M:S KOMPIS I PARIS OCH DEN INFERNALISKA MASKINEN DUBLIN

Jag lärde känna B i Aten 2011, och skrev om honom i boken “Springa på vatten” (1914), där kallar jag honom Semba. 
I fem år fastnade han i Grekland och försökte komma vidare för att ta sig till Frankrike, 
“ett land som känner till problemen i mitt hemland”. Till slut lyckades han komma till 
Frankrike, till Paris. Men här hade han otur, domstolen ansåg att hans asylskäl var för gamla. Han lever utan papper i 
Paris, arbetar som bilmekaniker på en gata, 
lever på marginalen och undrar när han ska få ro. Han är bitter på hur livet har blivit. Foto 
författaren 2017.

Jag får ett samtal i Stockholm en kväll i slutet av april. M, som jag har känt i åtta år, är darrig och allvarlig på rösten:

”Min kompis ringde, han är på Arlanda. Dom skickade honom till Sverige. Du vet han var i Paris och vi pratade om ifall han skulle gå till migrationsverket där eller inte. Han hade en kallelse och han visste att det var farligt. Han hade Dublin. Sverige ville ta emot honom och han hade varit i domstol och berättat att Sverige skulle skicka honom till Afghanistan. Men domstolen sa att han skulle skickas till Sverige. Vi kom fram till att han i alla fall skulle gå eftersom han var kallad och att han skulle höra vad dom skulle säga.  Vi hoppades att det skulle gå bra och att han skulle ta sig hit själv och sedan leva här svart tills vi hoppades att det skulle lösa sig.

Men dom kallade på polis och sen skickade dom honom till Arlanda. Och på Arlanda sa polisen att dom skulle skicka honom direkt till Afghanistan. Han har aldrig varit i Afghanistan. Han har vuxit upp i Iran. Precis som jag. Han känner INGEN i Afghanistan. Och det är FARLIGT att sen försöka ta sig till Iran från Afghanistan och det kostar mycket pengar. Och kommer han dit blir han svart där, och polisen kan ta honom och skicka honom till Afghanistan.”

M själv kom till Sverige i en tid när minderåriga ensamkommande med hans bakgrund och skyddsbehov fick uppehållstillstånd. Men hans kompis, som kom 2015, har utsatts för samma behandling som tusentals andra unga från Afghanistan: Lång väntan på beslut, uppskrivning i ålder till vuxenstatus, misstänkliggörande av asylskälen med avslag i alla instanser, slutligen avslag också på att få studera genom Nya gymnasielagen.

Från Arlanda fördes M:s kompis till förvaret i Gävle och där är han nu. M har kontaktat en advokat och hoppas att advokaten kan hjälpa honom.

M:s kompis är ett exempel på Dublins grymhet. Han är en av många som har skickats tillbaka till ett annat EU-land från Frankrike. Sverige anses ansvarig för hans asylprocess men Sverige ger honom avslag och ska skicka honom till Afghanistan där han aldrig har varit. Frankrike har en annan uppfattning av säkerhetsläget i Afghanistan än Sverige och de flesta från Afghanistan får uppehållstillstånd. Det skulle förmodligen även M:s kompis få om det inte vore för Dublin. En del franska domstolar dömer till den afghanske flyktingens fördel, men många väljer att följa de stränga Dublinreglerna, som dock ger möjlighet för ett land att överta asylprocessen.

Hade M:s kompis inte följt kallelsen och infunnit sig hos vad M kallar migrationsverket men förmodligen är en prefektur, hade han kanske kunnat bli kvar i Frankrike eftersom det är variationer kring hur Frankrike hanterar Dublinprocesser. Det hade nog blivit en svår och trixig men inte alldeles hopplös väg. Kanske hade han måst leva 18 månader utan bostad och pengar, och försöka undvika riskera att gripas i poliskontroller. Jättesvårt ja, men möjligt för den som är uthållig, har byggt upp ett kompisnätverk och är klok. Kanske hade han i stället tagit sig tillbaka till Sverige? Det här inte lätt på grund av Sveriges id-kontroller vid svenska gränsen och danska id-kontroller på tågen från Hamburg till Köpenhamn.  Men andra har lyckats, och det kanske M:s kompis också skulle göra med vägledning. Men hur skulle det gå för honom på sikt i Sverige som papperslös?

Eller skulle han ha rest till Italien, som många har sett som en utväg? Italien har gett uppehållstillstånd till nästan alla från Afghanistan, men det har varit svårt på många andra sätt i Italien. Med den nuvarande högerpopulistiska regeringen har situationen för utlänningar som söker skydd blivit mycket, mycket sämre, och främlingsfientligheten inom politiken är stark.  Italien har inte brytt sig så mycket om Dublin, men nu verkar Dublindeportationerna till andra EU-länder bli allt vanligare. Az, min ”gamle” vän från Aten, som numera lever i Rom, ringde härom dagen och berättade ungefär samma sak som M i Stockholm: En kompis hade levt tre år i Sverige, fått alla avslag och sedan kommit till Italien för drygt ett halvår sedan, innan dess hade han varit i Frankrike. Efter sex månader i Italien skickades han till Sverige. Italien är inte som förut, sa Az i telefonen, det har blivit mycket svårt här.

Minns mannen från Afghanistan och från Östersund i kön till dagcentret på Avenue Denfert-Rochereau i början på mars. Han sa att till Italien åker man för uppehållstillstånd, inte för arbete. För arbete åker man sedan till ett annat land.

Det kanske inte fungerar så längre.

Var finns den europeiska humaniteten för alla dessa, som drivs från det ena EU-landet till det andra och som inte får stanna någonstans. Orsaken är Dublinförordningen och att EU-landet som anses ansvarig för deras asylprocess inte respekterar deras skyddsskäl. När det gäller Afghanistan anser stora humanitära organisationer att det är världens farligaste land i dag.

Som tur är fungerar inte Dublin helt som förordningen är tänkt i Frankrike. Antagligen inte i Italien heller. Alla, som har sökt asyl i ett första EU-land som till exempel Sverige, skickas inte tillbaka från Frankrike. Migrationsverkets statistik från 2018 säger att totalt 81 personer togs tillbaka av Sverige från Frankrike, och 13 från Italien. Dublinåtertagna till Sverige från EU-länder 2018 var totalt 930. Nästan hälften av de återtagna skickades från Tyskland, 431 personer, följt av 116 personer från Danmark. Återförda från Frankrike ligger på tredje plats. Uppgifterna anger inte nationalitet, men antagligen är den största nationella gruppen afghaner.

Dublin – det europeiska asylsystemets infernaliska maskin

På franska La Cimades hemsida (www.lacimade.org) ligger en nyligen publicerad rapport om Dublin i Frankrike gjord av organisationen, ”La Machine Infernale de l´asile européen”, fritt översatt till svenska ”Det europeiska asylsystemets infernaliska maskin”. Rapporten använder sig av statistik från 2017 när de beskriver det lynniga och oberäkneliga Dublinmaskineriet i Frankrike där i slutändan 9 procent skickades tillbaka till ett annat EU-land som följd av Dublin. 2017 fanns 1 384 Dublinregistrerade från Sverige och 57 personer togs tillbaka till Sverige. För Norge är siffrorna 65 återtagna av 1 026 Dublinregistrerade. För Tyskland 869 av 8 688 Dublinregistrerade. För Schweiz 38 återtagna av 1 198 registrerade. Låga siffror men med stor oro för de Dublinregistrerade och en stor byråkrati inkopplad.

Vad hände med de andra? En del blev alldeles säkert kvar i systemet, de skickades aldrig och efter sex månader övertog Frankrike ansvaret för asylprocessen. Andra gick säkert ut i en 18 månaders osäker tillvaro utan något officiellt stöd, varefter Frankrike tar över asylprocessen om personen begär det. Båda de här processerna har blivit komplicerade och kräver både advokat och beslut i domstol. Återigen andra åkte antagligen till ett annat EU-land, kanske Italien, Tyskland, Spanien, Portugal. Någon av vännerna i Paris sa att en möjlighet är kanske att vänta ut de 18 månaderna i Italien eller ett annat varmt land och sedan åka tillbaka till Paris. Många fasar för att tillbringa vintern i Paris utan tak över huvudet.

Frankrike har utbildat fler i hur Dublinprocessen används, och mer resurser sägs bli lagt på Dublin. Då är avsikten att öka antalet som skickas tillbaka till andra EU-länder. 2018 ska 11 procent av Dublinregistrerade ha skickats tillbaka till hens tidigare EU-land.

2016-18 hade cirka 100.000 människor Dublin av de asylsökande i Frankrike, skriver rapporten. För 2018 hade 23.650 vuxna Dublin. Under 2017 avvek 7 500 på grund av Dublin, 2018 uppskattningsvis omkring 10 000. Avvek innebär att gå ut i 18 månader eller resa till andra länder.

La Cimade pekar i rapporten på till synes nyckfulla vägar som processen kan ta för dem som blir Dublinfall vid registreringen. Det är nog de flesta, och med Dublin hängande över sig vet inte vad som väntar när de kallas till prefekturen titt och tätt.  Dagar och månader fylls av oro, svårigheter att sova, ont i magen och huvudet, och att jaga efter lösningar på situationer som uppkommer. Till vilken nytta är denna oro och osäkerhet och byråkrati och domstolsöverklaganden när i slutändan ändå en ganska liten procent skickas tillbaka enligt Dublin? Rapporten finns på La Cimades hemsida www.lacimade.org  . En engelsk översättning ska komma.

La Cimades hemsida har också en lång redogörelse för vad jag kallar myndighetstrakasserier mot den som har haft Dublin och där ansvaret för asylprocessen gått över till Frankrike efter sex respektive 18 månader. Sedan halvårsskiftet 2018 har många tidigare Dublinfall straffats materiellt när de äntligen har fått komma in i den franska asylprocessen. Då har de förvägrats rätten till bostad och till ekonomiskt stöd, ibland bara stödet.  Tillsammans med andra organisationer har La Cimade fört upp detta till domstol.

Rådet från La Cimade är att hämta papper från migrationsverket (Ofii) att de inte får något stöd och är mycket utsatta, och sedan gå till domstol med hjälp av advokat. Beroende på olika regler och beslut kan resultatet bli framgång, men också att Ofiis beslut ska bestå.

Här finns sammanhanget till att vännen A inte får ekonomiskt bistånd efter att han äntligen blev av med Dublin, lämnade in sin asylberättelse och har fått den antagen. Som tur är har han kvar sitt boendet, som drivs av en fri stiftelse/organisation. Vad lever han av? Stöd av vänner och bekanta samtidigt som han har en stark uppbackning från lärare och advokater. Men han skäms för att be om pengar och hankar sig fram, idogt studerande franska och i hopp om snart beslut om uppehållstillstånd.

—–

Statistik om Dublin, asylsökande, avresta och så vidare handlar alltid om människor, människor som ofta är rädda, förtvivlade, har ångest, och om vilka det inte finns mycket kunskap om hur livet blir för dem som deporteras till landet där de anses höra hemma.

Eller som en av de engagerade, djupt berörda och kunniga i ”#Vi står inte ut men vi gör vad vi kan” har sagt om dem som Sverige skickar till Afghanistan: De flesta överlever nog när de har skickats tillbaka eftersom de hjälper varandra. Men det handlar då om att överleva, inte om att leva.

Enligt brittisk-afghansk forskning i mindre skala lämnar de flesta Afghanistan så snart de kan, i första hand för Iran och Pakistan som första land.  De som vet brukar vara de närmast anhöriga. 

——

För drygt en vecka sedan skickade tjugo franska organisationer ett öppet brev daterat 25 april 2019 till Frankrikes premiärminister. Brevet protesterar mot situationen för utlänningar i Paris med människor som sover på gatorna i nordöstra Paris och under ringlinjen Peripherin, och som har ökat dramatiskt sedan 2015. De tjugo undertecknarna är Cimade, Emmaüs France, MdM France, MSF, Utopia 56, Caritas France och andra.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

RÖSTER FRÅN PARIS i mars 2019

M från Göteborgstrakten och en pappa från Jönköping på balkongen i Svenska kyrkan i Paris. H och hans kompis i La Chapelle. Avenue Denfert-Rochereau halv nio en morgon och jag närmar mig männen i kö för att få en bostad. Och så ryggsäcken med allt vad en har. Foto författaren i mars 2019 i Paris.

Dublin är ett problem. Att länder som Sverige deporterar till Afghanistan har fått Tribunaldomstolar att ibland döma till den sökandes fördel, medan andra Tribunaldomstolar dömer enligt Dublins regler.

I februari-mars – alltså för en dryg månad sedan – handlade det mycket om Dublin när vi pratade. Den ene efter den andra berättade om avslag i Tribunaldomstolen, att advokaten inte kunde göra mer, att de måste lämna boendet ett bestämt datum och hur skulle de klara sig då, och att pengarna togs bort.  Advokat – juridiskt ombud – till Tribunaldomstol hade förmedlats genom boendets socialsekreterare eller genom adresser till organisationer, som har gratis juridiskt stöd. Enligt statistik från svenska Migrationsverket överfördes 81 personer från Frankrike till Sverige 2018. Eftersom det inte finns uppgifter på hur många svenskafghaner som sökte asyl i Frankrike 2018 går det inte att säga hur stor procent som skickades till Sverige enligt Dublin.

Den som har ett beslut i domstol (i dessa ärenden Tribunaldomstolar) om att hen ska skickas till annat EU-land enligt Dublinförordningen, och som inte låter sig skickas, förlorar månadspengen (oftast runt 200 euro) och boendet. Men det händer att man får bo kvar eftersom en del boenden är humana och har möjlighet att avvika från det franska migrationsverkets regler.

En del av dem som sover ute är i ett 18-månaders limbo av hemlöshet, inga pengar och utan formellt tillstånd att vara i Frankrike – orsakat av Dublinförordningen. Möjligen har 18 månader nu förkortats till 12 månader genom ny lag. Datum räknas från domstolsbeslutet. Efter limboperioden har man rätt att få sin asylprocess förd i Frankrike – men det kan bli så att man måste gå till Tribunaldomstol för att få rätten.

Grips hen i poliskontroll utan tillstånd (récépissé) att vara i Frankrike kan hen placeras i förvar och skickas tillbaka till första land, som i sin tur deporterar till Afghanistan. Som i svenska förvar har man rätt till kontakt med advokat/jurist i förvaren. Där finns också besökande förvarsgrupper.

Det är skrämmande och barbariskt att Sveriges regering inte stoppar deportationerna till Afghanistan trots rapporterna om säkerhetsläget och trots att så många kunniga institutioner/organisationer av olika slag säger att ingen bör skickas till Afghanistan.

Jag kom i onsdags på morgonen till Gare de l´Est. Jag visste att jag skulle dit där afghaner finns. Och då blev jag visad till Afghanistans ambassad. Det är långt bort och jag gick och gick. Utanför där fanns flera afghaner och en av dem visade mig hela vägen till La Chapelle. Han ville ha betalt men jag hade inte pengar och han visade mig ändå. Sedan frågade jag vidare och kom till Porte de la Chapelle och där folk sover under bron. Jag gick omkring där lite men sedan vandrade jag runt hela natten. Nästa dag ringde jag en kompis och sedan har jag sovit hos honom. Han bor lite utanför Paris.

Nu står jag här i kön för första dagen och jag hoppas få en bostad så småningom.Jag har ringt på telefonnumret man ska ringa för att registrera sig, men det är svårt att komma fram och jag har inte lyckats än.

N från Loghar, Kabul och Östersund, 26 år

Jag kom med tåg till Gare de l´Est sent en kväll. Klockan var halv ett. Jag var trött och försökte hitta någonstans att sova. Det gick inte. Sen var jag ute och vandrade i natten. Jag gick och gick och hamnade vid Gare de Lyon och var så trött att jag la mig att sova på asfalten. Jag var mycket trött. Du förstår hur bekvämt det var att sova på asfalt! Du säger att jag kanske var så trött så det ändå var skönt? Men om man är mycket trött så är det skönt med en säng! Jag sov och vaknade, sov och vaknade. Väskan hade jag som huvudkudde. Rädd att jag skulle bli rånad? Men jag är stark, jag skulle försvara mig. På morgonen ringde jag min kusin i Bordeaux, jag kunde inte ringa mitt i natten. Jag visste att jag skulle till La Chapelle men inte hur man tog sig dit. Han förklarade hur det gick med tunnelbanan. Jag åkte dit. Och jag såg att det var smutsigt och luktade bajs. Jag var trött och la mig att sova på en bänk i parken.  Sen gick jag upp och åt på afghanska restaurangen. För 5 euro får man kebab och en bra … Sen gick jag och sov igen och väcktes av en polis när klockan var sex och som sa att nu stänger vi parken. Jag tyckte det var jättekonstigt – stänga parken! Jag frågade honom vart jag skulle gå, och så kom jag till parken där du var i går med J, och där det serveras mat. Sen sov jag i en liten park intill, Skanderberg heter den. Så började det, och där sov jag en månad. Sedan kom jag till ett boende.

E, som fick uppehållstillstånd efter 3 månader

Han är här i Svenska kyrkan i Paris och har fru, en tioårig dotter och ett barn i magen. Hustrun är planerad att föda runt 6-13 maj. Det är samma tid som de ska infinna sig hos Citéprefekturen. De har fått två tider, kan de inte den första så ska de komma den andra tiden. Det är den 6 och 13 maj, båda dagarna klockan halv nio. Sverige har accepterat att ta tillbaka dem och de har fått ett datum när de ska skickas – 21 maj 2019. Deras social har sagt att om barnet föds runt den här tiden är det möjligt att de inte behöver fara.

De kom till Paris i december och bodde i parken tills det fick boende genom en organisation. Han går till parken varje kväll och hämtar mat. De kan inte laga mat där de bor. Utbetalningarna till dem har stoppats. Deras social har sagt att hon inte vet varför men att det går att gå till domstol med det.

Lång, smal pappa i 30-årsåldern, har bott i Jönköping

Han kommer till kyrkan med E, och senare följer jag med honom till Porte d´Aubervillier för maten. E har visat honom runt och tagit hand om hans saker, men får inte ha någon hos sig där han bor. De har en gemensam kompis men har aldrig träffat varandra förrän i söndags när han kom.

Han har sovit i Porte de la Chapelle under bron och fick komma in i någons tält. Det är ingen han känner. Han vet inte var han ska sova i natt men träffade en kille som sa att han kan sova med dem. Han ska ringa honom i kväll.

Jag åkte från Sverige till Schweiz och sökte asyl. Dom sa att hade du inte varit Dublin hade du med det du berättat fått stanna här. Efter tre månader skulle jag avvisas till Sverige. Från Schweiz åkte jag till Paris.

När jag kom hit tyckte jag inte om Frankrike, och ännu i måndags tänkte jag att jag åker tillbaka till Afghanistan. Sen bestämde jag att ge mig en chans till. Jag vill inte bli bonde som min pappa och fortsätta samma liv år efter år, generation efter generation. Det är framför allt får vi har, och det vi odlar är mat till fåren. Fåren håller vi för köttet. Potatis odlar vi, och vi har äpplen och aprikoser. Men vete för bröd måste vi köpa. Kontanter får vi genom att några arbetar i utlandet och skickar hem pengar eller genom att vi arbetar borta korta tider. Vi svälter inte men vi är inte rika. Runtom oss har vi pashtuner. Ungefär samtidigt med att jag fick avslag gjorde talibanerna en stor attack mot vår by och många dödades. Migrationsverket menade att det var bara en tillfällig händelse. Innan dess hade talibanerna tagit och hållit Ghazni en tid.

Det finns spioner i byarna, som kontaktar talibanerna när någon som arbetar för regeringen ska åka iväg. De beskriver bilen och sedan attackeras den.

Vi har bra skolor och skolor för både flickor och pojkar. I vår by går flickor och pojkar i samma klass. Skolan är bland det bästa vi har i vår by. Det är en bra skola med bra lärare. Jag har lärt engelskans grunder där och sedan har den blivit bättre i Sverige. Pashtunerna har inte sådana skolor och de tycker inte man behöver studera engelska. De lägger mer tid på Koranen.

J från en by i Ghazni, och från Östersund, 20 år

Jag skulle inte vara här om jag inte måste. Europa är svårt för mig. Språken är svåra, och det är så annorlunda. Jag tycker inte om Europa.

Men jag kan inte leva i Afghanistan. Jag blir dödad av min morbror. Han är en rik man som handlar med droger. Nej, han säljer inte själv på gatan, han säljer till andra som säljer. Han är i fängelse nu, jag pekade ut honom. De har frågat mina föräldrar var är N, och de har sagt att de vet inte. Hans son har sagt att jag ska döda N.

Migrationsverket sa att kan du inte bo i Kabul finns det 38 andra städer i Afghanistan där du kan bo. Men det kan jag inte. Min morbror kommer hitta mig. Han är en känd man, en rik man.

En kompis har 18 månader nu. Han bor i en fransk familj som hans familj i Sverige hittade. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag gick inte till Cité andra gången. Min social här sa att det är farligt, gå inte. Kanske åker jag till ett annat land. Vad tror du om Tyskland?

En kompis med Dublin skickades till Sverige från Frankrike för tre månader sedan. Domstolen beslutade det. Jag fick ett sms från honom, ”jag är i Kabul nu”. En annan kompis skickades till Finland för en månad sedan. Domstolen beslutade. En kompis är i förvaret här i Paris nu.

                                           N från Kabul och Örebro, 19 år.

Han har varit i Paris sex månader. Med advokat från France Terre d´Asile gick han till domstol och frågade om han blir ”normale” nu och får söka asyl i Frankrike. Domstolen ligger intill Citéprefekturen. Svaret får han hämta i prefekturen på måndag, han har fått besked att post väntar. Han försöker att inte vara orolig, försöker göra saker hela tiden. Men på nätterna kommer oron.

Säger: Jag har varit orolig i så många år nu så jag känner igen oron. När jag kommit hit till Paris kändes det först bra. Det här ordnar sig, tänkte jag. Men sedan kom oron igen.

Hur var det i domstolen?

Det var jättemånga afghaner där samlade i ett rum. Man ropades upp och fick sedan fem minuter med domaren. Det var allt. Min advokat la fram mitt ärende. Domaren frågade hur länge jag hade varit i Sverige och jag svarade tre år. Det var tolk med och jag svarade på persiska.

Fem dagar senare:

Jag fick avslag. Jag blev chockad. Jag hade trott annorlunda. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Hur ska jag klara 18 månader?

M är en social och charmig människa, höll på med amatörteater i Sverige och har redan kontakter in i den parisiska teatervärlden. Jag peppar honom att försöka hitta stöd bland de franska teatermänniskorna och försöka härda ut.

M om en svensk familj i Skövde. ”Jag var ett år hos dem, och jag kallar dem min mamma och pappa.

Domstolen har sagt att jag ska tillbaka till Sverige. Jag måste lämna boendet den 18 mars. Hur ska jag klara 18 månader utan någonting. Det går inte.

H, nästan 5 år i Dalarna, 19 år

Sverige tog tre år av mitt liv.

Vad skulle Sverige ha gjort?

Sverige skulle ha gett avslag efter ett halvår. Då hade jag kunnat söka mig till ett annat land. Jag hade kunnat åka till Frankrike. Frankrike för två år sedan var bra, då hade jag fått uppehållstillstånd här.

                                           Utanför dagcentret.

Vi kämpade i Sverige och trodde vi skulle få stanna. Det fick vi inte. Om vi ska kämpa 18 månader nu vet vi inte om vi för stanna efter det. Vi blir kanske lurade en gång till.

                                           I Svenska kyrkan.

Jag hade åkt tillbaka till Afghanistan nu genast om det var fred. Det är mitt land och där vill jag bo. Även om en del saker här är mycket bättre än i Afghanistan är Afghanistan mitt hemland, och därför vill jag bo där.

Jag kallar henne min mamma. Hon ringde till Migrationsverket och sa att ”hur ska jag kunna skiljas från honom och skicka iväg honom. Han har ju blivit min son.” Och hon grät.

Jag bodde under bron i två veckor. Polisen kom och tog oss till ett varmt ställe. Så jag fick boende. Men jag måste vara beredd på att skickas ut från Paris, och jag har fått veta att man måste ta det som dom beslutar om.

Jag blev inte Dublin.

                                           O, blir 19 i maj, från Sala

I morgon kommer jag in, och efter några dagar får jag ett boende. Jag har varit två år i Tyskland och två år i Frankrike. Frankrike tror inte jag är från Afghanistan. Jag blev normal med en gång men jag fick avslag hos Ofpra och hos CNDA (Court National d´Asile). Jag ska försöka igen. Nu sover jag i parken i La Chapelle. Ja, den är stängd på nätterna men jag vet hur man kommer in. På morgonen kommer polisen och kör bort en. Det kommer mat dit på kvällarna, till en plats nära. Men ibland kommer dom inte, man vet aldrig. Livet är mycket svårt.

Han talar en del franska och tyska, säger han, och bra engelska, som han lärde sig i skolan i Kabul.

Jag var på väg att återvända till Afghanistan, men min pappa sa ”kom inte tillbaka, de har varit här och frågat efter mig”. Det händer kanske ingenting första eller andra dagen, men efter 24-25 dagar.

                                           Utanför dagcentret på Avenue Denfert-Rochereau

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Paris våren 2019. Del 2.


Porte de la Villette, tältlägret nära moskén en bit från Porte de la Chapelle och tälten vid kanalbanken vid Jaurès våren 2018, spårvägsperrongen på Boulevard Ney oktober 2018, under viadukten vid Porte de la Chapelle mars 2019 samt matutdelning i parken vid Porte d´Aubervillier mars 2019. Foto författaren.


För ett år sedan i Paris blev jag hoppfull om hur det skulle gå i Frankrike för svenskafghanerna, som drivits hit från Sverige. Nu ser jag att Dublinförordningen blir ett stort problem för många.

Tiden i Frankrike börjar med att bo på gatan i Paris, få mat och annan hjälp genom franska hjälporganisationers soppkök – som alls inte alltid bara är soppa och bröd – och att lära sig livet på gatan av mer erfarna kompisar. Men så småningom fick de boende, och trenden verkade vara att få uppehållstillstånd efter ett år eller så. Medan svenska myndigheter och domstolar ville skicka afghanska medborgare till ett land i krig har Frankrike en realistisk syn på säkerhetssituationen i Afghanistan. En förklaring finns nog i stor kunskap om Afghanistan, som har haft ambassad i Paris sedan 1930-talet.

Klarar sig afghanska medborgare som söker asyl i Frankrike förbi Dublins glupska gap får de mycket ofta uppehållstillstånd i Frankrike. 

Nyanlända i Paris – första mottagandet

Mötet med nyanlända svenskafghaner Paris våren 2018 gjorde det klart att det inte fanns något första mottagande för nyanlända. De bodde först direkt på gatan med en bit kartong under sig och en jacka över sig eller en filt och kanske en sovsäck. Efter några dagar bodde de ofta i små tält skänkta av franska hjälporganisationer eller enstaka medmänniskor. Här fanns afghaner från flera EU-länder, men också flyktingar och migranter från andra länder, och framför allt många afrikaner. Hjälporganisationer serverade mat och te på olika ställen och nyanlända lärde sig var och ungefär hur dags det skedde. Det var smutsigare i Paris än i Sverige, men det luktade inte direkt illa där de sov och toaletter fanns i närheten.

En och annan sa att första dagen levde de i chock och att Frankrike är inte bra. Plötsligt var allt runtomkring främmande och annorlunda, och fransmännen vill sällan tala engelska.

Vi var då i slutet av april 2018 och den värsta vinterkylan var över. Men det fanns dagar med kylslaget dagsregn. April 2019 ska ha börjat kallt och blåsigt och med kalla nätter.

Av mer erfarna lär sig nyanlända att så småningom får de ett boende. Först hemlöshet en tid, sedan boende. Jag upplevde ingen panik i det, däremot kritik. De måste snarast registrera sin asylansökan och få ett papper på att ha rätt att vistas i Frankrike. Hur registreringen gick till lärde de sig av andra afghaner och av kompisar från Sverige som redan fanns här.

Att bo så här blir en fråga om alltifrån några dagar till flera månader. Det handlade om tur men också om att stå i kö dag efter dag på gatan utanför ett par dagcenters tills man får chans till ett boende (se tidigare bloggartiklar). Ibland kom och kommer plötsligt polisen i bussar och hämtade folk till boenden, men det är vanligare under riktigt kalla perioder. Polisen kan också säga att vi kommer tillbaka i nästa vecka och hämtar er. Men de säger inte exakt när, och det går inte att stanna på samma ställe timme efter timme, dag efter dag.

I början av sommaren 2018 tvingades hemlösa flyktingar och migranter bort från kanalbankerna vid metrostationerna Jaurès och Stalingrad, och från tältläger vid Porte de la Chapelle och Porte de la Villette. Polisen tog brutalt bort och förstörde alla tält de upptäckte och hänsynslöst förbjöd de tält på allmänna platser. Hemlösa sökte sig till andra ställen med sovsäckar de köpte eller som skänkts av hjälporganisationer och medmänniskor. Tält verkar inte ha tillåtits förrän vinterkylan kom mot slutet av året. I oktober såg jag inte ett enda tält där de tidigare stått i rader.

Inte bara nyanlända sover ute utan också de som straffats ut från boenden. De kanske har varit i bråk eller anklagats för att ha startat bråk, eller de har lämnat ett boende som de inte gillar och väntat för länge med att komma tillbaka. Men är de flesta verkar vara nyanlända, papperslösa som håller sig undan Dublinavvisningar eller de som söker asyl och är i Paris för att överklaga ett avslag på uppehållstillstånd. Det är möjligt att en del är migranter som inte vill söka asyl – det vet jag inte.

Under sommaren 2018 ska polisen också ha försökt kriminalisera matutdelning till hemlösa flyktingar och migranter. Men protesterna blev för omfattande. Polisens taktik var ungefär densamma som i Calais i norra Frankrike.

Ungefär så har det varit i många år i Frankrike. Frankrike har tagit emot dem som vill söka asyl på ett erbarmligt sätt först – ett icke-sätt. Det är som om en flykting ska klara sig själv i början eller förväntas ha vänner som tar hand om en. Kanske är det fråga om signalpolitik, att Frankrike menar att det dåliga mottagandet ska avskräcka. Efter att ha registrerat en asylansökan följer så småningom boende och pengar vare månad. Men det kan ta tid.

Att nyanlända människor som vill söka asyl måste bo på gatan första tiden följer inte EUs mottagningsdirektiv om hur asylsökande ska bemötas. Man ska ha ett tak över huvudet, mat, säkerhet och bemötas värdigt.  Men att situationen är som den är i Paris – dit de flesta tar sig när de väl kommit till Frankrike – är ingenting nytt, och det kan ta allt från ett par dagar till en månad eller mer att få någonstans att bo.

2011 i Aten fick jag beskrivet för mig från tidigare Dublindeporterade från Frankrike att det var så här i Paris, och i Behzad Yaghmaian reportageboken Embracing the infidel – Stories of Muslim Migrants on the Journey West läser jag att det var på samma sätt för femton år sedan. (Boken hittade jag hos vännen Hussein Ali i Aten, New York: Delacorte Press/Bantam Dell/Random House, 2005.) Men platserna där man sover utomhus ändras, och antalet asylsökande i Frankrike har ökat de senaste åren. Och det var krångligare förut att registrera sin asylansökan.

Flera killar som jag träffat under våren innan är inte kvar i Paris när jag kom tillbaka i oktober, de hade flyttats till boenden runtom i Frankrike. Det är vanligt – efter en tid i Paris flyttas man till andra delar i Frankrike. Så är det också i Sverige. Att välja boende gick inte och går inte. Stannar man inte kvar dit man flyttats, förlorade man rätt till boende och oftast även månadspengen på runt 200 euro. Då blir det mycket svårt att leva. Ändå hittas utvägar och många klarar det.

I februari-mars, alltså för snart två månader sedan, var jag var i Paris igen. Runt Porte de l´Aubervillier, halvvägs mellan Porte de la Chapelle och Porte de la Vilette, fanns många nyanlända familjer som sov i mindre klungor i parkområden och på boulevardgräsmattor. Tälten stod i grupper och var sällan mer än kanske tio-tolv. Mitt i en trafikkarusell levde flera arabisktalande familjer i stora tält. Vid sidan om stod en rad med små, låga tält där afghanska män sades sova.

Utmed ena långsidan i den större delen av parkområdet delar organisationer ut mat tidigt på kvällarna. De är flera och försöker följa scheman så att varje kväll kommer någon. Ungefär så var det i höstas också, och kanske har det varit så i flera år.

Svälter gör nog knappast de som sover ute, men är de helt utan pengar får de kanske för lite mat i sig. Speciellt om de missar tiden för en matutdelning.

I centrala Paris är parkerna stängda på nätterna. Så är det med den lilla parken i La Chapelle nära metrolinjen. Men nog går det att ta sig in sent på natten, berättade en ung tyskafghan i morgonkön utanför dagcentret  på Avenue Denfert-Rochereau. På morgonen blev han väckt av polisen. Eller var det parkvakten?

Innerstadsparkerna är välvårdade och planerade för att invånare och turister ska ta igen sig i en vacker omgivning. Parkområdena här i norra Paris där hemlösa flyktingar och migranter kan sova är inte inhägnade och inte prydliga och omskötta.

Dublin

Dublin verkade inte vara ett jätteproblem för ett år sedan. Jag mötte många unga svenskafghaner, som berättade att Dublinmarkeringen försvunnit efter ett antal månader, eller att deras fingeravtryck för Sverige aldrig hade kommit upp. Frankrike verkade inte lägga mycket resurser på Dublinprocesser.

Men nu ett år senare skapar Dublin ångest – tankar som kommer om nätterna, svårighet att sova, ont i magen, huvudvärk. I fyra ord förklaras det så här:  ”Jag har mycket stress.

Enligt EUs Dublinförordning ska det land där en asylsökande lämnar in sin asylansökan ansvara för asylprocessen.  Om den som söker asyl söker asyl igen i ett annat EU-land ska hen föras tillbaka till första land. För att kontrollera att inget annat land är ansvarig för asylprocessen tas fingeravtryck i samband med att en ansökan registreras. Fingeravtrycken lagras i en stor digital EU-databas. Kommer personens fingeravtryck upp för ett annat land ska det landet tillskrivas om landet accepterar att ta tillbaka personen. Förfrågan ska göras inom tre månader, svar ska lämnas inom två månader, och frågande land har sedan sex månader på sig att genomföra överföringen. Har överföringen inte gjorts när sex månader har passerat ansvarar nya landet för asylprocessen.

I Frankrike kan man överklaga beslut om Dublinöverföring till domstol. Domstolarna som behandlar överklagan är regionala mindre förvaltningsdomstolar med namnet Tribunal Administratif. Beslutar domstolen om överföring ska enligt fransk lag sex månader räknas från det datum när domstolen beslutade.

I oktober förra året hörde jag mycket mer om Dublin än vad jag gjorde våren innan. Fingeravtrycken för Sverige hade kommit upp för många, men för andra inte, men de jag träffade då var mest mycket nyanlända. I oktober talade jag med flera, som överklagat till Tribunaldomstol och bland annat angett att Sverige skulle komma att skicka dem till Afghanistan. En del hade fått positivt beslut hos Tribunalen, andra negativt.

En och annan bekant från våren 2018 hade fått uppehållstillstånd. För första gången träffade jag också några med avslag i första instans på sin asylansökan. De var i Paris för att överklaga och sov ute.

Hela tiden genomfördes och genomförs Dublindeportationer till Sverige, Tyskland och andra länder. Men av halvårsstatistiken för 2018, som den franska organisationen La Cimade visade mig, genomförde Frankrike bara 11 procent av alla beslutade Dublindeportationer. Det var bara en procentdel högre än året innan.

I oktober mötte jag ett gäng som avvikit på grund av Dublin. Flera hade polisen släppt när de vägrat gå ombord på flygplanet till Sverige. De levde papperslösa i 18-månaderslimbo i Paris utan bostad och pengar. Medan månaderna gick blev de erfarna överlevare. Klarade de 18 månader skulle de tillåtas få sin asylprocess förd i Frankrike (enligt Dublin III:s paragraf 29). Jag träffade flera svenskafghaner som levde enligt den planen. En och annan fick bo kvar i boendet men månadspengen från det franska migrationsverket Ofii var avslutat.

De överlevde genom soppköken och stöd från kompisar, ibland vänner i Sverige. En av dessa svenskafghaner jag lärde känna hade just passerat 18-månadersgränsen tidigare under höstan och kunnat söka asyl efter en del krångel. När jag kom tillbaka i februari-mars hade han nyss fått sitt uppehållstillstånd.

Andra hade rest vidare till Italien, eller till Tyskland, visste kompisar eller kompisars kompisar. Vad som hände sedan visste de inte.

Vintern-våren 2019 pratas det mycket om Dublin och domstolar och om poliskontroller på gator och andra platser

I februari-mars talade var och varannan om Dublin, om överklagan till Tribunaldomstol, om avslag i domstolen och om kallelser att infinna sig hos Citéprefekturen. Än så länge hade de boende, månadspeng och récépissé, dvs A4-pappret med frimärksstort fotografi att de just nu fick vistas lagligt i Frankrike. Advokater hade de fått genom hänvisning av boendets socialsekreterare, genom lärare och olika frivilligorganisationer, och genom kompisar. Det var kostnadsfritt.

En och annan hade fått positivt besked i Tribunaldomstolen. De skulle inte Dublindeporteras till Sverige, som ju skulle deportera dem till Afghanistan. De skulle få sin asylansökan processad i Frankrike.

Att jag träffade många fler med avslag var kanske en tillfällighet. De var och är i alla fall tillräckligt många för att man ska förstå att Dublin har blivit ett stort problem för många. Förmodligen har Frankrike lagt mer resurser på Dublinhanteringen nu.

Dublinavvisningarna till Sverige har ökat jämfört med 2017, statistik från svenska migrationsverket säger att Sverige mottog 81 Dublinavvisade från Frankrike 2018 mot 57 året innan. Men ökar de procentuellt i förhållande till ansökningar? Jag vet inte.

Parallellt fanns och finns nu 2019 de som fått uppehållstillstånd (flera av dem träffade jag för ett år sedan och i oktober), och de som har blivit ”normale” och fått lämna in sin ansökan och i februari/mars antingen hade haft sin intervju eller väntade på den. För en del kom precis som tidigare fingeravtrycken för Sverige aldrig upp, eller de hade försvunnit.

Några hade väntat ett år efter att ha lämnat in sina asylhandlingar utan att ännu kallas till intervju.

Citéprefekturen och Dublin

De som sorteras under Dublinförordningen har i regel korta tillstånd – récépissé – att vara i Frankrike. Tillstånden måste förnyas, i regel varje månad. Det sker hos prefekturen. Avviker de har de inget giltigt récépissé.

Efter avslag i Tribunaldomstol i Paris kallas de ofta till stadens stora prefectur på Ile de la Cité, hundra meter fågelvägen från Notre Dame, och 50 meter från dagcentret där man sticker handen i en svart påse och hoppas på chans. Rätt färg på plastbrickan i påsen ger ett boende nästa dag.

Citéprefekturen anses farlig och socialsekreterare på boenden varnar för att gå hit. Risken är stor att man grips, skickas till förvar och sedan deporteras enligt Dublin.

Alternativet är att inte gå till citéprefekturen, stanna kvar på boendet så länge man får, och planera för vad man ska göra. Finns det någon att bo hos, ska man pröva ett annat land, hur blir det med Dublin då? Italien kanske, som har gett uppehållstillstånd till afghaner med 97 procent. Men i Italien är det nästan omöjligt att hitta arbete även om man har fått uppehållstillstånd.

Men, som en tjugosexårig svenskafghan från Östersund sa i Paris nu i början av mars: Till Italien åker man inte för arbete utan för uppehållstillstånd. Efter uppehållstillstånd åker man till ett annat land och arbetar.

Många unga män och några familjefäder hade kallelser till Citéprefekturen efter avslagsbeslut hos en Tribunaldomstol.

M hade haft extra otur, han ville överklaga Dublinbeslutet, men socialsekreteraren i boendet, som lovat förmedla advokat, glömde bort det. Sedan var det för sent. Nu visste han inte hur han skulle göra, gå till Cité eller inte. Än så länge är han kvar i Paris.

Alla som går till Citéprefekturen grips inte, i alla fall inte första gången. Men kanske andra. I stället för att gripas och föras till förvar får en del en ny tid och ett förnyat récépissé på en eller två månader, ibland till ett datum några månader fram och beskedet att då är flygbiljett till Sverige utställd. Några hade fått ett datum som innebar att då har de varit i Frankrike så länge att enligt Dublinreglerna ska Frankrike ta över ansvaret för dem. Men blir det så? Förmodligen måste de gå till domstol för att få det bekräftat.

Ibland är kallelsen motiverad med att en intervju ska göras.

Oron maler, gå dit eller inte gå dit, och om inte gå dit, hur ska det bli när boendet meddelar datum för när man måste flytta ut.

Så – kan inte sova, tankarna mal, hur ska det bli, vad ska jag göra, har ont i huvudet, har ont i magen, svårt koncentrera mig.

På gatorna gör civilklädd polis kontroller nu, särskilt i områden i norra Paris där flyktingar och migranter känner sig en aning hemma. Den som inte har giltigt récépissé grips och förs till förvar. Om det inte går att prata sig ur situationen, vilket vännen A lyckats med.  

Dublin, domstolar, citéprefekturen och ”vad ska jag göra” var ett mycket vanligt samtalsämne när jag var i Paris för två månader sedan.  Ingenting pekar mot att det skulle ha ändrats.

N hör till dem som inte infann sig i februari hos prefekturen. Månadspengen har upphört och han skulle lämna boendet den 1 april men får bo kvar månaden ut. Han har haft den sällsynta turen att en fransk familj har lovat ta hand om honom tills han kan söka asyl som ”normale”. Dit är det minst ett år.

För A, som nu har vart ett år i Paris och talar ganska bra franska, ville inte prefekturen i början på december acceptera att Dublinförordningens sexmånadersgräns efter domstolsbeslu om att han skulle skickas till Sverige hade passerat och att han nu borde få vara ”normale”. Det hade varit sex månader av oro och ängslan när han varje vecka visade upp sig hos polisen och skrev sin namnteckning. Med stöd av en envis och ihärdig advokat, förmedlad av en lärare i kurs i franska, och flera turer hos Tribunaldomstolen blev han till slut ”normale” och har lämnat in sin asylansökan. Domstolen ålade med skärpa prefekturen, som inte var citéprefekturen, att låta honom lämna in sin fulla asylansökan och att annars betala ganska höga böter.

Jag kan inte låta bli att tro att dessa domstolar ibland visar en medmänsklighet och ödmjukhet inför flyktingen, som svenska migrationsdomstolar verkar sakna.

Boenderegler sätts av det franska migrationsverket och dit hör att man ska lämna boendet efter avslag. Men boenden har olika ägare och ibland kan organisationer tänka lite friare kring myndighetsregler – förmodligen för att de har egna fondpengar. Och A har fått behålla sitt boende.

Men sedan årsskiftet får han inga pengar. De betalas ut av migrationsverket Ofii, som anser att A har obstruerat deras tidigare beslut om avvisning. Han överlever genom soppköken och lån och stöd från vänner – och talar allt bättre franska.

För en annan A har 18 månaders limbon nu krympt till att bara några månader är kvar innan han ska kunna bli ”normale” och få sin asylprocess förd i Frankrike. För att bli klassad som ”normale” kommer han antagligen tvingas gå till domstol. I sju månader bodde han i ett undangömt litet tältläger, och där har flera av hans kamrater klarat vintern och fortsätter att bo. Själv fick han när det började bli riktigt kallt i Paris bo i ett litet källarrum i södra Paris. Där hoppas han få bo den resterande tiden. Läraren i franska ordnade detta.

Vad man bör göra?

Förbereda sig i Sverige på att många problem kan komma upp. Ha med sig pengar, en varm jacka och inte för mycket kläder och saker. Vara rädd om telefonen. Skaffa sig ett nätverk av kompisar, investera i hjälpsamhet, d.v.s. hjälpa andra så får man hjälp tillbaka. Försöka tänka klokt och lära sig franska så mycket som möjligt. Försöka bygga goda relationer till lärare, socialarbetare och andra fransmän man kommer i kontakt med. Ta reda på var organisationer som stöttar flyktingar och migranter finns och höra sig för om hjälp och boenden om man blir utan bostad. Om möjligt ha backups i Sverige som i nödfall kan skicka pengar. Gärna hålla kontakt med Svenska kyrkan i Paris, som ger det stöd de kan.

Fransmän i gemen kan vara svåra att få kontakt med, och många undviker flyktingar och migranter och vill inte tala annat än franska. Men en annan bild är att fransmän demonstrerar och manifesterar för mänskliga rättigheter, stöder flyktingar och migranter och protesterar mot polisens brutalitet. Precis som i Sverige är människor olika. Det finns många högerpopulister och rasister i Frankrike, men det finns också många antirasisterna och människor som kämpar för flyktingars och migranters rätt.

OBS. För hjälp läs www.guideasile.wordpress.com   Den uppdateras och finns i engelsk version.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Paris våren 2019. Del 1.

Paris i början av mars 2019. Dåligt väder. Gula västarna vid lördagsmarknaden under metrolinje 2 en hållplats från La Chapelle, och tältlägret nära Porte de la Chapelle. Foto författaren.

Man ska vara beredd på att få problem med Dublin och att som tidigare sova ute första tiden. Frankrike verkar lägga ner mer resurser på Dublinhanteringen nu. Antalet som söker asyl har också ökat mycket senaste året. Det tar ofta längre tid nu att komma till intervju och att få uppehållstillstånd. Civilklädd polis gör kontroller på gatorna då och då och frågar efter id och récépissé. “Det är inte som när du var här i oktober, det är svårare nu”, säger en av vännerna i telefonen. 

I oktober 2018 sov ett tjugotal nyanlända svensk- och tyskafghanska män på Boulevard Ney i norra Paris på en spårvägsperrong, som inte tagits i bruk än, en liten bit från Porte de la Chapelle. Under sig hade de kartong och i några fall madrasser, över sig filtar eller så låg de i sovsäck.  Sovsäckar hade de övertagit av kompisar som fått boende, eller fått av franska hjälporganisationer, eller köpt med pengar från Sverige eller Tyskland. Ibland kom polisen på natten eller tidigt på morgonen och körde bort dem.

På dagarna syntes inga andra spår efter dem än lite kartonger och en prydligt staplad hög av madrasser. De kom i kvällsmörkret efter att ha ätit kvällsmat, som delades ut av franska hjälporganisationer en kilometer österut längs boulevarden vid parken där många familjer sov, Porte d´Aubervillier.

Det var många ställen där flyktingar och migranter sov på nätterna men inte var på dagarna. Tält fick inte förekomma sedan polisen rivit alla synliga tält i maj och juni och drivit bort flyktingar och migranter från många ställen.

På nyåret 2019 var det kallt och polisen tillät tält. I ett nyhetsbrev från La Cimades läste jag att polisen hämtat flera tusen från tältläger i Paris och gett dem tak över huvudet i sporthallar.

I februari-mars stod ett femtiotal tält under en stor betongviadukt nära Porte de la Chapelle. Det är förmodligen det lägret som polisen rev nu i april efter knivattacker. I februari berättade några som bodde här att det var mycket bråk och droguppgörelser och att det nog skulle gå att beställa en knivattack mot en fiende här, om jag hade någon. Här sov många svenskafghaner sina första nätter i Paris.

Ett läger revs nu i påskveckan av polisen. Det var det som för ett år sedan fanns utmed en gata delvis under en bro nära prefekturen ”Metro 4” och moskén. Här stod många, många små tält tätt intill varandra prydligt förankrade i Europapallar, och jag pratade en eftermiddag med ett tjugotal svenskafghaner, som bodde här just då.  Senare på våren rev polisen tälten och tog allt som fanns i dem. Precis som nu inför påsken. I höstas såg jag inga tält.

Skärtorsdagen 2019 berättade N i telefonen:

Jag har en kompis som bodde i Växjö, vi kom till Sverige samma dag, till Malmö, och han kom och hälsade på mig senare. Han fick inte heller stanna genom gymnasielagen och han kom hit till Paris för några dagar sedan. Jag gav honom min sovsäck och mitt tält. Jag behöver ju inte det längre. Men dagen före i går när han var i moskén för att tvätta sig, kom polisen och tog alla tälten och allt som var i tälten. Han hade lämnat alla sina saker där för han skulle bara gå och tvätta sig. Han hade lämnat sin mobil också. Polisen tog alla hans saker. Folk som passerade var arga på polisen och protesterade och frågade varför gör ni så, dom har ju ingenstans att bo. Han har fått min gamla mobil och lite pengar så han kunde köpa en sovsäck. Nu sover han i Porte de la Villette, och han hittade ett tält där. Det är vid vatten och det är en bro där också. Men jag kan inte gå dit, min social säger att jag inte ska gå ut. Det är farligt ute nu och min récépissé har ju gått ut. Polisen tog två killar här utanför, de hade inte papper. Poliserna hade inte uniform och då kan man inte se om de är poliser. Så jag förklarar i telefonen för min kompis hur han ska göra och vart han ska gå.

Ungefär så berättade N om polisattacken, han som nu har inlett sin tillståndslösa limboperiod i Paris och snart kommer att få bo hos en fransk familj. Men hur kommer det gå för hans kompis?

Härom veckan kom många upprörda facebookinlägg från handlingskraftiga svenska mammor och vänner som har rest ner. De blev chockade av vad de mötte och gav all hjälp och allt stöd de förmådde, och samlade in swishade pengar.

Facebookinläggen speglar den verklighet som är i Paris för nyanlända. Men det är inte alltid bråkigt och livsfarligt och franska hjälporganisationer kommer med mat och man kan prata med dem. De kommer med mat till Porte d´Aubervillier, som kallas familjeparken i facebookinläggen, till La Villette intill kanalbassängen och till andra ställen. Hjälporganisationerna har också hjälpt och fört till sjukhus. Svenska kyrkan kan man också fråga till råds.

Franska myndigheters mottagande av nyanlända flyktingar är urdåligt och information otillräcklig. Men det är inte bara hemskt. Människor av samma nationalitet hjälper varandra och det finns många frivilligorganisationer som serverar mat och som ger råd om hygien och om man blir sjuk. Hemskt är Sveriges policy som tvingar svenskafghanerna hit.

Så småningom blir det bättre i Paris än som första mottagande är. Man får boenden, och klarar man Dublin får afghaner oftast uppehållstillstånd. Sedan följer krav att delta i fransk språkundervisning, sedan 1 januari 700 timmars franskundervisning. För den som redan kan franska kan timmarna minskas. Sedan gäller skolundervisning, yrkesutbildning eller arbete direkt.

Men hur ser franska migrationsmyndigheter på flyktingar från Somalia? I boendekön på Avenue Denfert-Rochereau (se andra artiklar om köande för boende) träffade jag en ung kille från Somalia, lång och gänglig och trevlig. På flytande svenska berättade han att han kom till Sverige som ensamkommande minderårig. I fem år har han bott i Stockholmsregionen innan han till slut gav upp och for till Paris.

Frankrike är i vissa avseenden bättre än Sverige, men det är inte ett snällt land

Generellt är Frankrike inte ett snällt land, vare sig mot invandrare eller sina invånare, och livet i Frankrike kan bli hårt. Frankrike har varit känt för att vara snåla med att ge asyl, och för många har det varit ett genomfartsland till England och London. Därav det stora vilda lägret i Calais. Gula västarnas massiva demonstrationer och protester nu bottnar i Frankrikes stora klasskillnader, arbetslöshet, dåliga löner och pensioner och motsättningar mellan centrum och periferi. Fransk polis kan vara mycket brutal och den franska byråkratin besvärlig även om det inte är som i Grekland.

Till skillnad från Sverige ger Frankrike ändå uppehållstillstånd till de flesta från Afghanistan och landet deporterar inte till Afghanistan.

Hazarerna får nästan alltid uppehållstillstånd i Frankrike. Man känner till diskrimineringen av hazarer i Afghanistan och av afghaner i Iran, även om kanske inte fransmän i allmänhet gör det. Pashtutalande pashtunerna får ibland avslag med hänvisning till osäkerhet om identiteten. Är de verkligen från Afghanistan eller är de från Pakistan? Pashtu och urdu ligger nära varandra språkligt men för pakistanier är det svårt att få uppehållstillstånd.  Detta berättat av en fransk asylrättsjurist.

Den som planerar att åka till Paris bör förbereda sig och ta reda på hur det är. Hen måste vara beredd på att det är hårt i början. Knivslagsmål, polisbrutalitet och att polisen river tält och tar ägodelar är en del av verkligheten, som många blir vittne till. Men afghaner tar hand om varandra, hittar kompisar och hjälper varandra. Men det är sant att en och annan kan begära pengar för hjälp. Så jag blir förvånad över facebookinlägg, som verkar nyvakna över hur det fungerar i Paris. Och samtidigt återigen imponerad av handlingskraften.

Nu är det så många svenskafghaner i Paris, så för alla bör det finnas någon att ringa redan från Sverige, egna kompisar, eller kompisars kompisar. Man bör förbereda sig och höra sig för. Det är dumt att ge sig iväg på vinst och förlust, om nu någon gör det.

Man hjälper varandra.

Och som A, som nu närmar sig slutet av en 18-månaders limboperiod och är rädd för poliskontroller, sa i telefonen härom dagen:

De är farligt för mig att åka till Porte de la Villette. Men en kompis ringde om en kompis som kommit från Österrike. Jag måste ju hjälpa honom. Det har ju varit så för mig också. Och jag är försiktig. Jag köper alltid biljetter på metron och jag klär mig snyggt. För de går mest på sådana som ser inte så bra klädda ut.

Han är bara en av många som har berättat om att hjälpa nyanlända kompisar och kompisars kompisar, eller att som nyanländ få den hjälpen. En del nyanlända bor hos en kompis eller kompis´ kompis i början, men jag har bara träffat en kille som inte har måst bo utomhus en tid.

Med avslag och deportationerna till Afghanistan

kommer afghanska medborgare från länder som Sverige, Finland, Norge, Tyskland och Österrike att söka till Paris och Frankrike. För vad ska de göra???? Många har aldrig, eller i stort sett aldrig, varit i Afghanistan utan har tillbringat sina liv som flyktingar i Iran eller Pakistan. Till nationaliteten är de afghaner eftersom Iran och Pakistan inte ger dem vare sig flyktingstatus eller medborgarskap.

Hur kommer Frankrike agera? Vi hör mest att den franske presidenten vill ha ett starkare EU med mer överstatlighet och ett gemensamt asylpaket för hela EU. Skulle det gynna afghanerna? Tveksamt eftersom EU:s asylbyrå inte hävdar att deportationerna bör stoppas. Mycket i det föreslagna asylpaketet är dessutom riktigt dåligt för den som söker skydd.

Alltfler svenskafghanska barnfamiljer har kommit till Paris, och de tillbringar som alla andra första tiden på gatan, eller snarare i parker.

Sverige är nu ett av de värsta EU-länderna i att ge avslag till människor från Afghanistan som söker skydd. Avslagsprocenten är i nivå med Ungerns. Systematiskt har Sverige använt vetenskapligt ifrågasatta åldersuppskrivningar, som många gånger är gripna ur luften av handläggare. Uppskrivna i ålder har ensamkommande barns och ungdomars fördelar i asylprocesser tagits ifrån dem, också för att de har fått vänta för länge på beslut och hunnit fylla 18 år.  Så de får avslag som vuxna och bedöms kunna klara sig i Afghanistan.

Asylutredningar för afghanska medborgare har många gånger uppmärksammats bland frivilligorganisationer och bland jurister för att verka ha som enda syfte att hitta skäl för avslag – hellre fälla än fria. Det är emot grundvärderingar om humanitet och mänsklighet som Sverige anser sig stå för. Många svenskar har tagit för givet att Sverige är ett humant och rättssäkert land. Sedan har den gradvisa insikten i hur unga ensamkommande från framför allt Afghanistan har behandlats i migrationsverkets och domstolarnas processer ändrat förståelsen av Sverige. Inom flyktingrörelsen har man upplevt tidigare hur vissa flyktinggrupper har särbehandlats och motarbetats. Formerna har varierat men målet har varit att de ska ut ur Sverige. Det har alltid funnits stöd för utsatta människor som söker asyl, men omfattningen har inte varit så stor och haft en sådan social och yrkesmässig bredd som nu när så många är förtvivlade över hur unga ensamkommande behandlas.

Inte bara unga ensamkommande behandlas omänskligt. Sedan tre år har Sverige en tillfällig lag, som ska vara minst två år till. Enligt den finns det ingen möjlighet att få stanna i Sverige av humanitära skäl, det vill säga att man skulle kunna få stanna av medmänsklig anständighet. Eftersom permanenta uppehållstillstånd är borta i lagen drabbas flyktingar som utöver att de är flyktingar är sjuka och behöver en vård, som bara ges om det finns garantier för långsiktighet. Finns inte det är det meningslöst att ge vården.

Så oerhört många medmänniskor drabbas av Sveriges tysta ansiktsbyte – förvandlingen till att vara ett hänsynslöst inhumant land.

OBS. För information om Paris läs www.guideasile.wordpress.com   Den uppdateras och finns i engelsk version.

Publicerat i Frankrike | Lämna en kommentar

Vad väntar flyktingar som får uppehållstillstånd i Grekland?

Öde hus utan el och vatten i norra Patissia, Aten. Här har hemlösa flyktingar och migranter från framför allt Sudan bott i många år, de flyttar in för några månader eller år, flyttar ut, andra flyttar in, några kommer tillbaka igen. Huset är bebott men man skulle inte tro det. Stor park i Aten där hemlösa sover om nätterna. Foto författaren.

Sedan 2015 och med UNHCR:s och många internationella frivilligorganisationers hjälp och pengar från EU har Grekland fått fram ett hyfsat flyktingmottagande om man jämför med tidigare. Då räknar jag inte in situationen på öarna i Egeiska havet – den är en skamfläck för landet och för EU. En del andra anläggningsboenden är inte heller bra och just nu har gamla, dåliga, som har stängts, öppnats på nytt. Men boenden som anvisas är för dem som är i asylprocessen.

Efter lång väntan får fler och fler uppehållstillstånd nu och vad händer då? De flesta får bo kvar sex månader i taget och fortsätter att få samma lilla månadspeng som tidigare. Men i det finns ingen långsiktighet. Få hittar arbete och det är begripligt om de flesta inte vill bli kvar i Grekland. Det finns inte integrationsprogram och en del hamnar i direkt misär och hemlöshet.

Har de tagit sig till andra EU-länder och sökt asyl och inte godkänts för till exempel familjeåterförening, skickas de ofta tillbaka till Grekland. Har de fått grekiskt uppehållstillstånd hamnar de i ett limbo utan pengar och bostad och i en byråkrati, som för att ge den lilla hjälp, som finns för greker, kräver dokument som de inte kan få fram. Det konstaterar två aktuella rapporter skrivna av grekiska Refugee Support Aegean och tyska Pro Asyl, två tunga frivilligorganisationer med år av samarbete bakom sig.

Därför bör inga EU-länder skicka tillbaka flyktingar med uppehållstillstånd till Grekland.

Nästan alla från Syrien får förr eller senare tillfälligt uppehållstillstånd i Grekland, liksom många från Afghanistan.

Att få svar på en ansökan om internationellt skydd tar lång tid. De flesta vill till ett annat europeiskt land, ofta för att komma nära släktingar eller vänner och för att länderna ger lite bättre förutsättningar att bygga upp livet igen. Men EU:s lag är att de ska stanna i första europeiska ankomstland. Med fingeravtrycken i unionens databas skickas de tillbaka till första land om de lyckas ta sig vidare upp genom Europa.

Omlokaliseringen till andra EU-länder, som i viss mån fungerade för några år sedan genom ett tvåårigt avtal, fungerar inte längre. Grekland ber och kräver det som en solidarisk handling länderna emellan, men inget händer.

De omkring 60 000 som finns på fastlandet i kön för att få asyl bor numera på många håll i speciella anläggningar eller i lägenheter, de flesta i Aten-området och i norra Grekland.

Har man väl fått internationellt skydd väntar tyvärr stora svårigheter eftersom de inte finns någon övergripande integrationsverksamhet, inte annat än några mindre projekt. Det kan vara lite lättare att hitta arbete inom jordbruket på landsbygden, men många människor på flykt har inte alls den bakgrunden. I Aten är arbetslösheten stor, fattigdomen utbredd också bland greker och många med uppehållstillstånd hamnar till slut på gatan.

Kan man inte grekiska är det svårt att hitta arbete. Språket är inte enkelt och språkkurserna för få.  Före krisen fanns många migrantarbetare i byggbranschen, som allt i allo, inom hem, hushåll och barnomsorg och med frukt- och grönsaksplockning. Men med krisen försvann arbeten och inom jordbruket sjönk lönsamheten och odlare hade inte råd att anställa plockare.

Bostäderna som finns är för asylsökande, antingen det är lägenheter för särskilt sköra personer och familjer, eller i anläggningar för dem som söker asyl. För dem som har fått uppehållstillstånd finns ingenting att anvisas till. I stället har det blivit vanligt att de får bo kvar där de bor sex månader i taget. Men det finns ingen långsiktig garanti för det. Tills vidare verkar de också behålla månadspengen – 200 euro till en vuxen person, för barn lägre.

Det är som att Grekland har trott att flyktingarna bara är på tillfälligt besök

Snart kommer de återvända hem, verka landet tro. Undantagen är några kommuner som satsar på integration men de är som droppar i havet sett i sin helhet. Staten saknar pengar för omfattande och nödvändiga integrationsprogram, men det finns eller har åtminstone funnits EU-fonder att söka från. Jag befarar att flyktingbyarna med sina enkla containerhus och ofta dåliga kommunikationer kommer finnas kvar i många år. Och i övrigt?

Värst utsatta är som oftast ensamkommande vuxna män utan familj. Många blir hemlösa, bor i ockuperade hus eller övergivna ruckel utan el och vatten, och står i de dagliga långa köerna till stadens soppkök. Här finns också kvinnor och familjer.

Tyskland ersätter Dublinförordningen med bilaterala återtagandeavtal

Riktigt illa drabbade är de som har rest vidare under den långa handläggningstiden. De har sökt asyl i ett annat EU-land och under tiden fått uppehållstillstånd i Grekland. När nya landet – till exempel Sverige – upptäcker det skickas de tillbaka till Grekland.  

Dublinförordningen, som är en del av EU:s gemensamma system för asyl, används för Grekland igen men med rätt för Grekland än så länge att säga nej om de inte kan kan ta hand om återvändarna, som då ska in i asylprocessen igen. Än så länge har ganska få flyktingar skickats tillbaka med hänvisning till Dublin.

Men Tyskland, dit de flesta söker sig, använder sedan i höstas ett bilateralt återtagandeavtal med Grekland. De som vill söka asyl i Tyskland fastnar i tillfälliga kontroller vid gränsen till Österrike, och har de vistats i Grekland (EU-databasen för fingeravtryck ger svar) sänds de tillbaka i stort sett med en gång. Det sker oavsett om de fortfarande är asylsökande i Grekland eller har fått uppehållstillstånd.

EU:s regelverk med Dublinförordningen gäller människor som är i asylprocessen. En rad regler ska följas innan en person kan skickas tillbaka. Det tar tid och ger personen möjlighet att överklaga beslut och förklara varför de har lämnat Grekland. Skälet kan vara att de i praktiken inte får det skydd – eller sjukvård – i Grekland som de behöver. Det bilaterala avtalet är däremot en snabb procedur som sköts av polis och gränsbevakning och där Grekland inte har rätt att säga nej på grund av att de inte kan ta hand om människorna. De som tvingas tillbaka är både asylsökande och flyktingar med uppehållstillstånd i Grekland. Tyskland har fattat bilaterala avtal med Spanien och Portugal och avtal med Frankrike och Italien lär vara på gång (se ECRE policy paper 5 december 2018 Bilateral agreements: Implementing or bypassing the Dublin regulation?)

När Grekland officiellt redovisade siffror för återtagande från andra EU-länder på en konferens i Stockholm i november blev det låga Dublinåtertagandet redovisat. Men de mycket högre siffrorna för det bilaterala återtagandeavtalet med Tyskland nämndes inte.

Värst blir det för dem som skickas tillbaka för att de har uppehållstillstånd i Grekland

De som tvingas tillbaka till Grekland för att de redan har uppehållstillstånd hamnar utanför systemet med bostad och försörjning. De har ingenting att bo kvar i och blir inte aktuella för sex månaders boenderespit. De får ingenstans att bo, inte pengar och inte arbete.

En vanlig urskuldande kommentar från greker när vi talar om flyktingars utsatthet generellt brukar vara att så har många greker det också. Men jämförelsen fungerar inte. De flesta greker har ett socialt nätverk av släktingar, vänner och grannar, som bistår på olika sätt även om det inte räcker till. Inte utan skäl är grekerna stolta över att hjälpa varandra, och många nära släktingar har flyttat ihop på grund av krisen för att minska boendekostnaderna. Vilket kan vara förödande för relationerna. Men i flyktingars nätverk är oftast ingen så resursstark att de verkligen kan hjälpa, och de saknar nästan alltid språket. Resurserna de har är möjligen släktingar i hemlandet eller i övriga Europa, som kan skicka pengar.

Men det handlar inte bara om bristen på nätverk utan de som har skickats tillbaka och har fått uppehållstillstånd hamnar av byråkratiska skäl i ett limbo av utebliven hjälp. Som flyktingar med uppehållstillstånd har de formellt samma rättigheter som greker, men de kommer inte åt hjälpen av byråkratiska skäl. De får inte vissa nödvändiga dokument för att de saknar andra dokument, som de inte får för att  ….. Och så vidare. De är nu inte längre asylsökande men har inte arbete och pengar så de kan hyra bostad och det finns inga bostäder att anvisa. De får inte det grekiska försörjningsstödet för de kan inte visa upp skattedeklarationskvitto, inte en bostadsadress eller rätt dokument på att de är hemlösa, och inte bankkonto. Att de till exempel inte kan visa papper på att de är hemlösa beror på att systemet inte täcker personer i deras situation.

Det blir en cirkelgång av problem – eller kort sagt, som min vän Chaman, som numera lever i Nederländerna, sa, Grekland är hemskt. Han har levt i Grekland i fem år och tyckt om Grekland. Men så småningom kom han i en situation när han jagade dokument för sin familj och till slut beskrev Grekland som hemskt.

De har det inte säkert i Grekland

De som redan har uppehållstillstånd och sänds tillbaka har papper på att de har internationellt skydd. Men orden har inget praktiskt innehåll. De lämnas vind för våg och lever inte säkert när de bor i parker eller i ockuperade eller utdömda hus. Atens stad har två socialarbetare, som på begränsad tid ska finnas tillgängliga för alla och som talar arabiska och persiska, Men de kan inte göra så mycket. Att få plats på härbärge för hemlösa skulle kunna vara en nödlösning, men de är fullbelagda, människor står på väntelista, flera av dem kräver att man ska tala grekiska eller engelska, att man ska vara psykisk frisk, och de tar med något undantag inte emot familjer. Och så vidare. Det finns stora och små soppkök av olika slag i Aten. Men antalet portioner är begränsade och de flesta serverar inte mat varje dag. En portion mat per dag kan heller inte vara tillräckligt i längden.

Rapporten, som jag hämtar detta ur, avslutar med att uppmana EU-länderna att beakta rapporten och sluta skicka tillbaka flyktingar som har fått uppehållstillstånd till Grekland. Noter bekräftar att i åtminstone tre fall har tyska domstolar hävt beslutet att skicka människor som fått internationellt skydd i Grekland tillbaka dit.

I en ny rapport från januari 2019 följer rapportören under fyra månader en tvåbarnsfamilj, som skickats tillbaka från Schweiz efter att det visat sig att de har uppehållstillstånd i Grekland. Erfarenheterna var desamma, ingenting var förberett när de kom till Atens flygplats, de hamnade som hemlösa i en park och levde där i flera månader, de kunde inte få fram de dokument som behövdes för att få försörjningsstöd, de hade stora svårigheter att få den vårdhjälp de verkligen behövde, och så vidare.

Rapporterna går att få fram på Pro Asyls hemsida – googla på Pro Asyl och hitta dem under rubriken publikationer On the living conditions of beneficiaries of international protection in Greece (August 30th, 2018) och Returned recognized refugees face a dead-end in Greece – a case study (January 4th 2019).

Publicerat i Allmänt Europa, Grekland | Lämna en kommentar

Grekland inför valen, 2. Blir flyktingarna en valfråga?

Samos strax utanför mottagningslägret, hösten 2017. Aten hösten 2017, Taher och Chaman. Gatumarknad i Aten 2017. Viktoria torget, Aten, en av många familjer från Afghanistan, 2011. Foto författaren.

I dag anklagar Neo Demokratia Syriza för att ha bjudit in flyktingarna till Grekland, och att regeringen orsakade den så kallade flyktingkrisen 2015. Men blir flyktingarna en valfråga?

På de Egeiska öarna blir det säkert så, och ND vässar klorna.

En del greker menar att flyktingfientlighet och rasism skulle vara mycket mer utbrett om inte EU-pengarna fanns. Alla vet att flyktingarna är lönsamt för Grekland genom pengarna som ramlar in från EU:s fonder och att det bidrar till ekonomin och ger arbetstillfällen. Men vad händer om EU efter parlamentsvalet i maj blir styrt av extremhögerns åsikter mycket mer än idag och pengarna omfördelas till gränsbevakning och läger utanför EU? Utan lönsamhet för Grekland kommer främlingsfientligheten, extremhögern och den grekiska fascismen öka.

Migration förväntas bli en stor fråga i EU-valet i många länder.
Risken är mycket stor att extremhögern går framåt antingen de finns inom eller utanför andra partier.

I det Europa vi har nu styrs flera länder av regeringar där högerextrema partier ingår eller styr i bakgrunden, risken är att Grekland efter riksdagsvalet blir ännu ett. Därför är det viktigare än någonsin att många röstar i EU-valet och på partier som säger nej till högerextremism och som omfattar  EU:s grundvärderingar om demokrati, medmänsklighet, allas lika värde, humanism och asylrätt.

En bakgrund

Med nyvalet sensommaren 2015 var migrationsministern utbytt med läkaren Yannis Mouzalas och fokus lades mer och mer på tak över huvudet. Sedan sommaren 2013 finns en fungerande asylmyndighet. Handläggningstiderna är mycket långa.

Med hjälp av UNHCR, stora och små internationella hjälporganisationer och mycket pengar från olika EU-fonder, som  började anlända efter lång byråkrati, förvandlades Grekland successivt. Idag bor flyktingar runtom i landet i flyktingförläggningar, hotell och lägenheter. Boenden är för asylsökande, och när fler får uppehållstillstånd blir många hemlösa och arbetslösa.

De överfyllda katastrofala flyktinglägren på öarna i Egeiska havet är ett annat problem. Det en konsekvens av EU-Turkietavtalet från mars 2016 och att medlemsstaterna är motvilliga till att omlokalisera flyktingar som nått Grekland. Efter ihållande kritik har nu drygt tio tusen flyttats över till  fastlandet där flyktingläger blir överbefolkade. Dessutom kommer många nyanlända direkt in i norra Grekland över Evrosområdet.

Kylan nu gör att värmeanordningar inte räcker till. Det kommer rapporter om att filtar inte delas ut. Många tvingas bo i tält i norra Grekland, Aten-området och på öarna. Hur håller man värmen? Genom att sova med armarna om varandra, säger rapporter.

I Vathy, Samos, och Moria på Lesvos bor flera tusen i tält utanför själva lägret. Lägret i Vathy är mindre än Moria på Levos, men har under hösten haft sju gånger fler asylsökande än kapaciteten. Tälten är ofta enkla sommartält för turister. Här saknas värme och elektricitet, och det är stora svårigheter med vatten, sanitet, sjukdomar, brist på läkare, och på det faktum att nyanlända ska bedömas utifrån om de är särskilt utsatta brister. Gravida, ensamkommande minderåriga, äldre, funktionshindrade och så vidare får inte det stöd de ska ha. Nu är det dessutom vinter och människor fryser dygnet runt i brist på värme och filtar.

Återigen “illegala immigranter”?

Grekland är första ankomstland till EU för tiotusentals flyktingar och Italien har varit det tills nyligen. Nu söker sig alltfler till Spanien sedan Italiens nyvalda högerextrema regering vägrar räddningsfartyg att anlöpa hamnarna. Men dessutom kommer allt färre fram efter EU:s och Italiens ovärdiga avtal med Libyen, ett land som behandlar flyktingar och migranter hänsynslöst. EU-politiken har många svarta sidor och EU-valet i maj är viktigare än vad många tror och i alla medlemsstaterna.

En del greker menar att även om Italiens agerande är omänskligt så visar Italien modet att inte följa vad EU säger. Samma sak med att inte följa EU:s budgetkrav, ett mod som inte Tsipras och Syriza har haft. ND menar att Syrizas flyktingpolitik har varit förödande för landet och för EU, att gränserna måste skyddas, asylprocessen förenklas, ”illegala migranter” sorteras från flyktingar, förvaren byggas ut och flyktingar och migranter skickas tillbaka till Turkiet eller till sina hemländer.

Grekiska och internationella organisationer för mänskliga rättigheter kräver sedan länge att EU-länderna inför säkra och legala inresevägar för människor på flykt. Rätten att söka asyl är djupt förankrat i internationell lag och EU bör inte lägga resurser på att göra det omöjligt för flyktingar att nå unionen.

Den långa tiden för asylprocessen beror bland annat på grekisk lag och EU-lag – människor har rätt att överklaga beslut. Asylprocessens långsamhet, brist på boenden på fastlandet och att världen tvingar människor att fly är de officiella skälen till att lägren på särskilt Lesvos och Samos och flera läger på fastlandet är så överbefolkade. Regeringen får mycket kritik och skyller också på kommunerna och att medlemsstaterna inte avlastar Grekland .

Förvaringsplats eller möjlighet?

Det är inte obefogat om grekerna känner att EU betraktar deras land som en förvaringsplats för oönskade flyktingar. Landets urdåliga ekonomi, höga arbetslöshet och ovana vid att arbeta med integration gör att många dessutom inte förmår se de positiva möjligheterna som immigranterna innebär. Men det finns några få grekiska kommuner som arbetar för integration.

EU stöder Grekland ekonomiskt när det gäller människor på flykt men medlemsstaterna fördröjer och förhindrar familjeåterförening och anhöriginvandring och skickar tillbaka människor som har sökt asyl i Grekland eller fått asyl. Senaste tiden sker det alltmer genom bilaterala avtal. När det gäller Tyskland har det bilaterala återtagandeavtalet med Grekland blivit viktigare än Dublin III.

Tyska asylrättsorganisationen Pro Asyl och grekiska Refugee Support Aegean följde under fyra månader en familj på fyra personer med uppehållstillstånd i Grekland som skickats tillbaka från Schweiz i augusti. De blev omedelbart hemlösa och tvingades bo i en park. Frivilligorganisationer för asylsökande svarade att det finns inga boenden, som med sina regler passar för människor med flyktingstatus som kommer tillbaka. Det var i praktiken omöjligt att få ekonomiskt stöd trots att de var utblottade. De kunde inte öppna bankkonto eftersom de saknade permanent adress och inte kunde få fram papper på att de var hemlösa. Utan bevisa på hemlöshet och utan permanent adress fick de inte stöd som arbetslösa. De mötte lång väntan och andra stora svårigheter för att få tillgång till fysisk och psykisk hälsovård.

Pro Asyl och Refugee Support Aegean avslutar rapporten – daterad januari 2019 – med att uppmana medlemsländerna att inte skicka tillbaka erkända flyktingar till Grekland.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Grekland inför valen

Aten bortom monumenten 2011-18, Samos 2014. Foto författaren.

2019 ska grekerna rösta i parlamentsval, kommunalval och EU-val. De flesta jag har talat med i Aten under senhösten och i våras tror att de konservativa med Neo Demokratia i spetsen kommer vinna parlamentsvalet. Grekerna vill ha en förändring, ”bara det blir en förändring”. De är besvikna och trötta på Syriza och premiärministern Alexis Tsipras, och många känner sig förrådda. ”Syriza har inte gjort vad de lovade, Tsipras följde inte folkomröstningen. I allt har han anpassat sig till vad EU vill. Han förstörde för en hel generation.”

Kommunalval och EU-val ska äga rum i maj, parlamentsval senast i oktober men antagligen i mars. Om regeringen inte vinner omröstningen i parlamentet om namnbyte av FYROM till Norra Makedonien kan det bli val tidigare.

Regeringen vann omröstningen med snäv marginal, men majoriteten greker uppges vara emot namnet.

Vid de två senaste valen 2015 (ordinarie parlamentsval på nyåret följt av extraval dryga halvåret senare) var Syriza och Neo Demokratia de största partierna sedan socialdemokratiska Pasok reducerats till en spillra.

En pratsam taxichaufför, vars flytande engelska förklarades med hans rötter i den grekiska diasporan i Australien, talade varmt om Antonis Samaras, ”jag tycker Samaras gjorde ett bra jobb”. Han var konservativ premiärminister 2012 – 2015, och hörde till partiets liberala falang. Samaras följde EU:s och Trojkans order om hårda ekonomiska åtstramningar för att få de räddningslån som tillsammans med kraftigt nedskurna offentliga utgifter och nya och höjda skatter och avgifter skulle rädda utlånarna av de famösa lånen. Men till skillnad från Tsipras hade Samaras inte lovat något annat. I dag med partiledaren Kyriakos Mitsotakis har ND en retorik som närmar sig extremhögern. Kanske är det för att vinna röster från Gyllene Gryning.

Nu har Grekland fått sitt sista räddningslån och BNP sägs ligga en aning på plus. Men den grekiska fattigdomen är utbredd. Den höga procenten arbetslösa har minskat en aning, och själv undrar jag om inte det beror på att så många unga greker har emigrerat.

När jag har hamnat i diskussioner i Aten om besvikelsen över Syrizas har jag tagit fram flera bra saker, som jag vet att Syriza trots allt har genomfört, och jag har undrat hur de tror att det blir med en högerregering.

 

Attityden till flyktingar ändrades med Syriza

Min uppmärksamhet på Grekland sedan 2011 har i första hand gällt hur Grekland har tagit hand om flyktingarna, och jag minns Samaras tal inför valet våren 2012 om att Atens invånare måste ta tillbaka gatorna från alla ”illegala immigranter”. När tidningarna skrev om flyktingar var det i sammanhang av kriminalitet och olaglighet, ordet flykting användes sällan. Från Samaras regeringstid minns jag de omfattande polisrazziorna och flyktingar som inte vågade gå ut, att Grekland saknade flyktingmottagande och fungerande asylsystem och att många spärrades in i förvar. Till det kom rapporterna om flyktingbåtar som brutalt tvingades tillbaka av kustbevakningen och att barn och vuxna drunknade. Jag minns också den långa stängningen av public service.

När Syriza vunnit valet i början av 2015 blev den regeringen den första att ha en migrationsminister, den asylrättskunniga juristen Tasia Christodoulopoulou. Media motarbetade henne. När den stora flyktinginvandringen tog fart tidigt på sommaren var regeringen oförberedd och utan resurser. Ändå gjorde den en hel del efter förmåga. Kort efter regeringsbildningen släpptes sextusen flyktingar från förvar, där många varit inspärrade i över två år under vidriga förhållanden och emot EU:s regler. Migrationsministern gick också ut i media och meddelade att tvärtemot medias och politikers språkbruk ”illegala immigranter” var de som kom över havet flyktingar från Syrien och andra länder och de sökte skydd. Det bidrog till att retoriken ändrades. Flyktingar jag pratade med på gator och i lägenheter den våren sa att stämningen i staden blivit helt annorlunda. Nu kan vi andas, hörde jag också greker säga och syfta på att äntligen hade de många poliserna på gatorna tagits bort, de som ”nästan fått en att tro att man var i en ockuperad stad”.

I dag anklagar Neo Demokratia Syriza för att ha bjudit in flyktingarna till Grekland, och att regeringen orsakade den så kallade flyktingkrisen 2015.

 

Oreparabla sår i det grekiska samhället

Trycket som har legat på grekerna sedan 2010 är enormt. Det är stor skillnad på att leva med åtstramningar under ett-två år och att leva så många år med ständiga nedskärningar, företag som går omkull, sänkta löner och sänkta pensioner år efter år, och ökade och nya skatter och avgifter. Konsekvenserna blir oreparabla.

Ganska snart i början av krisen förlorade de som inte kunde betala sin hälsoförsäkring rätten till subventionerad sjukvård och medicin. Solidariska sjukvårdskliniker växte fram där läkare och andra sjukvårdsprofessionella volontärarbetade schemalagda dagar och kvällar. Syrizaregeringen gav sedan alla rätt till subventionerad sjukhusvård och medicin. För det stora Evangelismos-sjukhuset i Aten togs outsourcing av verksamheter bort, vilket minskade sjukhuset kostnader.

Men den grekiska sjukvården har gått på knä med långa väntetider till vissa specialister, svårigheter att genomföra analyser och brist på mediciner och sjukvårdsutrustning. Ibland har sjukhus vänt sig till solidariska kliniker för hjälp med vad de själva har saknat. Klinikerna i sin tur har fått och får hjälp av greker och greklandsvänner runtom i världen. Det svenska Nätverket för Grekland stöder den solidariska kliniken i Elliniko i Aten sedan flera år och skänker medicin.

 

Extremhögern

Till höger om Neo Demokratia finns flera extremisthögerpartier. Gyllene Grynings gatuvåld har tonats ner men de finns i parlamentet och där har inte retorik och uppträdande blivit bättre. Rättegångarna mot ledarna pågår fortfarande. Så är det ofta i Grekland, domstolar tar mycket lång tid på sig att fatta beslut. Rättegången mot en biskop som för flera år sedan uttalade sig så rasistiskt att åtal väcktes pågår fortfarande, och det lär luta mot frikännande. Enligt European Barometer, återgivet i ett novemberinslag i ANA news, är Grekland ett av de mest rasistiska länderna i EU, synligt i traditionella och sociala media, institutioner, skolor, polis, armén, kyrkan och samhället i sin helhet.

Jag lyssnar till greker, som är rädda för den hårdare och extremnationalistiska retorik som finns ganska allmänt inte minst inom Neo Demokratia. Hela 1900-talet har många exempel på grym brutalitet och extrem nationalism. Att brutalitet och hänsynslöshet lever under ytan var uppenbart under Juntaåren 1967-74 och i de många rasistiska attackerna mot flyktingar och migranter för några år sedan. Våldet mot flyktingar och migranter har dämpats, men tidigt i höstas mördades en relativt känd grekisk hbtq-aktivist brutalt mitt inne i centrala Aten. Denne Zak stängdes först inne i en butik och sparkades sedan till döds ute på gatan medan människor runtom såg vad som hände och även filmade. Från andra länder vet vi att extremhögerns våld även brukar drabba sexuella minoriteter. Ska det bli så i Grekland också?

 

Förändring, men i vilken riktning?

Många greker befarar att extremhögern kommer gå fram kraftigt i valet och att landet kommer följa Italiens exempel. Att kritiken mot EU och de senaste årens händelser visar sig i omfattande nationalism, extremism och populism.

Att grekerna vill ha en förändring, hör jag gång på gång. ”Syriza har inte varit bra för oss greker så låt oss nu pröva något annat.” Men vad kommer ”något annat” innebära? Och vart är Grekland på väg?

I en väljarundersökning i december är Neo Demokratia störst parti med 31 procent, Syriza ligger på 23 procent. Gyllene Gryning får knappt 7 procent, lika mycket som det tidigare Pasok, som har bytt namn idag. Kommunistpartiet får 6 procent medan övriga partier alla kommer under 3 procentsspärren för att komma in i riksdagen.

Till vänster om Syriza finns vid sidan av kommunisterna LAE som bildades av en besviken utbrytar grupp inom Syriza. Yannis Varofakis, som var Syrizas finansminister de första månaderna men tvingades bort, har också bildat ett nytt riksdagsparti och varit medgrundare av det europeiska DiEM25, som beskriver sig om ett grönt progressivt internationellt vänsterparti inspirerat av amerikanske Bernie Sanders. På DiEM25 samling i Tyskland i höstas nominerades Varofakis till att toppa partiets lista till EU-valet. Artikelförfattaren hoppas att han och andra i detta nya parti kommer in i EU-parlamentet och får framgång.

Hur tror du och ni att det blir med Neo Demokratia vid makten, frågar jag, och får till min förvåning veta att partiet inte tycks ha visat upp så mycket till program utöver att skydda landet och det grekiska från flyktingar, sagt sig vilja rekonstruera medelklassen, förbättra ekonomin och kvaliteten på den grekiska demokratin samt ge föräldrarna till varje nyfött barn 2 000 euro. Jag misstänker att det ska vara barn till grekiska medborgare. Att uppmuntra grekerna till att skaffa fler barn ger otäcka vibbar om 30-talets Tyskland och Victor Urbans försök att kompensera bristen på arbetskraft som blir följden av dagens ungerska fientlighet mot flyktingar och migranter.

I höstas lovade Tsipras att pensionerna ska inte sänkas mer och en del skatter och avgifter ska tas bort eller minska. Bra och nödvändigt, säger min journalistvän Dimitris Angelidis på journalistägda Efimerida ton syntakton. Ett spel av Tsipras inför valen, säger andra.

Löftet om pensionerna tillfredsställer inte pensionärerna, som demonstrerar och kräver att pengarna som har tagit från dem ska betalas tillbaka.

Dimitris Angelidis är inte så säker på att Syriza kommer förlora valet. Grekerna är besvikna, men finns det något alternativ, frågar han retoriskt. Vännerna är oroliga för följderna om extremhögern går fram i EU-valet och för valet av ny EU-kommissionär. Det kan bli mycket mindre pengar till unionens flyktingfonder och vad händer då i Grekland, som i dag har EU:s högsta flyktingmottagande i förhållande till sin folkmängd?

Och så har vi kyrkan. I november ledde förhandlingar mellan premiärministern och den grekiskortodoxe ärkebiskopen till en överenskommelse om att prästerskapet skulle sluta räknas som statstjänstemän och få sin lön utbetalad av kyrkan och inte som nu av staten. Staten skulle ge kyrkan pengar för detta. Därmed skulle antalet statsanställda minska med så många tusen att regeringen fick utrymme för nyanställningar. Det kanske behövs men är också ett traditionellt sätt för grekiska regeringar att säkra anhängare genom att tillsätta tjänstemän inom det egna partiet. Klientilism kallas det. Genom att få bort prästerna som statsanställda skulle landet ändå leva upp till EU:s krav om färre statligt anställda. En överenskommelse om beskattning av kyrkans många fastigheter diskuterades också, som det är nu betalar kyrkan ingen eller låg fastighetsskatt.

Ärkebiskopen samlade landets nästan hundra biskopar, som sa blankt nej till att inte längre vara statstjänstemän. Ett steg mot att skilja staten och kyrkan åt? Nja, det är grekerna nog inte redo för. Men var det inte otaktiskt av Tsipras inför valet, frågade jag min journalistvän, och fick svaret kanske, kanske inte. Ortodoxa kyrkan i Grekland är konservativ och har potential att samla många till att rösta med högern. Många präster pratar politik i kyrkan och en del uttrycker rasistiska och extrema åsikter. Å andra sidan är många greker rejält trötta på kyrkans privilegier.

 

Balkan, Turkiet, oljan

Grekerna har också utrikespolitiken att beakta vid de kommande valen. Geopolitiska läget med gränsen till stora, starka Turkiet liksom gränserna i norr till övriga Balkan kräver sin diplomati.

Namnfrågan med FYROM, eller som förslaget nu är Norra Makedonien, är infekterat och mycket aktuellt just nu. I förhandlingar med grannlandet har Tsipras har sagt ja till Norra Makedonien men namnet ska accepteras av parlamentet. Neo Demokratia har sagt att de kommer rösta nej. Tunga på vågen är Anel-partiet, regeringens konservativa koalitionspartner, som också säger nej. Ett nederlag fäller antagligen regeringen. Majoritet i parlamentet för regeringens förlag förväntas innebära avspänning på Balken, en fjäder i hatten för Tsipras och att Norra Makedonien kan bli medlem i Nato och så småningom i EU. USA och Trumph vill placera en Natobas i Norra Makedonien för att bättre ringa in Ryssland. Tsipras och Syriza följer inte bara EU, säger kritikerna, utan gör också som USA vill.

I Medelhavet finns planer på att utvinna olja utanför Turkiet och Cypern. USA, Cypern, Grekland och Israel spelar ett spel där också Italien och Frankrike finns med, men där Turkiet hålls utanför. Planerna fanns innan Syriza kom till makten och ändras säkert inte med ett regeringsbyte. Men det är ett farligt spel gentemot Turkiet att hålla Turkiet ute och det kan leda till krig trots att både Turkiet och Grekland är med i Nato, får jag höra av vänner.

Publicerat i Grekland | Lämna en kommentar

Afghanistan-Sverige-Frankrike. Varför söker de skydd?

Varför Frankrike, varför inte Nya gymnasielagen i Sverige?

När männen jag träffar i Frankrike tog beslutet att pröva Frankrike har de gjort det för att de har fått avslag på sina ansökningar om att få stanna i Sverige. De vet också att de inte eller antagligen inte fyller kriterierna för att få det tillfälliga uppehållstillstånd för studier, som Nya gymnasielagen kan ge om ansökan lämnades in före siste september 2018.

Nya gymnasielagen blev regeringens svar på omfattande protester från lärare, psykologer, socialarbetare, boendepersonal, fosterföräldrar, idrottsledare, politiker och allmänhet mot hur unga, ensamkommande drabbades i asylprocessen när de kommit som minderåriga. De flesta hade afghansk nationalitet. Det blev långa väntetider för dem och under tiden etablerade de sig bra, gick i skola, lärde sig svenska men möttes sedan av avslag, suspekta åldersuppdateringar så att de var 18 år när avslagsbeslutet togs. De miste bostad, skolan, gode man och det oftast goda bemötande de haft som ensamkommande minderåriga. Till slut hade de tre avslag och skulle deporteras till Afghanistan. Men Nya gymnasielagen, som möttes av protester, ibland annat Lagrådet och flera politiska partier, ger bara möjlighet till fyra års tillfälligt uppehållstillstånd i förbindelse med studier.

Flera kriterier krävs men många uppfyller dem inte. De sökte till exempel asyl i Sverige efter 24 november 2015 (de kan ha kommit lite tidigare men ansökan fördröjdes). De fick sitt första beslut innan 15 månader hade gått (till exempel efter 14,5 månader). Eller de var kanske inte minderåriga när de kom till Sverige.

För många i Frankrike nu var Nya gymnasielagen aldrig aktuell. Men de har tre avslagsbeslut i Sverige eller fick sitt tredje när de kommit till Frankrike. Enligt svenska statens mening skulle de förr eller senare bli deporterade till Kabul, och de visste att de var i stort sett chanslösa om de tvingades till Afghanistan.

Att de har åkt till just Frankrike beror på alltfler från Afghanistan hade fått uppehållstillstånd i Frankrike under senare år när andra länder gav avslag. Inget annat EU-land har haft lika höga siffror för flyktingar från Afghanistan de senaste åren med undantag för Italien. Men Italien har dålig ekonomi, hög arbetslöshet och den som får uppehållstillstånd här får stora svårigheter att försörja sig och leva människovärdigt. Italien ligger också längre från Sverige och det är krångligare att åka dit på egen hand och innebär fler gränser att passera.

De flesta vill stanna i Sverige. De har lärt sig svenska, talar svenska, vill fortsätta skolan och de har satsat på Sverige. Många känner sig lurade men tycker ändå om Sverige om än inte Migrationsverket och domstolarna. Många som är kvar i Sverige utan uppehållstillstånd har ansökt enligt Nya gymnasielagen och väntar fortfarande på besked. Andra har fått positivt beslut men har svårt att hitta någonstans att bo och är hemlösa. De stöttas av många, sina skolor, kamrater och av svenska närstående.

Nyligen meddelade Migrationsverket att en tredjedel av hittills gjorda beslut om Nya gymnasielagen innebär avslag. Det handlar om flera tusen unga människor. Vad kommer de göra? Frankrike?

Och vad kommer hända på sikt de många tusen som fått och får positivt beslut om att gå i skolan i fyra år – alla beslut är inte fattade än? Kommer de hitta bostad, kommer de hitta skola om de får bostad på mindre orter, kommer de klara studierna? Ja, det gör förhoppningsvis de flesta för de är mycket studiemotiverade. Men sedan är kraven höga på arbetet de måste hitta för att få stanna kvar i Sverige, i ett land där nästan vartenda förstajobb innebär lågavlönade tillfälliga praktikjobb. Hur ska det gå? Vi får ta en sak i taget och förbereda, brukar vara ett svar bland de enormt många engagerade svenskarna.

Varför söker människor med afghansk nationalitet skydd i Europa

Afghanistan har haft ständigt pågående krig sedan 1980-talet. Krig dödar och lemlästar och förstör möjligheter att arbeta, försörja sig och leva ett värdigt liv. Efter att kriget i Syrien har mattats av anses kriget i Afghanistan vara det allvarligaste i världen nu.

De flesta flyktingar från Afghanistan finns i Iran och Pakistan. De har flytt på grund av inte endast rena krigshandlingar utan ibland från i första hand förföljelse och utbredd rättslöshet. Kriget i Afghanistan visar ett krigs komplexitet, det är inte bara bomber som dödar och sargar utan alla möjliga konsekvenser av krigskaos.

Som flyktingar i de två grannländerna har de hänvisats till lågstatusjobb, saknat rätt att äga företag (i dessa småföretagarländer!), äga sitt hus, utbilda sig och de har getts tillfälliga uppehållstillstånd, som ska sökas om hel- eller halvårsvis. En del har aldrig fått uppehållstillstånd utan tvingas leva utan dokument och tillstånd att vara där. Det är möjligt att förutsättningarna för integrering var bättre längre tillbaka.

Många av de ensamkommande minderåriga, som nådde Sverige 2015 och innan dess, har vuxit upp i framför allt Iran och mötts av diskrimineringen men också av det direkta hotet att tvingas välja mellan tvångsdeportering till Afghanistan eller att ta värvning som soldat i kriget i Syrien på den syriske presidentens sida.

De har levt som flyktingar i Iran eller i Pakistan med eller utan föräldrar, eller de har flytt direkt från Afghanistan. Skyddsskälen landar i talibanernas och/eller daish´ (IS) närvaro i Afghanistan och landets utbredda rättslöshet. En stat ska skydda sina invånare och se till att lagen följs, men i Afghanistan är staten för svag för att kunna skydda invånarna från såväl kriget som övergrepp från mäktiga släktingar och mäktiga krigsherrar, där den mäktigare parten inte drar sig för att låta döda den svagare. Att vara utsatt för hämnd eller vara länk i en blodsfejd går inte heller att få skydd av staten för.

Säkerhetsläget har försämrats mycket på senare år, också i Kabul. Många stadsbor har dödats i självmordsattacker och rapporterna om utplacerade bomber kommer nästan varje dag. Särskilt den shiamuslimska minoriteten hazarerna är drabbade. Det gäller både i Kabul och i delar av Afghanistan med etniskt blandad befolkning.  Shiiterna anses av talibaner och daish (IS) vara religiösa hedningar och förrädare. Det är främst hazarer som har tagit tillflykt i Sverige.  De svenskafghanska unga männen i Paris och Frankrike är oftast hazarer.

I sin senaste genomgång av Afghanistan skriver FN:s flyktingorgan UNHCR att ingen bör skickas tillbaka till Afghanistan. UNHCR menade i flera år – samtidigt som flyktingströmmarna från Afghanistan ändå var omfattande – att till stora delar av landet bör ingen skickas tillbaka men till Kabul kan åtminstone unga män med ett socialt nätverk skickas. Nu har UNHCR ändrat sig till ingen på grund av säkerhetsläget. Unga män brukar annars generellt vara de som får hjälp allra sista och som förutsätts ”alltid” kunna klara sig.

Än så länge anser tyvärr varken EU:s asylbyrå och flera av EU:s medlemsstater att ingen kan skickas tillbaka. Synen på säkerheten i Afghanistan varierar mellan staterna och Italien och Frankrike har fram till och med 2017 gett uppehållstillstånd till en mycket högre procent asylansökande från Afghanistan än de andra staterna.

Att Sverige deporterar afghaner, som aldrig eller nästan aldrig har levt i Afghanistan och inte känner landet, till Afghanistan beror på att deportationer följer nationaliteten. Enligt internationell lag är ett land skyldig att släppa in sina medborgare i landet men inte andra, och utan iranskt pass eller visum släpps afghaner inte in på till exempel Teherans flygplats även om de har bott där i många år. Med Afghanistan har EU och många enskilda EU-stater, som Sverige, dessutom avtal om att landet ska ta emot medborgare som staterna skickar tillbaka. Att det ska ske enligt vissa överenskomna punkter gör att en och annan ibland skickas tillbaka till Sverige med vändande flyg utan att ha släppts in. Avtalet, som slöts för två år hösten 2016, har formellt gått ut men används fortfarande av Sverige.

Afghanistan är ett av världens mest korrupta länder och ett av världens minst säkra för sina invånare. Det tar emot enorma summor bistånd från bland annat EU och enskilda medlemsstater. Biståndsberoendet gör att landet inte säger nej till deportationerna från Europa trots att många i regeringen och i parlamentet vill ha ett stopp.

Vad händer efter deportation till Afghanistan

Numera finns det många rapporter om hur det blir för människorna, som skickas tillbaka med tvång till Afghanistan även om ingen rapport handlar om afghaner från just Sverige. Från Sverige har bland annat Flyktinggruppernas riksråd varit i kontakt med Afghanistans flykting- och migrationsministrar för att försöka stoppa deportationerna, och när det inte gått så att åtminstone svårt sjuka inte ska släppas in. Afghanistan tar emot hundratusentals medborgare, som grannländerna Iran och Pakistan tvingar tillbaka. Den lilla hjälp till nyanlända, som landet kan ge, domineras av hjälp till nyanlända från dessa länder. En del har inte levt i Afghanistan på många, många år. En del har återvänt frivilligt och rest tillbaka till Iran eller Pakistan efter några år eftersom livet inte blev vad de hade föreställt sig.

Det finns hundratusentals internflyktingar som lever under miserabla förhållanden.

Deporterade möter enorma svårigheter där det är livsviktigt att ha ett nätverk av framför allt familj och släkt att luta sig mot. Det afghanska samhället är byggt på att arbete, bostad och annat en människa behöver ordnas genom det egna nätverket. En människa utan nätverk betraktas som opålitlig och en person man ska undvika. Många av afghanerna som har sökt skydd i Europa, och i Turkiet, har levt många år i Iran eller Pakistan och saknar nätverk.

Publicerat i Allmänt Europa, Frankrike, Sverige | Lämna en kommentar

Att komma till Europa och leva här utan sin familj är hemskt, man känner sig så ensam.

Z:s berättelse i slutet av april 2018 i Paris.

“Jag hade anmält mig till Vård- och Omsorg. Jag hade satsat så mycket på Sverige. Och sen vill Sverige inte ha mig. Inte Migrationsverket och inte domstolarna.”

Av hänsyn till Z skriver jag inte ut hans namn eller de svenska städerna där han har bott.

Det finns luckor när han berättar om sina tre år i Sverige, men erfarenheterna är i stort desamma som många ensamkommande minderåriga har mött i Sverige. De lär sig svenska, går i skola, satsar på Sverige, får avslag där Migrationsverket har ändrat åldern så att det passar beslutet. Ensamkommande minderåriga kan enligt lag inte skickas tillbaka till Afghanistan om det inte finns familj i landet. Men fyllda 18 år finns inga laghinder.

De kan visserligen överklaga avslag men förklaras de vara vuxna har de har inte längre rätt till gode man och ungdomsboende, de ska flyttas till någon av Migrationsverkets vanliga flyktingförläggningar någonstans i Sverige. Med det förlorar de kamraterna, skolan, lärarna och allt det som har kommit att utgöra de närmaste. Den nya förläggningen kan dessutom ligga isolerat med dåliga kommunikationer till skola. Det kan bli omöjligt att fortsätta skolan. Om just det berättar inte Z.

Men han säger att han fått tre avslag och att Migrationsverket har stängt hans ärende.

Nu i slutet av december 2018 är Z tillbaka i Sverige och hoppas få stanna genom Nya gymnasielagen. Gode mannen lämnade in hans ansökan för länge sedan och svaret har inte kommit än. I Frankrike hade han Dublin och domstolens ändrade inte prefekturens beslut om att han skulle tillbaka till Sverige efter att Sverige gett klartecken om att ta tillbaka honom. Allt enligt reglerna i Dublin III. Då hade han flyttats till ett boende i en mindre ort i nordvästra Frankrike. Många i hans situation har stannat kvar och avvaktat men Z valde att åka tillbaka för egen hand och ser en möjlighet genom gymnasielagen, som han ännu inte har fått besked om. Migrationsverket har meddelat att de har behandlat och besvarat de knepiga ansökningarna med många avslag först, så det ser hoppfullt ut. Just nu bor han hos kompisar i Mellansverige.

Jag hade en jättesnäll god man och jag vill inte göra henne orolig

Det är när vi träffades i Svenska kyrkan i Paris en av de sista dagarna i april 2018, som han berättade.

Han talar med låg röst och känner igen mig från några dagar innan när jag stannade till vid gathörnet nära Jaurés och kanalen där många bor i små tält då. ”Du kom med två killar. Vi var femton killar som sov där. Jag såg dig när du gick förbi i går och jag vinkade. I natt var sista natten jag sov där för nu har jag fått ett boende i Cergy. De har byggt upp en stor hall med sängplatser. Man tar linje A på RER:en dit. Sen kommer jag flyttas till ett bättre boende.”

En månad senare river polisen tälten vid kanalen och förstör madrasser, filtar, täcken och allt som finns där.  Men då har Z boende.

Han vill gärna berätta, denne ganska vackre yngling med mörkt lockigt hår och som aldrig ler. Han är längre än jag och ser hela tiden sorgsen ut, även den svaga rösten är sorgsen.

Som så många andra som nu är i Paris kom han till Sverige sommaren 2015 som minderårig och ensamkommande. Första avslaget från Migrationsverket fick han tre dagar innan han skulle fylla 18, men Migrationsverket ändrade hans födelsedatum så att när beslutet togs gällde det en ung 18-åring.

För tre veckor sedan kom han hit till Paris. I registreringen hos ”Metro 4” kom han upp i Dublinregistret direkt. Nu kommer Frankrike skicka förfrågan till Sverige om att ta tillbaka honom.

Knappt tre år levde han i Sverige.

Han berättar.

Jag bodde i ett HVB-hem i A-stad och hade en jättesnäll god man i B-stad. Jag har inte berättat att jag sover utomhus nu och jag vill inte göra henne orolig. Hon har flera som bor hos sig, och hon sa att du skulle få bo här också om det fanns plats. Hon har ringt hit och frågat hur jag har det. Bra, sa jag.

Efter avslaget fick jag inte bo kvar. Jag skulle skickas till C-stad, som är långt bort. Men jag ville gå kvar i skolan och skulle in på gymnasiet. I Afghanistan gick jag nio år i skola. Jag var hemlös i A-stad i tio dagar. Jag sov hos kompisar. De bodde i HVB, så jag hoppade in genom fönstret och kunde inte gå på toa för personalen. Jag var där till morgonen och då gick jag till skolan och var där från åtta. Mat fick jag i skolan. Efter skolan gick jag till stationen och var där tills de stänger klockan tolv. Då gick jag till kompisarna. Toalett? Den hade jag gått på innan jag kom dit, det finns en tre-fyra gratis i stan.

Det var kallt och jag stod inte ut. Så jag gick till Migrationsverket och sa att ni får skicka mig vart ni vill. De skickade mig till C-stad och jag var där i sex månader.

De svarar inte på telefonen efter 16 oktober när talibanerna tog vår stad

Jag kommer från Kunduz. Vi bodde i staden och hade mark utanför. Vi odlade, pappa odlade och försörjde oss. Sen kom talibanerna och ville att vi skulle odla drogblommor – vallmo – och att vi skulle kämpa mot Väst. Men vi ville inte, min pappa sa nej, och han blev känd för det. Talibanerna vet vem han var och de känner vår familj. Min pappa dog i cancer för fyra år sedan och min äldre bror fortsatte odla. En dag försvann han och de hittade honom död. De hade svårt att begrava honom för talibanerna. Jag är näst äldste sonen och min mamma bestämde att jag måste bort. Då åkte jag mot Europa. Jag åkte till Turkiet och sen till Grekland och så till Sverige.

Jag har två bröder till. En är tio och en är fyra eller fem. Han var två månader när min pappa dog så han hann aldrig uppleva sin pappa. Sen har jag två systrar. Och det är min familj nu, syskonen och min mamma. Men jag vet inte var de är och de svarar inte på telefonen efter 16 oktober när talibanerna tog vår stad. Jag har en morbror i Saudiarabien och han säger att jag är feg som inte åker tid och letar efter dem. Jag har talat med kompisar i Kunduz och de säger att det finns tre läger i öknen utanför Kunduz med 20 000 flyktingar från Kunduz. Men jag kan inte åka dit nu. Om jag får uppehållstillstånd kan jag åka dit på en eller två månader och leta efter dem. Men det går inte nu.

Jag kan inte bara låta det vara, jag måste söka efter dem. Familjen är det främsta man har. Familjen har jag alltid haft omkring mig – mina föräldrar, syskonen, mina kusiner, mina farbröder. Att komma till Europa och leva här utan sin familj är hemskt, man känner sig så ensam. Men min gode man har varit så snäll mot mig, hon har varit som en mamma. Men jag måste leta efter dem. Mina föräldrar har tagit hand om mig hela mitt liv. Jag måste ta hand om dem. Min pappa försörjde oss. Han har arbetat för oss och min mamma har varit hemma och tagit hand om oss och lagat mat till oss och sett till att vi har det bra.

Jag har två kompisar som har skickats

Jag tycker om Sverige. Människorna är snäll där. Jag vill leva i Sverige. Men vad ska man göra när jag inte får leva där. Så jag måste försöka här i Frankrike. Men jag vill inte vara i Frankrike, jag vill vara i Sverige, jag tycker om Sverige.

Nu har mina fingrar kommit upp i registret när jag var och tog mina fingeravtryck, och de ska skicka en fråga till Sverige om att ta emot mig. Vill Sverige så skickar de mig dit. Då skickar Sverige tillbaka mig till Afghanistan. Jag vill inte det för jag kan inte leva i Afghanistan. Jag kan inte åka till Kunduz. Sverige säger att vi förstår att du inte kan åka dit, men du kan leva i Kabul. Men jag känner inte någon i Kabul och jag har ingenting där. Jag kan inte leva där.

Jag har två kompisar som har skickats till Afghanistan, till Kabul. En har åkt till Iran. Den andre är i Kabul. Han har ingenting och sover på gatan och under broar. Han sover med sådana som använder droger. Droger är billigt i Afghanistan och det finns överallt. De använder droger för livet är så svårt och det blir lite lättare då. Han kommer också börja använda droger, och jag vill inte göra det, jag vill inte att det ska bli så. Och när man inte har pengar till droger, kommer talibanerna. De har pengar och de erbjuder pengar så man kan köpa droger, och sen vill de att man ska använda vapen. Jag vill inte det, jag vill inte.

 

          Jag hade anmält mig till Vård- och Omsorg. Jag hade satsat så mycket på Sverige.            Och sen vill Sverige inte ha mig. Inte Migrationsverket och inte domstolarna.

Publicerat i Frankrike, Livsberättelser, Sverige | Lämna en kommentar

Det är svårare nu, säger A i telefonen

Han har hjälpt mig mycket i Paris, berättat, informerat, förklarat hur saker och ting fungerar i Paris och följt med mig till ställen dit jag inte vill gå ensam.

”Det är svårare nu, säger han i telefonen några dagar före julafton 2018, det kommer många negativ, det är inte som förut, då var det mycket lättare. Jag känner många som har fått avslag. Förut fick nästan alla stanna, nu är det kanske femtio-femtio. De har haft intervju och sedan fått avslag efter flera månader.” Ungefär samma sak hör jag från andra i Paris.

Även om överklagan till andra instans ger rätt att stanna, så tar det lång tid, säger han sakligt. En kamrat har väntat sju månader och inte fått svar än.

Han låter karsk i telefonen, en ung man som har fått klara sig själv sedan nioårsåldern, vaken, vetgirig, omtänksam, som inte är den som tar för sig men samtidigt funderar ut hur han ska ta sig fram, som lätt blir omtyckt, som är ambitiös. Jag har nog inte ord nog för allt det jag respekterar honom för. Han som aldrig gått i riktig skola förrän han kom till Sverige, som vetgirigt sög i sig allt han kunde, som lärde sig svenska snabbt, som på något sätt kom över delar av sin blyghet i Sverige. Vilken tillgång för en land! Vilken skam för Sverige att inte han och så många andra har fått stanna.

Han sover dåligt på nätterna, han är orolig, han vill sluta flacka runt, han vill bygga på sin framtid, och han har inget hemland han kan leva i.

Hur är läget för honom nu?

Det akuta gäller Dublinregeln. Med hjälp av advokat överklagade han ett Dublinbeslut i våras till den administrativa tribunaldomstolen i utkantsregionen av Paris, där han bodde i en förläggning. Det negativa beslutet kom i juni, och advokaten sa att hon aldrig hade sett en domstol formulera sig om Dublin som den gjorde  i hans fall. Det fick honom att undra om felet kanske var att han skriftligen hade accepterade att återvända till Afghanistan och han hade varit till ambassaden i Stockholm och fått resedokument. Men han har aldrig fått någon förklaring till formuleringarna.

Han flyttades till ett avreseboende i Paris och avvaktade. Strax innan sex månader efter ja-beskedet från Sverige hade passerat, fick han en flygbiljett till Sverige. Men infann sig inte. Sex månader efter mottagandelandets accept är tidsgränsen för när en transport ska ha genomförts. Strax efter gick han till prefekturen och trodde att han skulle få starta den normala asylprocessen, men prefekturen krävde domstolsbeslut om vad som ska ske.  Han har vänt sig till domstol med hjälp av advokat och domstolen har inte svarat än. Advokaten hittade han genom skolan där han framgångsrikt och ambitiöst läser franska.

”Beslutar domstolen att jag måste klara mig själv i 18 månader innan jag blir normal och får söka asyl skickas jag ut från boendet efter en månad. Men jag klarar inte att sova ute i 18 månader utan då åker jag till Italien. Jag har en kompis i Rom och han säger att det är bra. Han bodde på gatan först men nu har han ett boende.”

Italien är inte bra, men vad har han för val?

A:s närmaste kamrater är M, S, H och AA, och de brukar träffas på helgerna. M och S kom från Sverige i höstas i slutet av september. De registrerade sina asylansökningar, fick markeringar för Dublin, stod i kö längs med Avenue Denfert-Rochereau och fick boende efter två veckor i en förort till Paris. Nu i december har de nått stadiet att Sverige har accepterat att ta tillbaka dem och de har överklagat prefekturens beslut om att de ska till Sverige. De väntar på domstolens besked. H, som har flyttats från Paris till landsorten och som kan komma på kortare besök ibland, gick med sin Dublinmarkering i mer än ett år utan att något hände. Till slut föll den bort och han kunde lämna in sin fullständiga asylansökan. Han har haft sin intervju och väntar på beslut från OFPRA, som är den del av det franska Migrationsverket som svarar för själva asylprocessen. AA, som kom till Paris redan hösten 2017, fick aldrig någon markering för Dublin och blev ”normal” med en gång. Han kunde lämna in sin asylansökan inom bestämda 21 dagar, kom till intervju och fick besked om uppehållstillstånd i början av 2018. Han har gått sina 200 timmar i franska, har fått ha kvar ett boende och flyttar nu efter jul till en kompis 1 ½ timmes tågresa från Paris. Kompisen har skaffat husbyggnadsarbete åt honom och de kommer jobba och bo tillsammans. Han är tillfreds.

Så för AA har det gått bra, men hur blir det för de andra fyra, med Dublin och i nästa steg. Kommer de till första instans och får uppehållstillstånd eller avslag då? Och sedan?

Publicerat i Frankrike, Livsberättelser, Sverige | Lämna en kommentar