Om Amnesty Greklands omfattande rapport till CAT, FNs kommitté mot tortyr

Författarens fotografier från Aten 2011 och 2013 med sovplatser på undanskymda ställen för hemlösa. I den här fuktiga källaren bodde två småbarn med sin pappa i väntan på att få 
komma till Sverige där mamman redan fanns. Deras väntan blev lång  men de kunde 
till slut resa. När det regnade mycket kunde innegårdens golvbrunn inte ta emot vattnet, som rann ner i källarlägenheten. Jag skulle tro att det är på samma sätt idag.

FNs tortyrkommitté CAT (Committee against torture) besöker EUs medlemsstater regelbundet och uppmanar civilsamhällesorganisationerna att rapportera till kommittén om brott mot tortyrkonventionen, som också innefattar förnedrande behandling.

Kommittén besöker också Sverige och har bl.a. kritiserat Sveriges långa häktestider och uppmanat regeringen att förkorta dem.

Amnesty Greece menar att Grekland bryter mot FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och FNs konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning.  Rapporten lämnades in till CAT i månadsskiftet januari/februari 2022.

Sedan CATs senaste besök i Grekland 2019 har ytterligare försämringar tillkommit, bl a lagändringar som att Grekland i juni 2021 förklarade Turkiet som säkert 3e land för afghaner, pakistanier, bangladeshier, somalier och syrier. Det innebär att de enligt Grekland inte kan söka asyl i Grekland trots att rätten att söka asyl gäller i alla EU-länder enligt EU-lag.

Rapporten ger stort utrymme åt de många vittnesmålen om pushbacks och är mycket detaljerad. Genom pushbacks tvingas människor tillbaka utan att det har blivit utrett om de riskerar tortyr, omänsklig behandling, att dödas och så vidare. Det är absolut förbjudet enligt konventioner och lagar och kallas principen om nonrefoulment. I samband med pushbacks i framför allt Evrosområdet förnedras offren, tvingas klä av sig inför varandra, får ibland inte tillbaka sin kläder, tas ifrån dokument, id-handlingar, plånböcker och pengar och mobiltelefoner. De blir verbalt och brutalt fysiskt förnedrade, allt uppenbart i syfte att just förnedra och avskräcka att ta sig till Grekland. Allt är strängt förbjudet i EU-lag. Amnestyrapporten bygger på intervjuer med offer och den hänvisar till många tidigare krav om oberoende undersökningar om pushbacks som lämnats från Europarådets tortyrkommitté och kommissionär för mänskliga rättigheter, UNHCR, IOM, Grekiske ombudsmannen m. fl. Grekiska regeringen har meddelat att det räcker med att en grekisk myndighet undersöker, vilket naturligtvis grekiska MR-organisationer har protesterat mot eftersom den inte förväntas bli oberoende. EU-kommissionären för asyl och migration Ylva Johansson vill också ha en oberoende undersökning.

Två månader efter att Amnestyrapporten skickats till CAT kommer den inhemska grekiska utredningen om puschbacks. Den meddelar att bevis för att grekisk kustbevakning och Frontex skulle vara inblandad saknas. Mer om detta i en kommande artikel.

Amnestyrapporten kritiserar också vad som hände i mars 2018 när Turkiet lurade flyktingar med att gränsen till Grekland var öppen i Evrosområdet. Grekland stoppade möjligheterna att söka asyl under en månad och pushade tillbaka flyktingar som ville söka asyl som ett sätt att försvara gränsen.

Det bör vara allmänt känt bland beslutsfattare och politiskt förtroendevalda att det är förbjudet att inte låta människor som vill söka asyl göra det. I stället har många EU-politiker hyllat Grekland för försvaret av gränsen under den här månaden. Grekland sköt också skarpt i luften och på människor, och använde tårgas. Två personer dog, flera skadades.

Efter detta tar Turkiet inte emot avvisade från Grekland. Grekiska regeringens beslut i juni 2021 om Turkiet som säkert 3e land för syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier är ett ensidigt beslut som Turkiet inte har deltagit i. Många placeras i förvar direkt efter avslaget och på obestämd tid eller de hamnar på gatan utan rättigheter. Det här sker alltså avsiktligt i en av EUs medlemsstater.

I samband med pushbacks placeras människor i vad som kan kallas ickeofficiella förvar, det vill säga magasin av något slag vid gränsen eller polisstationer, med olämpliga toaletter och ibland inget annat vatten än vad som finns i tolatetterna. Vittnesmålen är många om att de utsatts för brutalitet och förnedring här, tvingas klä av sig inför varandra, ibland inte får tillbaka alla kläderna, inte får kontakta advokat, tas ifrån telefon, dokument och pengar, och inte accepteras som asylsökande.

När en läser det här är det som att förflyttas tio-tjugo år tillbaka i Grekland. Måste alltså nu grekerna utbildas igen om människors rättigheter och lagar som gäller?

Offren berättar för advokater och mr-organisationer i Turkiet, för anhöriga, eller när de ändå har lyckats ta sig till Grekland. Hos grekisk gränspolis förstörs eventuella bevis.  Det kommer också in mobiltelefonfilmade dokumentationer från offer som kunnat gömma undan telefonen.

Amnestyrapporten tar upp en annan form av olagligt förvarstagande: hur flyktingar i det nya lägret på Samos inte fått lämna lägret under i vissa fall flera månader utan att ges annat än muntliga skäl. De har inte fått id-kort som tillåter dem att passera genom de elektroniska passagekontrollerna. Förklaringarna de får är bland annat att registreringen av deras asylansökan är inte klar eller de har fått avslag på sin asylansökan och deras överklagan har inte blivit färdigregistrerad. Under Samoslägrets första månader hade ungefär hundra av samtliga omkring 450 av de boende inte fått lämna lägret.

Inlåsningen har inte stöd i EU-lag. EU godkänner att förvar av människor som söker asyl BARA ska kunna ske vid vissa situationer och då som en sista åtgärd nära andra möjligheter uttömts. En asylsökande som har fått avslag i alla instanser och som står inför avvisning ska till exempel placeras i förvar bara om det verkligen finns skäl att tro att personen kommer avvika. Innan dess ska andra åtgärder användas, t ex att regelbundet visa upp sig på en polisstation och skriva sin signatur.

I den asyllag som den nuvarande regeringen införde 2019 med tillägg 2020, kallad IPA, står att efter avslag av asylansökan kan människor direkt placeras i förvar inför avvisning. I planen för de nya kontrollerade inhägnade mottagnings- och registreringslägren, där det på Samos är det första, ingår att en del ska vara ett stängt förvar. Det är också tvärtemot vad medlemsstaterna har kommit överens om.

Amnestys rapport beskriver hur asylsystemet har gjorts om bland annat genom regeringens förklaring av Turkiet som säkert 3e land för fem nationaliteter. Det innebär att från juni 2021 accepteras inte asylansökningar från syrier, afghaner, somalier, pakistanier och bangladeshier. De kan inte söka asyl i Grekland. Lagen tar inte hänsyn till att Turkiet sedan mer än ett år slutat ta tillbaka avvisade från Grekland, och att flyktingarna då hamnar i ett limbo av en tillvaro utan rättigheter. Lagen beaktar inte heller de svårigheter som asylsökande och migranter mötet i Turkiet inklusive att Turkiet genomför olagliga avvisningar, eller de många andra hinder som finns för att få skydd i Turkiet.

IPA – alltså den nuvarande asyllagen – innebär allvarliga försämringar i asylsökandes rättigheter och skyldigheter, bland annat när det gäller överklagandeprocesser, att posttraumatisk stress tagits bort från kategorin särskilt utsatta asylsökande och att förvar kan användas systematiskt inför avvisningar. Att Turkiet inte tar emot avvisade ligger bakom varför så många sätts i förvar i Grekland. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter (ECHR) och UNHCR har lyft en rad problem med Greklands nya asyllag.

Amnestys rapport till CAT tar bland annat också upp polisvåld mot demonstranter, och att mr-försvarare i arbetet med migranter och asylsökande åtalats och hotas av långa fängelsestraff, samt att våld mot flykting- och migrant kvinnor i nära relationer inte utreds och att kvinnorna inte ges skydd. Bara under 2021 har 17 kvinnor mördats av sin partner eller tidigare partner.

REFERENS

Amnesty International, Greece: Submission to the UN committee against torture, 73rd session, 19 april – 13 may 2022.

(Hur jag än söker kan jag inte få fram rapporten genom Amnesty.org  eller Amnesty International Greece. Ändå har jag den framför mig i utskrift på mitt skrivbord. Kanske hittade jag den genom www.efsyn.gr)

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Glöm inte det belarusiska folkets kamp för mänskliga rättigheter. Nu finns drygt 1 100 politiska fångar i Belarus

Stockholm, Sergels Torg oktober 2021, Belarusier i Sverige informerar oss om de många 
politiska fångarna i Belarus. Foto Annette Rosengren.
Koropatyskogen i Minsk med gravkors över de hundra av landets främsta författare och
 andra kulturarbetare som avrättades här 27 okt 1937. Foto 2018 Annette Rosengren.

Om de nu över tusen politiska fångarna skriver den välkända belarusiska människorättsorganisationen Viasna på sin webbsida. Antalet uppgraderas varje dag, den 6 april 1108 kvinnor och män. Deras namn finns på en lista på webbsidan, som också anger datum för fängslande och strafftiden.

Viasna fördömer givetvis kriget i Ukraina, och skriver bland annat att belarusiska myndigheters stöd till Rysslands aggression i Ukraina är tvärtemot samhällets intresse.

Belarus ligger en timmes flygresa från Stockholm, lika nära som till Ukraina, och mer likt Sverige genom att invånarantalet är ungefär detsamma – ca 10 miljoner – och att båda länderna av tradition är stora potatisätare. Belarus har varit en diktatur i 25 år men där förtrycket periodvis ändå tillåtit ett visst civilsamhälle. Så inte nu, nu är civilsamhället sönderslaget. Mot det förfalskade resultatet av presidentvalet 2020 gick belarusierna ut på gatorna. Minns ni de vitklädda kvinnorna som protesterade med blommor i händerna? Media gav mycket uppmärksamhet åt Belarus.  Nu är det tyst i media om detta nästan vårt grannland, och det enda vi hör är att Belarus deltar med Ryssland i krigsvåldet mot ukrainarna.

Att krigsdeltagandet sker med protest från stora delar av det belarusiska folket behöver en nog inte tvivla på. Men protesterna sker inte genom stora gatu- och gårdssamlingar, det är för farligt. Belarusier är duktiga på it och att ta del av information från internet, och även om stora delar av fri media har stängts, skulle jag tro att mycket onlineinformation produceras av exilbelarusier i Polen och Litauen, och når in i Belarus.

Belarusierna beskriver sig som ett fredligt folk. Lksom Ukraina drabbades Belarus katastrofalt av Nazitysklands ockupation under andra världskriget. Landet är till stora delar platt och tyskarna genomförde ockupationen på en vecka. Liksom i Ukraina fanns en stor judisk befolkning i städer och byar, och de mördades med samma metoder som i Ukraina och Polen. Om belarusier deltog som medlöpare i mördandet av judar som en del invånare i Ukraina och Polen och Baltstaterna vet jag inte. Under senare delen av 30-talet tog det sovjetiska ledarskiktet död på många belarusiska kulturarbetare, vilket minskborna påminns om den 27 oktober varje år i Kurapatyskogen centralt i huvudstaden. Jag återkommer till det.

Repressionen från president Lukasjenka när han förstod att belarusierna inte accepterade det riggade valresultatet 2020 blev enorm. Omfattningen av fängslandet kan vi se på Viasnas webbsite http://spring96.org. Studenter, arbetare, journalister, kulturarbetare, företagare, fackföreningsfolk, de som arbetar med yttrandefrihet och aktivister generellt greps. Många lämnade Belarus innan de greps. Civilsamhället slogs sönder, bland annat Det oberoende belarusiska författarförbundet – som jag har haft många kontakter med, det oberoende journalistförbundet, PEN Belarus. Viasnas styrelse och medlemmar har fängslats av och till under många år, på godtyckliga grunder, flera är i förvar sedan länge. Men verksamhet pågår fortfarande.

Genom historien har belarusier haft mycket kontakt med Ukraina, Polen och Litauen. Oppositionen och fria medier har fått stöd från demokratiska Ukraina, Polen och Litauen – kanske framför allt från Polen, som har större ekonomi. Många belarusier har släktingar och familjemedlemmar bland ukrainare, polacker och litauer, och periodvis förföljda belarusier har levt i exil här. Många belarusier har utbildat sig vid polska universitet. Belarus skuggpresident lever i exil i Vilnius med sina barn, vars far är i fängelse.

Exilbelarusierna blev många fler med 2020. Uppskattningsvis levde 300 000-400 000 belarusier i Ukraina när Ryssland började kriget nu i februari.  Belarusier har ett års visumfrihet i Ukraina, och kan leva och försörja sig utan att registrera sig. Det kan nog vara vanligt att fortsätta så ett tag till innan de har sökt ett mer ordnat uppehållstillstånd. En del har sökt och fått asyl i Ukraina, och de kan mycket väl ha flytt dit tidigare. Inte minst vid tidigare presidentval har presidentkandidater och deras medhjälpare fängslats. Men många har nog velat avvakta med att söka asyl i Ukraina i hopp om att Lukasjenka ska försvinna så de kan återvända till Belarus. Det är ändå ett stort och mer definitivt steg att söka asyl i ett annat land. Belarusier lever också i Polen och de baltiska länderna.

De som kan visa att de har uppehållstillstånd i Ukraina tas emot i EU precis som ukrainarna när de flyr och enligt EUs massflyktsdirektiv. Men belarusier som inte har dessa papper? De kan knappast heller räknas som statslösa när de har medborgarskap i Belarus. Jag vet inte vart de tar vägen nu. Vart tar ni vägen???? En som är bättre insatt än jag svarade att många förmodligen är kvar i Ukraina, och att andra nog har tagit sig till Moldavien. Moldavien ligger nära Ukraina på andra sidan floden Dnister, och på andra sidan Karpaterna om en befinner sig i västra Ukraina. Jag känner personligen till åtminstone en belarusier som tvingades lämna Belarus efter att ha arbetat för en oppositionell presidentkandidat i Belarus. För tre år sedan levde han i Moldavien.

Poeternas natt, Korapatyskogen, dagens många politiska fångar

En helg i slutet av oktober 2021 påminde organisationen Belarusier i Sverige oss passerande om de många politiska fångarna i Belarus. Då var de 831, nu i april 2022 är de 300 fler. Manifestationen genomfördes mitt i centrala Stockholm på Sergels Torg.

…..Tatiana Zviarko, 1 ½ år, Andrej Zvanarou, 2 år, Aliaksandr Zuk, 1 ½ år, Ivan Zubku, 3 år, Natalia Zubarava, 1 ½ år, Maksim Znak, 10 år, Maksim Zinevich, 4 år, Ivan Zianko, 5 år ….

Entonigt och kraftfullt – som om detta förskräckliga aldrig skulle ta slut -lästes namn efter namn upp, namnen på de 831 fångarna och tiden i fängelse de är dömda till. Lista med namn och andra uppgifter finns på Viasnas webbsida.  

Datumet för torgmanifestationen var vald för att 27 oktober varje år högtidlighålls i Belarus som Poeternas natt. Det syftar på den höstnatt 1937 när hundra av Belarus främsta kulturarbetare sköts till döds i Korapatyskogen strax utanför Minsk. Kropparna placerades i en massgrav. Idag har anhöriga och andra ur civilsamhället skapat som en skog av gravmonument här. Själv besökte jag Korapaty 2018 och har starka minnen av det.

Men nu är det 2022 och Belarus har mer än tusen politiska fångar!

Belarus har varit en diktatur i ungefär 25 år och politiska fångar har funnits länge, liksom avrättningar av politiska motståndare, ofta avrättningar i skymundan, eller vid en vägkant. De senaste årens fängslande har ökat lavinartat efter det fejkade valresultatet i augusti 2020. När folket visade att de inte accepterade en valbluff till och ansåg att nu fick det verkligen vara nog, startade Lukashenka, som varit president sedan 1994, en våldsam repression ungefär samtidigt som han sökte stöd hos Ryssland och president Putin. Utmärkande för Lukasjenka har annars varit att han har balanserat mellan Ryssland och EU och försökt dra fördel av rimligt goda kontakter med båda. Ungefär som Ukrainas president gjorde innan han flydde och Ukraina kunde gå mot demokrati. Fredliga protestdemonstrationer i många städer i Belarus 2020 möttes med öppet våld.

Belarus har nu blivit en tydlig våldsdiktatur med överfulla fängelser och häkten, tortyr, dödsmisshandel och där civilsamhällets organisationer har fallit sönder. Det finns till exempel inte längre oberoende organisationer för att rädda värdefull ekologisk natur, inga klimatorganisationer, inget oberoende journalistförbund, inget Belarusiska Pen, inget oberoende författarförbund (bildat 1934) … och så vidare. Allt är förklarat olagligt och organisationernas bankkonton, lokaler och tillhörigheter är tagna i beslag, stängda eller plomberade. Det går inte komma in i lokaler där de arbetade och verkade tidigare. Ansvariga för de oberoende media som fanns vid sidan av statliga media (och som drevs med små resurser bland annat med stöd från Polen) är fängslade och medierna stängda. Belarusier har inte längre tillåtelse att resa ut från landet.

Uppskattningsvis 300 000-500 000 belarusier har flytt sedan hösten 2020. De flesta är välutbildade och har ofta varit verksamma inom media-, it- och kultur. Merparten befinner sig i Ukraina, eller gjorde åtminstone det till invasionen och kriget kom.

EU har protesterat mot våldsdiktaturen i Belarus och en del sanktioner har införts. Men mycket handel- och företagande har fortsatt ungefär som förut. Med kriget i Ukraina utsätts också Belarus för sanktioner nu. Svenska Postnord lär ha stoppat all postbefordran till Belarus. Men det är inte för att stödja civilsamhället eller en utveckling till demokrati i Belarus utan för att straffa för att Lukasjenka har beslutat att landet ska delta i Putins krig mot Ukraina.

EU:s stöd till ett fritt Belarus har tyvärr varit lamt efter att Lukasjenka fejkade valresultatet.

För några år sedan hade Sverige visumlättnader för medborgare från Belarus. Så inte nu. Men undantag har gjorts, till exempel för belarusiska idrottare. Men inte för belarusiska kulturarbetare. Vilket svenska kulturarbetarorganisationer har protesterat mot hos Sveriges kultur- och idrottsminister.

Enligt Migrationsverkets statistik för 2021 sökte knappt hundra belarusiska medborgare asyl i Sverige det året. Det är inte mycket. Sverige borde införa visumlättnader. Det betyder inte att alla söker asyl – och vi ska inte tro att alla vill bo i Sverige – men det skulle ge belarusier möjligheter att andas ett tag och erbjuda de som verkligen behöver skydd en säker flyktväg.

För Viasna se http://spring96.org/en

Läs gärna Ett år i Belarus. Röster inifrån en folkresning. Red. Ida Börjel, Mikael Nydahl. Atlas, 2021.

Delar av artikeln har varit publicerad i Artikel 14, nr 3/2021, som ges ut av Flyktinggruppernas riksråd.

Publicerat i Belarus | Lämna en kommentar

DUBLINSKICKA INTE TILL GREKLAND. DE FÅR INTE SINA RÄTTIGHETER.

Aten ur mitt bildarkiv. De övre från 2013 österut i staden. En grupp hemlösa män på flykt från Afghanistan hade byggt sig små hus på en obyggd tomt. De hade frågat 
markägaren och fått tillstånd att leva där om de förde ett skötsamt liv. Den undre bilden från hösten 2011 är av ett garage eller förråd 
där en annan grupp från Afghanistan sov. De gick dit sent på kvällen så att boende runtomkring inte skulle se dem. De var också rädda för attacker från grekiska
 nynazister. Bilderna har inte direkt med Dublin att göra men många med Dublin i Grekland 
blir utan allt skydd och blir beroende av släktingar i andra länder och framför allt
av sin egen överlevnadsförmåga.

DE FÅR STORA PROBLEM MED ATT REGISTRERA SIG SOM ASYLSÖKANDE, MED ATT FÅ NÅGONSTANS ATT BO OCH FÅ SINA ANDRA RÄTTIGHETER. OCH DE RISKERAR ATT MISTA RÄTTEN ATT SÖKA ASYL I GREKLAND MED HÄNVISNING TILL BESLUTET ATT TURKIET ÄR SÄKERT 3e LAND. LÄS HÄR OM FALLET YASSER.

Refugee Support Aegean (RSA) har agerat för många människor som har skickats tillbaka till Grekland med hänvisning till Dublinförordningen. Till RSA har många av EUs frivlligorganisationer vänt sig för att höra vad som händer människor som har fått Dublin för Grekland.

Enligt Dublinförordningen ska den som vill söka asyl stanna i första EU-land hen kommer till och det landet har ansvar för personens asylprocess. I en artikel på RSAs hemsida i oktober 2021 skriver organisationen att när EU-länderna har skickat flyktingar tillbaka till Grekland hamnar dessa ofta utanför asylprocessen och blir hemlösa. Afghaner, syrier, somalier, pakistanier och bangladeshier riskerar dessutom att skickas tillbaka till Turkiet med hänvisning till att Grekland ser Turkiet som ett säkert tredje land för dessa nationaliteter. Skyddsskälen bedöms inte utifrån deras verkliga skäl utan deras relation till Turkiet.

Till det kommer den allmänna försämringen för människor som söker skydd i Grekland: pushbacks har ökat sedan mars 2020 när Turkiets försök att skicka flyktingar över gränsen misslyckades. Alltfler flyktingar har placerats i förvar. Grekiska flyktingförläggningar genomgår en gradvis omformning från att ha varit öppna anläggningar för boende till att bli storskaliga låsta kontrollerade anläggningar. Fortfarande saknas dessutom ett system för integration för dem som har getts internationellt skydd.

RSA skriver att EUs och Schengens medlemsstater fortsätter att skicka tillbaka tusentals asylsökande genom Dublinförordningens take back förfrågan. De Dublinskickade förväntas då bemötas så som staterna har kommit överens om när det gäller asylsökandes rättigheter och bemötande. Men Grekland struntar i det.

Flera domstolar i EU har det senaste halvåret dömt att personerna inte ska skickas, bland annat med hänvisning till artikel 3 i Europakonventionen.

RSA beskriver Yassers erfarenheter – hans namn är pseudonym – som exempel på vad som sker:

Yasser kom till Grekland 2019, reste vidare till Tyskland och återvände från Tyskland samma år på grund av Dublinförordningen. Så fort han var tillbaka började han köa utanför Asyl Service kontor (jag skulle tro i Aten). Efter sex dagar i kö fick han tid för en personlig intervju 1 ½ år senare. Han fick inget asylsökandes id-kort och inga andra id-handlingar utan hänvisades till polisstationen för att anmäla att han förlorat sitt gamla id-kort som asylsökande i Grekland. Först därefter skulle han få ett nytt id-kort om 2 månader. Det tog 8 månader. Utan kort hade han inte tillgång till socialt eller finansiellt stöd, inget socialförsäkringsnummer, ingen hälsovård eller medicin, inget boende.

Medan han fortfarande väntade på sin asylintervju beslöt Asyl Service 2021 att avbryta hans ärende och dra tillbaka hans begäran om asyl eftersom han avvikit från Grekland 2019. Grekiska myndigheter var alltså, skriver RSA, beredda att inte följa artikel 18.2 i Dublinförordningen, som säger att asylsökande som tas tillbaka av första asylland ska få sin asylansökan fortsatt undersökt.

Det undermåliga boendet, som Yasser ändå hade fått så småningom, förlorade han när Asyl Service avbröt hans asylärende, likaså tillgången till hälsovård, asylbidrag, rätten att arbeta och andra rättigheter asylsökande har. Han var tvungen att be om hjälp från RSAs jurister för att få en kopia av beslutet från Asyl Service och få dem att se över beslutet igen. Efter RSAs begäran återupptog Asyl Service Yassers asylprocedur och han fick ett nytt id-kort som asylsökande med nummer och hälsoförsäkring etc. Nu levde han inte i en av asyl- och migrationsdepartementets anläggningar och enligt en ny lag från juli 2021 har han därmed inte rätt till bidrag som asylsökande. Men sedan staten tog över hanteringen av asylbidrag från UNHCR får inga asylsökande sitt bidrag. 60% av dem som lever i flyktingförläggningar får inte heller mat, många är asylsökande med avslag.

Ännu viktigare, skriver RSA, är att i enlighet med lagbeslutet från juni 2021 om att Turkiet är säkert tredje land för alla med ursprung i Syrien, Afghanistan, Somalia, Pakistan och Bangladesh riskerar han nu att deporteras till Turkiet för att söka asyl.

Om han kommer vilja överklaga kostar enligt en förändring i september 2021 en andra, utökad asylansökan hundra euro som ska betalas till Asyl Service,

Två månader senare läser jag om förseningar i att ta emot överklaganden och tilläggsansökningar på grund av oklarheter om vilken myndighet som ska ta emot avgiften.

Referens

https://rsaegean.org: Dublin returns to Greece. 21 October 2021.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Mer än 50% nyanlända kommer landvägen. Nästan omöjligt registrera asylansökan då. De blir fredlösa.

Bilderna är tagna i Aten för mer än tio år sedan. Det vita huset i norra Patissia hade stått öde 
länge och här bodde hemlösa killar på flykt från Sudan längre och kortare perioder. 
Bland annat Abdoul, som i dag har uppehållstillstånd i Österrike. 
Vad som har hänt med
 killarna vet jag inte, killen på bild är inte Abdoul. 
Jag hoppas det har blivit bra för dem. 
Bilderna ingår i mitt fotoarkiv från Aten och Grekland, 
och jag plockar fram dem därför att det känns som att Grekland nu är på väg mot samma 
nästan hopplösa situation med många hemlösa flyktingar på gatorna, i ödehus och i överfyllda lägenheter. Men motståndet mot människor på flykt och asylrätten generellt är mycket mer utstuderat i dag. Foto författaren november 2011.

Sedan november går det bara att registrera asylansökan längst upp i norr intill gränsen till Turkiet och på de fem öarna utanför Turkiets kust. Det finns nu många oregistrerade flyktingar i framför allt Aten och Thessaloniki. De flesta är nyanlända men här finns också de som inte på över ett ett år har lyckats registrera sig hos Asyl Service. Oregistrerade är papperslösa utan rättigheter och kan placeras i förvar upp till 18 månader.

Regeringen ändrade rutinerna i november för den inledande asylregistreringen, stoppade Skype och annonserade en reform som inte följts upp.

Det är ännu ett uttryck för att den sittande högerregeringen måste bort. Tyvärr finns än så länge inga garantier för att vad som kommer i stället blir bra för människor på flykt. Pushbacks MÅSTE upphöra, människor på flykt måste ha ett drägligt liv oavsett om de har fått uppehållstillstånd, befinner sig i asylprocessen eller ska skickas till Turkiet eller något annat land. Observera att afghaner, syrier, somalier, pakistanier och bangladeshier blir inte bedömda utifrån sina asylskäl utan utifrån om de har skyddsproblem i Turkiet.

2014 införde grekiska migrationsverket Asyl Service rutiner med Skype. För en inledande registrering om att vilja söka asyl skulle sökande ringa ett Skypenummer. Nyordningen fick kritik eftersom kontakten förutsätter tillgång till en kameraförsedd smartphone, internet och digitala kunskaper att ladda ner appen från Asyl Service. Här kunde en också välja något av 18 språk. Genom registreringen fick personen så småningom kallelse till ett av Asyl-Service regionala kontor för personligt möte och registrering. En tid som inte sällan låg långt fram i tiden.

Fördelen med Skype var att varhelst i Grekland en befann sig kunde en registrera sig digitalt och få en tid för personligt besök.

Det var många problem med Skype, bland annat väntetider upp till 14 månader innan en kom till det personliga mötet. Och det är först då den asylsökande har fått id-kort, ett personnummer som ger tillgång till hälsovård, till rätt att arbeta, en plats att bo, månatligt asylbidrag och så vidare. Utan id-kort är risken stor att placeras i förvar vid poliskontroller, och för olagliga pushbacks. Vittnesmålen om utsattheten har blivit otaliga. Utan smartphone har det varit möjlighet att begära personligt möte genom att köa i dagar utanför Asyl Service´s kontor i Aten eller Thessaloniki, eller via e-mail. Men e-mail har oftast lämnats obesvarade om inte begäran kommit från en advokat. Med covid-19-restriktionerna har möjligheterna till personliga möten varit mycket begränsade.

Så många problem

Under flera år har de flesta nyanlända kommit med båt på Egeiska havet till Lesvos, Samos, Chios, Kos och Leros. Det har varit en farlig väg med många drunknade. Problemen på öarna har varit enorma, överbefolkning, humanitär katastrof och långa väntetider på intervjutid. Men de senaste åren med många pushbacks har fler och fler kommit landvägen i norr, och ett mindre antal har kommit direkt till Rhodos och Kreta. 2021 kom 53% av alla nyanlända landvägen, de flesta över Evrosområdet, 2020 38%, 2018 18%. 2015 kom bara 1% landvägen.

2011 när jag började följa människor på flykt i Grekland hade alla jag träffade kommit över landgränsen mot Turkiet i norr, som ju också är yttre gräns för EU. Med hjälp av EU byggde Grekland en kraftig gränsmur här uppe med strålkastare, bevakningspatruller och hundar med mera och resvägen blev i stället Egeiska havet. Det innebär en mycket traumatisk resväg där många har drunknat. Drunknade gjorde människor också i Evrosområdet där en del av gränsen utgör floden Evros, som tog människors liv.  Om det här skrev jag i boken Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och migranter i EUs utkant (2014). Den följdes av Röster från Aten och Samos (2017) där grekiska människorättsförsvarare berättar om de många flyktingarna som kom 2015 och 2016, om vad som hände på öarna efter EUs överenskommelse med Turkiet i mars 2016 och om juridik och humanitet.

Rapporten Control and Containment, changes in access to asylum on mainland Greece, Crete and Rhodes av frivilligorganisationen Mobile Info Team (januari 2022) informerar läsaren om Skype och vad som har hänt efter november 2022 när Skype avskaffades för nyregistrering. Nu har det därför blivit nästan omöjligt att registrera sig om en reser in irreguljärt till grekiska fastlandet, Rhodos eller Kreta. Utan registrering kommer en inte vidare i asylprocessen och har varken giltig id för att vara i Grekland eller personnummer för asylsökande, hälsoförsäkring och andra rättigheter. Risken är stor att gripas av polisen och placeras i förvar 18 månader. Rätten att söka asyl blir som ett teoretiskt påfund utan praktisk tillämpning för dem som kommer landvägen till Grekland. 

Så här var det i november 2021 beskriver rapporten: Först kom ett cirkulär från asyl- och migrationsdepartementet om att hädanefter skulle inledande registrering ske vid mottagnings- och identifkationscentren på Samos, Chios, Lesvos, Leros, Kos och Orestiada. Fylakio/Orestiada ligger i Evrosområdet intill gränsen till Turkiet och är det enda på fastlandet. Det är litet med plats för knappt 300 asylsökande och polishäktet i närheten har använts flitigt. Men flyktingar ska inte placeras i häkte.

Underförstått skulle alltså de flesta ta sig till öarna i Egeiska havet, där invånarna sedan 2016 har bönat och bett och krävt att regeringen ska flytta över flyktingarna till fastlandet. Migrationsministern har upprepat många gånger att antalet asylsökande på öarna skulle minska och att detta har haft högsta prioritet för regeringen. Att det också har blivit så har fått många uppskattande ord från EU-kommissionen och EU-politiker – metoderna har däremot inte ifrågasatts av andra än några medlemmar i EU-parlamentet, jag har skrivit om det i tidigare artiklar. Men nu skulle alltså öarna ta emot nyanlända från hela Grekland. Det blev genast starka protester i parlamentet och ett gemensamt fördömande uttalande från Syrisas ledamöter. I samma veva kom besked att Skype inte ska användas för nyregistreringar utan bara för tilläggsansökningar/nya skäl (kostar efter beslut i somras tusen kronor).

Snabbt kom ett korrigerande cirkulär att bara de som reser in över Egeiska havet ska registreras på de fem öarna. Övriga ska registreras på fastlandet. Men var? Efter några dagar meddelades att det ska ske på en plats i norra Grekland och en i södra.

I söder finns ingenting, och fortfarande ingenting. I norr finns bara nämnda Fylakio/Orestiada intill turkiska gränsen.

Rapporten från Mobile Info Team diskuterar Fylakio/Orestiada och att människor som söker skydd känner till riskerna med att vistas i grekiska gränsområden på grund av pushbacks. De tar sig därifrån längre in i landet snarast möjligt – en del försöker direkt ta sig vidare till Albanien eller Norra Makedonien för att resa vidare till EU. Den vägen är oerhört svår och många fastnar länge i Bosnien-Herzegovina och i Serbien. Målet är att komma in i EU genom Kroatien, som genomför omfattande pushbacks, lika olagliga, förbjudna och fördömliga som grekiska pushbacks. Att ta sig tillbaka till Orestiada för att registrera sig är farligt. Utan att ha blivit registrerade och ha haft sitt första personliga möte – som de kan få vänta länge på – är de olagligt i Grekland. Har de kommit till Rhodos eller Kreta är det över tusen kilometer till Orestiada.

Också före omläggningen i november 2021 fanns många på fastlandet som inte hade lyckats registrera sig. Greek Council for Refugees skriver i den aktuella rapporten Homeless and Hopeless att de har blivit kontaktade av omkring tusen personer och att siffran förmodligen är mycket högre. 

För några dagar sedan, alltså sista veckan i januari 2022, skrev Efimerida ton Syntakton/efsyn.gr om rapporten från Mobile Info Team och om att det inte går att anmäla en asylansökan. Snabbt kom ett svar från asyl- och migrationsdepartementet om att uppgifterna var felaktiga och att sedan november till mitten av januari hade 3 300 nya asylansökningar tagits emot. Tidningen svarade beskt att det inte är första gången som ledningen för departementet använder uppgifter och statistik som det passar dem bäst, och som skapar förvirring och som mörkar verkligheten. Uppgifterna hade kontrollerats av tidningen. De gällde tre speciella kategorier nyregistrerade på fastlandet och på öarna i Egeiska havet med de fem lägren: ensamkommande minderåriga, som hållits i förvar av olika skäl bland annat av polisen, människor som hade rest in genom Schengen och sköra grupper. Men, skrev reportern, ensamkommande minderåriga och de som kommer via Schengen är uttryckligen undantagna i cirkuläret från att inte få registrera sig. Vad gäller sköra grupper är det mycket positivt att de fortsatt har tillgång till nyregistreringsprocessen hos Asyl Service, fortsatte reportern, men det framgår inte av cirkuläret. Alla andra som kommer landvägen, tillade han, har fortfarande bara mottagningscentret längst uppe i Evrosområdet eller de fem på öarna att vända sig till.

De som inte har ett stödjande nätverk lever hemlösa på gatorna i framför allt Aten och Thessaloniki. Rapporten från Mobile Info Team nämner några människor som organisationen är i kontakt med sedan slutet av november och som vill men inte kan söka om asyl: En man som kom till Grekland för två år sedan, som ringde Asyl Service i månader på Skype utan att komma fram och som till slut fick hjälp av en advokat, som lyckades få tid för ett personligt möte för honom till slutet av november. Mötet avbokades av Asyl Service utan förklaring och utan att han fick en annan tid. En utblottad småbarnsfamilj i Aten som är hänvisad till att sova på gatorna och där kvinnan är gravid. En ung man som sover på gatorna i Thessaloniki och inte kan få sitt brutna ben opererat eftersom han inte har hälsoförsäkringen. I en annan barnfamilj som lever på gatan är pappan svårt traumatiserad av tortyr i Afghanistan och från deras flykt till Europa, och får ingen hjälp.

För tio år sedan kunde en söka asyl enbart hos den grekiska utlänningspolisen, Petrou Ralli en bit från Atens centrum, och härutanför köade människor hela natten för få söka asyl, och bara ett fåtal släpptes in för det. Genom Greek Council for Refugees var det möjligt att komma in via en genväg för den som var synnerligen och speciellt utsatt. Jag skriver om det i boken Springa på vatten (2014).

Referenser

Greek Council for Refugees m. fl: Homeless and Hopeless. Januari 2022. www.gcr.gr/en/news/press-releases-announcement

Mobile Info Team: Control and Containment, changes in access to asylum on mainland Greece, Crete and Rhodes (januari 2022). www.mobileinfoteam.org

Efsyn.gr

UNHCR Greece Press Review

Rosengren, Annette: Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och migranter i EUs utkant (Carlsson Bokförlag, 2014).

  ”      ”      Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt. (Carlsson Bokförlag, 2017)

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Fortsatt ombarmhärtighet mot flyktingar i Grekland.

Nu väljer många som flyr via Turkiet att resa den långa farliga båtresan till Italien i stället 
för till öarna i Egeiska havet utanför Turkiets kust. På kartan syns Lesvos högst upp 
och sedan 
Chios och Samos. I linje med Chios till höger på kartan ligger Cesme på Turkiets kust, och lite längre upp Ali Agha. Längre söderut på turkiska kusten finns Bodrum. Från de tre platserna
går många båtar med irrguljära resenärer till Italien. De tar sig genom Egeiska havet, fortsätter västerut mellan Peloponnesos i norr och Kreta i söder, och vidare till Calabrien i södra Italien.
Under julhelgen inträffade tre stora båthaverier. Människor på flykt undviker grekiskt vatten 
och grekiska öar på grund av pushbacks och många, många svårigheter som artikeln tar upp. 
Det nya låsta, kontrollerade mottagningslägret Zervou på Samos. Bild från framsidan av 
rapporten “All I want is to be free and leave” av Samos Advocacy Collective och Europa Must 
Act (december 2021)

Stängda övervakade anläggningar är ett faktum för flyktingar i Grekland, och sedan tre månader dessutom hunger och inga pengar insatta på asylsökandes bankkontokort – som jag berättade om i bloggtexter publicerade i december.

Sedan nästan två månader går det inte heller att registrera sin asylansökan på grekiska fastlandet utöver uppe i Orestiada intill gränsen till Turkiet. Skype togs bort för nyanlända att registrera en asylansökan i november. Utan id-kort är de papperslösa utan rättigheter. Frivilligorganisationen Mobile Info Team kom med en rapport i nu i januari 2022 om det (se särskild artikel).

Som vanligt använder jag som underlag rapporter, pressöversikter från grekiska UNHCR, ECRES veckobulletiner och vänner inom den grekiska asylrörelsen, som skickar rapporter. Jag förmedlar en del citat och några fallbeskrivningar, bland annat från människor i de nya EU-finansierade stängda, kontrollerade flyktinganläggningarna, som ska bli norm. Identifikation Protection Act från 2019 ger myndigheterna rätt att hålla asylsökande i förvar i 25 dagar i samband med registreringen. Gång på gång i EUs lagstiftning upprepas att förvar inte ska användas för människor som söker asyl utan bara i mycket speciella situationer och efter att andra lösningar har prövats. Grekisk förvaltningsdomstol behandlade detta när det gäller den nya anläggningen i Zervou på Samos, och beslutet var att det är olagligt att inte låta människorna vara fria att gå ut.

Jag skriver också om de fruktansvärda båthaverierna under julhelgen när mer än trettio flyktingar drunknade i Medelhavet mellan Kreta och Peleponnesos på väg till Italien från Turkiet. Här går nämligen den nya resvägen från Turkiet för att komma in i EU sedan patrullering, drönare, pushbacks och andra åtgärder gör att människor undviker Grekland. Som vi vet är de hänvisade till smugglare eftersom de inte får visum och att flygbolag som bryter mot visumkraven straffas. Till det kommer det grekiska regeringsbeslutet om att flyktingar från Afghanistan, Syrien, Somalia, Pakistan och Bangladesh inte får söka asyl i Grekland om de har passerat Turkiet, som Grekland numera, trots många bevis på motsatsen, anser vara ett säkert tredje land för dessa fem nationaliteter. De hamnar i en skyddslös limbosituation i Grekland eftersom Turkiet inte tar emot återförvisade sedan mars 2020.

Livet är kaotiskt och obarmhärtigt för tiotusentals flyktingar i Grekland, och ändå finns det gott om regeringsföreträdare i EU-länderna som hyllar landet för att nu färre flyktingar kommer till EU via Grekland och att antalet flyktingar har minskat i hela landet såväl som på öarna. Misären bland många, många flyktingar med uppehållstillstånd och asylsökande verkar EUs regeringsföreträdarna inte bry sig om. Observera att fler och fler flyktingar och migranter tar sig till Europa nu – bland annat Italien – men inte till Grekland.

Jag lägger också in en artikel om hur asylsökande som skickas tillbaka till Grekland på grund av Dublinförordningen bemöts och att Grekland inte håller sig till medlemsstaternas skyldigheter. Ingen bör skickas tillbaka till Grekland på grund av Dublinförordningen.

Siffror

Antalet asylsökande i EU 2021 har ökat med 58% jämfört med september 2020 (Eurostat). De flesta är från Afghanistan, Syrien, Irak, Bangladesh, Turkiet och Pakistan. Nästan var fjärde söker asyl i Tyskland, var femte i Frankrike och var tionde i Italien respektive i Spanien.

I Grekland har de nyanlända minskat till bara drygt 8 000 för 2021. Drygt hälften kom landvägen i norr. I oktober samma år väntade 42 000 asylsökande på beslut. Ungefär hälften bodde i flyktingläger på fastlandet och i mottagnings- och identifieringsläger på öarna. I öarnas läger finns nu bara drygt 4 000 män, kvinnor och barn.

Under samma år med 8 000 nyanlända – i stort sett alla med Turkiet som transitland – ska 12 000 flyktingar och migranter ha rest från Turkiet till Italien och korsat Egeiska och de andra haven havet i mer än 150 segel- och motorbåtar. (Kanske en uppskattning från grekisk kustbevakning som har sett båtarna på avstånd.) En annan uppgift säger 60 000 till Calabrien i södra Italien från Bodrum/Cesne i Turkiet.

I flera grekiska media påpekas underligheter i redovisningen av nyanlända och räddade av grekisk kustbevakning. Enligt UNHCR anlände lite över 4 000 flyktingar och migranter till de grekiska öarna 2021 (UNHCR anger exakt siffra). Migrationsministern anger 8 600 nyanlända över land och hav – 53% kom landvägen 2021. Kustbevakningen anger 25 000 räddade. Det ska vara en totalsiffra, alltså även turister i sjönöd. Men siffran är hög. I media framförs frågor om vart människorna har tagit vägen. Pushbacks?

Registreringen av frivilligorganisationer, viljan att kriminalisera frivilligorganisationers sök- och räddningsaktioner och EU-kommissionens svar

Grekiska regeringens krav på omfattande uppgifter som ska lämnas tillsammans med nedsättande ordval om frivilligorganisationer i gemen har skapat omfattande kritik inom landet och internationellt, bland annat inom EU-parlamentet och från grekiske ombudsmannen. Ansökan ska godkännas och utan registrering kommer de inte in i flyktingläger, de godkänns inte som juridiska ombud och de godtas inte för att få del av EUs fondmedel för asyl- och migration. Jag har skrivit tidigare om det här och att flera frivilligorganisationer har lagt ner verksamheten. Effekterna har bland annat blivit att det grekiska civilsamhället har utarmats och det anses nu vara ett av de svagaste inom EU. EU verkar för starka civilsamhällen eftersom det stärker demokratin.

I december publicerade även ECRE – European Council on Refugees and Exiles – sin uppfattning om det grekiska nu gällande lagförslaget om registrering av frivilligorganisationer. Ingen är egentligen emot att frivilligorganisationer registreras, men ECRE sällar sig till andra kritiker och är tydlig med att grekiska regeringens agerande innebär ett uppenbart våld på vad som är standard i internationell lag, EU-lag och i Europakonventionen för mänskliga rättigheter (ECHR). Att som det meddelas lag och regler ska vara grundläggande faller genom sin egenmäktighet och brist på kompetens när registreringar avslås. Det skapas en situation av uppenbar juridisk osäkerhet och godtycklighet med vaga och inadekvata skäl till avslag (fallet RSA).

Att migrationsministern Mitarakis vill bestraffa oberoende sök- och räddningsinsatser i Egeiska havet och bara acceptera den grekiska kustbevakningens, när samtidigt rapporterna om kustbevakningens pushbacks är omfattande, har jag nämnt i en av bloggartiklarna publicerade i december. Det togs sedan upp i EU-parlamentet av 22 parlamentsledamöter från Vänstern, De gröna och Socialdemokrater på initiativ av Kostas Arvantis från Syriza, som ställde en fråga till EU-kommissionen. Kommissionären Ylva Johansson svarade bland annat så här: ”Avseende möjligheten att bötfälla frivilligorganisationer som är iblandade i sök- och räddningsaktioner påminner kommissionen att plikten att ge hjälp till personer eller farkoster i sjönöd är en skyldighet enligt internationell lag och humanitär hjälp som ges enligt lag kan inte göras kriminellt.” Hon sa också att även om privata aktörers verksamhet, inklusive frivilligorganisationers, måste vara regulariserad för att försäkra full transparens, måste eventuella restriktioner vara nödvändiga, försvarbara och proportionerliga. Hon sa också att medlemsstater måste agera i full överensstämmelse med relevant internationell lag och EU-lag inklusive EUs fördrag om grundläggande rättigheter.

Stängda, kontrollerade anläggningar

Samos Advocacy Center och Europe Must Act publicerade i december 2022 en rapport om lägret Zervou på Samos, ”All I want is to be free and leave”. Life in the closed controlled access centre in Samos (18.12.2021). Lägret har beskrivits av grekiska myndigheter, migrationsministern och bland annat EU-kommissionären Ylva Johansson som modernt, i enlighet med EU-standard och för flyktingarna säkrare än tidigare läger. Kommissionären lovade att de nya mottagningsförläggningarna på öarna, de finansieras av EU, kommer inte vara låsta, de kommer vara humana, mänskliga, och det kommer finnas områden för familjer och sköra personer. Så har det inte blivit.

Låt vara att de som lever här nu slipper tält och egenbyggda skjul av bräder och presenningar, eller ormar och råttor, och att de förhoppningsvis har tillgång till bättre hygienisk standard. Men de är omgärdade av stängsel, taggtråd och konstant övervakning. De kan inte lämna lägret utan att ha tillståndet inprogrammerat i ID-kortet, och att få detta inprogrammerat har stött på många hinder. Under en månad var flera hundra asylsökande inlåsta i lägret utan tillstånd att gå ut i väntan på att deras ID-kort skulle återaktiveras och/eller i väntan på att en ny asylansökan skulle fyllas i eller undersökas. Migrationsministern hade gjort klart att de som inte har giltigt ID-kort utfärdade av regeringen är förbjudna att lämna anläggningen. GCR (Greek Council for Refugees) överklagade beslutet för en afghansk asylsökande och vann målet i förvaltningsdomstolen under vilken Samos ligger. Domstolen menade att förbudet var olaglig och skulle tas bort. Domen förväntas vara prejudicerande.

Rapporten om det nya lägret på Samos bygger bland annat på intervjuer med en handfull av de till en början drygt 400 invånarna i lägret, som ligger isolerat i vildmarken långt från staden Vathy. Sedan början av hösten när staten tog över administreringen av asylbidraget från UNHCR sätts inga pengar in på asylsökandes bankkort och invånarna har inte pengar att betala bussbiljetten till Vathy, där de skulle kunna köpa den mat de vill ha och mjölk till barnen. Bussbiljett tur och retur till Vathy tar nästan en tiondel av månadsbidraget för en person, så även om pengarna betalades ut skulle det inte kunna bli många resor i månaden. Men utan tillståndet att lämna anläggningen går det över huvud taget inte att komma ut. Dessutom skannas invånare och personal systematiskt varje gång de ska in. Hur känns inte det?

Jag citerar ur rapporten. Personen som talar jämför med när han bodde i det vilda lägret på höjderna ovanför Vathy:

  • Tidigare, när jag mådde dåligt, kunde jag komma till staden och prata med vem som helst. Och jag kunde promenera på stranden. Men här måste du vara i lägret och om du vill till staden måste du ha pengar. Utan pengar kan du inte komma dit.

Och andra citat:

  • Lägret är placerat mycket isolerat med avsikt att vi inte ska se andra människor och andra ska inte se oss. När som helst kan de bara stänga portarna och du är helt avskärmad från världen.
  • Det gör en rädd. Det är som ett fängelse med alla stängsel. Jag flydde från att vara utsatt för att komma hit till ett fängelse.
  • Vi har inte utrymme att göra något och under hela dagen gör vi inget annat än använder våra mobiltelefoner och sover. Vi har inget att göra.
  • Ett av problemen är att du inte kan sitta på sängarna därför att de är byggda som lådor. Konstruktionen av containerboendena är inte bra gjorda, och nu har elkontakterna inte fungerat så vi har inte kunnat ladda telefonerna på fyra dagar.
  • Mitt mål när jag kom hit till EU var att ta hand om min familj och min dotter. Hon var fem månader när jag reste, nu är hon tre år. Mitt mål var att ta dem ut från Syrien så att de skulle vara säkra. Det är fortfarande mitt mål – men jag är mindre optimistisk.

Zervou på Samos var först med att öppna som ett ”closed controlled access centre” i september 2021. Efter det har Leros och Kos också samma typ av läger, och på Lesvos och Chios ska de byggas. På Lesvos blir det i Vastria, en avsides plats, och på Chios i motsvarande Tholos. På Chios har invånare och lokala myndigheter protesterat. De kräver att det nuvarande Vial nära staden ska stängas och inte ersättas med något annat. Därför har öbor också försökt hindra att byggmaterial tas iland från fraktbåtar. Chios ska inte ha någon plats där olyckliga människor ska förvaras, säger öborna. På Lesvos har asyl- och migrationsdepartementet de lokala myndigheterna med sig. Vastria ska ha en kapacitet för 3 000 personer, det nuvarande tältlägret Kara Tepe nära huvudstaden Mytilini har en kapacitet för 8 000 personer och kommer stängas när Vastria öppnar. Jag har skrivit om detta Kara Tepe tidigare, det som kom till efter att det stora Moria brann ner.

Grekiska myndigheter och EU-myndigheter upprepar envist att de nya stängda kontrollerade anläggningarna innebär en förbättring. De inspirerar nu politiker och myndigheter i andra länder till liknande anordningar, som Frankrikes inrikesminister, Storbritanniens statssekreterare för inrikesdepartementet, och tjänstemän hos president Biden, som planerar för gränsen till Mexiko. Det franska högerpartiets presidentkandidat Valérie Pécresse, som beskrivs som den allvarligaste rivalen till president Macron förutom extremhögerns Marie le Pen, besökte Aten och Samos med Zervou nyligen och såg lägrets isolerade placering och den fängelseliknande taggtrådsinhägnandet och bevakning. Hon hade många lovord för Zervou och såg det som en modell för Europa och som lyste av ordning och humanitet. Pécresse hyllade Greklands asylpolicy och den dramatiska minskningen av nyanlända. Hon tweetade om att premiärminister Kyriakos Mitsotakis hade genomfört svåra men modiga reformer och att Grekland har agerat exemplariskt när det gäller migration. Denna franska presidentkandidat har dessutom lovordat den danska socialdemokratiska regeringens planer på att skicka landets alla asylsökande till ett land i 3e världen – det talas om Rwanda. Alltså lägga ut asylprocessen. De som får uppehållstillstånd ska stanna i det andra landet tills de möjligen återvänder till ursprungslandet.

Den danske inrikesministern var kallad till en utfrågning av EU-parlamentets LIBE-kommittee i mitten på januari om detta. Han blev mycket ifrågasatt, bland annat av vår svenska EU-parlamentariker Malin Björk. Högerpolitiker från några länder visade intresse. Kritikerna talade om EUs grundläggande värdegrunder, och att flytta ut asylrätten på det här sättet är inte i enlighet med den värdegrund som alla medlemsstater har ställt sig bakom. Danska kritiker tror inte att planerna kommer bli av, åtminstone inte i det närmaste och bland annat för att det bli svårt att hitta ett land som är villigt. Men det visar vilka visioner danska ledande socialdemokrater har. Förslaget har gått igenom i danska riksdagen med 2/3 majoritet.

Den nu aktuella grekiska normen för flyktingförläggningar håller på att etableras även på fastlandet. Asylsökande ska vara placerade i avsides liggande statliga stora, inhägnade, stängslade läger med elektroniskt övervakade in- och utgångar och där tillåtelsen att passera finns inlagt i vars och ens ID-kort. Finns inte tillståndet inlagt kommer en inte ut. Enligt asyl- och migrationsministern Notis Mitarakis ska registrerings- och identifieringslägren på öarna (Registration- and Identifikation Centers – RIC) hädanefter heta (på engelska) Closed Controlled Access Facilities – CCAFs eller CCFs – of Kos, Leros respektive Samos, och när de blir byggda på Lesvos and Chios. Det är väl känt att sådana anläggningar motverkar integration och skapar stora problem.

Grekland har haft många olika boenden för asylsökande, ofta mindre anläggningar som har drivits av frivilligorganisationer och eller av kommuner och av UNHCR, ibland i form av lägenheter. Men dessa avvecklas. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat om ett mindre väldigt omtyckt boendecenter på Lesvos intill Mytilini och där bland annat flera flyktingar med funktionshinder bodde. Det stängdes av migrationsministern. Ett led i den nya riktningen är att sedan i somras/början av hösten 2021 får den som inte bor i statens boenden dagspenning, alltså inget asylbidrag. Samma beslut drivs nu igenom i Sverige. Men sedan några månader betalas asylbidraget i Grekland inte ut till asylsökande ens i de statliga anläggningarna.

Jag citerar nu ur grekiska Propagandas intervju med 24 årige David (pseudonym) från Syrien som berättar om hur det har varit att vara inlåst i lägret på Samos. Han hade fått möjlighet att göra en tilläggsansökan (kostar numera 100 euro att göra)  och hans fall skulle undersökas på nytt:

  • Jag har fått två avslag under två år. Jag lever i ett läger med taggtråd runtom som om jag var terrorist, och innan dess i en djungel utan regler. Jag har inga papper och det betyder att jag är förbjuden att lämna anläggningen. Jag sitter bara här och väntar, utan att veta varför och för hur lång tid. Här bland oss finns forskare och läkare. I Syrien studerade jag och hade det inte varit för kriget, skulle jag ha varit ingenjör nu. Samtidigt var jag coach och referensperson i konsttävlingar. Jag har svart bälte i karate och jag var trefaldig vinnare i mästerskapstävlingar i Syrien. Nu har jag förvandlats till en patient, som väntar i timmar på min tur utanför sjukhusets dörr för att få behandling.

Enligt Internationella Röda Korset på Samos har depressiva symtom ökat bland de boende, skriver tidningen:

  • De har återkommande mardrömmar. De skadar sig själva. De håller sig i sina containers och vägrar gå ut. För att ta sig till stan måste de ta en buss, och de flesta har inga pengar till biljett därför att de har stängts av från finansiellt stöd. De är så frustrerade så att också när vi ger dem biljetter för att komma ut, har de inte mod att komma och ta emot dem.

En stor demonstration i Thessaloniki före jul protesterade mot avsikten att alla asylsökande ska bo i statliga anläggningarna och att dessa ska vara stängda och kontrollerade.

Hungern fortsätter och många är hemlösa

Sedan slutet av sommaren 2021 har inte det månatliga EU-finansierade kontantbidraget till asylsökande betalats ut. UNHCR har skött utbetalningen i flera år och det som gått så smidigt slutade fungera när grekiska staten tog över. Såvitt jag vet fungerar det fortfarande inte. Pengarna är som i andra EU-länder till för att asylsökande ska kunna köpa och laga mat själva i stället för att passiviseras och tvingas äta cateringmat levererad till förläggningarna och som ofta har mycket sämre kvalitet än när de själva gör maten. Månadsbidraget ska också räcka till bussbiljetter, en fika på stan, hygienartiklar etc. Som i Sverige. Summan är inte stor och motsvarar ungefär det svenska asylbidraget. I stället för kontanter, med vilka en kan köpa råvaror och laga bra mat, har nu för få portioner cateringmat delats ut. Utan pengar har föräldrar inte heller kunnat köpa mjölk till sina barn. De som har behövt åka buss för att träffa sjukvården har inte haft pengar att åka för. Och så vidare.

De som ska skickas tillbaka till Turkiet och inte får söka asyl i Grekland, eller de med avslag som ska skickas till landet de har medborgarskap i, ska inte ha mat eller pengar, har migrationsminster Mitarakis meddelat. Men sedan nu snart två år har Turkiet vägrat att ta tillbaka flyktingar och migranter från Grekland. Flyktingar som har fått uppehållstillstånd ska inte ha någonting alls utan klara sig själva, har han också sagt, och hänvisat till möjligheten med IOMs integrationsprogram Helios, som inte har resurser till alla. Något statligt integrationsprogram finns fortfarande inte, men något är på gång och publicerades för läsning i november.

Så det har varit hunger och förtvivlan – jag skrev om det i artiklarna inlagda i december – och ilska inom frivilligorganisationer, hos vissa EU-parlamentariker, och jag tror hos kommissionären Ylva Johansson också.

Frivilligorganisationer – nu senast organisationen Fenix Humanitarian Legal Aid uppmanar staten att utreda asylansökningarna igen för dem som förvägrats rätten att söka asyl i Grekland, och nu utifrån deras grundläggande asylskäl och inte utifrån om de har skyddsskäl gentemot Turkiet.

Under julhelgen uppmärksammades hungern igen i grekiska och internationella medier. Enligt frivilligorganisationen Refugee Support Aegean – den välrenommerade organisationen som inte godkänts av asyl- och migrationsdepartementet för sin verksamhet (med följd av protester i och utanför Grekland och i EU) – handlade det i slutet av december om uppskattningsvis 36 000 människor som inte hade fått pengar på nu tre månader. Före jul försåg RSA nödställda och utsatta familjer, som lever i ESTIA-projektets lägenheter, med varuhusvouchers. Så mycket som över 60% av den grekiska flyktingbefolkningen, varav 40% är barn, har inte tillräckligt med mat, skriver medierna och hänvisar till frivilligorganisationers beräkningar.

En tidning på Balkan intervjuade flyktingar från Afghanistan, som har fått uppehållstillstånd i Grekland. De berättar att de känner sig övergivna och beskriver svårigheterna när de har lämnats till att själva försöka ta sig fram utan hjälpen de hade som asylsökande.

EUobserver rapporterade strax före jul (22 december) om flyktingarnas hunger och citerade en verksam vid frivilligorganisationen Terres des Hommes. Hon berättade att det finns migrantbarn som kollapsar av hunger i skolorna:

  • Registrerade asylsökande, som bor i läger, är inte det stora problemet. Utan hungern gäller framför allt män, kvinnor och barn som har erkänts som flyktingar och fått uppehållstillstånd i Grekland, de som inte har kunnat registrera sig som asylsökande och de som ska skickas till Turkiet för att grekiska regeringen anser att de ska söka asyl där.

Berliner Zeitung skrev att behandlingen av flyktingar i Europa är en historisk skandal och att EU-politiker därmed i stor skala förråder unionens ord om humanism.

Och det fortsätter. IRC, International Rescue Committee, uppskattade att omkring 6 000 flyktingar som bor i läger har nekats mat på grund av beslutet att stoppa mat till dem som inte längre är i asylprocessen. Med omkring 16 500 flyktingar registrerade i läger på fastlandet gällde cateringskontrakten bara drygt 10 000, meddelade IRC.

20 januari uttalade sig migrationsministern Notis Mitarakis om bidragen till asylsökande i en tevekanal och han sa ungefär så här:

  • Bidragen har lockat människor till Grekland och därför har nu regeringen ändrat policyn och betalar inte ut bidrag och har sagt nej till den finansieringen från EU. Genom att färre anländer så kommer asylprocessen gå så fort att de aldrig hinner få några bidrag.

Han sa också att under Syrizas regering tog Grekland emot en miljon migranter och nu 2021 har finns bara 8 000 nyanlända i mottagningsläger och 85 boenden har stängts.

Migrationsministern menar alltså att människor flyr för att få asylbidraget. Jag vet inte om han också menar att asylsökandes bidrag över huvud taget inte kommer återupptas, eller om det ska gälla asylsökande som inte bor i de statliga lägren.

Hemlöshet och kyla

I januari kom den utmärkta 19-sidiga rapporten Homeless and Hopeless. An assessement of the housing situation of asylum applicants and beneficiaries of international protection in Greece. Den inleder med staters skyldigheter enligt internationella konventioner, EUs direktiv och grekisk lag, och fortsätter med en sammanfattning av hur verkligheten ser ut i Grekland. Den är gjord i ett samarbete mellan Greek Council for Refugees, International Rescue Committee Hellas och Diotima centre for gender rights and quality.

Rapporten levererar aktuell statistik där sådan finns. Från januari 2019 till oktober 2021 blev mer än 67 000 människor erkända för internationellt skydd i Grekland, vilket är dubbelt så många som var registrerade i IOMs intergrationsprogram Helios under samma tid. Mer än 97 000 personer har fått skyddsstatus i Grekland sedan 2016. Helios startade i liten skala men utökades när så många vräktes våren 2020. Men Helios har hela tiden haft för lite resurser och många med uppehållstillstånd lever i misär och otrygghet och söker skydd i andra EU-länder.

I oktober 2021 fanns 42 000 asylsökande, som väntade på sina asylbeslut. 18 000 personer levde i förläggningar på fastlandet. Två månader senare är det 16 500. Men beställning av cateringmatportioner är  bara för 10 000 personer drygt, och 6000 människor får inte mat därför att de inte är asylsökande, meddelar International Rescue Committee i ett annat sammanhang. 4 300 levde i mottagnings- och identifieringsläger i oktober, de flesta på öarna. Av de 4 300 var 340 ensamkommande minderåriga. 15 500 personer levde i november 2021 i lägenheter finansierade genom ESTIA-programmet (startat av UNHCR med EU-medel men numera övertaget av staten). Av dessa var 2 500 flyktingar med uppehållstillstånd. Som jag förstår har inga av dessa rätt till vare sig mat eller pengar men många kanske ingår i IOMs integrationsprogram Helios för flyktingar med uppehållstillstånd och som inte har resurser att omfatta alla. En del i Heliosprogrammet har nog lyckats hyra lägenhet eftersom programmet ska hjälpa till det. 1 800 ensamkommande minderåriga levde i ungdomsboenden eller med stöd i lägenheter.

Beslutet den 1 juni 2020 att massvräka tiotusen flyktingar från mottagningsförläggningar för att de fått uppehållstillstånd och inte ge dem något annat var olagligt och är emot EU-lag och EUs sociala rättighetspelare, skriver rapporten. De flesta hamnade på gatorna i Aten tills det så småningom blev en överenskommelse mellan bland annat staten och IOM att de kunde placeras i olika läger för asylsökande. En del återvände till läger de hade bott i och fick fortsätta att bo där. Det är dessa och människor med avslag för att de ska till Turkiet, som nu varken får cateringmat eller pengar.

Att siffrorna inte stämmer överens spelar inte så stor roll i det här sammanhanget. Viktigare är att de säger något om omfattningen. Jag upprepar att Refugee Support Aegan strax före jul uppskattade att 36 000 flyktingar i Grekland sedan fyra månader inte hade fått några pengar, och att media skrev att 60 % av den grekiska flyktingpopulationen inte hade mat, varav 40 % var barn.

Situationen nu är att det finns ett okänt men påtagligt antal människor med internationellt skydd och människor vars asylansökningar har avslagits, som fortsätter att bo i flyktingläger, eller har återvänt dit och/eller som är tvingade att bo på gatan eller i undermåliga byggnader därför att de har inga alternativ. Det finns inga uppgifter om hur många de är annat än att de är många. Har de avslag på sina asylansökningar beror det oftast på att Grekland anser att de ska söka asyl i Turkiet, som inte tar emot dem. Och som sagt, uppgifter om antal saknas.

Det är bakgrunden till att så många hungrar. Oavsett om de bor i flyktingläger, i ESTIA-lägenheter, i ockuperade byggnader eller på gatorna så har de inte rätt till mat från grekiska staten. Jag skulle tro att de som kan lämnar eller har lämnat Grekland och nu försöker hitta en framtid i Tyskland, Belgien, Nederländerna eller i andra EU-länder. Med risk att de skickas tillbaka till Grekland i ett skamligt spel om att vinna röster en politik genomsyrad av nationalistisk främlingsfientlighet.

Andra halvan av januari har varit extremt kall i Grekland och med mycket snö. Aten lamslogs, skolor stängdes, transportsektorn stängde, gatorna plogades inte. I tre veckor var temperaturen under noll i Thessaloniki. Människorna i läger, på gatorna, i undermåliga byggnader kan inte skydda sig för kylan även om det ska finnas värmekaminer i lägren. Till något av lägren kunde cateringfirman inte komma fram på grund av snön. Frivilliga från hjälporganisationer har delat ut filtar, kläder, sovsäckar och mat, och säger att inte minst nyanlända kommer i tunna jackor, utslitna skor eftersom de har gått mycket och egentligen inte har någonting. Till detta kommer att de hungrar, och utan mat fryser man ännu mer.

Pushbacks fortsätter

Aven om grekiska kustbevakningen genomför sök- och räddningsaktioner och var mycket aktiva i försöken att hitta och rädda överlevande från julens tre båttragedier, så har inte pushbacks stoppats eller ens minskat. Regeringen har äntligen sagt ja till en utredning, men inte att den ska göras av oberoende utredare utifrån, och den ifrågasätts. Från Lesvos rapporterade Aegean Boat Report (ABR) i mitten av januari 2022 om 25 människor som arresterades på Lesvos, misshandlades och sedan sattes i en båt som lämnades ute på öppna havet. 17 av de 25 var små barn. ABR kontaktades den 9 januari av gruppen när de hade kommit i land på Lesvos. De höll sig gömda i skogen tills morgonen kom, utan torra kläder, mat eller vatten, rädda att polisen skulle hitta dem och skicka dem tillbaka till Turkiet utan att de fått söka asyl. Vilket också skedde. När det blivit ljust och gruppen gav sig iväg mot en by dök fyra maskerade män (balaklavas) i mörka uniformer upp och tvingade in dem i en buss under vapenhot och körde dem till hamnen. De tvingades ombord på en båt, hölls under däck tills det blev mörkt och tvingades i en livbåt och ut på havet. De räddades senare av turkiska kustbevakningen. 3 av barnen var sjuka och fördes till sjukhus. ABR fick veta var de räddades av turkiska kustbevakningen och räknade ut att de uniformerade männen, som antagligen hör till eller samarbetar med grekiska myndigheter, transporterade flyktingarna 200 km för att pusha tillbaka dem, och att de således är djupt beslutsamma om att med alla tillgängliga medel föra bort så många som möjligt från grekiskt territorium utan att ge dem möjlighet att söka asyl.

I slutet av januari var 25 syrier och 4 turkar sedan fem dagar placerade på en vattensjuk liten ö i Evrosfloden utan mat och vatten, dittvingade av grekisk gränsbevakning. De hade kommit till grekisk mark, mött bevakningen, sagt att de ville söka asyl, blivit slagna, och förts till ön. En av dem var svårt sjuk. Gränsbevakningen vägrade hjälpa dem och hade sagt till dem att ta sig över floden till Turkiet, vilket de vägrade  eftersom de visste vad de hade flytt från. Hur det gick? Jag vet inte än.

 Coronaviruset – pandemin

Jag har inte skrivit mycket om coronaviruset och vaccineringen. Lägren har periodvis varit stängda för ut- och ingång och flyktingarna har varit isolerade. Nyanlända har hållits i karantän. Så småningom har de kunnat bli vaccinerade men med stora svårigheter för dem som av olika skäl inte har haft ID-kort. Organisationen Antigone i Thessaloniki, som har funnits i trettio år och som arbetar mot rasism och våld, för fred, för ekologin och för flyktingars, migranters, romers och andras rättigheter skrev följande i sin senaste årsrapport, som alltid publiceras på World Immigrant Day den 18 december: På grund av levnadsvillkor, socialt utanförskap och bristande tillgång till hälsosystem, har flyktingar och migranter varit bland de mest utsatta för coronaviruset i befolkningen. Vaccinationerna startade senare i lägren än bland befolkningen i övrigt och en lägre andel är vaccinerade. Att procentuellt färre har avlidit anses bero på att flyktingpopulationen generellt är yngre än den grekiska befolkningen.

Inför jul- och nyårshelgerna fick flyktingarna i det blåsiga lägret Kara Tepe inill huvudstaden Mytilini på Lesvos veta att de får inte lämna lägret under jul- och nyårshelgerna på grund av ökad smittspridning av covid 19. Ministeriet meddelade att detta är för att skydda flyktingarna, och eftersom affärerna kommer vara stängda finns det ingen anledning för dem att lämna förläggningen (sic! En anledning kan vara att bara kom bort från lägerlivet.). Tidningarna Afgi och Efsyn/Efimerida ton Syntakton, som brukar skriva ur perspektivet mänskliga rättigheter, ifrågasatte legaliteten i beslutet när ministeriet erkände att det fanns inget officiellt beslut att genomföra en nedstängning av samhället på grund av det allmänna hälsoläget. (Kara Tepe ska stänga när Vastria är byggt efter modellen Zervou på Samos.)

Grekisk jul 2021 – mer än trettio döda i tre båthaverier. De var på väg från Turkiet till Italien

Routen har blivit allt vanligare i takt med att grekiska myndigheter har utvecklat metoderna att bekämpa asylrätten. Enligt migrationsministern anlände 2021 4 500 migranter över Egeiska havet till Grekland medan 12 000 anlände till Italien från Turkiet i båt. Enligt andra siffror anlände 2021 mer än 60 000 flyktingar och migranter till Calabrien i södra Italien på routen från Bodrum/Cesne i Turkiet.

Flyktingar och migranter gör allt de kan för att undvika grekiskt vatten och grekiska öar.

Så här var julen och nyårshelgen 2021.

Döda kroppar spolades iland under nyårshelgen på Naxos, Paros och Folegandros – en man, ett barn på uppskattningsvis tre år, en man i tjugo-tjugofemårsåldern, en kvinna i trettio-trettiofemårsåldern, två flickor i tidiga tonåren, ännu en kvinna. I närheten av det lilla barnet hittades också en ryggsäck med mat. Öarna ligger söder och sydost om Peloponnesos och norr om Kreta.

Öborna förstod att de döda kom från någon av de tre flyktingbåtarna som hade förlist under juldagarna på väg från Turkiet till Italien. Medierna hade rapporterat att minst 31 personer hade drunknat och mer än 160 personer räddadats av grekiska kustbevakningen. Grekiska UNHCR påpekade i media att detta händer på grund av människors desperation och att det i stort sett saknas säkra vägar för dem som söker asyl. Media fördömde de samvetslösa smugglarna men verkar inte ha ifrågasatt de grekiska allt effektivare metoderna att hindra och avskräcka människor från att söka asyl i Grekland: allt mer raffinerad och elektroniskt utrustad gränsbevakning, i internationell lag strängt förbjudna pushbacks, beslut att flyktingar från Afghanistan, Syrien, Somalia, Pakistan och Bangladesh, som har vistats i Turkiet, får inte söka asyl i Grekland utan ska tillbaka till Turkiet (se flera tidigare bloggartiklar om detta). Stora svårigheter för flyktingar som får uppehållstillstånd eftersom det inte finns stöd till integrering från statens sida och det lilla EU-finansierade IOM-projektet Helios inte räcker till.

Inte oväntat har nyanlända asylsökande minskat kraftigt i Grekland under de senaste två åren. Men de har ökat kraftigt till övriga EU. Senaste rapporter från FN säger att 2000 flyktingar och migranter har drunknat i Medelhavet 2021.

Den nya resvägen från Turkiet beskrevs i den statliga grekiska tevekanalen: Båtarna avgår oftast från Bodrum, Cesme och Ali Agha och går sedan väster om Ikaria, öster om Naxos, söder om Folegandros, norr om Kreta och söder om Kythera, och sedan Italien.

Det är en mycket lång och farlig väg.

Mer detaljerat var det så här:

Utanför Folegandros den 21 december: 12 män och en kvinna från Irak, Syrien och Egypten räddades, rapporterade media. Minst tre drunknade. Båten var en plastbåt med åtminstone 32 människor ombord, kanske upp emot 50. Båten fick motorhaveri, tog in vatten och sjönk. Bara två av de tolv räddade hade flytväst. Siffran drunknade skulle ökas.

Utanför Antikythera den 23 december: Minst 11 människor drunknade. 88 personer (51 män, 15 kvinnor och 22 barn) tog sig i land på en liten ö och räddades på morgon och fördes till Pireus hamn.

Utanför Paros den 24 december: 16 döda (12 män, 3 kvinnor och 1 barn). 63 personer (61 män, 2 kvinnor) räddades i en omfattande sök- och räddningsoperation. De fördes till Paros, där en skolbyggnads ställdes i ordning. Sök- och räddningsverksamheten fortsatte i stor skala eftersom det uppgavs att omkring 80 människor fanns ombord. 3 personer arresterades misstänkta för att vara lierade med smugglarna. (Obs Smugglarna väljer ofta några av flyktingarna och migranterna till att styra båten, och dessa blir sedan åtalade för smuggling av den grekiska polisen eller kustbevakningen. Flyktingarna pekar ut dem när de blir utfrågade. De åtalade kanske har gått med på att styra båten mot att få resa gratis, eller så hade de bara fått order.

Resan från Turkiet till Italien ska kosta 9 000 euro per person, enligt tidningarna. Öarna ligger norr om Kreta, Folegandros och Paros i Kykladerna.

Många grekiska och utländska tidningar skrev om båtkatastoferna, bland annat the Guardian, Al-Jazeera, Deutsche Welt och Dagens Nyheter.

23 december seglade en segelbåt med 92 män varav 54 minderåriga på grund utanför Mani på östra Peloponnesos. De verkar alla ha överlevt. Tre personer som försökte fly när de var i land greps och arresterades som smugglare.

Turkiska medborgare söker asyl av politiska skäl

UNHCR Greece press review tar bland annat upp vad grekiska media skriver om flyktingar från Turkiet.

På en av de små Dodekaneiska öarna utanför Turkiets kust hittade i början av januari en öbo en turkisk barnfamilj i sin bil. De hade kommit till ön i en racerbåt och tillbringat natten i bilen. De ville söka asyl i Grekland. Mamman är advokat i Turkiet, pappan polisofficer. Bilägaren tog in dem i sitt hus och ringde kustbevakningen. Pappan tog en bild av familjen och deras husvärd och skickade bilden till sin grekiske advokat, som lät bilden cirkulera på sociala media. På sociala media cirkulerade också en video där mamman bad om skydd från att bli förd tillbaka (pushed back) till Turkiet. I grekisk teve beskrev senare deras grekiske advokat familjens situation i Turkiet. De har ett stort tryck på sig att som regimkritiker bli fängslade och det förekommer liknande fall där föräldrarna sätts i fängelse och barnen placeras på barnhem. Familjen fördes sedan till mottagningslägret på Kos.

Berättelsen visar att de kände väl till riskerna för pushbacks och antagligen hade kontaktat den grekiske advokaten innan de flydde. Enligt grekiska och turkiska advokater och drabbade och deras familjemedlemmar blev åtminstone 233 turkiska medborgare tvingade tillbaka genom pushbacks mellan maj och december 2021, skriver ECRE i sitt veckomeddelande den 17 december 2021.

Den grekiske advokaten som företrädde den turkiska advokat- och polisfamiljen återkom i den stora tidningen Kathimerini om vad som väntade familjen i Turkiet. De hade tillhört Gulen-rörelsen, som regimen anser ligger bakom vad som beskrivs som ett kuppförsök mot Erdoganregimen  i juli 2016. Advokaten menade att fler turkiska medborgare antagligen kommer söka asyl den närmaste tiden eftersom besluten av överklagade domstolsbeslut om Gulensympatisörer förväntas komma snart. 2016-2019 sökte 7 137 turkiska medborgare asyl i Grekland jämfört med mindre än hundra de två föregående åren. 2020 var antalet 1 600. Bara 11% av de turkiska asylansökningarna gavs positivt beslut, skriver tidningen.

UNHCR Greece´´s press review berättar också med referens till flera media, och namnger respektfullt, en tidigare turkisk kvinnlig statsanställd, som drunknade utanför Kos i december med sin man när de försökte nå Grekland i en racerbåt. Mannen var turkisk åklagare. (Jag påminner om att många, många stadsanställda, bland annat domare, åklagare, tjänstemän, universitetsanställda i Turkiet avskedades med skäl att de hade stött den regimkritiska och demokratiska Gulen-rörelsen. Jag vill minnas att också deras bankkonton stängdes.

Paret begravdes på den muslimska kyrkogården på Kos. Anhöriga i Turkiet fick ingen hjälp till visum och utresa för att delta i begravningsceremonin, som genomfördes först efter en månad. Enligt muslimsk såväl som grekisk sed brukar begravningar ske de närmaste dagarna efter döden, bland annat av respekt för avlidna.

Tevekanalen TVXS förmedlade den kurdiske politiske flyktingen Ahmed Ks berättelse i samband med en kampanj mot pushbacks, som kurdiska politiska flyktingar i Grekland tog initiativ till.

Ahmed K har varit med om puschbacks till Turkiet två gånger.

  • Kurder kommer till Grekland för att de flyr från att gripas av Erdogan. Vid gränsen torteras de av grekiska myndigheter som tvingar tillbaka dem till att bli fängslande, torterade och förintade.
  • Grekiska regeringen tror att de sätter press på Turkiet så här men i stället underlättar den för Erdogan att utrota oss som kämpar. Människorna från Turkiet kommer med medlemskort i HDP. Alla vet vad de går igenom där. Ändå blir de slagna och berövas sina mobiltelefoner, plånböcker och kläder när de kommer hit. De förödmjukas. De dödas. Och Grekland säger att de tar hämnd på Turkiet genom att säga att Du får ta hand om flyktingarna. Men vi är politiska flyktingar. Grekland gör dem en tjänst genom att lämna över oss. Ingen flykting förtjänar det.

Tidigare har många utsatta kurder från Turkiet sökt skydd i Grekland och fått uppehållstillstånd. Stödet till dem har varit stort hos många greker och det finns kurdiska diasporaföreningar. Det lärde jag mig när jag började följa människor på flykt i Grekland 2011.

Utsatta för tortyr

Utlåtanden om att tortyr har ägt rum ska skrivas av de allmänna sjukhusen, enligt grekiska bestämmelser. Men tio stora sjukhus har förklarat att de varken har kapacitet eller erfarenhet för att certifiera eller behandla tortyrskador, meddelar frivilligorganisationen Metadrasi. Det här framkom i de kritiska remissvaren, men regeringen tog inte hänsyn till det. Metadrasi har lång erfarenhet av att arbeta med människor på flykt, att företräda dem, att förmedla tolkar, ta hand om ensamkommande minderåriga (bostäder, skola, gode män etc) och att förmedla kostnadsfritt juridiskt stöd. Verksamheten har finansierats med EU-medel och donationer.  

Läkare i världen har meddelat att de avslutar sitt arbete på kliniken i Aten för överlevande från tortyr. Jag tror att detta innebär att Grekland i stort sett blir utan adekvat vård till tortyrdrabbade.

Referenser

Samos Advocacy Collective & Europe Must Act: “All I want is to be fee and leave”. Life in the closed controlled access centre in Samos (18.12. 2021). www.europemustact.org

Mobile Info Team: Control and Containment, changes in access to asylum on mainland Greece, Crete and Rhodes (januari 2022). www.mobileinfoteam.org

ECRE Weekly Bulletin  www.ecre.org

Efsyn  www.efsyn.gr

Greek Council for Refugees m. fl: Homeless and Hopeless. Januari 2022. www.gcr.gr/en/news/press-releases-announcement

UNHCR Greek Press Review

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

FRANKRIKE OCH PARIS I NOVEMBER 2021

Dagcentret på Quai d Austerlitz, Halte Humanitaires dagcenter mitt i city samt 
Place de l Hotel de Ville vid sjutiden på kvällen när Utopia 56 har rådgivning och ger stöd. 
Foto författaren november 2021.

Tillbaka i Paris efter två år, med vaccin i kroppen och innan coviden ökade till nya toppar.

Fortfarande för få asylboenden men pandemin gjorde att nya boenden öppnades upp 2020. Inga stora tältläger, men fortfarande sover flyktingar på gatorna. Många får Dublin vid registreringen, 70 % enligt en av organisationerna, många befinner sig i Dublins 18 månader, och det tar lång tid att få uppehållstillstånd. Procentuellt anses alltså fler ha Dublin 18 månader i dag än 2018 när jag först började vara i Paris, och det gör ju att det tar lång tid innan en ens kommer in i asylprocessen. I våras 2021 kom också min bok JAG BODDE I SVERIGE – om unga svenskafghaner som flydde till Frankrike (2021). Det här besöket nu i november blev delvis återträff med några av killarna.

För att uppdatera mig var jag på några dagcenter för flyktingar och migranter (män), träffade Utopia 56 en kväll på torget framför Hotel de Ville mitt i Paris, träffade Sahra Brachet och Monika Schwarz från Lamsf – Les Amis des migrants suédophones en France – och var i Svenska kyrkans spåkcafé i franska för nybörjare. Från Sverige kommer knappt några afghaner längre, vilket är logiskt eftersom Sverige stoppade deportationerna till Afghanistan i somras. Men hur blir det framöver?

I STOCKHOLM INFÖR 2022

När jag skriver det här har det gått snart två månader sedan jag senast lämnade Paris. I flera år har jag följt unga män från Afghanistan, som flytt vidare till Frankrike från Sverige. Här har de behandlats illa av det svenska asylsystemet, i Frankrike har de flesta så småningom fått skyddsförklaring och en framtid. Många fick först kämpa i misär i Paria på grund av EU:s Dublinförordning om att första asylsökande land bär ansvaret för asylprövningen och beslut ska följas oberoende av utslaget. Genom Dublin tvingades en del tillbaka till Sverige för vidare deportation till Kabul. En av dem, M, skrev jag om i min bok JAG BODDE I SVERIGE – om unga svenskafghaner som flydde till Frankrike (2021). M lyckades med fru och nyfött barn ta sig ut ur Kabul en av de sista dagarna innan flygplatsen stängdes efter talibanernas maktövertagande den 15 augusti 2021. Det gjordes med hjälp av M:s svenska familj i Västsverige.

Efter trycket från talibanerna stoppade Sverige deportationerna till Afghanistan i somras men gav inte afghaner mer stöd än så. Senare kunde de söka inhibition och sent i höstas beslöt Migrationsverket att ta deras asylansökningar under ny prövning. Det finns mycket att säga om hur de har behandlats och vi vet inte hur resultaten av nya prövningar kommer bli. Antagligen följer Sverige EASOs (EUs asylbyrå) nya landinformation om Afghanistan, där många fler riskgrupper nämns än tidigare, bland annat hazarer som det finns många av i Sverige. Men enligt EASO ska omständigheten att vara hazar vägas tillsammans med andra faktorer, det räcker inte med att bara vara hazar. Migrationsverket har också sagt att prövningarna ska nu inte ske mot Kabul, som inte anses säkert längre, utan mot hemorten. Vi har också en ny asyllag sedan i juni. De flesta kom till Sverge 2015. Det innebär många års väntan för människor, och den stor del av unga människors liv.

Jag hör till dem som anser att afghaner, som sökte asyl i Sverige 2015 och åren däromkring har blivit generellt diskriminerade i asylprocessen genom otaliga lag- och regeländringar. Det här är tydligt beskrivet i vittnesskildringarna i DEN ONÖDIGA FLYKTINGKRISEN. Rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015-2021, red Eckerman och Fridell-Anter (2021). Flyktingar behandlas generellt illa i flera europeiska länder och EUs flyktingpolitik, inklusive Sveriges, betonar numera stärkta yttre gränser för unionen och återvändande mycket mer än att ge skydd till människor på flykt.

Arrogans, associerande till illvillja, samt röstfiske högerut inför riksdagsvalet i september 2022 präglar justitieministern Morgans Johansson uttalande dagarna före nyårsafton. Massmedia informerades om att polisen nu ska ha till uppgift att gå in på arbetsplatser och leta efter människor som inte har rätt att vistas i Sverige, alltså papperslösa flyktingar och migranter, som sedan ska skickas tillbaka till länderna de har medborgarskap i. Samtidigt matas vi med informationen om att polisen har för lite resurser för att knäcka utbredd brottslighet och gängskjutningar. Poliserna är för få trots nya utbildningsplatser. Och ändå ska poliserna nu också behöva jaga flyktingar. Dessutom ska Sveriges bistånd användas som påtryckning på länder som vägrar ta tillbaka tvångsavvisade flyktingar – som Irak. Inget mottagande – inget bistånd. Nättidningen Syre skrev och gav utrymme för FARRs v. ordförande Sanna Vestins kritiska kommentar. Morgan Johansson sa dessutom att nu när Miljöpartiet har lämnar regeringen kan regeringen föra en socialdemokratisk politik. Ett sådant politiskt parti kommer jag naturligtvis inte heller fortsättningsvis kunna rösta på. Det finns ju också många socialdemokratiska politiker som är emot partiets officiella asylpolitik.

MEN NU TILL PARIS I NOVEMBER 2021

När jag var tillbaka i Paris två veckor i november hade jag inte varit där sedan slutet av november 2019 på grund av pandemin. Jag hade hållit kontakt genom telefon och internet och boken om unga svenskafghaners flykt till Frankrike (1921) var skriven, publicerad. och uppdaterad till manusets sista korrigeringsstopp i början av 2021.  I boken framgår det att de flesta till slut fått sina uppehållstillstånd i Frankrike med tio år och flyktingförklaring, eller med fyra år som alternativt skyddsbehövande. De är nu i färd med att lära sig franska, med yrkesutbildning eller de jobbar och tjänar pengar. Mer om detta i en annan bloggartikel publicerad samtidigt med denna.

31 augusti 2021 hade franska Le Monde en artikel baserad på situationen före talibanernas maktövertagande samma månad. 2020 fanns nästan 2.6 millioner flyktingar från Afghanistan i världen. Afghanerna representerar därmed 11 % av världens flyktingar, efter syrierna (6.7 millioner) och medborgare i Venezuela (4 millioner). Afghanistan har haft krig i många år. 1990-91 var antalet flyktingar från Afghanistan på topp med över 6.3 millioner på flykt som följd av inbördeskriget som följde på att de sovjetiska trupperna hade dragit sig tillbaka. Under 2000-talet har antalet konstant legat på mellan 2 och 3 millioner.

De flesta afghanska flyktingar lever 2020 i Pakistan (55.4%, 1.4 millioner) och i Iran (30.1%780 000). Det här är förmodligen officiella siffror, det är ju väl känt att det finns också många odokumenterade afghaner här. Pakistan och Iran hyser mer än 85% av världens flyktingar från Afghanistan, och mindre än 13% av flyktingar från Afghanistan når Europa.

Mer än hälften av Europas flyktingar från Afghanistan lever i Tyskland, , på andra plats kommer Österrike följt av Frankrike, Grekland, Sverige, Schweiz, Italien, Storbritannien, Nederländerna och Belgien (statistiken baserad på uppgifter från UNHCR och Eurostat). På senare år har fler och fler afghaner sökt asyl i Frankrike, och afghanerna utgör nu den största flyktinggruppen i Frankrike, före flyktingar från Syrien och Sri Lanka – alltså den grupp med högsta antalet som får skydd och högsta antalet som söker skydd. Majoriteten är unga, ensamkommande män. Tidningen citerar en sakkunnig från frivilligorganisationen Le Cimade: dessa unga män är i synnerhet sköra på grund av traumatiska situationer som de har mött i sitt hemland eller under migrationen och på grund av en stor ekonomisk utsatthet.(www.lemonde.fr/les-codeurs/article/2021/08/31/qui-sont-les-refugies-afghans-en-france-et-dans-le-monde)

Nu har talibanerna tagit makten igen i Afghanistan, Sverige har stoppat deportationerna till Afghanistan och Migrationsverket har öppnar för att se över avslagsbesluten igen för dem som begär det. Så svenskafghaner med avslag avvaktar och har inte sökt sig till Frankrike på minst ett halvår. Däremot finns många svenskafghaner som fortfarande är i den franska Dublinprocessen och som har kontakt med stödorganisation Lamsf i Paris – Les Amis des Migrants Suédophones en France.

På ett dagcenter träffade jag ändå en kille, som kommit till Paris bara några dagar tidigare. Jag vet inte bakgrunden och han talade i stort sett ingen svenska trots fem eller sex år i Sverige.

MÅNGA FÅR DUBLIN

70 % får Dublin enligt företrädare för dagcentret Halte Humanitaire i Paris. Att det är många Dublin numera, säger också Sara Brachet i Lamsf – den svenskfranska stödföreningen för flyktingarna. Många av deltagarna i Svenska kyrkans språkcafé på fredagarna befinner sig i Dublins 18 månader väntan. Kanske de flesta. Eller alla?

Nästan alla som överklagar Dublinbeskedet till domstol får avslag, sa dessutom Hamid, som också har Dublin, och refererade till kamrater och vad hans advokat har sagt.

Så med Dublinförordningen har det blivit hårdare i Frankrike, precis som president Macron har efterlyst.

Men afghaner, som klarar sig igenom Dublin 18 månader, får fortfarande oftast uppehållstillstånd i Frankrike, om inte i första instans så i asyldomstolen CNDA.

Senhösten 2019 – drygt två år sedan alltså – rev polisen det stora vilda lägret vid Porte d´Aubervillier i norra Paris. Ett nytt stort vilt läger växte fram vid den stora sportstadion S:t Denis och vid kanalen i S:t Denis, kommunen på andra sidan Paris stads norra stadsdelar. Sedan revs också de här lägren av polisen och invånarna blev hemlösa eller fick plats i olika boenden, som kommit till genom Coronan. Så också med Hamid och Naser, som jag lärde känna i Svenska kyrkans språkcafé. De hade bott där i tält under sin första tid i Paris. När fingeravtrycken togs blev de Dublin och de hoppas bli ”normale” i början av 2022 och komma in i asylprocessen.

Hur dessa boenden kom till vet jag inte mycket om, men många hotell öppnades för bostadslösa flyktingar och migranter när vanliga hotellgäster försvann med pandemirestriktionerna. Kanske har skötsel och organisering av de nya tillfälligt existerande boendena skötts av humanitärt verkande frivilligorganisationer. I vilket fall som helst blev de hemlösa flyktingarna och migranterna på Paris gator färre, och som jag har förstått i övriga Frankrike också.

Parispolisen har fortsatt att riva tält och tolererar inte större grupper av tält.

När tältinvånarna i Saint Denis drivits bort demonstrerade aktivistorganisationen Utopia 56 på Place de la Republique hösten 2020 tillsammans med bortdrivna flyktingar och migranter och aktivister från olika organisationer. De protesterade mot att flyktingar och migranter nu inte hade någonstans att bo, inte ens i sina tält. Parispolisen gick till attack och jagade brutalt aktivister och migranter på gatorna ut från torget. Utopia 56 har fortsatt med demonstrationer i Paris, och är känd för aktioner och demonstrationer i Calais-området, där polisen av och till har rivit vilda migrantläger, se www.utopia56.org

Nu i början på november 2021 skrev ett stort antal av Paris frivilligorganisationer ett gemensamt brev till myndigheter och politiker om bristen på boenden för asylsökande och migranter. Med coronavaccinationerna och färre restriktioner befarar de att hotellen kommer återgå till sin vanliga verksamhet och flyktingar och migranter kommer att kastas ut på gatorna.

LAMSF – LES AMIS des MIGRANTS SUÉDOSPHONES en FRANCE – DE SVENSKTALANDE MIGRANTENAS VÄNNER I FRANKRIKE

Först kort om denna hjälp- och stödförening för svensktalande flyktingar, som flyr Sverige och kommer till Frankrike. Den startade hösten 2019 efter att Svenska kyrkan i Paris hade upphört med sitt omfattande stöd till de många svensktalande unga som kommit från Sverige.

Nu hjälper kyrkan till med att vara mötesplats för Lamsfs språkundervisning i franska för nybörjare på fredagarna. Men 2017 växte en omfattande stödverksamhet fram i kyrkan här, ungefär så en önskar att alla kyrkor och församlingar skulle verka. Föreningen Lamsf är liten, ger mycket stöd, är väl insatt i den franska asylprocessens juridik och regler och är helt beroende av gåvor för att kunna hjälpa. Hit hör att betala mångas månadskort i kollektivtrafiken så att de inte riskerar att fastna i kontroller som är farliga för dem som är i 18 månaders Dublin. Lamsf får mycket stöd från framför allt svenska anhöriga till de unga – som oftast är från Afghanistan. Lamsf lugnar, förklarar, diskuterar och är en behövlig brobyggare mellan oroliga anhöriga i Sverige och killar i Frankrike.

Alla i Lamsf arbetar ideellt. Vad svenskar i Frankrike kan hjälpa till med som volontärer framgår av webbsidan: undervisa nybörjare i franska, hjälpa en ungdom med kontakter med fransk administration, erbjuda sängplats för en natt eller ett längre boende, tolka via telefon och så vidare. Se www.Lamsf.fr Hemsidan är omfattande och finns på svenska, franska och dari: aktuell och omfattande information om coronan med regler och restriktioner som uppdateras så fort det behövs, vad en ska tänka på inför den franska asylprocessen och resan till Frankrike (men för bästa resvägen finns andra kanaler), information om Paris, röster om flykt med mera.

Jag uppmanar er som läser att om möjligt bidra med pengar till Lamsfs verksamhet – hur man gör framgår av hemsidan. Kontakt också genom info@lamsf.fr, och genom facebook.

AURORES DAGCENTER FÖR FLYKTINGAR OCH MIGRANTER PÅ QUAI D´ AUSTERLITZ

2018-2019 träffade jag många svensktalande afghaner på gatan utanför daghärbärget för flyktingar och migranter för män på Avenue Denfert-Rochereau i 14e. Adressen stod i guiden Watizat men att jag hittade dit första gången berodde på Khan Alis vänner. Centret drevs av organisationen Aurore. Ett annat motsvarande dagcenter då var det som kallades Cité och som ligger på Citéön ett stenkast från den stora Parisprefekturen. På båda ställena köade männen i dagar för att komma in.

Aurore är en gammal humanitär stödorganisation med verksamhet i flera franska regioner. Association är det vanliga franska ordet, om det sedan ska översättas med förening eller organisation, www.aurore.asso.fr  Förstår jag rätt började Aurore verksamhet i Paris för särskilt flyktingar 2015.

Nu hösten 2021 finns Cité kvar på samma plats men Aurores dagcenter för flyktingar och migranter har flyttat till 24 Quai d´Austerlitz i 13e arrondisementet. Adress, öppethållande vardagar 9.00-17.00/14.30 och verksamhet står i guiden Watizat, som precis som tidigare uppdateras varje månad, www.watizat.org

Den nya platsen för centret ligger på sydöstra Seinesidan med en fantastisk utsikt över floden från flera rum inne i centret. Här utmed kajen vid Seine finns många hamnmagasin som nu är ombyggda till olika verksamheteter, bland annat ett stort hostel.

Jag kom hit halv tio en strålande solig förmiddagsvardag och det var vackert med det glittrande vattnet och de stora fria ytorna. Järnvägsstationen Gare d´Austerlitz ligger 500 meter bort, och på andra sidan Seine finns Gare de Lyon. Båda stationerna är pampiga 1800-talsbyggnader, som Paris är så rikt av.

På Denfert-Rochereau kom jag aldrig in och killarna själva måste köa i flera dagar innan de fick tillträde. Nu på Quai d´ Austerlitz gick jag bara rakt in genom en anspråkslös dörr som stod välkomnande öppen, och fram till en anställd/volontär som satt vid ett bord med papper och vad som såg ut som namnlistor framför sig. Jag förklarade min bakgrund, visade min bok, att jag ville uppdatera mig om afghaner som flytt hit från Sverige, och att jag talar engelska men inte franska. En annan kille blev framvinkad, och han ledde mig vidare in i byggnaden och bad mig vänta på en bänk så skulle han kalla på koordinatorn Stephanie. Han berättade att här kan man duscha, tvätta kläder, äta frukost och lunch, få information, få praktisk hjälp att söka asyl, delta i kurser i franska och engelska som leds av volontärer med mera. Många här är volontärer, andra är anställda.

Jag blev otroligt vänligt bemött här.

Omedelbart innanför den lilla ytterdörren möts besökaren av en stor hall, men i övrigt verkar det stora magasinet vara inrett med stora och mindre rum, antagligen i flera plan. Inomhusbyggandet är enkelt, befriande fritt från stålkonstruktioner, betong och påkostade byggnationer. Nära ingången finns en disk i omålat furuträ, bakom vilken ett par tre killar och tjejer svarar på frågor, hänvisar och ger lappar med adresser till köande killar. På vägen in i byggnaden med vitmålade väggar passerar jag flera kursrum med bänkar och stolar och genom fönstren den vidunderliga utsikten över Seine, genom andra dörrar skymtar tvättmaskiner, och bakom stängda dörrar finns förmodligen duschrum såväl som kontorsrum.

Den delen som jag såg är för män, men enligt Watizat finns det också verksamhet för familjer och kvinnor här. Kanske på övervåningen, som jag såg en trätrappa till.

Men det här är ett dagcenter och kanske de flesta som kommer hit sover ute eller i tält på nätterna.

Koordinatorn Stephanie

Stephanie är i 25-30 årsåldern, lite gänglig, halvlångt mörkt hår, ser trevlig ut och är, vad jag förstår av vad hon säger och hennes kroppsspråk, hängiven sitt arbete.

  • Vi tar emot omkring 300 personer varje dag mot 200-250 tidigare. Fler kommer nu eftersom det börjar bli kallare. Men det är också att Ofii är hårdare nu med att ge boenden. Man kan skriva sig på en lista här för att komma till ett boende, och först till ett transitboende då. Vi skickar iväg bussar till boenden. (Hon säger hur många men jag uppfattar inte siffran.) Vi gör det här i samverkan med Ofii och de måste ta det boende som erbjuds. Många skickas ut från Paris till övriga Frankrike.
  • Det finns så få boenden, och vi har protesterat. Vi är många organisationer som har skrivit till staden och myndigheterna att de måste ordna boenden nu för vintern. Vi som har skrivit? Det är vi Aurore, Läkare utan gränser, Utopia 56, Frälsningsarmén, de som driver Cité, Secour Catolique, France Terre d´asile, Emmaus (och många fler). Nej, inte Cimade, de protesterar själva.
  • Med Coronan kom det till många boenden. Många hotell öppnade upp för flyktingar eftersom de inte hade vanliga gäster längre. Men nu återgår de till sina vanliga verksamheter. Och samma med sporthallar, de öppnar upp igen för barn och ungdomar.

Hon rekommenderar mig att för att hitta asylsökande afghaner från Sverige gå till Halte Humanitaire, som enligt deras hemsida drivs av Frälsningsarmén.

Organisationen Utopia 56, säger hon, har fortsatt med aktioner mot att flyktingar och migranter tvingas leva på gatan, efter den stora på Place de la Republique förra året. Den skingrades brutalt av polisen, som jagade demonstranter på gatorna. Polisen är våldsam, säger hon. En demonstration hölls för bara några veckor sedan men hon är osäker på var den var, om det var vid Hotel de Ville kanske. Men de är inte så stora som vid Place de la Republique. (Jag kollar sedan Utopia 56:s hemsida, och återkommer om det, platsen framför Hotel de Ville är för närvarande central mötesplats för Utopia 56:s stöd till familjer, kvinnor och par.)

Finns det politik bakom polisens hårda tag mot flyktingar och migranter och förbud mot större grupper av tält? Hon svarar allvarligt att vi har ett presidentval nästa år och extremhögern är stark. Vi vet inte hur det går.

Flera från Afghanistan – alla med Dublin

Där jag sitter på en bänk och väntar på koordinatorn finns ett stort öppet inomhusfönster till en stor frukostmatsal. Jag häver mig genom fönstret och frågar på franska om några av killarna som sitter vid bordet närmast fönstret kommer från Afghanistan och från Sverige. Killarna är från Afghanistan men inte från just Sverige. Den förste talar inte engelska men lite franska. Det är svårt i Paris, säger han. Han sover på gatan, ”dans la rue”, vid Rosa Park. Men mer exakt var får jag inte klart för mig. Nej, inte i tält, för polisen tillåter inte det. Man kan inte ens gå med sovsäck eller ryggsäck för polisen tar dem. Han har Dublin, men säger aldrig för vilket land.

En annan afghansk kille vid bordet pratar ungefär lika lite franska som jag och inte engelska. En tredje lite äldre kille, som slår sig ner lite vid sidan om, kommer från Sverige. Han har levt 5 år i Sverige, och har arbetat och betalat skatt. Han bodde i Stockholm, i Kista. Men talar knappt någon svenska. Hur är det möjligt, frågar jag, efter 5 år i Sverige? Chefen var också från Afghanistan och vi talade dari. Han lärde sig aldrig svenska och gick aldrig i skola i Sverige (antagligen för att han var över 18 år när han kom). För att han ska förstå mig ställer jag mina frågor på franska, och den afghanske killen som kan ungefär lika lite franska som jag översätter mina frågor till dari, och tolkar sedan tillbaka. Mannen från Kista kom hit till Paris för bara några dagar sedan. Han har varit på Metro 4 och registrerat sin asylansökan och blev Dublin när fingeravtrycken gjordes. På måndag ska han få mer information. Han sover också ”dans la rue”, säger inte var eller under vilka omständigheter men säger att han behöver en psykolog.

Ännu en kille kommer med en mugg i handen. Han talar engelska, bra engelska, och har bott i Schweiz. I Schweiz fick han avslag, men Schweiz deporterar inte till Afghanistan utan vad som sker är att de bara inte ger papper (tillstånd), berättar han. Så han åkte till Frankrike. Här fick han Dublin för Schweiz och skickades tillbaka dit. Där fick han Dublin för Frankrike och skickades tillbaka till Frankrike. Här blev han då ”normale” (Sara Brachet, från föreningen Lamsf, säger i telefonen senare att under sådana omständigheter blir en ”normale”). Men han får varken bostad eller pengar och sover i Porte de la Villette i tält – men säger inte mer exakt var. Där sover ungefär 50 människor, säger han, och polisen låter tälten stå kvar.

Några dagar senare vandrar jag runt vid Porte de la Villette och upptäcker utmed Avenue de la Porte d´Aubervillier ett litet tältläger i en liten skogig park strax under trafikleden Periferique. Här verkar mest afrikaner bo, men kanske är det här han bor. Sara Brachet: Det finns tältläger, men polisen tillåter dem inte att bli stora läger och de ska inte vara så synliga.

På dagcentret träffar jag också Ramat från Malmö, som har varit här i Paris i 8 månader, Han har också Dublin och lyckan att ha en svensk anhörig som hjälper honom med bostad, telefon och lite fickpengar. Föreningen Lamsf betalar månadskort i kollektivtrafiken för honom och flera andra svenskaafghanska killar i Paris. Lamsf är helt beroende på gåvor för sin humanitära och asylrättsliga stödverksamhet.

HALTE HUMANITAIRE

Det är ett dagcenter för flyktingar och migranter, med öppettider varje dag kl. 9 – 18, och ligger i det gamla rådhuset för arrondissement 1 mitt i Paris, 2 rue Perrault. Gatan är en liten tvärgata till stora Rue de Rivoli, strax väster om stadens stora Hotel de Ville. Centret drivs av framför allt Frälsningsarmén, men av hemsidan framgår att andra organisationer medverkar, bland annat Aurore.

Centret öppnade våren 2019 i 18e arrondissementet nära de vilda tältlägren i norra Paris. Lokalerna låg i ett tidigare magasin på Avenue President Wilson nära trafikleden Periferique och nära Porte de la Chapelle. Här kunde flyktingar och migranter duscha, tvätta kläder, äta frukost och lunch, gå kurser i franska, och få juridisk hjälp och hjälp till läkare, psykologer och annat. Centret stängde på den platsen i oktober 2020 och öppnade i nuvarande lokaler en månad senare i november 2020.

Byggnaden är mycket gammal, kanske från 1600-talet, och ytterdörren står välkomnande öppen med en skylt utanför, och innanför portgången finns en liten stenlagd innergård och sedan de andra utrymmena. Men jag kommer aldrig in, jag får inte. Killen i porten hämtar snabbt en annan representant för Halte, som talar engelska, välvilligt svarar på mina frågor och som har auktoritet. Jag vill träffa svensktalande afghaner som har flytt till Frankrike och undrar om det ens finns några här, säger jag och förklarar. Det finns en speciell organisation för dem och jag ska vända mig dit, tycker han. Du menar Lamsf, frågar jag, ja, svarar han.

Det spelar ingen roll vad jag sedan säger, för jag får veta att de som har varit i Sverige är traumatiserade av hur de har behandlats i Sverige, och vi vill inte att de ska påminnas om det, säger han vänligt. Andra har varit i Rumänien, eller i ….  han nämner andra länder …och är traumatiserade av upplevelser i de länderna, och vi vill skydda dem. Det finns afghaner här, fortsätter han, men jag vet inte hur många eller hur många som har varit i Sverige. Sånt vet bara Ofii. Vi för inte register.

Till centret kommer ungefär hundra män varje dag, informerar han. De kan duscha, de får frukost och lunch, vi har psykologer och socialarbetare, och vi ger juridisk hjälp. Han nämner en juridisk organisation som finns med i Watizatguiden och säger att det är en av de bästa. De får också hjälp här med själva asylprocessen, och med kontakterna till Metro 4 och Ofii.

De sover på gatan, säger han. Men var, frågar jag, de stora tältlägren finns ju inte längre, polisen tillåter dem inte?  Utmed kanalerna, under broar, svarar han. Det finns tält i mindre grupper, men inte som de stora lägren som fanns tidigare. Organisationer delar ut tält precis som tidigare.

Han berättar lite om centrets bakgrund – att de har funnits här sedan oktober/november förra året och att de fanns innan dess i ett magasin nära Porte de la Chapelle med ungefär samma verksamhet och service som här. Mycket av verksamheten sköts av volontärer, bland annat språkkurserna.

70 % av dem som söker får numera Dublin, säger han.

På vägen ut byter jag några ord med en lång afrikansk kille från Guinea, en gång fransk koloni. Han talar franska och engelska bara mycket litet.

UTOPIA 56

Utopia 56 bildades 2015 i Bretagne för att stödja flyktingar och migranter i de stora, vilda migrantlägren i Calais och har sedan vuxit till att ha omfattande verksamhet i Frankrike. Till 70 procent finansieras organisationen med gåvor enligt www.utopia56.org

2028-2019 vid Porte de la Chapelle, Porte d´Aubervillier och Rosa Park hörde jag om stödet från Utopia 56 till framför allt barnfamiljer, och att Utopia 56 stod bakom tälten för familjer som sattes upp varje kväll och togs ned varje morgon i Rosa Park hösten 2019. Hösten 2018 trodde jag att Shakila och hennes man hade hjälp av Utopia 56 när de bodde utomhus i den lilla parken vid Porte d´Aubervillier. Nu i november 2021 när vi träffas berättar Shakila att Utopia 56 hjälpte bara barnfamiljer, och de och tre andra barnlösa afghanska par i parken hade till slut fått hotellrum genom nödnumret 115. Att hon fått hjälp till läkare och sjukhus av en av de fransktalande volontärerna i Utopia 56 berodde på att volontären var från Sverige och de talade svenska med varandra. Det var höst, nätterna var kalla och paret sov 40 dagar i parken på kartong och under bar himmel. Shakila fick ryggvärk – möjligen njurarna – och behövde träffa en doktor, som  förklarade att hon borde inte sova utomhus. Kanske bidrog det till att de fick ett hotellrum.

Utopia 56 genomför då och då aktioner mot att flyktingar och migranter hänvisas till att bo på gatan eller i bushen. Den hittills största aktionen i Paris är antagligen den på Place de la Republique hösten 2020 när polisen hade rivit och demolerat det stora tältlägret i Saint Denis strax norr om Porte de la Chapelle. Aktionen på Place de la Republique genomfördes tillsammans med många hemlösa afghaner. Runt statyn satte de upp små turisttält av samma sort som var flyktingarnas hem i de vilda lägren och som polisen skövlat. Polisen attackerade och jagade aktivister och flyktingar brutalt utmed gatorna runtom. Också Paris borgmästare socialisten Anne Hidalgo fördömde polisens agerande.

Utopia 56 har fortsatt med punktvisa aktioner och protester mot att migranter hänvisas till gatan, men kanske i mindre omfattning än den på Place de la Republique. I somras gjordes en aktion i Parc Citroën, för några veckor sedan en aktion på Place de l´Hotel de Ville mitt på dagen, och tidigare i höstas i Parc de Bercy där barnfamiljer sov i tält under en rad nätter.

I november 2021 utgår Utopias dagliga verksamhet i Paris för framför allt barnfamiljer och ensamma kvinnor från Place de l´Hotel de Ville, torget framför stadens vackra rådhus mitt i Paris. Varje kväll från kl.18.00 kan barnfamiljer och ensamma kvinnor, kanske också par, räkna med att få hjälp här till att någonstans få sova i ett tält.

Jag gick en kväll till torget framför Hotel de Ville, pratade med några aktivister och hade senare ett telefonsamtal med en aktivist. När jag kom dit vid sex satt en grupp afrikanska kvinnor och barn på stenbänkarna i kvällsmörkret i nordvästra hörnet av torget. Intill sig hade de stora kassar med tillhörigheter. Efter en timme var de många fler. De väntade. I den här väntande gruppen såg jag inga män. Två yngre par och en ensam yngre kvinna stod och pratade med tre-fyra aktivister från Utopia och fick hjälp att leta sig fram i sina mobiler till att kanske få en sovplats inomhus för en eller flera nätter hos privatpersoner. Vilket är lättare för en-två personer än för en barnfamilj. Eller var det ett jobb som någon av dem sökte sig till, vilket en av aktivisterna sa till mig. Var dessa kanske från Östeuropa?

På Utopias hemsida kan läsaren teckna sig för den hjälp man vill ge – pengar, erbjuda en eller flera nätters sovplats till behövande, eller längre boende, eller annan hjälp.

Aktivisterna berättar: Utopia hjälper familjer att hitta ställen i Paris att tillbringa natten i tält. På grund av polisen flyttar de runt. Ett tag sattes tälten upp i Parc de Bercy men just nu sätts de upp under en bro i Porte de Lilas (nordöstra Paris). Utopia delar ut tält och filtar och plockar ner tälten och tar hand om dem och filtarna på morgonen. På kvällen vid sex samlas de här framför Hotel de Ville igen och tar sig sedan till var de nu ska sova. De åker tillsammans med metron – och naturligtvis kan de inte betala i metron (jag frågar). Utopia brukar också dela ut hygienartiklar och något att äta. Ibland är det varm mat, och maten kommer från andra organisationer. På dagarna finns olika ställen dit familjerna kan gå och duscha.

Den stora gruppen kvinnor med barn, som väntar på stenbänkarna på att aktivisterna ska leda dem till någonstans att sova i natt, är alla afrikaner. Från länder som tidigare var franska kolonier, säger en av aktivisterna. En del söker asyl, andra söker andra former av uppehållstillstånd. Men bland familjer som söker hjälp från Utopia 56 finns också familjer från länder som Georgien.

Jag frågar efter afghanska familjer från Sverige men ingen verkar känna till några nu. De hjälpsökande registreras inte med uppgift från vilket land de kommer. Registreringen görs inte diskret utan inför alla andra, så frågorna är aldrig många.

Jag får ett visitkort med telefonnummer till Utopia 56 för hjälpsökande – 0033 753 94 12 21. Hjälptelefonen går runt bland volontärerna och aktivisten som ger mig kortet rekommenderar mig att ringa på onsdag eftermiddag, när en volontär med längre erfarenhet än hon själv har telefonen. I telefonen blir jag sedan lovad att bli kontaktad om någon vet något eller minns något om familjer från Afghanistan, som har varit i Sverige. Men jag hör aldrig ifrån dem.

Service civique – ett stöd från franska staten till civilsamhället

Aktivisterna i Utopia 56 är dels volontärer, dels anställda hos Utopia 56 genom Service civique (www.service-civique.gouv.fr). Det är första gången jag hör talas om detta franska statens stöd till civilsamhället. Vem som helst kan söka jobb hos en civilsamhällesförening upp till sex månaders anställning med betalning 500 euro i månaden, berättar aktivisten i telefonen. Lönen betalas av staten. Anställningen är på heltid och de arbetar varje dag, medan volontärerna arbetar 1-2 gånger i veckan utan ersättning. Utopia har inga andra statliga bidrag och övrig finansiering sker genom donationer. (Man ansöker via formulär på webbadressen.)

———-

LÄS GÄRNA MINA ANDRA ARTIKLAR FRÅN PARIS I NOVEMBER 2021, alla publicerade i dag den 14 januari 2022. Här finns möten med många svenskafghaner – asylsökande i Dublin och de som har varit längre och har fått uppehållstillstånd sedan vi först träffades i Paris 2018 eller -19. Flera berättar om sin oro för anhöriga efter att talibanerna tagit makten i Afghanistan igen. I stället för att först och främst bygga upp sina liv i Frankrike är risken stor att många nu prioriterar att arbeta i stället för att studera franska och ta vara på tillfället att kunna yrkesutbilda sig.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Svenska kyrkan i Paris hotas av försäljning.

Kyrkans exteriör, innegården och kristusgestalten inne i kyrkorummet 2018, 2019 och 2021. Killarna är alla svenskafghaner som har flytt Sverige för att söka asyl i Frankrike, vilket de flesta säkert har fått eftersom det är några år sedan bilderna togs. Foto författaren. 

SOFIAKYRKAN I PARIS, 9 RUE MÉDÉRIC, I 17e ARRONDISEMENTET hotas av försäljning. Nej, det är inte en skröna, det är allvar.

Sofiaförsamlingen i Paris är Sveriges äldsta utlandsförsamling. På ett kyrkomöte har den nationella svenska kyrkan bestämt att kostnaderna för svenska kyrkan i utlandet måste minska med 50 procent. Svenska kyrkan är rik med bland annat stora markinnehav och mycket skog, men har mindre inkomster från kyrkoskatten eftersom många har lämnat kyrkan. Församlingen i Paris kostar mycket, delvis på grund av kyrkans och församlingshusets renoveringsbehov. I stället tänker sig den nationella svenska kyrkan att församlingen kan hyra lokal i Paris för sin verksamhet.

Församlingsmedlemmarna i Paris är upprörda och förtvivlade, och svenska institutioner i Paris säger att detta skulle Sverige förlora mycket goodwill på eftersom Svenska kyrkan på rue Médéric är känd och viktig i den franska huvudstaden.

Kyrkan och församlingshuset har stort kulturhistoriskt värde men inte tillräckligt stort för att kunna bli förklarat som kulturminne

Den byggdes i början av 1900-talet och invigdes 1913. Arkitekten hette Gustav Adolf Falk. Materialet är typiskt svenskt, rött tegel och granit. Hantverkare kom hit från Sverige.

Bygget finansierades med anslag från svenska staten, försäljning av den tidigare kyrkan, som låg i norra Paris i 18e, i Montmartre, där många svenskar bodde, genom basarinkomster och genom stora donationer.

Att kyrkan är ett viktigt svenskt ansikte i Paris kommer från olika håll i Paris, och Paris är viktigt för Sverige eftersom staden är en av de stora metropolerna i EU, inte minst sedan Storbritannien har lämnat unionen.

Församlingsmedlemmarna är förtvivlade över planerna. Svenska och franska tidningar har gett hotet om försäljning stor uppmärksamhet och svenska kyrkans anseende som kulturförvaltare ifrågasätts.

Kyrkan ligger på kort avstånd från Triumfbågen och på mycket attraktiv mark. En försäljning skulle ge den nationella svenska kyrkan, inte församlingen, mycket pengar och köpare antas snarare bli ett fastighetsbolag som river kyrkan och bygger nytt, än en värdigare köpare. 17es borgmästare förstår kulturvärdet, vill inte ha någon försäljning och har fått byggnaden klassad som ”bevarandevärd”, vilket ger fem års respit medan församlingen och dess vänner på olika håll försöker hitta en lösning. Sveriges ambassad, Svenska kulturinstitutet, svenska företagare i Paris med flera har vittnat om hur viktig den kända tegel- och granitbyggnaden på rue Mederic är kulturellt, socialt och för relationer till andra nationella och internationella verksamheter i Paris. Svenska kyrkans tillsatta utredare föreslår i sin utredning att man försöker hitta andra vägar till att lösa de ekonomiska problemen än att sälja. Utredaren lyfter bland annat fram att kyrkan är att se som en församlingskyrka för svenskarna i Paris och att många har tagit mycket illa vid sig av försäljningshotet. Mer finns att läsa för den som googlar på svenska kyrkan i Paris, och sedan letar sig fram till kyrkorådets ordförandes nyhetsbrev. Där hittar läsaren också en länk till utredningen.

Det brukar sägas att svenska politiker, företagare och ekonomer ligger långt efter sina franska motsvarigheter i att uppskatta och ha kunskaper om kultur, och att kunna diskutera det. I Frankrike kan “alla” diskutera kultur och det hör till att gå på teater, konserter, opera, konst- och kulturutställningar och dito. Och att kunna diskutera detta. Att den nationella svenska kyrkan inte förstår Sofiakyrkans värde i Paris är följaktligen inte förvånande men djupt tragiskt. Nu är svenska kyrkan friställd från staten men om den nationella svenska kyrkan inte förstår bättre än att se till andra värden än primärt bara pengar, så bör svenska staten – kanske ett samarbete mellan kultur-, närings- och utrikesdepartementen – gripa in och rädda Sofiakyrkan.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Paris i november 2021: I VÄNTAN PÅ TRYGGHET, nr 2

Dagcentret på Quai d  Austerlitz, det drivs av Aurore. Två killar från Sudan utanför på gatan och
 så Ramat från Malmö. Foto författaren Paris november 2021.

Ramat från Malmö

Han har varit 8 månader i Paris när jag fotograferar honom i början av november 2021 på dagcentret på Quai d´Austerlitz. Han har Dublin och inget officiellt boende men hans svenska anhöriga har en kontakt i Paris som gör att han kan dela en liten lägenhet med en annan kille. Hon ser också till att han har ett telefonkort med internet och har lite, lite fickpengar. De två har nästan daglig kontakt på sociala media. Han söker i stort sett dagligen upp Paris´ hjälporganisationer för att få lagad mat. Lamsf betalar hans metrokort.

Han tycker om Sverige, har träffat många snälla svenskar men tycker inte om Migrationsverket och domstolarna. Sverige knäcker en och behandlar en så att man tror att man inte har något värde, säger han.

  • Jag gjorde allt de sa att jag skulle göra. Jag lärde mig svenska och jag gjorde allt annat Migrationsverket sa att jag skulle göra. Och ändå blir det alltid nej. Och jag vet inte om det är så mycket att hoppas på här. Hoppas har man sagt hela tiden i Sverige, hoppas, hoppas, och det säger man här också. Många afghaner från Sverige har fått uppehållstillstånd. Men inte alla. I Sverige har de stoppat deportationerna till Afghanistan, men det är tillfälligt och man vet inte hur det blir om kanske några månader, under nästa år.

Han är inte hazar som många afghaner som kommit till Sverige utan från typiskt pashtuland i nordöstra Afghanistan nära Pakistan, och han anser att alla är afghaner, inte till exempel pashtu, hazara eller tadjik. Alla som är emot talibanerna är utsatta, säger han. Alla som har arbetat med amerikanerna till exempel är utsatta. Och alla är afghaner.

Han berättar en del om sin uppväxt i en liten by långt från provinshuvudstaden, om koranskolan och imamen som slog barnen, och om sitt arbete för amerikanarna med att köra lastbil med varor från Pakistan till Afghanistan. Tretton år gammal började han arbeta. Körkort? Nej, ingen frågade efter körkort och alla killar kunde köra bil. Det var att jobba på och amerikanarna var bara intresserade av att varorna kom fram. Han var barnarbetare och sov i lastbilen, som han skyddade med sin kropp så att den inte blev stulen.

Han talar jättebra svenska, har många svenska vänner och borde ha fått stanna i Sverige.

Två killar från Sudan

Utanför ingången till dagcentret på Quai d´Austerlitz kommer två killar från Sudan. Jag fotograferar gatan och ingången till centret, och sedan också killarna. De berättar kort om militärkuppen i Sudan där militären har tagit makten igen. Den långe killen är student i Paris och överväger att söka asyl. Den andre killen har redan sökt asyl och sover på nätterna på en parkeringsplats med kartong under sig och i övrigt i sina kläder. ”Men det är kalla nätter nu.” Han har varken tält eller sovsäck och säger att polisen tar det i beslag. Går en på gatorna med ryggsäck och sovsäck tar polisen det, säger han. Det är inte bra i Frankrike, säger han och vill hellre till England. Och det är också engelska han pratar, inte franska. Kanske har han släktingar eller vänner i England. Men det är mycket svårt att ta sig dit.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Paris i november 2021: I VÄNTAN PÅ TRYGGHET, nr 1

Place Edit Piaf i östra Paris, november 2021. Vi pratar om trädgårdsodling. Hamid till höger
 är utbildad hortonom vid universitetet i Bamian. Foto författaren

De kom till Sverige 2015, flydde vidare till Frankrike efter fem år, fick Dublin och räknar med att de 18 månaderna går ut en bit in på 2022. Då har de varit på flykt i sju år och har fortfarande en asylprocess i Frankrike framför sig. Hamid bodde nära de underbart vackra buddastatyerna i Bamian, och visar i telefonen bilder före och efter att talibanerna förstörde detta världskulturella arv. Många hazarer har universitetsutbildat sig under de senaste tjugo åren. Men sedan talibanerna kom till makten i augusti har många lärare flytt och till dem som finns kvar finns inga löner så de slutar.

De blev bekanta i flyktingförläggningen i Vänersborg. Tillsammans med tre andra killar från Vänersborg reste de till Frankrike. Alla fick Dublin, ingen fick beslutet ändrat i domstolen. Efter en tid i det vilda lägret vid kanalen i S:t Denis fick de boende på grund av pandemin. Organisationerna de bor hos delar ut matkuponger så de kan handla och laga mat. Föreningen Lamsf betalar deras månadskort på metro och pendeltågstrafiken så att de inte grips i biljettkontroller. Korten blir så småningom subventionerade genom det franska systemet med försäkringar för migranter. De har inga pengar, inga kontanter, inget bankkort med pengar på. För telefonkort och internet lånar de pengar av kompisar, köper kort med minsta megabyte och lovar betala tillbaka ”när jag får uppehållstillstånd”. Att ringa till föräldrar och syskon i Afghanistan tömmer korten snabbt. De har försökt hitta jobb men det är svårt.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Hon beslöt att de måste lämna Sverige

Shakila med tioårigt uppehållstillstånd i Frankrike, alltså flyktingförklaring. Foto författaren november 2021.

Shakila och Mohammad är det enda paret som jag har följt. Genom gemensamma vänner i norra Sverige fick vi kontakt. Mohammad var en framgångsrik egenföretagare i Afghanistan, i Ghazni, och båda kommer från välrenommerade familjer. Men de två tvingades fly på grund av en svår och olöslig familjekonflikt. De har haft många svårigheter men de har varandra och är till stort stöd för varandra. Sällsynt dugliga människor, har vänner i Sverige sagt om dem. Ett exempel på när arrangerade äktenskap kan bli mycket lyckade, säger jag.

De fick flyktingförklaring 2020.

I Frankrike hade paret Dublin för Sverige och administrativa domstolen avslog deras överklagan om att skickas tillbaka till Sverige. När de sedan kom till polisen på tiden för kallelse, hade de med sig ett brev från advokaten som förklarade deras situation, att de alltid infunnit sig när polisen kallade, att Sverige skulle skicka dem till Afghanistan och varför de hade flytt därifrån. Polisen ansåg då att de skulle stanna i Frankrike och öppnade upp asylprocessen för dem.

De började sitt liv i Frankrike med att sova under bar himmel på marken i en park. Efter 40 dagar fick de ett hotellrum genom nödnumret 115. Då hade markkylan ätit sig in Shakilas späda kropp och gett henne svår värk. Hotellet dit de kom ligger i en liten stad intill Paris och i samma stad bor de nu i en trevlig lägenhet, som de hyr av en lärare i väntan på att få egen lägenhet i Paris. Båda har deltagit i språkkurser i franska innan, där hon blev bättre än han på att skriva och läsa franska och han bättre än hon på att tala franska.

Tack vare Shakila kommer jag till denna lilla stad i regionen Iles de France med historiska rötter och där Solkonungen brukade övernatta på resorna från Paris till Versailles. Paret bor i närheten av slottet där kungen sov över. Staden ligger en dryg halvtimme från centrala Paris utmed det parisiska pendeltågssystemet. När vi träffas nu i november 2021 har Shakila precis avslutat en 9 månaders yrkesutbildning för att arbeta med barn och med gamla. Den lokala arbetsförmedlingen kommer förse henne med arbete. Hennes man har skjutit fram utbildningar och arbetar inne i Paris för en stor affär för märkeskläder second hand. De hoppas få egen lägenhet snabbare om de visar att de kan försörja sig och de vill helst ha lägenhet inne i Paris. Makens resvägar varje dag är långa nu.

Hans långsiktiga planer är att bli egenföretagare i textil- eller restaurangbranschen, kanske en pizzeria. I Sverige arbetade han i en pizzeria tillräckligt länge för att lära sig hantverket och driften. Han är energisk och företagsam. Hon hoppas att de får egna barn snart och vet att barnlösheten kan bero på den långa stressen. Det var också hon som beslöt att de måste lämna Sverige och inte bara gå och vänta på en deportation som skulle komma till slut. Under alla dessa dagar, månader och år sedan 2015 har hon levt under konstant press tills uppehållstillståndet till slut kom här i Frankrike.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar