-13-14. Men att arbeta i jordbruket blir omöjligt för många när myndigheterna inte klarar av att förnya deras uppehållstillstånd, som är grunden för att få skattenummer och en rad dokument.

REFERENSER

Rosengren, Annette, 2014: Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Rosengren, Annette, 2017: Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

We are Solomon, March 2022:  Masafarhána: Inside the invisible refugee houses in Athens. https://wearesolomon.com

Grekiska frivilligorganisationer kämpar för att få EU-kommissionen att ingripa. En aktuell begäran från 27 organisationer om att stoppa att Grekland SYSTEMATISKT inte följer Asylprocedursdirektivets artikel 38 (2) och nekar asylansökningar från tusentals människor med hänvisning till att Turkiet, som sedan två år inte tar tillbaka några, är säkert 3e land.

Att pushbacks sker SYSTEMATISKT återkommer nu hos många organisationer. Gör ert jobb och ingrip mot Grekland och andra länder, ungefär så sa vår EU-parlamentariker Malin Björk till EU-kommissionen under en debatt i EU-parlamentet den 6 april. Mer om debatten i artikeln.

Här också om att Grekland välkomnar ukrainarna (det är bra!), att migrationsministern enligt känd extremhögerretorik talar om ”äkta” och ”oäkta” flyktingar, om skrämmande följder av brutala pushbacks av flyktingar som fryser ihjäl, om de låsta lägren som blir fler, och om en inhemsk statlig undersökning som kommer fram till att bevis saknas att grekisk kustbevakning och Frontex skulle vara inblandade i pushbacks.

På internationella kvinnodagen den 8 mars 2022 skickade 27 civilsamhällesorganisationer verksamma inom området asyl och migration i Grekland ett öppet brev till EU-kommissionären Ylva Johansson om att Grekland systematiskt inte följer EU:s Asylprocedursdirektiv när de nekas söka asyl med hänvisning till att de har vistats i säkert 3e land – Turkiet. Artikel 38(4) i direktivet rör när det tredje landet inte tillåter den sökande att komma in på sitt territorium. Då ska medlemsstaten följa direktivets grundprinciper och garantier och själv säkra att personen ges tillgång till asylproceduren och bedöms enligt sina skyddsskäl. Detta är enligt brevet också infört i grekisk lag.

Brevet ger detaljer. Turkiet har inte tagit tillbaka några sedan mars 2020 men Grekland fortsätter systematiskt att använda säkert 3e land-konceptet, nu utökat med ett regeringsbeslut 2021, som gäller flyktingar från fem nationaliteter – Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh, dvs majoriteten av alla skyddssökande. De får order att söka asyl i Turkiet och återvända dit, vilket inte går. 6.424 asylansökningar avfärdades under 2021 som omöjliga att göra med hänvisning till säkert 3e land-konceptet – mer än dubbelt fler än året innan.

Tvärtemot Genevekonventionen och Asylprocedursdirektivet får de aldrig sina sakskäl undersökta, fortsätter brevet, och de hamnar i juridiskt limbo och får inte bostad, mat eller hälsovård. EU-kommissionen har fått åtminstone tre skrivelser från EU-parlamentet om att Grekland inte följder artikel 38(4) i Asylprocedursdirektivet, flera brev från intressenter samt direkta klagomål från utsatta sökande. Kommissionens dialog med grekiska myndigheter har inte lett till att Grekland har rättat sig efter EU-lag. I stället har det blivit ännu sämre (flera regeringsbeslut under 2021 nämns), bland annat en avgift på 100 euro (1 300 Skr ca) per person för att lämna in en överklagan eller tilläggsansökan.

Mot slutet av brevet: Vi kräver därför igen att EU-kommissionen vidtar nödvändiga åtgärder mot Grekland. En effektiv anpassning till Asylprocedursdirektivet artikel 38(4) måste säkras så att asylsökande får sina sakskäl undersökta och att de får juridiskt status och adekvata mottagningsförhållande. Att CEAS (Common European Asylum System, som är den nu gällande samordningen) måste fås att fungera i Grekland, att det säkras och att systematisk icke-anpassning förhindras.

Ungefär så.

Bland undertecknande 27 organisationer finns Action for Women, Arsis – Association for the social support for yourth, Danish Refugee Council, Equal Rights Beyound Borders, Greek Council for Refugees, HIAS Greece, Human Rights360, International Rescue Committee, Lesvos Solidarity, Metadrasi, Safe Passage International, Terre des hommes Hellas, ytterligare organisationer för specifikt juridiskt stöd och många andra. (Se www.gcr.gr/en/news/press-releases-announcements).

Ukraina

En månad efter att Ryssland startade kriget i Ukraina hade omkring 15 000 flyktingar från Ukraina kommit till Grekland. De har välkomnats från första början av regeringen och den grekiska allmänheten. Grekisk xenofobi har inte visat upp sig . Så borde alla flyktingar tas emot. Men för att de ska få plats flyttas andra asylsökande, vilket bl a drabbar skolbarnen.

Grekland kommer följa EUs massflyktsdirektiv, som nu används för första gången i EU och som ger ukrainska flyktingar många fördelar framför människor från andra länder som söker skydd. Orättvisa är inbyggt från början. Grekiska UNHCR och många andra hoppas att välkomnandet av ukrainarna ska leda till större förståelse för vad det innebär att vara flykting och att villkoren för dem som säker skydd förbättras.

Ukrainarna passerar in vid två gränspassager från Bulgarien och tas väl emot. Snabbt genomförde Grekland ett antal räddningsaktioner in i Ukraina för att hjälpa grekiska medborgare och grekisk beskickningspersonal. Cirka 25 000 grekiska medborgare har tills nyligen levt i Ukraina, vilket inte förvånar eftersom greker finns som diasporabefolkningar i i stort sett hela världen. Många ukrainare arbetar i Grekland.

Till en början sökte de flesta ukrainare sig till släktingar och vänner i Grekland. Grekiska myndigheter har ändå varit snabba med att förbereda med tillfälliga mottagningsboenden ganska nära gränsstationerna och mer permanenta boenden längre in i landet. I ett tidigt steg fick Grekland fram 30 000 platser färdiga att ta emot ukrainare, oftast containerboenden. Föredömligt kan man nog säga. Det har kunnat ske genom färre asylsökande kommer till Grekland (drygt 8 tusen 2021 jämfört med 72 000 2919). Att många flyktingar har lämnat landet när de har fått uppehållstillstånd påverkar säkert. På tre år har 88 flyktinganläggningar stängts och nu finns 33 kvar. Flyktingar i läger som förbereds för ukrainare tvingats flytta. Regeringen har sagt att ukrainarna ska inte bo ihop med andra flyktingar. Grekland har också snabbt inrättat en online plattform för registrering och ett callcenter för ukrainska flyktingar och för greker som vill erbjuda bostäder och annan hjälp.

Ett läger som planeras stänga nu i maj är Elaionas i Atens utkant. Hit kommer man enkelt med buss från en gata bakom Omoniaplatsen, jag var där 2016 och hälsade på ett syskonpar från Afghanistan. De som bor där ska flyttas, kanske till Schisto som ligger längre bort från Aten. Vad som händer med skolgången för de över 300 barnen som går i skola verkade ingen har tänkt på, eller struntat i. Många boende blir antagligen hemlösa, framför allt flyktingar med uppehållstillstånd. Om omänskliga svårigheter publicerade Refugee Support Aegean och Pro Asyl en rapport den 30 mars. Rapporten hade fokus på vad som händer människor om EU-länderna tvingar tillbaka till Grekland.

Elaionas läggs alltså snart ner. Det lyckosamma ESTIA-projektet, finansierat av EU, med lägenheterna för särskilt utsatta flyktingar runtom i landet ska avvecklas under 2022. Flera kommuner har protesterat eftersom ESTIA med sin boendeservice har gynnat lokalsamhällen och asylsökandes integrering. De borde vara kvar nu om inte annat så för ukrainarna, har kommunala ledare menat. Hittills har de fått nobben.

Ministern om ”äkta” och ”oäkta” flyktingar och om EU:s nya pakt för asyl och migration, den som EU-kommissionen lagt fram i syfte att ersätta nuvarande CEAS

Migrationsministern Notis Mitarakis har sett EU-staternas stöd till ukrainarna som ett uttryck för att länderna äntligen ser behovet av solidaritet mellan medlemsstaterna om att ta emot flyktingar. Han menar att nu kan förhoppningsvis den nya pakten om migration och asyl gå igenom. I diskussionerna om pakten har Grekland hela tiden krävt solidarisk fördelning av alla flyktingar inom EUs medlemsstater, vilket Ungern och andra länder sagt nej till.

Migrationsministern har talat om ”äkta” och ”oäkta” flyktingar. De som kommer från Ukraina är äkta flyktingar eftersom de kommer från ett grannland till EU och gränsar till fyra EU-medlemsstater. De som når Grekland via Turkiet däremot har redan passerat länder där de kan söka asyl och få skydd. Argumentationen är som hos våra svenska Sverigedemokrater. Ingen av dem säger något om afghanska flyktingars utsatthet i Iran, eller syriers, afghaners och irakiers i Turkiet. EU-Turkiet-överenskommelsen innebär inte varaktig trygghet och framtid. Ingen nämner heller Turkiets deportationer till Afghanistan, Syrien och Irak. Jag har skrivit om det här i bloggen tidigare.

Grekiska UNHCR bemötte migrationsministerns argument med att lyfta fram FNs flyktingkonvention/Genevekonventionen från 1951 och grundläggande regler om flyktingars rättigheter och staters skyldigheter. Ingenting står om att en flykting ska söka skydd i närmaste land eller i första land hen kommer till.

Skydd till ukrainarna blev snabbt beslutat genom att EU för första gången använder sig av unionens massflyktsdirektiv. Inte sedan andra världskriget har så många flytt på så kort tid – inte under flyktinginvandringen 2015-16, och inte under krigen i forna Jugoslavien när massdirektivet dessutom inte fanns. Ukrainarna får nu uppehållstillstånd i ett första år fram till 4 mars 2023, sedan i ett år till, och i ännu ett år. Vad som händer efter tre års uppehållstillstånd är ett frågetecken. Genom massflyktsdirektivet omfattas ukrainarna av rätt till skola, bostad, viss hälsovård, rätt att arbeta, en mindre summa i månadsbidrag. De kan alltid söka asyl enligt EUs regler för asyl.

Mer detaljer om pushbacks och hur de dödar

Samtidigt som Grekland välkomnar ukrainarna fortsätter grekiska statens kamp mot andra flyktingar. I mars drunknade en 4-årig pojke i samband med en pushback. I början av januari frös 19 män ihjäl efter en pushback. Det här i Evros-regionen. I Egeiska havet fortsätter pushbacks, möjligen i mindre omfattning eftersom färre kommer över havet.

Precis som tidigare tvingas flyktingar tillbaka till transitlandet Turkiet genom olagliga pushbacks av grekisk kustbevakning, grekisk milis och med stöd av EUs gränsbevakningsstyrka Frontex. Att bevisa pushbacks är svårt, bland annat för att grekiska myndigheter förstör sina egna dokument och tar ifrån offren deras telefoner. Bevisen är ändå många.

Varje land har enligt internationell lag rätt att skydda sina gränser. Men de måste också släppa in asylsökande. Försvaret av gränsen till Turkiet är också EUs yttre gräns, och turkiska dissidenter som vill söka skydd i EU tvingas tillbaka tillsammans med alla andra utan att ha fått söka asyl. Senast i slutet av mars 2022 rapporterade Sverigebaserade (i Kista) Stockholm Center for Freedom om pushbacks av turkiska militärer och statstjänstemän, som sedan placerats i turkiska fängelser – där flera redan hade suttit.

Pushbacks är förbjudet i internationellt lag. Grundförbudet för stater att skicka någon tillbaka till ett land där hen riskerar att bli dödad eller utsatt för förnedrande behandling finns i artikel 33 Genevekonventionen. Härav principen om nonrefoulment.

Genom åren har det kommit många redogörelser för pushbacks i Grekland – med och utan bildmaterial. Grekland förnekar ihärdigt. När turkiska myndigheter hänvisar till utförliga intervjuer med ”pushbackade” svarar Grekland med att Turkiet ljuger. När människor dör på Medelhavet är det Turkiets fel, eftersom den inte hindra människorna att försöka ta sig vidare, vilket de ska enligt EU-Turkiet-överenskommelsen från mars 2016.

Människor har dött, människor har frusit ihjäl, människor har blivit traumatiserade, människor har förnedrats, människor har, om de inte redan har gjort det, förlorat tron på att de har rättigheter och värde. Små och större grupper har placerats på små öar i Evrosfloden utan mat och vatten och ofta fråntagna dokument, pengar, telefoner, kläder och skor. I bästa fall har någon lyckats gömma en telefon och kontakta en grekisk organisation, som i sin tur har slagit larm. Tidigt i februari hittade turkisk säkerhetspolis på en liten holme i Evrosfloder mindre än en mil från grekiska gränsen kropparna efter 19 flyktingar/migranter som efter pushbacks frusit ihjäl. De flesta identifierades senare som somalier och bangladeshier. De ihjälfrusna väckte stor uppmärksamhet om än inte i Sverige, och ledde till stora demonstrationer i Aten vid flera tillfällen. EU-kommissionären Ylva Johansson informerades, och sägs ha blivit chockad, och satt just då i möte med bl a grekiske migrationsministern. En turkisk människorättsadvokat i Edirne, som är närmaste större turkiska stad i Evrosområdet, började snabbt förbereda en anmälan till Europadomstolen för mänskliga rättigheter om de många pushbacks och om just denna när 19 män frös ihjäl. Migrationsministern fortsätter att säga att grekiska pushbacks är påhittat från Turkiet liksom att de 19 döda ens skulle ha varit i Grekland.

Sedan 2020 har det varit många anmälningar/överklaganden till Europadomstolen om pushbacks – de har förekommit i många år men har ökat från 2020. Inget av detta har än så länge behandlats i domstolen, som är överlastad med ärenden och tar många år på sig innan det blir en dom. Att pushbacks nu sker systematiskt ledde också till att grekiska Helsingforskommittén nyligen skickade en omfattande klagan till Greklands högst domstol, baserad på ett stort antal intervjuer med offer för pushbacks.

I mitten på mars räddades ett trettiotal syrier i sista stund till livet efter att i fyra dagar ha varit placerade på en liten ö i Eurosfloden efter en pushback. Gruppen höll då på att frysa ihjäl. En 4-årig pojke hade drunknat. Han föll i vattnet när grekisk milis med masker för ansiktet var upptagna med att misshandla flyktingarna. Pojkens höggravida och blödande mamma hade fått gå i land. En av de manliga flyktingarna försökte förgäves rädda pojken. Någon av dem lyckades nå grekisk Human Rights360, som kontaktade Europadomstolen. Domstolen agerade nu snabbt och beordrade grekiska myndigheter att omedelbart och före ett visst klockslag ha tagit hand om flyktingarna, gett dem mat, kläder och värme, sett till att de fick söka asyl, och rapporterat tillbaka till domstolen. Innan räddningen verkligen genomfördes hade polisen klagat och meddelat hjälporganisationen att de inte hittade gruppen. Enligt organisationen var det ingen svårighet att hitta gruppen och polisen hade fått noga direktiv – att problemet uppstod visade i stället på polisens ovilja.

Sista dagen i mars skriver Efimerida ton Syntakton/Efsyn.gr att i två dagar nar nu 34 flyktingar varit strandade på en liten ö i Evros. I gruppen finns små barn, kvinnor och en gammal man. Alarm Phone är den som rapporterar till media, och att gruppen är svårt utsatt i kylan, saknar mat och att två av barnen är illa däran. Grekisk polis/eller kustbevakning har meddelat Alarm Phone att de ska föra människorna till Grekland. Gruppen räddas men är oroliga för om de ändå kommer skickas tillbaka till Turkiet – vilket naturligtvis är olagligt.

Bland annat EU-parlamentet har krävt en oberoende utredning om de grekiska pushbacken och Frontex inblandning i detta.

Greklands regering har motsatt sig utredningar och presenterar i mars en inhemsk utredning. Den kommer fram till att det saknas bevis för att grekisk kustbevakningen skulle vara inblandad. Chefen för EUs bedrägerikontor OLAF svarade omedelbart – rasande tror jag – att han kan utan problem plocka fram många bevis.

Greek National Transparency Authority gjorde utredningen och kom fram att det inte finns några bevis som stöder att grekiska kustbevakningen är inblandad i olagliga pushbacks av asylsökande. Regeringens talesperson sammanfattade med att undersökningen visar att landet för en ”strict but fair migration policy” med respekt för grekisk lag och internationell lag (efsyn.se, infomigrants.net m fl media 30 mars 2022). Ville Itälä, chef för EUs bedrägerikontor OLAF, kommenterade att det finns mer än tillräckligt av bevis för att Grekland och unionens gränspatrullerande styrka Frontex trots förnekanden har tvingat tillbaka flyktingar och migranter. OLAF publicerar snart en omfattande rapport om hur Frontex har gjort våld mot EUs lagar och regler, än så länge hemlig men muntligen presenterad för medlemmar i EU-parlamentet (thenationalherald.com). 

DEBATT I EU-PARLAMENTET DEN 6 APRIL ”Brott mot asylrätten och mot nonrefoulment i EUs medlemsstater” (2022/2588 (RSP)

Parlamentets LIBE-kommitté hade skickat en delegation till Grekland i oktober 2021 och till Lettland och Litauen i mars 2022 om detta.

Debatten pågick i drygt en timme med korta, starka inlägg på ca en minut vardera från omkring 25 ledamöter, de följde en talarlista. Att EU nu har två olika standards för människor på flykt, en för ukrainare, som välkomnas av alla medlemsstater, och en för alla andra, som ofta är syrier, afghaner, somalier m. fl. som inte ens får möjlighet att söka asyl, återkom gång på gång. Det ska vara samma för alla, och alla ska ha rätt till en oberoende asylprocess. Sa de flesta. Mest bestämd och väl medveten om att parlamentet är överordnat kommissionen var vår svenska Malin Björk: ”Vi kan inte ha pushbacks och människor som fryser till döds och brutaliteterna vid gränsen. Kommissionen vet om det. Varför händer inget. Varför finansierar du (riktat till närvarande kommissionär) fängelser för människor som söker asyl. Vi ska ge skydd i Grekland och i EU. Ni måste göra ert jobb nu.”

Närvarande EU-kommissionär var inte Ylva Johansson utan för mig obekanta Helena Dalli. Hon inledde och avslutade, och betonade asylrätten, principen om nonrefoulment, att EUs yttregränser ska skyddas men att grundläggande mänskliga rättigheter måste följas samt att kommissionen kommer att analysera Greklands rapport om pushbacks och ”sedan får vi se hur vi går vidare”.

Att medlemsstaterna hindrar flyktingar från Afghanistan, Syrien och andra länder att söka asyl samtidigt som  flyktingarna från Ukraina välkomnas kritiserades skarpt av framför allt miljöpartister, vänsterpartister, socialdemokrater och liberaler. Några, extremhöger tror jag, sa att ukrainska flyktingar ska inte blandas ihop med andra flyktingar. Debatten var inte välbesökt, men ett par parlamentariker som jag vet håller sig informerade om hur människor på flykt bemöts i bland annat Grekland, deltog – Tineke Strik och Cornelia Ernst. Debatten visade att det finns många fler. I parlamentet finns också andra som kämpar för asylrätten och som har kontakter med frivilligorganisationer i inte minst Grekland, men de deltog inte den här gången.

Så här lät det: ”Jag är oerhört imponerad av stödet till ukrainarna, men bara några mil bort vid gränsen till Belarus vägrar Polen släppa in andra flyktingar. På många håll i unionen gäller inte rätten att söka asyl. I Grekland har pushbacks blivit systematiserat. Vi kan inte ha olika regler, vi måste visa alla flyktingar samma respekt.” ”Människor avvisas vid gränsen, men de har rätt att söka asyl och att få en oberoende asylprocess. Det får inte vara sa att de avvisas, vi behöver en oberoende kontrollmekanism.” ”En del här vill inte tala om pushbacks, jag vill det, och jag vill lyfta fram människornas fruktan. De pushas tillbaka, de har inte livvästar, de har inte dricksvatten. De är rädda. Vi behöver ett oberoende undersökningsorgan, som undersöker detta. Det här systemet måste upphöra.” ”För ukrainare är dörren öppen, men inte för afghaner och syrier. Kommissionen måste försäkra allas rätt att söka asyl. Vi måste ta in dem och låta dem söka asyl.” ”Vi måste ha samma skydd för alla flyktingar.” ”Jag var i Grekland. Turkiet tar inte tillbaka dem. Ändå säger Grekland att ni får inte söka asyl här, ni ska tillbaka till Turkiet. De får inte boende eller mat. Ändå fortsätter Grekland. Vi måste stoppa detta.” ”Jag pratade med en taxichaufför, han åker in i Ukraina och hämtar ukrainare. Hur kan vi samtidigt ha att andra människor dör när de vill söka asyl. Vi måste ha säkra legala vägar in i EU och rörelsefrihet mellan EU-länderna.” ”Det måste vara lika lagar. Vi måste följa Genevekonventionen.”  ”Pushbacks är vanliga och sker systematiskt. Polen visar solidaritet med ukrainarna och samtidigt några mil bort pushar Polen tillbaka folk över gränsen till Belarus. Vi måste ha samma rätt för alla flyktingar. Vi kan inte ha yttre gränser om styrs av olaglighet.” ”Det kommer millioner från Ukraina och vi välkomnar dem. Men samtidigt vid andra gränser hindras flyktingar från att komma in. Det blir brott mot principen mot nonrefoulment för vi vet inte vad de skickas tillbaka till.” ”Alla som söker asyl måste bli processade. Det är aldrig rätt att avvisa den som flyr. Det finns skäl till att människor flyr. Vi borde veta det. Men minnet är så kort. Historien kommer döma oss om vi glömmer humaniteten.” ”Pushbacks sker systematiskt i Grekland. UNHCR och många NGOs har lyft det. Det sker i Polen också vid gräsen till Belarus. Men kommissionen har inte gjort någonting mot medlemsstaterna. Var snäll och öppna ögonen.”  

Bland ifrågasättarna: ”Polen har tagit emot så många ukrainare. EU ger pengar till Turkiet för att de tar emot flyktingar. Men vi (Polen) har inte fått något sådant.” ”20 000 har kommit till Tyskland. Vi vet inget om dem. Har vi inte lärt oss något sedan 2015.” ”Blanda inte ihop flyktingarna från Ukraina med illegala migranter. Ukrainarna kommer från krig och de har sina dokument (id, pass). De som kommer till Kroatien och Grekland vet vi inte vilka de är.” ”Vi hjälper visst flyktingar, men vi hjälper inte migranter. Vi får inte blanda ihop dessa grupper” (MEP från Ungern). ”Om du inte tillåter människor att söka asyl hur kan du då skilja på dem som har skäl att söka asyl och de som inte har det?” (ställt till ungerske MEPen i ett så kallat blue card inlägg).

Ungefär samtidigt kom Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter med ett uttalande och rekommendationer om att ”omfattningen och normaliseringen av pushbacks vid Europas gränser kräver omedelbart och bestämt agerande från regeringar och parlamentariker”. Human Right Watch publicerade en omfattande rapport om pushbacks vid gränsen till Turkiet i Evrosområdet. Grekisk polis griper och sätter i förvar asylsökande, tar många gånger kläderna ifrån dem och stjäl deras pengar, mobiltelefoner och andra ägodelar, och lämnar sedan över dem till maskerade män, som tvingar dem i små båtar, för dem till flodens mitt och tvingar dem sedan att vada i vattnet till turkiska sidan.

Min kommentar: Det är obegripligt att inte EU-kommissionen ingriper. Jag säger som Malin Björk, ”gör ert jobb”. Ungern har fördömts mycket starkt för sitt agerande mot människor på flykt och fått ta konsekvenser av det, men Grekland får hållas, och hyllas dessutom av kommissionen och EU-politiker. Även om kommissionärer håller med om att pushbacks är strängt förbjudet blir det aldrig mer än att detta sägs, och att det måste undersökas. I samma andetag sägs alltid att Grekland har varit mycket bra med att minska antalet nya asylsökande och att processa ärenden. Men inget sägs om hur detta har skett. Aldrig kritik utan att landet i samma andetag får beröm. Är det exit Grekland kommissionen är rädd för, exit Grekland och Visegradsländerna ihop, att hela EU ska spricka. EU har starka principer om asylrätten, nonrefoulment och fundamentala rättigheter, men när medlemsstater bryter mot dem visar sig principerna vara alldeles för mycket av papperskonstruktioner.

De låsta kontrollerade lägren och om det på Samos

Låsta, kontrollerade lägren för registrering och mottagande står oförtröttligt på agendan trots långt färre asylsökande än tidigare år. I början på mars 2022 publicerade Greek Council for Refugees och Oxfam en rapport om livet i det första låsta kontrollerade lägret, det på Samos, placerat isolerat och långt från Vathy. Uppgifter om lägret är av samma slag som i Amnesty Greece´ rapport till CAT publicerad i början av året – se angränsande bloggartikel. GCR/Oxfam påminner inledningsvis om att vid tidpunkten för publiceringen har en miljon ukrainare flytt från Ukraina och att rapporten gäller människor som har flytt från andra delar av världen.

Omkring 1 av 5 boende i Samoslägret har i praktiken varit i förvar i flera månader genom att de inte har haft ett id-kort, som har tillåtit dem att lämna lägret. Någon skriftlig motivering har de inte fått. Greek Council for Refugee tog ett av många ärenden till regional domstol, som konstaterade att grekiska statens agerande är olagligt. Praktiken har inte upphört när rapporten görs. GCR/Oxfam konstaterar vidare att myndigheterna ägnar sig åt ”hämndtaktik” mot asylsökande som har berättat för frivilligorganisationer och media om förhållandena i lägret, eller de har på annat sätt agerat helt lagligt. De utsätts för tidiga morgonrazzior, hämtas till polisstationen i Vathy och hotats verbalt med vräkning. Till det kommer det överdrivna bruket av säkerhetsåtgärder som gäller alla boende i lägret: utegångsförbud från åtta på kvällen, allas väskor och kroppar kontrolleras vid ut- och ingång, även skolbarnen, och för ut- och inpassage krävs ett elektroniskt kort med tillstånd inlagda. Nyanlända och de som har fått avslag, vill överklaga men har inte pengar att betala avgiften för att överklaga (100 euro per person) eller väntar på att få sin ansökan baserad på nya skäl registrerad, saknar ofta tillstånd. I december 2021 tre månader efter att lägrets öppnats och ersatt det som låg i Vathy, var omkring 100 av lägrets 450 förbjudna att lämna lägret. Kostnad för Samosbygget är 43 millioner euro som betalas av EU. (Rapporten från GCR/Oxfam kan läsas via www.grc.gr/en/avocacy/reports och nås som GCR & Oxfam Bulletin_March 2022, publicerad 8/3/2022.)

30 mars införde ministeriet samma omfattande tidsödande säkerhetskontroll för personalen, skriver journalisten Dimitris Angelides i efsyn.se att 30 anställda vägrade och släpptes inte in. (DA är en av två journalister i tidningen som kontinuerligt bevakar asylpolitiken och flyktingars villkor – intervjuad av mig i min bok Röster från Aten och Samos, 2017.) När de en gång hade anställts hade lägerdirektören sagt att dessa kontroller aldrig skulle appliceras på de anställda. Nu blev det plötsligt tvärtom. Artikeln i efsyn.gr är utförlig om säkerhetskontroller som införts, om hur olika kategorier får olika kort som tillåter in- och utgång, om att besökande för att få tillstånd att komma in måste anmäla besöket i förväg, lämna utförliga uppgifter om sig själv, om relation till den som ska besökas och varför besöket ska göra, och ange datum och klockslag för besöket. Jag känner väl igen den här utförligheten med rutiner innan en ska besöka någon i ett svenskt fängelse, och jag skäms som EU-medborgare att grekiska myndigheter tillåts behandla människor som söker asyl som om de vore brottslingar.

På öarna Kos och Leros är motsvarande läger på gång men på Lesvos och Chios protesterar invånarna mot lägerbyggen

På Chios har invånare bland annat hindrat byggmaskiner och utrusning från att tas i land. På båda öarna har demonstrationer i städerna samlat många protesterande invånare. På fastlandet har redan Malakasa utanför Aten byggts om med murar och säkerhetsåtgärder, och runtom i mellersta och norra Grekland byggs nu murar runt flyktingläger. I Katsika-lägret utanför Ionnina, den stora hamnstaden på grekiska västkusten, är förvandlingen till fängelse/koncentrationsläger i full gång. Män och kvinnor i Katsika har fått veta att det kommer bli utegångsförbud varje dag mellan sju på kvällen och sju på morgonen, och de protesterar, ”vi vill inte leva som fångar, vi vill ha kontakt med samhället runtom”.

Organisation www.synelefsi.org, som är ett nätverk av humanitära organisationer, experter, analytiker m.fl verksamma i centrala och norra Grekland,  betvivlar att sådana utegångsförbud är lagliga. En representant från nätverket: ”Detta är EU-pengar som grekiska regeringen spenderar och som kunde ha använts till utbildning, språklärande och många enkla saker som gör det möjligt för människor att bli bidragande medlemmar av vårt europeiska samhälle. Men vi går åt helt motsatt håll.” Efsyn.gr skriver att arbetet i Katsika ingår i planen att till en total kostnad av 28.4 millioner euro på motsvarande sätt avskilja, hägna in och säkerhetsutrusta lägren i Koutsockero, Vagiochori, Lagadikia, Alexandria, Filippiada och Serres.

Planerna ändras kanske eller ska ukrainarna också låsas in?

Lite statistik

Grekland har gett en hel del uppehållstillstånd i första instans – under 2021 16 500 enligt Refugee Support Aegean med hänvisning till statistik från Asyl Service. Nästan 80% fick flyktingstatus, och drygt 20% alternativt skydd (av dessa var de flesta afghanska medborgare). Regeringens beslut om att Turkiet är säkert 3e land för syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier trädde i kraft i juni 2021 och kommer säkert synas i kommande statistik. Drygt 12 000 fick avslag första instans under 2021 med hänvisning till att de inte kan söka asyl i Grekland.

De sju största nationaliteterna asylsökande i Grekland 2021 var från Afghanistan (4 600), Pakistan (4 200), Syrien (3 800), Bangladesh (2 700), Turkiet (2 000), Irak (1 600) och Somalia (1 500). Sammantaget är de mycket förre än tidigare år. Mer statistik om 2021: 17 500 överklaganden lämnades in till andra instans Asyl Kommittéerna. De flesta fick avslag även om den positiva andelen ökade från 5% 2020 till 10% 2021. Refugee Support Aegean har förmedlat utförlig statistik i en Policy note 10 mars 2022, www.rsaegean.org.  31 000 ärenden väntade i första instans 2021, 5 200 i andra instans. Jag antar att 2022 kommer besluten om skyddsförklaringar vara mycket, mycket lägre eftersom regeringsbeslutet om Turkiet som säkert 3e land gällt under hela året. Att allt färre söker sig till Grekland fortsätter så och i stället reser längre och farligare på inte minst Medelhavet. I bloggartiklar jag publicerade i början av året skriver jag bl. a. om båtar på väg till Italien som gått under utanför grekisk kust.

Crowdfunding för juridiskt stöd till människor på flykt i Grekland – ett lyckat projekt mellan afghanska, kongolesiska och ukrainska diasporaföreningar i Grekland och ger juridiskt stöd till flyktingar som saknar rätt till kostnadsfritt juridisk hjälp. Föreningarna samarbetar med högt kvalificerade asylrättsjurister – som jag kan gå i god för.

Läs på länkens hemsida om hur situationen är – återigen. Och bidra gärna!!!

https://www.indiegogo.com/projects/online-legal-advice-for-asylum-seekers-in-greece#/

https://www.indiegogo.com/projects/online-legal-advice-for-asylum-seekers-in-greece#/

REFERENSER

www.efsyn.gr: diverse artiklar bland annat 31.3.2022 New excessive surveillance measures/Dimitris Angelidis

www.infomigrants.net    diverse artiklar i mars 2022

https://stockholmcf.org      artiklar  30 mars 2022    (Stockholm center for freedom)

Migrationsverkets månadsstatistik februari 2022 om asylsökande inom vissa europeiska mottagningsländer. www.migrationsverket.se

Refugee Support Aegean: Beneficiaries of International protection i Greece. Access to documents and socio-economic rights.  Tillsammans med Stiftung Pro Asyl, march 2022, www.rsaegean.org)

Refugee Support Aegean: Policy Note 10 mars 2022 om statistik. www.rsaegean.org

UNHCR Greece Press Reviews dagligen

Rapporten från Greek Council for Refugee och Oxfam om lägret på Samos kan läsas via www.grc.gr och nås där som GCR & Oxfam Bulletin_March 2022, publicerad 8/3/2022.)

Se också www.gcr.gr/en/news/press-releases-announcements om organisationernas offentliga brev till EU-kommissionär Ylva Johansson

Titta gärna på www.synelefsi.org och googla t ex organisationer som nämns i artikeln.

FNs tortyrkommitté CAT (Committee against torture) besöker EUs medlemsstater regelbundet och uppmanar civilsamhällesorganisationerna att rapportera till kommittén om brott mot tortyrkonventionen, som också innefattar förnedrande behandling.

Kommittén besöker också Sverige och har bl.a. kritiserat Sveriges långa häktestider och uppmanat regeringen att förkorta dem.

Amnesty Greece menar att Grekland bryter mot FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och FNs konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning.  Rapporten lämnades in till CAT i månadsskiftet januari/februari 2022.

Sedan CATs senaste besök i Grekland 2019 har ytterligare försämringar tillkommit, bl a lagändringar som att Grekland i juni 2021 förklarade Turkiet som säkert 3e land för afghaner, pakistanier, bangladeshier, somalier och syrier. Det innebär att de enligt Grekland inte kan söka asyl i Grekland trots att rätten att söka asyl gäller i alla EU-länder enligt EU-lag.

Rapporten ger stort utrymme åt de många vittnesmålen om pushbacks och är mycket detaljerad. Genom pushbacks tvingas människor tillbaka utan att det har blivit utrett om de riskerar tortyr, omänsklig behandling, att dödas och så vidare. Det är absolut förbjudet enligt konventioner och lagar och kallas principen om nonrefoulment. I samband med pushbacks i framför allt Evrosområdet förnedras offren, tvingas klä av sig inför varandra, får ibland inte tillbaka sin kläder, tas ifrån dokument, id-handlingar, plånböcker och pengar och mobiltelefoner. De blir verbalt och brutalt fysiskt förnedrade, allt uppenbart i syfte att just förnedra och avskräcka att ta sig till Grekland. Allt är strängt förbjudet i EU-lag. Amnestyrapporten bygger på intervjuer med offer och den hänvisar till många tidigare krav om oberoende undersökningar om pushbacks som lämnats från Europarådets tortyrkommitté och kommissionär för mänskliga rättigheter, UNHCR, IOM, Grekiske ombudsmannen m. fl. Grekiska regeringen har meddelat att det räcker med att en grekisk myndighet undersöker, vilket naturligtvis grekiska MR-organisationer har protesterat mot eftersom den inte förväntas bli oberoende. EU-kommissionären för asyl och migration Ylva Johansson vill också ha en oberoende undersökning.

Två månader efter att Amnestyrapporten skickats till CAT kommer den inhemska grekiska utredningen om puschbacks. Den meddelar att bevis för att grekisk kustbevakning och Frontex skulle vara inblandad saknas. Mer om detta i en kommande artikel.

Amnestyrapporten kritiserar också vad som hände i mars 2018 när Turkiet lurade flyktingar med att gränsen till Grekland var öppen i Evrosområdet. Grekland stoppade möjligheterna att söka asyl under en månad och pushade tillbaka flyktingar som ville söka asyl som ett sätt att försvara gränsen.

Det bör vara allmänt känt bland beslutsfattare och politiskt förtroendevalda att det är förbjudet att inte låta människor som vill söka asyl göra det. I stället har många EU-politiker hyllat Grekland för försvaret av gränsen under den här månaden. Grekland sköt också skarpt i luften och på människor, och använde tårgas. Två personer dog, flera skadades.

Efter detta tar Turkiet inte emot avvisade från Grekland. Grekiska regeringens beslut i juni 2021 om Turkiet som säkert 3e land för syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier är ett ensidigt beslut som Turkiet inte har deltagit i. Många placeras i förvar direkt efter avslaget och på obestämd tid eller de hamnar på gatan utan rättigheter. Det här sker alltså avsiktligt i en av EUs medlemsstater.

I samband med pushbacks placeras människor i vad som kan kallas ickeofficiella förvar, det vill säga magasin av något slag vid gränsen eller polisstationer, med olämpliga toaletter och ibland inget annat vatten än vad som finns i tolatetterna. Vittnesmålen är många om att de utsatts för brutalitet och förnedring här, tvingas klä av sig inför varandra, ibland inte får tillbaka alla kläderna, inte får kontakta advokat, tas ifrån telefon, dokument och pengar, och inte accepteras som asylsökande.

När en läser det här är det som att förflyttas tio-tjugo år tillbaka i Grekland. Måste alltså nu grekerna utbildas igen om människors rättigheter och lagar som gäller?

Offren berättar för advokater och mr-organisationer i Turkiet, för anhöriga, eller när de ändå har lyckats ta sig till Grekland. Hos grekisk gränspolis förstörs eventuella bevis.  Det kommer också in mobiltelefonfilmade dokumentationer från offer som kunnat gömma undan telefonen.

Amnestyrapporten tar upp en annan form av olagligt förvarstagande: hur flyktingar i det nya lägret på Samos inte fått lämna lägret under i vissa fall flera månader utan att ges annat än muntliga skäl. De har inte fått id-kort som tillåter dem att passera genom de elektroniska passagekontrollerna. Förklaringarna de får är bland annat att registreringen av deras asylansökan är inte klar eller de har fått avslag på sin asylansökan och deras överklagan har inte blivit färdigregistrerad. Under Samoslägrets första månader hade ungefär hundra av samtliga omkring 450 av de boende inte fått lämna lägret.

Inlåsningen har inte stöd i EU-lag. EU godkänner att förvar av människor som söker asyl BARA ska kunna ske vid vissa situationer och då som en sista åtgärd nära andra möjligheter uttömts. En asylsökande som har fått avslag i alla instanser och som står inför avvisning ska till exempel placeras i förvar bara om det verkligen finns skäl att tro att personen kommer avvika. Innan dess ska andra åtgärder användas, t ex att regelbundet visa upp sig på en polisstation och skriva sin signatur.

I den asyllag som den nuvarande regeringen införde 2019 med tillägg 2020, kallad IPA, står att efter avslag av asylansökan kan människor direkt placeras i förvar inför avvisning. I planen för de nya kontrollerade inhägnade mottagnings- och registreringslägren, där det på Samos är det första, ingår att en del ska vara ett stängt förvar. Det är också tvärtemot vad medlemsstaterna har kommit överens om.

Amnestys rapport beskriver hur asylsystemet har gjorts om bland annat genom regeringens förklaring av Turkiet som säkert 3e land för fem nationaliteter. Det innebär att från juni 2021 accepteras inte asylansökningar från syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier. De kan inte söka asyl i Grekland. Lagen tar inte hänsyn till att Turkiet sedan mer än ett år slutat ta tillbaka avvisade från Grekland, och att flyktingarna då hamnar i ett limbo av en tillvaro utan rättigheter. Lagen beaktar inte heller de svårigheter som asylsökande och migranter mötet i Turkiet inklusive att Turkiet genomför olagliga avvisningar, eller de många andra hinder som finns för att få skydd i Turkiet.

IPA – alltså den nuvarande asyllagen – innebär allvarliga försämringar i asylsökandes rättigheter och skyldigheter, bland annat när det gäller överklagandeprocesser, att posttraumatisk stress tagits bort från kategorin särskilt utsatta asylsökande och att förvar kan användas systematiskt inför avvisningar. Att Turkiet inte tar emot avvisade ligger bakom varför så många sätts i förvar i Grekland. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter (ECHR) och UNHCR har lyft en rad problem med Greklands nya asyllag.

Amnestys rapport till CAT tar bland annat också upp polisvåld mot demonstranter, och att mr-försvarare i arbetet med migranter och asylsökande åtalats och hotas av långa fängelsestraff, samt att våld mot flykting- och migrant kvinnor i nära relationer inte utreds och att kvinnorna inte ges skydd. Bara under 2021 har 17 kvinnor mördats av sin partner eller tidigare partner.

REFERENS

Amnesty International, Greece: Submission to the UN committee against torture, 73^rd session, 19 april – 13 may 2022.

(Hur jag än söker kan jag inte få fram rapporten genom Amnesty.org  eller Amnesty International Greece. Ändå har jag den framför mig i utskrift på mitt skrivbord. Kanske hittade jag den genom www.efsyn.gr)

DE FÅR STORA PROBLEM MED ATT REGISTRERA SIG SOM ASYLSÖKANDE, MED ATT FÅ NÅGONSTANS ATT BO OCH FÅ SINA ANDRA RÄTTIGHETER. OCH DE RISKERAR ATT MISTA RÄTTEN ATT SÖKA ASYL I GREKLAND MED HÄNVISNING TILL BESLUTET ATT TURKIET ÄR SÄKERT 3e LAND. LÄS HÄR OM FALLET YASSER.

Refugee Support Aegean (RSA) har agerat för många människor som har skickats tillbaka till Grekland med hänvisning till Dublinförordningen. Till RSA har många av EUs frivlligorganisationer vänt sig för att höra vad som händer människor som har fått Dublin för Grekland.

Enligt Dublinförordningen ska den som vill söka asyl stanna i första EU-land hen kommer till och det landet har ansvar för personens asylprocess. I en artikel på RSAs hemsida i oktober 2021 skriver organisationen att när EU-länderna har skickat flyktingar tillbaka till Grekland hamnar dessa ofta utanför asylprocessen och blir hemlösa. Afghaner, syrier, somalier, pakistanier och bangladeshier riskerar dessutom att skickas tillbaka till Turkiet med hänvisning till att Grekland ser Turkiet som ett säkert tredje land för dessa nationaliteter. Skyddsskälen bedöms inte utifrån deras verkliga skäl utan deras relation till Turkiet.

Till det kommer den allmänna försämringen för människor som söker skydd i Grekland: pushbacks har ökat sedan mars 2020 när Turkiets försök att skicka flyktingar över gränsen misslyckades. Alltfler flyktingar har placerats i förvar. Grekiska flyktingförläggningar genomgår en gradvis omformning från att ha varit öppna anläggningar för boende till att bli storskaliga låsta kontrollerade anläggningar. Fortfarande saknas dessutom ett system för integration för dem som har getts internationellt skydd.

RSA skriver att EUs och Schengens medlemsstater fortsätter att skicka tillbaka tusentals asylsökande genom Dublinförordningens take back förfrågan. De Dublinskickade förväntas då bemötas så som staterna har kommit överens om när det gäller asylsökandes rättigheter och bemötande. Men Grekland struntar i det.

Flera domstolar i EU har det senaste halvåret dömt att personerna inte ska skickas, bland annat med hänvisning till artikel 3 i Europakonventionen.

RSA beskriver Yassers erfarenheter – hans namn är pseudonym – som exempel på vad som sker:

Yasser kom till Grekland 2019, reste vidare till Tyskland och återvände från Tyskland samma år på grund av Dublinförordningen. Så fort han var tillbaka började han köa utanför Asyl Service kontor (jag skulle tro i Aten). Efter sex dagar i kö fick han tid för en personlig intervju 1 ½ år senare. Han fick inget asylsökandes id-kort och inga andra id-handlingar utan hänvisades till polisstationen för att anmäla att han förlorat sitt gamla id-kort som asylsökande i Grekland. Först därefter skulle han få ett nytt id-kort om 2 månader. Det tog 8 månader. Utan kort hade han inte tillgång till socialt eller finansiellt stöd, inget socialförsäkringsnummer, ingen hälsovård eller medicin, inget boende.

Medan han fortfarande väntade på sin asylintervju beslöt Asyl Service 2021 att avbryta hans ärende och dra tillbaka hans begäran om asyl eftersom han avvikit från Grekland 2019. Grekiska myndigheter var alltså, skriver RSA, beredda att inte följa artikel 18.2 i Dublinförordningen, som säger att asylsökande som tas tillbaka av första asylland ska få sin asylansökan fortsatt undersökt.

Det undermåliga boendet, som Yasser ändå hade fått så småningom, förlorade han när Asyl Service avbröt hans asylärende, likaså tillgången till hälsovård, asylbidrag, rätten att arbeta och andra rättigheter asylsökande har. Han var tvungen att be om hjälp från RSAs jurister för att få en kopia av beslutet från Asyl Service och få dem att se över beslutet igen. Efter RSAs begäran återupptog Asyl Service Yassers asylprocedur och han fick ett nytt id-kort som asylsökande med nummer och hälsoförsäkring etc. Nu levde han inte i en av asyl- och migrationsdepartementets anläggningar och enligt en ny lag från juli 2021 har han därmed inte rätt till bidrag som asylsökande. Men sedan staten tog över hanteringen av asylbidrag från UNHCR får inga asylsökande sitt bidrag. 60% av dem som lever i flyktingförläggningar får inte heller mat, många är asylsökande med avslag.

Ännu viktigare, skriver RSA, är att i enlighet med lagbeslutet från juni 2021 om att Turkiet är säkert tredje land för alla med ursprung i Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh riskerar han nu att deporteras till Turkiet för att söka asyl.

Om han kommer vilja överklaga kostar enligt en förändring i september 2021 en andra, utökad asylansökan hundra euro som ska betalas till Asyl Service,

Två månader senare läser jag om förseningar i att ta emot överklaganden och tilläggsansökningar på grund av oklarheter om vilken myndighet som ska ta emot avgiften.

Referens

https://rsaegean.org: Dublin returns to Greece. 21 October 2021.

Sedan november går det bara att registrera asylansökan längst upp i norr intill gränsen till Turkiet och på de fem öarna utanför Turkiets kust. Det finns nu många oregistrerade flyktingar i framför allt Aten och Thessaloniki. De flesta är nyanlända men här finns också de som inte på över ett ett år har lyckats registrera sig hos Asyl Service. Oregistrerade är papperslösa utan rättigheter och kan placeras i förvar upp till 18 månader.

Regeringen ändrade rutinerna i november för den inledande asylregistreringen, stoppade Skype och annonserade en reform som inte följts upp.

Det är ännu ett uttryck för att den sittande högerregeringen måste bort. Tyvärr finns än så länge inga garantier för att vad som kommer i stället blir bra för människor på flykt. Pushbacks MÅSTE upphöra, människor på flykt måste ha ett drägligt liv oavsett om de har fått uppehållstillstånd, befinner sig i asylprocessen eller ska skickas till Turkiet eller något annat land. Observera att afghaner, syrier, somalier, pakistanier och bangladeshier blir inte bedömda utifrån sina asylskäl utan utifrån om de har skyddsproblem i Turkiet.

2014 införde grekiska migrationsverket Asyl Service rutiner med Skype. För en inledande registrering om att vilja söka asyl skulle sökande ringa ett Skypenummer. Nyordningen fick kritik eftersom kontakten förutsätter tillgång till en kameraförsedd smartphone, internet och digitala kunskaper att ladda ner appen från Asyl Service. Här kunde en också välja något av 18 språk. Genom registreringen fick personen så småningom kallelse till ett av Asyl-Service regionala kontor för personligt möte och registrering. En tid som inte sällan låg långt fram i tiden.

Fördelen med Skype var att varhelst i Grekland en befann sig kunde en registrera sig digitalt och få en tid för personligt besök.

Det var många problem med Skype, bland annat väntetider upp till 14 månader innan en kom till det personliga mötet. Och det är först då den asylsökande har fått id-kort, ett personnummer som ger tillgång till hälsovård, till rätt att arbeta, en plats att bo, månatligt asylbidrag och så vidare. Utan id-kort är risken stor att placeras i förvar vid poliskontroller, och för olagliga pushbacks. Vittnesmålen om utsattheten har blivit otaliga. Utan smartphone har det varit möjlighet att begära personligt möte genom att köa i dagar utanför Asyl Service´s kontor i Aten eller Thessaloniki, eller via e-mail. Men e-mail har oftast lämnats obesvarade om inte begäran kommit från en advokat. Med covid-19-restriktionerna har möjligheterna till personliga möten varit mycket begränsade.

Så många problem

Under flera år har de flesta nyanlända kommit med båt på Egeiska havet till Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros. Det har varit en farlig väg med många drunknade. Problemen på öarna har varit enorma, överbefolkning, humanitär katastrof och långa väntetider på intervjutid. Men de senaste åren med många pushbacks har fler och fler kommit landvägen i norr, och ett mindre antal har kommit direkt till Rhodos och Kreta. 2021 kom 53% av alla nyanlända landvägen, de flesta över Evrosområdet, 2020 38%, 2018 18%. 2015 kom bara 1% landvägen.

2011 när jag började följa människor på flykt i Grekland hade alla jag träffade kommit över landgränsen mot Turkiet i norr, som ju också är yttre gräns för EU. Med hjälp av EU byggde Grekland en kraftig gränsmur här uppe med strålkastare, bevakningspatruller och hundar med mera och resvägen blev i stället Egeiska havet. Det innebär en mycket traumatisk resväg där många har drunknat. Drunknade gjorde människor också i Evrosområdet där en del av gränsen utgör floden Evros, som tog människors liv.  Om det här skrev jag i boken Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och migranter i EUs utkant (2014). Den följdes av Röster från Aten och Samos (2017) där grekiska människorättsförsvarare berättar om de många flyktingarna som kom 2015 och 2016, om vad som hände på öarna efter EUs överenskommelse med Turkiet i mars 2016 och om juridik och humanitet.

Rapporten Control and Containment, changes in access to asylum on mainland Greece, Crete and Rhodes av frivilligorganisationen Mobile Info Team (januari 2022) informerar läsaren om Skype och vad som har hänt efter november 2022 när Skype avskaffades för nyregistrering. Nu har det därför blivit nästan omöjligt att registrera sig om en reser in irreguljärt till grekiska fastlandet, Rhodos eller Kreta. Utan registrering kommer en inte vidare i asylprocessen och har varken giltig id för att vara i Grekland eller personnummer för asylsökande, hälsoförsäkring och andra rättigheter. Risken är stor att gripas av polisen och placeras i förvar 18 månader. Rätten att söka asyl blir som ett teoretiskt påfund utan praktisk tillämpning för dem som kommer landvägen till Grekland. 

Så här var det i november 2021 beskriver rapporten: Först kom ett cirkulär från asyl- och migrationsdepartementet om att hädanefter skulle inledande registrering ske vid mottagnings- och identifkationscentren på Samos, Chios, Lesvos, Leros, Kos och Orestiada. Fylakio/Orestiada ligger i Evrosområdet intill gränsen till Turkiet och är det enda på fastlandet. Det är litet med plats för knappt 300 asylsökande och polishäktet i närheten har använts flitigt. Men flyktingar ska inte placeras i häkte.

Underförstått skulle alltså de flesta ta sig till öarna i Egeiska havet, där invånarna sedan 2016 har bönat och bett och krävt att regeringen ska flytta över flyktingarna till fastlandet. Migrationsministern har upprepat många gånger att antalet asylsökande på öarna skulle minska och att detta har haft högsta prioritet för regeringen. Att det också har blivit så har fått många uppskattande ord från EU-kommissionen och EU-politiker – metoderna har däremot inte ifrågasatts av andra än några medlemmar i EU-parlamentet, jag har skrivit om det i tidigare artiklar. Men nu skulle alltså öarna ta emot nyanlända från hela Grekland. Det blev genast starka protester i parlamentet och ett gemensamt fördömande uttalande från Syrisas ledamöter. I samma veva kom besked att Skype inte ska användas för nyregistreringar utan bara för tilläggsansökningar/nya skäl (kostar efter beslut i somras tusen kronor).

Snabbt kom ett korrigerande cirkulär att bara de som reser in över Egeiska havet ska registreras på de fem öarna. Övriga ska registreras på fastlandet. Men var? Efter några dagar meddelades att det ska ske på en plats i norra Grekland och en i södra.

I söder finns ingenting, och fortfarande ingenting. I norr finns bara nämnda Fylakio/Orestiada intill turkiska gränsen.

Rapporten från Mobile Info Team diskuterar Fylakio/Orestiada och att människor som söker skydd känner till riskerna med att vistas i grekiska gränsområden på grund av pushbacks. De tar sig därifrån längre in i landet snarast möjligt – en del försöker direkt ta sig vidare till Albanien eller Norra Makedonien för att resa vidare till EU. Den vägen är oerhört svår och många fastnar länge i Bosnien-Herzegovina och i Serbien. Målet är att komma in i EU genom Kroatien, som genomför omfattande pushbacks, lika olagliga, förbjudna och fördömliga som grekiska pushbacks. Att ta sig tillbaka till Orestiada för att registrera sig är farligt. Utan att ha blivit registrerade och ha haft sitt första personliga möte – som de kan få vänta länge på – är de olagligt i Grekland. Har de kommit till Rhodos eller Kreta är det över tusen kilometer till Orestiada.

Också före omläggningen i november 2021 fanns många på fastlandet som inte hade lyckats registrera sig. Greek Council for Refugees skriver i den aktuella rapporten Homeless and Hopeless att de har blivit kontaktade av omkring tusen personer och att siffran förmodligen är mycket högre. 

För några dagar sedan, alltså sista veckan i januari 2022, skrev Efimerida ton Syntakton/efsyn.gr om rapporten från Mobile Info Team och om att det inte går att anmäla en asylansökan. Snabbt kom ett svar från asyl- och migrationsdepartementet om att uppgifterna var felaktiga och att sedan november till mitten av januari hade 3 300 nya asylansökningar tagits emot. Tidningen svarade beskt att det inte är första gången som ledningen för departementet använder uppgifter och statistik som det passar dem bäst, och som skapar förvirring och som mörkar verkligheten. Uppgifterna hade kontrollerats av tidningen. De gällde tre speciella kategorier nyregistrerade på fastlandet och på öarna i Egeiska havet med de fem lägren: ensamkommande minderåriga, som hållits i förvar av olika skäl bland annat av polisen, människor som hade rest in genom Schengen och sköra grupper. Men, skrev reportern, ensamkommande minderåriga och de som kommer via Schengen är uttryckligen undantagna i cirkuläret från att inte få registrera sig. Vad gäller sköra grupper är det mycket positivt att de fortsatt har tillgång till nyregistreringsprocessen hos Asyl Service, fortsatte reportern, men det framgår inte av cirkuläret. Alla andra som kommer landvägen, tillade han, har fortfarande bara mottagningscentret längst uppe i Evrosområdet eller de fem på öarna att vända sig till.

De som inte har ett stödjande nätverk lever hemlösa på gatorna i framför allt Aten och Thessaloniki. Rapporten från Mobile Info Team nämner några människor som organisationen är i kontakt med sedan slutet av november och som vill men inte kan söka om asyl: En man som kom till Grekland för två år sedan, som ringde Asyl Service i månader på Skype utan att komma fram och som till slut fick hjälp av en advokat, som lyckades få tid för ett personligt möte för honom till slutet av november. Mötet avbokades av Asyl Service utan förklaring och utan att han fick en annan tid. En utblottad småbarnsfamilj i Aten som är hänvisad till att sova på gatorna och där kvinnan är gravid. En ung man som sover på gatorna i Thessaloniki och inte kan få sitt brutna ben opererat eftersom han inte har hälsoförsäkringen. I en annan barnfamilj som lever på gatan är pappan svårt traumatiserad av tortyr i Afghanistan och från deras flykt till Europa, och får ingen hjälp.

För tio år sedan kunde en söka asyl enbart hos den grekiska utlänningspolisen, Petrou Ralli en bit från Atens centrum, och härutanför köade människor hela natten för få söka asyl, och bara ett fåtal släpptes in för det. Genom Greek Council for Refugees var det möjligt att komma in via en genväg för den som var synnerligen och speciellt utsatt. Jag skriver om det i boken Springa på vatten (2014).

Referenser

Greek Council for Refugees m. fl: Homeless and Hopeless. Januari 2022. www.gcr.gr/en/news/press-releases-announcement

Mobile Info Team: Control and Containment, changes in access to asylum on mainland Greece, Crete and Rhodes (januari 2022). www.mobileinfoteam.org

Efsyn.gr

UNHCR Greece Press Review

Rosengren, Annette: Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och migranter i EUs utkant (Carlsson Bokförlag, 2014).

  ”      ”      Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt. (Carlsson Bokförlag, 2017)